Mitt namn är Mindi Pearl Bieber, och jag är 10 år gammal, vilket gör mina föräldrar till 29 år. Jag kunde inte ha önskat mig ett annat sätt att växa upp på, än tillsammans med dem, och alla andra underbara människor runt om mig. Min pappa, Justin, klev åt sidan, från sin karriär, och var med och tog hand om mig under tiden som jag fortfarande var ett spädbarn, och jag kan inte tacka honom mer. Jag älskar båda mina föräldrar obeskrivligt mycket, och jag kommer alltid att göra det. Att som litet barn få växa upp på en buss, eller byta hotellrum var och varannan dag kan kännas som jobbigt, eller fruktansvärt egoistiskt av mina föräldrar, men som sagt, jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Utan dem två hade jag inte funnits och därmed inte kunnat skriva detta. Pearl, min mamma är en vacker kvinna med en jätte fin diamant på sitt ringfinger. Mina föräldrar är gifta sedan 5 år tillbaka, och ärligt minns jag det som igår.  

”Mamma, är du nervös?” Hon nickade lite löst där hon stod bredvid morfar och stirrade på dörren som inte hade öppnat sig än. Både mamma och pappa hade bett mig att vara den som gick längs gången först och placerade ut röda rosblad. ”Det behöver du inte vara, pappa kommer att säga ja.” En enkel tår lämnade hennes ena öga och banade en väg ned över hennes kind. ”Lilla gumman, vem har gjort dig så klok?” Vi visste sedan innan att varken mamma eller pappa hade den egenskapen, så det var en gåta för oss alla. Dörrarna öppnades och det var min signal. Ett steg ut i kyrkan, sedan ett annat. Jag hade från början trott att det inte skulle vara så hemskt att gå den vägen, men ack så nervös jag blev då jag såg att alla blickar låg på mig, och ingen annan. Alla hade sett om jag hade gjort bort mig.  

Mormor och morfar är och hälsar på oss så ofta vi är hemma, och jag älskar när dem kommer på besök. Mormor har alltid med sig, antingen massa gott till mig, eller något annat riktigt kul. Morfar däremot han är bara jobbig och kittlar mig hela tiden. Farmor och farfar, dem träffar jag inte speciellt ofta då min farmor valde att flytta tillbaka till Stratford när hon insåg att min pappa inte längre behövde henne vid sin sida, vart han än åkte. Farfar är min favorit, helt klart. Han är faktiskt den enda som hittar på saker med mig, som att åka och bada eller bara gå till lekparken. Alla andra vuxna runt om mig tycker att jag ska roa mig själv, men det är inte så himla lätt när man är 10 år och har ärvt sin pappas energi. Mamma brukar alltid skoja och säga att hon ska köpa ett löpband till mig så jag kan springa av mig lite.

”Farfar, kan du göra mera fart på mig?” För en gångs skull var Jazmyn med oss i lekparken och hon byggde massa sandslott till mig, vilket inte hände speciellt ofta. ”Självklart, farfars lilla prinsessa.” Jag tyckte inte om att dem kallade mig prinsessa, jag vet inte varför, men det passade inte riktigt in på mig. Mamma sa alltid till mig att jag såg ut som en sådan när jag var nyfödd, vilket jag hade svårt att tro. Fast å andra sidan, min mamma har alltid rätt. Gungan for upp högre i luften än innan och jag fick en känsla i kroppen av att släppa taget om kedjorna som jag höll i, vilket jag helt plötsligt gjorde. Jag skrek av full hals när jag flög genom luften och var hela tiden beredd på att det skulle göra fruktansvärt ont när jag slog i marken, men farfar tog emot mig, med en arg min i ansiktet. ”Du får inte släppa taget. Du kan göra dig riktigt illa.” Även om jag hängde på trekvart i hans famn så nickade jag förstående på huvudet.

