Jag vaknade på morgonen med ett brett leende på läpparna, fråga mig inte varför, men det satt där, och jag trivdes med det. Jag hade ingen aning om vad jag hade drömt under natten, men något bra måste det ha varit som fått mig att le på det där sättet. Jag hade musiklektion hela dagen, fråga mig inte varför jag har valt det. Jag kan inte sjunga, inte spela något instrument, men jag tycker att det är väldigt roligt. Kul att lära mig nya låtar, och det är underbart att höra på alla som faktiskt kan sjunga, och gör det med hjärtat. Mr. Milner vår super coola musiklärare, han kör sin egen stil och är helt avslappnad. Ibland kan han komma in ställa sig på en stol och börja sjunga på något helt konstigt. Han är nästan lite som oss ungdomar, det är som att han inte tar det hela på allvar. Jag kan nästan sätta pengar på att han känner sig utanför i lärarrummet. Alla andra lärare är så strikta och välklädda, till skillnad från honom. Men han har så mycket mer än vad dem har, humor och personlighet.

Eftersom att jag vaknade innan klockan ringde kunde jag i lugn och ro hoppa in i duschen, för att sedan inlindad i en handduk kunna sätta mig på balkongen och andas in den friska luften, som uppkommit efter en natt av regn och rusk. Solen var på väg upp, och man kunde känna i luften att värmen ökade. Efter ett tag ute på balkongen gick jag tillbaka in på mitt rum och började leta kläder för dagen. Det är väl egentligen det värsta som finns, att leta kläder. Att man hela tiden tänker på vad man har på sig, jag vill inte tänka så, men det finns alltid med i bakhuvudet. Tillslut hittade jag ett par gråa leggings och en vit lite större tröja, som såg fruktansvärt skön ut. Jag drog borsten genom håret och log mot mig själv i spegeln, samtidigt som jag lät två sprut av min underbara parfym träffa varje sida av min hals. Precis innanför dörren har jag ett bord där jag alltid placerar nycklarna och telefonen, så det var där dem låg när jag var på väg ut.

♥

Att vara först på plats i musiksalen, kan vara det bästa, då hinner man slappna av innan Mr. Milner kommer in och ber oss leka smågrodorna, som uppvärmning eller något. Inte för att han har gjort det, men det står nog absolut inte på. Det var över en timme kvar tills vi skulle börja, men jag hade tänkt skumma igenom en del låtar innan någon annan kommer och ska lyssna på min kråkstämma. ”Keep smilin’ , keep shinin. Knowin’ you can always count on me , for sure. That’s what friends are for.” Ibland kan jag inte låta bli att undra hur det skulle vara att ha en bästa vän, en man kan prata med om allt, och en som man alltid gör allt med. Skratta tillsammans med, gråta ut hos, låta han eller hon gråta ut hos en, men att man ändå finns där, som en hjälpande hand. Jag har inte ens några syskon som jag kan anförtro mig till, jag har min mamma, men hon kommer snart bli för gammal, för att orka med alla mina problem. För det vet jag att jag en dag kommer få. Jag sjöng hela låten, och kunde inte undgå dem få tårarna som lämnade mina ögon, troligen för att jag inte hade en enda vän. Leendet jag hade i morse på mina läppar var som bortblåst.

Jag vet inte vad det var som fick mig att gå upp så tidigt, men där stod jag, utanför musiksalen, och kunde höra hur någon annan faktiskt hade hunnit före mig. Jag som hade planerat att jag skulle prova sjunga lite, det hade varit ett tag sedan jag gjort det, och jag ville inget annat än sätta på mig ett par lurar och kliva in i inspelningsbåset. Jag öppnade dörren försiktigt just för att inte skrämma personen som redan befann sig i musiksalen, eller för att hon skulle sluta sjunga. Jag ville veta vem det var som absolut inte kunde. Längst in i hörnet satt Pearl på en av dem få handsydda puffarna som fanns där inne. Hon kunde inte ta en enda ton rätt, men hon var fortfarande lika söt där hon satt, och troligen inte hade en susning om att hon hade publik. Jag började gå mot henne, och olyckligtvis satte jag foten det enda stället på hela golvet som knarrar, och med ett rygg vände hon upp ansiktet mot mig, där jag stod stilla och bet mig i läppen. ”H-hej?” Hon kollade nervöst på mig, vilket fick mig att le en aning. ”Hej, det var inte meningen att skrämma dig.” Hon skakade på huvudet och kollade ned i blocket hon hade i knä. ”Hur länge har du stått där?” Ännu en sak som fick mig att börja skratta, hon lät verkligen osäker, och visste troligen redan om att hon inte kunde sjunga. ”Tillräckligt länge för att höra dina usla toner.”

Återigen fick jag se den där tjejen i tårar, och tro mig, det gjorde mig inget gott. Hon grät dock innan jag talade om för henne att hon inte kunde sjunga, men jag hann inte tänka mig för innan jag sa det. Hon satt fortfarande kvar på den lilla puffen, men hon kunde titta på mig denna gång, även fast hennes ögon var röda. ”Pearl?” Jag satte mig ned bredvid henne på en liknande puff, hon snyftade till och la ned blocket på golvet. ”Mhmm?” Ett enkelt, men ändå vackert leende fick plats på henens läppar. ”Varför gråter du alltid när jag ser dig?” Hon torkade sina tårar med baksidan av sin hand, och andades ut en gång, innan hon rätade på ryggen och rättade till sina kläder. ”Ingen anledning.” Jag fick ett enkelt svar tillbaka, men jag tog det. Jag förstår henne om hon inte vill öppna sig för en främling. ”Jag hoppas att vi en dag kan bli vänner, så att du känner dig trygg nog att prata med mig.” Hon tog min hand och tittade mig starkt i ögonen. ”Someday.” Jag kunde inte undgå att höra hur det enkla ordet klingade på hennes tunga.

”Av någon anledning är du här tidigare, gör det något om jag är kvar? Eller vill du att jag ska gå?” Det sista sa hon lite tystare, men jag kunde fortfarande höra det. ”Nej, nej stanna, snälla.” Jag tog henne i handen och drog med henne bort till den vita flygeln, hon satte sig ned på pallen och jag satte mig ned bredvid henne. Hon tittade spänt på dem vita tangenterna samtidigt som hon med ena handen drog löst över dem. Jag reagerade inte ens själv över att jag började spela, men fingrarna flög över tangenterna och den välbekanta melodin strömmade ut.”I never thought that it’d be easy , ’Cause we both so distant now. And the walls are closing in on us , and we’re wondering how.” När jag sneglade mot Pearl’s håll såg jag att hon satt med ögonen stängda, hon hade nästan ett lyckligt ansiktsuttryck. Jag fortsatte både spela och sjunga.

•

”Aurora, vänta.” Hon hade inte varit med på musiklektionen då hon hade varit tvungen att medverka på en förhandling mellan sin mamma och pappa. Då dem två håller på och separerar, det är jobbigt för Aurora, men hon kommer ta sig igenom det. Hon gick mot sitt skåp med huvudet nedåt då jag fick syn på henne. Hennes ögon, dem vanligtvis så vackra såg helt förstörda ut när hon tillslut tittade upp på mig. ”Justin.” Var det enda hon lyckades få fram, innan hon bröt samman ännu en gång. Jag la armen om henne, och försökte ta henne från alla människor, så att vi tillslut kunde gå till hennes rum. När vi var inne hos henne la jag ned henne i sängen och satte mig på sidan. Hon betyder mycket för mig, men vi är fortfarande inte tillsammans. ”Pappa tog allt från mamma. Vi har inget kvar längre.” Hon fick fram två stycket sammanhängande meningar, och det var väl allt. Hon grät så mycket att hon sippade efter andan ibland. ”Gumman, gråt inte.” Jag hatar att se folk jag tycker om i tårar, det gör ont. Jag drog in henne i min famn och strök henne lugnande över ryggen.

Hoppas att ni gillar dom små möterna mellan Justin och Pearl. :) Jag tycker dom är lite mysiga, nästan som att dom bara möts när ingen annan ser eller hör. Håller ni inte med?

Jag vet inte nu när nästa kommer då jag inte har skrivit ett helt stycke än. Och sen har jag snöat in mig på SOA. Usch den serien är bra. Men jag ska väl iallafall försöka få klart ett kapitel till imorgon, då jag blir borta en del på dagen. =)

KOMMENTERA MYCKET FLICKOR =D

Min mamma har alltid sagt till mig att man ska vara sig själv, att man inte ska låta andra människor påverka ens beteende. Det är så jag har försökt att leva mitt liv, men allt blev så komplicerat när jag en gång i tiden blev kär i Tony. Alla dem minnena kom tillbaka då jag klev in i klassrummet och fick syn på Auroras vackra ansikte. Hon hade förändrats, men hon var fortfarande lika vacker. Jag tror inte att hon kände igen mig på en gång, men det måste ha kopplat med tiden, jag menar, hur många finns det i världen som heter Pearl Shine, det är ju inte direkt det vanligaste namnet. Min mamma är och kommer alltid att vara min bästa vän, det är hennes axel jag har gråtit mot, och det är tillsammans med henne som jag har skrattat. Jag har aldrig någonsin haft en bästa vän i min egen ålder. Jag trodde att Aurora och Elena var mina vänner, när vi var yngre, men allt det visade sig vara något som dem gjorde för att få mig att falla. Krossa mig inifrån och ut.

Att sitta ensam på sitt rum, på en skola man egentligen inte vill gå på är inte roligt, men jag hade ingen lust att göra så mycket annat. Jag hade ett eget rum, vilket troligen var lyx, mot alla andra som bodde tillsammans med någon, med andra ord var mitt rum mycket större än deras. Jag har bara ett år, sedan har jag tagit mig igenom skolan, jag slipper se människorna jag inte gillar något mer efter detta. Det är en vecka kvar tills maskeradbalen ska hållas på skolan, och min mamma har i stort sett tvingat mig att delta, då hon redan har skickat en klänning till mig. Den är vacker, det måste jag medge, men jag vill inte. Jag vill inte att folk ska göra mig till åtlöje en gång till, jag har gått igenom tillräkligt i mitt liv när det kommer till sådana saker.

Efter några timmar med näsan ned i en utan Twilight böckerna orkade jag inte läsa mer då ögonen nästintill gick i kors, så jag hoppade in i duschen, eller ja, jag satte mig ned på golvet och lät vattnet spridas över mig. Vattnet rann ned i ansiktet på mig, men inte ens det irriterade mig. När jag var liten var jag rädd för vattnet, det har dock sina anledningar. När jag ändå satt där på golvet passade jag på att raka mina ben, då det var ett tag sedan jag gjorde det. Det finns inget skönare än ett par nyrakade ben mot ett par tunna byxor, eller när man går och lägger sig, den känslan kommer aldrig gå att jämföras med något annat. Handduken som hängde på kroken mitt emot handfatet virrade jag kring kroppen efter att jag hade torkat håret snabbt. Bilden av mig själv som speglades i spegeln var en lycklig tjej, med ett brett leende. Hon mådde bra, och såg ut att spricka av glädje.

Jag är egentligen inte den där tjejiga tjejen, som sminkar sig och använder massa hårprodukter, jag är den jag föddes till att vara. Pearl, hon skiner utan massa kladd i ansiktet, men det finns en sak som jag inte kan leva utan. Parfymen som jag fick av min mamma den dagen jag fyllde 17, det må vara den doft som verkligen blommat i mina lungor sedan dess. Den lila flaskan formad som en boll, med en ros som kork. Den dofta ljuvligt, och jag kan som sagt inte leva utan den. Enda nackdelen är att jag inte kan använda den mer, det skulle kännas fel att gå förbi Justin i korridoren och dofta hans parfym. Parfymen han skapade för sina fans, jag älskar den, det gör jag, jag är redan inne på min andra flaska, men nu var det ett tag sedan jag använde den. Jag stod där framför spegeln iklädd enbart handduk, och tittade på flaskan. Jag var tvungen att få känna doften. Ett enkelt sprut på min hals och jag kunde dra in den där perfekta doften.

