Min son, helt utan namn, även om vi har kallat honom Junior, har varit med oss i två veckor och jag älskar honom. Känslan jag hade då Clarissa satt i sängen med Adriana i famnen kom tillbaka i min kropp, då jag ser henne sitta på samma sätt med Junior. Liam och Adriana är fascinerade, dem är ofta med där Junior är, och dem är världens bästa syskon. Dem bråkar inte med varandra och framför allt, dem hjälper till hemma. Varje gång Clar vill ha deras hjälp så gör dem som hon säger. Liam kan ibland sucka, men fortfarande göra det. ”Baby, kan du göra i ordning en flaska åt honom, han äter slut på mina tuttar.” Hon skrattade lite. ”Ska bli.”

”Här.” Jag satte mig ned bredvid henne, men jag sa inget, jag kollade bara på henne, och den vackra varelsen som låg i hennes famn. ”Kan inte du mata honom, så får jag hoppa in i duschen, och äta lite.” Utan att säga ett ord tog jag honom från henne, och satte mig till rätta i sängen så jag hade stöd åt armen. Hon reste sig från sängen, men kysste mig innan hon gick in på badrummet. Junior var så fruktansvärt lik Adriana när hon var liten, bortsett från att han har min ögonfärg. Adriana kom in i sovrummet och satte sig framför mig. ”Var jag sådär liten när jag var lika gammal som han?” Jag kollade på henne, och log. ”Nej, gumman. Du var mycket mindre.” Hon vet fortfarande inte om att hon skulle ha haft en tvillingbror, Theo. Hon kommer få veta en vacker dag, men hon är för liten än.

Clarissa såg ut som en ny människa när hon kom ut ur duschen med en handduk om kroppen och en som en turban på huvudet. ”Var det skönt?” Hon nickade helt hysterisk, och log med hela ansiktet. Jag kunde höra lätta stön, och pust från garderoben så jag skrattade till lite, men gav mig på en gång då hon kom ut i bara underkläder. ”Jag måste få bort denna mage.” Hon slog till sig själv på magen, och skrattade då den rörde sig riktigt mycket. ”Tänk på att det är en god gärning.” Hon slutade skratta. ”Jo, visst. Men ändå, jag vill att du ska tycka om mig, precis som när vi träffades.” Hon satte sig ned bredvid mig, och tittade på Junior. ”Gumman, titta på mig.” Hon gjorde som jag sa. ”Det finns inget i hela världen som skulle få mig att ändra mig, och absolut inte ditt utseende. Du är så sjukt vacker. Bara du själv kunde se det.”

•

”Adriana är du klar?” Hon var den enda som sprang omkring och lekte martyr innan vi skulle åka. Vi hade bestämt att vi skulle flyga till Kanada för att hälsa på mormor och morfar, samt pappa och mina småsyskon. Liam om någon hade blivit överlycklig, och jag lovade honom att han skulle få sova hos pappa och slippa hotellet, om han gick med på att åka till mormor en dag, vilket han utan tvekan gjorde, då han ville träffa morfar. ”Jag kommer.” Hon sprang ned för trappan med en av sina tusen dockor i handen. Junior är som en ängel, han sover hela tiden, enda gången han är vaken är när han vill ha mat, sedan sover han igen, nästan hela nätterna också. Vilket är otroligt skönt, allra minst för Clarissa. Samma dag vi åkte blev Junior en månad gammal. Vilket resulterade i att han hade växt, väldigt mycket.

Flygresan gick hur bra som helst, även om Adriana hade myror i brallan stora delen. Hennes födelsedag skulle vi fira i Stratford tillsammans med familjen, mamma och Erica skulle flyga ned tillsammans, och bo på samma hotell som vi. Det är skönt att ha mamma med sig, även om jag 24 år. Det är alltid en trygghet att falla tillbaka till. Vi åkte direkt till mormor och morfar när vi kom fram för att få spendera så mycket tid med dem som möjligt. Mormor sitter alltid i köket och kollar ut genom köksfönstret när hon vet att vi ska komma, vilket hon även gjorde denna gång, så direkt när vi svängde upp på uppfarten. ”Gud vad kul att se dig igen.” Hon sprang ut ur huset, och kramade om mig. ”Vart är han?” Hon kollade runt, och fick syn på Clarissa med barstolen på armen. ”Får jag ta honom?” Clarissa lämnade över stolen till mormor och hon gick in, så vi kunde hjälpa både Adriana och Liam ur bilen.

”Är ni hungriga?” Mormor hade efter många om och men lämnat över Junior till morfar, så han satt nu och gosade med honom. ”Maten på flygplanet var inte den godaste, så ja. Nog är vi hungriga.” Mormor började med maten, och det är tack vare henne jag älskar spagetti och köttfärssås, så det är det hon lagar varje gång jag kommer hem. Morfar överlämnade Junior till Clarissa så han kunde plocka fram ett av alla modellplan som han och Liam har hållit på med. Dem två älskar att spendera tid tillsammans, så mitt gamla rum har blivit ett hobbyrum för dem två. Clarissa kom in i köket och satte sig ned bredvid mig, hon kysste mig snabbt innan hon återgick till att kolla på Junior. ”Jag vill gifta mig med dig nu.” Jag visste att dem orden skulle ställa till det i hennes skalle, men jag ville. Jag ville kunna kalla henne min fru. ”I sommar. Blir du och jag ett.”

”Ska vi fråga mormor om hon vill ha kvar Liam och Adriana en stund efter maten, så kan vi åka till Theo?” Clarissas ögon vattnades på en gång då jag nämnde Theos namn. Det var absolut inte meningen att göra henne ledsen, vilket även gjorde mig ledsen. ”Förlåt gumman, det var inte meningen.” Jag drog in henne i min famn och kysste hennes hjässa. ”Det är inte ditt fel, jag hade bara så gärna haft honom kvar vid mig. Jag ville så gärna lära känna honom. I alla fall träffa honom.” Det är jobbigt att se den man älskar ledsen, därför gör jag allt för att hon ska slippa se mig så. Jag vill inte att hon ska må dåligt på grund av det också. ”Du kan fråga din mormor, jag vill åka dit.” Jag planerade på att fråga henne efter maten, så vi alla kunde äta i lugn och ro.

”Tack så hemskt mycket för maten, det var hur gott som helst.” Mormor log milt mot Clarissa, och började plocka undan tallrikarna. Adriana och Liam hade redan lämnat bordet, vilket gjorde saker och ting lättare att prata om. ”Kan dem vara kvar här en stund, vi tänkte åka till Theo.” Mormor vände sig hastigt om, men hann inte svara fören Adriana kom. ”Vem är Theo?” Clar kollade på mig, och sedan på Adriana. En skärrad Clarissa fortsatte kolla på Adriana, men hon kunde inte säga något. Mormor stod och tittade på oss alla, och jag visste inte vad jag skulle göra, eller säga. Junior vaknade i sin stol, och började skrika, så jag reste mig upp för att ta honom. Jag mimade åt Clar att hon skulle berätta för Adriana.

Vi gick ut och satte oss på baksidan, Adriana frågade flera gången vem Theo var, men vi svarade henne inte fören vi satt ned på gräsmattan. ”Mamma berätta för mig nu, vem är han?” Jag hade fortfarande Junior i min famn, med en flaska i munnen, så Clar drog ned Adriana i sitt knä. ”När jag hade dig i magen, så fanns det även en till av er. Du hade en tvillingbror.” Hon kollade på mig, sedan på Clarissa för att sedan fråga. ”Vad hände med honom?” Clarissa fuktade sina läppar och fortsatte. ”Han dog, i mammas mage. Så nu ligger han begravd här i Stratford.” Adriana stirrade rakt fram, utan att säga något. Helt plötsligt reste hon sig upp, och var helt hysterisk. ”Du döda min bror, mamma.” Sedan sprang hon in i huset, både jag och Clar satt kvar, helt stumma av hennes helt plötsliga utbrott.

Först vill jag säga, Grattis på 20 års dagen till Izabelle. Hoppas verkligen du får en bra dag. :) Sedan till er alla andra hoppas jag att ni gillar kapitlet. ♥ Kommentera.

”Alexander Brady, din advokat vill slänga några ord med dig.” Jag sitter där jag sitter för något jag själv har ställt till. Jag slog en tjej jag under många år har tänkt på, tjejen som lever tillsammans med min son på grund av mina dåliga handlingar. Man ska och kan inte skylla på alkoholen, men jag har ingen annan anledning till varför jag våldtog henne. Det tog ett tag för mig att inse att det var det jag hade gjort, och framför allt, att inse att det var på grund av mig som hon lämnade LA och sina vänner bakom sig. Jag fick alla att vända henne ryggen, dem viskade och tasslade bakom ryggen på henne när hon blev gravid. ”Kommer.”

”Vad jag förstår från dig vill du inte överklaga?” Mr. Dee är en bra man, det är han som har haft hand om mig sedan kidnappningen på Clarissa, och jag förstår inte själv varför jag gjorde som jag gjorde. Allt jag ville var att hon skulle se mig, vilja vara med mig igen. Idag förstår jag varför hon inte vill. ”Nej det vill jag inte.” Han läste bland sina papper, där även min dom fanns. ”Du vet om att du är dömd för allt? Våldtäkt, kidnappning, och misshandel på samma tjej, Clarissa Jones.” Mr. Dee visste inte om att hon och jag har haft ett förflutet. Jag ville hålla det så, jag ville inte att han skulle ifrågasätta eller kanske till och med att avsäga sig som min advokat. ”Okej, det är helt upp till dig. Men du vet att du kommer få avtjäna ditt straff, och om du sköter dig är du ute inom ett och ett halvt år.” Det kunde jag gott och väl sitta för mina handlingar.

Jag blev förd tillbaka till min cell efter att min advokat hade gått. Att sitta här inne för sådana saker är absolut inte lätt, dem sätter aldrig kvinnomisshandlare eller våldtäcksmän på samma avdelning som mördare, för det finns inte en chans att dem små kräken som vi skulle överleva. Flera gånger har jag varit nära på att bli ihjälslagen, och jag har inte ens suttit här inne i ett år. Sista gången det hände fick grabbarna från andra sidan tag i några biljardkulor som dem placerade i en strumpa och slog över hela min kropp. En av vakterna var den som hittade och stoppade allt, annars hade jag inte suttit i min cell, och funderat över vad jag har på utsidan som väntar på mig. Jag har inget, allt jag någonsin haft har satt mig här.

Jag är inte personen som i vanliga fall tycker synd om mig själv, jag är den som alla har älskat med det största självförtroende någonsin. Därför var jag så hård mot Clarissa när hon var här, jag ville inte visa mig svag. För henne kommer jag alltid vara svag, och jag tvivlar inte en enda sekund på att Justin kommer ta hand om henne, eller om Liam, det är ju praktiskt taget han som tagit hand om Liam sedan han var 2-3 år. Det gjorde ont i mig när hon var här tillsammans med Jen. Hon var vettskrämd, men det var något hon var tvungen att göra. Nu i efterhand har man förstått varför, hon var gravid, igen. Jag är faktiskt glad att hon har en sådan som Justin. Tro det eller ej, men hon betyder mycket för mig, vilket hon aldrig kommer få veta, jag har betett mig som ett as, och jag förtjänar inte att finnas i hennes liv.

•

Männen här inne skryter om hur dem med sina bara händer har spöat sina fruar eller flickvänner så pass allvarligt att dem aldrig mer kommer kunna kommunicera ordentligt, och hur dem våldtagit en tjej så pass illa att hon aldrig kommer kunna få barn. Jag blir illamående av att höra allt det där, just för att jag egentligen är en av dem, även om jag ångrar vad jag har gjort. Jag håller mig för mig själv, och har alltid gjort det, vissa försökte få kontakt med mig när jag först kom hit, men dem lyckades inte, och det är jag faktiskt glad över. ”Alex, du har besök.” Första tanken var att det var Clarissa, men när jag kom in i besöksrummet fick jag se Justin sitta på stolen på andra sidan bordet.

”Vad gör du här?” Han satt med händerna i ett kors över bröstet, men slappnade av då jag bröt tystnade. ”Jag är här för att möta personen som skadat min flickvän så pass mycket att hon drömmer mardrömmar på nätterna, öga mot öga.” Det var hårda ord som lämnade hans mun, men jag förstår honom. ”Okej, här är jag, och ska ingen stans på ett tag.” Han vägde på stolen. ”Det hoppas jag verkligen. Vill bara att du ska höra detta från mig. Jag adopterar Liam, och när du kommer ut härifrån så vill jag aldrig mer se dig. Jag ansöker om besöksförbud mot dig i så fall.” Irritationen steg i min kropp, men jag gjorde allt för att behärska mig själv. Ingenting hade blivit bättre om jag hade gjort något mot honom, det hade bara skadat mig själv. ”Jag hoppas du tar hand om dem.” Jag reste mig upp och knackade på dörren för att få gå tillbaka till min cell.

Många som vet vad jag har gjort tror att jag ät helt känslokall, men tro mig, jag har många känslor, och alla vill snart ut, ingen kommer gå säker. När mitt utbrott kommer, kommer jag vända upp och ned på hela fängelset. Jag kan fortfarande komma ihåg den där kvällen på marinbasen, i LA då vi hade varit på fest. Clarissa var 14, och jag var 15, hon drack inte, eller så gjorde hon det, men absolut inte mycket, jag däremot hade druckit en hel del. Hon satt tillsammans med Jen i soffan, och dem två var dem enda som satt på hela festen. Jag minns sådana små saker, som att hon hade en jätte fin ljusrosa klänning.

”Alex, vart ska vi?” Clarissa skrattade under tiden som jag drog med henne upp på övervåningen. ”Tänkte jag skulle visa dig en sak.” Jag sluddrade, men hon förstod vad jag sa, och följde med frivilligt, vilket jag tyckte var tillåtelse nog, för att ligga med henne. Jag trodde att hon förstod. När vi kom in i rummet kysste jag henne, och hon knuffade inte bort mig, utan besvarade den med vilja. Trodde jag. Jag gick baklänges mot sängen och hon landade uppe på mig då jag trillade ned på rygg. Hon skrattade, och fnittrade samtidigt som jag famlade med hennes klänning. ”Sluta, jag vill inte.” Hennes ord fann sig inte i mina öron, och jag pressade ned henne på rygg.

Jag ville inte tänkta mer på vad jag hade gjort mot henne, men alla minnen kom tillbaka så fort jag la ned huvudet på kudden och slöt mina ögon. Saken är den att jag aldrig kommer komma ifrån det, oavsett hur fort jag springer eller hur sakta jag går. ”Ställ upp er.” Vakten utanför ropade högt och tydligt, men jag orkade inte. Jag låg kvar i min säng, så när vakten gick förbi, slog han med handen på min dörr. ”Ska du inte ha mat?” Jag skakade på huvudet, mötet med Justin hade varit för påfrestande, så jag orkade inte med något. ”Då blir du kvar här, och får inget fören frukosten imorgon.” Han slog igen min dörr, och låste den, sedan hörde jag hur alla andra lämnade salen, och gick mot matsalen.

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, det gör jag så bra själv. Jag vill bara att folk ska förstå, att jag faktiskt långt inom mig älskade Clarissa, jag behandlade henne så sjukt fel, jag gjorde alla fel mot henne som en människa kan göra. Jag vet inte om hon ser det på samma sätt som jag, men från våldtäkten fick hon något bra, hon fick Liam. Och så vitt jag har sett och läst i alla tidningar, finns det ingen människa som inte tycker om honom. Han är mer lik Clarissa än han är mig, och det är bra. Då slipper hon se mig genom honom. Jag är verkligen ledsen, ledsen för att hon ska behöva hata mig, och ledsen för allt jag gjort.

Hoppas jag inte gjorde er besvikna med detta kapitel. Hoppas ni iallafall fick en bättre bild av Alexander. :) Kommentera era åsikter om detta, vill verkligen veta. ♥

Mamma tog Adriana till lekparken på dagen då jag skulle ha mig ett litet snack med Liam. Justin var hemma hos Pattie och hjälpte henne med en hel del hyllor som skulle upp på väggen. ”Liam, kan du komma hit en stund?” Han kom lunkandes från sitt rum och satte sig ned i soffan. ”Vad vill du?” Hans mobil vibrerade till så jag sträckte ut min hand och visade att han skulle ge den till mig. ”Du får tillbaka den när vi har pratat klart, det är allvarligt detta.” Han kollade skräckslaget på mig. Det såg precis ut som att han gick igenom hela sitt liv i skallen, och kollade om han hade gjort något man absolut inte fick göra.

”Så du menar att Justin vill adoptera mig? Att jag ska få samma efternamn som resten i denna familj?” Han lät inte direkt glad över förslaget jag hade gett honom. ”Justin älskar dig, precis som att du vore hans. Varför inte? Du, Alessa och Junior kommer ha samma förutsättningar om något skulle hända mig eller Justin. Jag vill inte att du ska vara den enda och heta Jones när jag har gift mig.” Han kollade på mig hela tiden, och jag tänker inte ljuga, det var jobbigt att se honom så. Han såg så liten ut, och det såg ut som att han hade många frågor men inte vågade ställa någon av dem. ”Okej, jag går med på det.” Han blev glad, han sken som en sol, och lika så gjorde nog jag. Han kramade om mig och pussade mig på kinden, vilket han faktiskt aldrig har gjort tidigare.

När Justin kom tillbaka hem hade han med sig en stor rosbukett. ”Har jag missat något?” Jag gick in i köket och satte dem i vatten, samt ställde dem på bordet. ”Jag vill berätta för min blivande fru att jag älskar henne.” Han la sina armar om min mage och lutade sitt huvud på min axel. ”Vilken tur att hon älskar dig med.” Han skrattade till och slog till mig på rumpan. Allt är stort på mig, precis allt. Jag vill inget annat än att Junior ska komma nu, så min kropp blir lite mindre. Det är inte direkt kul att vanka omkring och känna sig som en val. Det är absolut inte lång tid kvar, den 15 augusti är han beräknad, så lite mer än en vecka, kvar.

”Baby, jag pratade med Liam när du var hos din mamma, angående adoptionen.” Justin låg i sängen och stirrade i en av alla skvallertidningar vi fått på posten. Jag förstår inte varför dem envisas med att skicka hem dem, vi brukar inte ens öppna och kolla igenom dem. ”Ska jag vara nervös eller?” Jag försökte lägga med ned på rygg, men jag vet inte vad som hände, då magen ville vara i vägen. ”Nej, det behöver du inte. Han vill.” Jag ålade mig fram till Justin och la mitt huvud på hans bröstkorg, inte sexigt om du frågar mig. ”Min familj.” Han drog mig närmare sig, och kysste min hjässa. ”Vad läste du innan?” Han plockade upp tidningen och visade mig framsidan. ”Om hur jag är otrogen mot dig.” Sa han med ett leende på läpparna. En bild på honom Ryan och Caitlin prydde framsidan av tidningen. Jag skrattade bara, för jag visste att det inte var så.

”Justin Bieber sågs tillsammans med sin barndoms vän Ryan Butler och sitt ex Caitlin Beadles på en strand i LA. Justins flickvän befinner sig hemma i Atlanta med båda barnen, och Justin roar sig på annat håll. Är det en romans på g, eller är det något annat?”

Det var texten på framsidan av tidningen, och jag kunde inte skratta mer. Jag vet att Justin är jätte bra vän med henne, eller ja, dem pratar när dem stöter på varandra, och det säger jag inte nej till. Han får göra vad han vill, så länge jag är den enda tjejen på det viset. ”Dem kan verkligen det där med att sälja lös nummer.” Han nickade och tog tidningen ifrån mig. ”Du ska inte läsa det där. Jag vet att det sätter sig någonstans i din skalle. Det spökar för dig, och då får jag ännu svårare att förklara för dig att du är den enda.” Han vet att han har rätt, det sätter sig, och tillslut blir jag galen. ”Jag vet, jag ska inte.”

•

Barnrummet är nästan klart och alla under detta tak går alla som på helspänn, inklusive jag. Det har gått en vecka sedan jag berättade för Liam om adoptionen, och vi ska kontakta Justins advokat när barnet har kommit. När det är klart är jag den enda som heter Jones, eftersom att vi inte har gift oss än, vilket jag absolut kan leva med. Vi hade inte satt upp något på väggarna i barnrummet, av en enda anledning, jag fick inte, och Justin hade inte tid. Han var tvungen att ta hand om både Liam och Adriana, då jag inte ens orkade kliva ur sängen. Mamma och Pattie fanns tillgängliga, då dem skulle ta både Liam och Adriana när vi skulle åka till BB. ”Mamma, jag har tråkigt.” Adriana kom in barnrummet och såg verkligen uttråkad ut. ”Gå ut på baksidan och lek då?” Hon sprang iväg.

”Ska du inte komma ned och äta?” Justin kom upp till sovrummet. ”Jag kommer.” Precis när jag reste mig upp gick vattnet, och innan jag hann reagera över det hade Justin lämnat rummet, så jag fick skrika. ”Baby, det är dags att föda.” Jag började skratta då han kom tillbaka in i sovrummet, och såg ut som att han hade sett ett spöke. ”NU?” Med en frågande blick, kollade han ned på golvet där det var alldelens blött. ”Japp, nu.” Han sprang omkring som en galning och letade efter alla saker. ”STOPP, ge dig.” Han tvärstannade. ”Allt ligger i den där väskan, jag ska bara dra på mig andra kläder. Ring mamma och din mamma, så kommer jag ned snart.” Justin blev som ett enda stort kaos, ett kaos jag inte kunde hantera, så jag skickade ned honom innan han hann protestera.

