Att se Pearl och Alex krama varandra gjorde ont, även om jag visste att Pearl inte kände något för honom. Däremot visste jag inte vad han kände för henne, och det var det som gjorde ondast. Han kunde lika gärna använda all sin tid tillsammans med henne som ett sätt att förföra henne på. Jag hade ingen aning om vad dem två gjorde tillsammans, och jag kände hur svartsjukan bubblade inom mig. När soundchecken var klar klev jag av scenen och lämnade tillbaka mikrofonen till den som stod närmast mig. Pearl gick efter mig, men jag stannade inte fören jag kom in i logen, och då var hon så frustrerad att hon smällde igen dörren. ”Lägg av nu. Förstår du det. Jag ä l s k a r dig, jag känner inte ett skit för honom.” Hon grät och skrek samtidigt, vilket fick mig att vända mig om. Tårarna bara rann på henne vilket helt klart gjorde det jobbigt för henne att se något. ”Skulle du tycka att det är okej att jag umgås med andra tjejer?” Jag hörde hur hennes hjärta slutade slå, för att sedan rusa iväg en fruktansvärd fart.

Tystnaden mellan oss var lika grov som väggen, som på något vis helt plötsligt byggts upp. Även om jag ville gå mot henne kunde jag inte, jag kunde inte heller röra henne. Jag vet inte vad det var som hade hänt, men jag såg på henne att hon fick problem med andningen när jag frågade henne. ”Vem skulle du umgås med?” Hon bet ihop sina perfekta käkar och kollade på mig, med nästintill svarta ögon. ”Jag sa inte att jag skulle göra det, jag frågade dig om du skulle acceptera det.” Helt plötsligt var muren borta mellan oss och hon tog ett steg mot mig. Jag kunde inte undgå känslan i min kropp om att jag faktiskt var en aning skraj för henne just då. Jag hade aldrig tidigare sett henne så, och det skrämde slag på mig. ”Svara mig. Skulle du tycka att det var lugnt att jag drog och var borta någon timme för att sedan komma tillbaka och berätta att jag umgåtts med en brud?” Jag ville få fram rätt reaktion hos henne, jag ville att hon skulle känna samma svartsjuka som jag fick uppleva varje gång jag såg henne tillsammans med Alex. ”Ja. Så länge du umgås med den tjejen på samma sätt som jag och Alex umgås på.”

•

Helt ärligt så började dem samtalen tillsammans med Pearl att spåra ur. Hon visste att jag var svartsjuk, men hon gjorde ingenting åt det. Visst, hon försökte övertyga mig om att det inte var något mellan henne och Alex, och jag trodde henne, men jag var fortfarande inte övertygad om att Alex inte kände något för henne. Det var där skon klämde, och det störde mig en aning. Jag försökte att lägga det bakom mig för att kunna gå ut på scenen och göra så bra ifrån mig som möjligt. Det var inte ett ställe att göra bort sig på, då över 300 tusen var på plats för att se konserten live. Jag stod inne i logen, framför spegeln för att vara exakt, nervositeten kom ikapp mig, och jag började smått memorera mina danssteg. ”Justin, vart är du?” Jag hörde klart och tydligt att det var Alex som ropade på mig. Hade inte den grabben haft ett skrivet kontrakt med mig, hade jag för längesedan skickat hem honom. ”Här, vad är det?” Jag rättade till kläderna och mikrofonen och visade mig sedan i dörröppningen. ”Scen om 5 minuter.” Var det enda han sa och försvann sedan ut genom dörren och lämnade mig ensam.

”Slappna av, allt kommer att gå bra. Jag bara vet det.” Scooter försökte lugna ned mig, men inget verkade fungera. Allt jag kunde höra var hur alla människorna skrek mitt namn, alla olika tillfällen så egentligen hörde man inget klart och tydligt. ”Baby. Lycka till.” Pearl kom fram från ingenstans och pressade sina läppar mot mina. Det verkade just i den stunden vara det som gjorde mig lugn, att veta att hon inte var arg på mig. Jag stod redo bakom skynket som hängde för ingången till scenen, och jag såg hur en del strålkastare tändes. Utan att någon musik spelades eller något gick jag ut på scen till ljudet av alla mina underbara fans. Dem skrek så högt dem bara orkade, och jag stod bara helt stilla och blickade ut över dem samt hörde hur dem skrek. Jag log för mig själv till en början, men tillslut lyste nog hela jag upp. Jag var så fruktansvärt glad över alla som hade samlat sig på ett och samma ställe för att höra mig.

Konserten var precis som alla andra, men med en aning mer tryck i sig, och det var inget jag hade något emot då jag för längesedan vant mina öron av det höga ljudet. Man fick bara se Justin så glad dem gångerna han stod på scenen, och det gjorde ont i mig. Jag ville vara anledningen till att han gick upp på morgonen, och till att han log. Men jag tävlade med över 50 miljoner andra människor, och det var en fight jag inte kunde vinna, oavsett hur mycket jag tränade. Tyvärr. Under turnén har alltid Anna varit den tjejen som i stort sett haft huvudrollen under Boyfriend, men helt plötsligt kladdade alla tjejerna på honom, vilket fick mig att se rött. Kenny däremot hann stoppa mig precis innan jag var på väg ut och ställa till en fruktansvärd scen. ”Vad tänkte du med?” Allt Justin tidigare hade sagt till mig satte sig verkligen fast i mitt huvud och jag reagerade själv över hur svartsjuk jag blev på mindre än en timme. ”Jag vet inte.”

Jag har ingen aning om det var någon mer som såg att jag höll på att krossa allt, eller om det bara var Kenny. Men det kändes samtidigt som att det kvittade, han skulle ändå berätta för alla, eller i alla fall framförallt Justin, och jag visste att jag skulle få genomgå en grundlig diskussion med honom. Inget jag såg speciellt mycket fram till, men det var smällar man fick ta om man var lika korkad som jag. ”Gör inte om det, hör du det?” På något sätt kändes det som att jag hade förändrats till det sämre sedan jag träffade Justin, eller i alla fall från det att jag fick följa med honom på turné. Precis som att det var jag som var stjärnan, och hade förvandlats till en diva och trodde jag kunde bete mig hur som helst. Jag nickade bara en aning tillbaka till honom, innan jag i mitt huvud kröp tillbaka in i mitt skal och skämdes. Allt hade blivit för mycket för mig, jag kunde inte hantera allt.

Justin var in i logen och bytte kläder snabbt för att sedan pussa mig innan han läämnade rummet igen. När jag satt i min ensamhet kändes det som att det bara var en enda människa som kunde få mig på bättre tankar, och humör framförallt. ”Pearl gumman.” Jag kunde inte undgå tårarna som kom när jag hörde hennes röst. Det var flera veckor sedan jag hörde den, och jag saknade henne mer då jag fick det. ”Mamma.” Det var allt jag fick fram innan tårarna sprutade och jag snyfta i min ensamhet. ”Men lilla gumman. Vad är det som har hänt?” Hennes röst var så klar att jag var tvungen att ta mig samman. Jag kände mig patetisk, när jag satt där och grät. ”Jag vet inte. Saknar bara dig antar jag.” Hon skrattade till, och det var verkligen något jag hade saknat. I bakgrunden kunde jag höra hur Sandy skällde lite, och det har hon aldrig gjort tidigare. ”Jag saknar dig med. Men vi ses snarare än du tror.”

Detta är det sista klara kapitlet jag har, så nu har ni chansen att påverka. Vad vill ni ska hända? =) Kom med så mycket idéer som möjligt, ju fler jag får, ju fortare får ni nästa. :) 

Pearl’s Perspektiv

”Baby, hallå.” Justin hade hamnat i någon slags trans, vilket gjorde det omöjligt för mig att prata med honom, eller få honom att lyssna på vad jag hade att säga. Precis efter att han själv hade sagt att han ville ha barn med mig så hände det. Han låg bara och stirrade i taket, utan att ge mig ett tecken på att han faktiskt levde. Jag knäppte återigen med fingrarna framför ögonen på honom, men det fungerade inte den gången heller. ”SLUTA NU, du skrämmer mig.” Jag knuffade till honom så han åkte ned på golvet, och först då förstod han att han skulle reagera på mig. ”Vad gör du här? Åkte inte du hem?” Han kollade sig omkring för att sedan sätta sig upp i sängen igen, jag förstod dock inte ett smacka av vad han höll på att svamla om. Han måste ha hamnat i en dag dröm eller något, för han sov inte då han var okontaktbar, han blinkade och stirrade i taket. ”Nej, det gjorde jag inte. Och har inga planer på det heller.” Han log och pressade sina läppar mot mina, det var precis som att han föll i ett lugn.

”Vill du ha barn med mig?” Jag tyckte inte om att prata om sådant, men det kändes ändå fullt naturligt att göra det med Justin. ”Ja, det vill jag. Någon dag.” Han såg fortfarande helt förvirrad ut då han hela tiden flackade med blicken fram och tillbaka. ”Vad är det med dig?” Jag satte mig upp mitt emot honom så att jag såg helt på honom där han låg. ”Något konstigt hände mig just. Jag dagdrömde.” Han berättade hela sin dröm, varje liten detalj fick jag höra. Och jag blev bara mer och mer chockad. ”Det värsta av allt är att jag inte vet om det var en dröm eller inte, allt var så verkligt.” Jag placerade min hand över hans hjärta och kysste hans läppar passionerat. Det tog ett tag för honom att förstå vad som hände, men tillslut besvarade han den. ”Jag är här, och ska ingen stans. Du och jag, remember?” Han log nöjt, precis som att jag hade sagt något han ville höra.

♥

21 maj 2012. México City, jag är världens lyckligaste lilla flicka. Allt är underbart, livet leker och jag är kär. Justin behandlar mig som en prinsessa, och det finns inget bättre. Det är inte så att han överöser mig med dyra saker eller flyger mig runt till olika platsen när han har en stund ledigt, utan han kan helt spontant bara ge mig en puss på kinden, eller säga att jag är vacker. Det är sådana saker som jag värderar högt, han gör saker jag inte ser komma, och det är hur sött som helst. ”Justin, vi är framme.” Planet slog ned i marken och Justin rätade ut kroppen för att sedan ge mig en puss på näsan. Ett löjligt flickskratt lämnade mina läppar, och det fick honom att le. Återigen hade vi flugit privat, så att jag och Justin satt längst bak, var inge ovanligt. Pattie hade flugit hem till sina föräldrar i Stratford, så var inte med oss längre. Egentligen var det bara dansarna och Kenny som var med på flygplanet, och det var annorlunda, det var mer stim och prat under flygningen. ”Jag älskar dig. Det vet du va?” Jag nickade mot honom och reste mig upp för att sedan ta min väska i ena handen och hans hand i den andra. ”Och jag dig.”

Scooter ville prova något nytt, så han hade satt upp en gratis konsert i mitten av México, där närmare 300 tusen skrikande tjejer hade bosatt sig dem närmsta dagarna. Allt var så overkligt för mig att förstå, men det kanske är förståligt, då jag får tillbringa min vakna tid tillsammans med honom. När vi hade tagit oss till hotellet kunde vi inte gå in den vanliga vägen, med tanke på att det var fullproppat med tjejer utanför. Vakterna kunde snart inte hålla mot trycket, och jag kunde i min vildaste fantasi inte förstå hur dem kunde hitta honom så fort. Han hann oftast inte ens landa i landet fören folk hittat hans hotell. Jag tror att till och med han har svårt att förstå det. ”Kenny, jag kan ta min väska själv.” Jag gillar inte att bli behandlad som någon stjärna när jag i själv verket bara är en vanlig tjej från Los Angeles. Som dessutom råkar vara tillsammans med en världsstjärna. ”Ge dig nu, jag tar den.” En suck lämnade mina läppar medan Justin bara skrattade åt mig och sträckte sig efter min hand.

”Hur känner du inför ikväll?” Jag och Justin hade fått 30 minuter på oss att komma till rätta på hotellrummet, för att sedan möta upp alla andra nere i foajén. ”Du får inte säga något till någon, men jag är faktiskt nervös. Det händer i ofta, men nu känner jag av det.” Jag log lite smått då jag faktiskt hörde nervositeten i hans röst. ”Vet du en sak?” Han stannade upp i det han gjorde och tittade på mig, för att sedan skaka lite smått på huvudet. ”Min pojkvän kommer fixa det galant. Det finns i hans blod.” Med ett brett leende på läpparna lämnade vi hotellrumet hand i hand och mötte upp dem andra. Poliserna utanför hade styrt upp kaoset så vi fick gå ut den vägen, just för att Justin tjatade till sig det. Fansen skrek sig hesa då dem fick syn på honom, och han gjorde nästan alla nöjda, i alla fall dem som stod längst fram mot staketet. Kenny fotograferade och Justin log, det var ett riktigt team. Man såg verkligen på Justin hur överlycklig han var, han trivdes.

När vi kom fram till platsen där konserten skulle hållas blickade jag ut över folkmassan som hade spenderat dem senaste 10 timmarna där. Det var så mycket folk att jag började fundera om jag någonsin sett så mycket, sammanlagt. Justin kom och ställde sig bakom mig och la armarna kring min midja och huvudet på min axel. ”Kommer du verkligen klara av det här?” Nervositeten hördes i min röst, och den skulle egentligen inte ens ha varit hos mig, utan hos honom. Jag fattade inte varför jag var nervös, det var inte jag som skulle stå på scenen. ”Jag har dig vid min sida, och det kommer göra mig lugn.” Han kysste mig på halsen och smekte min mage under min tröja, vilket gav mig rysningar över resten av min kropp. ”Justin gör dig redo för soundcheck.” Scooter kom springandes och flaxade med massa papper.

Jag, tillsammans med Ryan, Justins stylist, satte oss på en varsin högtalare så att vi kunde se vad Justin gjorde på scenen. Alla dansare förutom Alex var med honom, och dem dansade mot varandra och skojade stadigt med publiken vilket verkade uppskattas. Alex kom och satte sig ned bredvid mig på högtalaren. ”Hur mår du?” Det var knappt så att jag hörde vad han sa, men kunde läsa på hans läppar en aning. ”Har aldrig mått bättre. Du då?” Jag nickade ned mot hans fot, så han skulle förstå vad jag menade. ”Det funkar, önskar bara att jag fick ta av mig skiten och vara med och dansa igen.” Jag förstod honom, det måste ha varit frustrerande för honom att se alla sina vänner stå och ha kul på scenen medan han fick hoppa omkring på ett par kryckor. Jag drog in honom i en kram, som han på en gång besvarade. Jag kunde skymta över axeln på Alex att Justin utstrålade svartsjuka, vilket fick alla min lycka för dagen att försvinna.

Haha, där fick jag er allt. ;) Jag är fan bäst på det här. Jag kan nog gissa mig till att inte en enda av er trodde att detta skulle hända. ^

Jag visste inte vad jag hade förväntat mig att höra från henne efter att jag hade släppt den där bomben, men hon tittade bara på mig precis som att det var helt naturligt att säga till sin 17 åriga flickvän att man ville bilda en familj med henne. Det var dock allt hon gjorde, hon tittade bara på mig, utan att säga så mycket som pip. Jag vet inte om det kom som en chock för henne, eller vad det var. Jag visste inte heller om jag hade visat allt så dåligt, att hon inte märkt tidigare att hon faktiskt är den tjejen som helt och hållet vänt upp och ned på min tillvaro. ”Säg något, snälla.” Hon hade fortfarande inte sagt något, så nervositeten steg i min kropp. Jag ville inte att hon skulle ta avstånd från mig, och jag ville absolut inte att hon skulle bli skrämd. ”Jag vet inte vad jag ska säga.” Hon vände sig om så att hon låg med ryggen mot mig, det kändes verkligen som att jag hade förlorat henne. Jag hade utan problem kunnat leva tillsammans med henne, utan barn eller något. Bara hon och jag, men jag visste inte om jag hade hon kvar längre.

Jag vet inte hur länge jag låg vaken den kvällen, men det var bra länge. Även om jag visste att Scooter tidigare sagt åt mig att se till att få sömn, så var det fullkomligt omöjligt. Jag låg länge och tittade på hennes ryggtavla, vilket var det enda jag såg av henne. På morgonen när jag vaknade var det av mammas knackningar på dörren, jag hoppade upp ur sängen för att inte väcka Pearl, men det var inte fören jag såg mamma som jag kollade tillbaka i sängen och såg att Pearl inte var där längre. ”Vet du varför Pearl gick här ifrån tidigt i morse?” Mamma kollade undrandes på mig, men fortsatte sedan. ”Jag satt i den andra bussen och åt frukost redan vid halv 6, och då gick hon.” Det var nästan som att någon slog mig på smalbenet med något hårt, och bad mig lägga mig ned. På något sätt ändes det som att jag verkligen hade gjort henne illa. ”Om du vet varför måste du tala om det för mig.” Jag vet att mamma bryr sig om henne, och att hon anser att Pearl är hennes ansvar när hon är med oss här. Men detta var något jag var tvungen att lösa själv, hur nu det skulle gå till. ”Nej, jag vet inte.” Jag hatar att ljuga för mamma, men det var något jag behövde göra.

•

”Baby, kom tillbaka till bussarna. Jag tycker inte om att du är ute och springer helt själv, och framför allt inte när vi är osams eller vad vi nu är. Puss, jag älskar dig.” Jag skickade ett sms till Pearl i hopp om att hon skulle svara mig. Jag hann inte mer än klä på mig och kliva ut ur sovrummet fören det pep till i min mobil. ”Jag är hos Alex, kommer snart. Puss.” Jag fick inget jag älskar dig tillbaka, vilket gjorde mig mer orolig än innan. Jag gillar inte tanken av att hon är med Alex, jag vet hur han behandlar sina tjejer, och jag vill inte att Pearl ska hamna i samma hål som dem andra. Hon är värd så mycket bättre. ”Fick du tag i henne?” Mamma satt vid bordet och läste en av alla sina damtidningar. Jag nickade bara lite smått mot henne, men hon gav sig inte. ”Vart var hon?” Jag svalde högt och plockade ut en vattenflaska ur kylen. ”Hos Alex.” Mamma kollade på mig med stora ögon, precis som att hon inte förstod mina två ord jag sa till henne.

Pearl kom tillbaka efter tjugo minuter, men hon sa inget, utan gick bara raka vägen in i sovrummet. Mamma tittade bara på mig för att sedan lämna bussen. Alla andra lämnade även bussarna för att gå ut och äta tillsammans, men jag ville lösa allt med Pearl innan jag planerade något annat. Hon satt på sängen när jag kom in, men hon tittade inte på mig. ”Kan du förklara för mig vad det är som händer?” Hon svarade mig inte, och frustationen växte inom mig. Många gånger visste jag exakt vad jag skulle göra, men inte då. Jag hade inget sätt att hantera hennes tysthet, och det gav mig rysningar. ”Vill du inte vara tillsammans med mig mer?” Inte ens då kollade eller svarade hon mig, och hade det varit så att hon fortfarande ville det, anser jag i alla fall att hon hade reagerat, men inte. ”Jag vill inte göra dig ledsen. Det är det sista jag vill. Men jag vet inte vad jag känner mer.” Hon stack, inte bokstavligen, en kniv i bröstet på mig, och vred om den. Det gjorde så ont när hon sa det, när hon gjorde det verkligt.

”Har det något att göra med Alex?” Jag satt på sängen och kollade på henne när hon packade sina saker. Hon vände sig om och slog ut med armarna. ”Nej, det har det inte. Det handlar om dig och mig.” Inte en enda tår hade jag fällt, men dem var absolut inte långt borta. Hon var verkligen på väg att lämna mig. ”Vad är det då? Jag ger dig vad du vill. Säg något så fixar jag det.” Hon suckade och slog ut med armarna. ”Det handlar inte om saker Justin. Det handlar om att mina känslor för dig inte är dem samma som dem varit innan. Jag önska att fallet var så, för jag älskar dig verkligen.” Jag skakade bara på huvudet. ”Hur kan du säga att du älskar mig, men att du inte vill vara med mig?” Hon satte sig ned bredvid mig och tog min hand. ”Jag älskar dig, av just den anledningen, att du var den som lärde mig att älska.” Tårarna rann på mig, men mer än så var det inte.

”Lämna mig inte. Snälla, jag tar tillbaka allt jag sa igår kväll. Bara du stannar.” Jag frågade mig själv hela tiden hur jag skulle klara mig utan henne vid min sida, men kom aldrig riktigt på något bra svar. ”Det handlar inte om det. Snälla, gör inte detta svårare än vad det redan är. Jag ber dig.” Hon drog igen dragkedjan på väskan, och ställde den vid dörren. ”Jag ber dig inte att vänta på mig, men jag önskar innerligt att du gör det. För jag vill hitta tillbaka till dig, jag vill kunna säga att det är dig jag är kär i, och jag vill kunna leva mitt liv tillsammans med dig, och kanske några barn.” Allt kändes så overkligt. Precis som att det var en dum dröm. ”Kan jag i alla fall få följa med dig till flygplatsen?” ”Justin, det blir bara värre…” ”Jag tänker inte acceptera att du bara åker utan att jag får säga hejdå.”