♦

Pappa satt i soffan med fötterna på bordet, vilket han bara gjorde då mamma inte var hemma eller i närheten för att kunna säga åt honom. Dock var mamma inte hemma just den gången, så jag satte mig ned bredvid honom och la upp mina också. Han skrattade till och drog in mig i sin famn, där jag alltid trivdes mest. ”Du vet att pappa älskar dig va?” Jag nickade och kände hur han pussade mig på hjässan. Han gav mig dosan till tv:n och jag fick byta kanal, vilket jag mer än gärna gjorde då det var sport på tv:n. ”Ovanligt att du slår på barnkanalen.” Han hade verkligen ironi i rösten och det gjorde mig lite irriterad. ”Varför gav du mig dosan då?” Han pussade mig i pannan och log milt. ”Jag skojade, du får se på vad du vill.” Han plockade ändå upp sin mobil och knappade lite för att sedan föra den mot örat. ”Älskling, ska vi äta ute idag?” Han pratade med mamma och deras gulligull orkade jag inte med.

”Måste jag vara hos mormor då?” Pappa hade pratat klart och mamma hade kommit hem, och i samma veva som hon klev innanför dörren drog jag och pappa ned våra fötter från bordet illa kvickt. ”När då?” Båda två kollade förvånat på mig där jag stod framför dem, med läppen hängandes. ”När ni ska gå ut?” Dem kollade på varandra och mamma hukade sig ned till min nivå. ”Självklart inte, gumman. Du ska följa med oss.” Jag log istället och drog upp den där hängläppen, för att sedan krama om dem båda. Fort som attan sprang jag in i min garderob och började rota fram extra fina kläder, även om alla mina kläder var fina, och absolut inget att klaga över.

Även om både mamma och pappa har en varsin bil så gillar dem tydligen att glida omkring i en vit limousin, ibland kan jag tycka att det är kul, men oftast tycker jag att det är jobbigt med all uppmärksamhet som kommer med den. Utanför restaurangen stod det lite folk, i alla åldrar om jag ska vara ärlig. Både mamma och pappa höll ett stadigt tag i mig vilket faktiskt kändes en aning fjantigt. Dock kom det fram en tjej i min ålder, hon tittade på mig och inte på varken mamma eller pappa, vilket för mig absolut inte hände speciellt ofta. ”Kan vi två ta en bild tillsammans?” Jag är van att tjejer har velat ta bild tillsammans med min pappa, och ibland min mamma, men med mig har det aldrig hänt. Kanske när jag var mindre, men det är sådant jag inte minns. Pappa tittade ned på mig och mötte min förvirrade blick, men han nickade medgivande mot mig och släppte sedan taget om mig, dock höll min mamma fortfarande i mig. ”Hon fixar det här.” Pappa pratade med mamma och hon släppte mig.

♦

”Inte var väl det där så farligt?” Vi hade satt oss vid bordet och beställt maten, men bara fått våra drickor. ”Nej, det var det inte.” Till och med pappa hade blivit förvirrad när tjejen ville ha en bild tillsammans med mig, och inte med honom, men hade med ett leende på läpparna tagit bilden med flickans mobil. ”Det känns lite konstigt bara.” Han nickade och skrattade, ett skratt jag faktiskt ärvt av honom. ”Det förstår jag, men du får nog från med nu vänja dig vid det.” Maten kom in och placerades framför oss, och tillsammans bad vi en tyst bordsbön. När vi är hemma ber vi högt alla tillsammans, men på restauranger är vi tysta, så att folk slipper titta mer än dem redan gör. Maten smakade utmärkt och vi hade en riktigt trevlig stund tillsammans, även om vi alltid har det.

Varje liten minut som gick utan att Justin visade sitt ansikte gjorde mig inte gott. Jag ville att han skulle vara med mig under denna stund, det var något vi skulle göra tillsammans. Barnmorskan hade sprungit ut och in ur mitt rum den senaste halvtimmen, men inget hade förändrats, förutom att vattnet faktiskt hade gått. Vilket i alla fall kändes som en början, och ett bevis på att ungen var tvungen att komma ut på ett eller annat sätt. Mamma och Pattie fanns fortfarande vid min sida, och dem höll en varsin hand i sin, och lugnade ned mig en aning. Mina förvärkar var inte att leka med, och jag tror att alla uppfattade min smärta. ”Kan ni påminna mig att jag aldrig mer ska föda barn.” Både mamma och Pattie började skratta, vilket fick mig att skratta också, och då gjorde allt så mycket ondare. ”Få mig inte och skratta.”