”Ring direkt, okej.” Mamma och Pattie kom båda två som ett skott ur en kanon. Så när vi åkte blev det kramkalas. ”Är du okej?” Vi var halvvägs framme när Justin tillslut bröt tystnaden som fanns mellan oss. ”Jodå, jag mår bra.” Åter igen blev det tyst, men det var så jag ville ha det. Jag skulle få utstå folk som prata i mun på varandra och sprang omkring så det räckte. När jag födde Liam fick jag till och med åka hem en gång efter att ha åkt in till sjukhuset, verkarna var med för stora mellanrum. Så jag hoppades för allt i världen att allt skulle sättas igång när jag kom in nu, så jag slapp den eviga väntan. När vi var framme tog Justin skötväskan, och hoppade ur bilen för att komma runt och hjälpa mig. Vägen in genom portarna kändes förjävlig, och som att den var flera kilometer.

Barnmorskan kom in i rummet för tredje gången, och bad mig lägga upp benen i sådana hällor på sidan av sängen, så hon skulle kolla hur mycket jag hade öppnats. ”Hur kommer verkarna?” Hon kollade på Justin som var den ansvarige för att hålla koll på tiden mellan dem. ”Med ungefär 13 minuter mellan.” Hon nickade och kollade på mig igen. ”Ja, du har öppnat dig 6 cm. Det är 4 kvar, så vi får hoppas att det går fort nu.” Hon var den som hoppades, jag var den som ville ha det avklarat redan. Varje gång en värk var på väg ville jag skrika rakt ut, men jag behärskade mig, för att jag ville spara på krafterna. Jag visste att jag skulle behöva dem senare. ”Kan du hämta vatten åt mig är du snäll?” Justin satt på sidan av sängen när jag varsamt vankade fram och tillbaka i rummet. Han var mer uppspelt över detta än vad jag var, vilket jag kan förstå, då han fick stå ut med en hel del när Adriana föddes.

”Känner du hur värken är på väg?” Jag nickade som svar. ”Då tar du i och krystar allt vad du kan, och sedan slappnar du av igen.” Att höra instruktionerna på hur man föder ett barn, gjorde mig frustrerad, jag ville bara få detta överstökat. Justin stod bredvid mig, och han var en av dem som höll upp mitt ben, samtidigt som han ibland strök mig över pannan. ”Du är duktig, du klarar detta.” Han kysste mina läppar när han fick chansen, och jag är glad att jag hade honom vid min sida. Efter någon timme, när jag äntligen hörde bebis skrik, och kände hur min kropp slappnade av, kände jag även tårar. ”Vill du klippa navelsträngen?” Justin fick en sax i handen och klippte. ”Jag är så sjukt stolt över dig.” Min lilla son låg på mitt bröst, och Justin kysste mig.

Ni får ett till, för jag älskar er. ♥ Kommentera.

Ska snart åka och hälsa på en nyfödd liten Melwin. Så ikväll blire inget mer, om jag inte sätter mig vid datorn när jag kommer hem, och letar bilder. Kanske, kanske inte. Beror på hur trött jag är. BTW, i love u!

Lite mer än tre månader har gått, Clar, Adriana och Liam har åkt tillbaka hem, då jag har 2 konserter kvar, en i New York och en i LA. Egentligen skulle hon ha varit med på dem två, men hon orkar knappt röra sig mer, vilket jag verkligen kan förstå. Hon är stor som ett hus, och mycket vackrare. Hon gillar dock inte när jag säger så, eftersom att hon tror att jag inte menar att hon var vacker innan. Jag kan inte längta mer tills jag får komma hem till henne, sova dåligt just för att hon kanske ska föda vilken sekund som helst. Jag vill träffa den lillagrabben, ge honom ett namn, och älska honom.

”Ey Justin. Ska vi dra till stranden eller?” Ryan hade flugit upp till LA för att göra mig sällskap, och för att få mig att tänka på annat än Clar, och han lyckades verkligen. Han drog med mig ut på både det ena och det andra. Vilket jag absolut inte hade något emot, förutom när det kom till att alla tjejer gärna ville ha en bit av mig var. Jag älskar mina fans, men att dem ska klänga och hänga på mig var inget jag skrev på för. ”Kommer.” Jag greppade taget om mina saker, och slog igen dörren bakom mig. Ryan och Kenny var dem som var på min sida, så när vi kom till stranden kunde jag lugnt och försiktigt sätta fötterna i sanden utan att alla blev som hysteriska.

Även om jag har flickvän, nästintill fru, och barn för den delen får man kolla på andra tjejer, och det kommer jag absolut fortsätta med ända tills jag dör. Det är stor skillnad på att titta och att ta i, och det kommer jag aldrig att göra igen. Jag kommer aldrig röra en annan tjej, än Clarissa. När vi låg där och kollade in massa tjejer kunde jag se i ögonvrån hur det kom en emot mig, hon var ensam, och gjorde inga väsen för sig. ”Justin?” Jag kollade upp lite försiktigt, och möttes av ett väldigt bekant ansikte. ”Caitlin?” Jag reste mig upp och gav henne en kram. ”Det var absolut inte igår. Hur mår du?” Jag vet att det kommer bli skriverier i tidningen det första som sker efter denna vistelse på stranden, men jag skulle berätta för Clar när vi kom tillbaka till hotellet. Annars kommer 56:e världskriget utbryta när jag kommer hem, och det har jag ingen lust med.

Hon hade sedan ett tag slagit sig ned bredvid mig och Ryan. Hon känner honom också från tiden hon och jag delade tillsammans. Jag ångrar faktiskt inte att det tog slut mellan oss, vi är fortfarande väldigt bra vänner, men ses allt för sällan för att kunna hålla den vänskapen på samma nivå. ”Ska vi ta och röra på oss?” Kenny hade kommit och slagit sig ned vid oss, efter att ha varit iväg och köpt dricka till oss alla. ”Oj, hej Caitlin. Kände inte igen dig.” Hon skrattade till åt Kennys dumma bortförklaring, och jag kände på en gång hur han slog till mig i ryggen, ett bevis på att han höll ögonen på mig. ”Ja, det kanske är lika bra. Vi har ju en hel del att göra.” Jag skulle ha konsert på kvällen. ”Vad ska du göra ikväll?” Jag vände mig om mot henne. ”Jag har ingen aning. Jag och Peyton har inget planerat.” Jag nickade till. ”Bra, då kommer ni på min konsert.”

•

”Jag är inte här för att se dig flirta med andra tjejer, kom ihåg det.” Ryan har varit med förut när jag har gjort bort mig, och tro mig, jag vill inte vara med om samma sak igen. ”Hah? Jag flirtar inte, hon är min vän.” ”Vän? Hon är ditt ex. Ge dig nu.” Ryan ville mig bara väl, för han vet gott och väl hur jag blir då Clarissa får reda på något jag gjort, och väljer att avsluta vårt förhållande. Jag vill inte mista henne, men fan jag är grabb. Det är ingen ursäkt, men i alla fall. ”Jag ska inte göra något. Min flickvän väntar barn, och vi ska gifta oss. Hon är den enda jag ska dela mitt liv med.” Han nickade mot mig, och log. ”Gör dig redo nu. Du ska snart ut på scen.” Kenny kom in i min loge och slog sig ned i soffan, och la upp fötterna på bordet.

Det var längesedan jag såg Justin stå på scen då jag inte har varit med honom på bra länge. Samma känsla kryper i kroppen när jag ser det, så det blir precis som en tillbakablick på när man var mindre, då alla tjejerna nästan slogs längst fram för att få se en extra glimt av Justin. Det är kul att se honom göra det han älskar, och det är kul att få vara med och uppleva det. Mitt i första låten började min mobil vibrera, så jag smet bakom scenen och in i Justins loge för att få lite lugn och ro. Namnet på displayen lyste Älskling, så Alessa var den som ringde. ”Hej gumman.” Ett klingande underbart skratt ekade från andra sidan. ”Hej, hur har du det?” Hon är alltid så orolig då jag är någon annan stans än hemma tillsammans med henne. ”Det är bra här. Jag har saknat detta lite. Att få tillbringa kvalitetstid tillsammans med Justin, och få se honom göra det han älskar.” Ännu en gång skrattade hon till. ”Drew ville prata lite med dig, det är anledningen till att jag ringer.”

Jag hade haft fel, hon ringde inte för att kolla om jag höll mig till reglerna eller för att se om jag över huvud taget levde, men anledningen var bra ändå. ”Pappa vad gör du?” Jag har saknat min lilla pojkes röst, sådana saker sätter sig i direkt i hjärtat. ”Jag är och kollar på en av Justins alla konserter. Vad gör min lilla grabb då?” Det lät som att han satt och kollade på svamp bob, vilket absolut inte är speciellt ovanligt. ”Är det kul då, pappa?” Ibland när man pratar med honom glömmer han bort att man har frågat honom en fråga, så han svarar genom att ställa en ny. ”Det är jätte roligt. Men vet du en sak?” Antagligen skakade han på huvudet, för det blev alldelens tyst i luren. ”Jag saknar dig och mamma så mycket. Pappa är hemma om några dagar igen.” ”Jag älskar dig pappa.” Jag hann inte ens säga detsamma till honom innan han la på, han har en tendens till att göra det ibland.

Egentligen behövde jag inte gå och ställa mig på sidan av scenen tillsammans med alla andra som fortfarande jobbar med Justin, för att höra hur hela arenan var på väg att lyfta. Caitlin och Peyton stod på sidan där jag hade stått innan, och jag såg hur hon kollade på Justin, saken var den att det inte vårdade gott. Fast å andra sidan är det inta mitt hjärta som kommer bli krossat, om han inte kan bete sig som en normal människa. Han börja få lite av en Rockstar image, tro han kan få alla och även behålla dem. Han borde ha lärt sig att Clarissa inte tar någon skit från honom, han får kämpa sina fötter blodiga för att få tillbaka henne. Han kanske tycker det är värt det, jag vet inte. Men en sak är säker i alla fall, hon kommer tröttna på honom, och kicka honom i skrevet en sista gång.

”Nå vad tycker du? Håller jag måttet från när du såg mig sist, eller har jag sackat ihop totalt?” Justin slog till mig löst på axeln när han kom tillbaka backstage. ”Du håller måttet, garanterat. Kolla bara alla galna kvinnor där ute.” Jag nickade mot skynket som hände för entrén. Justin skrattade bara och tog emot en handduk som kom kastandes mot honom från en av dem som jobbar bakom scen. Det var en upplevelse och få se honom igen. Han är en av mina bästa vänner, men vi ses inte så ofta som jag önskade att vi kunde göra. Jag hoppas verkligen att han en dag i livet flyttar tillbaka till Stratford. Så att våra barn, precis som han och jag, kan växa upp tillsammans.

Jag vet inte vart jag ska börja någonstans, men jag har läst alla era kommentarer, och tro mig, jag har verkligen tagit till mig alla fina ord som ni har skrivit. Jag är verkligen ledsen över att det blev såhär, och jag vet inte ens om ni läser detta babbel som jag skriver här. Jag hoppas det. För jag menar verkligen det jag skriver, jag är ledsen! ♥ Kommentera.

Jag hade ingen aning om hur mina fans skulle reagera när Clarissa klev upp på scenen istället för Selena, och helt ärligt kunde jag inte bry mig mindre heller. Selena har för sista gången satt sin fot i mitt liv, jag förstår inte hur hon kan tro att jag ens tänkte prata med henne efter att ha först kidnappat Adriana, och sedan försökt döda mitt andra barn. ”Justin, hur mår du?” Liam satte sig ned bredvid mig i soffan, det var bara han och jag inne i min loge. ”Jag mår bra, hur mår du?” Ett leende lekte på hans läppar, och det blev ännu större när hans mobil plingade till. Innan han hann reagera tog jag den av honom, och kollade vad han hade fått. Men ångrade mig i sista sekund då jag såg att det var från min syster. ”Ge mig mobilen.” Han skrattade inte längre, utan var mer arg. ”Okej okej. Lugn lill grabben.” Han fick tillbaka mobilen, och fastnade totalt inne i sms:et.

”Liam, kan du gå ut till Adriana och Kenny en stund?” Clarissa kom in i min loge, med en sjukt snygg klänning och en underbar sminkning. Han tittade skeptiskt på både mig och Clar, men gjorde som hon sa. Jag satt fortfarande kvar i soffan, men kollade på henne hela tiden, och varje rörelse hon gjorde. ”Så, hur ser jag ut?” Hon snurrade ett varv framför mig. ”Skit snygg. Vet inte om jag vågar släppa ut dig på scen.” Hon kollade chockat på mig, men satte sig gränsle över mina ben. ”Och varför inte det?” Hon la sina armar om min nacke och jag placerade mina händer på hennes lår. ”Det finns grabbar i publiken också. Dem kommer hoppa upp på..” Hon tystade mig genom sina läppar hårt pressade mot mina. Kyssen övergick till hångel, men som vanligt blev vi avbrutna. ”Justin, Clarissa är ni redo?” Båda två suckade och kollade bak på Kenny som stod i dörren.

”Kom igen nu älskling, kick it.” Clarissa klev upp på scenen, och satte den första delen på låten, helt utan problem. Jag kunde skymta Adriana från sidan hur hon med stora ögon skådade sin vackra mamma, och hur Liam tappade hakan då han såg Clarissa entra scenen. Publiken var som vilda, och det var underbart att höra stödet dem gav henne. Min tur kom och jag gled sakta men säkert fram, och la armarna om henne. Ett ljud utan dess like fick nästan taket på arenan att resa sig, direkt jag släppte Clar igen blev det genast tystare, men långt ifrån knäpptyst. Hela scenen förvandlades till ett romantiskt hotellrum, i alla fall i min skalle. Även om den var mörk och dyster i vanliga fall, men med Clar på samma scen som jag, kunde inget gå fel. Hon sjöng, med sådan stark röst, och sådan inlevelse, att till och med min hud knottrade sig.

Jag var stolt över henne, att hon klarade av det så pass bra som hon gjorde. Det är en sak att synas med mig ute bland folk, och ha alla paparazzi hängandes efter en, men det är en helt annan sak att göra det jag faktiskt gör, men hon lyckades, hon kunde ta arenan med storm. Och för första gången ska det bli kul att se vad tidningarna har att säga om detta. När hela min konsert var över gick jag in i min Loge där Clar stod i bara underkläder framför spegeln, och snurrade på sig så hon såg sig själv från alla vinklar. Hon är i månad 5, och har en underbar mage. ”Baby, vet du hur vacker du är?” Med ett underbart leende vände hon sig om så hon kollade nästintill rakt igenom mig. ”Jag älskar att höra dig säga det.” Jag gick fram till henne och placerade mina händer på hennes mage, hon rös till och kysste mig.

Det var en sådan sjuk känsla att stå på scenen, jag förstår verkligen varför Justin älskar att göra det han gör. Och att jag får vara en del av det är bara en bonus. Han kan, och har bara kastat i väg mig så många gånger, men jag är trött på att älta det, jag vill och ska leva med honom hela mitt liv. Vi var tillbaka på hotellet, och Justin hade bett personalen att byta hotellrum, till ett större. Liam och Adriana fick ett varsitt rum, jag hade också kunnat ta ett, men jag höll mig sida vid sida på Justin. ”Mamma, kan inte vi spela fia med knuff?” Adriana kom ut från sitt rum som hon så stolt valde ut när vi kom, hon tyckte det skulle bli kul att sova ensam, vilket jag absolut inte köpte, hon kommer med all säkerhet komma och krypa ned mellan mig och Justin, men det är sådant man får ta. ”Klart vi kan, vilken färg vill du vara?” Jag var den som hann duscha efter konserten, så Justin stod i duschen medan jag och Adriana började spela. Liam låg inne på sitt rum och sms:ade med vem jag tror var Jazzy. Jag förstår att han saknar henne. ”Gul, är jag.”

”Får jag vara med?” Justin kom ut i bara mjukisar och satte sig ned bredvid Adriana. ”Klart du får pappa.” Adriana plockade fram dem blåa gubbarna åt honom, och det blev hans tur att slå tärningen. Olyckligtvis stod jag precis på hans ruta ifall att han skulle få ut en gubbe skulle han putta in mig. Han log mot mig och slog tärningen. ”Gud vad du är elak.” Han placerade min enda gubbe i mitt bo igen, och jag var tvungen att börja om. ”Spelets regler gumman.” Adriana skrattade åt oss och kastade tärningen som gjorde att hon gick in med sin första gubbe, just för att hon hade fått 5:or och 6:or hela tiden. ”Det måste vara något fel på tärningen.” Jag försökte skylla ifrån mig, men båda två skrattade bara åt mig.

När Adriana hade vunnit typ tre gånger av tre, gav vi alla upp och beställde upp mat på rummet istället. Liam hade kommit ut och gjort oss sällskap. Så vi satt alla i köket och mumsade på alla olika sakerna som fanns på bordet. Grillad kyckling var det enda som Adriana åt, och några få gurkskivor. Liam drog i sig en bit av kycklingen men tillsammans med mycket sallad, och bröd. ”Mamma, kan jag få smaka en sådan jordgubbe med choklad på som du och pappa brukar äta?” Adriana visste att vi hade beställt upp sådana, så jag gick till kylen och plockade ut en till henne och en till Liam. ”Oh, vilka goda.” Det kanske var bra att hon gillade dem, då får hon i sig järn, och sedan sänker hon sockersuget den ungen nästan jämt har. Liam tyckte också om den.

Justin hade sedan ett tag dragit på sig en tröja, så man åter igen kunde koncentrera sig på det man skulle göra, och inte bara glo på hans överkropp, som verkligen inte var hälsosamt. Adriana och Liam låg skavfötters i soffan och kollade på barnprogram, på japanska dessutom, men det verkade inte störa dem två. Jag och Justin gosade ned oss i ena fåtöljen, och kollade på samma sak som dem, även om han ibland viskade betydelsefulla ord i mitt öra, så hela min kropp ryste. Han la mitt hår på ena sidan, och kysste den andra, samt la sina händer på min mage, under mitt linne. ”Du vet inte hur lycklig jag är. Titta bara på dem där två i soffan.” Både Liam och Adriana låg och nickade till flera gånger, vilket skulle resultera i att Justin var tvungen att lyfta in dem i sina sängar. ”Det finns inget jag önskar mer än att Liam ska ha ditt DNA. Du förstår inte hur ont det gör i mig att se honom varje dag, och veta att Alex gjorde mig illa när han blev till.” Några tårar rann ned från min kind, men han var snabb med att torka bort dem. ”Tänk inte så, tänk på allt bra Liam har gett dig istället.” Han höll om mig, och kysste min kind.

Justin bar in båda två till sina sängar, så under tiden klädde jag av mig och hoppade ned i sängen. När han kom tillbaka in i sovrummet tog han av sig sina kläder och gick in på badrummet för att borsta sina tänder. När han kom tillbaka la han sig ned, men inte som han brukar, han tryckte ned mig på rygg för att kunna lägga sitt huvud på min mage. ”Lilla grabben. Du förstår inte hur mycket pappa längtar efter dig. Jag vill att du ska se hur vacker din mamma är, och hur stark hon är som klarar av att leva tillsammans med mig.” Både jag och Justin reagerade då han sprakade till i magen. Han kollade upp på mig och log. ”Kände du?” Jag nickade och la mina händer på hans kinder för att sedan kunna pressa samman våra läppar.

U like? ♥ Kommentera.

Smärtan jag hade i magen var värre än jag någonsin känt innan. Saker och ting stod absolut inte rätt till, och mitt tålamod över hennes beteende började ta slut. Hur kunde en människa som hon få gå lös, hon om någon borde verkligen sitta bakom lås och bom. Justin satt bredvid mig, och Scooter ringde efter en ambulans. Min ilska var långt över min smärta så jag grät inte, men Justin gjorde. Och bara det gjorde mig illa. Jag gillar inte att se honom gråta, det gör ont, inte bara i mitt hjärta utan även i min själv. ”Snälla gubben, gråt inte.” Jag strök honom över kinden med ena handen medan den andra låg över min mage. ”Jag kommer döda henne om något händer barnet.” Väste han mellan tänderna och tårarna. Innan Scooter ringde ambulans ringde han in Alfredo som fick ta Selena från rummet, men hålla henne kvar.

”Vad heter du?” En av ambulans killarna pratade flytande engelska medan den andra knappt förstod vad jag hette. ”Clarissa Melissa Jones.” När ilskan hade försvunnit och smärtan tog över var det jag som grät. Han gjorde allt för att lugna ned mig, Justin försökte även göra saker, men jag bara skrek. Hysterisk, det var det jag var. ”Gumman, lugna ned dig.” Ambulans killen fortsatte ställa massa frågor om vem jag var, och vad det var som hade hänt, och när Justin förklarade att jag väntade barn blev det fart på dem. Med ett dropp i min arm la dem mig på en säng som skulle ta mig till ambulansen. Skräcken i Justins ögon sa mer än han skulle kunna utrycka med ord.