♥

”Mamma?” Att vakna en söndagsmorgon av att det knackar på dörren händer nog inte alla. Inte om man går på denna skola och inte har några vänner i alla fall. ”Gumman.” Hon drog in mig i sin famn och strök mig över ryggen. Hon var alltså den personen som inte kunde vara utan mig längst, jag hade faktiskt trott att jag var den som skulle få abstinens efter henne först. ”Jag saknar dig vännen, hur har du det?” Alla flickor kan kanske inte prata med sina mammor som jag kan, men min mamma vet allt om Tony-grejen. Hon var den som upptäckte hur ledsen jag var hela tiden. Mamma dukade upp lite fika på balkongen samtidigt som jag klädde på mig. ”Jag har det bra. Bättre än jag trodde.” Till och med jag kunde höra osäkerheten som speglades i min röst, så det var inga tvivel på att mamma kunde höra det. ”Gumman, kom. Berätta allt.” Jag satte mig ned på den ena stolen, och tog emot kaffekoppen min mamma gav mig.

”… han har pratat med mig några gånger, och det känns som att han kan bli en bra vän.” Jag berättade allt för mamma, och avslutade det hela med att berätta om Justin, om att han faktiskt har varit den enda som har pratat med mig sedan jag började här, förutom alla lärare. Varje gång Justin kommit i min närhet har jag alltid sett samma vänliga ögon. Det är precis som att han har en aura kring sig, som sprider glädje. Han har fått mig att le bara genom att komma gående mot mig, utan att han ser mig. ”Släpp inte in honom för fort. Tänk på allt som hänt tidigare i ditt liv. Jag vill bara inte att du ska bli sårad igen.” Hon är snäll min mamma, hon tänker alltid på mig i första hand. ”Jag ska försöka komma ihåg det.” Hon firade av ett vackert leende, ett leende många säger att hon har gett mig. Visst finns det många likheter mellan oss, men jag tycker hon är vackrare än mig.

”Sköt om dig nu. Så hörs vi, eller syns.” Klockan hade börjat närma sig 8 på kvällen, så mamma återvände hem, hem till pappa och vår lilla hund, Sandy. Jag kände mig som en ny människa med ny kraft när mamma hade stängt dörren. Hon hade gett mig massor av sin innan hon gick. När jag plockade in allt från balkongen kunde jag höra hur någon satt och klingade på en gitarr och nynnade i takt med melodin. Jag fick syn på Justin, han satt på vad jag tror var sin balkong, men såg mig inte. Jag gillade det han spelade, så jag satte mig ned jag med, och bara lyssnade. Jag har aldrig varit personen som lyssnat på hans musik, i alla fall inte på skiva, men nu när jag fick höra det fräscha, och nya så kunde jag inte sluta lyssna. ”Psst, Pearl.” En lugn och varm röst nådde mina öron, och jag insåg att melodin hade slutat spelas. Jag kollade lite över räcket och fick syn på Justin som stod och stirrade på mig. ”Hej, hur mår du?” Återigen frågade han mig hur jag mådde, alla dem gångerna han hade gjort det, var nog fler gånger än någon annan människa. ”Tack, jag mår bra. Du då?” Med största självförtroende någonsin reste jag mig upp och log mot honom. Han log tillbaka och nickade lite. ”Vad skönt att höra. Jag mår bra.”

SJÄLVKLART får ni ett till kapitel :) Jag hoppas att ni har fått en liten bild av hur Pearl är, jag kämpade som sjutton med detta kapitel. Jag ville få bilden av henne så klar som möjligt, men jag vet inte, är inte riktigt nöjd. Hoppas ni tycker om det iallafall. Jag håller på med kapitel 10 just nu, men jag vet inte riktigt. Det kan bli kaos av det ^^ Vi får se vad ni tycker, det kommer nog imorgon någon gång skulle jag tro. (",)

Jag tänkte ber er om en grej. Nu när Pearl och Justin har träffat varandra, vad ska hända innan allt slår till? Det kan räcka med små detaljer för mig, bara ni ger mig lite att gå på, lite av det ni vill läsa. Nu ger jag er chansen att få läsa om det ni vill, ta den. :) Så ska jag försöka få ned så mycket som möjligt, så att ni alla blir nöjda. :)

Skolkorridoren var tom och jag var på väg mot toaletten när jag fick se Pearl stå och läsa på anslagstavlan. Hon verkade vara helt inne i den, så jag valde att inte störa. Varje gång jag hade sett henne under veckan hade hon vart helt ensam, hon pratade aldrig med någon, och hon satt alltid själv. Jag vet inte varför, men det var sådana små saker som jag la märke till. Toa besöket gick fort och när jag kom tillbaka ut i korridoren satt hon på bänken en bit ifrån. Även om jag hade historia just då, så gick jag ändå och satte mig bredvid henne. ”Hej, varför sitter du här själv?” Hon kollade upp på mig, och jag kunde skymta hur hennes ögon var röda, och hur hennes kinder hade ränder av salt. Hon hade gråtit, och jag kände mig genast elak, det hade inte varit min mening att tränga mig på. Hon började plocka ihop sina böcker, så jag förstod att hon ville vara ensam. ”Pearl, det var inte min mening att tränga mig på. Förlåt.” Innan hon var den som hann resa sig upp först gjorde jag det, så att hon skulle slippa göra det om hon ville vara själv. När jag hade kommit en bit från bänken hörde jag hur hon tyst sa mitt namn, så jag vände mig om. ”Jag uppskattar att du bryr dig.” Det var allt hon sa, sedan vek hon ned blicken igen.

Av någon konstig anledning tänkte jag på Pearl och hennes röda ögon resten av skoldagen. Jag fick inte mycket gjort under musiklektionen, och Mr. Milner verkade inte bry sig. Eller han kanske gjorde det genom att låta mig vara, och få fundera själv. Aurora märkte på mig direkt att det var något som störde mig, eller som tyngde mina tankar. ”Vad är det?” Hon hade inget dömande i rösten, utan hon var mer lugn. Jag funderade ett tag på om jag verkligen skulle säga något, eller inte. Egentligen kanske det inte var min ensak att berätta något om Pearl, men jag kunde väl lita på Aurora? ”Jag träffade på Pearl i korridoren tidigare idag, och hon hade gråtit.” Aurora spände blicken i mig, vilket fick mig att fundera på vad hon hade för problem med det, eller med henne. ”Det är inte ovanligt att den lipsillen gråter.” Hennes plötsliga personförändring skrämde mig en aning. Jag blev helt chockad, jag trodde inte något sådant om henne.

Tony, Elena, Emone och Kate satt i cafeterian när jag och Aurora kom gåendes. Hon satte sig ned bredvid Elena och trodde nog säkert att jag skulle sätta mig bredvid henne, men nej, jag satte mig mellan Tony och Emone. Hon kollade osäkert på mig, men jag skakade bara på huvudet. ”Hörde att Pearl hade börjat i er klass.” Tydligen var det inte bara Aurora som visste vem hon var, för nu var det Kate som nämnde hennes namn. Elena började skratta, samtidigt som Tony harklade sig en aning. ”Hur känner ni henne?” Jag var tvungen att få veta, och nu hade jag alla samlade som jag umgicks med, så det fanns ingen som kunde slinka undan. Jag hade absolut inget emot henne, jag tyckte att hon verkade vara en trevlig tjej. Men något sade mig att dem andra hade andra tankar om henne. ”Känner och känner. Hon var fruktansvärt kär i Tony när vi var yngre, då vi tre gick på samma skola.” Elena pekade på Aurora och Tony, så dem tre hade alltså gått tillsammans. ”Aha, varför är hon en lipsill?”Nu vände jag mig mot Aurora som satt och pillade på sina naglar. Elena började skratta, men jag såg hur Aurora diskret slog till henne, och det verkade hjälpa då hon slutade. ”Tony lekte med hennes känslor…” Det var allt jag behövde höra från dem. Jag reste mig upp och gick därifrån.

När jag kom tillbaka till vårt rum kände jag mig dum, egentligen visste jag inte allt om vad dem hade sysslat med innan jag kom in i bilden, och vad som tydligen verkade vara flera år sedan, men ändå kändes det som att jag inte ville ha sådana människor runt om mig. Jag vet hur det känns när det kommer folk nära mig, som egentligen inte vill vara min vän, utan vill komma åt allt annat runt mig. jag hörde hur dörren öppnades, men jag låg med huvudet vänt in mot väggen, och jag orkade inte vända mig om. ”Justin.” Jag kunde höra att det var Aurora som hade kommit in, och jag kände när hon satte sig ned på sängkanten. ”Vad är det?” Det kom ut i en enda utandning, och jag orkade fortfarande inte vända mig om. ”Varför blev du så sur?” Hon satte sig mot väggen och la sina ben över mina, så att vi kunde titta på varandra. ”För jag vet hur det känns när folk utnyttjar ens svaghet. Jag gillar det inte, oavsett vad det gäller.” Jag kunde höra att hon suckade högt, och sedan se hur hon osäkert kliade sig i huvudet.

Tystnaden mellan mig och Aurora började gå mig på nerverna. Hade hon gått in till mig för att sitta helt tyst, eller för att förklara sig? Jag fattade ingenting. Pearl fanns i mina tankar ganska mycket, då jag ville veta vad det var som hade hänt under dagen. ”Det var dumt av mig att säga så om henne. Jag känner henne egentligen inte.” Jag satte mig upp samtidigt som hon snackade, så hon var tvungen att flytta sina ben. ”Jag tänkte inte på att du är den personen du är. Så därför kunde jag inte förstå varför du blev så sur.” Jag skakade bara på huvudet, som för att få henne att bli tyst. ”Hur kan du inte tänka på mig, som den jag är. När du dagligen är ute med mig och alla jävla paparazzi?” Min röst speglade ilska, och den gav rätt sida, för jag var arg. Jag hatar när folk är elaka mot andra, som kanske inte alltid har haft det så lätt. Jag vet själv hur det är att bli utsatt. ”Fast nu när jag tänker efter. När vi var ute och sprang så kastade du dig runt min hals när jag sa att det var massa paparazzi i buskarna…” ”Vad menar du? Att jag är med dig för att ditt efternamn är Bieber?” Hon reste sig upp, tomatröd i ansiktet och stormade ut ur rummet.

Jag tänkte inte ligga inne och tycka synd om mig själv. Nej, jag ska sluta upp med sådant. Jag hade lovat mig själv hundra gånger att jag inte skulle bli indragen i något drama, men det är det enda som har hänt sedan jag klev innanför dörrarna på denna skola. Jag tänkte för mig själv att jag skulle fråga rektorn dagen efter om skolan var hemsökt av någon ande, eller liknande som alltid var i drama. Gungorna på skolgården var tomma och såg verkligen lockande ut, så jag satte mig på den ena och började genast göra fart. Tillslut gungande jag så högt att jag kunde sluta, och bara sitta still. Vid utkanten av skolgården fanns det en bänk som inte var tom speciellt länge då jag såg Pearl sätta sig där, helt ensam. Jag blev att må dåligt när jag såg henne ensam hela tiden. Uppenbarligen visste flera av mina vänner vem hon var, men dem gav henne ingen chans. Ljuset från hennes mobil lyste upp hennes väldigt söta ansikte. Hon såg så oskyldig ut.

”Får jag slå mig ned?” Jag tror inte att hon hade hört mig eller sett mig vara på väg mot henne då hon hoppade till en aning och bländade av ett vitt leende. ”Självklart.” Hon flyttade åt sig lite, så att jag kunde sätta mig ned. Hon fortsatte stirra ned i mobilen, då hon höll på att spela ett spel jag aldrig tidigare sett. När hon var klar låste hon den och stoppade ned den i fickan. ”Förlåt för tidigare idag.” Hon hade totalt ändrat humör, hon var glad, men det förklarade fortfarande inte saken om varför hon satt ensam ute på skolgården. ”För vad? Alla har rätt att vara ledsna, man kan inte alltid le.” Hon log lite smått men kollade fortfarande ned i marken. ”Tack. För att du inte dömer mig.” Hon lät rädd, nästan oförstående, troligen för att jag inte gjorde det hon tackade för. Jag har aldrig dömt någon innan jag lärt känna personen. Vi satt där ute och pratade ett tag, men valde sedan att gå in. Hon gav mig en snabb kram innan hon gick till sig, och jag gick in till mig. Tony satt på sängen när jag kom in, men kollade inte på mig, och det kan jag väl kanske förstå att han inte gjorde. Han hade gjort något som var fel i mina ögon, och jag tror att han var medveten om det.