Jag fick som jag ville, eller ja, eller inte. Jag fick i alla fall följa med till flygplatsen, och säga hejdå till henne. ”Jag antar att det är här vi säger hejdå.” Hon tittade på mig med blanka ögon, och vad jag såg på henne var det minst lika jobbigt för henne som för mig. Ändå var det hon som valde detta. ”Inte ett hejdå för alltid. Du får inte tro det.” Hon kysste mina läppar, och bara det var som en saga. Allt annat kring oss blev suddigt och tillslut var det bara hon och jag. ”Flight 34 mot Los Angeles, avgår om 10 minuter.” Den rösten gjorde mig ännu mer ledsen, men jag gjorde verkligen allt i min makt för att inte börja gråta. Jag ville inte ge henne det, hon grät och det räckte för mig. ”Glöm inte att jag alltid kommer älska dig.” Ännu en gång kysste hon mig, men tog sedan sin väska och började gå mot säkerhetskontrollen, utan så mycket som att ge mig en blick.

Vad var det som hände där? =/ Jag tror att Pearl lider av någon form av mentalstörning. ^ 

Pattie hade till och med varit så duktig att boka bord för oss alla, så när vi kom till restaurangen fick personalen en liten chock, då jag antog att hon inte använde sitt riktiga namn. Justin stod hela tiden bakom mig med sina händer i ett stadigt tag på mina höfter. Ibland kunde jag till och med känna hur han snosade mig i nacken, vilket kittlades en aning. Kyparen visade oss till bordet som låg en aning in i restaurangen, men ändå vid fönstret. Det enda kravet Justin hade var att vi skulle äta några våningar över marken, så att alla paparazzi inte skulle kunna hitta oss, och sedan psyka oss från utsidan. Alla satte sig ned vid bordet, men Justin tog min hand och förde mig till ett bord för två en bit ifrån. ”Jag vill ha en lugn middag med dig, på tu man hand.” Jag rodnade, för att han var så söt mot mig. ”Sötnosen då.” Han log bara mot mig, men drog ut min stol, så jag fick sätta mig ned.

När vi hade beställt vår mat och fått in våra drickor satt vi bara helt tysta och tittade på varandra. Han lekte med mina fingrar över bordet och det var en mysig stämning, även om jag kunde höra hur Pattie tisslade och tasslade om oss. ”Kolla vad söta dem är.” Jag kunde nästan känna hur hela gänget bakom min rygg vände sig om och kollade på oss. Justin däremot reagerade inte, utan fortsatte kolla på mig. Tillslut släppte jag honom med blicken och lät kyparen ställa ned en tallrik framför mig, och det fick Justin att göra lika. ”Mmh, vad gott det luktar.” Jag drog verkligen inte doften från min mat, pasta med fyra olika ostar. Justins mat såg inte heller så illa ut då han hade valt spagetti och köttfärssås. Jag var tvungen att smaka på hans mat, så jag stoppade ned gaffeln samtidigt som han gjorde det, och det resulterade i att vi fick upp samma spagetti, och det slutade med en kyss. Båda två skrattade, men det var ändå mysigt. ”Kyssen var godare än maten.” Han vet exakt vad han ska säga för att få mig att smälta.

Hela middagen var i stort sett tyst, om man bortser från skratten av alla andra som satt bakom oss, men det gjorde inget då det var mysigt. Jag satt och inspekterade varje liten detalj i Justins ansikte, och jag såg saker jag inte tidigare lagt märke till. Han hade tre leverfläckar på höger sida av munnen, likt dem tre vise männen. Jag har tidigare bara sett den mittersta av dem, men upptäckte då dem andra två. Jag märkte inte ens att han började prata med mig, fören jag såg hur hans läppar rörde sig. ”Gumman, vakna.” Han knäppte med fingrarna framför mina ögon och log mot mig. ”Vad?” Det var då jag insåg att han redan hade betalat och att alla andra redan rest på sig och gått. ”Oj, förlåt.” Han skrattade bara och tog min hand för att sedan fläta samman våra fingrar. ”Tack för middagen, det var verkligen super gott.” Han kysste mig på kinden och nafsade mig på örsnibben.

♥

”Följer du med mig?” Han lät hemlighetsfull vilket gjorde mig mer nyfiken, så jag nickade hysteriskt på huvudet. ”Ja.” Jag lät helt exalterad över något jag inte ens visste vad det var, vilket fick han att börja skratta. ”Söt du är gumman.” Han tog min hand och drog med mig bort från alla människor och mot arenan. Allt var nedsläckt så jag såg egentligen inte vart jag gick, men jag litade på Justin. Han skulle aldrig låta något hända mig. ”Sätt dig här. Jag kommer snart.” Jag satte mig ned på en stol i mörkret, men insåg ganska på en gång att jag befann mig på golvet framför scenen. Strax efter att mina ögon tillslut hade vant sig vid mörkret och jag kunde urskilja några få skuggor av olika saker tändes en lampa på scen. Justin kom ut och satte sig ned på en stol med sig gitarr i handen. Jag hade ingen aning om vad han höll på med, men jag satt på hel spänn för att få reda på det. En lampa tändes på mig, så att vi båda kunde se varandra. Allt kändes så mysigt, så underbart, och så nytt. Det var precis som att vi inte kände varandra.

Jag har aldrig lyssnat på Justins musik tidigare, så hans gamla låtar var för mig helt nya egentligen. Därför kände jag inte igen låten han började spela på, men jag gillade den på en gång. ”You’ve got that smile, that only heaven can make. I pray to God every day, that you keep that smile.” Det kändes som att han sjöng rakt genom mig, att det var någon som satt bakom mig, och att han sjöng till den. Dock tittade han på mig, i mina ögon, och en magisk känsla uppkom i min mage. ”Yeah, you are my dream, there’s not a thing I won’t do. I’ll give my life up for you, cause you are my dream.” Han reste sig från stolen och försvann från ljuset på scenen, för att sedan komma ned mitt emot mig. Han sjöng vad jag tror var refrängen samtidigt som han gick från scenen, men stannade upp då han stod framför mig. Han la ned gitarren på golvet men sjöng fortfarande. Då min personliga åsikt är att han sjunger mycket bättre utan musik blev allt så mycket mer verkligt. ”You had my child, you make my life complete. Just to have your eyes on little me, that’d be mine forever.” Jag vet inte vad det var som fick mig att reagera, men något sa mig att det där var det han ville få fram.

Vi sa inget till varandra när han hade sjungit klart, utan bytte bara intensiva blickar. Mer intensiva än dem vi någonsin utbytt. Jag reste mig sakta från stolen och ställe mig framför honom då han fortfarande stod kvar framför mig med ett litet lekfullt leende på läpparna. Han kysste mig hårt och passionerat samtidigt som han placerade sina armar kring min lilla kropp. Jag vet inte hur det gick till, men vägen tillbaka till bussen hade jag inget minne av. Hans värme fanns dock fortfarande kvar i min hand då vi satt i bussen. ”Baby, kommer du?” Justin satte sig ned på knä framför mig där jag satt i soffan, och tog mina händer i sina. Jag kunde fortfarande inte släppa det han hade i stort sett sagt till mig, fast med en fin melodi i bakgrunden. Jag var som helt paralyserad runt honom, jag visste inte hur jag skulle bete mig runt honom. Allt var bara så annorlunda, eller så var det bara jag som tyckte det. ”Ska vi sova?” Han nickade och drog upp mig ur soffan.

Tillsammans borstade vi tänderna och la oss sedan ned i sängen, jag hade dock ett nattlinne på mig för första gånger. Det har inte hänt tidigare, och jag märkte på honom att han inte förstod vad det var som hade fått mig till att bete mig så. Han la sig ned bakom mig, men inte mer än så. Ingen hand kring min midja, ingen puss på kinden och inge god natt. Allt var så annorlunda mot vad det brukar vara, det var precis som att vi inte kände varandra. ”Nej, tala om för mig vad det är som är fel.” Jag märkte hur frustrerad han lät, och jag kände hur han slog ned båda armarna i sängen, precis som att det fick vara nog. ”Jag måste få fråga dig en sak.” Jag vände mig om mot honom och fick se hans förvirrade ansikte. ”Fråga på, trodde inte vi höll saker från varandra.” Han lät frustrerad, och det var första gången jag hört honom så. ”Vad menade du med låten du sjöng för mig?” Han la sig ned på rygg och stirrade i taket, samtidigt som han tog ett djupt andetag. ”Jag vill leva mitt liv med dig. Jag vill ha barn med dig, en familj. Ett ställe där vi kan vara just det, människor och en familj.”

Planerade först inte att lägga upp ett kapitel idag, med tanke på att det var sjukt snålt på kommentarer. Men snäll som man är. Funderar starkt på att sluta vara snäll. =) 

När alla människor hade lämnat korridoren fanns det inga tvivel i kroppen om att Pattie skulle skälla på mig och Justin. Jag gjorde allt i min makt för att inte skratta. ”Ni två! Vad ska vi göra med er? Ena sekunden bråkar ni, så att den ena till och med byter hotell för en natt, och andra sekunden, där inne, på soffan.” Hon pekade med hela armen och det nästan kokade om henne. Hon kunde dock inte säga rakt ut vad vi hade gjort, och det var tur för då hade jag skrattat rakt ut. ”Vad mamma? Lite försoningssex har väl aldrig varit fel?” Hon spände ögonen i Justin och jag böjde ned mitt huvud då jag troligen rodnade stort. Jag klämde åt Justins hand hårt då jag bara ville försvinna från platsen och Pattie. ”Vi ska gå. Tror mamma har sagt sitt.” Pattie hade fortfarande inte sagt något efter Justins lilla fråga. Hela situationen kändes bara så hemsk, hon fick mig verkligen att må dåligt då hon hade, inte kommit på oss, men ändå tagit upp det. Det var så skönt att vara tillbaka i Justins hand, även om vi inte diskuterat det som hänt tidigare, men jag planerade att göra det senare på kvällen. Då han och jag skulle få en hel buss för oss själv hela vägen till Italien. Pattie ville inte av någon anledning sova i samma buss som oss.

”Baby, vi måste prata om det som hänt.” Det var faktiskt han som tog upp det och bara det gjorde mig glad. Han visade att han brydde sig, och det var underbart. Tillsammans satt vi i sängen, mitt emot varandra. Hans ögon brann, likt eldar i natten och det gjorde mig galen. ”Jag vill börja med att be om ursäkt för det jag sa till mina fans om dig. Det kom ut fel och jag menade inte att du stod i vägen.” Jag tog in varje litet ord han sa likt en vacker melodi, till tonerna av bussens brummande. Han lekte med mina fingrar och bara den beröringen fick min kropp att rysa. ”Förlåt för att jag var borta en hel natt, men om det är till någon tröst, så saknade jag dig varje minut.” Han log, sitt socker söta leende, som kunde få mig att smälta. Vi närmade oss varandra så att vi tillslut pressade samman våra läppar. Kyssen han gav mig smakade hallon, då vi tidigare hade ätit hallonkräm och mjölk. ”Är det något mellan dig och Alex?” Jag blev så chockad av hans fråga att jag bara stirrade på honom. Det tror jag fick honom att tro annat än sanningen. ”Är det?” Innan jag hann reagera lämnade han sovrummet och smällde igen dörren.

Han satt ute i soffan och spelade TV-spel när jag kom ut. Inte ens en liten blick gav han mig, och det kändes som att vi var tillbaka på ruta ett. ”Det är inget mellan oss. Vad får dig att tro det?” Inte ens då kollade han på mig, så humöret kokade över och jag kastade det som låg närmast på honom, vilket råkade vara en sked som låg på bänken bredvid mig. ”Vad fan gör du?” Han har aldrig skrikit åt mig tidigare, så att jag ryggade tillbaka var kanske inte så konstigt. Helt plötsligt stod han framför mig, med näst intill svarta ögon. Jag visste inte hur jag skulle reagera, så jag stod bara som förstelnad. ”Jag har inget för honom. Jag älskar dig, och bara dig!” Jag var tvungen att säga något, och det var det första som kom upp. ”Jag älskar dig också, förlåt!” Han drog in mig i en kram som fick mig att slappna av. Jag vet inte hur länge vi stod där men vi släppte varandra när bussen passerade ett stort hål i marken. ”Ska vi gå och sova? Det har varit en lång dag.” En enkel nickning var det enda jag kunde få fram då jag fortfarande var en aning spänd. ”Hey, jag skulle aldrig göra dig illa.”

När vi hade lagt oss ned la han sin hand försiktigt över min midja, troligen rädd att jag skulle ta bort den, men jag drog hela hans arm över mig. ”Är allt lugnt mellan oss?” Hans röst var så len, och sårbar, vilket gjorde mig nervös. ”Ja, så länge du inte har något emot att jag umgås med Alex.” Jag kände hur han stelnade till bakom mig och hörde hur han tog ett djupt andetag. ”Varför ska du det?” Jag vände mig mot honom och smekte honom över kinden. ”Han är en god vän. Vi har kommit jätte bra överens. Och jag behöver en vän, jag har ingen förutom dig.” Det såg ut som att han förstod vad jag sa, men det fanns ändå en svartsjuk blick hos honom som jag inte tyckte om. ”Lita på mig, snälla.” Jag försökte med mina bedjande ögon, men det verkade inte fungera. ”Jag litar på dig, men inte på honom.” En rynka mellan mina ögon uppstod då jag inte förstod ett dugg. ”Om du kunde se dig via mina ögon skulle du förstå att jag smälter varje gång jag ser dig, och att du är sjukt vacker.” Jag rodnade, big time, det var till och med så att jag kände hur mina kinder kokade. ”Sluta.” Var det enda jag hann säga innan han kysste mig.

På morgonen när jag vaknade var det inte av kyssar och gos utan av massa dunkande från köket. Justin låg inte bredvid mig så jag antog att det var han som höll på och slå sönder köket. När jag hade fått upp dörren såg jag att han höll på att göra frukost, och att det stod en bricka bredvid som han ställde allt på, vilket fick mig att inse att han gjorde frukost på sängen åt mig, så jag stängde dörren och kröp tillbaka till den ljumna sängen. Jag låtsades sova när dörren öppnades, och jag kunde höra hur han ställde ned brickan på sängordet. ”God morgon min sköna.” Hans mening lät som kvittrande fågelungar, om inte bättre. ”Åh, har du gjort frukost åt mig?” Jag kysste honom passionerat, och lät min tunga vandra över hans läppar vilket fick honom att öppna dem välkomnande. Det var som att den goda frukostdoften försvann och allt var Justin. Hans doft, hans beröring och allt annat, bara han. Jag har aldrig tvivlat på hans kärlek men ibland förstår jag inte hur han kan vara tillsammans med mig, när han har så många vackra flickor efter sig.

”Ska vi spara på vattnet?” Jag var på väg in i duschen när Justin tog tag i min arm och snurrade in mig i sin famn igen. ”Kom då.” Vi båda tog av oss kläderna innan vi klev in i duschen och lät det varma vattnet strila ned över våra nakna kroppar. Det var som att vara kär på nytt, varje gång han tog i mig, log jag och varje gång han kysste mina hungriga läppar vaknade monstret, som jag med all kraft försökte tämja. Jag ville inte att Justin skulle tröttna på mig och sex. Tro mig, det tog emot men jag ville inte förlora honom. Vi båda klev ur duschen och gjorde oss klara, för att äntligen få kliva av bussen och möta ett ganska svalt Italien. Vi hade kommit fram runt fyra på eftermiddagen och då var det en ledig kväll framför oss, som vi skulle spendera tillsammans med hela crew. Pattie hade fått bestämma, och hon hade valt att vi alla skulle äta middag tillsammans på någon fin och dyr restaurang.

Vi hade varit ute på turné i två veckor, och under dem två veckorna hade Alfredo legat hemma med över 40 graders feber, och mått ganska kast, men nu var han med oss, och det var hur kul som helst. Både Justin och han tyckte nog att det var underbart att få se varandra igen, för dem kunde inte sluta knuffa och skoja med varandra. ”Är alla klara?” Jag kollade mig runt och fick se att Pattie stod en bit från bussarna och ropade på oss, men det var en person jag inte såg, Alex. ”Nej, vänta lite.” Justin kollade efter mig när jag sprang in i Alex’ buss men jag orkade inte bråka med honom mer, så jag brydde mig inte. ”Hey, varför ligger du här? Vi ska ju åka.” Han kollade upp på mig, men rörde sig inte mer. ”Jag orkar inte med dessa kryckor mer, jag vill kunna dansa. Du anar inte hur frustrerande det är.” Jag satte mig ned på sängen och kollade medlidande på honom, även om jag visste att han inte ville ha det. ”Jag förstår inte, men jag kan ana. Dock kan du inte svälta dig själv, kom nu.” Han tog min hand som jag vänligt sträckte ut mot honom.

Förlåt för att ni har fått vänta hela dagen.

Men har haft fullt upp med massa släkt besök. Men ah, här har ni det. :) 

”Har jag förändrats?” Kenny satt i mitt rum när jag kom tillbaka, med sin mobil i handen. Till och med jag började tvivla på mig själv, mycket för att jag ville att Pearl skulle komma tillbaka till mig. Han kollade upp på mig och la ned luren. ”Hur då menar du?” Jag hatar när folk svarar med en motfråga, det är bara ett bevis på att man är osäker på sitt svar. ”Nej, det har du väl inte. Eller har jag missat något?” Han förstod att jag inte tänkte svara innan han svarade mig. ”Pearl sa det.” Det var allt jag behövde säga för att få Kenny att sucka. ”Vägrar hon prata med dig?” Jag nickade bara innan jag kastade mig i en av fåtöljerna, och la upp fötterna på bordet. ”Hon ligger säkert med Alex.” Påståendet var något som bara slank ur mig och fick Kenny att kasta en kudde i huvudet på mig. ”Så skulle aldrig Pearl göra. Hon älskar dig.” En hög harkling lämnade min mun och han spände ögonen i mig. ”Varför är hon inte med mig nu då?” Jag satte mig upp och la huvudet i händerna. ”Hon kanske behöver en vän, och inte en pojkvän.”

Klockan började närma sig fyra på eftermiddagen och vi alla skulle bege oss till arenan för att förbereda allt för kvällen. Pearl stod inte med Alex som jag hade trott då jag kom ned i foajén, hon stod med mamma. ”Förlåt för tidigare, jag borde inte ha dragit bara så där.” Man hörde klart och tydligt att på henne att hon bad mamma om ursäkt. Allt jag önskade var att vi också kunde be varandra om ursäkt, eller i alla fall jag, hon hade inte gjort något. ”Det är ingen fara, men gör inte om det.” Jag ställde mig bredvid dem och helt utan förvarning tog Pearl min hand, men hon kollade inte på mig. Det var som att en pusselbit föll på plats igen, och jag kände det där välbekanta lyckoruset i kroppen. Hon strök sin tumme över min handrygg och jag tror inte att mamma märkte något då hon pratade på precis som vanligt. ”Jaha kids, ska vi åka?” Scooter, pappan i gänget hade tagit kommando och alla följde efter honom till bilarna som var framkörda. Dock var det kaos utanför hotellet, men jag gjorde mitt bästa för att skriva så många autografer som möjligt, med Pearl i min andra hand.

•

Alla satt samlade i ett och samma rum, för att egentligen lyssna på Scooter och hans schema för kvällen, men jag var fullt upptagen med att titta på Pearl som verkligen lyste av lycka. Dock hade jag ingen aning om varför, men brydde mig inte heller, huvudsaken var att hon log, från andra sidan rummet. Hon satt med mobilen i handen och det såg ut som att hon sms:ade, vilket jag ganska på en gång fick reda på då det pep till i min egen mobil. ”Sluta titta på mig som att du vill äta upp mig! Eller gör något åt det, ;)”  Hur i hela friden skulle jag tolka det där? Jag kollade på henne i hopp om att hon skulle kunna ge mig ett svar, vilket hon gjorde då hon bet sig löst i läppen. ”Jag går ut nu, du kommer om två minuter.” Hon nickade åt mig innan jag lämnade rummet. Jag satte mig en bit ifrån dörren, men så att jag ändå kunde se när hon kom ut, yr som en hörna. Hon kastade med blicken fram och tillbaka för att sedan möta min. Lusten brann likt två eldar i hennes ögon, när hon var nära nog ör mig att se det.

