Mamma tog Adriana till lekparken på dagen då jag skulle ha mig ett litet snack med Liam. Justin var hemma hos Pattie och hjälpte henne med en hel del hyllor som skulle upp på väggen. ”Liam, kan du komma hit en stund?” Han kom lunkandes från sitt rum och satte sig ned i soffan. ”Vad vill du?” Hans mobil vibrerade till så jag sträckte ut min hand och visade att han skulle ge den till mig. ”Du får tillbaka den när vi har pratat klart, det är allvarligt detta.” Han kollade skräckslaget på mig. Det såg precis ut som att han gick igenom hela sitt liv i skallen, och kollade om han hade gjort något man absolut inte fick göra.

”Så du menar att Justin vill adoptera mig? Att jag ska få samma efternamn som resten i denna familj?” Han lät inte direkt glad över förslaget jag hade gett honom. ”Justin älskar dig, precis som att du vore hans. Varför inte? Du, Alessa och Junior kommer ha samma förutsättningar om något skulle hända mig eller Justin. Jag vill inte att du ska vara den enda och heta Jones när jag har gift mig.” Han kollade på mig hela tiden, och jag tänker inte ljuga, det var jobbigt att se honom så. Han såg så liten ut, och det såg ut som att han hade många frågor men inte vågade ställa någon av dem. ”Okej, jag går med på det.” Han blev glad, han sken som en sol, och lika så gjorde nog jag. Han kramade om mig och pussade mig på kinden, vilket han faktiskt aldrig har gjort tidigare.

När Justin kom tillbaka hem hade han med sig en stor rosbukett. ”Har jag missat något?” Jag gick in i köket och satte dem i vatten, samt ställde dem på bordet. ”Jag vill berätta för min blivande fru att jag älskar henne.” Han la sina armar om min mage och lutade sitt huvud på min axel. ”Vilken tur att hon älskar dig med.” Han skrattade till och slog till mig på rumpan. Allt är stort på mig, precis allt. Jag vill inget annat än att Junior ska komma nu, så min kropp blir lite mindre. Det är inte direkt kul att vanka omkring och känna sig som en val. Det är absolut inte lång tid kvar, den 15 augusti är han beräknad, så lite mer än en vecka, kvar.

”Baby, jag pratade med Liam när du var hos din mamma, angående adoptionen.” Justin låg i sängen och stirrade i en av alla skvallertidningar vi fått på posten. Jag förstår inte varför dem envisas med att skicka hem dem, vi brukar inte ens öppna och kolla igenom dem. ”Ska jag vara nervös eller?” Jag försökte lägga med ned på rygg, men jag vet inte vad som hände, då magen ville vara i vägen. ”Nej, det behöver du inte. Han vill.” Jag ålade mig fram till Justin och la mitt huvud på hans bröstkorg, inte sexigt om du frågar mig. ”Min familj.” Han drog mig närmare sig, och kysste min hjässa. ”Vad läste du innan?” Han plockade upp tidningen och visade mig framsidan. ”Om hur jag är otrogen mot dig.” Sa han med ett leende på läpparna. En bild på honom Ryan och Caitlin prydde framsidan av tidningen. Jag skrattade bara, för jag visste att det inte var så.

”Justin Bieber sågs tillsammans med sin barndoms vän Ryan Butler och sitt ex Caitlin Beadles på en strand i LA. Justins flickvän befinner sig hemma i Atlanta med båda barnen, och Justin roar sig på annat håll. Är det en romans på g, eller är det något annat?”

Det var texten på framsidan av tidningen, och jag kunde inte skratta mer. Jag vet att Justin är jätte bra vän med henne, eller ja, dem pratar när dem stöter på varandra, och det säger jag inte nej till. Han får göra vad han vill, så länge jag är den enda tjejen på det viset. ”Dem kan verkligen det där med att sälja lös nummer.” Han nickade och tog tidningen ifrån mig. ”Du ska inte läsa det där. Jag vet att det sätter sig någonstans i din skalle. Det spökar för dig, och då får jag ännu svårare att förklara för dig att du är den enda.” Han vet att han har rätt, det sätter sig, och tillslut blir jag galen. ”Jag vet, jag ska inte.”