Ni är liiiite snåla med kommentarerna. Men ni som lämnar små meddelanden, i love u. ♥ Chapter 9 kommer kanske ikväll, eller imorgon, beror på er. ;P

”Hör upp allesammans.” Mr. Dodd avbröt vår mattelektion genom att resa sig upp och harkla högt och tydligt. Alla i klassrummet lutade sig tillbaka, la pennan på bordet och började väga på stolen, vad vi egentligen inte fick göra. Framme vid tavlan och bredvid Mr. Dodd stod en ny tjej, hon var liten och mörkhårig och hon ville nog inget annat än gå och sätta sig. Jag tror att alla i klassrummet såg hur mycket hon ville få det hela överstökat. Hon ville inte ha allas uppmärksamhet. ”Du kan väl presentera dig, och berätta lite om dig själv?” Vår mattelärare kan ibland vara ganska sträng av sig, och med tanke på att det verkligen syntes hur mycket hon ville försvinna genom jorden, så hjälpte jag henne ur situationen. ”Mitt namn är Pearl Shine.” Sedan hann hon inte säga mer, förrän jag avbröt henne. ”Hon kan väl få gå och sätta sig, hon ser inte speciellt bekväm ut där, med allas blickar på sig.” Mr. Dodd stirrade irriterat på mig och viftade sedan till med handen. ”Bra du tar dig initiativ, Mr. Bieber, du kan visa Pearl runt på rasten sedan.” Klassen gjorde ifrån sig ett tjut jag mycket väl kände igen, det var ett bevis på att man hade lyckats fått förloraren runt halsen.

Jag stod lutad mot väggen och med ena foten likadant, när Pearl kom ut från klassrummet. Hon såg mig inte så jag försökte springa ikapp henne, men hann inte förrän hon var framme vid sitt skåp. Jag lutade mig mot det bredvid henne, och det var förstå då hon fick syn på mig. ”Du behöver inte visa mig runt, jag klarar mig.” Hon kollade bara på mig en snabbis men vek sedan tillbaka blicken in i skåpet, där hennes böcker var snyggt uppradade i lektionsordning. Hennes pennor var vässade och låg bredvid varandra i storleksordning. Jag har aldrig i hela mitt liv sett en annan människa ha sitt skåp så städat och välplanerat. Jag blev imponerad, så jag kunde inte slita min blick från skåpet. ”Hallå? Jag vill inte ha din hjälp, så du kan gå nu.” Hon stängde skåpet och började röra sig mot nästa lektion. Jag hann inte ens reagera fören hon var försvunnen, så jag rörde mig tillbaka till mitt skåp för att lämna mina matteböcker, samt ta med mig mitt häfte som jag använder när jag kladdar fram nya låtar.

Mr. Milner satt på en lite högre stol med en gitarr i knä och klingade lite olika noter, när vi klev in genom dörren. Han var nog den lugnaste och skönaste läraren på skolan, han var lite som oss, kunde skoja med oss och sedan ta när vi skojade tillbaka. Aurora och jag hade musik tillsammans, och vi satte oss längst nere i hörnet för att få sitta ifred. Vi skapar en mysig känsla genom att hon lägger upp sina ben i mitt knä, vilket absolut inte göra mig något, jag älskar när hon rör mig, oavsett hur. ”Har du kommit någonstans?” Hon lutade sig fram mot mig och placerade sina armar på min axel för att sedan luta sitt huvud mot dem. Jag kunde känna hennes lätta andetag mot min kind. ”Nej, men det kommer. Du inspirerar mig en hel del.” Ett litet leende nådde hennes fylliga läppar, och dem såg så inbjudande ut, så jag böjde mig mot dem, och pressade samman våra. ”Hey, Bieber och Dieg, ursäkta om jag stör, men jag tänkte vi skulle sjunga lite tillsammans idag.” Han kastade ett sudd i huvudet på mig, vilket bara fick oss att skratta. Som sagt, han är en skön lärare. Både jag och Aurora flyttade oss till den stora ringen som dem andra hade skapat mitt på golvet. Egentligen får inte jag sjunga för mycket, då skulle Mama Jan strypa mig, men jag kan inte vara den överdrivna divan på skolan, det funkar inte så.

•

Vi hade faktiskt hur kul som helst på musiken, och det var längesedan som jag upplevde just den glädjen när det kom till att sjunga. Jag gjorde det inte för att det var mitt arbete, jag gjorde det för att det var kul. Vi sjöng alla samtidigt, på både det ena och det andra sättet, löjligt eller inte. Vi hade i alla fall jätte roligt, och det var det som var huvudsaken. Alla hade ett minikylskåp på rummet men vårt var så tomt, om man bortser från vattnet som fanns. Jag har alltid varit van med massa gott och blandat, så jag hade bestämt mig för att fixa det. Cafeterian på skolan hade en hel del att erbjuda, men egentligen fick man inte ta med sig det upp på rummet av någon konstig anledning. Ibland kan man skratta sig lycklig av att ens namn är Justin Bieber, då brukar man få lite som man vill, och även denna gång var fallet så. Jag gick tillbaka till rummet med en hel kasse fylld med både godis och dricka. ”Det är bara för dig att ta om du vill ha något.” Jag fyllde kylskåpet till dess sista centimeter, och Tony stod bakom mig och försökte hålla sig för skratt.

”Vill du följa med mig ut och springa en sväng? Puss” Jag var så fruktansvärt rastlös så jag var tvungen att göra något, och kom på den briljanta idén om att ta med mig Aurora ut på en springtur. Även o hon inte ville följa med så bytte jag i alla fall om och gjorde mig redo. Mobilen plingade till. ”Ja, det vill jag. Vill bara byta om, vi syns ute om 10 minuter. Puss” Jag vet inte om hon gör saker för att jag vill, eller om hon faktiskt vill göra sakerna som jag frågar om. Det är svårt att läsa henne, vilket kan vara ganska skönt, så man slipper läsa henne som en öppen bok. Jag var redan klar, så jag vandrade ned till porten, och jag trodde att jag var först, men där stod hon, redo att springa lite. Vi kramade om varandra och gick tillsammans ut mot strandpromenaden. Båda två började jogga på samma ställe, och vi tog oss framåt. Det var ingen av oss som sa något till den andra, vi utbytte bara en del intensiva blickar.

Vi gick tillbaka till skolan, då vi hade joggat en hel del, utan att någon av oss egentligen insett hur långt det var. Jag klagar inte, att få vara ute med henne gör mig inget, då jag trivs i hennes sällskap. Eftersom att vi inte betedde oss som annat än vänner så gjorde det mig inget att paparazzi låg i buskarna och trodde att ingen såg dem, men jag ville ändå höra med henne, om hur hon kände sig. ”Du vet att du hamnar i tidningen tillsammans med mig. Dem spionerar nämligen på oss.” Hon stannade upp och började kolla runt sig, för att slutligen springa ned till vattnet. Jag fattade ingenting av vad hon sysslade med, så jag följde efter henne. ”Vad gör du?” Skrattade jag fram när jag tillslut kom fram till henne. Hon slog armarna om mig. ”Kan vi inte bada?” En lätt viskning precis vid halsen såg till att jag rös till över kroppen. ”Klart vi kan.” Jag tog upp henne i min famn och gick med henne ut i vattnet. Hon skrattade och skrek att jag skulle släppa henne, men jag lyssnade inte. Tillslut började hon sprattla med benen, och alla paparazzi hade vågat sig fram för att sedan stå vid strandkanten. Jag orkade inte bry mig, men folket runt om verkade tycka att det var en aning störande då jag såg flera stycken som skickade iväg dem.

Vi gick upp och satte oss i sanden, fullt upptagna av varandra. Hon satt mellan mina ben med sin rygg mot mig, och tillsammans var vi tysta, vi sa inget, så det enda som hördes var våra andetag. Då och då kom det ganska kalla vindpustar, som resulterade i att båda två rös. Hon borrade in sin kropp mer i min famn, och placerade båda sina händer på mitt lår. Ingen av oss hade någonsin diskuterat saken som fanns mellan oss, jag såg det som att två vänner kom bra överens och som ibland kunde dela med sig av sina känslor. Ingen större sak. ”Jag och Elena har pratat ut, och vi är sams.” Jag hörde på hennes röst att hon var glad, och det förstår jag verkligen. Jag la mina armar om henne och pussade henne på hjässan. ”Jag är glad för er skull. Ljug aldrig mer, säg som det är till mig att du inte har tid, istället för att göra om det där.” Hon nickade löst på huvudet, och vred det mot mig. ”Jag ska inte, vi är inte tillsammans. Så det är inte värt det.” Jag vet inte vad hon menade med det sista, om hon tyckte att det skulle vara värt det om vi var tillsammans, eller om hon ville vara det.

Både jag och Aurora var dyngsura när vi kom tillbaka till skolan, det rann om våra kläder, och olyckligtvis skulle vi stöta på rektorn, Mrs. Wright, precis innanför dörrarna. ”Nu blir det ju blött inomhus. Skynda er tillbaka till era rum, är ni snälla.” Hon lät inte alls arg eller så, men hon ville nog gärna att folk skulle kunna gå barfota på skolans golv, utan att antingen behöva halka och bryta benen, eller bli blöta om fötterna. ”Absolut det ska vi.”Aurora var den som hann svara först, och tog sedan min hand för att springa bort mot korridorerna till våra rum.”Vi ses imorgon.” Hon kysste mig på kinden innan hon gick mot sitt rum, och jag mot mitt. Jag hoppade in i duschen när jag kom till rummet och sedan la jag mig ned i sängen, med mina matteböcker. Då vi inom några få dagar skulle ha ett litet prov, som jag absolut inte ville misslyckas på. Finns väl egentligen ingen människa som vill göra det, på något prov, men ändå.

Eftersom att jag är sjuk så är jag snäll mot er. :) Få se hur det blir med kapitel fram över, jag försöker skriva lite, men har tappat lite inspiration igen. Men ah, läs och njut. Nu är ju iallafall The Girl med. :)

Kom igen nu, ge mig massor med kommentarer. :)

”Den här då?” Både jag och Tony hade varit i samma affär i flera timmar för att kunna hitta den perfekta kostymen till maskeradbalen som skulle hållas om mindre än tre veckor. Jag satt i en fåtölj och tittade när Tony närmade sig ett utbrott, alla han hade provat hade antingen varit för stora eller för små, eller så har det varit något annat. Ansiktsuttrycket som han hade var inte att leka med, och det såg ut som att han skulle spricka vilken sekund som helst. ”Den där sitter väl som den ska?” Med ett roat ansikte vänt mot honom fick jag anfallet att bryta ut. Han slet av sig kavajen och slet sig nästintill i håret. ”Hur fan kunde du hitta en så fort?” Jag reste mig upp och gick mot honom för att kanske ha sådan tur att jag kunde lugna ned honom. ”Lugna dig, den satt ju bra. Ta den nu, så behöver du inte fundera på det mer.” Han gjorde som jag sa och tillsammans betalade vi. Båda två med en hel utstyrsel och en mask till ansiktet var inhandlat, vilket resulterade i att vi hade en stor kasse från en av Los Angeles dyraste affärer. Skolan vi gick på, var ingen skola för sådana utan pengar, så jag visste garanterat att jag absolut inte var den enda som hade det.

När vi kom tillbaka till skolan hängde vi båda in kläderna i garderoben, så att dem inte skulle bli mer skrynkliga än vad dem redan var, fast å andra sidan så är ju vi grabbar, för oss spelar det ingen roll om kläderna är skrynkliga eller inte. ”Du vet om att Elena och Aurora är ovänner va?” Tony släppte nästan en bomb framför mig, jag hade inte pratat med Aurora förutom då jag hade varit hos henne dagen före innan jag stack på möte. Så att dem var osams kom som en chock, så vitt jag visste hade dem varit bästa vänner sedan barnsben. ”Nej, det visste jag inte. Varför?” Han kliade sig i huvudet en aning, innan han vände bort blicken från mig och gick ut på balkongen. ”Du får prata med henne själv, jag trodde du visste.” Det lät på honom som att det verkligen var något stort som hade hänt, så jag blev genast nyfiken. Även om jag och Aurora absolut inte är tillsammans eller något liknande, det finns därmed ingen plikt mellan oss, men jag ville ändå veta, och se till att hon mår bra. Ett enkelt sms till henne om att hon skulle möta min på skolgården, bland alla gungor.

”Varför ska vi mötas här när både du och jag har ett rum?” Hon hade gått tyst fram till mig, för jag hörde henne inte. Jag kände bara när hon virrade sina armar kring min kropp, och hur hon sedan kysste mig på halsen. Jag drog ned henne i mitt knä och slog armarna kring hennes kropp. ”Varför har inte du berättat för mig att du och Elena är osams?” Hon stelnade till, och jag trodde för en sekund att hon slutade andas, men sedan kunde jag höra hur hon tog ett djupt andetag. ”Var det därför du bad mig möta dig här? För att ta reda på varför vi är osams?” Hon lät stött, precis som att jag inte hade med saken att göra. Visst, det kanske jag inte hade. Men jag var jätte bra vän med både Aurora och Elena, så klart hade jag med saken att göra. ”Ja, jag bryr mig.” Hon fnös åt mig, och reste sig upp på stadiga ben. ”Det har du inte.” Sedan gick hon bara, hon vände sig inte ens om, det var precis som att det inte rörde henne i ryggen att hon lämnade mig där.