Hon var precis på väg att kyssa mig, och oavsett hur mycket jag ville att det skulle hända, tog jag henne i handen och drog med henne till närmsta tomma rum som lyckligtvis var min loge. Hon pressade mig mot dörren när jag hade stängt och låst den. Hennes läppar passade perfekt mot mina och jag kunde inte släppa dem även om jag ville smala på resten av henne. ”Du måste ta mig. NU!” Det kom ut likt ett stön jag kysste och bet henne på halsen. Hon hade bara en klänning på sig så allt var mycket enklare, var dock inte beredd på att hon skulle ha trosorna i handen innan jag ens fått ned henne i soffan. Vi kysstes passionerat och lekte med varandra när jag med två fingrar smekte henne. ”Wow baby, var har du tänkt på idag?” Hon log mot mig samtidigt som mina fingrar verkligen blev våta av henens safter. Tre fingrar pressade jag in i henne och som svar fick jag ett högt och utdraget stön. Att vi vilken sekund som helst hade kunnat bli påkomna gjorde mig mer upphetsad. Hon hjälpte mig av med mina byxor och runkade mig samtidigt som jag smekte henne och vi tillsammans kysstes.

Med en enkel stöt trängde jag in i henne och det var som stötar som gick genom min ryggrad, av ren glädje. Hon klöste mig på ryggen under min tröja och jag märkte att hennes naglar hade växt sedan sist, men det var ren njutning. ”Varför stöter du så mjukt, jag går inte sönder. Hårdare!” Hon vet vad hon vill i sängen eller i det fallet, soffan. Så det var lika bra att ge henne det, annars vet man aldrig vad som händer. Hon kom i en lång utdragen orgasm, med höga stön som även framkallade min. Jag gled ur henne men vi kysstes hela tiden med mycket tunga och händer över varandra. Att kyssa hennes hals kan ibland vara mer underbart än just hennes läppar då jag får höra hur hon njuter, precis vid mitt ena öra. Jag bet henne återigen på halsen men denna gång en aning hårdare och det lämnade även märken. Vi klädde på oss och lämnade logen, och det första vi såg utanför var Kenny, med ett brett leende på läpparna, dock inte mot oss då han inte såg oss. Pearl kysste mig och smög sedan iväg mot toaletten. ”Hey JB! Är du redo?” Jag stod med ryggen mot honom, men vände mig om. ”Självklart, nu kör vi.”

”Vi tänkte att vi skulle gå all in idag. Alla vet vi hur galna dina fans blir så om du tar av dig din tröja mellan två valfria låtar.” Jag höll på att smälla av när Scooter sa det. Min rygg skulle inte göra sig snygg på tusentals bilder. Det var till och med så att det sved till när Kenny slog till mig över ena skuldran. Jag svalde högt och kunde se hur Pearl log stort mot mig. ”Nej!” Det var allt jag svarade och lämnade rummet för att gå in i min loge och byta om. Kenny följde med och satte sig i soffan. ”Där skulle inte jag sitta om jag var du.” Han reste sig upp på en gång och spände blicken i mig. ”Vadå då?” Jag kunde inte hindra skrattet som lämnade mina läppar. ”Låt mig säga att hon inte legat med Alex.” Samtidigt tog jag av mig tröjan och visade honom min rygg. ”Oh, gör det ont?” Han hånlog mot mig och satte sig fåtöljen med en misstänksam blick. Precis när jag skulle svara honom kom Pearl in genom dörren med ett brett leende. ”Hej baby. Redo?” Hon kysste mig på kinden för att sedan gå till sin väska. ”Alltid.” Kenny betedde sig som ett litet barn mot oss, fnittrade och hade sig, vilket störde mig lite. Jag klädde på mig min första uppsättning av scenkläder och sedan lämnade vi alla rummet.

Det var verkligen underbart att vara tillbaka på scenen och framför allt mina älskade fans. Men det som var bäst, var att få dela det tillsammans med Pearl. Hon stod på sidan av scenen tillsammans med mamma och alla andra, och hon log mot mig samt kastade en del kyssar. Varje gång jag sjöng Boyfriend var det henne jag tänkte på, för det var henne låten var skriven till. Jag hoppades att hon gjorde lika. ”Mår ni bra?” Publiken skrek rakt ut, för allt dem var värda. ”Kan ni tända ljuset så jag ser alla vackra flickor i publiken?” Ännu en gång steg ljudnivån en aning men Scrappy gjorde som jag sa och slog på alla lysen så att arenan blev upplyst. Anna, min ena dansare kom tillsammans med Dan ut med två stolar, så han och jag slog oss ned på en varsin. Melodin till min gamla låt Never Let You Go, började spela och jag tog första tonen. Hela konserten var helt underbar och jag var alldelens full med lycka i kroppen, dock varade det inte speciellt länge, mamma mötte mig med en arg blick samtidigt som Kenny stod och hånlog mot mig. Han hade med all säkerhet talat om för henne vad jag och Pearl hade gjort.

Jag raderade det andra inlägget i ren panik, men insåg sedan att jag enbart hade missat i rubriken. ^ Det var rätt del som låg ute, men med fel rubrik. ^^ haha, aja. Sånt so händer. Så för er som läste det, det gör inget. ^^ 

Vad tror ni Pattie har att säga? =) 

Inte nog med att han sagt att jag i stort sett stod i vägen, så sa han även att jag kunde åka hem. Precis när hissdörrarna slogs igen kunde jag höra hur hon skrek mitt namn i ren panik, men jag brydde mig inte. Pattie var precis på väg in genom sin dörr när jag kom rusandes mot henne. Utan att tänka mig för kastade jag mig kring halsen på henne och grät. ”Men lilla gumman, vad är det som har hänt?” Hon tog både min och sin väska och så gick vi in på rummet. ”Kan du fixa ett flyg hem till mig, självklart betalar jag.” Hon tittade förskräckt på mig och vi slog oss ned i soffan. ”Du åker ingenstans fören du har berättat vad det är som har hänt.” Hon strök mig över ryggen och torkade bort mina tårar som ändå envisades med att rinna. ”Vi tjafsade och det slutade med att sa att jag kunde åka hem. Och jag älskar honom så jag tänker göra det.” Hon tittade på mig precis som att det inte var hennes son jag pratade om. Jag snyftade till en gång och lovade mig själv att det var sista gången. ”Han skulle aldrig göra så.” Jag kollade bara på henne innan jag tog min handväska och lämnade rummet.

Att jag inte redan från början förstod att Pattie skulle försvara Justin, det skulle vilken annan mamma som helst göra. Jag lämnade hotellet bakom mig och började vandra längs Malaysias kroggator. Det kryllade av fulla människor överallt så jag valde att vika av mot ett annat hotell, som jag kunde spendera nattens få timmar på. Det var inga problem att få ett mysigt enkelrum, där jag i alla fall kunde få mig lite sömn. Jag hade den turen att jag fick balkong mot alla krogar, så jag tog mig en Cola ur kylen och satte mig på balkongen. Min mobil hade redan då jag lämnade hotellet börjat ringa, så jag satte den på ljudlöst och stoppade ned den i väskan. Efter en halvtimme ute i friska luften valde jag att bädda ned mig i sängen. Det var ett tag sedan jag sov i en enkelsäng, helt ensam. Solen lyste in genom fönstret alldelens för tidigt, för min smak. Eftersom det var alldelens tyst runt mig i rummet kunde jag höra mobilen surra, och jag hämtade den. ”Vet du hur orolig jag är? Vart är du? Jag älskar dig. Puss ♥” ”På väg hem, varför bryr du dig?”

Även om jag inte hade några rena kläder med mig hoppade jag ändå in i duschen. Jag visste att jag var tvungen att återvända till dem andra just för att min väska var där. Hotellet jag bodde på kostade 500kr/natten men det var det värt. Det var tydligen en bit till det andra hotellet så jag tog en taxi. Nervositeten steg i kroppen när jag klev in i foajén men det var något jag kunde hantera. ”Vart har du varit?” Rösten tillhörde varken Justin eller Pattie, så jag vände mig om för att mötas av en inte så glad Kenny. Jag suckade och fortsatte mot hissen, och han följde efter. ”Han ligger på rummet och vägrar äta frukost, eller göra något.” Jag kollade bara på honom och lyssnade på hans patetiska tal. ”Jaha, vad ska jag göra åt det? Han bad mig åka hem igår.” Nu var det hans tur att titta chockat tillbaka. ”Just det, ta reda på saker först.” Med dem orden lämnade jag hissen och styrde mina steg mot Patties dörr, för att hämta min väska. ”Hej gumman. Vart har du varit?” Jag gick bara förbi henne och tog min väska för att sedan rulla med den ut.

”Kan jag få låna din dusch?” Alex öppnade dörren till sitt hotellrum, och jag visste att han var ensam då alla andra dansare lämnade hotellet när jag kom. Han såg helt chockad ut då jag stod där med min väska och allt, men hoppade åt sidan och släppte in mig. När jag kom ut från duschen med nya och rena kläder kände jag mig som en ny människa. ”Vad är det som har hänt mellan dig och Biebs?” Jag visste att grabben hade många smeknamn, men det där tog priset. ”Du kan lita på mig, säger du något som du inte ville någon annan ska få veta, så stannar det hos mig.” Han la sin hand på min, troligen för att visa att han talade sanning. ”Det började när han pratade med sina fans på soundchecken och sa att jag inte skulle komma i vägen mer.” Han lyssnade precis som att han brydde sig, vilket var udda. Ingen, förutom min mamma har tidigare gjort det, om man inte räknar med Justin. ”Prata med honom, inget blir bättre av att ni ignorerar varandra.” Jag visste att han hade rätt, men Justin slutade skriva och ringa när jag sa att jag var på väg hem. ”Kanske, kan vi inte spela kort eller något?” Han nickade och tillsammans satte vi oss i soffan.

Mamma hade varit över till mig när Pearl lämnat hennes rum. Det var dit jag trodde att hon hade gått och då visste jag att hon var i trygga händer, men när mamma kom förstod jag att Pearl hade dragit. Det blev inte speciellt mycket sömn den natten då jag hela tiden låg och stirrade i taket samt hoppades att hon skulle höra av sig, men inget hände. Det fanns inte bara en sak som åt på mitt samvete utan tre. Först det jag sa till mina fans, sen att jag sa att hon kunde åka hem och den sista och värsta, att jag lät henne gå då vi var osams. ”Bieber, kliv upp nu. Hon är tillbaka på hotellet så du vet.” Det gick fort att ta sig upp ur sängen, lite för fort då jag snubblade på väskan. Kenny hade kommit in med en stor kopp kaffe åt mig, vilket jag uppskattade stort. ”Vart är hon?” Jag var tvungen att reda ut detta med henne innan det gick för långt. ”Du kommer inte gilla det.” Jag tvärstannade i mina rörelser och kollade på honom. ”Med honom?” Han nickade lite smått, nästan så att jag inte såg det. Jag kunde inte längre säga hans namn, då jag trodde han var min polare och inte skulle stöta på min tjej.

Jag vet inte hur många gånger Kenny försökte stoppa mig från att gå dit, men det var några, dock lät han mig tillslut. Det kändes konstigt att knacka på en annan grabbs dörr, för att få prata med min egen flickvän, men jag kunde inte bara klampa in. Dörren öppnades av Pearl själv, då hon troligen gjorde han en tjänst med tanke på hans ben, som jag varit elak nog att skita i. ”Kan vi prata, eller stör jag?” Till och med jag kunde höra hur spydig jag lät mot henne och det var absolut inte meningen. Jag ville inte att hon skulle hata mig mer än hon redan gjorde. ”Nej, förlåt. Vill du ta en promenad med mig?” Jag ställde om frågan på ett bättre sätt för att visa att jag inte ville bråka mer. Hon stod helt stilla framför mig och gjorde inte den minsta rörelsen för att svara mig. Tillslut tappade jag tålamodet. ”Förlåt att jag störde er.” Jag hann ta två steg från henne när jag hörde hur hon harklade sig. ”Jag vill inte bli sårad. Och du vill inte ha mig här plus att jag bara är i vägen. Låt mig då få umgås med någon som faktiskt uppskattar min närvaro. Du är min pojkvän, men du har blivit så annorlunda sedan vi steg på planet i LA.” Hon var helt lugn, men hennes tårar rann likt ett vattenfall.

Helt utan förvarning hade hon gått in och dragit igen dörren framför mig. Där stod jag och stirrade på en dörr, utan att kunna röra mig. Jag, annorlunda? På vilket sätt då? Mamma kom gåendes från hissen men hon stannade då hon såg på mig. ”Vad är det som har hänt?” Jag skakade bara på huvudet och började gå mot henne. ”Jag tänker inte blanda in dig i det här. Så nej, den här gången behöver du inte veta mer än att jag är på gränsen att förlora min flickvän över något idiotiskt jag sagt.” Jag vet att jag var elak mot mamma som bara lämnade henne där, men jag hade inget val. Jag ville inte blanda in fler personer i det, och då var det bättre om dem inte visste vad som hänt. Precis när jag skulle kliva in i hissen slog det mig att jag inte var en sådan människa som gav upp. Jag tänkte inte ge upp henne.

Jag anser att det är viktigare att ni får kapitel, än att jag sitter och letar bilder. Så detta blir bildlöst, och nu ska jag fortsätta försöka få min dator att bli som min. Genom att fylla den med skit :P haha ^^ 

Nu är det såhär. Min dator valde att stänga sina dörrar igår så nu är jag utan. Jag vet inte hur jag ska kunna få detta att gå ihop när jag inte har råd att köpa en ny. :( eftersom fläkten inte vill fungera kan jag inte sitta mer än 10 minuter innan den lägger av och är sen tvungen att vänta tills den svalnat, för att sedan starta den igen. Det tålamodet har inte jag och det skulle bara resultera i att jag kommer slå en näve genom skärmen. (har hänt förr) och då kan jag inte flytta över allt mitt från den till en annan. Så ah, jag är utan dator.

Jag vet att ni kommer bli besvikna, men jag kan inget göra. Kanske ska förhandla med mamma så kanske jag kan köpa mig en ny. Vi får se.

Bli inte arg på mig nu, för det klarar jag inte av. Jag ber så hemskt mkt om ursäkt.

Jag ignorerade honom medan jag gick in på toaletten och borstade mina tänder, samt tvättade av mig mitt smink. Jag kände mig iakttagen av honom då jag stod där inne, och han stirrade på mig från dörröppningen. ”Vad är det?” Jag torkade mig och kollade frågande på honom. ”Ska jag packa ihop mina saker och skaffa ett eget rum, eller kanske till och med åka hem för att inte komma mellan dig och dina fans?” Han stod där med öppen mun, troligen inte beredd på att jag skulle ställa honom mot väggen, men jag gick bara förbi honom och tog av mig kläderna och la mig i sängen. ”Det var inte så..” ”Så du menade? Nej, kanske inte, men det var så du sa det. God natt.” Jag hörde hur han suckade, men jag orkade inte bry mig, jag var alldelens för trött i kroppen för att orka lägga ned den energin på att tjafsa med honom. Sängen sjönk ned och jag kände hur han försiktigt placerade sin hand över min midja. ”Nej, ge dig.” Jag tog bort den på en gång och flyttade mig så nära kanten jag bara kunde utan att ramla ned i golvet. ”Babe?” Jag orkade inte svara honom, utan gjorde allt för att försöka sova.

På morgonen när jag vaknade var jag helt ensam i sovrummet, precis som jag ville vara. Jag ville inte höra Justin säga hur ledsen han var, eller att han inte menade det så, men det var så han sa det, och det var så jag tolkade det. Så vad han menade sket jag fullständigt i. Jag visste att vi skulle flyga vidare till Malaysia under dagen, så det var egentligen bara att göra sig klar och packa väskan för att sedan gå ned till dem andra. Justins saker var till och med borta från sovrummet vilket faktiskt gjorde mig en aning nervös. Jag tog en snabb dusch men struntade i att blöta ned håret, annars hade jag blivit kvar där inne alldelens för länge. Väskan packade jag på samma sätt som alla andra gånger, jag kastade bara ned det och drog igen dragkedjan. Väl nere vid receptionen var Pattie den första jag fick syn på och det gjorde mig lugn. ”Gumman, vad är det som har hänt?” Jag förstod inte vad hon pratade om, och jag antog att jag såg ut som ett enda stort frågetecken när hon senare fortsatte. ”Justin sov inne hos mig inatt.” Så det hade varit anledningen till att hans saker inte varit kvar, eller att han själv inte hade befunnit sig i rummet.

Jag kunde inte annat än känna mig illa till mods, hade jag verkligen varit så elak mot honom att han till och med valde att lämna hotellrummet? Skuldkänslorna bara välde över min kropp, och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Pattie tittade oroligt på mig, men jag viftade bara med handen och bröt blicken mellan oss för att sedan se på Justin som stod en bit bort och skrattade tillsammans med en av tjejerna som dansade med honom, Anna tror jag hon hette. Jag hamnade i en egen värld men kom genast tillbaka när jag kände en hand på min axel. ”Hej, hur mår du?” Jag gav Alex en kram, eller så gott jag kunde med tanke på att han hade sina kryckor med sig. ”Jag mår bra, i alla fall så bra man kan må med ett brutet ben.” Han skrattade till, precis som att det inte störde honom det minsta att han inte skulle få vara med och dansa på över tre månader, minst. Han fick mig att glömma mina bekymmer, när hans var så mycket större.

♥

Efter mycket om och men hade vi äntligen tagit oss till flygplatsen, och satt alla på samma plan på väg mot Malaysia. Justin satte sig ned mellan Alfredo och Kenny, vilket bevisade nog för mig att han inte ville sitta med mig. ”Får jag sitta här?” Alex satt ensam ganska långt bak, så jag passade på att fråga honom om det var okej att sätta sig bredvid honom, då jag inte hade någon lust att sitta någon annanstans. ”Självklart.” Han gestikulerade att jag skulle sätta mig ned. ”Varför sitter du inte med Justin?” Jag visste att frågan skulle komma, men jag hade inget bra svar, då jag själv inte visste. Med en enkel axelryckning kollade jag på honom. Det var precis som att han inte ville lägga sig i, då han plockade upp sin lilla dator. ”Ska vi se en film?” Jag nickade bara lite svagt för att sedan spänna fast mig och luta mig tillbaka i stolen, eller fåtöljen som det egentligen var. Det har inte blivit mycket film tittande för min del under dem senaste månaderna, så jag har missat i stort sett allt nytt som kommit. ”Vilken vill du se?” Han rullade i en lista bland alla sina filmer, men behövde inte alls fortsätta speciellt länge då jag fick syn på Bilar 2. ”Den.” Helt exalterad slog jag ihop mina händer och log med hela ansiktet, och det fick honom att börja skratta.

Det gjorde ont i mig att se henne ha så kul med Alex, men det kändes ändå som att det var mitt fel att hon drogs mer till honom. Hade inte jag från början sagt sådär till mina fans hade det aldrig hänt, hon hade aldrig blivit sårad på det sättet hon blev. Hade inte jag satt mig mellan Kenny och Scooter hade inte hon satt sig bredvid Alex, så jag får i stort sett skylla mig själv. Dock kan jag inte få något ogjort. Efter en timme i planet var jag så illa tvungen att besöka toaletten, och det var något jag hade dragit ut på, då jag var tvungen att gå förbi Pearl och Alex för att komma till toaletten. Båda två sov, men det var inte det som fångade min uppmärksamhet. Pearl låg med huvudet på hans axel och sov, och han hade lutat sig mot hennes huvud, han sov han också. Det gjorde riktigt ont att se det. Det var som att hon spottade mig rakt i ansiktet, vilket jag kanske förtjänade, jag vet inte. Toa besöket gick fort och jag gick genast tillbaka till min plats. Både Kenny och Scooter satt och slumrade lite, så jag var vaken helt själv. Då alla andra i planet också sov, eller försökte.

Flygresan var jobbig, mycket jobbigare än alla andra. När vi väl landade och jag fick komma ut och i friska luften blev jag genast piggare då jag inte hade kunnat sova en enda sekund på planet. Väskorna hämtades i ren tystnad, förutom mellan Pearl och Alex som hela tiden skrattade tillsammans. Det kröp i min kropp, jag ville reagera, men det var säkert det hon ville att jag skulle göra, så jag höll mig hela tiden i skinnet, även om det var fruktansvärt svårt. Jag hade inte berättat för någon vad det var som hade hänt, men jag ville göra det. Jag ville berätta för mamma, då hon är den enda som förstår mig på det sättet jag vill. Vi delades upp i två bilar när vi åkte mot hotellet, och även om jag väntade på att Pearl skulle komma till mig så gick hon ändå med Alex till den andra bilen. Det kändes som att hon inte såg mig mer, precis som att jag inte existerade i hennes värld.