20 minuter till gick och ingen skymt av Justin. Jag visste att både mamma och Pattie lämnat honom oräkneliga sms och meddelanden på hans mobilsvar, så allt jag hoppades och önskade var att han skulle kliva in genom dörren och vi tillsammans skulle föda detta barn. Jag kunde inte längre ligga still i sängen, så jag vandrade fram och tillbaka av både smärta och rastlöshet. Jag hade nog utan problem kunnat slita ut golvet, men det hade absolut inte varit min mening. ”Pearl, hur läng tid är det mellan värkarna?” Min barnmorska var återigen tillbaka. ”Typ 7 minuter kanske.” Mamma svarade henne innan jag ens hann fundera på saken. Jag var glad att jag hade med henne. Annars hade jag gått i taket för längesedan, och det är nog inget sköterskorna på avdelningen hade gillat.

♥

Dörrarna till mitt rum var öppna just för att det sprang folk ut och in hela tiden, då tiden var knappt. Och det fanns inte en tillstymmelse till att jag skulle ha undgått att höra när Justin klev in i korridoren. Han sjöng, och absolut inte vackert, tro det eller ej. Pattie spärrade upp ögonen och såg på mig med ilska i kroppen. Både hon och jag hörde att han hade väldigt mycket alkohol i kroppen. ”Jag ska bli pappa, jag ska bli pappa.” Och ibland kunde man till och med höra en sådan partytuta, vilket kanske inte passa så speciellt bra in just där och då. ”Hej baby. Är det dags snart eller?” På Justins huvud satt en partyhatt på sned, och som sagt så hade han en tuta i handen. Ryan och Chaz var med honom, men höll sig i bakgrunden. Jag hann dock inte svara innan Pattie bokstavligen tog honom i nackskinnet och släpade in honom på toaletten.

Jag ville skratta åt hela incidenten, men kunde inte då jag hade alldelens för ont. Hade inte Pattie varit där hade jag gått i taket över Justins oansvariga beteende, men jag kunde inte göra det då, jag hade alldelens för ont, men han skulle få veta när vi kom hem igen. ”Hur mår du?” Barnmorskan Emma kom in med en spruta i handen och jag visste ganska på en gång att det var dags för epiduralsprutal. ”Jag kan än så länge hantera det, men det kommer mer och mer smärta hela tiden.” Jag lutade mig tillbaka i sängen och placerade mina fötter så att hon kunde se hur mycket jag hade öppnat mig. ”Det går fort nu. Jag ska hämta en kollega till mig, så ska vi sätta igång med allt.” Det var så skönt att höra henne säga det, då jag inte ville något annat än hålla min dotter i min famn.

Pattie var den första som klev ut från toaletten, men Justin kom inte långt efter med huvudet sänkt mot golvet. Jag kände på mig att han skulle komma och be om förlåtelse, och att han verkligen var ledsen över det som hänt. Både mamma och Pattie lämnade rummet och Justin satte sig ned på stolen där mamma tidigare suttit och hållit mig i handen. ”Förlåt. Jag borde inte ha druckit så mycket, och absolut inte kommit hit på det sättet jag gjorde.” Han tog min hand och kysste ryggen på den. Jag hörde hur han verkligen var ledsen över det han gjort och att han insåg att det var fel. ”Kom hit.” Jag slog med min hand på sidan av min säng och han satte sig ned bredvid mig. Jag krånglade mig upp i sittande ställning och kysste hans läppar, i det ögonblicket insåg jag att det inte fanns något att vara orolig över. Vi var en familj, och skulle just då bli lite större. Hans hår var blött och rufsigt, vilket jag ansåg vara ganska sexigt.

”Mamma duschade hela mitt ansikte och bad mig dricka typ 10 glas vatten. Så jag mår bra, men är fortfarande full.” Han höll mig i handen när barnmorskan kom in tillsammans med en annan. ”Allt kommer att gå bra.” Han kysste min panna och smekte bort allt hår jag hade i ansiktet. Efter mycket pill hit och dit, så satte värkarna verkligen igång. ”Du ska nu krysta då du känner att värkarna är på väg, och ta sedan flera djupa andetag mellan.” Jag nickade för att visa att jag hade förstått. Jag har aldrig någonsin varit med om en sådan smärta som när huvudet var på väg ut, men det var det värsta, när det väl var ute så gick allt smidigt och jag hade tillslut min dotter på bröstet. Justin hade, även om han inte tror det, varit till stor hjälp under förlossningen, han fick mig lugn men såg ändå till så att jag krystade kraftfullt.