”Clarissa, du får inte somna.” Precis som i en dröm, då man hör en människa långt borta, det var så jag upplevde det. Jag kollade upp, men stängde mina ögon igen, ljuset var för starkt, och jag hade ingen aning om vart jag var någonstans. Allt gungade fram och tillbaka precis som när man är på havet, i en båt. ”Justin?” Jag var tvungen att veta om han var med, eller om jag var helt ensam bland alla människor. ”Jag är här gumman. Håll dig vaken nu, vi är på väg till sjukhuset.” Jag gjorde allt för att hålla mig vaken, men allt slog emot mig. Justin försökte prata med mig, men allt han sa lät längre och längre bort. ”Gumman, allt kommer gå bra, barnet kommer klara sig. kom igen, kämpa.”

”Om inte du snart slår upp dina klarblåa ögon och ler mot mig, säger hur mycket du älskar mig, kommer jag personligen se till så att du gör det.” Jag hörde Justin, jag hörde hur han grät. Jag kisade mot honom, för jag var inte redo att möta det hysteriska ljuset som fanns i rummet. Men jag var vaken, och jag mådde bra. En kvinna känner sin egen kropp bäst, och jag kände hur barnet fortfarande levde i min kropp. ”Baby, vatten.” Att vakna på ett sjukhus är det värsta jag vet, men det finns en sak som är värre, och det är en torr hals. ”Du är vaken.” Han sken upp som en sol, men han var för upptagen med att kolla om alla mina kroppsdelar satt på plats. ”Vatten.” Han kysste mig för att sedan hämta vatten åt mig. ”Hur mår jag, hur mår bäbis?” Han placerade sina händer på min mage. ”Han mår bra.” ”Han?” Justin tog min hand och kysste den. ”Han, vi ska få en son.”

Jag hade fullkomligt förstört Justins turné. Jag mådde absolut inte dåligt av att Selena inte fick vara med mer, utan för att Justin var tvungen att stryka en låt från sin lista, den han och jag skulle sjunga tillsammans. Jag ville inte, men enligt honom hade jag absolut inget att säga till om. Jag skulle få honom att ändra sig, jag ville göra det, tillsammans med honom. Jag blev utskriven från sjukhuset en timme innan flyget skulle lyfta, och vi hann. Scooter och Kenny hade packat våra saker. Dem hade ljugit för Liam och Adriana, och det var bara bra. Ibland kan lögner vara till för att rädda folk. ”Mamma, pappa.” Adriana kom springandes när vi kom till flygplatsen, det var där vi mötte upp alla andra. Justin lyfte upp henne och kysste hennes kind. Hon precis som jag, rodnade och gosade in sig i bröstkorgen på Justin.

På flygplanet, som skulle ta oss till andra sidan planeten, Japan, satt jag och Justin tillsammans längst bak, precis som till paris. Han satt med sin gitarr och klingade fina toner i mina öron. ”Snälla, spela låten vi ska sjunga.” Han skakade på huvudet och vägrade verkligen. ”Nej, du ska inte lära dig den texten.” Jag suckade och slog han löst på axeln. ”Nej, en gravid kvinna ska inte flyga heller.” Han skrattade till och fortsatte spela en melodi jag mycket väl kände igen. All i want is you. Han började sjunga, och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Jag kände mig trött efter alla prover och grejer jag hade varit med om på sjukhuset, plus att jag fortfarande hade ont i magen, då ett stort blåmärke hade börjat ta form.

”Mamma, vi har landat nu.” Justin satt inte längre bredvid mig, det var Adriana som hade slagit sig ned på hans plats. Hon lutade sin lilla kropp mot mig och började nynna på en av Justins låtar. ”Jag älskar dig mamma.” Jag drog upp henne i mitt knä, och hennes ena hand kom åt mig på det onda stället så jag grimaserade lite. ”Gör det ont?” Jag nickade lite. ”Men det är ingen fara med mig, eller din lillebror.” Hon sken upp. ”Ska jag få en lillebror?” Det var nästan så att hon ville flyga omkring i det lilla planet, men jag hindrade henne genom att hålla fast henne. ”Men mamma och pappa kommer älska dig minst lika mycket.” Hon pussade mig på kinden och skuttade vidare till Justin som satt vid Alfredo. Precis innan vi klev av planet fick jag chansen att ta ett kort på alla fyra knäppisar, Justin, Alfredo, Scooter och Kenny.

”Justin, sluta bråka nu. Du har konsert imorgon och jag vill vara med. Varför?” Jag hade tjatat på Justin från flygplatsen till hotellet, till och med Scooter hade försökt hjälpa mig, men Justin vägrade, och det fick mig bara irriterad. ”För att jag inte vill att det händer dig eller bäbisen något. Förstår du det? Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag gick med på det.” Jag tänkte inte ge upp, han kunde få vinna vilken fight som helst, men inte denna. ”Då ber jag Scooter ta fram grejerna jag behöver för att lära mig låten, och så kickar jag av dig från scen. Eller så packar jag min väska och åker hem.” Orden var hårda, men jag ville verkligen göra detta tillsammans med honom. Jag ville vara en del av hans andra liv, jag ville göra detta som en grej. Det skulle ske under en sommar, och aldrig mer. Han kollade häpet upp på mig från där han låg i sängen. ”Det där menade du inte?” Det lät mer som en fråga än ett påstående, och det gjorde mig glad, det var så han skulle ta det. ”Jo, det gjorde jag.” Egentligen gjorde jag inte det. Men jag ville att han skulle förstå att det var något jag ville.

Justin satt med gitarren framför mig, och spelade melodin till Up. Jag fick min vilja igenom, och jag klagar inte. Han förstod på en gång att jag egentligen skojade med honom, men han gav sig i alla fall. Vilket bara bevisar att jag är sjukt duktig på att övertala folk. ”Sätt den på en gång nu då.” Han pressade mig, vilket var enda chansen till att få mig att klara av detta. Jag började sjunga, och Scooter slog igen sina ögon just för att bara höra mig, Justin gjorde samma sak. Vilket var skönt, då slapp jag deras dömande blickar, även om dem kanske inte var menade så. ”Riktigt bra. Kan jag få höra er två tillsammans?” Justin började om från början, och jag tog första tonen.

”Mamma, kan inte Adriana sova inne hos er inatt, så får jag sova själv?” Liam orkade nog inte ha med sig sin syster hela tiden, och visst kan jag förstå honom. Han vill nog ha sin egen tid. ”Ja, det kan hon väl. Men kom ihåg att Mrs. Smith, din lärare kommer imorgon, så det är skola för din del.” Han suckade och pustade, men det fanns ingen återvändo. ”Det var ditt val, minns du? Vi hade kunnat stanna hemma och du hade fått gått i skolan.” ”Jaja, jag ska gå upp direkt hon kommer.” Jag rufsade till honom i håret, och gick in i sovrummet. ”Adriana sover med oss, Liam ville vara själv.” Justin kollade upp på mig från sin mobil. ”Dags för oss att skaffa ett större hotellrum.” Han blinkade till med ena ögat. ”Tror inte det.” Han skrockade, precis som vanligt. ”Om vi ska få någon egen tid, så jo.”

Jag är arg, ja. Men ni får ett kapitel iallafall, hoppas det är bra nog! ♥ Kommentera.

På morgonen när jag vaknad låg Justin och tittade på mig, med ett vackert leende på läpparna. ”God morgon min sköna.” Att höra hans röst direkt då man vaknar kommer jag aldrig få nog av, och absolut inte kyssarna han ger mig på morgonkvisten. ”God morgon.” Han la sig halvt över mig, med en intensiv blick i ögonen, ett leende på läpparna och sina händer inflätade i mitt hår. ”Vi ska printa in låten i din skalle idag, är du exalterad?” Jag hade helt och hållet glömt bort att jag skulle ta över Selenas plats. Och jag kunde absolut inte förstå hur Scooter kunde gå med på det så lätt. Hon skulle däremot inte ta det bra, så jag skulle få stå ut med en hel del dagen till ära, då vi inte skulle åka vidare till tyskland fören på kvällen. ”Det är jag.”

Kenny lovade att ta med sig både Adriana och Liam till Eiffeltornet eftersom att jag och Justin skulle sjunga i stort sett hela dagen, och skulle bli dåligt sällskap. När Kenny hade hämtat barnen hoppade jag in i duschen, och var absolut inte med på att Justin helt plötsligt skulle stå bakom mig och kyssa mig på halsen. ”Baby, vi har inte tid med detta.” Han skrattade till och placerade sina händer på min mage. ”Tid är det enda vi har, så vi borde ta vara på den.” Han fortsatte sitt kyssande, och helt ärligt var jag återigen fast i hans makt, det var inte längre min kropp, jag kunde inte säga emot honom. Hans händer fick mig att göra exakt vad som helst för mer beröring.

Han vände mig om och tryckte mig mot väggen, samtidigt som han pressade sina läppar mot mina, och hungrigt utforskade dem. Mina ben ville vika sig av hans beröring, men han höll mig så hårt pressad mot väggen att jag inte kunde. Hans händer vandrade på både in och utsidan av mina lår, och han visste exakt vad han skulle göra för att få mig upphetsad. Mina andetag blev tyngre och oregelbundna. Jag kände hur han log min hud, men han fortsatte kyssa mitt nyckelben och vidare ned mot mina bröst. Jag fick nog, all min kraft jag hade i armarna använde jag för att trycka honom mot andra väggen och han blev minst lika förvånad över det som jag blev. ”Kan jag få skölja ur mitt hår så kan vi fortsätta i sängen?” Hans leende lekte på läpparna, och han gav mig en svag nickning.

Jag tvättade av mig allt lödder och drog en handduk kring min kropp innan jag gick ut till honom, han låg redan i sängen, och ingen tid gick till spillo. Han satte sig upp när han fick syn på mig, och jag satte mig gränsle över hans ben med handduken runt min kropp. Jag har aldrig varit rädd för att visa mig naken för honom, och absolut inte nu när jag är gravid. Det har att göra med sättet han ser på mig, det är en betryggande känsla. Han drog sakta av mig handduken och kysste mina läppar. Utan att jag hann reagera låg jag ned på rygg med honom över mig, hans händer var överallt och ingenstans, samtidigt som han kysste min mage och vidare till mina ljumskar. Sättet han plågar mig på kan jag ta, men det är frustrerande att veta att han är så nära, men ändå så långt borta.

Egentligen hade vi inte tid med det vi höll på med, vi hade en tid att passa tillsammans med Scooter, men dem tankarna var som bortblåsta i samma sekund som han lätt och försiktigt trängde in i mig. Att jag har hittat min prins, som kan tillfredställa mig på alla sätt är det bästa i mitt liv. Han vet hur han ska ta hand om mig, och han gör det riktigt bra. Med lätta och harmoniska stötar lät han mig närma mig min orgasm. Dem sista gångerna vi har legat med varandra har varit då vi inte har haft tid, som nu. Och som dagen innan, då vem som helst hade kunnat komma in. Jag placerade min ena hand i nacken på honom och förde ned hans huvud mot mitt, så att jag enkelt, och utan problem kunde kyssa honom. Hans rygg är full av gamla och nya märken från mina naglar, det är väl det han får tillbaka när han ger mig njutning, sorgligt nog.

”Skynda dig nu. Han kommer fråga vart vi har varit.” Justin drog sin t-shirt över huvudet och rättade till håret innan vi lämnade rummet. Båda två, utan skor gick vi till Scooters rum och knackade på. Irriterande nog var det Selena som öppnade dörren, och helt ärligt blev jag illamående. Jag ville inte vara i samma rum som henne, och absolut inte om Scooter skulle kicka henne från turnén. Hon skulle bokstavligen slå ihjäl mig, och det ville jag inte vara med om. Jag var mer rädd om mitt barn i magen, än vad jag var om mig själv. ”Så du är med också?” Det lät mer som ett påstående än en fråga, så jag gav fan i att svara. Justin klämde min hand hårdare, mycket berodde nog på att jag skulle bete mig, fast det var i verkliga fallet hon som skulle det.

Scooter hade tydligen inte själv kommit tillbaka, så vi satt där, tysta och bara glodde på varandra. Selena kollade på Justin ibland, och ett leende ville släppa sig på hennes läppar. Jag bet mig så hårt i läppen att jag till och med kände blodsmaken, allt för att kunna kontrollera min ilska gentemot henne. Hon kunde med bara sin blotta närvaro göra mig så arg att jag utan problem skulle kunna slå henne sönder och samman. Hon förstod nog egentligen inte vad hon gjorde med mig, vilket jag inte tror Justin fattade heller. Tillslut orkade jag inte se henne mer, så jag reste mig upp och gick in i köket. Ni kanske undrar hur jag vågade släppa henne ensam med min pojkvän, det gör egentligen jag också, men jag orkade inte bry mig för tillfället. Kylen var tom, jag som var sugen på en dricka, så det enda som återstod var en flaska vatten.

”Hur kan du vara tillsammans med henne?” Jag hörde hur Selena viskade med Justin, mycket för att jag inte skulle höra, vilket jag gjorde i alla fall, med tanke på att resten av rummet var tyst. ”Hon är min flickvän, och jag älskar henne. Ge dig nu.” Jag kunde höra en liten irritation i Justin röst, så jag gav fan i att lägga mig i. ”Ser du inte hur hon beter sig?” Jag tror att hon skulle fortsätta sin mening, eller uttalande, men Justin avbröt henne. ”Du beter dig värre. Hon har aldrig gjort dig något, förutom att försöka acceptera att du och jag hade något. Men till och med då skulle då hålla på.” Jag kunde känna mig stolt, riktigt stol faktiskt. Jag stod med ett milt leende på läpparna när jag hörde hur hon suckade. ”Jag vet att det är mig du vill ha. Varför kan du inte bara erkänna det?” Jag kollade ned på min hand, där ringen så fint satt. Men jag kunde inte vara tyst, så precis när jag kom ut till rummet igen och skulle skälla ut henne öppnades dörren och Scooter kom in.

”Ja, jag vet inte hur jag ska säga detta egentligen. Finns nog kanske inget bra sätt att göra det.” Scooter kliade sig i huvudet, och min blick föll på Selena, hon satt och log åt något, troligen trodde hon att Scooter skulle skicka hem mig, men ack så fel hon skulle ha. ”Vi förstår väl alla att Justin inte kan ha henne efter sig på hela turnén. Det kanske är på tiden att dem går skilda vägar.” Selena fick det att låta som att jag var en engångs grej, precis som att jag och Justin inte hade två barn tillsammans, och väntade vårt tredje, eller som att vi inte var förlovade och skulle gifta oss. Scooter kollade chockat på henne, samtidigt som jag kände att greppet om mig blev hårdare, då Justin satt med ena armen om mig. Jag kände mig trygg, men jag hade ingen aning om hur hon skulle reagera. Hon kunde lika gärna kasta sig över mig.

”Det är såhär Selena. I och med att du och Clarissa inte tål varandra så är jag så illa tvungen att skicka hem dig.” Scooter sa det så fort han kunde så han kunde få det avklarat, och jag bet mig i tungan för att inte skratta rakt ut när jag såg hennes min. Hon hade varit så äckligt självsäker och trott att det var mig han skulle skicka hem. Det såg ut som att hon letade efter rätt ord att säga, men inte kom fram till något. Så när jag minst anade det kastade hon sig över mig. Jag åkte ned från soffan och hamnade under henne, och innan Justin hann få bort henne slog hon mig i magen. Min värsta mardröm var nådd, hon gjorde det jag fruktade för mest. ”Snälla, ta ut henne här ifrån.” Tårarna rann på mig.

Vad tror ni händer nu då? ♥ Kommentera.

Selena stod på scenen och sjöng sin del i låten. ”It´s a big, big world – it´s easy to get lost in it – you´ve always been my boy – and I´m not ready to call it quits” Jag stod fortfarande bakom scenen, och såg Clar komma gåendes med ett brett leende på läpparna, precis som att hon hade vunnit på lotto eller något. ”Vad är du så glad över.” Hon kysste mig, hårt och länge. ”Du behöver inte göra detta mer, det är första och sista gången. Jag sjunger med dig nästa gång, så vi har lite träning att göra sedan.” Jag kunde inte undgå leendet som spred sig över mina läppar när hon kysste mig. ”Vi får prata mer sedan, jag ska upp nu.” Hon kysste mig snabbt en gång innan jag sprang upp på scen och tog den med storm, precis som vanligt. Ljudet ökade av alla mina underbara fans.

”It´s a big, big world – and i´m gonna show you all of it – i´m gonna lace you with pearls – from every ocean that we´re swimming in” Eftersom att jag hade strålkastare rakt i mitt ansikte kunde jag inte se mina fans ordentligt, men jag kände dem, jag kunde höra deras röster och framför allt, dem fanns där. Jag gjorde allt för att inte se Selena i ögonen, jag ville inte, och det var absolut inte för att jag var rädd att hon skulle förtrolla mig, utan det var för att jag inte ville helt enkelt. Vi hade våra saker vi var tvungna att göra på scen, och det störde mig inte, det var scenografi. Fanns inga känslor inblandade, absolut inte från mitt håll i alla fall. När låten var klar kramade hon om mig, och jag kände mig tvungen att göra detsamma mot henne.

•

”Vad vill min prinsessa ha för mat?” Adriana satt i mitt knä, och vi väntade på att Liam och Clarissa skulle vara klara. ”Jag vill ha spagetti. Ska vi äta snart eller?” Jag pussade henne på huvudet och hon gosade in sig i min famn. ”Snart, bara mamma och Liam är klara.” Clarissa kom ut från sovrummet med Liam efter sig. ”Klara.” Tillsammans gick vi ned till restaurangen och satte oss till bords. Kyparen kom och tog vår beställning, Liam ville ha hamburgare och Clarissa tog en pastasallad, själv tog jag lika som Adriana spagetti och köttfärssås. ”Var det gott?” Adriana hade mat kring hela munnen, så jag torkade av henne, och hon nickade som svar och stoppade in mer mat i munnen. Både jag och Clarissa skrattade åt henne, eller ja, med henne då hon själv skrattade. Liam åt lugnt på sin burgare.

När både Liam och Adriana hade somnat satt jag och Clar på kuddar som vi hade placerat på golvet precis vid balkong dörren. ”Titta vad vackert det är.” Hon låg ned i mitt knä, och vi båda kunde se Eiffeltornet utanför. Ljuset från solens nedgång gjorde så att allt såg så vacker ut. ”Finns något som är vackrare.” Hon fnissade till, troligen för att hon förstod att det var henne jag menade. Hennes läppar såg så fruktansvärt inbjudande ut, så jag böjde mig ned och kysste henne lätt. Hon hajjade till på en gång och placerade sin ena hand i nacken på mig för att kunna pressa sina läppar hårdare mot mina. Kyssen tog bokstavligen andan ur mig, och det är bara hon som har fått mig att känna så. Det är bara hon som får mina fjärilar i magen att dansa av lycka, och det är framför allt bara hon som kan få mina ben att skaka av kärlek.

Bara genom att hon ser på mig smälter jag på insidan, när hon pratar är det nästan som att alla ljud runt om oss och henne försvinner och det enda jag ser är hennes kyssvänliga läppar som rör sig. Sättet hon rör sig på får mig att vilja pressa min kropp mot hennes, så att varje millimeter av luft försvinner mellan oss. Det finns ingen människa som kan förstå hur mycket den underbara lilla flickan betyder för mig, hur mycket jag älskar henne. Vi är inte gamla, inte gamla nog för att kunna bestämma vår framtid och veta att den håller, men jag kan med handen på hjärtat säga att jag är villig att göra vad som helst för att hon ska vara min för resten av mitt liv. Det är hon jag ser sist när jag somnar, och först när jag vaknar, och det är så jag vill att det ska vara tills jag inte ser något mer.

Hon flyttade upp sig så att hon satt lutad mot mitt bröst, och jag kunde utan problem känna hur hennes hjärta slog, hur det ibland slog dubbla slag. Hon har sagt att det beror på min närvaro, och jag vet att jag kan få henne att reagera på konstiga sätt, typ som när jag kysser henne på halsen och nacken är det bara hennes ryggrad som ryser till. Det är rätt sött faktiskt. Hon gosade in sig i min famn, precis som Adriana tidigare på dagen gjorde. Hon var så lik sin mamma på så många olika sätt, hon hade inte bara hennes ögonfärg. Hon kunde utan problem vicka på näsborrarna, och det hade hon helt klart fått från Clarissa, jag har försökt, men får det aldrig att funka. Sättet hon himlar med ögonen på när hon inte gillar det jag eller Clarissa säger till henne. Dem är lika på många sätt, och jag älskar dem båda minst lika mycket.

”Jag älskar dig.” Helt plötsligt bröt hon tystnaden, med dem tre mest betydelsefulla ord man kan säga. Hon vände sitt huvud mot mitt och log, inte bara med munnen utan med sina ögon också. ”Jag älskar dig också. Så sjukt mycket. Kärleken gör en blind, men det kan jag ta, bara jag får vara med dig.” Hennes leende spred sig, om det ens var möjligt, ännu mer i hennes ansikte. Visst hade hon fått en större mage, och det är precis som förra gången. Det finns mer av henne att älska. Hon satt mot mig, och gav mig möjligheten att dra upp hennes tröja över magen, och dra mina fingrar lugnt och försiktigt, för att visa den lilla bebisen att pappa fanns runt henne eller honom. Jag personligen hoppas på en liten grabb, men framförallt vill jag ha ett friskt barn.