Utan att ens fundera tog jag mig en promenad ned till stranden, och det var inte en enda människa där så långt ögat kunde nå, vilket jag tyckte var väldigt konstigt. Men samtidigt var det skönt, det var ingen som kunde hoppa på mig, och jag fick låta mina tankar gena iväg. Ryan var egentligen den enda jag kunde prata med, men jag ville se honom, jag ville att han skulle se mig, se hur jag egentligen mådde. Signalerna gick i telefonen, och precis när jag tänkte lägga på hörde jag hur han svarade. ”Hey man. Whatzup?” Hans röst gjorde mig gott, han fick mig på andra tankar. ”Hey, jag vet inte. Helt ärligt vet jag inte om det här med skola riktigt är min grej. Det har gått lite mer än en vecka, och jag har redan hamnat i tjejdrama.” Han avbröt mig med sitt skratt, vilket faktiskt fick mig att le en aning också. Jag menar, det kan bara vara en person till att lyckas med något sådant.”Förlåt om jag skrattar, men jag hade inte väntat mig något annat. Du ska se att du tar dig igenom det där. En sak du inte ska glömma bort i alla fall, är väl att du är där för att hitta inspiration till ditt nya album.”

Det var skönt att prata med honom, han förstår mig och får mig alltid att se ljust på saker och ting. Jag hade helt och hållet glömt bort tiden när jag satt där på stranden, solen hade för redan ett tag sedan gått ned, och det hade börjat bli lite kyligt ute. Båda mina ben hade somnat så när jag skulle resa mig upp fick jag mig några härliga skratt, jag måste ha sett bra kul ut, jag haltade på båda tills jag började vänja mig med att det stack likt tusen nålar i båda benen. Precis när jag klev innanför dem stora portarna på skolan fick jag ett sms från Aurora. ”Bby, kom till mig?” Om hon trodde att hon ena stunden bara kunde dissa mig, och skita i att svara på en enkel fråga, för att i andra stunden tro att jag ska komma till henne, så har hon helt fel. ”Nej, vill du något får du komma till mig.” Ett snabbt och enkelt svar tillbaka, jag tänker inte vara något hon kan höra av sig till när hon vill och sedan skita i mig, aldrig. När jag nådde fram till vår korridor kunde jag höra hur Aurora och Tony stod och pratade med varandra, om mig. Mitt namn kom upp flera gånger, och jag visste redan från början att det var fel av mig att stå och lyssna, men jag kunde inte undvika det. Jag ville höra vad dem hade att säga. ”Har inte du och Elena varit vänner länge nog för att förstå att man inte ska ljuga för varandra, och absolut inte om grabbar?”Tony lät inte glad, och Aurora grät lite smått, men inget tog, inget kände. ”Jo, jag vet. Men jag ville vara med Justin igår, och jag vet inte varför jag inte bara sa det till Elena, eller sa till Justin att jag egentligen inte hade tid. Det var dumt av mig, och det är därför jag är här. För att berätta för Justin.”

”Du behöver inte berätta något för honom, han har hört allt.” Jag orkade inte lyssna på dem två nå mer, så jag gick förbi båda två och in på rummet. Jag kastade mig raklång på sängen och brydde mig inte om att hon fortfarande stod utanför rummet, och Tony stod med henne. Hur kunde hon sätta mig i skottlinjen? Hon kunde ha sagt till mig att hon skulle vara med Elena, jag hade inte direkt blivit arg. Tankarna bara rullade, och dem verkade inte sakta ned det minsta. ”Snälla Justin.” Så vitt jag hörde var det bara hon kvar, så Tony måste ha gått. Han kan inte heller tycka att detta är roligt, jag menar, han och Elena är tillsammans, och Aurora och han är vänner. Han hamnar också i mitten. ”Vad?” Hon satte sig ned på golvet framför sängen och lutade sig mot väggen, men hon kollade inte på mig utan pillade på något som satt fast på hennes ärm på tröjan. ”Förlåt.” Jag satte mig hastigt upp och slog ut med armarna. ”Tycker du att det är mig du ska be om förlåtelse till?” Hon skakade drastiskt på huvudet och reste sig upp. Jag ville inte gå och lägga mig, och veta att vi var osams så jag reste mig upp jag med och drog in henne i min famn. ”Gör aldrig mer om det, och se till att lösa detta med Elena nu.” Hon nickade lugnt mot min bröstkorg, samtidigt som hon försiktigt drog sina naglar i nacken på mig, vilket absolut fick en annan del av mig att vakna till. Hennes blick sökte min, och när den fann den sökte den sig mot mina läppar, och jag hann inte ens reagera fören hon pressade sina underbara läppar mot mina.

FÖRLÅÅÅÅT. Jag missade helt och hållet detta kapitel igår när jag skrev att The Girl skulle komma in, hon kommer i nästa. =/ Don´t kill me (A)

Såg att det var några tjejer som inte ville att jag skulle centrera denna blogg, utan ha den marginaljusterad, men denna novell kommer att bli centrerad, för jag är trött på den andra. Och tycker nog lite att detta är bättre. :)Kan inte göra er alla glada, =/

236 besökare igår, ni kommer tillbaka. :) Dem närmsta dagarna har besökarna legat under 200, men igår skedde något. :) Tack ska ni ha, jag älskar er alla, precis lika mycket dessutom. :D

En vecka har gått sedan jag sov hos Justin, med andra ord är det återigen helg. Han och jag har knappt haft tid att träffa varandra mer än på dem få lektionerna som vi haft tillsammans. Vi har spenderat en kväll tillsammans, det är allt, och om jag ska vara ärlig saknar jag hans trygga muskulösa armar kring min kropp. ”Gumman, vad tänker du på?” Elena och Emone satt tillsammans med mig i cafeterian på skolan, klockan var inte mer än efter 9 på morgonen, men ingen av oss kunde sova speciellt länge, även om det var helg. Elena knäppte med fingrarna framför mitt ansikte, för att få mig tillbaka till dagen. ”Vad sa du?” Hon log med hela ansiktet. ”Justin?” Hon kollade nästan besvärat på mig. Jag kunde inte erkänna för henne det jag just erkänt för mig själv, att jag saknar honom, hon skulle aldrig förstå, och absolut inte Emone. Även om dem två är mina bästa vänner så finns det vissa saker som jag inte kan dela med dem. Rädda för vad dem ska tycka om mig. Jag menar, hur länge har jag ens känt honom, om jag ens gör det. ”Nej, jag har bara sådan huvudvärk.” Jag kunde se klart och tydligt hur hon pustade ut.

•

När klockan drog sig mot 11 gick vi tillbaka in på våra rum och gjorde oss i ordning för en dag på stan fylld av shopping. Precis när jag kom ut ur duschen knackade det på dörren, och jag tänkte absolut inte på att jag bara hade handduken virrad kring min kropp, när jag öppnade dörren. ”Justin.” Andades jag fram, han var så vacker där han stod iklädd en enkel svart t-shirt och sin svarta keps med en röd skärm. Hans ögon var något jag föll för redan från början, men blicken han hade där han stod var så mycket mer, så intensiv. ”Får jag komma in?” Hans röst, knappt hörbar, men ändå så stark, och utan att svara honom gjorde jag plats så att han kunde gå förbi mig, och in i rummet. Jag slet åt mig mina underkläder innan jag smet in på badrummet för att sätta på mig dem. Jag drog en borste genom håret och gjorde en enkel fläta på sidan, så att det inte skulle hänga helvilt. ”Vad får dig hit?” Han satt på min säng när jag kom ut och jag drog på mig ett linne och satte mig ned bredvid honom. Hans blick brände mot min hud, och jag gjorde allt för att inte möta den och falla allt mer än vad jag redan gjort, men jag kunde inte motstå honom. ”Jag ville träffa dig, jag har saknat dig.”

Det kändes stelt mellan oss, vilket absolut inte var roligt. Jag ville ha tillbaka samma känsla som hade funnits i min kropp den där kvällen på stranden, då han hade kysst mig för första gången. Jag blev att må bra av det, och det kändes faktiskt som att han tyckte om mig. Min förra pojkvän var otrogen mot mig, med en tjej som sedan bytte skola. Det knäckte mig totalt, tog mig flera månader att bli människa igen. Jag vill verkligen inte hamna i den sitsen en gång till, jag vill vara lycklig. Mobilen som låg inne på badrummet plingade till, så jag reste mig upp för att hämta den, men stannade till när jag såg att klockan var halv 12 och att sms:et var från Elena. ”Hej gumman, kommer du eller? Puss” Jag behövde inte ens fundera innan jag drog en lögn för min bästa vän, jag vet inte varför jag gjorde det, men det gick av bara farten. ”Hej. Nej, jag spydde när jag kom upp på rummet. Så jag tror att jag skippar det, men hoppas ni får kul. Puss” Det kändes inte ens elakt att jag skrev det, det var precis som att inget hade hänt.

Jag sneglade mot Justin som hade lagt sig ned i sängen, från stället jag stod på. Han fick mina fjärilar i magen att vakna till liv, och han behövde inte ens ta i mig, han behövde inte ens se på mig. Bara hans blotta närvaro fick min kropp i trans. ”Aurora, kom hit.” Justin hade fått syn på mig, men jag hade stått i mina egna tankar så jag hade inte märkt det. Han låg och sträckte ut sina armar och ville att jag skulle krypa in i hans famn, vilket jag mer än gärna gjorde. Jag fyllde mina lungor med hans underbara doft samtidigt som jag la mig tillrätta på hans bröstkorg, med hans armar om mig. ”Vad gör du med mig?” Hans plötsliga mening fick mig att svälja högt. Jag visste inte vad jag skulle svara, om jag ens hade något svar. Han strök mig över ryggen och stannade sedan upp med sin ena hand när han precis kom ned till korsryggen, han drog min kropp tätare intill sin och jag kunde känna hur han log mot mig. ”Jag vet inte. Vad gör jag?” Med en klang i rösten jag aldrig tidigare hört på mig själv log jag mot honom, samtidigt som han med den andra handen strök bort en hårslinga från mitt ansikte. ”Du gör mig glad, jag mår bra runt dig.” Det var precis som att han hade hört mina egna tankar om honom, som att han kunde läsa mina tankar. Riktigt otäckt, men vi kände uppenbarligen samma sak.

•

Justin var tvungen att dra iväg på ett möte när klockan började närma sig 4, men innan han gick la han sina händer på mina kinder och kysste mig hett och passionerat. Precis som att han aldrig gjort annat, hans läppar mot mina var perfektion. Jag satt vid datorn och kollade twitter samt facebook när det knackade på dörren. Jag väntade mig inte någon, så jag blev förvånad, men när jag öppnade och fick se Elena med ett lite mindre glatt ansikte blev jag chockad. ”Hur mår du?” Jag hade fram tills att hon tagit upp det, glömt bort att jag hade sagt till henne att jag hade spytt. ”Jodå, mycket bättre.” Jag kunde inte titta henne i ögonen, jag ljög, och det är något jag verkligen inte kan. Hon läser av mig på två sekunder. ”Tillräckligt bra för att Justin precis skulle gå här ifrån. Varför ljög du för mig?” Hon lät inte arg, utan mer besviken. Hon och jag var ändå bästa vänner, som långt innan Justin började på skolan hade gått igenom en hel del tillsammans. Jag blev stum, hon hade sett honom. ”Ärligt, jag vet inte. Det var dumt av mig. Kan du förlåta mig?” Hon tittade fortfarande besviket på mig, samtidigt som hon en aning skakade på huvudet. ”Ni är inte ens tillsammans, och du ljuger redan för mig. Jag tänker inte be dig välja, men jag tänker göra mitt val. Vi kan inte vara vänner om du ska fortsätta ljuga om småsaker.” Med dem orden sagda lämnade hon min dörr, och korridoren bakom sig, jag tittade efter henne, ända tills hon klev in i sitt rum som låg en bit från mitt.