2 mars, kl. 00.20. ”Vill pappan klippa navelsträngen?” Justin såg på mig med kärlek i blicken innan han tog emot saxen och klippte mellan två klämmor. Vår dotter låg på mitt bröst, inlindad i en handduk. Justin satt bredvid mig och grät av lycka, vilket jag i alla fall hoppas på att det var. Emma lyfte henne från mitt bröst. ”Vi ska bara kolla hur lång hon är, och hur mycket hon väger, samt tvätta av henne.” Jag blev lugn av henne, och fick hela tiden se när dem gjorde allt. Justin höll min hand igen men jag nöjde mig inte med det så jag kysste honom. ”Kan inte du hämta våra mammor?” Justin tittade på mig, men rörde sig inte. ”Vill du inte ha mig här?” Ibland vill jag slå honom, med något hårt så att han förstår att jag älskar honom med hela mitt hjärta. Det finns dock ställen man ska undvika sådant på, och just detta var ett sådant. ”Sluta, klart jag vill.” Jag vände blicken till Emma som kom mot mig. ”Får jag duscha? Känner mig lite äcklig.” Hon log mot mig och gav Justin vår dotter. ”Jag ska bara hämta en handduk åt dig.” Sedan lämnade hon rummet. Att se Justin tillsammans med henne gjorde mig så fruktansvärt glad, och jag blev mer kär i honom än jag tidigare vart. Han tittade upp på mig. ”Mindi. Hon ska heta Mindi.”

Nu är det inte alls speciellt mycket kvar att läsa av denna novell. =/ Tråkigt, men sant. 

I love u, ♥ 

Grabbarna hade redan lämnat lägenheten och all röra efter sig, så det var bara att börja plocka ihop efter tre snorungar. Det såg ut som att en bomb hade exploderat och det störde mig verkligen. Jag höggravid och bara någon dag kvar tills födseln får plocka reda på efter tre vuxna män. Jag blev dock avbruten av att det ringde från receptionen, mamma och Pattie hade gjort entré. Så jag kunde sätta dem två i arbete istället, då jag vet att ingen av dem skulle låta mig göra det. Ibland kan det vara ganska skönt att vara gravid, men nu börjar det stiga mig över huvudet. ”Pearl gumman.” Mammas röst ekade över hela lägenheten när hon klev innanför dörren. Jag orkade inte röra mig så jag låg kvar i soffan med fötterna på bordet och såg allmänt tjock ut. ”Här inne.” Både mamma och Pattie kom in i vardagsrummet och ställde ned alla påsar dem hade med sig på golvet innan dem satte sig ned bredvid mig och började känna på magen. ”Farmor och mormor är här nu.”

Dem gjorde faktiskt som jag hade trott, dock svor dem lite mer än jag hade tänkt mig, men dem plockade upp efter grabbarna. Pattie hon måste ha varit van vid att plocka upp efter grabbarna, så att hon svor gjorde mig lite fundersam. Mamma hade handlat med sig massa ost och kex innan hon hämtade upp Pattie, så hon och jag stod i köket medan Pattie svor över Justins strumpor. ”Hur mår du egentligen? Du ser lite trött ut.” Mamma la en arm över mina axlar och pussade mig på huvudet. ”Jag är trött, framför allt på att bära på denna mage.” Jag såg mammas medlidande blick, och det var det sista jag ville ha från henne. ”Hon kommer snart.” Jag visste att min mamma hade rätt, men det var ändå tröttsamt. Jag ville hålla min dotter i famnen, inte bära omkring på henne som en känguru, i magen. ”Nu är allt städat, se till nu så grabbarna fixar efter sig själva.” Jag nickade och kramade om mig.