”Berätta nu för mig hur du kunde kicka iväg Selena?” Vi hade flyttat oss till köket, och satt nu på varsin barstol till det höga bordet i mitten av köket. Hon med en Sprite framför sig, och jag med en öl. Ibland kan man få gotta sig lite. ”Jag planerade ut vad jag skulle göra mot henne, så jag satt och sjöng när han gick förbi. Och så plockade han in mig i ett rum för att höra mig sjunga ännu en gång. Han lovade mig att jag skulle få ta över, så vi blev av med henne.” Det var så skönt att se och höra lyckan som kom från henne, hur hon äntligen hade satt Selena på plats. ”Okej. Hur känner du för detta nu då? Du vet att vi ska göra detta tillsammans, du ska stå på en scen inför flera tusen i stort sett hela sommaren?” Jag var tvungen att låta allvarlig, men samtidigt kunde jag inte låta bli att le mot henne. Hon hade gett sig in på något jag absolut hoppas hon klarar av. ”Jag kommer klara det, vi gör det tillsammans.” Hon tog min hand över bordet och jag kände hennes glädje genom den. ”En sak till bara.” Jag kollade undrandes på henne. ”Hur fick du Scooter att bryta ett kontrakt?” Ännu ett leende spred sig över hennes läppar. ”Jag har det du kallar swag.”

Ännu en gång flyttade vi oss, och denna gång till sängen för att sova. Hon låg med huvudet på min bröstkorg, och jag smekte henne lugnt och försiktigt över ryggen. Strax därefter kunde jag höra hennes tunga och jämna andetag, så jag förstod att hon hade somnat. Egentligen skulle jag utan problem kunna ligga vaken varje natt och bara titta på henne. Hur hon ibland rynkar pannan, eller slickar sig om läpparna, det är fascinerande för mig att se det. Hon kan ibland mumla till om något jag inte har en aning om vad det är, och det kan få mig att skratta till, vilket i sin tur resulterar i att hon fortsätter, precis som att vi skulle ha haft en konversation. Den tjejen kan, bara genom att andas, göra mig galen.

Jag slog er på fingrarna, ni trodde Clar skulle bli hemskickad. ;) Hoppas ni gillar det som är på G att ske. ♥ Kommentera nu folk, jag älskar att läsa era underbara kommentarer. Ni längtar efter mina kapitel, och jag efter era kommentarer. :)

Scooter såg inte glad ut över mitt fina erbjudande, och han verkade inte vilja ändra på det heller. ”Snälla Scooter. Varför inte? Du har ju själv hört henne sjunga, och du gillade det.” Han gick mot dörren och öppnade den, för att sedan vinka ut oss. ”Det blir inget.” Det var bara att lyssna på honom, jag hade gjort ett försök i alla fall. Jag och Clarissa gick tillbaka till vårt rum, hon ledsen för det Scooter hade sagt, men kände jag henne rätt tyckte hon det var skönt. Jag tror att hon tog åt sig mer över att han hade varit så rak och ärlig. Hon visste att hon kunde sjunga, och hon visste att Scooter gillade hennes röst en gång i tiden, vad jag inte kunde förstå var varför han helt plötsligt hade ändrat sig. ”Baby, kan vi göra det bästa av allt detta?” Hon tittade på mig, och nickade lite lätt.

•

När jag vaknade på morgonen var sängen tom, det var bara jag där, och jag var livrädd att Clarissa hade åkt hem. Hon har en tendens att göra det ibland, och det skrämmer mig. Jag drog på mig mina kläder och skuttade ut från rummet, och precis när jag skulle öppna dörren och gå till Kenny kom Clarissa in med Liam och Adriana. ”Pappa, Kenny snarkar jätte mycket.” Liam höll med henne, vilket fick mig att börja skratta. ”Vet ni vad? Er mamma pratar i sömnen, så jag har samma problem.” Clarissa spärrade ögonen i mig, vilket fick mig att skratta ännu mer. ”Vad ska vi göra idag?” Adriana slog sig ned i soffan med fötterna på bordet, hon har antingen umgåtts för mycket med Kenny, eller så har hon sett mig, då hon inte ska ha gjort det. ”Vi ska spendera några timmar på Disney World, vill du det?” Jag har sett både Adriana och Liam glada, men inget kunde komma till den nivån, dem blev helt hysteriska. Hade Adriana kunnat göra en volt, hade hon gjort det.

När vi klev innanför portarna på Disney Land, fick Adriana syn på alla figurer som sprang omkring. ”Mamma, kolla. Kalle Anka. Och där är han, Musse Pigg.” Hon var lyriks, medan Liam hade fullt upp med att kolla omkring, och ta in allt. När vi hade varit där dagen före var det mörkt och vi hade inte tiden att riktigt se oss omkring i parken. ”Jag vill åka den där.” Eftersom att jag hade konsert där på kvällen var hela stället stängt för allmänheten, och vi var ensamma där inne. ”Kom då.” Liam gick efter som paralyserad. Clarissa skrattade, och det var underbart att få se henne le igen. Efter allt som hände dagen före är jag glad att hon är glad.

Vi spenderade tiden tillsammans och åkte så mycket vi bara kunde, även om jag och Clarissa var tvungna att sätta oss i dem minsta karusellerna var det trevligt. Vi hade riktigt kul, precis som vilken familj som helst. ”Hinner vi äta innan du ska iväg?” Både jag och Clarissa stod nu utanför och kollade när Liam och Adriana körde radiostyrda bilar. ”Klart vi hinner. Vi går på en gång när dem är klara.” Jag drog in henne i min famn, och lutade mitt huvud mot hennes axel, tillsammans stod vi där och kollade på dem två som betyder mest i våra liv. Mina händer vilade på hennes mage, och hon placerade sina över mina. ”Adriana och Liam kom nu, vi ska äta.” Dem kom springandes tillsammans.

•

”Kan vi prata?” Selena kom fram till mig bakom scenen, och trodde att hon och jag skulle föra en konversation med varandra. ”Har inget att säga dig, och vill inte höra vad du har att säga mig heller.” Jag vände mig och gick därifrån, jag gav henne inte ens en blick över axeln. Hon var den sista människan på jorden jag ville träffa, eller över huvud taget se. Justin befann sig inne i sin loge ensam, då alla andra var som hysteriska. Liam och Adriana höll låda med Kenny och Scooter, så jag smet in till Justin. ”Får man komma in, eller stör jag?” Justin skrockade åt mig. ”Du stör aldrig, vad var det där för dum fråga?” Han satte sig upp i soffan, så jag satte mig bredvid honom. ”Är du nervös?” Han nickade. ”Lite, det var ett tag sedan. Alla har växt, men jag kommer ta dem med storm.” Ett överlägset leende spred sig på hans läppar, och jag kunde inte annat än känna mig stolt.

”Selena ville prata med mig innan jag kom in hit, men jag sket i henne.” Justin har rätt att få veta vad som pågår när han inte är med, eller runt mig. ”Skit i henne bara. Hon ska bort från mitt team, så är det bara.” Jag såg hur irritationen spred sig i hans ögon, och jag kände mig elak som hade tagit upp henne innan han ska upp på scen. ”Vi löser det.” Han kysste, och la ned mig på rygg i soffan. ”Låste du dörren när du klev in?” Jag förstod vad han syftade på och nickade med ett leende på läpparna. Han fortsatte kyssa mig, och smekte mig över magen, halsen fick också smaka på hans kyssar. ”Hinner vi?” Justin kollade på sin mobil och pressade återigen sina läppar mot mina. ”Mhm.” Var det enda jag hörde från honom.

Att ha honom över mig i en soffa, i ett rum på Disney World, ja det är inte varje dag något sådant händer. Han smekte av mig min tröja, och mina byxor, det var precis som att han tog allt i ett svep. Jag puttade ned honom på rygg och gjorde samma sak med honom. ”Jag. Vill. Ha. Dig.” Varje ord kom ut som en viskning mot hans hals när jag kysste honom. han fattade vinken och puttade återigen ned mig på rygg, han kysste min hals och smekte mina bröst, samtidigt som han trängde in i mig. Hela tiden var jag tvungen att tiga ordentligt så att folket som sprang fram och tillbaka utanför inte skulle höra mig. När Justin märkte att jag var nära kysste han mig för att kväva mina stön som var på väg ur munnen. Allt blev för mycket för mig, och hela min kropp spände sig i en båge. Justin var inte långt efter med att komma. Allt blev så mycket mer spännande när folk sprang utanför, och kunde höra oss.

”Justin, det är dags.” Vi hann knappt klä på oss innan Scooter knackade på dörren. ”Kommer.” Han tog ett djupt andetag, och kysste mig, sedan försvann han ut genom dörren. Jag hade tänkt att jag skulle se hans konsert, men samtidigt skulle jag överraska Scooter. Jag visste att han inte stod och kollade på Justin, utan sprang omkring bakom scen istället. Jag kunde inte spela varken gitarr eller något annat instrument, så a cappella var det enda sättet. Jag skulle få honom att förstå, Selena skulle bort. Och jag skulle göra allt som stod i min makt. Jag hade länge gått omkring och nynnat på Chris Brown Ft. Jordin Sparks – No Air. Så jag satte mig på ett ställe där jag visste att Scooter skulle gå förbi flera gånger. ”If i should die before i wake – it´s cause you took my breath away – losing you is like living in a world with no air”

”Vad vackert du sjunger. NOT.” Selena gick förbi med sin glittrande mikrofin i handen, redo att entra scenen tillsammans med min pojkvän, och sjunga en kärlekslåt. Jag blev att må illa av bara tanken. ”Varför bryr du dig? Låt mig bara vara.” Jag orkade inte med henne mer så min plan gick inte sådär jätte bra. Justin kom springandes, helt svettig, och han gav mig en kyss innan han fortsatte mot logen. Selena var tvungen att göra sig klar, så hon försvann. Och jag fortsatte på min plan. ”I´m here alone didn´t wanna leave – my heart won´t move it´s incomplete – wish there was a way that I could make you understand” Scooter gick precis förbi när jag avslutade låten, och han stannade till. ”Kan du följa med mig?” Jag kunde inget annat än göra som han sa, just för att jag ville veta vad han hade att komma med. Jag visste själv att min mage skulle vara stor som en ballong när turnén var slut, men det var nog värt att stå på scenen med den, bara för att få bort Selena. Se hennes min när Scooter satte henne på ett plan, det var något jag längtade sjukt mycket efter.

Hope U like it. ♥ Kommentera :)

Signal efter signal gick fram, och tillslut svarade han. ”Hej gumman. Hur är det i Paris?” Jeremy lät hur glad som helst, och jag var på väg att förstöra den glädjen för honom. ”Beror väl på hur man ser det.” Jag grät, men absolut inte lika hysteriskt som innan. Jag ville inte att Jeremy skulle bli som jag var, lika arg på sin son. Men han var den enda som kunde prata med honom, för det spelade uppenbarligen ingen roll vad jag sa, eller gjorde mot Justin. Han ville inte höra. ”Vad är det som har hänt?” Jag hörde hur han stängde en dörr bakom sig, troligen så att inte Jazzy eller Jaxon skulle höra honom. ”Selena. Justin har skrivit ett kontrakt med henne, och hon ska med på denna turné.” Han suckade högt, och jag kunde nästan se hur han kliade sig i huvudet. ”Ibland funderar jag om han ens är min son…” ”Jag vet inte vad jag ska göra. Jag sa till honom nyss att jag inte vill gifta mig med honom.” Jag satt i sängen, som ett fryst litet hallon. ”Gumman, det löser sig. Jag kan prata med honom om du vill.” Jag skakade på huvudet innan jag kom på att han inte kunde se mig. ”Nej, gör inte det. Vi är vuxna människor och borde kunna prata om detta.” Han förstod mig, och försökte därefter muntra upp mig.

”Ta hand om dig gumman, och kom ihåg att han gör dumma beslut ibland, men han älskar dig. Han gör verkligen det.” Jag älskar Jeremy, han får mig alltid på bättre humör, eller som i detta fall, mycket bättre humör. Ett tag efter att vi hade lagt på kom Justin tillbaka in i rummet, med röda ögon och en stor rosbukett i handen. ”Snälla Clar. Förlåt mig, jag älskar dig.” Han grät fortfarande, och han gjorde inget för att dölja det. ”Svara mig på en fråga. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Om det nu är som du säger, att du älskar mig.” Han la ned blommorna på bordet bredvid mig, och tittade rakt in i min själ, precis som så många gånger förr. ”Du har inte gjort något, mer än älskat mig, det är jag som är elak. Och jag har ingen anledning till det.” När han kommer tillbaka efter ett bråk med blommor eller liknande vill jag inget annat än kasta mig runt hans hals och pressa samman våra läppar, men denna gång kunde jag inte. Han hade gjort mig illa för sista gången. ”Jag kan inte, förlåt.”

Min mage kurrade till och jag insåg att jag inte hade fått någon mat på flera timmar, så jag lämnade rummet och honom bakom mig, för att kunna gå ned till restaurangen och käka. Liam och Adriana skulle visst vara där nere tillsammans med Kenny. Jag vill vara så liten igen, man hade inga bekymmer, i alla fall inga som var lika stora som dem jag gick igenom nu. Jag såg dem innan dem såg mig, så jag passade på och plocka mat innan, då det var buffé. Kenny såg på mig att något var fel, men jag gav honom en blick som sa att han inte skulle fråga något. Jag hade försökt så gott det gick med att tvätta mitt ansikte och få tillbaka min vita färg i ögonen, istället för den röda. Både Liam och Adriana åt för fulla muggar, för upptagna att ens märka mig. Vilket var ganska skönt just då. ”Mamma, kan vi få gå till spelrummet?” Liam ville ta med sig Adriana dit själv, och jag lät honom. Han var stor nog att ta ansvar för henne en liten stund.

”Tror du att Liam och Adriana kan sova inne vid dig inatt? Det kan hända att det blir slagsmål när jag kommer tillbaka till Justin.” Kenny kollade skräckslaget på mig, och han visste nog inte vad han skulle svara. ”Klart dem kan. Snälla du, tänk på att du är gravid.” Han tog min hand och kollade mig i ögonen, han förstod att jag var allvarlig. ”Ja, jag ska.” Han släppte mig och jag gick iväg till spelrummet. Det var fullt av folk, och i folkmassan satt Liam och Adriana. Dem var höjdpunkten där inne, av någon anledning. Liam kunde få ha ansvaret lite mer, jag visste Kenny skulle hålla koll på dem två. Jag gick tillbaka upp på rummet efter att ha setat inne i spelhallen ett tag. Justin var inte längre kvar där inne, men alla hans saker var, så han hade i alla fall inte bytt rum.

Jag satt lutad mot väggen bredvid dörren så jag hörde när folk gick förbi och hur dem skrattade med varandra. Alla verkade lyckliga, och framförallt glada. Helt plötsligt kunde jag höra Selenas röst, jag ryste till men gjorde inget jag skulle få ångra dagen efter. Detta var Justins turné, jag hade egentligen inget där att göra, så Scooter hade kunnat skicka hem mig på två sekunder. Dörren till vårt rum öppnades och Justin kom in, fortfarande lika röd om ögonen och han snyftade. Han märkte mig på en gång, men gick bara förbi mig. Allt kändes så konstigt, precis som att vi inte kände varandra. Jag älskar killen så sjukt mycket, jagönskar bara att han kunde älska mig på samma nivå. Jag behöver honom, precis som jag behöver luften för att andas. Han är min luft, han kommer aldrig förstå det. Han satte sig ned i fåtöljen som var riktad mot mig, bara det att ingen sa något, men vi bröt inte ögonkontakten vi hade med varandra.

”Är det såhär det ska vara mellan oss nu?” Han försökte, medvetet eller omedvetet att lägga över skulden på mig, precis som att jag överreagerade. ”Det är upp till dig, tänker du någon gång släppa taget om Selena?” Han suckade, men släppte mig inte med blicken. ”Det har jag gjort för längesedan. Om du bara kunde se hur mycket jag gör för dig, hur mycket jag älskar dig. Du skulle förstå att jag skiter i om Selena är här eller på andra sidan jorden. Du måste släppa och gå vidare, annars kommer du aldrig se mig som du gjorde förut. Du fattar inte hur mycket jag älskar dig, och det spelar ingen roll hur mycket visar det, du ser det inte, för att du är fast besluten om att det är Selena jag vill ha.” Han kan ha rätt, men det medger jag inte fören jag själv vet om det. Men allt han sa lät logiskt, jag kanske var för rädd att släppa in honom i mitt liv igen. Men jag borde, han är far till tre av mina fyra barn, han friade till mig. ”Vad gör hon här då? Menar du att det inte finns någon annan som vill sjunga med dig?” Han reste på sig, och jag var fullt beredd på att han skulle gå därifrån. ”För att jag skrev det där kontraktet när vi var tillsammans sist, dumt av mig, jag vet. Men så länge jag inte har någon annan är hon så illa tvungen. Vad ska jag göra eller säga för att du ska förstå att det är dig jag älskar.” Han kom emot mig, och drog upp mig från väggen. ”Clarissa, vill du göra mig den äran att sjunga med mig?”

Hade inte han hållit i mig, hade jag troligen svimmat, eller i alla fall ramlat omkull. ”Det där menar du inte, du har inte ens hört mig sjunga.” Jag stod med huvudet mot hans bröst, och lyssnade på hans hjärtslag. ”Jo, det gör jag visst, bland annat på hotellet i Stratford, och i New York. Snälla. Då slipper vi båda Selena, och tro mig, jag vill inget hellre jag heller.” Han strök mig över ryggen, och var allmänt underbar. Direkt han tar i mig glömmer jag allt som han gjort mot mig. ”Jag kan inte sjunga, och framför allt inte framför flera tusen av dina fans. Glöm det.” Han vred upp mitt huvud mot sig, och kollade mig intensivt i ögonen. ”Snälla.” Jag skakade på huvudet. ”Scooter kommer inte gå med på det.” Han kysste mig, och så mycket som jag har saknat hans läppar mot mina under dessa få timmar, har jag aldrig saknat honom, på något vis. ”Vi får försöka övertala honom. För tro mig, när jag hör en röst jag gillar, då gör jag verkligen det. Och du är en av dem.”

Nervositeten i min kropp hade aldrig någonsin varit så hög, mitt hjärta slog dubbla slag, och handsvetten var på väg fram. Pulsen var säkert på 300 när vi gick dem få stegen från vårt hotellrum till Scooters. Benen vägde bly, men Justin höll ett stadigt tag om min hand. Det var precis som att han aldrig mer tänkte låta mig gå, låta mig försvinna från hans sida. Jag skämdes över mitt utbrott jag hade fått på Scooter, så bara det gjorde mig illa till mods. Jag svalde stoltheten och var beredd på att be om ursäkt. Han öppnade dörren och släppte in oss. Justin satte sig ned i soffan, och drog med mig. ”Vad för er två hit nu?” Han kollade på klockan, och det var först då jag insåg att den var runt 10 på kvällen. ”Clarissa sjunger istället för Selena.” Justin var rak på sak, så jag hann inte ens be om ursäkt, jag ville inte byta ämne, utan jag ville få detta avklarat. ”Kommer aldrig på frågan.”

Återigen påminner jag er om Facebook sidan. Sprid den till era vänner. :) Och en sak till, kommentera. 

♥ i love u

”Justin och Clarissa, planet väntar.” Scooter skrek över hela vänthallen på oss, Liam och Adriana hade redan gått på planet tillsammans med Kenny. Vi är på väg till första landet på Justins turné, och jag kan inte vänta mer. Jag är så fruktansvärt nyfiken på vad denna resa har att erbjuda, och på vad Justins fans kommer tycka om det nya albumet. ”Vi kommer.” Justin låg och sov, så jag passade på att ta ett kort innan jag väckte honom. ”Baby, vakna. Vi ska kliva på planet nu.” Hand i hand gick vi bort mot Scooter, då han var den enda som inte hade gått på. ”Är du redo att se världen tillsammans med mig igen.” Han kysste min handrygg och drog mig intill sig. Min mage har växt och blivit lite större, så nu är säkerheten runt oss mycket mer än innan. ”Jag är så redo man kan bli.” Jag och Justin hamnade tillsammans längst bak i planet, det var lugnt och skönt där, så vi kunde utan problem tissla och tassla utan att någon hörde eller såg det.

”Hur länge blir vi i Paris?” Halva flygresan hade gått och vi båda hade sovit ett tag. ”I tre dagar, vadå då?” Jag vände sig ifrån honom, men la ned mitt huvud i hans knä. ”För jag lovade Liam en dag på Disney World, som en sen födelsedagspresent.” Även om vi hade firat honom, och han hade fått paket, så var det inte så jag ville att hans födelsedag skulle se ut. Han skulle le ett leende som inte gick att ta bort så lätt. Men han såg allt annat än glad ut på hans dag, eller ja, han och Justins dag. ”Du vet om att jag ska ha min spelning där va?” Jag blev förvånad, det hade jag ingen aning om. ”Nej, det visste jag inte.” Han strök mig över håret. ”När vi landar ska vi direkt dit och kolla så allt står rätt till. Och diskutera igenom turnén lite.” ”Det låter intressant.” Jag älskar att vara med honom på vägen, det är precis som ett helt annat liv. Man äter och sover i en buss, eller på ett flygplan, och det har aldrig varit så skönt att komma hem som efter flera månader i världen.