”Justin och Pearl. Här är era nycklar.” Scooter hade inte sett vad som hade hänt, så jag förstod att han förväntade sig att vi skulle sova tillsammans. Vilket jag inte hade något emot, men jag såg hur motbjudande det var för Pearl att ta emot den nyckeln. När vi kom upp högst upp på hotellet, där bara hon och jag hade ett rum suckade hon högt, vilket fick mig att reagera. ”Du behöver inte sova med mig, jag märker att du inte vill.” Hon stannade upp och vände sig mot mig. ”Våga inte lägga över det här på mig. Du har sagt rakt ut att jag inte ska komma emellan mer. Så varför är jag fortfarande med? Varför säger du inte bara att jag ska åka hem?” Hennes ord satte sig rakt i hjärtat på mig, och innan jag hann reagera hade jag kastat ur mig något som jag senare skulle få äta upp. ”Ingen tvingar dig att vara kvar. Så det är bara du åker hem.” Hon stod som en staty framför mig, för att sedan med tårar i ögonen springa tillbaka till hissen och åka ned. Jag hade verkligen ställt till det.

Jahapp, hur slutar detta nu då? =/ 

Jag har börjat jobba nu, så jag vet inte hur det blir med denna novell, med tanke på att datorn bara vill äta upp mig. Jag önska jag var miljonär, då skulle jag köpa på mig ett gäng datorer, så jag bara kunde kasta den ena. :P

Jag hörde vad Justin sa om mig då han stod på scenen, och helt ärligt så skar det i hjärtat på mig. Jag trodde verkligen att hans sätt att älska mig, skulle skilja sig mot hans sätt att älska dem, men tydligen inte då jag aldrig mer skulle komma i vägen. Han fick det nästan att låta som att det var mitt fel att vi hade kommit försent, att jag var den man skulle skylla på. Han förstod inte att han bäddade för att få dem att hata mig mer än dem redan gjorde. När han sedan klev av scenen för att gå och byta om passade jag på att hålla mig undan, jag hade ingen lust att se honom just då. Jag ville inte att vi skulle börja bråka innan han skulle kliva upp på scen igen, så därför gjorde jag honom en tjänst. Mitt skosnöre åkte upp på skon så jag stannade, helt utan att titta vart, och böjde mig ned för att knyta det, då någon plötsligt slog upp dörren bredvid mig, och det resulterade i att jag flög som en liten vante tvärs över golvet. ”Men Pearl, vad gör du?” Jag kunde höra Kenny bakom mig, hur han höll sig för att skratta. ”JAG? Det var ju du som såg till att jag hamnade här.” Han fortsatte skratta vilket gjorde att jag också började.

Jag kunde inte resa mig upp för att jag skrattade så mycket plus att mitt knä värkte en aning, så jag blev sittandes där ett tag. ”Här, jag ska hjälpa dig upp.” En hand jag inte tidigare sett på nära håll sträcktes ned till mig som jag genast greppade, då jag inte kunde sitta kvar mer, för att jag var livrädd att någon skulle springa över mig, vilket nästan hänt flera gånger tidigare. ”Jag är Alex, vi har inte riktigt hälsat på varandra.” Jag kände igen honom som en av Justins dansare, och jag hade inte pratat speciellt mycket med någon av dem. ”Pearl.” Något med honom fick mig att titta lite extra, vilket absolut var förbjudet. Vi stod och skrattade ett bra tag tillsammans, om massa olika saker. Helt plötsligt kom Justin fram och pressade sina läppar mot mina, vilket gjorde mig irriterad så jag knuffade bara undan honom. Om blickar kunde döda, hade inte jag varit speciellt levande, då han inte såg glad ut. Precis när han var på väg att öppna munnen kom Scooter gåendes och ryckte tag i Justin. ”Scen om 2 minuter.” Det kändes så konstigt att låta honom gå och vi var osams, eller något. Men jag kunde inte hindra honom.

♥

Han rörde sig som en gud på scenen och jag förstod på en gång varför alla tjejerna var som galna. Tillsammans med Pattie och resten av Justins crew stod jag på sidan av scenen och kollade när han gjorde det han gör bäst. Ibland kunde jag till och med känna mig elak, nästan som att jag ställde mig mellan han och sina fans frivilligt för att skapa en konflikt, vilket gjorde att jag tillslut började gråta. Jag snyftade inte eller gjorde några ljud, så det var egentligen ingen som skulle ha sett det, om inte Pattie kollade på mig just då. ”Men lilla gumman, vad är det?” Hon la en arm om mig, men bara det gjorde så att jag började gråta ännu mer och lämnade stället för att sätta mig på ett lugnare ställe. Jag kunde höra hur publiken skrek allt vad dem orkade och sedan hur allt blev en aning tyst på scenen. Alla dansare klev av, och Alex fick syn på mig där jag satt. Han styrde stegen mot mig medan alla andra gick mot deras omklädningsrum. ”Vad är det som har hänt?” Han satte sig ned på lådan bredvid mig, och väntade troligen på att jag skulle svara honom, men jag visste inte vad jag skulle berätta. Jag kände honom inte.

Jag hörde hur Justin sjöng låten jag en gång i tiden satt ett namn på, Be Alright. Jag älskade den låten och det var oftast den han nynnade för mig sent på kvällarna då jag inte kunde somna. ”Ska inte du ut på scen snart?” Jag var den första som bröt tystnaden efter att jag inte ville svara på hans fråga om vad det var som hade hänt. Han kollade bara på mig för att sedan nicka lite smått på huvudet. ”Nej, eller jo. Kommer snart.” Han hoppade ned från lådan han satt på och sprang bort till logen dansarna bytte om i. Åter igen satt jag där helt ensam, och mina tankar hann ifatt mig. Allt kändes så fruktansvärt meningslöst. Alla månader med Justin hade verkligen varit en dans på rosor, just då vi befann oss på skolan, om inte Aurora hade förstört allt så många gånger. Men nu under turnén kom det så mycket tankar angående alla Justins fans och vad dem tyckte om mig. ”Så, klar.” Jag hade inte ens märkt att Alex kommit tillbaka, fören han satt bredvid mig med nya kläder och en fräsch parfym på sig. Han luktade faktiskt riktigt gott där han satt bredvid mig. ”Oj, det gick fort.” Jag visste inte vad jag skulle säga.

Återigen var det fart på scenen och alla dansare var ute tillsammans med Justin. All Around The World, var låten dem tillsammans med publiken sjöng och dansade till. Jag hade ställt mig på ett annat ställe där jag fick stå själv. Jag såg hela föreställningen, men hade önskat att jag gjorde det med glädje i kroppen. Allt jag hörde var Justin ord som ekade i mitt huvud, Hon ska aldrig mer komma mellan oss. Hur kunde han säga så, och verkligen mena det? Sista låten han körde var Never Say Never, och något som inte fick hända, hände. Alex och Marwin skulle tillsammans göra massa olika karate sparkar, men sista som skulle göras gick åt skogen då Alex landade helt fel och blev liggandes på scen. Jag tror inte att Justin reagerade då han fortsatte, eller så hade dem det som regel, att oavsett vad som händer så spelar vi klart. Han kravlade av scen, och då såg jag hur benpipor stack ut från smalbenet på honom. ”Men herregud, du måste till sjukhuset.” En av Justins chaufförer kom springandes då han redan blivit informerad. Han tog honom under armen och började gå. ”Jag följer med.”

♥

Alex kom in på operation på en gång då vi kom dit, och jag sa åt chauffören att han inte behövde stanna utan att vi skulle ta en taxi tillbaka till hotellet sen. Jag satt i väntrummet och väntade på att få träffa honom igen. Dock kändes det lite konstigt att följa med en man inte känner till akuten, men det fanns ingen annan som kunde eller som hade tid. Och jag ville inte att han skulle behöva åka själv. ”Är du Pearl?” En doktor kom ut i väntrummet, där jag satt med en tidning i högsta hugg. ”Ja?” Han tog med mig in i ett rum där Alex höll på att vakna upp efter narkosen. ”Hej, hur mår du?” Han sneglade ned mot sin egen fot och tittade sedan upp på mig. ”Jadu, ser ut som att det inte blir dans på ett tag.” Han skrattade faktiskt till, precis som att det inte gjorde honom något. Han fick åka hem en timme senare och det var svårare än jag hade trott från början då vi kom till hotellet, med tanke på att det var fullt med fans utanför, jag dog upp min luva på tröjan, och satte på mig solglasögonen, för att sedan hjälpa Alex ur taxin och upp för trapporna. Han hoppade in till sitt rum och jag fortsatte till mitt och Justins. ”Vart har du varit?” Han satt nästan innanför dörren och spände ögonen i mig när jag klev in. ”Alex bröt benet, så jag följde med honom.” Svaret var nonchalant och jag brydde mig inte speciellt mycket.

Det luktar svartsjuka från Justin. ^^ Eller vad tror ni? 

Min dator håller hela tiden på och varnar om att min fläkt i datorn inte fungerar, så det är skit störande att skriva när man var tredje sekund är tvungen att trycka enter. =/ Men ah, jag gör det bästa av situationen.. :P 

Jag skulle vara så duktig att dammsuga ur mina tangenter där man kunde hitta en hel macka om inte två. Men då hände något, min fläkt i datorn slutade fungera, och jag får nu upp en varningsruta 10 ggå i sekunden. =/ Jag vet inte om datorn är trasig eller vad det är, men jag vågar inte starta den. Så uppdateringen kan krascha lite nu. Jag ber om ursäkt för det! :(

10 maj 2012. Det var ett tag sedan jag vaknade i olika hotellrum varje morgon, men det var inget jag hade något emot, speciellt inte då jag hade Pearl bredvid mig varje morgon. Hon var så vacker där hon låg och snosade bredvid mig. Ibland log hon, troligen åt något hon drömde om, och ibland så rynkade hon näsan, precis som att det luktade illa. Min prinsessa, det var det hon var. Solen sken utanför fönstret och man kunde klart och tydligt höra mina fans hur dem stod utanför och sjöng min första singel från den nya skivan, Boyfriend. Fansen i Spanien var fantastiska och verkligen stöttande. Scooter hade gett mig ledigt på dagen, så jag tillsammans med Pearl och Kenny kunde utforska staden lite. Det var så varmt på rummet eftersom att dörren var stängd, vilket jag inte förstod varför, men blev genast glad då jag såg Pearl. Hon hade inga kläder på sig, förutom ett par minimala trosor, och hon hade täcket långt ned på midjan.

”Baby, dags att vakna.” Jag kysste henne på halsen och fortsatte upp över hennes kindben så att jag tillslut nådde hennes underbara läppar. Hon besvarade kyssen med en aning trötthet i kroppen, vilket jag kunde förstå då klockan inte alls var speciellt mycket, och vi hade flugit hela natten. ”Jag vill inte.” Hon suckade, vände sig om och drog täcket över huvudet. Jag skrattade till för att sedan krypa in under hennes och drog hennes kropp mot min. ”Baby, kan vi inte sova en stund till?” Hon lät verkligen lidande, men jag kunde inte låta dagen gå till spillo bara för att sova bort den. Jag smekte hennes mage och masserade hennes ena bröst, ett lätt stön lämnade hennes läppar, och jag visste att jag hade väckt hennes inre demon. Både hon och jag visste att hon inte skulle kunna motstå mig när jag gjorde så, och hon kunde absolut inte lägga sig ned och sova igen. Hade man en gått väckt den sovande björnen, fick man också ta hand om den.

•

”Vad ska jag ha för kläder på mig?” Ibland kom hennes dåliga sida fram, den sidan som verkligen frågade om allt hon gjorde. En sida hon plockade fram då hon klev på flyget första gången. Hon ville inte att jag skulle skämmas över henne, och hon ville inte heller att någon skulle ha något att klaga över. Jag förstod mig inte på henne vissa gånger, men samtidigt var det ändå den Pearl jag för flera månader sedan blev dödskär i. ”Gumman.” Jag la huvudet på sned och kollade på henne, i hopp om att hon skulle förstå mig. ”Jag måste fråga, okej?” Hon stod framför mig i ett par jeansshorts och ett rosa linne som var instoppat. Hon var vacker, och såg verkligen ut som min tjej. ”Du kan ha det där. Du är så sjukt vacker.” Hon rodnade när jag sa det, och det var ett tag sedan jag såg henne göra det. Så jag blev inget annat än glad av att se hennes kinder vara alldelens rosiga.

Vi var på dem små vägarna och vandrade tillsammans, Kenny höll sig en bit bakom oss även om både jag och Pearl hade sagt att han skulle gå med oss. Vi gick faktiskt hand i hand, även om Pearl stretade emot en stund i början, tillslut gav hon med sig och det var så mysigt att få uppleva just det med henne, känna hennes värme strömma genom våra händer. Hon såg så lycklig ut där hon gick bredvid mig, en lycka jag inte tidigare sett, vilket gjorde mig på riktigt bra humör. Gatorna som vi vandrade på var riktigt små bakgator som egentligen inte hade mer än små mysiga fik lite utplacerade. Solen stekte från den alldelens blå himmelen, och fåglarna kvittrade i träden som vi passerade. ”Du gör mig lycklig.” Det var något som bara slank ur mig, mitt i tystnaden. Men den säger att det som bara slinker ur en är det som kommer från hjärtat, och det gjorde det verkligen. Hon tittade på mig och log ett riktigt sagoleende.

•

”Justin, du skulle vara tillbaka för över en timme sedan.” Scooter kom rusandes mot oss i korridoren utanför vårt hotellrum. Det såg nästan ut som att han skulle slita av sig håret. ”Det var inte hans fel, det var mitt.” Pearl ställde sig framför mig innan Scooter var framme vid oss, och tog på sig det hela. Jag vet inte vad som flög i henne. ”Det spelar ingen roll vems fel det var. En timme, Justin. Nu gör du dig klar och så drar vi.” Det var precis som att han ignorerade Pearl, nästintill pratade över huvudet på henne, och inte respekterade att hon stod där. Hon gick före mig in på rummet så att hon hann kasta sig i duschen innan vi skulle åka till arenan. ”Det där var elakt sagt.” Scooter tittade på mig, men verkade inte bry sig att jag faktiskt sa åt honom. Han gick bara där ifrån, så jag gick in på rummet. Hon höll precis på att skölja ur håret när jag kom in men det struntade jag i, jag klev in i duschen med henne i alla fall.

Efter ett snabbt ombyte, och en snabb bilfärd var vi i arenan för en soundcheck. Tjejerna var redan inne och jag rusade ut på scen, jag har aldrig varit så stressad tidigare. När alla tjejer fick syn på mig steg genast ljudnivån i arenan, vilket alltid uppskattas. Jag älskar mina beliebers från djupet av mitt hjärta, och kommer alltid att göra det. ”Förlåt att jag är sen. Ska aldrig mer hända.” En ganska ung tjej sträckte upp handen, så jag pekade på henne och hon ställde sig på en av stolarna. ”Var du ute med Pearl?” Jag vet inte om det var uppenbart, men jag kände hur mitt leende växte bara genom att hon sa Pearls namn. Jag kunde höra hur Dan bredvid mig skrattade, vilket fick mig att skratta till. ”Ja, faktiskt. Men hon ska aldrig mer komma mellan oss.” Det var först efteråt jag hörde vad jag sa, det kom ut helt fel, och jag visste att Pearl skulle bli skit sned för det jag sagt.

Ryan hjälpte mig med kläderna, och jag kan inte säga hur glad jag var att han var tillbaka på min turné. Han var verkligen saknad, inte bara från min sida, utan från alla andra också. ”Jag hörde vad du sa till dina fans, var det så smart?” Jag visste att någon skulle ta upp det, men trodde absolut inte att det var Ryan. Jag kollade på mig själv i spegeln när jag var påklädd och klar, men allt jag kunde se framför mig var hur Pearl skulle skälla på mig. ”Jag vet inte vad som flög i mig.” Han tittade bara på mig med ett hånflin på läpparna, vilket störde mig en aning. När jag lämnade min loge för att leta på Pearl fick jag se henne stå och skratta tillsammans med en av mina dansare, Alex. Jag vet inte vad som flög i mig, men det var precis som att jag inte visste vem han var eller vad han var ute efter. Så jag gick fram till dem och kysste Pearl, men det jag inte var beredd på var att hon skulle knuffa bort mig.

Detta kapitel tog mig två dygn att skriva. Och jag är inte alls nöjd med det, då jag bara svamlar igenom hela. =/ haha.. Men ah, tack så heeeemskt mycket för alla kommentarer på förra kapitlet. ♥ I LOVE U. 

3 maj 2012. Studenten stod på tur för dagen och det var något jag verkligen hade sett fram emot, att äntligen få sluta skolan. Jobb var inget jag behövde skaffa då min mamma och pappa hade satt undan en hel förmögenhet åt mig, så jag skulle klara mig livet ut. Jag kunde göra vad jag ville utan att behöva lyfta ett finger. Justin hade fått mig att kliva ut ur mörkret, med honom kunde jag vara mig själv, men på en helt ny nivå. Han gjorde mig levande, på ett sätt jag aldrig varit. Det bästa med att sluta skolan var att slippa se Tony och Elena, samt resten av det där gänget. Aurora hade blivit förflyttad efter att hon erkänt för polisen vad hon hade gjort. Hennes mamma och pappa hade betalat borgen för henne, och fått ned anklagelserna till dryga böter, vilket jag tyckte var löjligt. Jag vet inte hur det gick till när Tony flyttade ut ur rummet han delade med Justin, och in till Elena, men han hade gjort det, och då flyttade jag in till Justin. Så där låg jag, och snosade på hans kudde då han inte var på skolan. Han höll på att finslipa sin skiva som han hade skrivit klart, helt på egen hand.

”Hej baby. Hoppas att du har sovit gott utan mig. Jag saknar dig så himla mycket, och vi ses snart. Puss ♥” Jag hade precis kommit ut ur duschen när jag hörde hur min mobil plingade till. En värmande känsla sköljde över min kropp när jag såg att sms:et var från Justin. Han gör mig glad, varje dag tillsammans med honom ger mig nya upplevelser. Jag orkade inte bry mig om vad jag hade för kläder under den extremt fula klänningen då det ändå inte var någon som skulle se dem. ”Älskling, det var kallt inatt, men jag överlevde. Saknar dig och kan inte vänta längre tills jag får känna dina läppar mot mina. Puss ♥” Justins kläder låg över hela golvet så jag passade på att vika ned dem i hans väska, så att vi slapp det efter ceremonin. Precis innan jag skulle gå ut hörde jag hur någon öppnade dörren, och sedan kände jag två armar kring min midja samt ett par läppar mot min hals. ”Hej gumman.” Jag kunde känna hur han log mot min hals, så jag vände mig om. ”Hej.” Han kysste mina läppar av ren längtan och mitt hjärta började slå dubbla slag. ”Skynda dig och dra på dig din extremt sexiga klänning nu.” Han skrattade till och slog till mig på rumpan innan han drog på sig den. Det tog dock tid för honom att göra sig klar, mycket längre för honom än för mig. När vi tillslut var klara båda två styrde vi stegen mot salen balen en gång varit i.

”Jag hoppas att ni kliver ut härifrån med massa kunskap om allt och att ni alla tar vara på möjligheterna livet kommer ge er.” Rektorn höll ett tal som varade längre än i tjugo minuter, men under tiden satt jag ingosad i Justins famn. Han kysste mig på kinden innan det var dags för vår klass att stiga upp på scenen och ta emot våra diplom, eller vad man ska kalla dem. Vi gick hand i hand så länge vi kunde då vi skulle stå i bokstavsordning innan vi klev upp. ”Babe, snubbla inte på scen nu.” Han lät riktigt seriös då han sa det, vilket fick mig att börja skratta. ”Det är nog du som ska tänka på det, som inte stått på en på ett bra tag.” Han kysste mina läppar innan han styrde stegen nästan längst fram i ledet.

♥

Efter en extremt lång dag hade både min och Justins familj fixat en fin middag med grillning och bad i poolen för Jazmyn och Jaxon. Vi var hemma hos mig och det var underbart huset var lite mer fyllt än annars. ”Baby, jag har något att fråga dig.” Justin lät verkligen överlycklig då han sa så, och det gjorde mig lite skrämd. Jag hade ingen aning om vad han skulle komma med. ”Aha, vadå?” Alla stannade upp och lät sina blickar falla på oss båda. Jag kunde inte dölja det faktum om att jag var livrädd för vad som skulle komma ur hans mun, just då. ”Jag ska ut i världen och lansera min nya skiva för att sedan turnera. Vill du följa med?” En sten föll från mitt hjärta och ett leende tog fart över mina läppar, då jag trodde frågan var så mycket mer seriös, och handlade om vårt förhållande. ”Ja, det vill jag.” Helt plötsligt hörde jag hur min mamma började gråta. Inte av sorg utan av glädje då hon fortfarande hade ett av dem bredaste leendena jag sett på henne. ”Du har blivit så stor gumman.” Ibland förstod jag mig inte på mamma, då hon skulle till och gråta jämt, men det var min mamma det. ”Ge dig nu.” Det var pappa som sa åt henne för en gångs skull. Hon stirrade bara på honom. Vi alla satt ute på altanen och pratade när Justin plötsligt reste sig för att sedan slänga mig i poolen. När jag kom upp över ytan kunde jag höra hur alla skrattade, och olyckligtvis hade jag ett linne snabbt blev genomskinligt. ”Om inte du hoppar i, kan du åka på din turné själv.” Utan att tveka hoppade han i med kläder och allt för att sedan simma fram till mig och trycka sina läppar mot mina.