Jag hade förlorat min bästa vän för en löjlig lögn, varför betedde hon sig så? Och framförallt, varför ljög jag? Hon och jag har alltid levt efter den oskrivna regeln om att man aldrig väljer killar före sina vänner. Hon var noga som sjutton med det när hon och Tony blev tillsammans, han fick vänta många dagar innan dem kunde träffas, om hon och jag hade bestämt något. Så jag förstår inte hur jag kunde vara så dum, så elak mot henne. Att sitta ensam på rummet var något jag förtjänade, och jag hade inga planer på att gå ut. Egentligen var jag tvungen att reda ut saken med Elena innan den övergick till hat mot varandra, det var något jag inte ville. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor, ett tight linne och en stor munktröja, för att sedan vandra bort till henne. Jag blev att må ännu sämre när hon öppnade dörren och jag såg att hon hade gråtit, men hon var snabb med att torka sig kring ögonen. ”Snälla, kan vi inte prata?” Motvilligt släppte hon in mig, och jag insåg redan då att det skulle bli en lång natt.

Någon som längtat? ;P Läs det om och om igen. :) Det kommer kanske upp ett till idag, beror på hur bra ni kommenterar. :) Kapitel 6 är redan klart. Så hur gärna vill ni ha det? ;)

Vi pratade och skrattade under hela middagen, det var precis som att saker och ting aldrig hade hänt mellan mig och Aurora. Fast jag hade aldrig tyckt det varit något att göra något stort av, det var ju mest hon som skämdes över det. Maten smakade gudomligt, och det tror jag vi alla tyckte, för vi skrapade verkligen rent på tallrikarna. ”Är det någon som är sugen, och orkar efterrätt?” Elena och Tony kollade på varandra och nickade. ”Vi delar på en.” Aurora slängde ett öga mot mig, men jag kunde inte läsa av vad hon ville, eller om hon över huvud taget ville något. ”Kan inte vi också göra det? Jag orkar nog inte en hel.” Jag kunde se att hon egentligen ville slänga ned blicken i bordet, men hon var stark och höll kvar den. ”Självklart.” Jag vinkade dit kyparen och beställde in två stycken bananasplit. Både Elena och Aurora ursäktade sig och gick mot toaletterna. Både jag och Tony satt tysta och blickade ut mot horisonten och den nästan rosa himmelen. Solen var på väg ned vilket var anledningen till den vackra färgen.

Tjejerna kom lagom tillbaka till efterrätten, och vi började äta från varsitt håll, Tony och Elena satt och matade varandra och var allmänt gosiga. Jag tycker det är fint att se sådan kärlek, och jag vet själv att det är så jag är mot mina tjejer. Aurora tittade på dem med avund i blicken, vilket faktiskt gjorde en aning ont i mig. Hennes lediga hand låg på hennes lår, så jag placerade min lediga hand på den. Hennes reaktion var väl kanske inte den jag hade hoppats på med tanke å att hon började hosta och tappade totalt koncentrationen. Efter ett tag när hon hade vant sig vid det, lugnade hon ned sig, och hennes andning gick tillbaka till det normala. ”Vill du ta en promenad tillbaka med mig?” Jag lutade mig tillräckligt nära Aurora så att bara hon kunde höra, och hon nickade lite svagt som svar. När vi alla var klara betalade jag notan på nästan 80 dollar, och sedan tog Tony och Elena en taxi tillbaka, samtidigt som jag och Aurora vandrade längs stranden.

”Vad ville du prata om?” När vi hade gått halva vägen bröt hon tystnaden. Hon gick med sina skor i handen och lät sanden omslingra hennes fötter. Det såg fruktansvärt skönt ut, men jag behärskade mig att göra samma sak. ”Jag vill veta varför du knappt har sagt ett ord till mig idag.” Hennes blick som tidigare har varit ned på hennes fötter flyttades nu upp och hon mötte min. ”Jag börjar gilla dig, vad tror du? Du vill uppenbarligen inte samma sak som jag, så jag försöker undvika dig.” Jag stannade upp, tog hennes hand och drog henne intill mig. Hon flämtade till samtidigt som jag lätt och försiktigt kysste hennes läppar. Hon blev chockad, det märkte jag, men släppte sedan efter. Hon kysste mina läppar hungrigt, precis som att hon absolut inte ville att det skulle sluta. Hennes händer sökte sig till min nacke, och gav mig rysning efter rysning. Hennes läppar smakade nästintill jordgubbe, och jag ville ha mer, men jag kunde inte, inte där på stranden, jag hade redan äventyrat hennes säkerhet. ”Vi kan inte, inte här. Kom.” Hon såg besviken ut, men jag kunde inte hjälpa det.

Jag fick ett sms från Tony om att han återigen skulle sova hos Elena, så jag hade rummet för mig själv, vilket egentligen inte kom lägligare. Aurora följde med mig frivilligt, och det var hon som överraskade mig när jag stängde dörren. Hon kysste mig på halsen och i nacken, samtidigt som hon lät sina händer vandra fram över min mage. Inga ord behövde utbytas, vi båda visste, hon visste att jag ville, och jag visste att hon ville. Men jag tror att hon ville lite mer än vad jag ville, och det var fel av mig att spela på det, jag vet. Jag önskade faktiskt i just den stunden, med hennes läppar mot min hud, att mina känslor för henne kunde växa och bli stora. Vi satte oss ned på sängen, med ansiktena mot varandra. ”Dina ögon är dem vackraste jag någonsin har sett.” Hon fick mig att rodna, vilket tydligen gjorde henne fruktansvärt glad, för hon log med hela ansiktet samtidigt som hon böjde sig fram och kysste mina läppar. Fjärilarna i magen fanns där, men jag önskade att dem kunde vara vildare. Dragkedjan på hennes klänning var snabbt nere, så jag lirkade av hela klänningen. Hon böjde sig bakåt och la sig ned på rygg i min säng, och jag följde efter henne.

Hon knäppte upp knapp efter knapp på min skjorta och drog av mig den, samtidigt som hon började knäppa upp mina byxor. Våra läppar kysste varandra hungrigt och ivrigt, men jag kunde känna hennes passion. När mina byxor var av drog jag med mig henne över mig, vilket resulterade i att vi båda låg i underkläder, hon över mig, och hon strök mig över bröstet med sina naglar. ”Får jag sova här?” Hon lät så liten och så skör. Ibland kunde hon verkligen konsten av att bara få mig att smälta. Hon fortsatte rita cirklar med sina naglar över min hud. ”Om du vill.” Att bara ha träffat denna tjej i tre dagar var svårt att tro, det kändes som mycket längre, speciellt då vi bara låg i underkläder i min säng. Klockan hade blivit en hel del, men jag kände mig inte trött, inte på det sättet i alla fall, att jag ville gå och lägga mig. ”Kan vi inte se på en film?” Utan att svara henne reste jag mig upp ur sängen och kopplade in min dator i vår platt-tv som hängde på väggen, samtidigt som jag öppnade balkongdörren, just för att det var fruktansvärt varmt inne i rummet. Eller så berodde det på att min kroppsvärme var på topp. Aurora låg fortfarande kvar i sängen och skådade varje liten centimeter som jag flyttade mig.

”Vad vill du se?” Jag bläddrade igenom alla filmerna som jag hade på datorn, men i den takten så att hon hann med och se vad som fanns. ”Stop. Den.” Hon pekade på den som var markerad, Taken. Den filmen är faktiskt riktigt bra, med ett bra budskap. Hon gosade ned sig riktigt ordentligt på sidan av mig, men hon hade fortfarandesitt huvud på min bröstkorg. När halva filmen hade gått plingade min mobil till, ett sms från Tony. ”eY, sover Aurora hos dig eller? =P” Jag log för mig själv, och såg till att hon inte kunde se vad jag svarade tillbaka. ”Ja, det gör hon. Vadådå?” Undertiden jag väntade på svar från honom fick jag ett sms från Ryan, med en bifogad bild. ”Hey mannen. Vem är denna pingla då? Du har inte ens gått i skolan en vecka och har redan en brud.” Jag kollade häpet på bilden som han hade skickat med, det var på mig och Aurora, från stranden när hon har sina armar om mig, och jag mina om henne, samtidigt som våra läppar var som hårdast pressade mot varandra. ”Vart hittade du den?” Var det enda jag svarade tillbaka. Jag kände mig tvungen att berätta för Aurora vad som hänt, jag tyckte att hon hade rätt att få veta att hon nu mera inte kommer kunna gå ut, utan att folk vet vem hon är. ”Kolla här.” Hon tog min mobil och kollade storögt på displayen. ”Vad ska vi göra nu?” Hon lät rädd, så jag drog henne intill mig. ”Vi tar en dag i taget.”

Filmen tog slut och vi lindade in oss i samma täcke för att sedan gå ut och sätta oss på balkongen. Solen hade sedan länge gått ned och det var stjärnklart ute, samtidigt som det fortfarande var varmt. Vi satt där helt tysta tills vi hörde hur någon busvisslade. Både jag och Aurora började kolla runt oss för att se vart det kom ifrån, men ingen av oss såg något. ”Hey, turturduvor. Här uppe.” Det var Tony och Elena som stod på hennes balkong och smög på oss. ”Hey.” Både jag och Aurora vinkade tillbaka, men sjönk tillbaka i stolen och njöt av varandras närvaro. Hon vände sig om i mitt knä så hon hamnade gränsle över mina lår. ”Du är det vackraste jag sett.” Jag tror inte att hon menade att säga det där högt, men det gjorde mig inget. ”Och du är vackrast i mina ögon.” Jag flyttade en hårslinga från ansiktet så den hamnade bakom örat. Både hon och jag flyttade oss närmare varandra till våra läppar än en gång var sammanlänkande. Hon bet mig löst i underläppen, samtidigt som hon placerade sina båda armar kring min hals.

•

Vi gick och la oss tillsammans och det var faktiskt längesedan som jag sov bredvid en tjej, en varm, go, underbar tjej, precis som Aurora. Hon somnade ganska på en gång, då jag kunde känna hur hela hon slappnade av, och höra hur hennes andetag blev tyngre. Jag låg vaken ett tag och kollade på henne, hur hon ibland rörde överläppen, vilket såg ganska roligt ut. Jag fick chansen att tänka undertiden som jag låg där. Jag hade egentligen lovat mig själv att inte bli kär under denna korta tid som jag hade på denna skola, och vad händer? Jag var kär, eller kanske inte riktigt, men jag tyckte om henne, kärlek var kanske något som kunde växa mellan oss. Jag vet inte, allt var bara så förvirrande då hon faktiskt låg bredvid mig. När mina ögon började ge med sig, gjorde resten av min kropp det också, och jag föll i en djup sömn.

Det var några av er som undrade om Aurora är The Girl. Och svaret på den frågan är, Nej. Tjejen som är huvudrollen, hon kommer. Om ett tag. ^^ Men för att saker och ting inte skulle bli tråkigt fram tills dess, så skapar jag lite drama. =)

En sak till; Kommentera. :)

Innan saker och ting hann går för långt backade jag bak ett steg så att våra läppar gled isär. Hon kollade besviket på mig, och jag visste att det jag skulle säga till henne skulle såra henne på antingen det ena eller andra sättet, det var något jag absolut inte ville. Jag ville från början inte ens hamna i sådant drama, för jag visste att det var det, det skulle bli, DRAMA. Hon tog på sig sin morgonrock utan att möta min blick, hon lät den hela tiden ligga mot golvet när hon gick sakta förbi mig. Innan hon lämnade rummet gav hon mig en sista blick, och den sa så mycket mer än att hon var besviken. Jag blev helt tagen av hela situationen så jag stod som förstelnad när dörren gick igen. Egentligen kunde jag bara föreställa mig om hur hon kände sig, pinsam och bortgjord. Utan att tänka mig för öppnade jag dörren och sprang efter henne. ”Aurora.” När jag kom tillräkligt nära henne för att hon skulle höra min knappt hörbara viskning tog jag tag i hennes hand och såg till så att hon vände sig om. ”Vad? Vad, Justin? Uppenbarligen är jag inget för dig, varför springer du efter mig?” Även om jag stod och höll i henne så kollade hon inte på mig. ”Kom igen, jag blev chockad. Vilken grabb har inte drömt om att det ska knacka på dörren och att det ska stå en vacker tjej där, nästintill utan kläder?” Jag kunde skymta på henne att ett leende var på väg att bryta ut. ”Sluta, jag skäms.” Hon tog sin lediga hand och satte den för sitt ansikte samtidigt som ett lätt skratt lämnade hennes läppar. ”Kom.” Hon följde frivilligt med mig.