•

”Ser det bra ut, eller finns det något du vill ändra på?” Scooter kom fram till mig och Justin, som stod lite på sidan. Liam och Adriana sprang omkring med Kenny och gjorde hyss på allt och alla. Jag orkade inte säga åt honom att ge sig, så han fick hålla koll på vilddjuren och sedan ta konsekvenserna. ”Det ser bra ut.” Scooter kliade sig nervöst i huvudet, men sa inte speciellt mycket, vilket överraskade mig. Han visste något som någon av oss inte skulle få reda på. Jag kände det på mig, men jag orkade inte ifrågasätta vad det var. Jag ville bara till hotellet och ta det lugnt, och kanske få något i magen. Jag tror att Justin märkte av samma känsla av Scooter som jag, för han började också bete sig lite konstigt. ”Ska vi åka?” Justin tog min hand och drog mig igenom alla människor som fanns runt oss. Liam och Adriana hittade vi på ganska på en gång, båda två busade med Kenny då han låg ned på golvet och spelade död, eller något i den stilen.

”Vad var det med dig och Scooter tidigare?” Vi hade precis kommit till hotellet, och jag var inte alls på humör, just för att jag var hungrig, och för att jag förstod att något var fel. ”Vadå?” Tänkte Justin fortsätta spela, precis som att han inte visste vad det var jag snackade om. ”Nej, men skit i det då.” Jag var trött på att han höll saker ifrån mig, jag var trött på att bråka med honom. Jag gick in i sovrummet och drog igen dörren efter, en gest som han inte fattade, han skulle låta mig vara. ”Baby, vad är det?” Han satte sig ned i sängen, så jag vände mig med ryggen mot honom. ”Du håller saker för mig, tycker du att din turné ska börja med att vi bråkar. Jag kan lika gärna åka hem.” ”Sluta nu, men vill du inte vara här med mig, tänker jag inte tvinga dig.” Han fick det att låta som att det var mitt fel det var såhär. ”Kenny kommer och hämtar Liam och Adriana snart, för det jag har att säga dig, kommer göra dig fly förbannad, och jag är inte säker på att det är barnvänligt.” Mycket riktigt, Kenny kom, och han tog med sig båda två ut.

”Vad är det du har att säga mig? Vill du ta tillbaka förlovningen, eller vill du inte ha fler barn?” Jag visste inte vad jag hade att vänta mig, men det var lika bra att få det avklarat. Jag hade på känn att det han skulle säga, skulle precis som han sa, få mig hysterisk. ”Kan du sätta dig ned. Och stressa inte upp dig, det är inte bra för varken dig eller barnet.” Han satt redan i soffan, så jag satte mig i fåtöljen en bit ifrån honom. ”Selena ska vara med på denna turné. Och innan du flammar upp, så kan jag inget göra åt det. Scooter har redan gjort det klart för mig.” Jag kunde inte andas, jag hörde allt han sa, men jag kunde inte svara honom tillbaka. Jag kände hur tårarna var på väg, men jag gjorde allt för att dem inte skulle rinna, hon skulle inte få förstöra detta en gång till. ”Jag hade tyckt att det hade varit bättre om du tagit tillbaka förlovningen.” Jag rusade ut ur rummet, men istället för att gömma mig sprang jag till Scooters rum.

”Vad fan är det för fel på dig?” Han öppnade dörren och var inte alls beredd på att få sig en utskällning. ”Ta det lugnt, vad är det som har hänt?” Jag gick förbi honom, och in på hans rum. ”Hur kan du göra såhär. Hur kan du låta Selena vara med på turnén? Tycker du inte att hon har gjort saker så det räcker. Fattar du hur det känns för en människa när ens barn försvinner? Nej, det tror jag inte. Med tanke på att du inte har några egna. Fan, jag trodde bättre om dig.” Han stod bara som ett fån framför mig, han gjorde inte en enda ansats till att överhuvudtaget försvara sig själv, så jag fortsatte. ”Varför sa du inte nej till att jag följde med? Hur kunde du göra såhär?” Han fortsatte stirra på mig, men tog sedan ett djupt andetag. ”Är du klar? För i så fall vill jag visa dig något.” Han gick till sin väska, där han har alla sina papper, under tiden som han rotade omkring föll det ur en gammal bild på honom och Justin. Han letade vidare, precis som att han inte såg det. Han hittade det han letade efter och gav det till mig. ”Läs detta, sedan kan du komma tillbaka och skälla på mig.”

Jag tog med mig papperet och gick bort till hissarna, där fanns det fåtöljer, så jag satte mig ned i en av dem och läste papperet från början. Det var ett kontrakt, som både Selena och Justin hade skrivit under. Men det fanns inget datum på det, så jag kunde inte veta när det var påskrivet, men Scooter hade fortfarande ingen anledning till att inte säga nej till att jag följde med. När jag kom tillbaka in i vårt hotellrum var det bara Justin där. Han var på väg emot mig, men jag stoppade honom. ”Hur kunde du?” Han förstod nog inte att papperet jag hade i handen, kunde bevisa att han hade ljugit för mig. ”Vad?” Jag gick fram till honom och gav han en flata. ”HUR?” Tårarna på mig började rinna, för jag orkade inte hålla dem inne mer. ”Förlåt…” ”Jag är så trött på dina förlåt, dem betyder inget för mig mer. Förstår du inte det, du bränner dina broar hela tiden, du har inga kvar. Jag älskar dig så det gör ont, det gör så jävla ont. Fattar du det? Förstår du vad du är för mig? Absolut inte samma sak som jag är för dig. En jävla trasa du kan kasta med hur du vill. Vet du en sak, jag vill inte gifta mig med dig, och jag vill absolut inte ha några fler barn med dig. När du kan bevisa att det är mig du vill leva med, och är villig att lämna den där jävla Selena bakom dig, kom till mig, gör mig lycklig, älska mig villkorslöst.” Jag bröt ihop, slog mig i golvet, men orkade inte bry mig. Han var på väg att hjälpa mig upp, men jag röt ifrån. ”TA INTE I MIG.”

Jag visste själv att det inte var bra för barnet att jag brusade upp på det där viset, men jag kunde inte kontrollera mig. Allt jag kände var hat, hat över att hon än en gång förstört allt. Jag var helt slut i min kropp, jag orkade inte stå emot min smärta som åt upp mig inifrån. Allt jag ville var att när Justin såg på mig, såg han den enda tjejen han ville leva sitt liv med. Jag låg kvar på golvet när han lämnade rummet, jag kunde höra hur han skrek på Scooter i rummet bredvid, men uppfattade inga ord. Så jag tyckte det var konstigt att han inte hade hört mitt samtal med Scooter. Jag reste mig sakta upp, och gick in i sovrummet. Mobilen och ett enda samtal bort, jag var tvungen.

Nu är satmaran inne i bilden igen. :P Haha, drama is the shit! ♥ Kommentera mycket nu, så kanske det kommer ett till idag. Och för all del, glöm inte bort Facebook sidan.

”Clar, vakna.” En röst jag inte trodde mig skulle höra tidigt på morgonen, eller ens överhuvudtaget så nära mig. ”Alessa?” Jag slog upp mina ögon, och en gestalt som var så lik min bästa vän hemma i Kanada. ”Jepp, sist jag kollade.” Jag hann inte svara innan en liten skitunge hoppade upp i sängen. ”Moster Clarissa. Vakna, lilla jag är här.” Drew hoppade upp och ned bredvid mig, det var nog det som fick mig att inse att dem faktiskt satt i min säng. ”Gud vad kul och se dig.” Jag satte mig upp och kramade om henne, vilket fick Drew att hoppa mer. ”Jag då, har du inte saknat mig?” Vi började skratta och så släppte vi varandra så jag kunde dra in honom i en kram. ”Klart jag har. Varje dag.” Han skrattade hysteriskt, när jag kittlade honom.

Jag hoppade in i duschen och gjorde mig klar, sedan jag gick ned till alla andra. Adriana och Drew var på baksidan och lekte hejvilt, och Alessa, Ryan och Justin satt tillsammans i vardagsrummet. ”Ryan, det var inte igår.” Han reste sig upp och drog in mig i en kram. ”Nej, det var ju inte det.” Vi släppte varandra och ett brett leende spreds sig på Justins läppar. Han var glad över att jag var glad, och ännu mer glad över att ha Ryan här. Alessa spanade på mig, vilket fick mig att börja skratta. ”Är du gravid?” Hon lät allvarlig, men när jag nickade löst mot henne spred sig även där ett leende på läpparna. ”Ja, det är jag.” Hon hoppade upp, hysterisk, och samtidigt hon gjorde det kollade jag på Justin och Ryan, som såg minst lika chockade ut som jag. Hon slog armarna om mig, och drog in mig i sin famn.

•

”Hur ska ert bröllop se ut, har du några fantasier?” Jen och Alessa satt med en varsin bröllops tidning i handen och bläddrade för fulla muggar, samtidigt som jag skrev en gästlista. Jag och Justin hade lovat varandra att det skulle bli ett litet bröllop, inget stort som media kunde skriva om i flera månader. ”Fantasier har jag gott om. En strand, vitt, och lugnt, med bara familj, och nära vänner.” Samtidigt som dem hade kollat omkring i tidningarna skrev dem ned olika idéer, som jag sedan skulle kolla igenom. ”Okej, då vet jag vad jag har att gå efter.” ”Jag har en liten fråga till er två.” Båda två släppte tidningarna och riktade sin uppmärksamhet mot mig. ”Jag undrar om ni två vill vara mina brudtärnor?” Båda två vände sig mot varandra och nickade hysteriskt på huvudet. ”Klart vi vill.” Svarade båda två i kör. ”Tack.”

”Du berättade för mig igår att det inte var et skämt om att du hade slagit Selena, varför gjorde du det?” Jen kom ihåg allt, även om hon var sjukt trött när jag sa det. ”För det första har hon tagit Justin från mig ett ex antal gånger, och för det andra så har hon kidnappat Adriana, och det tredje, hon kan dra åt helvete. Så det var inte mer än rätt åt henne.” Jag ryckte på axlarna, precis som att det inte vore en big deal. Jen kollade på mig med chockade ögon, medan Alessa nickade instämmande. Tror inte att hon heller har gillat Selena speciellt mycket. ”Okej, då är jag med. Hon förtjänade det säkert.” ”Det gjorde hon verkligen.” Nu var det Alessa som sa det, och jag kan inte mer än hålla med henne.

Vi planerade i flera timmar samtidigt som Ryan och Justin hade tagit barnen till parken. ”Är det någon annan som är hungrig eller?” Alessa rotade omkring i vårt kylskåp, och då menar jag verkligen rotade. ”Ja, det är jag. Men kan vi inte beställa en flottig pizza?” Jen kom med ett bra förslag. ”Det kan vi absolut göra.” Alessa ringde samtidigt som jag och Jen plockade undan alla papper och tidningar. Jag hade hittat klänningen, det hade varit en sådan, jag-måste-ha. ”Pizzan kommer om 20 minuter, jag tog två familjepizzor.” Vi dukade fram på köksbordet, och jag sms:ade Justin att dem skulle komma tillbaka. Det tog inte alls lång tid förrän dem var hemma, man kan alltid locka honom med pizza.

”Hur kommer vårt bröllop att se ut?” Justin hade försökt, ända sedan han och Ryan kom tillbaka, få mig att berätta hur vårt bröllop skulle bli, men jag hade vägrat hela tiden. Tillslut drog in han mig i sin famn och gjorde allt för att jag skulle yttra mig lite, hans ögon höll på att få mig att avslöja mig. ”Nej, sluta. Du kommer inte få veta något än, förrän jag kommit längre i planeringen.” Han suckade och kysste min panna. ”Okej, jag ger mig.” När Justin lämnade mig då vi hade flyttat hit kändes huset så fruktansvärt tomt och stort, men nu var det fullt, fullt av människor jag älskade. Det kändes nästan litet. ”Baby, jag kommer aldrig tröttna på att säga att jag älskar dig.” Han log och kysste mig. ”Jag kommer aldrig trötta på att höra det.”

Brudarna tjattrade så mycket med varandra, så jag tog med mig Ryan, Liam och Drew in i spelrummet. Liam och Drew satte sig vid tv-spelet, samtidigt som jag och Ryan började lira lite pingis mot varandra. ”Ge mig en chans va fan.” Ryan var helt galen för att jag spelade bättre än honom. ”Aldrig. Ska vi spela eller leka?” Han blev inte glad av min kommentar, han smashade iväg bollen så hårt att jag fick ett stort rött märke på ryggen. ”Är du inte klok?” Leken utbröt till blodigt allvar strax efter, och när vi äntligen gav upp var inte jag den enda som hade stora röda märken på kroppen. Vi slog oss ned på varsin sida av Liam och Drew, trötta i kroppen och mer intresserade på om dem någon gång i sina liv kunde slå oss i tv-spel. ”Går det bra?” Liam kollade snabbt på mig. ”Jodå, det gör det.” Eftersom att han börjar bli stor så kan jag inte hålla honom från detta rum mer. ”Du vet att du får gå in här när du vill. Du är stor nu.” Han sken upp som en sol, och gav mig en kram. ”Tack.”

”Hur känns det att snart bli pappa igen, plus att du ska gifta dig?” Jag och Ryan flyttade in oss i studion och jag klingade lite på gitarren. ”Det känns, det känns bra, riktigt bra faktiskt. Pusselbitarna börjar falla på plats.” Han log ett milt leende mot mig, ett broderligt. ”Det ska vara du och Clarissa. Jag har aldrig velat slå dig så mycket som dem gångerna du lämnade henne. Så du vet vad du har att vänta dig om du gör det igen.” Han var allvarlig, det kunde man på långa vägar höra i hans röst. ”Jag ska inte, jag har gjort det förut, och tro mig. När jag tänker tillbaka på det så vill jag slå mig själv.” Det kändes bra att ha Ryan vid min sida, han känner mig rakt igenom, och han säger vad han tycker. Det är det bästa med honom. ”Du då? Några fler barn?” Han har alltid sagt till mig att han vill ha en stor familj, precis som jag. ”Jag vill ha fler, Alessa är osäker. Men jag älskar henne oavsett vad.”

”Vad gör våra favorit tjejer då?” Jag slog mig ned bredvid Clarissa och drog in henne i min famn, mina händer placerade jag på hennes mage. Hennes doft är en speciell, och jag kan aldrig få nog av den. ”Vi pratar lite.” Clarissa drog sin hand på min arm, och jag ryckte till när hon kom åt ett av alla mina pingisbolls sår. ”Vad har du gjort?” Jag sneglade mot Ryan som hade minst lika många sår som jag. ”Vi spelade pingis.” Hon fnös åt mig. ”Bra sätt att spela pingis på. Var Liam och Drew med er?” Jag tänkte inte på det, att dem faktiskt satt en bit ifrån oss. Jag vet hur noga hon är när det kommer till Liam, att man inte slåss, eller gör saker man inte får göra. ”Förlåt.” Ryan kollade på oss, och såg minst lika skräckslagen ut som jag. ”Gör aldrig mer om det.” ”Ska inte, jag lovar.”

”Vi är här för att träffa Alexander Brady.” Både jag och Jen fick skriva våra namn på en lista och sedan släppte vakten in oss i besöksrummet, som inte alls såg ut som i drömmen. Det var ett stort fönster, så att vi inte såg ut, men jag visste att folk såg in, och att det även satt någon där, som skulle se till så att inget hände. Jen tog min hand och kollade medlidande på mig. ”Allt kommer gå bra.” Jag litade på henne, och jag visste att hon skulle ställa sig för mig, om han gjorde något mot mig. Dörren öppnades och en vakt kom in med Alexander i bojor på ryggen. Han visade inget täcker på vaken glädje eller ilska, men han ville nog gärna ta sig ur bojorna. ”Vad vill du?” Han tittade inte ens på Jen, precis som att jag var den enda i rummet. Jag tog ett djupt andetag, och tänkte absolut inte visa mig rädd, inte för honom i alla fall. ”Jag är här för att tala om för dig att Justin tänker adoptera Liam. Jag vill inte ha dig i mitt liv mer, du har förstört så det räcker.” Han ville avbryta mig hela tiden, men varje gång han var på väg höjde jag rösten så att han skulle förstå och låta mig prata till punkt. ”Glöm det. Han är min son.” Jag suckade bara åt honom. ”Nej, Alexander. Han är min, och jag bestämmer. Du har inget att säga till om. Dessutom är du dömd, och kommer inte få din vilja igenom.” Han reste sig upp, men Jen hann slå ned honom i stolen igen innan han hann göra något mot mig, och en vakt kom in i rummet. ”Sitter inte du still tar vi dig tillbaka till din cell.” Det var ord och inga visor från honom, vilket var skönt.

Alexander lugnade ned sig efter att vakten hade varit in och sagt åt honom en gång, det gick och prata med honom. ”Jag vill fråga dig en fråga.” Han ville inte ha ögonkontakt med mig, vilket irriterade mig en hel del. ”Jasså, det vill du?” Jen höll mig i handen hela tiden för att visa att hon fanns vid min sida. ”Varför våldtog du mig?” Han stelnade till, och kollade upp mot mig, men aldrig riktigt på mig. ”Det gjorde jag inte alls, du ville lika mycket som jag.” Jag skakade hysteriskt på huvudet, och jag kände mina tårar. ”Det ville jag inte..” ”Alla ville ha mig, inklusive du.” Jen strök mig över ryggen, men lät mig hela tiden prata, hon avbröt inte. ”Men varför var du inte med någon av dem då?  Varför var du tvungen att tvinga dig på mig?” Han reste sig ännu en gång, men istället för att närma sig mig, så gick han själv mot dörren, och knackade. ”Ta mig härifrån. Samtalet är avslutat.” Vakten gjorde som han sa, och förde bort honom. Vi fick sitta kvar ett tag efter att han gått, sedan fick vi eskort ut från byggnaden.

•

”Gästen får bestämma vad vi ska äta idag.” Justin tittade på Jen samtidigt som han bad henne välja mat. ”Kan vi inte beställa kina?” Det var längesedan vi hade gjort det, så hon kom med en bra idé. Tror till och med att Liam och Adriana skulle gilla det, med tanke på att det var deras favorit mat för ett tag sedan. ”Det låter bra, jag ringer och beställer lite olika sorter, så kan vi plocka lite.” Justin gick in i köket och Adriana kom ned studsande från sitt rum med flera dockor i händerna. ”Vill du leka med mig?” Hon tittade på Jen, som sedan sprack upp i ett leende. ”Självklart vill jag det. Kom.” Hon tog Adriana så gott det gick, i handen och satte sig ned på golvet, med alla dockorna. Jag passade på att gå ut till Justin i köket för att berätta för honom om besöket hos Alexander.

”Gick han bara ut?” Jag nickade och han höll om mig, han strök mig över ryggen och kysste min panna. ”Du behöver aldrig mer se honom nu, så slappna av.” Jag visste att allt Justin sa till mig var sant. Alexander skulle komma ut om ungefär ett år, eftersom han fick ett och ett halvt. ”Jag ska försöka.” Han kysste min en gång innan vi gick tillbaka in i vardagsrummet. ”Maten kommer om typ en kvart.” Jen kollade upp från havet av dockor och nickade. Jag och Justin satte oss ned i soffan och kollade på dem två när dem lekte. Adriana var lycklig, det lyste i hennes ögon, och det är jag glad över. ”Jag älskar dig.” En viskning, tyst som natten föll i mitt öra, men varje ord gav mig en ny mening med livet, jag hörde dem precis som att han skrek dem över jorden. ”Jag älskar dig med.”

”Liam, maten har kommit.” Han satt inne på sitt rum och byggde med ett modellflygplan, har ingen aning om hur det kommer se ut när han är klar, men känner jag honom rätt kommer alla delar sitta där dem ska. Han kom lunkandes från sitt rum och tog en tallrik, för att sedan ösa på lite av varje. Justin gjorde i ordning en tallrik åt Adriana och ställde den på bordet, och hon satte sig ned och började äta. Maten smakade hur bra som helst, och jag hade nog kunnat äta hur mycket som helst. Justin tittade på mig när jag tog en gång till. ”Jag äter för två.” Var det enda jag svarade på hans blick, han skrattade till. ”Du får äta hur mycket du vill.” Det är skönt när ens pojkvän säger så, då är det ett bevis på att man får se ut hur som helst också.