♥

”Ni kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar er just nu.” Mamma höll på och massera in hårinpackning i mitt hår, medan Pattie gav mig fotmassage. Jag var i himmelriket och inte ens Justin kunde ge mig det där som dem gav mig nu. Jag höll nästan på att somna men det var något som inte fick hända då vi skulle ha myskväll, och det var något som jag behövde. Både mamma och Pattie skrattade åt mig, då jag låg och njöt så mycket jag kunde. Min mobil plingade till så jag var tvungen att sträcka mig efter den. ”Baby, hoppas att våra mammor tar väl hand om dig. Jag saknar dig, det gör jag och jag vill inget annat än lämna detta ställe och komma hem till dig, men mina idioter till vänner tillåter mig inte. Hur mår magen? Några sammandragningar? Jag älskar dig, så fruktansvärt mycket. Puss ♥” Jag började nästan gråta över Justins sms, han brukar sällan vara så känslig mot mig, men nu gjorde det mig lite ledsen. Mina hormoner spelar mig ett spratt.

Pattie såg på mig att det var något, så hon frågade. ”Det var från Justin. Han är så söt mot mig. Även fast han är ute med sina bästa vänner så tänker han på mig, och saknar mig. Det gör mig rörd. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket, och vet inte vad jag skulle göra utan honom.” Hon såg på mig när jag berättade min kärlek gentemot hennes son. ”Jag vet att han älskar dig med. Jag har aldrig i hela mitt liv sett honom så förstörd som dem dagarna du var borta. Han såg ut som ett levande lik, och det vill jag aldrig mer uppleva. Du har stulit hans hjärta, och det gör mig glad.” Återigen rann mina tårar ned för mina kinder. Jag fattade redan från början att Pattie hade uppfostrat honom till en bra människa. Hon hade gett honom all den kärlek han förtjänade, och hade lärt honom mycket om livet. Hon skulle bli en underbar farmor och det finns ingen i världen som skulle kunna ta hennes plats.

♥

Timmarna rullade framåt och det började bli sent på kvällen. Vi satt tillsammans i köket och pratade om livet samtidigt som dem smuttade på ett glas vin, och jag på min Fanta. Det kändes lite udda, men jag var glad över det. Det värkte till i magen på mig nå så fruktansvärt, så jag hukade mig framåt och tog mig i sidan. ”Mamma, det gör ont som fan.” Hon ställde ned sitt glas och hoppade över på min sida för att ta emot mig innan jag ramlade av stolen, det var en sådan smärta jag aldrig tidigare kände. ”Vi måste åka till sjukhuset.” Pattie var den som ringde efter en taxi, även om en ambulans hade varit bättre. ”Pearl, lyssna på mig nu. Du måste andas, oavsett hur ont det gör. Hetsa inte upp dig, då kommer dina krafter ta slut fortare.” Min mamma hade gjort detta en gång, och det var med mig. Och jag var fruktansvärt glad att jag hade henne med mig, hon lugnade ned mig snabbt. ”Taxin kommer om 5 minuter.”

Skötväskan var packad och stod redo innanför dörren så Pattie greppade tag i den samtidigt som mamma hjälpte mig ut genom dörren. Hade jag vetat från början att det skulle göra så fruktansvärt ont, hade jag nog sytt igen den intima delen och aldrig någonsin legat med Justin. Tanken var lockande, men jag skulle aldrig göra det. Jag ville ha en stor familj, och jag hade precis påbörjat den. ”Någon måste få tag i Justin.” Pattie kollade på mig med lidande ögon. ”Har redan ringt honom flera gånger, men han svarar inte.” Jag trodde inte mina öron. Om han inte svarade betydde det bara en sak, han skulle inte få vara med då hans första dotter skulle till att födas, och jag behövde honom verkligen vid min sida. Visst, min mamma var bra på att lugna ned mig, men han kunde det bättre. ”Ring honom igen. Ring Ryan eller Chaz, ni måste få tag i honom.” Mamma strök mig över pannan och hyschade mig. ”Gumman, andas. Han kommer.”

Väl inne på sjukhuset togs vi emot av en barnsköterska, och hon visade oss till ett rum som såg ut att tillhöra vilken lägenhet som helst, förutom sängen som verkligen var en riktig sjukhussäng. Vi befann oss på en sluten avdelning, då personalen väl kände igen både mig och Pattie. ”Ta på dig den här, och så kommer jag in om en stund.” Jag såg efter henne som att hon vore galen, fattade hon inte att jag höll på att föda barn och hon ber mig sätta på mig nått jävla nattlinne och sedan går hon. Jag behövde hjälp mot smärtan som ilade i hela min kropp. ”Gumman. Gör som hon säger, hon kommer tillbaka.” Mamma såg nog mitt ansiktsuttryck och ville återigen få mig lugn. Jag slet åt mig tyget som låg på sängen och vankade in på toaletten för att kunna byta om. När jag kom ut igen satt hon i en stol med mamma och Pattie. ”Så, vart är pappan? Ska inte han vara med?” Hennes ord var som ett fruktansvärt slag i magen. ”Han.. han” Jag stammade, visste inte vad jag skulle säga, så Pattie tog över. ”Han kommer snart.”