•

Barnrummet är nästan klart och alla under detta tak går alla som på helspänn, inklusive jag. Det har gått en vecka sedan jag berättade för Liam om adoptionen, och vi ska kontakta Justins advokat när barnet har kommit. När det är klart är jag den enda som heter Jones, eftersom att vi inte har gift oss än, vilket jag absolut kan leva med. Vi hade inte satt upp något på väggarna i barnrummet, av en enda anledning, jag fick inte, och Justin hade inte tid. Han var tvungen att ta hand om både Liam och Adriana, då jag inte ens orkade kliva ur sängen. Mamma och Pattie fanns tillgängliga, då dem skulle ta både Liam och Adriana när vi skulle åka till BB. ”Mamma, jag har tråkigt.” Adriana kom in barnrummet och såg verkligen uttråkad ut. ”Gå ut på baksidan och lek då?” Hon sprang iväg.

”Ska du inte komma ned och äta?” Justin kom upp till sovrummet. ”Jag kommer.” Precis när jag reste mig upp gick vattnet, och innan jag hann reagera över det hade Justin lämnat rummet, så jag fick skrika. ”Baby, det är dags att föda.” Jag började skratta då han kom tillbaka in i sovrummet, och såg ut som att han hade sett ett spöke. ”NU?” Med en frågande blick, kollade han ned på golvet där det var alldelens blött. ”Japp, nu.” Han sprang omkring som en galning och letade efter alla saker. ”STOPP, ge dig.” Han tvärstannade. ”Allt ligger i den där väskan, jag ska bara dra på mig andra kläder. Ring mamma och din mamma, så kommer jag ned snart.” Justin blev som ett enda stort kaos, ett kaos jag inte kunde hantera, så jag skickade ned honom innan han hann protestera.

”Ring direkt, okej.” Mamma och Pattie kom båda två som ett skott ur en kanon. Så när vi åkte blev det kramkalas. ”Är du okej?” Vi var halvvägs framme när Justin tillslut bröt tystnaden som fanns mellan oss. ”Jodå, jag mår bra.” Åter igen blev det tyst, men det var så jag ville ha det. Jag skulle få utstå folk som prata i mun på varandra och sprang omkring så det räckte. När jag födde Liam fick jag till och med åka hem en gång efter att ha åkt in till sjukhuset, verkarna var med för stora mellanrum. Så jag hoppades för allt i världen att allt skulle sättas igång när jag kom in nu, så jag slapp den eviga väntan. När vi var framme tog Justin skötväskan, och hoppade ur bilen för att komma runt och hjälpa mig. Vägen in genom portarna kändes förjävlig, och som att den var flera kilometer.

Barnmorskan kom in i rummet för tredje gången, och bad mig lägga upp benen i sådana hällor på sidan av sängen, så hon skulle kolla hur mycket jag hade öppnats. ”Hur kommer verkarna?” Hon kollade på Justin som var den ansvarige för att hålla koll på tiden mellan dem. ”Med ungefär 13 minuter mellan.” Hon nickade och kollade på mig igen. ”Ja, du har öppnat dig 6 cm. Det är 4 kvar, så vi får hoppas att det går fort nu.” Hon var den som hoppades, jag var den som ville ha det avklarat redan. Varje gång en värk var på väg ville jag skrika rakt ut, men jag behärskade mig, för att jag ville spara på krafterna. Jag visste att jag skulle behöva dem senare. ”Kan du hämta vatten åt mig är du snäll?” Justin satt på sidan av sängen när jag varsamt vankade fram och tillbaka i rummet. Han var mer uppspelt över detta än vad jag var, vilket jag kan förstå, då han fick stå ut med en hel del när Adriana föddes.

”Känner du hur värken är på väg?” Jag nickade som svar. ”Då tar du i och krystar allt vad du kan, och sedan slappnar du av igen.” Att höra instruktionerna på hur man föder ett barn, gjorde mig frustrerad, jag ville bara få detta överstökat. Justin stod bredvid mig, och han var en av dem som höll upp mitt ben, samtidigt som han ibland strök mig över pannan. ”Du är duktig, du klarar detta.” Han kysste mina läppar när han fick chansen, och jag är glad att jag hade honom vid min sida. Efter någon timme, när jag äntligen hörde bebis skrik, och kände hur min kropp slappnade av, kände jag även tårar. ”Vill du klippa navelsträngen?” Justin fick en sax i handen och klippte. ”Jag är så sjukt stolt över dig.” Min lilla son låg på mitt bröst, och Justin kysste mig.

Ni får ett till, för jag älskar er. ♥ Kommentera.

Ska snart åka och hälsa på en nyfödd liten Melwin. Så ikväll blire inget mer, om jag inte sätter mig vid datorn när jag kommer hem, och letar bilder. Kanske, kanske inte. Beror på hur trött jag är. BTW, i love u!