Hon kände sig inte riktigt bekväm i morgonrocken, så hon fick låna en stor t-shirt och ett par mjukisar av mig. Vi låg i min säng och kollade på film, hon låg med huvudet närmast datorn och jag med huvudet mot väggen. När eftertexten på filmen började rulla låg hon kvar på samma sätt vilket fick mig och tro att hon hade somnat, men tillslut rörde hon sig och tittade på mig. ”Förlåt.” Det kom ut som en lätt viskning, men hon tittade på mig när hon sa det. ”Det gör inget, kom hit.” Jag drog in henne i min famn och strök henne över ryggen. ”Kan du låta bli att säga något till någon?” Hon lät gravallvarlig, och jag kände hur hela hon spände sin lilla snärta kropp. Jag tittade henne rakt i ögonen och fick se något jag tidigare inte lagt märke till, hon hade tre ögonfärger, gråa i mitten, sedan lite bruna, men slutligen gröna. Mycket vackra om ni frågar mig. ”Det är ju egentligen jag som ska skämmas, som tackar nej till en vacker tjej.” Återigen rodnade hon om kinderna, och för att göra det lite värre kysste jag henne på ena, och gav henne återigen en kram. Efter ett tag drog hon sig tillbaka till sitt rum, och jag hamnade bland mina egna tankar. Vad hade egentligen hänt om jag inte hade stoppat det? Vad ville hon mig egentligen? Det var många frågor som jag aldrig skulle få ett svar på.

Att börja skolan på en torsdag gjorde så att allt blev bättre, att man bara behövde gå två dagar i skolan för att sedan invänta helgen, och se vad den hade att komma med. Det var nog anledningen till att Tony sov hos Elena, för att dem sedan skulle få sova hur länge som helst på morgonen, och ingen som kom och störde då hennes rumskamrat hade åkt hem till sina föräldrar. Klockan hade passerat långt över midnatt då mina ögon inte orkade vara uppe nå mer. Natten var lugn, inga drömmar, i alla fall inte som jag kom ihåg när jag vaknade. Jag vaknade av att mobilen ringde, och displayen lyste mamma. ”Mhm.” Var det enda jag svarade då jag absolut inte var på humör av att över huvud taget kliva upp ur sängen, och saken blev inte bättre av att mamma ringde och väckte mig. ”Hej gubben. Sov du?” Återigen ville jag bara mumla något ohörbart åt henne, men hon är ändå min mamma och förtjänar mer respekt än så. ”Ja, det gjorde jag. Vad ville du?” Hon skrattade till, och innerst inne saknar jag henne en aning, även om det bara var typ 3 dagar sedan jag såg henne sist. Men hon brukar alltid vara runt mig, så det kändes mystiskt. ”Oj, förlåt. Du ska få sova vidare, det var inget speciellt.” Jag mumlade tillbaka och vi avbröt samtalet. Otroligt nog somnade jag om.

•

Vi möttes alla nere vid frukosten, och stämningen mellan mig och Aurora var inte som den brukade vara. Hon var alltid den som satte sig ned bredvid mig, eller pratade med mig, inte ens det gjorde hon, och det märkte såklart Tony. Han och jag stod vid frukostbordet och plockade massa godsaker när han plötsligt stannade upp och kollade på mig. ”Vad har hänt mellan dig och Aurora?” Jag ignorerade hans fråga och kollade mot ingången när en hel hög med elever kom in, och ljudnivån ökade stort i den stora matsalen. Jag kunde känna hur Tony psykade mig i nacken, men jag gjorde allt för att inte kolla på honom. Jag hade lovat henne att inte säga något, så jag kan varken säga A eller B till honom. Vi gick tillbaka till bordet och satte oss ned, precis innan jag skulle ta en tugga av min smörgås fastnade min blick på Aurora, hon hade mina kläder på sig. Jag tror dock inte att jag var den enda som gjorde det, då Elena kollade på henne, och rynkade pannan. ”Vems kläder har du på dig?” Jag kunde, även fast jag satt en bra bit ifrån Aurora se hur hennes kinder ändrades till en röd nyans. ”Eh, min brors.” Ingen köpte den lögnen då den var så genomskining, men det var samtidigt ingen som fortsatte frågandet heller.

När vi alla hade ätit upp vår frukost gick vi till våra respektive rum för att dra på oss badkläder och gå ned till stranden. Det var längesedan jag kunde gå ned till stranden när jag själv ville det. Utan att ha Kenny flåsandes i nacken. Ett vitt linne och mina svarta badshorts tillsammans med min blåa keps, sen var jag redo. Tony hade redan gått ut till dem andra som väntade utanför skolans stora portar. ”Redo?” Alla nickade och tillsammans gick vi den korta biten ner till havet. Stranden var kanske inte full i folk, men nog var det en hel del där i alla fall. Massa tjejer i vår ålder, så jag gjorde mitt bästa när det kom till att hålla mig osynlig. Aurora la sig så långt ifrån mig som möjligt, och jag kände bara hur allt blev värre och värre. Elena kollade på mig med en förundrad blick, och nickade sedan mot vattnet. Både hon och jag reste på oss och gick ned till strandkanten för att känna på vattnet. ”Vad är det som har hänt mellan dig och Aurora?” Hon mötte inte min blick, utan lät den ligga mot horisonten. ”Hon fårberätta själv, jag lovade henne att inte säga något.” Hon nickade bara på huvudet och gav mig en lös hand på axeln. ”Du är en bra vän.”

Efter några timmar i solen och massa bad, bestämde vi oss för att gå tillbaka till skolan och duscha för att sedan gå ut och äta på restaurang. Innan vi riktigt hann lämna stranden hörde jag ett gällt skrik och dum som jag var kollade jag bakåt, och möttes av ett helt gäng med tjejer. Tony slog till mig på axeln och log hånfullt mot mig. ”Hey tjejer.” Saken blev inte bättre av att jag pratade med dem, men tillslut fick jag tyst på en del av dem i alla fall. ”Kan vi få ta ett kort med dig?” ”Självklart.” Jag kollade runt mig och fick se Tony stå en bit bort, men jag vinkade fram honom och gav honom kameran så att alla tjejerna skulle få vara med på samma bild. Man får inte vara dum heller. När bilden var tagen och alla hade lugnat ned sig, skrev jag några autografer och kramade om dem alla. ”Ha en bra dag.” Det var ingen av dem som kunde prata riktigt ordentligt, och jag förstår liksom inte varför, jag är en helt vanlig människa jag med. Jag är ingen robot, jag blir också nervös. När jag kom tillbaka till alla mina vänner stod dem och log mot mig. ”Hur känns det att ha en hel del tjejer efter sig?” Elena la armen om mig och skrattade, men jag såg mot Aurora och hon kollade inte ens på mig. Saken var den att det började bli irriterande, hon var en jätte bra vän, och jag ville ha henne kvar som det. ”Det är väl helt okej, så länge dem håller sig i schack.”

•

Taxi resan till restaurangen som jag hade valt var tyst och stel. Det kändes nästan som att vi var ett gäng främlingar, och inte hade något gemensamt. Jag hamnade bredvid Aurora i bilen, men hon gjorde allt för att undvika mig, vilket fick min tävlingsmänniska att vakna till i mig. Jag tog hennes hand diskret och flätade samman våra fingrar, hon gjorde dock allt för att släppa taget men gav upp när hon insåg att jag inte tänkte låta det hända. Elena och Tony satt bredvid varandra och gosade så mycket dem orkade, vilket faktiskt inte störde mig ett dugg. Ibland brukar sådant störa mig, men inte den gången. Taxin saktade in och jag betalade. ”Wow, ska vi käka här?” Jag hade lovat att bjuda dem, men när dem fick se restaurangen såg det nästan ut som att dem backade en aning. ”Ja, eller vadå?” Elena och Tony stirrade på mig samtidigt som Aurora drogs mot stället som såg ut att komma från en lyxfilm. Egentligen är det vardagsmat för mig, så jag gjorde inte en sådan big deal av det. Ingen av dem svarade på min fråga så vi gick tillsammans in. ”Bokat bord för fyra, Bieber.” Kyparen visade oss till ett bord som låg ute på terrassen en bit från alla andra som satt där, och vi hade perfekt utsikt över havet. Innan vi satte oss ned drog jag Aurora till mig. ”Vi måste prata sen.” Hon gav mig ett litet leende och gick sedan mot bordet, där jag drog ut stolen åt henne.

Kom igen nu, vad tycker ni? :) Jag vet ni kan kommentera mera.

Skrivlusten är inte tillbaka helt, men så fort jag får en idé skriver jag ned den så gott jag kan. :) Så nu blev chapter 3 klart. Tror inte jag kommer börja på chapter 4 idag, vi får se. ^ Kanske, med mig vet man ju aldrig.

När skoldagen var slut och man i stort sett fick göra vad man ville gick jag och Tony tillbaka till vårt rum för att hämta andan. Vi skulle möte upp tjejerna efter en timme, nere i biljardrummet. Det var inte bara ett biljardbord där nere utan lite olika soffgrupper så man kunde sitta och bara njuta av livet. Tony gick in i duschen och jag la mig ned på sängen för att ännu en gång bara stirra i taket. Jag hade haft mycket roligare tillsammans med alla mina vänner om jag hade struntat i detta, men samtidigt ångrar jag inget. Det känns faktiskt lite som att Tony skiter i vem jag är, och faktiskt vill vara min vän, likadant med tjejerna, även om jag bara har träffat dem under en dag. Egentligen borde jag inte vara så naiv, dem kan lätt vända mig ryggen och skada mig. Jag hörde inte att han var klar förrän han stod framför mig i rena kläder och blött hår. ”Duschen är din.” Eftersom att jag var för trött dagen före då jag kom orkade jag inte duscha, så jag tog allt tillfället i akt och hoppade in jag med. Mina väskor var upplockade och allt var där det skulle vara, så shampoo och allt fanns i badrummet. Det kändes faktiskt konstigt att dela rum med någon jag inte kände.

”Är du klar?” Återigen var jag ute i den vita korridoren men för varje gång jag gick i den blev den mer hemtrevlig än första gången. Dem vita väggarna smälte in i dem svarta dörrarna. Tjejernas korridor var annorlunda, dem hade röda dörrar istället, och det var riktigt snyggt. Precis innan vi skulle ta trappen ned till källaren fick jag syn på anslagstavlan och dess olika lappar. ”Är du intresserad av basket?” Jag vet inte hur han kunde se att det var den lappen jag läste på, men jag nickade som svar och läste vidare. ”Jag är lagkapten. Tycker du ska provspela, då kommer inte den här skolan suga lika mycket.” Han skrattade till och slog mig löst på axeln. Precis när jag skulle vända mig om och gå fick jag syn på en annan. Maskeradbal, om lite mindre än två månader. Jag tyckte sådant var kul när jag var mindre, men nu är det väl inte det som ligger högst upp på roligt listan. ”Hey, kommer du eller?” Jag slet blicken från tavlan och gick vidare mot trappen.

”Jag tycker verkligen du ska komma och provspela för basketlaget.” Tony bröt tystnaden efter ett tag, och alla tjejerna kollade på mig. Visst är man van att ha massa blickar mot sig, men det där kändes bara obehagligt. Aurora som satt bredvid mig var den som hade kvar blicken längst, hennes leende var bländande vitt, och blev om möjligt ännu vitare mot hennes solbrända hy och sand färgade hår. ”Jag såg din film, och du lirar basket rätt bra. Så det vore väl något.” Rätt bra? Kom igen, jag kan ju spela basket bra, riktigt bra. Så hennes utlåtande fick mig bara att skratta. ”Vi får se hur jag gör.” Jag visste inte om jag bara skulle låta dagarna rulla på eller om jag skulle orka anstränga mig och prova för basketen. ”Jag ska ta mig en promenad, vi syns senare.” Jag orkade inte sitta still längre, så jag valde att lämna dem andra för en kvällspromenad i dem sista solstrålarna.

Solens strålar nådde horisonten och inom kort skulle det vara mycket mörkare ute än innan. Jag tog mig några djupa andetag precis när jag klev utanför skolans stora träportar. I trappen ned satt det massa folk med antingen böcker i händerna eller så satt dem och snackade med varandra, dock bara tjejer. Jag har försökt att lova mig själv att inte falla för någon, inte ens kolla på tjejer på det sättet, då jag ska fokusera på skolan, samt få klart några låtar tills jag slutar. Jag ska bara gå ett år, så man får väl se hur det blir med den saken, mina musiklektioner börjar nästa vecka, och då slipper jag biologi och kemi, vilket jag uppskattar till hundra procent. Att vara ute och gå själv är väl egentligen inget som min mamma skulle rekommendera, men jag hade kepsen neddragen och solglasögonen på mig, så jag fick faktiskt gå runt utan att folk såg vem jag var. När jag var på väg tillbaka till skolan och klockan hade passerat lite efter 10 såg jag en gestalt jag kände igen. Aurora kom gåendes mot mig, med ett brett leende på läpparna. ”Där är du.” Det lät verkligen som att hon hade varit ute och letat efter mig, ett bra tag. ”Ja-a?” Med osäkerhet i rösten kollade jag på henne, jag insåg då att hon hade ett fint leende. ”Vi måste tillbaka, vi får egentligen inte vara ute efter 10, och portarna låser halv 11.” Hon krokade sin arm med min och vi började gå tillbaka.