”Kan vi gå upp nu? Jag fryser.” Justin hade tjatat bra länge innan jag gav mig. ”Okej, vi duschar av oss allt klos.” Ett leende växte fram på hans läppar och han var uppe före mig. Både Jazzy och Jaxon låg kvar när vi gick upp, likt två russin. Väl inne i badrummet var Justin snabb med att få av sig kläderna, och jag hamnade i någon trans då jag bara kollade på hans vackra kropp. ”Hey baby, kommer du?” Han hade redan klivit in i duschen och satt på vattnet vilket gjorde att jag kastade av mig kläderna illakvickt och klev in i hans famn. Även om jag älskade att sluta skolan, skulle jag ändå sakna att näst intill bo tillsammans med Justin. ”Vad tänker du på?” Han väckte mig ur mitt drömmande genom att kyssa mig på axeln. ”Dig. Och hur allt kommer bli mellan oss.” Han tittade på mig som ett frågetecken då han troligen inte förstod vad det var jag svamlade om. ”Vad menade du?” Jag sköljde ur mitt hår och klev ur duschen för att torka mig. ”Jag kan ju inte följa med dig resten av livet som någon efterhängsen flickvän.” ”Hey, du är inte bara en flickvän för mig, du är min bästa vän också, och jag vill ha med dig.” Han klev ut efter mig och jag hoppade upp på bänken. Jag drog honom till mig och kysste hans läppar hungrigt. Någonting hade hänt med mig, jag hade en lust inom mig hela min vakna tid, likt ett galet sexmonster. Ibland kom jag på mig själv med att sukta galet mycket efter hans kropp och beröring.

Klockan var egentligen inte mycket på eftermiddagen men vi låg ändå nedbäddade i min säng och myste. Jazmyn var också med vilket gjorde allt bättre. ”Kan vi inte se på en film?” Tro inte att det var jag eller Justin som ville se en film, men Jazzy däremot, hoppade omkring i sängen likt en groda. ”Ge dig. Antingen ligger du still eller så får du gå ned till pappa.” Hon la sig ned bredvid mig och gosade in sig i min famn. ”Det är under sådana stunden jag vill ha en prins eller en prinsessa med dig.” Justin viskade så pass tyst att inte Jazzy hörde honom, men jag gjorde, och det var det som räknades. Jag visste inte vad jag skulle svara och absolut inte när hon var med. Jag ville inte att hon skulle springa ned till Jeremy och skvallra om att jag och Justin diskuterade barn. ”Kan vi ta det sen?” Jazzy tittade på mig. ”Ta vad? Vad får inte jag höra?” Justin nickade men såg ändå en aning ledsen ut. Jag ville inte såra honom, men ville ändå inte ha barn då. Jag ville växa upp lite mer, då jag inte ens blivit 18 år. Hon somnade efter ett att hon varit nyfiken i nästan en halvtimme. Justin placerade sin arm kring min midja men råkade se till så att den hamnade mellan mina lår. Den känslan kom tillbaka och jag ville bara slita av honom kläderna, men behärskade mig för att hans lillasyster låg bredvid.

VÄRDELÖST. Men ah, kan inte göra det så mkt bättre. =/ 

(VARNING GROVA BILDER.) 

Det går inte att beskriva hur det känns när hon tar mig så långt ned i halsen hon bara klarar av, men att sedan sitta fast med händerna i sänggaveln gjorde alla känslor dubbelt så starka. I samma sekund som hon låste upp handklovarna kastade jag runt henne i sängen och ett underbart flickskratt lämnade hennes läppar. ”Trodde du verkligen att jag skulle kunna låta bli dig?” Hon nickade lite löst men ändå med ett brett leende på läpparna. ”Jag hade faktiskt hoppats på det, men du ser ut att ha en hel del idéer för oss.” Jag placerade mig mellan hennes ben, då hon korsade sina på min rygg och drog ned mitt ansikte mot hennes. Hon log hela tiden, vilket förstörde kyssen en hel del, men tillslut gick hon in för det helhjärtat och kysste mig hungrigt tillbaka. Hon försökte nå mig med sina händer, men jag lät henne inte, då jag ville ta hand om henne. Jag hade fått mitt, och ville då ge henne sitt, som jag vet hon älskar.

Jag kysste hennes läppar innan jag började min vandring ned över käkbenet och vidare mot halsen, där jag sedan lämnade små bitmärken, som jag vet att hon älskar. Hon må vara en fin flicka utåt mot resten av världen, men i sängen är hon allt annat än det. Att ha gått från oskuld till inte med samma grabb må jag säga att hon verkligen tänjt gränserna. Hon är mer en vildkatt än någon annan, och jag älskar det. Hon stönade, dem få gångerna jag bet henne i halsen, eller runt axeln. Jag smekte hennes bröst hårt så hennes bröstvårtor styvnade, även det fick henne att skrika av välbehag. Jag kysste henne på magen och vidare ned till henne ljumskar, där hon reagerade som mest genom att rysa över hela kroppen. ”Jag klarar inte av detta mer. Snälla, knulla mig.” Jag blev inte ett dugg förvånad över hennes ordval, då jag hört henne säga det många gånger. ”Snart baby, snart.” Jag hån log mot henne samtidigt som jag kysste hennes klitoris snabbt, hon kved till och drog nästan ihop sina ben, men jag var snabbare än henne genom att lägga mina armar över dem så hon inte kunde röra dem.

Jag fortsatte bearbeta henne med mina tunga samtidigt som hon hade svårt att ligga still, eller vara tyst för den delen. Med två fingrar töjde jag ut henne, även om det egentligen inte behövdes, då hon och jag hade haft sex ganska ofta den senaste tiden. Ett tredje finger åkte in i henne, och med en ganska jämn takt förde jag den fram och tillbaka, samtidigt som jag kysste hennes läppar. Hela hennes kropp spände sig i en båge och hon uppnådde till och med klimax totalt, då hon fick uppleva en fontänorgasm. Hela hennes kropp domnade bort, och hennes ögon slocknade för några sekunder. Det var underbart att se henne i det tillståndet. När hon kom tillbaka till verkligheten tittade hon storögt på mig en stund för att sedan ta ett djupt andetag. ”Wow, vad hände just?” Hon var nästan helt borta i skallen men ändå så jävla sexig där hon låg helt avklädd framför mig. Jag svarade henne inte, utan kysste hennes läppar och lät knappast hennes kropp lugna ned sig, då jag trängde in i henne. Hon suckade njutningsfullt och klöste mig på ryggen.

”Kom igen, jag vet att du kan hårdare.” Hon stod på knä framför mig, och svankade så mycket hon kunde med händerna mot väggen. Själv hade jag ena handen i ett fast tag kring hennes ena höft och smekte hennes klitoris med den andra, hon stönade inte längre, hon skrek. Och jag gav henne det hon bad mig om, man kunde klart och tydligt höra hur mitt bäcken slogs ihop med hennes rumpa. Jag tog ett stadigt tag om hennes hår och böjde henne mer uppåt, så att jag kom åt att kyssa hennes underbara läppar. Mina läppar kvävde hennes stön när hon kom, vilket kan tyckas vara bra annars hade hon dragit hela skolans uppmärksamhet mot sitt rum. Jag hade mycket kvar att ge så att hon kom gjorde mig inget, då jag hade mycket mer planer oss emellan. Hon sjönk ihop i sängen och pustade ut riktigt ordentligt. ”Hårt nog för dig?” Hon vände sig om under mig och log med hela ansiktet, samtidigt som hon nickade.

Vi valde båda två att ta en paus, för att dra ut på det hela. Vilket inte gjorde mig något, vi båda två var precis lika upphetsade, även om hon hade kommit flera gånger. Hon virrade in sig i ett lakan och gick ut på balkongen, hon behövde inte ens säga åt mig att komma efter då jag gjorde det i alla fall, i ett lakan jag med. Hon satte sig gränsle över mina ben och kysste mig, hennes läppar var alldelens svullna och perfekt röda efter allt kyssande. Jag kände hur hon letade efter min lem med sin hand så jag gjorde det mycket enklare för henne, då jag bara drog undan lakanet just där hon satt. Jag hann inte ens reagera fören hon gränslade mig, och började sakta rida mig på balkongen. Hon har inga hämningar, och det finns inget som skulle få henne att sluta när hon väl har börjat. ”Baby, inte här.” Det var svårt för mig att få fram dem tre orden, men jag lyckades, även om hon sakta men säkert rörde sina höfter fram och tillbaka, vilket gjorde att jag kom djupare och djupare in i henne.

Vem som helst hade både kunnat se och hört oss, men jag tror vi hade turen på vår sida. Väl inne på rummet igen lämnade hon balkongdörren öppen då det var fruktansvärt varmt i rummet. Hennes lakan föll till golvet och där stod hon lika naken som när hon föddes. Hon la sig ned på rygg i sängen, och vinkade mig till sig med hjälp av sitt pekfinger. Jag såg hur hon bet sig i underläppen vilket fick mig ännu mer upphetsad. Jag ville ha hela hennes kropp i min makt, men jag visste inte hur det skulle gå till. Jag la mig mellan hennes ben ännu en gång, och trängde in i henne innan hon hann reagera. Hon korsade sina ben på min rygg och såg till så att jag trängde längre in i henne, återigen rev hon mig på ryggen och även bröstet denna gång. ”Få mig att komma igen älskling.” Jag stötte hårt och djupt in i henne, samt ökade takten, och jag hörde hur hon stönade varje gång jag stötte in i henne. Tillsammans kom vi, hon för jag vet inte vilken gång i ordningen, och jag för första. Jag fyllde hela henne, och kände hur hennes muskler drog ihop sig om och om igen.

”Du kommer aldrig fatta hur mycket jag älskar dig.” Jag har fortfarande inte vant mig vid att hon säger så till mig. Då hon absolut inte gör det ofta, vilket jag tycker är underbart, hon sliter inte ut dem tre orden och det är det bästa. Hon säger det dem gångerna hon verkligen menar det med hela sitt hjärta. Hon låg på mitt bröst, helt svettig, men det gjorde mig inget då jag var minst lika svettig. Jag drog mitt finger löst över hennes ryggrad, och det gjorde så hon borrade in sitt ansikte vid halsen på mig. ”Jag älskar dig med. Tro inget annat.” Hon reste sig halvt och kysste mina läppar, för att sedan ta min hand och dra med mig in i duschen. Vi duschade snabbt och drog sedan in oss i varsin handduk och satte oss på balkongen. Den svala kvällsvinden svepte kring oss och båda två rös, av välbehag. ”Bra födelsedag?” Hon log sött mot mig för att sedan kyssa mig på kinden. ”Har svårt och tro att du kan toppa denna nästa år.” 

Jag vet att detta är något ni alla längtat efter. =P Och jag hoppas att ni gillade att det var lite grövre och hårdare än innan. :P Har redan planer för nästa sex scen, men ni måste tala om för mig vad ni tycker om denna innan jag kan börja på den. :) 

Det var min första match jag sett live, har ibland spenderat en kväll med pappa framför tv:n, men inte mer än det. Har aldrig riktigt varit ett fan av något av lagen, men jag visste att Justin skulle älska att gå på den, så jag var den perfekta flickvännen och gav honom det i födelsedagspresent. Justin var helt inne i matchen, och jag försökte hela tiden visa att jag var intresserad, men det var svårt. Jag förstod egentligen inte ens vilket lag det var vi hejade på, och det gjorde så jag skrattade för mig själv. Han tittade frågande på mig men jag skakade bara på huvudet och la ned det mot hans axel. Det satt en liten flicka bredvid oss, med vad jag tror var hennes mamma och pappa. Hon var garanterat mer intresserad av Justin än av matchen, vilket jag tyckte var ganska gulligt. Hennes pappa försökte hela tiden stoppa henne från att gå fram till Justin, så jag sträckte ut mina armar åt henne, och hon satte sig i mitt knä. Han släppte sin uppmärksamhet från planen och tog över henne i sitt knä. Dem gullade med varandra under slutet av matchen, och att se honom tillsammans med en liten flicka fick mig att tänka tillbaka på det som en gång växt i mig.

I taxin på vägen hem satt jag i mina egna tankar, Justin försökte flera gånger få kontakt med mig, men det var precis som att jag hörde honom långt bort ifrån. ”Baby?” Han drog in mig i sin famn och kysste mig på hjässan, men jag visste i alla fall inte vad jag skulle säga till honom. Det var inte direkt så att jag bara kunde kläcka ur mig att han var så söt tillsammans med den där flickan, att mina tankar skenade iväg. Vi var framme fortare än jag trodde, så Justin betalade och vi gick tillsammans in på skolan igen. Egentligen ville jag inte vara där inne, inte efter allt som hänt. När vi kom in i mitt rum kastade sig Justin i sängen, med armarna under huvudet. Han låg och tittade på mig, följde mig med varje rörelse jag gjorde. ”Vad vacker du är.” Helt plötsligt öppnade han munnen, och jag blev förvånad, även om det var han som sist hade sagt något.

”Idag är det din dag, och du ska inte lyfta ett finger.” Samtidigt som jag viskade fram den meningen drog jag försiktigt i min dragkedja på tröjan, och gick sakta fram mot honom. Jag såg hur han svalde hårt, och det var nästan lite roligt att se. Han fick nästintill andningssvårigheter, vilket var ännu roligare. Jag tog av mig tröjan för att sedan bara ha linne på mig på överkroppen, Jag kravlade mig upp i sängen och ställde mig på alla fyra över honom. ”Ap ap ap, inte röra.” Han var precis på väg att lyfta sina händer, men jag stoppade honom. ”Du kommer döda mig.” Jag log bara mot honom och satte hans händer under mina knän så att han inte kunde röra dem. Jag böjde mig ned så att jag kunde kyssa hans läppar, och direkt han kysste mig tillbaka flyttade jag mitt huvud så han inte kom åt mig. ”Skojar du med mig? Får jag inte göra nått?” Jag skakade bara på huvudet. ”Vad var det du inte förstod när jag sa att du inte skulle lyfta ett finger?” Han suckade frustrerat och blundade, han trodde säkert att det jag skulle göra mot honom inte skulle påverka honom med ögonen stängda.

Jag hade reste på mig från honom och tagit av mig alla mina kläder utom underkläderna. Jag visste att det skulle komma en tid då han var tvungen att kolla upp, och se på mig. Det jag dock inte trodde var att han skulle kunna hålla sig så länge som han faktiskt gjorde. Tillslut sneglade han mot mitt håll där jag stod lutad mot byrån jag hade i mitt rum. ”Hur mycket vill du ha den här kroppen?” Det såg ut som att han fick tunghäfta, han blinkade flera gånger för att sedan sätta sig upp. ”Så pass mycket att jag inte kan kontrollera mig längre.” Han reste sig upp och kom emot mig, för att sedan pressa sina läppar mot mina. På något sätt fick jag ned honom i sängen, helt utan protester. Hans tröja åkte av i bara farten, vilket var en av mina planer. Då kunde jag utan problem låsa fast hans händer i handklovarna som hängde i sänggaveln. ”Nej nej nej, vad gör du?” Han kollade skräckslaget på mig, men jag lyckades hålla mig för skratt. Han skulle få en kväll han sent skulle glömma.

Han vände och vred på sig i ren frustation, men jag gjorde inte som han ville. Istället för att lossa hans händer kysste jag han över halsen och vidare ned över bröstet. Han fortsatte sin kamp om att komma loss, vilket gjorde allt mycket roligare. Jag låste fast hans ben mellan mina när jag satte mig längre ned på honom, och fortsatte kyssa honom ned över magen så att jag tillslut kom till kanten av hans byxor. Jag stannade till och kollade på honom, hans ansikte uttryck var verkligen lidande. ”Slappna av baby.” Han suckade tungt, och skakade på huvudet. ”Jag vill ta på dig lika mycket som du tar på mig.” Frustation stavades hädanefter Justin. Hans byxor åkte ned i ett drag tillsammans med hans kalsonger. Han var inte slak, men heller inte hård vilket gjorde så allt blev bättre. När jag tog honom i handen första gången släppte han varenda muskel i hela kroppen, och han slappnade av, vilket var allt jag ville. Samtidigt som jag bearbetade honom med min hand kysste jag min väg upp över hans mage och bröstkorg för att slutligen nå hans läppar. Vi kysstes hungrigt och passionerat, och det var han som tog initiativet till att blanda in våra tungor då han försiktigt slickade på mina läppar vilket fick dem att öppna sig.

”Om inte du slutar nu, kommer jag att komma.” Jag kände hur han spände sig, gjorde allt för att inte komma, men jag visste att jag hade övertaget, han skulle inte kunna hålla emot så pass länge, men jag var snäll. Jag gav mig, och ställde mig upp bredvid sängen. Han pustade ut och vände blicken mot mig, där jag stod med min mobil och spotify redo för att börja spela. Sean Paul – She Doesn’t Mind, fick bli den låten som tog över tystheten i rummet. Justin hade aldrig tidigare sett mig dansa, just för att det var något jag inte gjorde mer än dem få gångerna jag hade tid över, eller behövde röra på mig. Jag visste att jag kunde röra mina höfter sexigt nog, i alla fall till att få en grabb att vända sig om och stirra sig blind. Så det var det jag provade på Justin, och det lyckades.  Under dansen plockade jag av mig BH:n men med ryggen mot honom, och genom ljudet från högtalarna kunde jag höra hur Justin skrek i frustation. Handbojorna började slå i sänggaveln, och han blev galen.

När vi båda två var helt fria från kläder, la jag mig ned bredvid honom. Jag kunde känna hur luften mellan oss vibrerade, av ren frustation från hans sida då han inte fick röra min kropp. Jag tog honom i min hand igen för att sedan ta honom i munnen. Återigen tog han ett djupt andetag, men slappnade av när jag lät min tunga spela över hans ollon. Jag älskade att ge honom njutning, jag njöt av att se honom göra det. Jag lät honom, precis som så många gånger förr, komma i min mun, och jag hade absolut inga problem med att svälja det. ”Vill du komma lös?” Jag har aldrig sett en sådan vilja i hans ögon, så jag gjorde precis som han ville då det faktiskt var hans födelsedag. Och då ska man inte bråka med födelsedagsbarnet. ”Lovar du att inte röra mig?” Han var tyst en bra stund, men öppnade sedan munnen. ”Jag lovar.”

Wohooo, kinky-style. ;) Hope u like it. ^ Hon blir villdare och vildare, och det hoppas jag verkligen att ni inte har något emot. :P 

Sitter och försöker skriva lite, men det går inte riktigt som jag vill. Och det kan nog bero på att allt har flytit så bra, så nu kommer min dåliga tid. Men ah, vi får se hur det går. ^ 

1 mars 2012. Man fyller bara arton år en gång i sitt liv, och det är något alla ser fram emot. Speciellt jag, då jag visste att Pearl hade hållit massa saker från mig under några dagar. Hon hade varit mer hemlighetsfull än vad jag brukar vara dem få gångerna jag överraskat henne. Även om hon trodde att jag inte hade märkt något, så trodde hon fel. Hon hade kvällen före stulit min nyckel till rummet, fått Tony att sova hos Elena. Jag tyckte allt var kul, även om jag inte visste vad det var hon hade tänkt sig. Jag låg vaken i sängen med datorn i knä i hopp om att hon snart skulle komma med en tårta på sängen, eller liknande. Jag önskade att jag kunde följa alla mina fans på twitter, men det fanns inte en möjlighet. Dock så skrollade jag igenom så många meddelanden som möjligt, och läste allt fint dem hade skrivit till mig, speciellt alla gratulationer.