”Imorgon kommer en överraskning, tänkte att ni tjejer skulle börja planera ett bröllop.” Vi satt på altan, Justin och Jen med en varsin kaffekopp, och jag med te. ”Vad för överraskning? Och du vet att jag inte kan prova brudklänningar nu, jag har för mycket mage för det.” Jen skrattade till, vilket fick Justin att hänga på. ”Du får se imorgon. Det behöver du ju inte, det är ju över ett år kvar. Tänkte bara ni ville börja. Du har fria händer, bara du kommer till altaret när jag står där.” Ett leende lekte sig på hans läppar och han hann inte ens reagera innan jag pressade mina mot hans. ”Okej, ska bli intressant.” Jen satt tyst bredvid oss, lite för tyst för att vara henne. ”Du vet inte om att vi ska gifta oss?” Hon kollade mot mig, och nickade lite diskret på huvudet. ”Inte en susning.” Jag skrattade till. ”Men nu vet du, och du ska vara med och planera.”

När kvällen kom och både Liam och Adriana hade gått och lagt sig satt vi kvar upp en stund. Jen nickade till ett ex antal gånger, troligen trött efter flygningen eller så. ”Du får gå och lägga dig, det är ingen som tvingar dig att vara vaken heller.” Jag följde med henne upp till gästrummet och bäddade ordning i sängen. ”Tack, för att du är här. Verkligen. Jag har saknat dig som sjutton under alla år.” En tår slank ned för min kind, och jag kunde inte hejda den. ”Men självklart gumman. Jag har saknat dig med, men jag hår fått mig en hel del kul läsning om dig, saker jag vet du aldrig skulle göra. Typ slå Selena på nyår?” Hon lät frågande, men ändå väldigt säker på sin sak. ”Oops, det är sant, jag slog henne.” Jen började skratta, och det fanns inget stop på henne. ”Du måste förklara imorgon.” Jag nickade och så kramades vi en stund. ”God natt.”

”Hur mår du?” Justin drog ned mig i sin famn när jag kom tillbaka ned till honom. ”Jag mår bra, riktigt bra faktiskt.” Han la ned mig i soffan och la sig halvt över mig. ”Jag ser det, du glöder. Det var länge sedan jag såg dig så.” Han pressade sina läppar mot mina, och kysste mig passionerat. Kyssen övergick till hångel när hans tunga lätt masserade min. Inga ord behövde utbytas, vi förstod båda två vad vi ville. Han smekte min mage, och kysste mig ned mot halsen. ”Har jag sagt att jag är världens lyckligaste?” Han stirrade rakt in i mina ögon, rakt in i min själ. ”Nej, det har du inte. Men du får gärna säga det.” Han pressade sina läppar mot mina en gång till, men slutade allt för fort, men pussade min mage istället. ”Jag är världens lyckligaste, jag har en underbar familj, som snart kommer bli större. Och min flickvän blir snart min fru. I love you.”

På morgonen när jag vaknade kändes allt mycket bättre. Jag vet inte hur, men det kändes som att jag hade sovit bort alla bekymmer. Jag gick på toa, och virrade sedan in mig i morgonrocken. På vägen ned mötte jag en okänd människa i min trapp, personen i fråga höll på att dammsuga. Jag fattade ingenting, men jag tog mig heller inte tid att fråga vad den sysslade med. Justin stod i köket och gräddade vofflor när jag kom ned. ”Baby, vad är det för människor här?” Han vände sig om med gaffeln i handen. ”Jag tänker vi skulle få ett snyggt hem igen, och ingen av oss har ork till att göra det, så dem fick rusta upp det igen.” Han pussade mig på näsan. ”Mamma, mår du bra nu?” Liam kom in i köket och satte sig ned vid köksbordet. ”Jag behövde bara sova lite.” Han nickade och högg in på en voffla. Adriana kom in i köket, och gjorde precis som Liam.

Det var städare överallt i huset och jag hade ingen aning om vart jag skulle vara för att inte vara i vägen. Även om dem inte tyckte att jag var det, så var jag ändå tvungen att lyfta på fötterna när dem skulle damsuga mattan, eller resa mig ur soffan när dem skulle rätta till kuddarna. ”Justin, en vän till mig kommer hit idag.” Jag satte mig ned på en barstol i köket, och kollade när Justin plockade undan allt. ”Någon jag känner?” Han satte sig mitt emot mig. ”Nej, men du får chansen idag.” Han sträckte sig över bordet och kysste mig. ”Jag hoppar in i duschen. Du vet att du är världens bästa pojkvän? Som står ut med mig.” Jag var precis på väg ut från köket, men han tog tag i min hand och drog in mig i sin famn. ”Du är bäst, i hela världen. Jag älskar dig.”

När jag kom ut ur duschen klädde jag på mig, och gick ned igen. Alla som städat innan hade dragit, och huset såg kliniskt rent ut. Vilket jag verkligen var glad över. Justin visste hur han skulle få mig på lite bättre humör. Jag hörde röster från köket, en jag sällan hört, så jag förstod att hon hade kommit, och mycket riktigt, det stod en resväska i hallen. Hon fick syn på mig, och sprang emot mig. ”Clarissa, vad längesedan.” Hon kastade sig runt halsen på mig. ”Det kan man lugnt säga, Jen.” Jag kramade åt henne så mycket jag kunde, rädd att hon skulle försvinna. Justin stod fortfarande kvar på samma plats och skådade oss. ”Kanske ska presentera er två.” Justin skrattade till lite. ”Justin, detta är Jen – Jen, detta är Justin. Ni har träffat varandra en gång, i LA.” Jen skrattade lite. ”Jag minns, men frågan är om han gör.” Sa hon och pekade på Justin. ”Klart jag minns, men du hade en annan hårfärg då. Jag menar, vet inte många som haft en skrikrosa, och sedan en knallblå. Men jag gillar det”

Det var skönt att ha henne här, även om ingen av oss är samma människa som innan. Hon vet vem jag var när jag var yngre, och det är huvudsaken, hon vet vad som hände mellan mig och Alex. Hon och jag satt i studion och pratade lite, Justin tog med sig både Liam och Adriana ut. ”Så hur är allt med dig, du lät helt förstörd i telefonen.” Jag tog en klunk av min Coca Cola, och andades både in och ut flera gånger. ”Alexander har börjat hemsöka mig. Han sitter inne, men ändå finns han i mina drömmar. Jag vet inte vad jag ska göra, du är den enda i min närhet just nu som vet hur han var innan allt.” Hon knöt och spände båda sina händer så knogarna blev vita. ”Hur orkar han? Varför kan han inte bara inse att du är lycklig, och att Liam har det hur bra som helst här.” Hon var arg, väldigt arg faktiskt. Och det kan jag verkligen förstå, för hon kände Alexander, det var alltid vi tre.

”Jag följer med dig när du besöker honom. Jag vill inte att du går dit själv, och så vitt jag vet, vill du inte ha med Justin heller.” Jag kunde inte vara mer tacksam. ”Det vore snällt. Jag är livrädd att han ska göra mig illa.” Jag hade berättat drömmen jag hade för henne, och bara av den ville hon bokstavligen döda honom. ”Du ska inte behöva vara rädd. Men jag förstår att du vill ha detta avklarat.” Hon bytte helt och hållet ämne för en stund. ”När jag hade träffat er i LA såg du riktigt lycklig ut. Och tro mig eller ej, men jag köpte faktiskt Justins julalbum, erkänn en av låtarna var till dig?” Hon log, ett leende som spred värme och kärlek. ”Ja, så vitt jag själv vet i alla fall. All I Want is you, den är skriven till mig.” Hon fortsatte med sitt leende, för att sedan går ut från studion. ”Jag tyckte jag hörde Liam, hur gammal är han nu?” jag var tvungen att tänka efter en kort sekund. ”Han fyller 9 om någon vecka.” jag ropade på honom, och i samma veva som han kom, kom även Adriana, och dem två har inte träffat varandra än. ”Jen?” Liam kom ihåg henne, troligen för hennes hårfärg. ”Du minns mig.” Han skrattade och kramade om henne. ”Klart, men du hade rosa hår sist.”

Adriana drog sig mot mig, och blev blyg, vilket aldrig har hänt förut. Justin stod i dörröppningen med en stor godispåse i handen. ”Hon är inte farlig, jag lovar.” Adriana höll i mig hårt, men Jen gav sig inte. Hon satte sig ned på golvet, så att hon kom i samma höjd som Adriana, och så sträckte hon ut armarna mot henne. ”Mamma följ med.” Hon drog mig i handen. När Adriana väl satt i hennes knä gillade hon Jen. Hon höll på med hennes hår, och snurrade det åt alla olika håll. ”Mamma, kan jag få färga mitt hår blått?” Justin började hosta, troligen för att han satt en godis i halsen, och jag började skratta tillsammans med Jen. ”Vad tror du mormor och farmor skulle säga då?” Hon skakade bara på huvudet och himlade med ögonen. ”Jag tycker ditt hår är jätte fint i alla fall.” När hon väl började prata med Jen, verkade det inte gå att skilja dem åt, vilket kan vara ganska bra då Jen ska stanna några dagar.

Hon tog med sig både Liam och Adriana ut på gården, så skulle jag och Justin fixa fika tillsammans. ”Jag blev förvånad när hon ringde på dörren. Hur kommer det sig att du just ringde henne?” Justin stod och höll på med kaffet, och jag med saften. ”För att hon kände Alexander, jag ville ha någon att prata med honom om, och jag kunde inte komma på någon annan. Hoppas det är okej?” Han slingrade sina armar runt mig, och lät sitt huvud vila på min axel. ”Självklart gumman. Jag hindrar dig inte till något.” Han kysste mig på halsen och återgick till att plocka fram massa kakor och bullar. Fråga mig inte varför vi har sådant hemma, ingen äter det mer än Adriana, Liam tycker inte om det då han hellre äter glass. Justin tog brickan och vi gick tillsammans ut. Både Liam och Adriana brottades med Jen på gräset, och det var kul att se att dem kom så bra överens med varandra. ”Kommer ni?” Alla tre kom springandes och satte sig ned vid bordet. ”Jag vill sitta bredvid Jen.” Adriana blev sur för att Liam hann sätta sig bredvid henne. Så Jen var snäll och satte sig i mitten, så slapp dem bråka. Samtalen flöt på, och det var absolut inte pinsamt, för att vi inte träffat varandra på ett tag. Vi var bara tvungna att ta igen all tid vi hade missat.

”Varför dricker inte du kaffe? Minns jag rätt var du den som började pimpla det redan när vi var 13, och du gav inte upp fören du var så speedad, att ingen orkade med dig.” Justin kollade på henne, och började skratta. ”Okej, och så skulle du vara tyst nu.” Jen skrattade med honom. ”Om du bara visste så många historier jag skulle kunna dra om dig.” Nu var saken inte rolig mer, för jag vet att hon har mycket på mig. ”Nej, men varför dricker du inte kaffe?” Adriana snappade upp det hon sa och tittade på henne. ”Hon har min lillebror i magen.” Jen sken upp i ett vackert leende, hon var alltid den vackra av oss två när vi var yngre, den alla killarna ville vara med. ”Grattis får man väl säga.”

Kallsvettig och livrädd satte jag mig upp i sängen, tårarna rann på mig och jag hyperventilerade. ”JUSTIN.” Det var det enda jag kunde skrika. Jag slet bort täcket från min kropp och kollade på min mage, allt var som det skulle, tror jag. Allt kändes så fruktansvärt upp och ned, jag hade ingen aning om vad det var som hade fått mig såhär, varför jag helt plötsligt drömde mardrömmar om Alexander. ”Gumman, vad i helskotta är det som har hänt?” Han satte sig i sängen och drog in mig i sin famn, han vaggade mig fram och tillbaka. ”Mardröm.” Var det enda jag kunde svara, men jag kände på hans kroppsspråk att det inte var första gången han fick uppleva detta. Han slappnade av, precis som att han var van. ”Jag finns här. Du måste på något sätt kunna ventilera dig till någon. Du har så sjukt mycket inom dig. Gumman, det gör ont i mig att se dig såhär. Jag känner mig så hjälplös.” Allt han sa hörde jag, men jag visste inte vad jag skulle säga, med tanke på att det han sa var sant, även om jag själv inte ville inse det.

När allt hade lagt sig och jag hade kommit tillbaka ned på jorden igen kunde jag berätta för Justin vad det var jag hade drömt. Han satt helt tyst, och bara lyssnade på mig, precis vad jag behövde. Jag trodde att han skulle säga att allt det där skulle hända i verkliga livet, jag trodde han skulle säga ’vad var det jag sa’, men han satt bara där. ”Jag är rädd.” Han satt lutad mot sänggaveln, med mig mellan sina ben, och han höll ett stadigt tag om min mage, precis som att han aldrig ville släppa mig. ”Du behöver inte vara det. Jag finns vid din sida, jag kommer göra allt för att han inte ska komma i din närhet igen. Aldrig, någonsin.” Jag visste att jag kunde lita på hans ord, men hur skulle han som människa kunna klara av det. Alexander är så mycket större än honom, så han skulle utan problem kunna flytta på Justin för att komma åt mig. ”Jag vet.” Han strök mig över kinden, så tårarna försvann.

•

På eftermiddagen när allt hade lagt sig rejält gick jag ut på altanen och satte mig med en filt runt kroppen. Mobilen hade jag tagit med mig, jag visste vem jag skulle ringa. Direkt jag hörde rösten som jag inte hört på ett tag började jag gråta igen. ”Men lilla gumman, vad är det som har hänt?” Det var så underbart att höra människan prata. Oftast fick personen mig att tänka på annat, men denna gång gick det inte. ”Allt, allt bara rinner mellan mina fingrar, och jag kan inte hindra det…” Jag hann inte ens prata klart. ”Vill du att jag ska komma?” Jag nickade, glömde helt bort att den inte kunde se mig. ”Ja, om du kan och vill. Du är så varmt välkommer.” Vi pratade ett tag, om allt. När vi hade lagt på satt jag kvar där ute ett tag, i hopp om att få rensa mina tankar, men tror inte det funkade så speciellt mycket. Vad skulle jag behöva göra för att få Alexander ut ur mitt liv, och mina drömmar?

”Ska vi beställa pizza, och mysa framför tv:n?” Jag såg och hörde hur Justin och Liam satt ihop kurade i soffan, och hur Adriana lekte på golvet med sina dockor. Vårt hem höll sakta men säkert på att falla, likt ett korthus. Jag vet inte när någon städade det sist, eller när vi hade riktigt fint hemma. Det kändes hela tiden som att mina axlar fick mer och mer saker på sig, och jag höll på att bryta ryggen av all tyngd. Justin hann inte med något då han ganska ofta fick hålla om mig, och försöka få mig att förstå massa saker. Många kanske tycker att jag är elak mot Justin, att jag utan anledning kastade ringen på honom, på nyår, vilket by the way skapade stora rubriker dagen efter i tidningen tillsammans med Selenas smäll hon fick. Jag har mina anledningar till allt jag gör, visst kanske det var elakt att göra det när alla andra människor såg på, men jag tänkte inte så långt. Adriana studsade upp från golvet. ”Jag vill ha hawaii.” Hon har absolut inte fått sin pizzasmak från mig. ”Då blir det en sådan till damen, vad vill du ha då?” Justin vände sig om mot Liam, men han vände sig för långt så våra blickar möttes. ”Jag vill ha en med salami på.” Liam svarade honom, och struntade helt i om Justin inte kollade på honom.

Jag gick upp till sovrummet, precis som att någon hade kört över mig. Jag behövde tid för mig själv, jag ville inte att Justin skulle se mig som mest sårbar, jag ville inte att han skulle lägga all sin vakna tid på mig. Det fanns två andra som behövde honom mer än mig, så jag ville att han skulle vara med dem istället. Han skulle heller inte tycka synd om mig, allt är egentligen mitt eget fel från början. Hade jag kunna gett Justin allt han ville ha, skulle han inte ha varit tvungen att gå till Selena. Justin gjorde det jag fruktade, han kom efter mig. Jag kände hur sängen sjönk ned och hur han strök mig över ryggen, men jag försökte skaka av mig hans hand, jag ville inte ha hans medlidande. ”Baby, hur är det med dig?” Han slutade stryka mig på ryggen, men satt fortfarande kvar. ”Jag vet inte vad det är med mig.” Tårarna rann igen, varför hade jag helt plötsligt blivit så känslig för allt? ”Vill du att jag ska gå?” Jag visste att svaret jag skulle ge honom skulle få honom ledsen och sårad, men jag behövde tiden för mig själv ett tag. ”Liam och Adriana behöver dig mer än vad jag gör just nu. Förlåt.” Jag tittade upp på honom och en tår rann längs hans kind. ”Gråt inte snälla. Jag behöver bara reda ut mina tankar om allt. Och det gör jag nog bäst i min ensamhet. Jag kommer ned sen.” Jag kysste honom, samtidigt som vi båda grät. Precis som att det var sista gången vi skulle se varandra.

Att se tjejen man älskar så liten, det är det värsta jag varit med om. Det finns inget jag kan göra, hon kan bara reda ut allt detta själv, men ändå försöker jag. Hon hade rätt, Liam och Adriana behöver mig mer än vad hon gör, dem har ingen aning om vad som spökar i Clarissas huvud, vilket jag egentligen inte heller gjorde, men jag hade mina aningar. ”Vart är mamma?” Adriana är liten, och att det finns så sjukt mycket tankar och funderingar i henne trodde jag inte var möjligt, och hon är precis som sin mamma, vill gärna hålla sig för sig själv när hon är ledsen, förutom om hon gjort sig illa, då kryper hon gärna upp i knä på en. ”Hon sover.” Liam kollade på mig precis som att jag ljög. ”Är något fel på henne?” Vad svarar man där då? Jag satte mig ned bredvid Liam. ”Hon behöver bara vila några timmar, hon sov inget inatt.” Han skakade på huvudet och vände tillbaka blicken till tv:n. jag gick ut i köket och beställde pizza, precis som jag hade lovat barnen, mina två liv.

”Barn, pizzan är här.” Jag gick ut med kartongerna till vardagsrummet, då jag faktiskt lovade dem att vi skulle mysa framför tv:n. Dricka och bestick hade jag redan lagt fram, och dem kom springandes från två olika håll, Adriana från sitt rum, och Liam från sitt. ”Ska inte mamma äta?” Liam var fortfarande orolig för henne, vilket jag förstår att han var. Jag hade samma känsla i min kropp, som han troligen hade i sin. ”Nej, jag låter henne sova, hon har en pizza i ugnen om hon vill ha den sedan.” Han högg in på sin utan några fler funderingar, samtidigt som Adriana redan hade dragit i sig en stor bit. ”Coca Cola eller Fanta?” Adriana pekade. ”Gul.” Hon är så rolig. Och Liam ville ha Coca Cola. Vi åt alla tre under tystnad, och det dem inte visste var att jag hade en stor godispåse till efterrätt, så dem skulle troligen bli vilda som djur när jag låtit dem äta sig proppmätta. Mer godis till mig, elakt jag vet.

Jag plockade undan allt från bordet och städade verkligen undan det, och inte bara la det i köket. Adriana hade återgått till att leka med sina dockor, jag tycker att hon är duktigt som sjutton på att leka själv. Det är inte många barn som klarar av det. Men hon gör det, och det är jag glad över. Vi satte i en av alla våra Disney filmer, och Adriana satte sig ned i soffan igen, hon la sig ned på min högra sida, och Liam på min vänstra. Det var riktigt mysigt, men ändå kunde jag inte låta bli att tänka på Clar. Både Adriana och Liam somnade i soffan till den tredje filmen, vilket jag kunde förstå då dem ätit både pizza och hur mycket godis som helst, plus att klockan var runt 9 på kvällen. Jag bar in Liam till sig, och tog med mig Adriana upp för att lägga henne i sin säng. När jag kom in i vårt sovrum låg Clar fortfarande och sov, men bredvid henne låg det fullt med massa gamla bilder. Bilder på oss alla, hon och jag såg verkligen lyckliga ut. Liam var glad, och Adriana var liten. Frågan var bara, vad som rörde sig i hennes huvud.

Många av er trodde det var en dröm, och ni hade rätt. :) Nu är frågan, vem har hon ringt?

”Nej, jag låter dig inte träffa honom. Över min döda kropp.” Han satte sig tvärsäkert upp i sängen och började vifta med armarna hit och dit. ”Då gör jag det när du gör något annat, antingen låter du mig, eller så gör jag det utan att du vet om det. Han måste få veta detta, sluta fjanta nu. Han sitter bakom galler. Han kan inte göra något.” Det var precis som att han inte lyssnade på vad jag sa, han himlade med ögonen och la sig ned igen, men med ryggen mot mig. Jag orkar inte bråka med honom mer, allt jag gör eller säger blir fel, eller så tar han det fel. Jag vet inte vad jag ska göra för att han ska förstå att saker och ting inte alltid kan gå som han vill. ”Nu beter du dig som en 5 åring som inte fått sitt lördagsgodis.” Han reagerade över mitt påhopp och vände sig mot mig igen. ”Förstår inte du att jag inte vill att något ska hända dig? Bara tanken av att du ska träffa honom ger mig rysningar.” ”Sluta nu. Det räcker, jag vill inte höra mer. Jag är stor nog och kan ta vara på mig själv, du behöver inte oroa dig varje gång jag ska göra något.” Jag reste mig upp ur sängen och gick in på toaletten. ”Baby, kom tillbaka. Jag lovar att jag inte ska säga så mer.” Jag gjorde det jag skulle och gick tillbaka. ”Du måste lita på mig, precis som jag litar på dig.” Han fick inte svara för jag pressade mina läppar hårt mot hans.