•

”Justin, vakna.” Emilio, vår idrottslärare knäppte med fingrarna framför mina ögon för att jag skulle komma tillbaka till verkligheten. Jag hade återigen suttit och dagdrömt, tankarna skenar ofta iväg när jag är trött, vilket jag var dagen till ära då jag inte hade sovit en blund den natten heller. Jag nickade lite löst mot honom, och han förklarade att vi skulle värma upp och sedan spela innebandy. Jag kände mig inte motiverad till att börja springa massa, men jag gjorde det ändå för att få upp ett flås. Aurora kom ikapp mig och joggade på min högra sida, men hon sa inget, hon var bara där, precis som alla andra var runt om mig. Naturen utanför skolan var underbar, och det var den friska luften jag egentligen ville åt. Idrottssalen låt en bit ifrån skolan, nästan i en glänta till en stor skog, så det var där man sprang. ”Hur mår du egentligen?” Hon bröt tystnaden som låg så vackert mellan oss, men hon lät inte nyfiken utan mer orolig. ”Vadådå?” Hon stannade upp, vilket fick mig att göra likadant. Med ett oroligt ansikte tog hon några varsamma steg mot mig. ”Du verkar så frånvarande, så borta.” Hon strök mig över armen med sina bara fingrar vilket fick mig att rysa. Hon gjorde mig nervös på något sätt, och jag kunde inte göra något åt det.

Jag svarade henne aldrig utan satte fart på mina ben så att jag kom tillbaka till idrottssalen. Olyckligtvis var hon den enda som var med på idrotten av dem Tony presenterat mig för, och av någon anledning verkade hon dras till mig. Hon hade absolut inte ett dåligt utseende, det var inte det, det var hela grejen med att jag inte skulle falla för en tjej. Hon är absolut den typen som skulle kunna sätta dit mig, big time. Under hela innebandymatchen kastade hon intensiva blickar mot mig, och såg alltid till att komma emot mig då jag hade bollen. Vi spelade i olika lag, så tillslut såg jag till att sitta på avbytarbänken när hon var ute. Jag orkade verkligen inte med hennes flirtande. Innan Emilio blåste av matchen lämnade jag salen och gick iväg för att duscha, jag ville bara ta mig därifrån så fort som möjligt. På vägen tillbaka till skolan plockade jag fram min mobil, som jag var väldigt noga med att hålla utom synhåll från alla, då jag hade en hel del nummer i den, och ville inte att den skulle hamna på villovägar. Ett sms från Ryan ramlade in när jag startade den. ”Hey bro. Hur är det i skolan? Några snygga brudar eller?” Man kan egentligen inte annat än skratta åt honom, det ena han tänker på är tjejer. Jag glömde helt och hållet bort att jag skulle svara då mina tankar skenade iväg mot Aurora, men jag kom tillbaka till verkligheten när jag snubblade till på en pinne. ”Hey, det är väl helt okej, men hade nog hellre spenderat tiden med er andra. Tjejer finns det gott om, men ingen som riktigt fallit mig i smaken, och jag ska inte ens leta efter en sådan heller.”

Tony hade lämnat en lapp på sängen om att han skulle sova inne hos Elena, egentligen får vi killar inte göra det, men han verkade skita fullständigt i det. Och visst kan jag förstå att det är jobbigt att veta att man ändå bor under samma tak, men att man inte får spendera nätterna tillsammans. Eftersom att jag var själv tog jag min gitarr och satte mig på vår lilla balkong, det fick inte plats mer än två stolar och ett pyttelitet bord, men det var i alla fall något. Jag klingade en liten stund ganska lugnt för att hitta den där speciella känslan, men den kom aldrig. Jag blev avbruten av att det knackade på dörren, och när jag öppnade den fick jag en smärre chock. Aurora stod utanför, iklädd en morgonrock. Jag vågade inte ens tänka på vad hon hade under, eller inte hade. ”Kan jag komma in?” Jag hörde på henne att hon gjorde sin röst sexigare, hon förförde mig, och jag kunde inte neka det. Så jag släppte in henne, med en vänlig gest. När jag hade stängt dörren och tagit ett djupt andetag vände jag mig om, och trodde att jag var i himmelriket. Hon stod iklädd enbart underkläder som knappt dolde något. ”Aurora, vad gör du?” Hon ställde sig framför mig, så nära att jag kunde känna hennes kropp mot min. ”Försäkrar mig om att jag fortfarande ser bra ut.” Med ett mystiskt leende pressade hon sina läppar mot mina.

Jag lovade er ett kapitel, och här är det. :) Får se hur det ser ut med nästa. ^

Låter det bra, eller låter det skit? :P Ge mig era synpunkter... :)

Att se portarna på skolan fick mig att fundera om jag verkligen hade valt rätt, om jag verkligen var rätt grabb för det här. Kenny var med mig som stöd dem första timmarna, och tro mig, det behövdes verkligen då jag absolut inte kände mig motiverad för detta. Att skolan sedan var ett internat gjorde saken bara ännu värre, jag skulle vara tvungen att bo här, tillsammans med någon jag absolut inte hade en aning om vem det var. Jag kanske skulle hamna med värsta psykopaten som sedan skulle försöka mörda mig i sömnen. ”Du ser skräckslagen ut. Allt kommer gå bra.” Kenny var en hjälpande hand, han fick mig att må bättre bara genom att gå vid min sida. ”Jag hoppas verkligen det.” Hjärtat slog i tvåhundra och det blev inte bättre av att det spöregnade ute, men vad är det man säger? Efter regn kommer solsken, och jag hoppas verkligen på det. Skolan låg rätt fint i alla fall, det var en stor väg mellan skolan och havet, så jag skulle bli att tillbringa rätt mycket tid där.

Väl inne och framme vid expeditionen blev jag varmt mottagen av rektorn samt några få lärare som råkade befinna sig på plats just då. Inredningen på skolan gick verkligen i vitt, allt var i vitt och det såg riktigt tråkigt ut. ”Välkommen till Angeles High Justin. Jag hoppas verkligen att du ska trivas här. Det är jag som är rektor på skolan och du kan kalla mig Mrs. Wright.” Hon pratade på ett bra tag, så det var knappt att jag hängde med, men när jag fick min nyckel till mitt rum samt alla papper jag behövde så fick jag gå. Kenny väntade utanför dörren tillsammans med mina väskor. ”Vet du nå vem du ska dela rum med?” Jag kollade på mina papper undertiden som vi letade på mitt rum. ”Ja, någon Tony.” Han nickade bara lite löst på huvudet och fortsatte vandra framåt i korridoren. Väggarna var vita med några få svarta ränder upp mot taket, och några få fåglar här och där på väggen, den röda heltäckningsmattan var kanske inte speciellt röd längre eftersom att folk säkerligen gått in och ut med både leriga och blöta skor.

Rummet, eller ska jag säga skrubben jag tydligen skulle bo i var absolut inte större än en skokartong, och jag skulle dessutom dela det med någon random grabb jag enbart visste förnamnet på. Till och med mitt rum på bussen var större än detta, så ni kan ju själva tänka er hur litet det var. Kenny skrattade när han rullade in väskorna, medan jag slog mig ned i vad jag tror var min säng eftersom att den var tom på saker. Man var tvungen att ta med sig eget täcke och kuddar om man ville ha det, eftersom att skolan inte stod med speciellt mycket. I just det ögonblicket undrade jag om jag hade varit elak mot min mamma så att hon skulle straffa mig genom att skicka mig hit. ”Det här blir ju hur bra som helst.” Kenny kollade ut genom fönstret som enbart omringade sig av hus, då den såkallade skolgården låg i mitten och skolan var byggt som i en fyrkant. Tråkigt nog fick jag ett rum med fönster mot innegården. ”Jag ska döda Scooter.” Jag blev förvånad själv då jag hörde att jag sa det högt, egentligen var det bara en tanke för mig själv, men Kenny fick höra den, och han vred sig om i en väldans fart. ”Vad sa du?” Jag skakade bara på huvudet.

•

Kenny hade lämnat mig en timme efter att jag hade kommit till mitt rum, så jag fick plocka upp själv och ställa allt i ordning innan Tony skulle dyka upp i rummet och överösa mig med frågor. Jag måste ha slumrat till i sängen för jag vaknade av att dörren slogs igen och att det stor en grabb i rummet med en kaffekopp i handen, och stirrade på mig. ”Dude, du måste vara Justin?” Jag gnuggade mig i ögonen för att få fram synen en aning, men reste mig upp så snart jag såg ordentligt. ”Jepp, det är jag. Och du måste vara Tony?” Vi hälsade på varandra och han berättade lite om sig själv, bland annat att han befann sig på denna skola för att han blev relegerad från den förra. Jag ville inte fråga varför, så jag var tyst. Han visade mig runt på eftermiddagen då han hade slutat alla sina lektioner, och det var en hel del att komma ihåg om man inte skulle gå vilse, och aldrig mer hitta ut. ”Här får vi egentligen inte vara efter att skoltiden är slut. Det är tjejernas korridor.” Han flinade när han sa det och knackade på en dörr. En liten snärt tjej öppnade dörren och hon såg absolut inte ut att vara i vår ålder, men när hon kastade sig kring halsen på Tony förstod jag att hon var det. Dem kysste varandra och verkade för en sekund glömma bort att dem inte var ensamma. ”Oj, sorry. Kanske ska presentera er. Detta är min flickvän Elena, och detta är Justin…” ”Bieber, jo jag ser det.” Hon sträckte fram sin hand och hälsade med ett brett leende på läpparna.

Om jag förstod allt rätt efter en rundtur, så var det att alla rummen såg likadana ut, och att man absolut inte fick vara i tjejernas korridor efter skoltid. Då skulle man tydligen hamna i stort trubbel, och det hade jag varken lust eller ork med att göra. Det var mycket att ta in under några få timmar, men jag kände på mig att jag skulle klara det, bara jag inte blev distraherad, och det enda som kunde få mig distraherad är en tjej. Än så länge har jag inte stött på någon som fallit mig i smaken, och det är jag glad över. Jag är inte i ett förhållande just nu, och har absolut inga planer på att kliva in i ett heller. Jag vill gå klart den här terminen, sen ska jag planera nästa skiva som kommer bli epic. Efter en stund på Elenas rum tillsammans med hennes rumskamrat Annie så valde både jag och Tony att dra oss tillbaka innan vi skulle hamna i stort trubbel.

”Hur känns det att vara tillbaka i skolan?” Eftersom att ingen hade bäddat min säng var jag tvungen att göra det själv, och det gick väl kanske inte så bra som jag hade hoppats på. Min mamma har alltid gjort det, så det kändes lite konstigt att behöva göra allt själv, Tony hade även berättat att man fick tvätta själv också, och då steg min panik. Har jag behövt rena kläder har jag fått hjälp, eller köpt nya. Jag vet, det är sjukt, men ändå. ”Jag vet inte riktigt, har inte hunnit känna efter.” När jag tillslut blev klar med bäddningen kunde jag utan dåligt samvete lägga mig raklång på sängen. Med båda händerna under huvudet stirrade jag i taket samtidigt som min mobil pep till. ”Oh dude. Den där passar du, annars kan det vara så illa att rektorn plockar av dig den.” Tony verkade inte skoja med mig, så jag fattade att denna skola verkligen inte var att leka med. ”Okej, tack för det.” Han flinade lite och plockade upp sin egen. ”Jag ser att du har din kvar i alla fall.” Han nickade och fortsatte med sitt, så jag fick chansen att kolla vem det var ifrån, mamma. ”Hej gubben, hoppas du har kommit till rätta och att du tycker det ska bli roligt. Ring mig imorgon efter att du slutat, så får jag höra.” När hon skriver sms låter det som att jag är typ 12 år eller någon som inte kan klara sig själv.