När jag hörde att någon började låsa upp dörren slog jag ihop datorn och la ned den på golvet för att sedan lägga mig ned ordentligt i sängen och blunda, i hopp om att hon inte skulle se att jag varit vaken och faktiskt väntat på henne. Jag kunde höra hur hon trippade fram, nästan på tårna för att inte väcka mig. Hon satte sig ned på sängkanten och jag kunde höra hur hon tog ett djupt andetag. ”Grattis på födelsedagen älskling.” Hon kysste mig på kinden och vidare så hon tillslut nådde mina läppar, i det ögonblicket kunde jag inte hålla mig längre. Jag placerade mina armar kring hennes kropp och drog ned henne i sängen. Hon skrattade till, sitt underbara flickskratt som kan få vilken annan människa att börja skratta. Hon flyttade sig ifrån mig och kollade mig i ögonen hela tiden. ”Tack gumman. Du hade inte behövt.” Hon satte sig upp helt och tog upp något från golvet. Jag började skratta när jag såg vad det var. ”Haha, vad har du gjort?” Hon tittade bara på mig samtidigt som hon tog lite glasyr på sitt finger och smetade det sedan på min näsa.

Jag måste säga att det var dem godaste cupcakes jag någonsin ätit, och då är jag inte mycket för bakelser, men dem var goda, och hon ska lätt få göra dem fler gånger. Det var en fin frukost, men jag vet inte om jag gillade tanken på att äta upp mig själv. Både jag och Pearl låg nedbäddade i min säng, och höll om varandra, och jag kan säga att ingen av mina födelsedagar har varit så bra. Hon sträckte sig ned på golvet och plockade upp ett paket. ”Öppna, öppna, öppna.” Hon lät lika glad som min lillasyster brukar låta då hon fyller år. Hon fick mig att skratta när hon satt där i sängen och hoppade upp och ned en aning. ”Vad söt du är.” Jag flyttade mig närmare henne så jag kunde ge henne en kyss innan jag öppnade paketet. Jag fick nästan en chock när jag såg vad det var för något i. ”Är du knäpp? Varför detta?” Hon tittade storögt på mig, precis som att hon hade gett mig något jag inte ville ha. ”Vill du inte gå?” Jag ville skrika rakt ut, näst intill att göra råndater i rummet. ”Självklart.” Hon hade gett mig en biljett till en basketmatch mellan the San Antonio Spurs och the Los Angeles Lakers. Hon höll även upp en till biljett. ”Du och jag ska gå tillsammans.”

Födelsedagen kunde inte bli bättre, speciellt inte då matchen var samma dag. Hon hade med sig en väska med ombyte då hon inte orkade gå tillbaka till sitt rum som blivit flyttad. Efter branden skadades hennes rum mest, och det gick inte att göra något åt det. Vilket jag tyckte var synd, då hon framförallt hade alla sina saker i det, men också för att det låg längst ned i korridoren och gav henne en utsikt över havet. Jag låg i mina egna tankar så jag märkte inte ens att Pearl hade rest sig upp ur sängen. ”Jag lånar duschen.” Hon tog av sig ett klädesplagg för varje steg hon tog, vilket lockade mig som sjutton. ”Okej, om jag gör dig sällskap?” Jag kastade mig upp ur sängen och mot henne. Vilket fick henne att skratta. Jag pressade min kropp mot henne och kysste hennes läppar passionerat. Hon placerade sina händer runt min nacke och bet mig löst i underläppen.

Den tjejen visste verkligen hur man gjorde när man skulle förföra mig. Hon visste exakt vilka knappar hon skulle trycka på för att få mig att göra exakt det hon bad mig om. Hon slutade dock kyssa mig och gick in på badrummet, jag stod som förstenad kvar och såg efter henne, för att sedan höra hur duschen slogs på. Jag vet inte hur fort jag tråcklade mig ur mina kläder för att göra henne sällskap. Hon stod med ryggen mot mig, och bara den på henne gjorde mig upphetsad. Jag ställde mig så nära henne utan att hon märkte det, för att sedan med hjälp av mitt pekfinger dra ett sträck längs hennes ryggrad, vilket gjorde att hon rös till över ryggen och vände sig om med ett brett leende. ”Du gör mig galen.” Hennes röst mot min hals gjorde så att hela jag rös, av välbehag.

•

”Hur fick du tag på dem här biljetterna? Det var helt slutsålt när jag ville köpa.” Det störde mig lite, att hon hade fått tag på biljetter, men inte jag. Fast jag var ändå glad att jag fick chansen att gå, och att hon gav mig det i födelsedagspresent. Jag kunde inte få en bättre flickvän än hon. ”Pappa hjälpte mig.” Hon tog mig i handen då vi hade klivit ut ur bilen. Jag vet inte vad som hände men någon gång efter att hon sagt att hon älskade mig så fick hon självförtroende likt ingen annan. Hon gömde sig inte längre i skuggorna, och jag älskade henne bara mer och mer för varje steg hon tog. ”Pearl, Justin. Hur mår ni?” – ”Hur mår du efter branden, Pearl?” – ”Justin, blir det någon ny musik snart?” Alla paparazzi hängde efter oss som iglar på väg in i arenan, men varken jag eller Pearl la ned någon större energi på det.

Vi hade dem bästa platserna man kunde ha på en basketmatch, vi satt längst fram, nästintill på planen. På varje match har dem något som kallas för kiss cam, en kass uppfinning om ni frågar mig. Den filmar över olika par i publiken och vill att man ska pussa varandra. Vi hade inte sådan tur att vi slapp undan. När den hamnade på oss såg jag hur Pearl stelnade till innan hon placerade sitt huvud på min axel. Jag hörde hur hon skrattade och kunde inte undgå att göra det jag också. ”Kom igen, kyss mig.” Dramatik har alltid varit min starka sida, jag till och med skrattade åt mig själv. Hon satte sig upp ordentligt och kollade på mig, innan hon pressade sina läppar mot mina. Hela publiken raserades nästan av alla jubel och applåder. Det fick stackars Pearl att rodna ännu mer, men hon hade ingen stans att dölja det då jag ryggade undan från henne, bara för att retas ännu mer.

Ett värdelöst kapitel. =/ Det blev inte alls som jag hade hoppats på. Men ah, här har ni det. :) 

Idag blir det inget kapitel på förmiddagen då jag kommer spendera den på falulasarett. Så idag skriver jag med papper och penna, gammal hederlig stil! :P haha^ hoppas ni klarar er iallafall. :)

Jag vet inte vad som hände, eller vad som gav mig mer självförtroende än jag någonsin tidigare haft. Jag såg till och med Justin i ögonen när jag sa att jag älskade honom. En stor sten lyftes bort från mitt bröst och en fruktansvärt underbar känsla sköljde över min kropp, men den försvann ganska fort när Justin inte rörde på sig eller sa något. Det var precis som att jag sa något som sårade honom, något som fick honom att raseras inifrån. ”Oh.” Var det enda jag sa innan jag vände mig om och var på väg att lämna honom på uppfarten till vårt hus. Dock hann jag inte mer än ta ett steg fören han tog tag i min arm och vände mig om, för att sedan pressa sina läppar mot mina. Han placerade en hand i svanken på mig och den andra flätade han in i mitt hår för att kunna pressa våra läppar ännu mer tillsammans.

Justin tog oss på något sätt in i huset och upp till mitt rum, utan att vi släppte varandra en enda sekund. Han la ned mig i sängen utan att jag ens märkte det, för att sedan lägga sig över mig. Han slutade kyssa mig och placerade sig på knä mellan mina ben. ”Älskar du mig?” Han satt som förstelnad och näst intill stirrade på mig, dock inte obehagligt utan mer av ren kärlek. Jag nickade lite smått, men ändå så att han såg det, för att sedan rodna. Jag vet inte varför då jag tidigare hade varit så självsäker. ”Även om jag älskade dig innan, så älskar jag dig ännu mer nu.” Han böjde sig ned mot mig för att sluta upp tillsammans med mig. Han och jag var verkligen som Yin och Yang, han var den som tog steg i vårt förhållande, och jag som klev in i mörkret, vi var så olika man bara kan bli, men älskade ändå varandra.

Mamma kom upp till mitt rum med varm choklad med marshmallows och grädde i. Både jag och Justin tog emot dem med glädje. ”Vad hände inne i skolan egentligen?” Justin satt med ryggen mot sänggaveln och jag satt mellan hand ben in borrad i hans famn. Jag ville egentligen inte prata om det, men jag visste att jag skulle bli galen om jag inte gjorde det. ”Aurora knackade på hos mig, gav mig en riktig knytnäve mitt i ansiktet.” Jag kunde känna hur han stelnade till, men utan att jag såg på honom kunde jag förstå att han var arg, riktigt arg. Han strök mig lugnande över armarna. ”Jag föll till golvet, och hon släpade ut mig i korridoren.” Jag var hela tiden tvungen att pausa så att jag själv kunde tänka tillbaka på vad som hände, då jag inte hade ett klart minne. Det var bara bitar som fanns med. ”Sen tände hon eld på en av plastblommorna som hängde på väggen mellan alla dörrar. Och var precis på att lämna mig där till döden.” Jag trodde inte att han kunde spänna sig mer, men han bevisade mig motsatsen. ”Men jag fick någon sorts styrka så jag sparkade henne på smalbenen, och hon föll. Sen sparkade jag henne i magen, och hon mig i bröstet. Sen minns jag inget mer.”

Jag vet inte hur länge vi satt där, tysta och lyssnade på fåglarna utanför mitt fönster. Det kändes skönt att ha berättat det för honom, men ändå inte. Jag ville bara glömma allt som hade med det att göra. ”Är du ledsen?” Han drog några fingrar över min mage, för att visa vad det var han menade. Jag tror inte någon av oss var redo att kalla det något, jag visste inte ens om det var en pojke eller flicka. Om den hade tio fingrar och två ögon. ”Klart jag är, men jag kan ändå inte sluta känna mig lättad. Vi var inte redo, men det var ändå en del av oss. Något fint vi skapat.” Jag vände mig om för att se hur han reagerade, och jag blev riktigt chockad, han grät. Jag har inte sett honom så känslig tidigare, och det skrämde mig. ”Baby?” Han blinkade några gånger innan han vände upp blicken mot mig. ”Det känns som att du känner annorlunda mot mig.” Han kysste mina läppar passionerat samtidigt som hans tårar rann efter hans kinder. ”Jag hade velat träffa den, hålla i den och älska dig precis som jag älskar dens mamma.” Med tårar i ögonen höll han bara om mig, inget mer, och det var precis så jag ville ha det.

♥

Även om jag hade fått strikta regler om att hålla mig hemma, hade Justin lyckats övertala min mamma om att han skulle få ta med mig hem till sig. Där även hans mamma skulle vara, vi hade kommit överens om att berätta för henne om det som en gång i tiden hade växt inom mig. Hon förtjänade att få veta att hon skulle ha blivit farmor om vi hade valt att behålla det. Hela vägen hem till honom satt jag och förberedde mig för vad som skulle komma, men jag kom inte på hur. Hur skulle man kunna förbereda sig för en sådan sak? En sak man inte ens visste fanns fören den var borta. Justin sneglade på mig så ofta han fick chansen för att sedan fläta samman våra fingrar och stryka mig över min handrygg, med sin tumme. Hans små gester fick mig kär på nytt hela tiden, det bubblade i min mage likt en sockerdricka.

”Mamma, är du hemma?” Tillsammans klev vi in i hallen och tog av oss skona. Allt kändes så overkligt. Jag var bara 17 år när jag, tillsammans med min pojkvän skulle berätta för hans mamma att jag varit med barn. Det gick liksom inte ihop. ”Här inne.” Rösten kom från vardagsrummet, och mycket riktigt stod hon på en stol och hängde upp nya gardiner. Rummet blev mycket ljusare än innan, och det blev snyggt. Både jag och Justin stannade i dörröppningen i väntan på att hon skulle vända sig om. Tillslut klev hon ned. ”Vad har ni på… Men, Herregud, vad har hänt?” Både jag och Justin såg nog ut som sju svåra år då vi såg på henne. Båda två med röda, ledsna ögon. Hon kom emot oss, sakta, men man såg ändå hennes avsikt, hon ville dra in oss båda i en varm Pattie-kram. En kram hon bara kan ge. ”Vi har något att berätta. Sätt dig ned.” Hon kollade skeptiskt på oss innan hon vände sig om och gick mot soffan för att sätta sig ned.

”Men lilla gumman.” Efter att ha berättat allt som hänt och om fostret tittade hon bara på oss för att slutligen komma mot mig och ge mig en kram. Jag började gråta när jag såg hur Justin satt som en staty med inga känslor i ansiktet. Jag tog hans hand men den var lika död som hans ansikte. ”Snälla baby, titta på mig.” Jag vet inte vad som hände med honom, om det var i det ögonblicket han insåg att det verkligen hade hänt. Pattie tittade på oss, och hon ville lika mycket som jag att han skulle säga något, eller i alla fall röra sig. ”Justin? Du skrämmer mig.” Nu var det inte jag som bad honom, utan Pattie. ”Jag behöver dig mer än någonsin just nu. Vi skulle göra detta tillsammans. Jag älskar dig.” Helt utan att jag var beredd drog han in mig i sin famn och höll mig hårt. ”Förlåt. Jag ska inte lämna dig. Du betyder allt för mig, och som sagt, vi gör detta tillsammans.”

Förlåt för bildlöst, men orkade inte leta. (A) Latmask. Men ah, vad tycker ni om detta då? 

Jag satt med ryggen lutad mot sänggaveln och med Pearl gränsle över mina lår, vi hade fortfarande inte sagt något till varandra, och vi hade absolut inte släppt varandra. Hon hade en mild smak av hallon över sina läppar, som jag inte kunde få nog av. Jag kunde inte undgå att känna hur hon ibland gned sig mot mig, och hon väckte ännu mer känslor i min kropp än hon tidigare hade gjort. Allt jag ville göra var att kasta ned henne på rygg för att sedan slita av henne kläderna, men jag använde all min styrka till att behärska mina inre nerver. Hon tog kol på mig, utan att egentligen veta om det. Hon smekte sina händer ned över mina axlar för att stanna på min bröstkorg och sakta börja knäppa upp mina knappar jag hade i skjortan. Vi blev dock avbrutna av att Debbie knackade på dörren och klev in, Pearl hann kasta sig bort från mig innan hon såg något vilket var tur i oturen.

Hon dumpade bara av en hel affär i Pearls rum innan hon lämnade det och gick ned igen. Vi båda satt i sängen och tittade på allt som hennes mamma hade burit upp. Det var klädpåsar och massa annat smått och gott, men innan hon tog sig an det, rev hon upp sitt täcke och sina kuddar för att kunna bädda sängen ordentligt. ”Vill du ha hjälp?” Det var första meningen som blev sagd sedan jag frågade vad hon skulle göra om jag kysste henne, det kändes konstigt att prata igen, men samtidigt skönt då det inte var något pinsamt i det hela. ”Om du vill.” Hon tittade på mig och log, nästan kurade ihop sig som en liten fågelunge. ”Självklart gumman.” Jag drog in henne i min famn då vi precis hade rest oss upp från sängen, det var så underbart att ha henne i mina armar igen.

Jag vet inte hur länge vi höll på att bädda sängen, men tillslut var hon nöjd med hur den såg ut. Hon var verkligen en perfektionist när det kom till sängen, har aldrig varit med om att någon i stort sett har strukit lakanet innan den fått till det ordentligt. Tillsammans satte vi oss i sängen igen och kollade igenom dem andra påsarna som Debbie bara släppt på hennes golv tidigare. Jag tror inte att Pearl alls hade tänkt på vad hennes mamma tidigare hade köpt för hon hällde bara ut innehållet på sängen. ”Wow, sexiga.” Ett par av särklass sexigaste string jag någonsin sett, dem kan inte ha dolt mycket på en tjejs kropp, vilket jag absolut inte hade något emot. ”Vad fan.” Var det enda hon svarade innan hon greppade tag i dem och la dem bakom ryggen. ”Jag har sett mer av dig än dina underkläder.” Jag kysste henne snabbt, men märkte på en gång att hon ville ha mer, då hon följde med mina rörelser tillbaka så jag satt rak i ryggen och hon fick hänga sig över alla kläder mellan oss.

•

Efter nästan en timme med alla påsar hade hon en kvar på golvet, vilket kändes ganska skönt. Då jag hade räknat med lite mys efteråt. Jag kunde inte få nog av henne, eller hennes kropp, dock blev jag en aning rädd för mig själv. I den påsen fanns det en fyrkantig karton och jag kunde utan problem se vad det var för något. Min parfym, det var därför jag hade känt igen doften så väl första gångerna jag höll henne i min famn, men varför kunde jag inte sätta ord på den? Det var nästan pinsamt. Men hon verkade tycka det var ännu mer pinsamt för henne, att jag hade upptäckt att hon använde min parfym. Hon var snabb med att stoppa ned den i en av sina byrålådor. ”Hey, gumman. Kom igen.” Jag hann fånga henne i min famn innan hon drog igen lådan, och så kastade jag ned henne i sängen vilket fick henne att börja skratta. I den lådan låg det flera likadana kartonger, och tomma flaskor. ”Okej, jag fastnade för din parfym på en gång, och kunde inte låta bli den.” Hon hade lagt händerna över ansiktet och lagt sig ned, så jag fick chansen att ställa mig över henne ännu en gång. ”Du ska inte skämmas, då jag inte ens har känt igen min egen doft på dig. För den luktar så mycket bättre på din hud.”

”Ungar, det är mat.” Debbie ropade från trappen att maten var serverad, så tillsammans med min hand i Pearls gick vi ned till köket, men hon släppte min hand direkt vi kom in vilket fick mig att kolla frågande på henne. Hon ignorerade det totalt och satte sig ned vid bordet. Spagetti och köttfärssås stod på bordet och en riktigt fräsch sallad. Det luktade gudomligt och jag satte mig ned bredvid Pearl. ”Så ni två igen, eller är ni bara vänner?” Jag ville skrika rakt ut att jag älskade henne dotter, och att jag var villig att göra vad som helst för att hon skulle ge mig en ny chans, men Pearl hann före. ”Vänner.” Var det enda hon svarade, och det var precis som att någon stack en stor kökskniv i ryggen på mig. Hon visste verkligen hur man gjorde för att krossa mig, bit för bit. Hur länge skulle jag orka innan jag var tvungen att göra mig av med henne, ut ur mitt liv.

När jag hade ätit klart tackade jag för maten och ursäktade mig, jag sa att jag skulle gå på toaletten, men jag gjorde något värre, jag smet ut genom dörren och var helt inställd på att bara åka därifrån. Saken var den att, jag skulle aldrig förlåta mig själv för det, men jag kunde inte vara med henne, om jag inte fick vara med henne på mitt sätt, hon hade stulit mitt hjärta så hon betydde allt för mig. Precis när jag skulle öppna bildörren var det någon som knuffade igen den och vände mig om. Där stor Pearl med tårar i ögonen. ”Förlåt mig Justin. Snälla, jag kan inte leva utan dig. Jag..” Hon tystnade en aning och kollade ned på sina fötter, för att sedan titta upp med självförtroende i ögonen. ”Jag älskar dig."

HON SA DET =D Hur glada är ni nu då? Jag är iallafal glad för deras skull. ^ haha 

Jag mådde så bra när Justin var med mig på sjukhuset. Jag log igen, och mitt hjärta slog hårt samtidigt som båda mina händer hade handsvett. Jag var generad nästan hela tiden, precis som att jag vore nykär, vilket Justin verkade uppskatta då han hela tiden gav mig komplimanger och kysste mig på kinden. Det fanns dock en sak jag saknade när han ändå var runt mig hela tiden, hans läppar. Mina skrek efter hans, kanske inte bokstavligen, men fan så jag kämpade med mig själv. Varje gång han satt nära mig och vi tillsammans gjorde något så såg jag bara hur dem rörde sig, jag hörde aldrig vad han sa. Flera gånger kom han på mig med att stirra på honom, vilket gjorde mig ännu mer generad än vad jag redan var. ”Snälla Pearl, kan du förklara för mig varför du är så här?” Justin satt mitt emot mig i sängen och ännu en gång stirrade jag på honom. Jag la mig bara ned på rygg och la kudden över ansiktet så att han inte skulle kunna se mina kinder som häftigt ändrade färg och temperatur. Jag kände hur sängen sjönk ned lite här och där, men jag hade absolut inte räknat med att hans ansikte skulle vara två cm från mitt när jag tog bort kudden. Hans ögon glittrade, likt diamanter när han såg på mig. Dörren öppnades och in kom en doktor vilket gjorde att Justin satte sig ned igen.