Jag låg vaken i några timmar, visst ville jag inget annat än att Justin skulle se Liam som sin egen son, men om det var något att bråka över vet jag inte. Jag vet att han skulle be Liam byta efternamn, det var vad allt handlade om, Justin ville inte att han skulle känna sig utanför. Jag måste få ett slut med Alex, jag vill att han ska veta detta, även om han kanske inte bryr så vill jag att det ska finnas i hans skalle, att någon annan faktiskt gör det. Klockan på nattduksbordet visade 04.23, och jag kunde inte sova, det gick bara inte, hur mycket jag än vände och vred på mig. Jag valde att kliva upp, istället för att ligga där och kanske till och med väcka Justin av mitt vridande. Jag var så sjukt sugen på kaffe, så jag gjorde i ordning lite. Jag dricker inte alls kaffe som jag brukar göra, just för att jag har det lilla barnet i magen. Posten från dagen före låg på bordet orörd, så jag gick igenom den lite lätt. Massa brev till Justin, som vanligt. Alla hans fans är så gulliga, och vår brevlåda är full. Sedan var det bara reklam, och massa olika räkningar. Min, Justin och Liams mobilräkning låg där, och jag öppnade Justins först, som alltid är på mest, vilket den troligen var denna månad också, 1300 dollar. Liams låg på mer än min, och det förstår jag absolut inte.

”Gumman, hur länge har du varit vaken?” Justin kom ned när klockan var strax efter 6, och han såg absolut inte speciellt pigg ut. ”Har inte sovit något. Jag gick upp vid typ halv 5.” Han spärrade upp sina trötta ögon på mig. ”Varför har du inte sovit?” Jag stod vid diskbänken och bredde mig en macka, så han kom fram till mig och kysste min kind. ”Jag kunde inte, låg och tänkte på vårt tjafs.” Han placerade sina händer på mina kinder, och kollade mig djupt i ögonen, precis som att han såg vad jag tänkte, och min själ. ”Förlåt. Det var inte meningen.” Jag såg att han menade det, och att han verkligen var ledsen. ”Kan vi inte bara sluta bråka över allt. Snälla, jag orkar inte mer. Jag vill leva mitt liv med dig, jag vill vara lycklig, och det är jag inte när vi bråkar..” Han avbröt mig genom sina läppar, han fick mig till och med att skjuta undan smörgåsen jag så gärna ville ha, men det fanns något jag ville ha mer, honom. Han kysste mig intensivt och lät sina händer vandra över min kropp, precis som att det vore första gången han gjorde det. Han vände oss om och jag började backa mot köksön jag visste fanns bakom mig någonstans, och när jag nådde den lyfte han upp mig, men fortsatte massera mina läppar.

I köket hände det, spännande och nytt. Både Adriana och Liam hade kunnat komma på oss, men det brydde vi oss inte om i stundens hetta. Allt var så speciellt, och tillsammans tog vi allt till en ny nivå. När han tar på mig i vanliga fall är det precis som att jag vore av glas, att han skulle vara rädd att jag skulle gå sönder, men under en sexakt är det precis som att jag är odödlig. Han använder sina muskler på ett annat sätt, men han visar klart och tydligt att det är han som bestämmer. Vilket jag älskar, är han arg vill jag att han tar ut det på mig. Jag vill vara i underläge. När vi båda hade kommit till rätta kysste han mig på halsen och vidare upp över kinden för att tillslut komma till mina läppar. ”Jag älskar dig, så fruktansvärt mycket.” Viskningar mot mina läppar är det underbaraste jag vet, det kittlas långt ned i magen. ”Jag älskar dig mer. Mycket mer.”

Adriana kom upp före Liam. ”Mamma, jag är hungrig.” Hon lät helt nere, precis som att hon aldrig brukar få mat. Hon satte sig ned vid köksbordet, och jag plockade fram frukost åt både henne och Liam, då jag var tvungen att väcka honom, för han skulle plugga lite. Mrs. Smith skulle komma strax efter 10, och Liam hade inte ens klivit upp när klockan var halv, så han hade allt brottom. ”Liam, gubben. Dags att kliva upp, om du ska hinna göra dig klar.” Han vände och vred på sig ett bra tag innan han klev upp. Trött som en zombie gick han in på toan, men kom ut mycket piggare, och med kläder på sig. Frukosten stod redan serverad och klar på bordet, så han och Adriana kunde äta. Justin satt ned mitt emot Adriana när vi kom ned, så Liam satte sig bredvid henne, och jag bredvid Justin. Jag hann inte få i mig något av min smörgås tidigare, så jag bredde mig en då istället.

Eftersom Liam behöver lugn och ro runt om sig när han pluggar tillsammans med Mrs. Smith så har vi fixat en liten del i Justins spelrum, som han föresten aldrig är i längre, där Liam och hon kan sitta tillsammans. Det är skönt att ha honom hemma, ingen kan göra honom illa, men samtidigt får han inga vänner, han har fortfarande Tom som bor på samma gata som oss, men sen då? Jag tycker synd om honom, jag var så självisk när jag blev tillsammans med Justin, och valde att flytta ihop med honom, allt hade varit så mycket enklare om vi hade bott kvar i Stratford, det hade till och med varit ännu enklare om jag aldrig flyttat från LA. Visst, jag hade aldrig träffat Justin då, och jag hade definitivt inte haft Adriana, vilket jag är hur glad som helst över. Jag älskar henne, och jag älskar Justin, det är absolut inte det. Men allt med Liam är så komplicerat. Jeremy har sagt till mig att det är helt okej om Liam vill komma och bo tillsammans med honom, Jazzy och Jaxon. Men mitt svar har varit blankt nej hela tiden. Jag vill inte lämna bort honom, jag vill inte att han ska tro att jag inte vill ha honom, precis som att jag väljer den andra delen av denna familj, att jag väljer det jag och Justin har tillsammans.

”Baby, du ser helt förstörd ut, vad är det?” Justin kom och satte sig i soffan tillsammans med mig. Mina ögon orkade inte hålla sig uppe mer, och alla tankar hade gjort mig tårögd. ”Jag är bara trött.” En halv lögn är väl inget fel? Han drog in mig i sin famn och kysste mig på hjässan. ”Vill du, får du gå och lägga dig. Jag sköter allt.” Jag älskar honom för den han är, och för dem små sakerna han gör för mig. Jag vred mig mot honom och pressade mina läppar mot hans. ”Jag älskar dig. Glöm aldrig det.” Han nickade och drog sin näsa mot min. ”Och jag dig.” Jag gick upp och la mig, vilket var fruktansvärt skönt. Jag måste ha somnat på en gång då jag somnade, för jag minns knappt att jag la ned huvudet på kudden.

”Är du dum i huvudet? Tror du på fullaste allvar att jag tänker gå med på att låta Justin fucking Bieber adoptera min son? När jag kommer ut här ifrån kommer jag leta upp dig det första jag gör, och jag kommer slå dig sönder och samman.” Alexanders ögon var kolsvarta, han skrek åt mig och ilskan steg i honom. Det enda som fanns mellan honom var mig och ett bord, det vill säga ingenting. Jag kunde inte förmå mig att svara honom, jag visste inte vad jag ska skulle säga. Han hade gjort klart och tydligt för mig att Justin inte skulle få chansen att leva ett långt och lyckligt liv tillsammans med mig. Alexander reste sig upp och kom runt på min sida, för att sedan lyfta upp mig och pressa mig mot väggen med handen runt halsen. Luften i mina lungor tog slut, och ingen polis eller vakt kom in i rummet för att stoppa det som var på väg att hända. Han slog ned mig på golvet och sparkade mig i magen.

Vad tror ni händer?

Jag vet inte när nästa kommer, har lite att stå i idag. Kanske ikväll, eller så kommer det imorgon! =)

”Vill ni veta könet?” Både jag och Justin tittade på varandra. ”Nej, vi vill ha en överraskning.” Justin fattade tag i min hand och kollade på skärmen som visade vår lilla bebis. Isabell som tidigare hjälpt mig, tänker fortsätta göra det, och hon är helt underbar. Jag gillar henne, och trivs i hennes sällskap. Vi fick se bebisen första gången den 14 februari, min födelsedag. Men vi ska inte fira den, i alla fall inte som vi brukar göra.  Min mage hade växt, absolut, men den skulle allt ta och bli lite större, det visste jag redan, med tanke på att jag hade en lång väg att vandra med barnet i magen. Jag var bara i månad två, så än var det en bit kvar. ”Jag får säga gratulerar i alla fall. Och så syns vi igen om några månader.” Hon skakade hand med oss båda och vi lämnade sedan kliniken.

”Kan du förstå att vi ska få tillökning i familjen? Och att ingen vet om det.” Jag skrattade till när jag hörde mig själv säga det sista. Inte ens min mamma vet, och hon är alltid den som funnits där för mig. Jag känner mig elak faktiskt, men hon ska få veta. ”Det känns lite konstigt, men jag ser fram emot det, jag ser fram emot att få en stor familj tillsammans med dig. Speciellt att få kalla dig min fru.” Han tog min hand, och vi gick tillsammans till bilen. ”Det ser jag också fram emot.” Han kysste min handrygg och öppnade bildörren till mig. ”Ville du följa med till studion eller?” ”Jag vill följa med. Mamma skulle ta med barnen till ett lekland, så dem är nog inte hemma fören ikväll.” Justin styrde bilen mot studion, jag tror till och med att han skulle kunna köra den vägen med förbundna ögon.

•

”Ta den sista versen en gång till.” Scooter dirigerade hejvilt inne i studion, och jag satt snällt som ett lamm i soffan och lyssnade till tonerna av min underbara pojkvän. Jag halvlåg med slutna ögon, och bara lyssnade, det enda som egentligen störde mig var när Scooter stoppade honom och bad han göra om. Jag tyckte allt lät hur bra som helst redan från början, men det var det ingen som brydde sig i. När han kom ut från båset satte han sig ned bredvid mig, gav mig en puss på kinden och placerade sitt huvud på min axel. ”Du var jätte duktigt.” Han kollade upp och log med hela ansiktet. ”Tack.” Sedan pressade han sina läppar mot mina. ”Justin, du är inte klar. Kom igen nu, vi måste bli klara idag.” Jag såg hur han himlade med ögonen, men gav mig en sista kyss innan han reste sig upp, tog en klunk vatten och gick in och tog på sig hörlurarna igen.

Två timmar senare och Justin som kastade sig i soffan där jag fortfarande satt. Han var helt slut i benen och Scooter fortsatte köra med honom. ”Vi släpper skivan om en vecka. Då drar allt igång. Turnén börjar i slutet på april.” En nickning var allt Justin orkade med. Jag pussade honom i pannan och han reste sig upp för att ta med mig hem. Scooter kollade allvarligt på mig, och sedan min mage. ”Är du..” Han svalde. ”Gravid?” Justin tvärstannade innan dörren och vände sig om. Med en allvarlig blick kollade han på mig. ”Ja, det är jag.” Scooter kollade skeptiskt på mig, och vidare mot Justin. ”Är det så smart?” Jag visste att jag var tvungen att reagera innan Justin, men jag hann inte. ”Vadå smart? Vi vill ha fler barn.” Scooter vände blicken mot Justin helt, men sa inget. ”Hah?” ”Ja, men nu när du ska ut på turné i flera månader.” Justin skakade på huvudet. ”Ja, och? Hon ska med, tillsammans med Liam och Adriana, Liam har en privatlärare.” Scooter blev mildare. ”Okej, men då är det ju lugnt.” Vi pratade lite mer om det där, och åkte sedan hem.

”Vi kanske ska berätta för din och min mamma? Så slipper vi påhopp, som vi fick från Scooter?” När vi kom hem ställde sig Justin vid spisen, och lagade mat åt oss båda, kycklinggryta och ris. Det luktade verkligen gott. ”Vi kan väl bjuda dem på mat? För känner jag dig rätt har du gjort för en hel armé.” Han skrattade till, och vände sig mot mig. ”Haha, nu var ju du kul. Men ah, ringer du?” Jag hoppade ned från köksön, och gick för att hämta min mobil. Ringde Pattie först. ”Hej gumman, hur är det?” Hon är så komisk när hon svarar. ”Jag mår bra. Anledningen till att jag ringer är för att Justin lagat för mycket mat, igen. Vill du komma över?” Hon skrattade till. ”Jag kommer.” Ett lätt avslutat samtal. Mamma var lite värre att övertala. Då hon ville ha kvar både Liam och Adriana lite längre, men tillslut lyckades jag.

•

”Finns det någon anledning till att vi är här, eller var det av ren vänlighet?” Mamma går det aldrig att lura, jag vet inte varför, men hon har väl på känn när saker och ting händer. Både Liam och Adriana hade gått från bordet, så det var ingen chans att dem skulle höra oss. ”Finns en anledning.” Pattie och Justin vände sig från diskbänken mot mig och mamma som satt kvar vid köksbordet. Jag reste mig upp, och drog upp min tröja, för att slippa berätta det själv, så gjorde min mage det. Mamma drog efter andan och Pattie sprack upp i ett leende, samt kastade sig kring halsen på Justin. Han skrattade samtidigt som Pattie kramade om mig. Mamma satt fortfarande likadant vid bordet. ”Ska vi ha samma diskussion en gång till? Mamma, jag ska gifta mig, och jag har ett barn i magen. Snälla, bli glad för min skull.” Hon reste sig upp. ”Men självklart är jag glad för din skull. Jag är glad för båda, jag älskar dig. Och kommer älska detta barn minst lika mycket.” Hon kramade om mig, och några tårar längst min kind.

Mamma och Pattie hade lämnat oss, och det var egentligen tid för Adriana att gå och lägga sig, men vi ville berätta för både henne och Liam att dem ska få en lillasyster eller en lillebror. ”Liam kan du komma hit en stund?” Han var inne i sitt rum, men eftersom att han har sitt rum på nedervåningen nu, så hör han oss mycket lättare. ”Kommer.” Adriana satt i Justins knä, och hon satte på sig sin pyjamas, när Liam kom. ”Det finns något vi vill berätta för er två.” Började Justin. Kanske inte det smartaste sättet att börja, men han gjorde det i alla fall. Liam såg inte speciellt glad ut. ”Ska ni flytta isär?” En skärrad blick från Liam var det enda jag fick, och det reagerade Adriana över. ”Mamma, pappa, ska ni?” Justin hann inte avbryta hennes bana att glida in på. ”Nej, nej. Inget sådant. Detta är något bra.” Liam kollade skeptiskt på Justin. ”Jaha, vadå?” Jag tog Justins hand, och flätade våra fingrar samman. ”Ni ska få ett syskon.” Adriana hann nog inte ens höra klart meningen innan hon flög upp från Justin och gjorde någon såkallad segerdans. ”Lillebror?” Liam blev lika glad som Adriana, men visade det inte lika mycket som hon. ”Det vet vi inte, det blir en överraskning.”

”Jag har länge gått och funderat på detta. Men nu är det upp till dig, och Liam.” Jag och Justin hade gått och lagt oss, så jag låg med huvudet på hans bröstkorg och kände hur hans hjärta slog. ”Vadå?” Jag hade ingen aning om vad han skulle säga, eller över huvud taget ta upp. Något som rörde både mig och Liam. ”Jag vill adoptera Liam. Jag vill inte att han ska känna sig utanför, och jag älskar honom precis som att han vore min egen.” Han lät helt lugn, strök mig över ryggen, och han menade varje litet ord han sa. ”Menar du det?” Jag kände hur han nickade, men han sa inget. ”Har jag sagt att jag älskar dig?” Han skrattade till. ”Ja, men säg det igen.” Jag vände mitt huvud mot honom. ”Jag älskar dig.” Han strök mig över kinden och kysste mig. ”Jag måste prata med Alexander om detta. Och det gör jag helst själv.” Blicken Justin precis gav mig, speglade rädsla.

Idétorka så in i helvete. =/ Usch, inge kul alls.Hope u like it, anyway!

Ni har blivit lite dåliga på att kommentera. =/

Precis när Justin klev av scenen och var på väg fram till mig ropade Scooter på honom, så han vek av och gick till honom istället. Jag lät dem prata lite, för jag såg Adriana komma emot mig i full fart. Hon var själv, så jag blev orolig. ”Vad gör du här gumman? Vart är Pattie och Jeremy?” Hon kramade om mig. ”Dem står kvar, men jag ville till dig. Så jag gick.” Jag tog henne i handen och gick bort till dem, då jag antog att Adriana inte sa att hon gick. ”Där är du ju.” Pattie satte sig ned i hennes höjd, och kollade på henne. ”Du får inte försvinna från farmor på det där sättet.” Adriana kollade ledsamt på Pattie. ”Förlåt. Jag tänkte inte.” Jag tog inte diskussionen med henne då Pattie redan hade gjort det. Tyckte inte hon behövde höra det mer, eller få mer skäll.

Jag hade på mig en svart klänning, ganska tunn, med ett par skyhöga klackar till. Flera gånger under dagen hade Justin frågat om jag inte skulle frysa, men sanningen var den att med honom i min närhet skulle jag aldrig frysa. När jag stod med Jeremy och Pattie kände jag helt plötsligt två armar om min midja, och någon som kysste mig i nacken. ”Vad du var duktig.” Jag vred mitt huvud, och kysste honom. Adriana gjorde kräkljud, så vi alla började skratta. Justin stod fortfarande med armarna om mig, men pratade med sin pappa. Han strök mig diskret över magen, och kysste mig ibland på halsen. Han får mig att må bra, han får mig att känna mig lycklig, på ett sätt jag aldrig tidigare känt.

”Justin..” Det var egentligen allt jag behövde höra för att förstå att Selena aldrig skulle ge sig. Kunde hon inte bara låta mig och min familj vara. Jag kände hur Justin stelnade till, vilket fick mig att rysa. ”Lugna ned dig nu, snälla.” Han kunde inte begära det av mig. Hur skulle jag kunna hålla mig lugn, hon har gjort allt för att förstöra. Jag slet mig ur hans grepp och vände mig om för att kolla på henne, hennes blick sa mig inget, hon visade ingen ånger eller något. ”Vad gör du här?” Hon kollade på mig precis som att hon egentligen inte såg mig, som att jag var genomskinlig, och så vände hon tillbaka blicken på Justin. ”Svara mig.” Folk runt om började tystna och kollade förskräckt på oss, eller på mig. ”Jag hälsar på min vän.” Jag gick sakta fram mot henne, och jag såg på henne att hon ryggade tillbaka. ”Du har inga vänner här.” Jag stod så pass nära henne att jag kunde viska. Hon kollade på mig med svarta ögon. ”Du vet att jag kan ta tillbaka honom när jag vill, det har hänt förut.” Allt försvann runt mig, det fanns inget som kunde stoppa mig. Jag backade, precis som att jag skulle gå och lämna henne med sista ordet, men jag rätade ut min arm, och slog henne i ansiktet med knytnäven.

När hon tillslut tog sig mod och kolla upp på mig igen blödde hon från näsan, vilket var rätt åt henne. Jag kunde inget annat än se henne sårad, även om jag tror att min smärta över henne var värre. Hon har rört mig fysiskt, men hon har gjort mig illa. Justin kom och tog tag i mig, just för att jag inte skulle slå henne igen. Alla med kameror i närheten fick sig en show, och jag skulle komma att hamna på första sidan i tidningen dagen efter. Det visste jag reda, men just då fanns det inget som kunde hindra mig. ”Snälla, lugna ned dig.” Justins lugna röst i örat på mig. ”Försvarar du henne?” Ännu en gång slet jag mig från honom, tårarna rann på mig. Han försökte ta tag i mig, men jag lät honom inte. ”VA?” Jeremy och Pattie hade sedan ett tag redan tagit med sig Liam, Adriana och Jazzy därifrån. Kenny kom däremot emot mig, och han såg inte speciellt glad ut. ”Clarissa, nu lugnar du ned dig.” Att båda två stod och kollade på mig, precis som att jag var fullkomligt galen. ”Vet du en sak, Justin.” Jag drog av mig ringen från fingret och kastade den på honom. Allt jag hörde när jag lämnade platsen var hur folk drog efter andan och hur ringen slog i backen.

”Clarissa. Vänta.” Justin och Kenny sprang efter mig, vilket absolut inte gjorde saken bättre då jag sprang i mina klackar. Allt jag ville var att komma bort. Jag ville inte vara kvar där mer. Jag ville ta Liam i handen och fly, fly från verkligheten, och tillbaka till stadiet då jag var 16 år. Innan jag träffade Justin. ”Clar.” Han tog tag i min arm, och drog in mig i sin famn. ”Släpp mig. Snälla.” Tårarna rann hysteriskt på mig, och jag ville inte gilla det han gjorde mot mig, men jag gjorde det. ”Snälla älskade Clarissa. Du vet att det bara är dig jag älskar, jag kommer inte lämna dig. Och jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga det eller göra för att du ska förstå.” Jag stretade emot hela tiden, men hörde vartenda ord av det han sa. ”Du ska älska mig, som du aldrig älskat någon annan…” Jag skulle precis fortsätta min mening, men hann inte. ”Tro mig, jag gör det. Du är den enda tjejen jag verkligen har älskat. Känn här.” Han tog min hand och la den över hans bröstkorg, och allt jag kunde känna var hans hjärtslag, som slog hårt och ojämnt. ”Det är du som får mig ur balans. Det är för dig och barnen jag kliver upp på morgonen. Jag kan sluta med det jag älskar, för att jag älskar dig mer.” Tårarna rann mer och mer för varje gång han sa något. ”Snälla, kyss mig.” Han gjorde som jag sa, och jag hann knappt avsluta meningen.