Sorry för bildlöst. =/ 

Tror ni att Justin kommer att komma, eller kommer han missa sin dotters födsel? ^ 

Det var dem absolut längsta 20 minutrar i hela mitt liv. Jag satt tillsammans med min mamma, Debbie och Fred i väntrummet på sjukhuset, men klockan gick så sakta att jag började få ont i magen. ”Allt kommer att gå bra, Justin.” Debbie la en hand på min axel och såg lugnande på mig, dock förstod jag inte hur hon kunde vara så lugn när hennes dotter befann sig på sjukhus efter att ha svimmat av. ”Hur kan du vara så säker?” Jag såg verkligen lugnet i henne, vilket faktiskt smittade av sig en aning, och det var skönt. ”Min dotter är stark.” Samma doktor som tog emot oss när vi kom in, klev ut ur rummet som Pearl befann sig i, med ett friskt leende på läpparna, vilket faktiskt gjorde så att den där hemska klumpen försvann från min mage. ”Er dotter kommer att klara sig, hon mår bra och är vaken. Hon kommer att få lämna sjukhuset om någon timme…” ”Får jag gå in?” Hon log milt mot mig och nickade på huvudet.

”Titta inte på mig sådär. Jag mår bra, vi mår bra.” Hon placerade sina händer på sin mage och log, också hon lugnande. Jag förstod inte vart den familjen hade fått sitt lugn ifrån, men det smittade av sig. Jag satte mig på stolen bredvid hennes säng och kysste henne på kinden. ”Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, någonsin.” Doktorn kom in tillsammans med våra föräldrar och började återigen berätta vad det var som hade hänt. ”Din kropp är ovan vid sådant, då detta är första gången för dig. Den smärtan du kände var en förvärk, och du kommer att få känna många fler sådana. Men nu ska du få åka hem, och vila.” Hon strök Pearl över huvudet och lämnade rummet. Hon satte sig upp i sängen och dinglade med fötterna över kanten. ”Vill min blivande make hjälpa mig med skorna?” Alla i rummet började skratta medan jag sträckte mig efter hennes sandaler.

•

När vi kom hem till Pearl igen hjälpte jag henne upp på rummet och bäddade ned henne i sängen. Hon var en aning envis, men jag fick som jag ville tillslut. ”Jag åker och handlar, är det något ni behöver?” Debbie tittade upp från tidningen som hon satt och läste i köket, för att sedan gå bort mot kylskåpet och kolla igenom det. ”Ja, du skulle kunna få köpa med dig lite mjölk och en ost, du får pengar när du..” ”App, app, app. Inga pengar, jag handlar. Är det nått mer du vill ha?” Hon såg på mig precis som att jag var galen nog att ge dem en bil. Även om jag hade kunna gjort det. ”Jag skickar dig ett sms med lite saker då, så du inte glömmer.” Jag nickade mot henne och vandrade ut i hallen. Precis när jag fått på mig skorna plingade det till i min mobil och Snuttan lyste på displayen. ”Skulle du kunna köpa en tidning åt mig? ILY♥” Min lilla prinsessa, hon är så söt.