Läkaren undersökte mig en sista gång för att jag sedan skulle få åka hem. Hade varit där i två dagar då, vilket jag tyckte räckte. Hade fortfarande lite andningssvårigheter, men det var inget jag kunde hantera. Dem sa åt mamma och pappa att alltid hålla ett öga på mig, ifall att det skulle bli värre. ”Skönt att vara hemma?” Jag slog mig ned i soffan och la upp fötterna på bordet samtidigt som Sandy kom och la sig i min famn. ”Verkligen. Hur ser mitt rum ut på skolan?” Mamma tittade på mig och sedan på pappa. Det kunde liksom inte bli värre än det redan var, det var i alla fall så det kändes. ”Allt är förstörd, rökskadat och sådant.” Jag nickade bara, precis som att jag inte brydde mig. Även om det handlade om mina kläder, och min dator speciellt, så fanns det inget jag kunde göra åt saken. Sandy slickade mig i ansiktet, vilket fick det att kittla och mig att börja skratta.

♥

Jag låg i sängen och funderade tillbaka på samtalet jag hade haft med polisen på sjukhuset. Det var nästan som att dem hade pekat ut mig till den skyldiga, men jag hade gjort allt i min makt för att skydda mig själv. Det var inte jag som hade tänt på, det var Aurora, vem annars. Det är alltid hon som gör allt. Jag kan inte ens döda en myra utan att behöva leta på myrstacken den kom ifrån. Han hade mes stränga ögon tittat på mig, och plockat fram en tändare som troligen användes vid branden. Känslan i min kropp när han bad att få ta mina fingeravtryck kommer aldrig att försvinna. Pappa var kvar hemma med mig under tiden som mamma var iväg och handlade lite nya kuddar och täcken åt mig, eftersom att det inte gick att rädda. Jag älskar min mamma för det, för att hon alltid tar hand om mig, alla har inte samma tur som jag har haft.

Jag hörde när en bil körde upp på uppfarten och trodde att det var mamma som kom hem, så jag sprang ned ör trappen och väntade spänt på att se vad hon hade fått med sig hem, då hon alltid handlar massa annat än bara det hon egentligen ska ha. Hon är så rolig när det kommer till sådant, hon säger att hon ska vara borta en timme, men både jag och pappa vet att en timme blir till minst 5 när hon är på staden. Det plingade till på dörren, så redan där förstod jag att det inte var hon som kom. Med två spända ben gick jag mot dörren och blev genast att må hundra gånger bättre när jag såg att det var Justin. Ingen av oss hade bestämt att han skulle komma till mig efter att jag kommit hem. Hela han sken som en sol när jag öppnade dörren, och jag kunde inte låta bli att le minst lika mycket.

Vi stod där länge och bara tittade på varandra, precis som att vi blev förtrollande båda två. Ingen närmade sig den andra, vilket jag faktiskt hade hoppats på att han skulle göra. Jag visste att det aldrig skulle hända då det var jag som hade krossat hans hjärta, så jag var den som var tvungen att ta första steget. Dock visste jag inte hur jag skulle våga det, hur jag skulle våga ge mig in på samma sak ännu en gång. Jag var för osäker i mig själv, och visste att jag var tvungen att ändra mig, för att klara av ett förhållande med honom, då jag inte ville något annat. ”Men varför står ni här?” Pappa hade kommit ut i hallen och skrattade åt oss då vi bara stod på trappen. Både jag och Justin blinkade till några gånger innan vi kom tillbaka till verkligheten, och min pappa. ”Jag vet inte.” Jag vände mig mot pappa, men gav Justin en nick som visade att han skulle gå in.

Väl uppe i mitt rum plockade Justin fram en liten påse bakom ryggen, som han tydligen haft där hela tiden utan min vetskap. ”Jag tänkte på dig när jag åkte förbi affären.” Han sträckte mig den, och jag fick en liten chock. En liter hallon hade han köpt med sig till mig. Med en skeptisk blick tittade jag på honom. ”Hur kan du veta att jag älskar hallon?” Han skrattade åt mig samtidigt som han strök mig över kinden. ”För att första gången vi träffades hade du ett halsband där en berlock var formad som ett hallon, och matchande örhängen.” Jag stirrade på honom, precis som att han hade blivit galen. Hur hade han kunnat komma ihåg det? Det var ju flera månader sedan, men han satt framför mig och bevisade för mig att varje liten detalj räknades. ”Oj.” Jag visste inte vad jag skulle svara så jag tog mig ett hallon istället. Tro det eller ej, men det var det godaste jag ätit på länge, med tanke på att jag levt på sjukhusmat i några dagar. Justin var precis på väg att säga något när jag hindrade honom genom att stoppa ett hallon i hans mun.

Åter igen fastnade jag i hans ögon, vilket tillslut även irriterade mig. Varför har jag så svårt att säga att jag älskar honom, när han så många gånger tidigare har sagt att han älskar mig? Jag ville inget annat än kasta mig i hans armar, och aldrig låta honom släppa mig. Tänk att få ta en dag i taget tillsammans med honom. I ren frustation tog jag ett till hallon och la mig ned på rygg i min tomma säng. Jag kände samma sak som på sjukhuset, hur Justin hade kravlat sig upp över dig. ”Vad gör du om jag kysser dig?” Jag svalde högt och visste inte hur jag skulle reagera, men innan jag själv hann reagera på vad jag gjorde hade jag placerat min hand i nacken på honom och sett till så att våra läppar möttes. Jag skojar inte när jag säger att den kyssen hade mest kraft och mest kärlek i sig, som han och jag någonsin har utfört tillsammans.

Vilken gentleman som frågar vad hon gör om han kysser henne. ^

Yeeyh, dem kysste varandra. 

Det kanske är på väg att bli bra nu. Eller? 

Det fanns inte en enda kroppsdel inom mig som inte ville känna Pearls värme, men jag höll mig på min kant, då jag inte ville få henne att rygga undan och tro att hon gjorde allt mycket bättre för oss. Jag var så glad att hon överlevde, även om det aldrig var kritiskt. Jag satt i fåtöljen bredvid hennes säng, men släppte aldrig hennes hand, hon gjorde inte heller ett tecken på att hon inte ville ha mig där då hon när jag kom in bara sträckte ut sina armar mot mig. Det var så skönt att få se henne, få prata med henne, även om det var under andra omständigheter än det jag hade velat, men huvudsaken var att hon fanns framför mig. Försiktigt la jag min hand på hennes mage, jag var dock inte med på att hon skulle rycka till och titta skrämt på mig. Hon visste säkert inte att jag visste om det, men tror hon förstod då att jag faktiskt visste om barnet som funnits där.

Hon grät, jag grät men jag brydde mig inte så länge vi gjorde det tillsammans. Dörren öppnades och Debbie klev in med chock i blicken, då hon faktiskt hade kommit på oss sitta i varandras armar och gråta tillsammans. Hon var på väg att vända i dörren men jag hindrade henne. ”Kom in.” Hon satte sig ned på stolen jag tidigare hade suttit på, innan jag hoppade upp i sängen med Pearl. ”Jag önska att ni två kunde se er själva genom mina ögon.” Pearl tittade frågande på sin mamma, hon ville nog precis som jag att hon skulle förklara vad hon menade med det. ”Är det ingen förutom jag som ser att luften mellan er vibrerar, eller?” Jag tittade på Pearl hela tiden medan hon tittade på sin mamma, jag såg att hon rodnade en aning av vad sin mamma precis hade sagt. Och jag kunde hålla med henne, jag kände till och med vibrationerna. Jag tog Pearls hand och la den över mitt bröst. ”Känner du?” Hon nickade men kollade ned på sina ben. ”Det slår kanske inte för dig, för jag lever oavsett vad. Men du får mitt hjärta att slå hårdare och helt i otakt. Du får mig ur balans, och jag älskar dig som jag aldrig tidigare vågat älska en annan människa.”

•

Efter nästan två timmar tillsammans med Pearl var jag tvungen att gå ut och få frisk luft och köpa med mig en dricka. Jag var uttorkad i kroppen efter alla tårar, och det skrämde mig, då jag inte varit det innan. Känslan var ny för mig. I korridoren sprang jag på Sierra och hon såg inte speciellt glad ut, men inte ledsen heller, så jag antog att det inte hade något med Aurora att göra. ”Vart har du varit?” Jag hade helt och hållet glömt bort att hon trodde att jag var tillsammans med hennes dotter, vilket kom tillbaka till ytan när jag såg hennes iskalla ansiktsuttryck. ”Ute och tagit luft. Vadådå?” Hon suckade och nästan slet sig i hennes kammade hår. ”Aurora är vaken, trodde du skulle vilja träffa henne.” Hon nästan knuffade in mig i rummet, men jag hann precis stanna, så jag vände mig om mot Sierra och bad henne vänta utanför då jag ville prata med Aurora själv. Hon stack ändå in huvudet till henne. ”Vad kul att äntligen få träffa din pojkvän.” Aurora spärrade upp sina ögon och såg mer än skräckslaget på sin mamma.

Efter att ha gått varsamt fram till sängen där Aurora låg med bandage kring ena benet som hade fått den störta brännskadan, satte jag mig ned i stolen bredvid henne. Hon gav mig inte en enda blick då hon hela tiden stirrade åt andra hållet. ”Hur mår du?” Jag var tvungen att veta, även om hon hade ställt till med mycket så kändes det ändå som att hennes välmående var det viktigaste. ”Som jag förtjänar.” Jag förstod inte hennes svar, och hade heller ingen lust att ifrågasätta det heller. Jag antog att hon bara snackade skit ändå så. Det är ju det hon brukar göra, och ställa till problem. ”Så, din mamma tror jag är din pojkvän. Hur kommer det sig?” För första gången vände hon sig mot mig, och jag såg på henne att hon var nära att börja gråta, men jag tänkte inte gå på hennes skådespel mer. Det hade förstört för mycket för mig. ”Eh, jag.. jag vet inte.” Hade hon kunnat gå ifrån mig där, hade hon gjort det.

”Det måste ju finnas en anledning till det, och du måste ju veta om den. Kan du för en gångs skull sluta hitta på, och bara säga som det är? Tror du att du skulle klara av det?” Jag reste mig upp och gick mot fönstret, hon däremot, låg där hon låg. Och kunde för första gången inte fly från sina egen skapade problem, vilket jag tyckte var hur bra som helst. ”Jag vet inte, okej.” Jag kollade bara på henne för att sedan sträcka mig över sängen så jag kunde se henne riktigt bra i ögonen. ”Du måste ju ha sagt det till henne. Du har enbart kommit med lögner sedan vi lärde känna varandra. Jag ångrar aldrig saker jag gör, men att jag har varit med dig äcklar mig.” Jag har aldrig någonsin varit så hårt mot en annan människa och absolut inte en tjej, men jag ansåg att det inte fanns annat att göra än försöka sätta henne på plats. Hon grät, och för första gången någonsin rörde det mig inte i ryggen.

”Rör du eller säger ett enda ont ord till eller om Pearl, blir jag helt hysterisk. Och tro mig, du vill inte se mig så.” Hon satte sig tvärt upp i sängen, och jag tror att hon han kasta ur sig en hel mening innan hon själv funderade. ”Hur kunde hon överleva?” Jag stannade i mina rörelser och var tvungen att svälja för att jag inte skulle brusa upp. Jag ville hålla mig lugn, och jag fick verkligen kämpa för det. ”Vad sa du just?” Hon satt med handen över munnen precis som att hon sagt något hon inte skulle. ”Förlåt. Förlåt Justin. Jag är så jävla kär i dig, och jag klarar inte av att se dig tillsammans med Pearl. Hon är så jävla vacker att det skär i mina ögon.” Jag blev förvånad fast ändå inte, jag trodde inte hon tyckte att Pearl var vacker, men där fick jag det svaret. ”Var det du som tände eld? Ville du verkligen skada henne så mycket?” Hon grät riktigt mycket, men jag kunde inte trösta henne, även om det gjorde ont i mig. Hon nickade bara på huvudet.

Innan jag hann lämna rummet knackade det på dörren och in kom det två stycken poliser. Jag kände mig genast i vägen, men innan jag fick lämna rummet var jag tvungen att uppge nummer och namn, så att dem kunde kontakta mig om dem behövde något mer. Även om jag inte kunde ge dem så mycket, då jag inte hade några bevis på det Aurora just berättat för mig. Jag gick tillbaka in till Pearl där både hennes mamma och pappa satt, men dem lämnade rummet när jag klev in. Ett leende fanns på hennes läppar samtidigt som hon satte sig upp försiktigt. ”Dem hade inte behövt gå…” Hon tystade mig genom att lägga två fingrar över mina läppar. Det finns ingen som kommer förstå hur den lilla gesten fick min kropp att reagera, att hon tog i mig, oavsett vart det var. ”Är du ledsen?” Hon la både sin och min hand på hennes mage för att förklara vad hon snackade om. ”Jag vet inte, har lite svårt att förstå det."

Ni är så underbara så jag ger er ett till kapitel. :) Hoppas ni gillar det. 

Jag vaknade upp i ett vitt rum, med pipande maskiner och massa slangar både här och där. Maskinen till vänster om mig pep i samma takt som mitt hjärta slog, så jag antog att jag inte var död. Hela incidenten som hade hänt innan jag slocknade spelades upp i mitt huvud. Jag minns hur Aurora hade knackat på min dörr och bokstavligen slagit mig rakt i ansiktet. En fight hade börjat och det sista jag minns är att hon tände eld på plastblomman som hände på väggen utanför min dörr. Jag har ingen aning om hon hade planer på att döda mig, eller vad det var som flög i henne, men där låg jag i alla fall, med dropp i armen. Jag kunde inte undgå att undra hur det var med Aurora, om hon hade tagit sig ut, eller om hon hamnade på sjukhuset precis som jag. Jag orkade inte med massa folk så jag tryckte aldrig på knappen för att bevisa att jag var vaken eller inte.

Efter en och en halv timme i sängen hörde jag hur dörren öppnades och in kom en doktor i vit rock och med en pärm i handen. ”Hej, du är vaken?” Han lät chockad, precis som att jag inte vore vaken. ”Ja, jag tror det i alla fall.” Jag försökte le, men insåg ganska på en gång att det var fullkomligt omöjligt med tanke på att jag hade ganska ont i mitt ansikte. Min arm ömmade när jag lyfte den men mitt ansikte ömmade ännu mer när jag rörde min kind. ”Du är ganska svullen i ansiktet. Men det kommer lägga sig, du har dock en sprucken läpp.” Det förstod jag, för det stramade åt riktigt när jag pratade. Han stod bredvid mig och kollade mina värden på maskinen som tidigare hade pipit i takt med mitt hjärta, men som nu var bortkopplad. ”Jag ska hämta dina föräldrar.” Innan jag hann hindra honom hade han lämnat rummet.

”Gumman, vi har varit så oroliga. Hur mår du?” Både mamma och pappa rusade bokstavligen in och slog sig ned i varsin stol på min högra sida. Jag stirrade i taket och tog ett djupt andetag. ”Jag mår bra. Eller?” Mamma tittade en snabbis på pappa innan hon vände tillbaka blicken mot mig och tog min hand. ”Har du ont någon annanstans än i ansiktet?” Jag kollade skeptiskt på mamma, och förstod inte alls vart det var hon ville komma. Mitt ansikte var det enda som verkligen gjorde ont, det var lite jobbigt att andas, men annars mådde jag bra. Jag skakade bara på huvudet. ”Nej.” Hon tittade lidande på mig samtidigt som hon strök mig över pannan. ”Det kommer aldrig finnas ett bra sätt att säga detta på, men du var gravid.” Jag höll på att svälja min egen tunga. Hade jag varit gravid? Varför hade jag inte märkt det? Jag hade haft mens precis som vanligt, och inte känt av någon annan symtom heller. ”Nej, du ljuger.” Mamma skakade på huvudet och tittade på pappa, precis som att hon ville att hans kulle stå bakom hennes historia. ”Tyvärr gumman, det är sant.”

Jag försökte ta in allt dem hade att säga, men det gick liksom inte. Det var precis som att det redan var fullt med information i mitt huvud. Det fanns inte i min vildaste fantasi att jag skulle ha varit med barn, min lilla kropp skulle aldrig ha klarat av det. Jag kunde inte undgå känslan som tog över min kropp om att det hade varit ganska bra att min mamma sagt att jag hade varit med barn, och inte att hon sa att jag var med barn. Det hade jag aldrig klarat av. Tankarna drogs till Justin, jag ville så gärna se honom, även om jag inte kunde begära det av honom. ”Just det, vänta.” Mamma reste sig upp och lämnade rummet vilket gjorde att pappa hoppade närmare mig. ”Hur mår du?” Han strök mig lugnt över kinden och pussade mig i pannan. ”Har mått bättre.” Jag suckade och vände blicken ut genom fönstret.

Både mamma och pappa hade ursäktat sig och lämnat rummet, mamma en aning tidigare än pappa, men jag befann mig själv där inne, vilket var tråkigt. Det gav mig för mycket utrymme för tankar, och det ville jag inte, jag ville att någon skulle hålla mig upptagen, så att jag inte fick chansen. Jag placerade mina två händer på min mage och lät dem ligga där. Det kändes så konstigt, helt overkligt. Jag satte mig försiktigt upp i sängen och blickade ut genom fönstret. Jag såg kaoset som var i trafiken, på en av LA’s största gator. Det är alltid där man blir fast om man ska åka någonstans. Det knackade löst på dörren, så jag vände mig om mot den. ”Kom in.” Det kom ut som en viskning, vilket inte var meningen, men personen bakom den hade tydligen hört mig i alla fall. Den gestalten i dörren fanns det inga tvivel på att jag någonsin skulle glömma, Justin.

”Får jag komma in?” Han tog inte ett enda steg in innan jag hade sagt att det var okej, vilket jag uppskattade. Dock hände något med mig, mina armar sträcktes ut efter honom och jag började gråta. Han var framme vid mig fortare än jag trodde var möjligt. Det första jag gjorde när jag befann mig i hans famn var att dra in hans doft, hans underbara doft gjorde mig nästan hög, och jag blev kär på nytt. Fjärilarna i magen var tillbaka och jag kunde inte undgå leendet som tog fart på mina läppar. Tårarna rann och jag märkte efter ett tag att jag blötte ned hans tröja. ”Förlåt.” Jag torkade mig om kinderna och vände bort ansiktet. ”Det gör inget. Hur mår du?” Han tittade lidande på mig, precis som att han redan visste mitt svar men ändå ville höra det. Han la sin hand över min han flätade samman våra fingrar. Istället för att han lät mig svara på frågan så pratade han vidare, vilket jag tyckte var skönt. ”Jag har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv.” Jag såg hur han led.

Hur tror ni allt kommer gå mellan dem nu då? När dem har ett större band till varandra, hon skulle ha blivit mamma och han skulle ha blivit pappa. 

Jag kommer att hoppa fram en aning i novellen, då ni gick med på det. :) Jag skriver för er, glöm inte det.

Som tror att Justin inte vet om att Pearl var gravid. Men om ni kollar vilket perspektiv det är ifrån så kanske ni förstår att Justin fick reda på det innan Pearl. :P Nästa kapitel kommer ikväll eller imorgon. :)

Både Aurora och Pearl hade befunnit sig inne i skolan under branden, Aurora hade till och med brännskador över kroppen. Dock vet jag inte hur Pearl hade kunnat klara sig ifrån det med tanke på att det var runt dem båda som branden hade börjat, och sedan spridit sig. Jag stod på sidan och såg när dem rullade ut dem på varsin bår och in i två olika ambulanser. Jag gick efter som paralyserad, och visste inte vad jag skulle ta mig om något hände henne. ”Hey, vänta. Låt han följa med er.” Jag vaknade till och kollade på Tony som ropade på en av ambulanskillarna. ”Känner du dem?” Jag pekade lite tafatt på Pearl. ”Hon är min flickvän.” Han vinkade mig till sig och jag fick hoppa in i ambulansen. Den andra hade redan åkt iväg då Auroras brännskador var ganska allvarliga. Ena benet hade skadats ganska rejält.

Jag vet inte hur, men Pearls mamma och pappa satt redan på sjukhuset när jag kom upp på den avdelningen hon skulle hamna på efter undersökningen. Båda två tittade bara på mig, innan Debbie reste sig upp och drog in mig i en varm kram. ”Hur mår du?” Jag hade inte träffat dem sedan jag var där sist, någon gång innan vi hade åkt till Stratford. ”Beror på hur man ser det.” Hon strök mig över kinden och drog ned mig bredvid sig. Det kändes så konstigt att hon var snäll och trevlig mot mig när hennes dotter låg på sjukhus. Hennes pappa tog mig i handen och gav mig ett så stort leende han kunde, under omständigheterna. ”Pearl har inte berättat något, men jag hoppas verkligen att ni löser det.” Jag nickade bara på huvudet, men hoppades samma sak. Det var overkligt att sitta där.