När kvällen började smyga sig på var jag absolut inte trött, men för att klara av skoldagen dagen efter var jag så illa tvungen att lägga mig ned och försöka sova i alla fall. Tony verkade inte ha några problem med det då han verkligen var kung på att snarka. Jag höll på att bryta ihop, och jag trodde absolut inte att dagen kunde bli värre, men jag hade uppenbarligen fel när han började snarka. Jag låg och stirrade i taket, eller låg på mage, men inget verkade fungera, jag till och med räknade får. På mitt schema som jag fick av rektorn när jag anlände till skolan, hade jag ganska många musiktimmar i veckan, och jag tror att det var ett av mammas krav när hon pratade med dem. Jag skulle under denna tid här skriva massa låtar, försöka hitta inspiration. Tillslut lyckades jag somna och av någon konstig anledning hamnade jag i en djup sömn som knappt gjorde att jag hörde klockan på morgonen. ”Hey, du måste gå upp. Skoooola.” Tony verkade vara en pigg typ på morgonen, vilket i slutändan skulle döda mig sakta men säkert. ”Ge dig. En sak du lär veta om mig, mitt morgonhumör är inte det bästa.” Han suckade bara åt mig och gick in på vårt gemensamma badrum.

•

”Vi har fått en ny i klassen, men jag tror inte att han behöver någon närmare presentation. Så du kan väl gå och sätta dig på vilken ledig stol du än vill.” Att börja dagen med matte och att Mr. Dodd pratar igenom det första kapitlet var kanske inte det roligaste som kunde hända. Jag satte mig ned bredvid en av tjejerna som satt ensam ganska långt bak i klassrummet, som vanligt. Det var ofta där jag satt då jag faktiskt inte gjorde annat än gå i skolan. ”Aurora.” Tjejen sträckte fram sin hand och var riktigt artig. ”Justin.” Hon nickade tillbaka och lät uppmärksamheten glida tillbaka på Mr. Dodd som höll i en penna till tavlan framme på väggen. Jag slutade lyssna någonstans mellan 1+2 och 9-4, istället plockade jag upp matteboken och började räkna alla tal jag egentligen redan kunde, men jag var så illa tvungen att jobba ikapp alla andra elever. Aurora slog till mig löst på axeln när hon reste sig upp och plockade ihop sina böcker. ”Lektionen är slut, men du kanske vill sitta kvar.” Hon log flirtigt mot mig samtidigt som jag skakade på huvudet och reste mig upp, för att plocka ihop mitt.

Tony och Elena mötte upp mig och Aurora i skolans lilla cafeteria eftersom att vi av någon anledning hade en håltimme, vår historielärare var sjuk så egentligen började kanske skoldagen ganska bra. ”Så hur känns det med första skoldagen? Tror du att du kommer trivas?” Elena var den första att bryta tystnaden mellan oss. ”Jag tror nog att detta ska fungera, bara det inte finns hysteriska fans här på skolan, som ska bli galna varje gång man går förbi…” ”Kan jag få en autograf?” En tjej kom fram till oss och såg lyrisk ut, men brast sedan ut i skratt och satte sig ned vid oss. ”Kate, min bästa vän.” Elena presenterade oss, och jag kunde andas ut. ”Du måste ha hört vad jag sa, eller hur?” Hon kollade lite flirtigt mot mig, och nickade diskret på huvudet. ”Förstod det.” Egentligen kunde jag inte få bättre vänner, jag trivdes med dem bara några timmar efter att vi träffades. Jag tror nog faktiskt att det kommer att gå väldigt bra när det kommer till skolan. Visst kollar folk lite extra när jag går förbi, men det kan jag leva med. Lärarna behandlar mig inte annorlunda, och det vill jag inte heller. Jag är som vilken annan 17 åring som helst, det är bara att acceptera.

Jag har inte skrivit klart kapitel två, men ni får första kaiptlet iallafall. :) Jag känner mig sådär extra snäll idag. Plus att jag är på bra humör, men har ingen vidare skrivlust. =/ Får hoppas det kommer i veckan. Och på tal om den, jag har ingen aning om när jag ska hinna skriva, för nu har min morsa kickat mig i röven, så jag måste söka jobb, annars kan jag bli hemlös. =/ haha.. ^^

Ge mig era åsikter om kapitlet. :)

”Du behöver en paus från allt det här nu. Du kommer bryta ihop annars.” Scooter hade rätt, allt detta bröt ned mig sakta men säkert. Jag kände mig inte bara sliten, mitt utseende hade även fått den looken. Insjunkna ögon och trött dygnet runt, jag kunde inte prestera så bra som jag ville, jag ville ge mina fans allt, men det gick inte. Min kraft var slut. Jag föll i djupa tankar om hur allt hade varit om jag inte hade lagt upp min första film på YouTube, jag hade inte varit här idag, och då hade jag inte varit så trött och utsliten som jag är heller. ”Jag vet, men vad tycker du att jag ska göra? Jag har miljontals fans, och det kommer bli tredje världskriget om jag kliver åt sidan.” Han kollade på mig och nickade instämmande. Det var bara jag och Scooter på mitt rum, inne i bussen. Alla andra var ute, innan vi senare på kvällen skulle återvända hem till Los Angeles. Jag hade bara några timmar tidigare avslutat min sommarturné, och för alltid lagt My World Tour bakom mig. ”Jag vet inte, men en sak vet jag. Och det är att oavsett vad du gör, kommer dina fans stå bakom dig, dem är lojala och kommer alltid att finnas vid din sida.” Han hade rätt, jag kunde inte få bättre fans än dem.

Bussarna stod på en stor parkering bakom arenan, men på något sätt hade fansen hittat dit och stod nu och skrek vid gallret som såg till att dem inte kom för nära. Jag kunde höra hur alla sjöng one time samtidigt, det var faktiskt kul att höra, men allt slutade då jag klev utanför dörrarna och dem fick syn på mig. Mamma satt i en av stolarna mellan bussarna och hon log, samtidigt som hon lite diskret nickade bort mot gallret. ”Kenny, följ med mig bort.” En skräckslagen blick var det han skickade tillbaka mot mig, samtidigt som jag hörde hur fåglarna kvittrade. Eftersom att han fortfarande satt kvar på sin stol gick jag med säkra steg bort mot stängslet, själv. ljudnivån ökade ju närmare jag kom, och jag kunde se hur en del tjejer torkade sig under ögonen. Vissa grät, och vissa var helt förstelnade. ”Hur mår ni tjejer?” Vissa hade lugnat ned sig, så jag kunde höra hur en del svarade att dem mådde bra, men dem andra fortsatte skrika hysteriskt. Jag gick en liten bit längs stängslet och skrev min autograf. ”Hey man.” Kenny kom upp bredvid mig och slog mig löst på axeln. När jag kom fram till en liten tjej, eller liten och liten, hon kanske var 11, eller något sådant, så hade hon sin kamera framme, och utan att jag hann reagera hade Kenny tagit den, och jag stod bredvid tjejen med ett av de största leende jag sett, jag hade precis gjort hennes dag. När jag hade gått en bra bit tackade jag för mig och begav mig tillbaka till bussarna, men alla tjejerna stod kvar och jublet blev högre.

•

”Gubben, får jag komma in?” Mamma knackade lite löst på dörren som skiljde mig från alla andra i bussen då jag låg i min säng med datorn i knä och twittrade med alla mina fans, eller jag gjorde ett gott försök till det i alla fall. ”Självklart.” Jag flyttade åt mig en liten bit i sängen så mamma kunde sätta sig ned bredvid mig. ”Vad gör du?” Jag vred skärmen lite mot henne så hon såg twitter. ”Skriver med mina vänner.” Mamma tittade konstigt på mig innan hennes ansikte sprack upp i ett leende. ”Dina fans är dina vänner?” Jag nickade stolt tillbaka, och återgick till att retweeta några tjejer som troligen gjort det mesta för att jag skulle se dem. Egentligen tror jag inte att mamma ville mig något speciellt då hon bara satt bredvid mig och tittade på vad jag gjorde. Helt plötsligt rev hon tag i datorn och stirrade på skärmen. ”Skriver tjejerna verkligen sådana saker till dig?” En del tjejer kan vara väldigt vulgära i munnen när det kommer till twitter, men ibland kan det vara ganska underhållande att läsa vad alla har att skriva. ”Ja, men det är inget jag lägger så mycket tyngd på.” Hon skakade bara frustrerat på huvudet innan hon gav tillbaka datorn till mig och reste sig upp. ”God natt, jag går och lägger mig. Och för en gångs skull får du sitta med datorn hur länge du vill. Eftersom att du är ledig imorgon.” Jag log mot mamma. ”God natt, jag älskar dig.”

Några timmar rullade förbi, och det var verkligen längesedan som jag hade tillgång till dator såhär länge, och kunde skriva med en hel del. Tillslut kände jag att jag inte kunde hålla mina ögon öppna så jag kastade in en sista tweet. ”Nu ska jag sova mina vackra damer, på återseende. I Love U All.” Jag visste redan från början att en hel del skulle retweeta just det. Så jag kunde lugnt och stilla slå av min dator och lägga mig ned med ett leende på läpparna. Helt ärligt har jag nog aldrig sovit så lugnt och skönt som jag gjorde den natten, även fast bussen rörde på sig hade jag fått tillräckligt med sömn för att klara av dagen. Alfredo var den enda som satt vid bordet när jag kom ut i köksdelen på bussen. Han satt vid datorn, som vanligt. ”Är det bara du vaken?” Han hoppade till och slog ihop datorn, samtidigt som han blängde surt på mig.”Du kan inte smyga omkring sådär.” Jag skrattade till och plockade fram varsin root bear, för att sedan sätta mig ned framför honom. ”Som svar på din fråga så är det bara jag uppe, och nu du då.”

•

Det finns ingen annan människa som någonsin kommer förstå hur skönt det är för mig att komma hem, att få kasta mig i min egen säng, och verkligen få sprida ut mig utan att höra att man bor med 3 andra i en liten trång buss. Min säng stod nästan med öppna armar när jag kom in i mitt rum, men innan jag slängde mig i den så ställde jag ned alla mina väskor och tog av mig skona. Den var lika mjuk som jag minns den, och sval. Det är det enda kravet jag har på en säng, det är att den ska vara sval, näst intill kall när jag går och lägger mig. Jag låg ett tag i sängen och bara kollade ut genom fönstret, min utsikt, det stora öppna havet, och sedan horisonten som solen vanligtvis brukar försvinna bakom. Det är harmoniskt, lugnande för mig att bara få ligga där, fundera och njuta. Mamma och Scooter satt tillsammans nere i köket och diskuterade mina framtida planer, nu när turnén var slut, och jag hade ingen aning om vad dem hade för planer. Mobilen avbröt mig och mina tankar då jag fick mig ett sms av Ryan, min barndomsvän, från Stratford. ”Hey, hur känns det att ha avslutat en 4 månader lång turné? Tänkte höra med dig om du har någon ledig tid här fram över, då det var ett tag sedan vi umgicks.” Att ett litet sms kan betyda så mycket, det är konstigt. Det är mina få vänner som gör att jag behåller mina fötter på jorden, och inte låter kändiskapet stiga mig över huvudet. ”Det känns bra samtidigt som det kommer bli konstigt att inte stå på scenen var och varannan dag. Jag är ledig nu, ett bra tag framåt, tror jag (A). Jag flyger hit dig och Chaz imorgon. Packa resväskan, och ta med dig passet.” Han gillar egentligen inte när jag styr och stället, men vad ska han göra åt det?

Jag gick ned till mamma och Scooter som satt med hur mycket papper som helst framför näsorna och bläddrade hit och dit. Jag blev nästan lite nervös när jag såg det. Jag berättade för dem att jag hade bett Ryan och Chaz komma dagen efter och dem tyckte det var bra, bra för mig att få umgås med lite folk i min egen ålder samt att få träffa mina vänner skulle göra mig gott. ”Vi har suttit och funderat lite på vad du ska göra i höst.” Scooter var den första att dra upp ämnet schema, sedan jag kommit in i köket. ”Har ni kommit fram till något vettigt då?” Mamma gav mig ett papper jag trodde var mitt schema för intervjuer och uppträdande, men jag fick mitt livs chock när jag såg att det var ett schema för skoldagar på Angeles High. ”Ska jag börja i skola?” Jag tror att Scooter hade räknat med skrik och stånk, men jag orkade inte, och det lät inte så dåligt ändå. ”Ja, är du okej med det?” Jag la ned papperet på bordet och satte mig ned bredvid mamma. ”Okej, det kör vi på.”

Kom med era synpunkter nu, jag vill veta vad ni tror om detta, innan jag börjar lägga ned massa energipå något ni inte ens kommer gilla. :)