”Vill du ha tillbaka den här?” Han plockade upp ringen ur fickan och visade mig den. ”Ja, det vill jag.” Han trädde den på mitt finger och placerade båda sina händer på mina kinder, och pressade samman våra läppar. Våra kroppar stod som sammanflätade, han strök mig över ryggen och kysste mina läppar ömt och försiktigt, och vidare ned över min haka, och hals. ”Kan du lova mig en sak?” Våra pannor lutade mot varandra och en intensiv blick från Justin fick paparazzi att vakna till liv, blixt efter blixt lyste upp gatan vi stod på, men jag kunde inte bry mig mindre. ”Vad?” ”Att du aldrig gör såhär igen. Jag kommer aldrig lämna dig, så jag vill inte att du lämnar mig heller.” En tår slank ned för hans kind, men han brydde sig inte att ta bort den. ”Jag lovar.” Han kysste mig igen, och drog samtidigt sina fingrar genom mitt utsläppta hår.

•

”10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 – Happy New Year” Alla människor jag hade runt mig skålade i champagne, alla utom jag som drack alkoholfri päroncider. Han krokade sin arm med min och drack en klunk, för att sedan pressa sina läppar mot mina. ”Gott nytt år älskling.” Han viskade mot mina läppar, vilket var underbart. ”Detsamma.” Fyrverkerierna lyste upp hela himmelen, och det var underbart att se. Liam och Adriana verkade ha hur kul som helst, och det var ingen av dem som reflekterade över att jag faktiskt hade slagit Selena, bokstavligen på käften. Hon fick vad hon förtjänade, och jag hoppades verkligen att hon skulle ha ont flera dagar efter.

När vi kom tillbaka på hotellet sov Adriana, så Justin fick bära upp henne på rummet. Liam gick i sömnen, så trött var han. Han gick direkt in på sovrummet och drog av sig alla kläder och hoppade i säng. Själv drog jag av mig skona, och kom tillbaka ned på jorden. Det gjorde så sjukt ont men det var det värt. Jag låg utslagen på sängen, med klänningen på mig när Justin kom in. Han satte sig ned bredvid mig, och strök mig över håret. ”Vad hände idag? Vad gjorde dig så arg?” Jag reste mig upp, och satte mig mitt emot honom. ”Hon sa något till mig, som ni andra inte hörde.” Han smekte min kind med sin svala hand, och gav mig en intensiv blick. Det kändes som att han kunde höra mina innersta dialoger, som jag hade med mig själv dagligen. Han kunde se mig själv, det var jag fullt övertygad om. ”Vad?” Jag satte mig närmare honom, och tog tag i hans hand för att kunna fläta samman våra fingrar. ”Att hon utan problem kunde få dig tillbaka.” Hans ansikte ändrades, han blev arg, men jag märkte att det inte var på mig, för då hade han släppt min hand, men istället höll han den hårdare. ”Hon ljuger, och det hoppas jag du förstår.” En nickning var det han fick från mig.

Vi gick och la oss tillsammans, men för första gången höll mig inte om varandra, vi låg med ansiktena mot varandra. ”Jag älskar dig, tills döden skiljer oss åt.” Han placerade sin hand över min bröstkorg, precis där mitt hjärta sitter, och han log. Troligen över hur min kropp reagerade. ”Hur kan jag få ditt hjärta i obalans? Jag gör ju inget.” Ett mysigt, litet lekfullt leende sträckte sig över hans läppar och han strök mig försökigt upp över halsen med handen. ”Varje gång du tittar på mig slår mitt hjärta sådär. Om du blundar och kollar bort ett tag, men ha kvar handen, så kommer du känna sedan då du vänder tillbaka huvudet.” Han gjorde som jag sa, och vände bort huvudet. Hjärtat gick tillbaka i sina vanliga slag, då min kropp redan var van vid hans hand. När han vände tillbaka huvudet mot mig, kollade jag ned, men mötte sedan hans blick, och han sken upp. ”Jag har aldrig varit med om detta.” ”Bra start på det nya året va? Du lär dig något nytt om mig.” Vi kysstes och han la ned mig försiktigt på rygg.

Fick hon vad hon förtjänade? ;P haha ^^

Att stå på en scen inför flera tusen varje kväll under en hel sommar är det jag älskar, det jag kan och det jag gör bäst. Jag blir sällan nervös längre när jag ska kliva upp på scen. Jag är en pappa, en pojkvän, en son, och snart en make. Ingen av dem sakerna gör mig nervös. Clarissa förtjänar det bästa, och det är det jag försöker ge henne, allra minst i sängen. Att prestera bra där som en grabb är inte alltid helt enkelt, tjejer är inte alltid lätta att ha att göra med, och säger dem en sak kan dem lika gärna mena en annan. Clarissa är inte sådan, hon säger inget hon inte menar, hon är ärlig och jag hoppas verkligen att hon gillar det vi två gör i sängen.

Jag placerade hennes ben på mina axlar och trängde sakta in i henne, små lätta stön lämnade hennes perfekta läppar. Dem där lapparna som varje dag säger att hon älskar mig, som ler åt mig, och som kysser mina. Jag kan inte vara gladare än jag är med henne. Med små lätta rörelser stötte jag djupare in i henne, vi är som två pusselbitar med varandra. Hon kollade vädjande på mig, och jag förstod exakt vad hon ville. Hon ville ha mer, hårdare och djupare. Så gav henne vad hon ville ha. Hennes stön ekade högre inom mig än en fullsatt arena, och hennes kropp spände sig i en båge. Hon kom och varenda muskel i hennes kropp spände sig, så jag gled ur henne och jag lät henne slappna av lite innan jag med full kraft återigen trängde in i henne.

Tillsammans gav vi allt, vi var ett tillsammans i sängen, och jag älskar det. Jag älskar sättet hon tar i mig, och hur hon ser på mig. Jag älskar uppmärksamheten hon ger mig, tillsammans med alla intensiva och heta kyssar vi utförde mellan oss. Att hon har fått två barn, ett vanlig väg, med den kroppen hon har är obegripligt. Hennes bröst är mina, och jag älskar dem. Fasta och fina, får precis plats i mina händer, vilket snart inte kommer vara så mer. Dem växer, tillsammans med hennes underbara mage. Hon satt gränsle över mig, hon rev mig på bröstet med sina naglar, och hon skrek ut sin njutning. Hon gav allt, allt till mig, och jag tog emot det, samtidigt som jag gav minst lika mycket tillbaka. Jag tror till och med att pappa, några rum bort hörde henne. Att hon kunde låta högre än en arena trodde jag var omöjligt, men återigen visade hon mig att det var möjligt.

Vi låg tillsammans bland alla täcken och kuddar i sängen och bara andades, hennes hjärta slog mot min bröstkorg, och jag kunde känna att varje gång jag kysste henne, hoppade hjärtat över ett slag. Det är underbart när man har en sådan effekt på folk, speciellt henne. När man vet att man har makten. ”Du gör mig svag.” Hon viskade mot min bröstkorg och kysste min hals. ”Då har du ingen aning om vad du gör med mig.” Jag kunde känna hur hon log, och hur leendet växte mot min hals. Vi orkade inte göra något mer, då klockan redan hade passerat långt över midnatt. Det var en stor dag framför oss, och jag allra minst var tvungen att vara utvilad. Hon somnade i mina armar, precis som det ska vara.

Att vakna på morgonen, naken, bredvid grabben man älskar är det bästa som finns. Speciellt när man känner att han börjar röra på sig, och hans hand vandrar över ens mage. ”Är du vaken?” Han viskade, troligen ifall jag sov. ”Ja, det är jag.” Han drog in mig i sin famn och kysste mig på halsen, och skuldran. ”Tack för inatt.” Jag log, men han kunde ju inte se det, vilket var lite tråkigt. ”Inget att tacka för, ge och ta.” Han tog mitt ena bröst i handen och kramade åt. ”Ska vi hoppa in i duschen? Innan din morsa kommer och slår in dörren.” Jag var på väg att resa mig upp, men hann inte så långt då han drog ned mig igen. ”Är nog pappa som kommer i så fall, du var inte direkt tyst inatt.” Ett hånflin växte på hans läppar, och för att slippa se honom i ögonen kysste jag hans läppar.

Tillsammans hoppade vi in i duschen och tvålade in varandra. Jag klev ut innan honom, eftersom att han inte hade tid att göra det han skulle, han kollade istället in mig hela tiden. Jag hann klä på mig, innan han kom ut i bara handduk runt höften och med rufsigt hår. Han kom emot mig med ett läskigt flin på läpparna. ”Vad har du nu i tankarna då?” Han stannade upp i sina rörelser och vände om. ”Får jag inte kyssa min egen flickvän?” Jag kunde höra att han blev sårad, och det var absolut inte meningen. ”Ge dig, kom hit.” Han skakade på huvudet och gick mot sin väska, men när han precis stod vid vägen tog jag tag i honom och tryckte upp honom mot den, för att kunna kyssa hans underbara läppar. Han försökte hindra mig, men inte med full kraft så jag orkade stå emot hans försök att putta bort mig. ”Inte sura, jag trodde du skulle hoppa på mig.” Han puttade undan mig, och kollade mig intensivt i ögonen. ”Skulle aldrig göra det…” Jag orkade inte lyssna på honom, så jag pressade mina läppar återigen mot hans.

•

”Är du redo?” Jeremy och Pattie hade tagit med sig Liam och Adriana till sidan av scenen, jag skulle stå tillsammans med Scooter på andra sidan och kolla. Justin nickade som svar på hans fråga, vilket Scooter inte verkade uppskatta. ”Vad är det med småbarn och inte kan prata.” Justin kollande upp på Scooter i en väldans fart. ”Hey, vadå liten?” Scooter började skratta. ”Du ser, du kan ju prata. Gör det då.” Jag började skratta, vilket fick Justin att spänna blicken i mig. ”Han är inte kul, så skratta inte.” Han verkade irriterad, eller så kände han sig stressad, och jag visste exakt hur han skulle kunna slappna av. ”Baby, lugn.” Jag pressade mina läppar mot hans, och jag kunde lugnt och försiktigt känna hur hans kropp slappnade av. Han placerade sina händer på min korsrygg och raderade det lilla avståndet mellan våra kroppar. Kyssen var inte omöjlig att utföra, men heller inte helt lätt, med tanke på att Scooter och alla andra stod runt oss och kollade, men jag ville inte släppa honom.

”Gör tjejerna stolta nu.” Ljudnivån på andra sidan scenen var inte att leka med, och det var inte bara tjejer utan även killar som skrek efter honom. Jag skulle stå som en stolt flickvän i bakgrunden och skåda honom, och hans rörelser. Jag älskar varje del av honom, och när han rör sig på en scen glänser det om honom, och jag älskar honom mer. ”Dem enda tjejerna jag egentligen behöver göra stolta är dig och Adriana.” Han kysste mig med passion innan han klev upp på scen och ljudnivån ökade till max. Tårar rann nedför mina kinder av stolthet, att jag fick vara med och uppleva alla dessa stunder med honom, var som en dröm. Att få se honom göra det han är född till är en sådan sjuk känsla, en bra känsla.

”When I find myself in times of trouble, Mother Mary comes to me. Speaking words iof wisdom, let it be.” Hans röst, den klingade så vacker i mina öron, och jag förstod varför folk älskade honom. Jag var absolut inte ensam om att älska honom, och det visste jag. Skillnaden mellan mig och dem andra var att jag visste vem han var, och jag älskade honom villkorslöst. Jag skulle utan tvekan ta en kula för honom, och jag hoppas verkligen att han skulle göra detsamma för mig. Jag hamnade långt inne i mina egna tankar, och hade olika dialoger med mig själv. Scooter slog till mig lite löst på axeln, så att jag kom tillbaka till verkligheten. ”Hur mår du egentligen?” Jag skakade bara lite på huvudet. ”Tänkte lite för mig själv bara. Jag mår bra.” Han log mot mig, och kollade tillbaka ut mot Justin som just nu stod upp på scenen bredvid Dan.

Sista idag. :) Jag försöker komma igång med skrivningen igen. Det börjar kanske inte leda mot sitt slut, men så mycket är det inte kvar. ^ Hade besöksrekord igår, 370. :)

Clarissa tappade verkligen fotfästet när hon bröt samman, och det spelade absolut ingen roll hur mycket jag försökte lugna ned henne, det gick inte. Hon var helt förstörd, och jag visste inte vad jag skulle göra, så jag lämnade hotellrummet i panik. ”Pappa, öppna dörren.” Jag bankade på pappas dörr just för att jag visste att han kunde hjälpa mig. ”Men lilla gubben, vad är det?” Jag förklarade hela situationen för honom. ”Mår mamma bra?” Liam hade hört oss och kom till dörren, han såg helt förskräckt ut. ”Ta med dig Jazzy, ni får gå till mamma ett tag.” ”ÄR MAMMA OKEJ?” Liam fortsatte fråga massa frågor, men jag ville inte göra honom upprörd så jag tog med honom och Jazzy till mamma. Jag hann inte ens förklara varför innan jag gick tillbaka till mitt. Dörren stod öppen då jag kom dit, så jag förstod att pappa redan hade gått in, och jag hörde hur hon grät hysterisk från sovrummet. Det skar verkligen i mitt hjärta, allt gjorde så mycket ondare när jag visste att allt detta egentligen började då jag lämnade henne, och jag vet inte vad jag ska behöva göra för att få henne att förstå att hon är den enda för mig.

”Clar, lyssna på mig.” Pappa satt inne med henne, och jag ville inte störa så jag satte mig ned på golvet utanför, lutad mot väggen, så att dem inte såg mig. Visst, kanske jag skulle få höra saker jag egentligen inte borde, men det fick jag ta. Jag ville bara veta att hon var okej. Hon lugnade inte ned sig för fem öre av pappas vädjan, men jag förstod att han inte skulle göra som jag, springa därifrån, och känna sig hjälplös. ”Kan du ge mig ett tecken på att du faktiskt hör mig i alla fall?” Pappa fortsatte, han ville verkligen hjälpa henne, vilket jag också ville. Men jag visste inte hur. ”Min son kan vara en stor idiot ibland, men han älskar dig. Han skulle aldrig fria till dig om han inte ville leva hela sitt liv med dig. Jag vet inte vad det är som har hänt, men jag antar att det har något att göra med Selena, och så vitt jag vet kommer hon inte komma mellan er igen. Aldrig.” Pappa tog en paus, och jag kunde höra hur Clar lugnade ned sina tårar litegrann, men inte alls så att hon kunde kontrollera sig.

Jag vet inte hur länge jag satt där och lyssnade på vad pappa hade att säga om mig, både bra och dåliga saker. Allt elakt jag gjort mot henne fick jag höra, men jag fick även chansen att höra allt bra jag gjort, genom pappas ögon, hur han såg på allt. Hur stolt han var över mig, trots allt dumt. ”Ta dig samman nu gumman. Liam och Adriana behöver dig, lite mer än vad Justin gör. Men tro mig, han behöver dig han också.” Att sitta på golvet var inte så skönt, men jag ville inte gå därifrån, jag ville inte missa en enda sekund. ”Jag ska. Jag behövde nog bara få ur mig allt.” Att äntligen få höra henne säga något gjorde mig glad. ”Har du fått det nu? Du skrämde verkligen livet ur Justin.” Hon måste ha nickat, eller svarat väldigt tyst, för jag hörde henne inte. För varje minut som gick blev hon lugnare, så tillslut vågade jag röra mig. Jag gick ut i köket och tog med mig en flaska vatten till henne. Hon måste verkligen ha varit uttorkad, då hon gråtit oavbrutet i nästan 2 timmar. ”Gumman?” Jag vågade inte riktigt gå in för jag visste inte vad det var jag skulle mötas av. ”Juju, koooom.” Hon sträckte ut sina armar mot mig, och jag såg på henne att hon var på väg att börja gråta igen. Bara hon såg mig, fick hon tårar i ögonen. ”Baby, jag finns här. Idag, imorgon, och för alltid. Och snälla, sluta kalla mig Juju. Vart har du fått det ifrån?” Pappa började skratta åt oss, och jag såg på Clar att ett leende ville komma fram, men hon lät det inte riktigt.

När pappa hade lämnat vårt rum satt jag med Clarissa i min famn, hon andades fortfarande häftigt, men det mesta hade lagt sig. ”Vad hände?” Jag försökte gå ut lugnt, för att inte framkalla samma sak en gång till. ”Jag vet inte, panik attack tror jag.” Jag strök henne över ryggen och kysste hennes hjässa flera gånger. ”Allt kommer bli bra. När vi kommer hem lovar jag dig att jag ska finnas vid din sida hela tiden. Vi ska hitta en privatlärare åt Liam, så vi kan åka och se hela världen. För du vill väl fortfarande följa med?” Hon vände sig hastigt om och kollade på mig. ”Men det är väl klart jag vill. Jag kommer behöva dig, jag kommer behöva Liam, Adriana och..” Jag blev tyst, för vi hade inte bestämt namn på den lilla i hennes mage. Med en intensiv blick kollade hon fortfarande på mig. ”Och?” Hon försökte få mig att säga något, men jag kunde inte, så jag placerade mina händer på hennes mage. ”Vi har inget namn. Så jag vet inte vad jag skulle säga.” Hon skrattade till. Ett skratt jag hade saknat. ”Hey, du ler igen.” Ett ännu större leende drog sig på hennes läppar, och hon pressade sina mot mina. ”Vem kan inte skratta i din närhet.”

”Så vad ska hon eller han heta?” Vi satt nu i soffan och höll om varandra, precis som det ska vara, föralltid. ”Jag vet inte, men en sak är säker. Vi måste ha ett namn på J. Pappa ville döda mig när vi döpte Adriana till det. Pappa har haft en liten regel tydligen, som inte jag visste om.” Hon kollade på mig, och det såg ut som att hon funderade ett tag. ”Aha, Jeremy, Justin, Jazmyn och Jaxon. Alla på J. Självklart ska vi göra din pappa glad.” Svarade hon tillbaka med sarkasm i rösten, och ett leende på läpparna. ”Jag skojade bara, vi döper vårt barn till vad vi vill.” Jag strök henne över magen. ”Är du rädd?” Hon vände blicken mot mig. ”För vad?” ”För att bära ett till barn.” Hon skakade på huvudet. ”Nej, allt kommer gå bra. Jag känner det på mig. Vi har fått en ny start, och vi kommer ta oss igenom detta. Jag älskar dig.” Det var skönt att se henne le igen, ett leende som gör mig varm i kroppen. ”Bra, för jag älskar dig.” Våra läppar möttes, och vi kysstes, en kyss som strax efter gick över till hångel, och våra tungor möttes. Smaken av henne är något jag aldrig kommer få nog av, inget som har med henne kommer trötta ut mig.

Jag lyfte upp henne och gick in i sovrummet. Vi kysstes hela vägen, och jag la ned henne i sängen, men hon drog ned mig precis då jag skulle böja mig upp och gå runt sängen. Hon drog av mig min tröja, och knuffade ned mig på sidan, och satte sig gränsle över mina ben. Hon kysste min hals, precis som hon alltid gjorde, precis som hon alltid drog sina naglar efter sidan på mig, rysning efter rysning gick igenom min kropp. Jag drog av henne hennes linne, och kastade ned det på golvet. Kysste hennes hals och vidare ned mot nyckelbenet. Den kvinnan kan göra mig galen för mindre, och hon vet det. Hon åkte ned på rygg igen, och jag knäppte sakta upp hennes jeans, jag vet hur mycket hon hatar när det går sakta. Kläderna ska av fort, enligt henne. Så därför retas man extra mycket. Jag kysste hennes mage, samtidigt som jag drog av henne byxorna, och fortsatte sedan kyssa henne längs troskanten, vilken får henne att vrida och vända sig av frustation.

”Du retas med mig så jag går sönder, förstår du det.” Hon slog runt oss så att jag hamnade på rygg igen, och gjorde samma sak mot mig. Bara det att hon gör det fort, så jag slipper lida. Hon drog inte bara ned mina byxor, utan även mina kalsonger, och så tog hon mig i munnen innan jag hann reagera. Känslan när hon gör det, det går inte att beskriva. Det ilar i kroppen, och sinnena försvinner. Jag drog fingrarna genom hennes hår och hon lät mig till och med komma, vilket hon inte tidigare gjort. Hon åkte ned på rygg igen, och jag slet av henne hennes trosor. Den där lekfulla blicken hon hade gjorde mig ännu mer taggad, jag lekte med mina fingrar och tunga, hon såg ut att gå i taket. ”Sn-snälla.” Hon klöste mig på ryggen med sina naglar.

Jag vet inte när nästa kommer. Jag har haft as svårt att skriva från hans POV, när det kommer till sexscenerna, så att jag har vart tvungen att bolla saker med en grabb.. ^^ haha.. (A) Men jag håller på och skriver. Hoppas det var efterlängtat i alla fall. :)