Tro det eller ej, men jag fick faktiskt gå fritt inne på mataffären, vilket jag faktiskt inte trodde från början, men blev lycklig överraskad när fallet var så. Jag passerade hylla efter hylla och plockade i allt jag skulle ha, och allt som Debbie hade skrivit i sms:et, och att döma av det såg det ut som att hon skulle baka. Vilket jag inte hade något emot, då hon alltid gjorde så goda saker. I kylen vid frukten hittade jag den ultimata, bli-bra-igen presenten till min flickvän. När jag hade hittat allt jag skulle ha vandrade jag bort mot kassan så att jag kunde plocka ned en tidning till Pearl. När jag stod där bland alla tvåtusen olika tidningar kom det fram en liten flicka och knackade mig i sidan. ”Är du Justin Bieber?” Den lilla flickan var så söt att jag inte kunde säga något annat än sanningen. ”Japp, det är jag.” Hon log lite generat. ”Kan jag få ta en bild med dig?” Vad jag tror var henne mamma kom gåendes emot oss med sin mobil i högsta hugg, och jag hukade mig ned till flickans nivå och pussade henne på kinden. Ett kort togs, och jag kände mig tvingad till att ha en bild på oss två, så jag frågade om hon kunde ta en bild med min mobil också, vilket hon gärna gjorde.

•

”Baby, har du köpt två liter hallon till mig?” Pearl såg på mig med en förundrad blick samtidigt som hon stoppade ett rött stort hallon i munnen och verkligen smakade av det. ”Självklart. Allt för dig.” Hon slog med handen bredvid sig i sängen och lyfte på täcket som jag tidigare hade lagt över henne. ”Kom.” Jag satte mig ned bredvid henne och lät henne krypa in i min famn så gott hon kunde. Efter en ganska lång stund av tystnad kunde jag höra hur hon snyftade till. ”Gumman, vad är det?” Hon brukade alltid kolla på mig när jag frågade något sådant, då hon var ledsen, men inte den gången, hon burrade in sitt huvud i min mage så hårt att jag märkte att hon ville försvinna från jordens yta. ”Jag är rädd, så fruktansvärt…” ”Schy, allt kommer att gå bra. Jag kommer finnas med dig, och jag låter inget hända varken dig eller vårt barn. Förstår du det?” Hon nickade lite och såg upp på mig, vilket gav mig ett tillfälle i att kyssa hennes panna. ”Sov en stund nu. Det har vart en hård dag.”

Även om klockan inte var speciellt mycket på eftermiddagen somnade hon på en gång då hon väl slappnade av, och det bästa med henne när det kommer till hennes sömn är att jag kan flytta mig utan att hon vaknar. Nere i köket stod Debbie och bakade, precis som jag hade förutspått då jag handlade, och det doftade ljuvligt. ”Sover hon?” När jag kom in i köket satte jag mig ned vid bordet och kollade på henne. ”Ja, hon behöver det, även om hon kommer hålla mig vaken i natt. Men det kan jag ta.” Hon log mot mig, ett leende Pearl alltid gav mig då hon var på det humöret. ”Du är en bra pojkvän, och jag vet att du kommer bli den bästa pappan till mitt barnbarn.” Jag kunde inte undgå den där tåren som letade sig ned över min kind, och innan jag hann ta bort den såg Debbie den. ”Gubben då. Allt kommer att gå bra. Både du och Pearl är starka nog att ta detta steg in i vuxen livet.” Hon kramade om mig, precis som min mamma gjorde då jag inte mådde sådär jätte bra.

När klockan hade börjat närma sig 6 på kvällen ringde det på dörren hemma hos Pearl, och Fred gick och öppnade. Jag och Debbie satt fortfarande kvar i soffan och smaskade på dem nybakade muffisarna. ”Justin, jag tror det är till dig.” Fred ropade från hallen vilket fick mig att studsa upp på fötterna och springa dit. Dem två ansiktena som jag såg utanför dörren gjorde mig så glad, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. ”Ryan , Chaz. Vad gör ni här?” Jag kastade mig över dem precis som jag alltid gjorde då jag såg dem. ”Hey, tror du att vi tänker missa din födelsedag en gång till, eller?” Vi tre skrattade ikapp, tills jag kom på att jag kanske skulle bjuda in dem. ”Hur hittade ni hit?” Dem såg på varandra med ett leende. ”Din mamma hjälpte oss.” Det kunde jag i och för sig ha listat ut själv. ”Så vart är din gravida tjej någonstans.” Först då kom jag på att hon låg och sov. ”Hon sover, vi har vart på sjukhuset idag, hon svimmade.”

Skönt att det inte var något speciellt med Pearl, bara lite förvärkar. =) Barnet kommer nog komma snart. ^ 

Får la se vad Ryan och Chaz har hittat på. Vad tror ni?