Helt plötsligt kom det in två stycken riktiga överklass människor. Dem började direkt yra om att deras dotter hade blivit intaget och att dem krävde att dem skulle få träffa henne. ”Under vilket namn?” Hon i receptionen kollade otåligt på dem, och det var nästan som att dem hade räknat med att hon skulle veta vem dem snackade om. Jag snäste för mig själv och skakade på huvudet. ”Aurora Dieg.” Svarade kvinnan otrevligt tillbaka. Hennes näsa pekade nästan rakt upp i skyn, och jag kunde med det samma se att den kvinnan var Auroras mamma, dem rörde sig på exakt samma sätt hade nästan samma beteende även om Aurora tonade ned sin attityd en aning. ”Ni får tyvärr inte träffa henne, hon är på operation.” Både mannen och kvinnan satte sig ned i soffan som stod bredvid den jag och Debbie satt i, Fred hade gått för att köpa kaffe och sträcka lite på benen.

”Är det inte du som är Justin?” Kvinnan i soffan bredvid oss sträckte sig mot mig, egentligen hade jag dock ingen lust att prata med henne, då jag förstod vad hon var för människa. ”Jo, det är jag.” Hon sträckte fram handen, och ville att jag skulle hälsa på henne. ”Sierra, mamma till din flickvän.” Jag blev stum, det var precis som att jag hade svalt min egen tunga, och jag kunde känna hur Debbie tittade skumt på mig. Hur sjutton skulle jag ta mig ur denna pinsamma situation? Det kändes nästan som att jag klev ur min egen kropp och tittade på mig själv när jag sträckte fram handen och hälsade på henne. ”He, okej. Ah, Justin.” Jag stammade nog mer än vad jag fick fram ett bra ord, förutom mitt eget namn. Debbie stirrade riktigt illa på mig, precis som att jag hade klivit på en mina och inte skulle ta mig där ifrån levande.

Efter ett tag kom en läkare ut och bad Sierra och Nathaniel följa med honom till sitt kontor. Jag har ingen aning om hur det var med Aurora, men just då kändes det inte riktigt som min prioritet ett. Det var fortfarande ingen som hade kommit ut och meddelat oss hur det var med Pearl. Debbie kom tillbaka efter toalett besöket och satte sig ned bredvid mig, där hon tidigare hade suttit stel som en pinne. ”Vad var det där om?” Jag visste att hon skulle ifrågasätta Sierras uttalande. Vad skulle jag svara, att hon ljög eller att hennes dotter hade gått och blivit fulkomligt galen? ”Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte. Innan Pearl började på skolan så hade jag och Aurora något, men sen fattade jag tycke för Pearl. Och Aurora ville inte riktigt släppa taget.” Hon log medlidande mot mig, men blev genast allvarlig igen. ”Menar du att hon har sagt till sin mamma och pappa att du och hon är tillsammans, även fast ni inte är det?” Jag nickade på huvudet, för det var så jag hade uppfattat det.

•

Jag var på väg mot toaletten när jag såg både Sierra och Nathaniel i korridoren, dem stod och höll om varandra, vilket jag kunde förstå då deras gemensamma dotter var skadad, och dem var säkert omtumlade. Aurora hade ju berättat för flera månader sedan att hennes pappa hade lämnat hennes mamma och tagit allt ifrån henne. Det kunde jag dock inte se, pälsen som Sierra hade på sig var garanterat inte billig, eller framför allt gratis. Jag kunde höra lite av vad dem sa till varandra, men jag kände inte för att stå och tjuvlyssna. Precis när jag skulle öppna toadörren hörde jag Nathaniel. ”Jag älskar dig, oavsett vad som händer med vår dotter. Glöm aldrig det.” Jag vände mig hastigt om och såg hur dem pressade samman sina läppar. Vilket gav mig en riktig funderare, då Aurora hade sagt massa annat till mig. 

När jag återvände till Debbie och Fred såg jag att en läkare stod och pratade med dem, så jag höll mig i bakgrunden. Jag ville så gärna höra hur det var med Pearl, men jag ville samtidigt inte tränga mig på då jag inte hade med saken att göra egentligen. ”Justin kom.” Debbie vinkade fram mig till dem, så jag satte mig ned bredvid henne. Doktorn fortsatte prata precis som att jag hade varit där hela tiden. ”Hon ligger på intensiv avdelningen. Hon lever och mår bra, men hon är nedsövd då vi var tvungna att göra ett ingrepp på henne.” Både Debbie och Frank tittade chockat på doktorn. ”Vad var det som hade hänt?” Han svalde och bläddrade bland alla sina papper. ”Hon var medvetslös när vi fann henne på golvet..” Han pausade och svalde ännu en gång. ”Vilket resulterade i att fostret inom henne inte klarade sig.”

Sorry att ni fick vänta en hel natt på att detta skulle komma ut. (A) haha. Men ah, nu har ni fått träffat på Auroras mamma, vad tycker ni om henne? Hon verkar väl rolig att ha och göra med? ^^ 

Sen var ju Pearl gravid, men ah, det gick inte som planerat, eller hade dom ens planerat det där? =/ Får la se hur hon reagerar när hon får reda på det. :) 

Första skoldagen efter jullovet startade med introduktion för oss alla i aulan. Rektorn hälsade oss välkomna tillbaka och alla nya lärare presenterade sig. Det var inget som var intressant om ni frågar mig, men jag satt där, precis som alla andra. Jag hade sett Pearl i två sekunder sedan hade hon försvunnit in i folkmassan och inte kollat fram något mer. Jag saknade henne för varje sekund som gick, jag ville att hon skulle se mig och verkligen släppa allt och springa in i min famn. Tony hade kommit tillbaka med en strålande solbränna och ett glatt humör då han och hans familj hade spenderat jullovet i Thailand. Jag var dock inte ett dugg avundsjuk på honom, då jag hade haft mitt lov med Pearl, och med henne skulle jag kunna vara vart som helst på jorden, och ändå ha det bäst.

När vi alla tillsammans lämnade aulan kom Aurora emot mig. Dock hade jag inte lust att stå kvar för att höra vad hon hade på hjärtat så jag krånglade mig ur folkmassan och gick mot mitt skåp. Jag vet inte vad som hände, men Pearl stod vid sitt och kollade på mig, men gjorde ingen ansats att prata eller ta sig närmare, hon bara stod där, med flera meters mellanrum. Det var precis som i en klassisk romantisk film, hon tittade på mig, och jag tittade på henne, samtidigt som allt annat runt om blev suddigt och försvann från mitt synfält. Allt som existerade var hon. Helt plötsligt bröt hon det vackra vi hade, troligen för att Aurora helt plötsligt hängde mig på ryggen. ”Hej snygging. Har du saknat mig?” Varje kroppsdel rös av hennes beröring, och det var absolut inte samma rysning som Pearl hade gett mig, den var obehaglig. Hon kysste mig på kinden, och det var det som fick Pearl att vända sig om och gå.

Jag försökte ignorera Aurora, men det var fullkomligt omöjligt då hon hela tiden hängde på mig. Det spelade ingen roll om vi var på lektion, eller om vi var ute i korridoren, hon var runt mig hela tiden. ”Varför pratar du inte med mig?” Jag stod lutad mot skåpet när hon kom och ställde sig framför mig, för nära enligt mig. jag vände bara bort huvudet för att slippa se henne. ”Jag har inget att säga dig. Okej?” Hon såg riktigt sårad ut, men jag kunde inte bry mig mindre. ”Vad har jag gjort?” Att hon ens kunde fråga den frågan, hade hon själv inte sett märkena hon hade gett Pearl kring halsen, eller var hon helt blind? ”Alldelens för mycket.” Svarade jag bara och knuffade undan henne för att gå mot musik salen.

Framme vid dörren kunde jag höra hur någon redan befann sig där inne, genom musiken som strömmade in genom mina öron. Jag kände igen melodin på en gång, det var Pearl som satt där inne. Försiktigt tryckte jag ned handtaget på dörren och lät den glida upp en bit, dock inte för mycket. Hon var så vacker där hon satt, liten och skör. Allt gjorde så fruktansvärt ont i mig när jag såg henne, men jag kunde inte sluta titta. Jag visste inte när jag skulle få se henne nästan gång. ”Där är du ju baby. Varför står du här?” Aurora hade hittat mig, och såg till så att Pearl tvärstannade i sin melodi och vände sig hastigt om mot oss. Jag såg på henne att hon hade gråtit, och jag det gjorde ännu ondare i mig, att veta att jag inte längre har någon chans att lägga mina armar om henne och säga att allt kommer bli bra. ”När ska du förstå att du och jag inte har något?” Jag visste inte vad jag skulle göra för att bli av med Aurora, men hon verkade veta hur man såg till att bli av med Pearl. Hon gick bara förbi oss med sina böcker tryckta mot bröstet, utan att ge mig en endaste blick.

•

Hela skoldagen kändes förjävlig, rent ut sagt. Den plågade mitt inre, slet i mina nerver och slog mig i magen. Jag låg i min säng och stirrade i taket, precis som jag hade gjort så många gånger förr. Allt som snurrade i mitt huvud var Pearl, hur hon under dagen hade gett mig massa blickar, och sedan vänt sig om och gått. Det gjorde ont, varför kunde hon inte se hur stora alla mina öppna sår över min kropp var, bara på grund av att hon lämnat mig? Badrumsdörren öppnades och Tony kom ut. Han kollade lidande på mig, vilket han aldrig tidigare har gjort. ”Vill du prata?” Jag visste att jag var tvungen att prata med någon, då jag faktiskt inte gjort det innan. Har hela tiden försökt att komma undan när min mamma eller Kenny tagit upp det, och har lyckats. Jag satte mig upp och följde honom med blicken, hur han satte sig ned i sängen och väntade på att jag skulle svara honom.

”Jag läste på nätet under jullovet. Ni båda har haft det jobbigt. Men har du visat att du finns för henne?” Var grabben galen eller? Självklart hade jag visat för henne. Om han bara visste hur många timmar jag låg med henne i min famn och höll om henne när hon grät. ”Ja, det har jag. Men jag vet inte vad som gjorde att hon helt plötsligt dumpade mig.” Han la sig ned på rygg och stirrade taket, precis som jag hade gjort. ”Hon är svår, hon är så liten i sig själv. Jag trodde verkligen hon skulle växa i sitt inre tillsammans med dig. Jag såg er som ett par som skulle hålla ihop livet ut.” Jag visste att han kunde säga så om henne, då han kände henne redan långt innan mig, men ändå. Han hade så fel. Det var hon som hade klivit ur vårt förhållande, precis som att det inte skadade henne. ”AAAAH, vad ska jag göra? Jag vill vara med henne?” Han hann inte svara då brandlarmet på skolan gick, både jag och Tony greppade våra mobiler och gick lugnt ut från rummet och mot vår mötesplats.

•

Alla elever hade samlats på framsidan av byggnaden i sina respektive klasser, så att lärarna och rektorn kunde räkna så att antalet stämde. Dock trodde jag att det bara var ett falskt alarm tills en tjej i klassen under mig kom ut springandes och sa att det brann i tjejernas korridor. Mattan hade tagit eld och spred sig ganska kraftigt efter golvet. Det var sådant som bara hände på film, eller liknande, jag hade aldrig varit med om det tidigare. Tony och Elena stod och höll om varandra samtidigt som hon kollade skärrat omkring sig. Jag såg varken Pearl eller Aurora, vilket gjorde mig en aning nervös. Vart var min älskling? ”Är det någon som har sett Pearl Shine, eller Aurora Dieg?” Rektorn stod ganska högt upp på trappan när brandbilarna svängde in på gården. Genast sprang dem ur och in i skolan med en slang, och massa brandsläckare. Alla elever tittade sig omkring, men ingen som sa något. Jag sprang förbi alla och var precis på väg in i skolan igen när en äldre man tog tag i mig. ”Du får inte gå in.” Jag slet mig loss. ”Jag måste.” Men han tog tag i mig igen, och lyfte ned mig från trappen.

Öh, vilken tvär omvändning där då. =) Hoppas ni gillar det. ♥♥♥

”Jag vill inte mamma. Jag vill inte tillbaka till skolan, jag har inga där.” Hon tittade medlidande på mig samtidigt som jag i ren protest kastade ur alla mina kläder ur väskan, satte mig ned på knä och grät. ”Jag är hemskt ledsen, men du måste. Jag tänker inte låta dig hoppa av en termin innan du kan bestämma vad du vill göra med ditt liv.” Återigen började jag packa ned allt och stängde den sedan så att jag inte skulle få chansen för ännu ett utbrott. ”Ta hand om dig gumman. Och kom ihåg att du ska följa ditt hjärta och inte din hjärna.” Jag förstod att mamma menade Justin, men om inte min hjärna fungerade, fungerade inte heller mitt hjärta. På något konstigt sätt hade han eller hon som skapade människan bestämt att ingen av dem två kroppsdelarna klarade sig utan varandra. ”Jag vet att du gillade Justin, men jag kan inget göra, gjort är gjort.”

Resan till skolan gick fort, för fort om ni frågar mig. Jag satt redan i min säng i mitt ganska så tomma rum. Det var jobbigt att inte dela med någon, men samtidigt fruktansvärt skönt, då jag kunde göra vad jag ville utan att någon skulle gnälla. Väskan fick ligga på golvet medan jag bäddade sängen, och ställde in allt på badrummet som skulle vara där. Jag vet inte varför jag åkte en dag tidigare än vad jag egentligen behövde, men det kändes ganska bra att komma bort från mamma igen, och hennes medlidande blickar. Pappa var bättre då han lät mig vara, förutom att han frågade hur jag mådde. När jag tillslut var klar med det tog jag mig an väskan, som var mer än full. När jag öppnade väskan fick jag se att det låg ett litet block högst upp, och jag visste att jag inte hade lagt det där. På blocket satt det fast en lapp.

”Jag städade ditt rum under tiden du var borta, och jag fick se detta. Jag tycker att du ska läsa det här när du har tid och verkligen ta dig en funderare. Jag älskar dig, det gör jag. Och jag vill ditt bästa. Jag hoppas du minns vad jag skrev i det första sms:et till dig angående Justin. Man måste våga göra misstag, och kanske få sitt hjärta krossat, annars vet man inte om man valt rätt i livet. Jag hoppas du verkligen ser över detta. Då han är hopplöst förälskad i dig.” Mitt mod jag under någon timme hade byggt upp sjönk. Det gick till botten tillsammans med alla annat jag haft i min kropp. Mamma hade rätt i så mycket, men hon förstod inte hur jag mådde när jag var runt Justin, och hans fans, eller alla paparazzi. Jag ville inte vara den tjejen som syntes runt honom, folk trodde då att jag var ute efter hans pengar, eller utnyttjade honom. Och det var verkligen inte det jag gjorde. Jag älskade honom, men var alldelens för rädd för att säga det. Jag öppnade blocket försiktigt och fick se en sida med bara massa hjärtan på, för att sedan bläddra vidare och se Justins fina handstil.

Pearl Shine.

”In my head we’re already together, I’m good alone but with you I’m better

I just wanna see you smile, you say the word and I’ll be right there

I ain’t never going nowhere

I’m just tryna see where this can take us, ‘Cause everything about you girl is so contagious

I think I finally got it done, now all that’s left to do now, it’s get out the mirror

And say it to you”

”Om du bara visste hur du får mig att känna, hur bara din existens får hela mig ur balans, hur du får mitt hjärta att slå dubbla slag genom ditt sätt att se på mig. När du ler mot mig och när du tar i mig, du anar inte vad du väcker inom mig. När du är i närheten försvinner allt runtomkring, det är som att allt annat blir suddigt och jag bara ser dig. Jag vet att det är tidigt, men jag vet även att det jag känner för dig är äkta. En dag kommer jag kunna säga det till dig, och verkligen mena det. Men till dess, ska du veta att jag tycker om dig väldigt mycket!”

Jag grät när jag hade läst klart det, men jag märkte det inte fören jag insåg att det var stora droppar på papperet. Det var väl kanske först då jag insåg att jag verkligen hade sårat honom, då jag insåg att han verkligen hade varit lika kär i mig som jag var i honom, att hans ord hade varit äkta. Han älskade verkligen mig, men det fanns inget jag kunde göra för att få allt ogjort. Allt var förstört på grund av min feghet, feghet till att inte våga ta plats i samhället, eller sticka ut. Folk skulle aldrig acceptera mig tillsammans med Justin, det skulle sticka för mycket i deras ögon att se mig lycklig. Jag skulle inte ha något emot av att gå 4 meter bakom honom, bara jag fick tillbringa mina dagar tillsammans med honom. Det var allt som räknades, men nu var allt förstört.

Jag vet inte vad som hände med mig, men blocket flög i väggen och allt annat som fanns i min närvaro. En ram på Sandy åkte nästan genom rutan som vette ut på balkongen. Jag var så arg, arg över min egen dumhet. Det slutade med att jag sjönk ihop på knä på golvet och nästan slet av mig håret. Jag grät, och det var nästan som i en tecknad film, där tårarna sprutar rakt ut. Det fanns så mycket jag ville göra, men så lite jag kunde. Hela mitt liv raserades framför mina ögon, och jag gjorde inget åt det. Allt på grund av min egen rädsla, rädd för att krossas. Om min mamma visste hur jag kände inom mig då paparazzi tryckte upp sina kameror i mitt ansikte skulle hon förstå att den känslan var som att kasta sig ut för ett stup, i alla fall för mig.

Där kom det där brevet fram. Som några av er har längtat efter. :) Hoppas att det var lite som ni hade hoppats på. Och jag tänker absolut inte ta åt mig äran över det, då det var min vän Mikaela som har skrivit det. Jag fick inte ned det jag ville ha med. =/ Så ja, hon fick skriva det. :) 

Jag förstod inte ett dugg av vad det var som hade hänt. Vad var det som var bäst såhär? Att inte få kalla henne min var det värsta. Jag mådde nästan illa av bara tanken. Hon kunde inte på fullaste allvar tro att jag trodde på tidningarna, eller lyssnade på vad mina fans sa om henne. Det var ingen av dem som kände henne på det sättet jag gjorde, hon var inte sån. Hon skulle aldrig utnyttja mig, hade hon gjort det hade hon inte hållit sig i bakgrunden eller liknande, hon skulle göra allt för att synas vid min sida. ”Justin, kom igen nu. Vi måste åka.” Kenny hade under hela morgonen varit helt otålig på att jag inte gjorde mig klar tillräckligt snabbt. ”Jajajajaja, jag kommer.” Jag var redan irriterad, och att ta tag i Mariah grejen var inte något som stod högst på min lista när min tjej precis dumpat mig.

Scooter satt tillsammans med min advokat Howard Weitzman på ett av Scooters olika kontor i LA. Jag hälsade vänligt när vi kom in och satte mig sedan mitt emot dem. ”Kan någon förklara för mig vad det är som har hänt?” Howard kollade skeptiskt på mig men jag skakade bara på huvudet för att bevisa för honom att jag inte förstod vad det var Mariah ville mig. Han började bläddra i massa papper vilket gjorde mig sjukligt nervös. Scooter hämtade kaffe åt sig under tiden. ”Hon har stämt dig på underhåll, då hon hävdar att du är far till hennes barn.” Allt kändes så verkligt när han sa det, då det inte varit det för mig tidigare. Jag har hela tiden fått lära mig att inte lita på tidningar, och att jag inte ens ska läsa dem egentligen, men då när jag satt framför honom och sina papper såg jag att det var min verklighet. Hon hade verkligen stämt mig, eller i alla fall ett gott försök till det. ”Jaha, men vad händer nu då?” Hela grejen var löjlig, jag hade aldrig sett henne innan bilderna i tidningen dök upp, och den där ungen var definitivt inte min. ”Du måste göra ett faderskapstest för att kunna bevisa din oskyldighet.”

•

Efter flera timmar i möte med min advokat och Scooter var vi äntligen klara. Jag hade egentligen inget att säga till om då det kom till om jag ville göra testet eller inte, det var det som krävdes för att jag skulle kunna vinna detta. Howard och Scooter hade även dem utan min vetskap redan bestämt att vi skulle lämna in en stämningsansökan tillbaka mot henne, för förtal. Kenny tog mig hem så att jag fick packa om min väska för den kommande starten på skolan. Jag visste inte fullt ut om jag ville tillbaka till skolan, jag ville inte se Pearl och hennes sårade ansikte igen. För det var det jag visste skulle vänta mig. Aurora skulle vara som en igel på mig, och såra Pearl ännu mer. ”Vad är det som har hänt mellan dig och Pearl?” Kenny följde med in och försökte få mig att prata om saken, men jag visste inte vad jag skulle säga, då jag själv inte visste vad det var som hade hänt. Allt jag visste var att Pearl lämnat tillbaka örhängena hon fick av mig, och sedan sagt att hon inte ville mer. Armbandet jag fick av henne satt på min arm, och skulle göra det tills den dagen jag dog. Jag var inte redo att släppa taget om henne, även om jag hade påstått att jag skulle göra det i ett sms jag skickat till henne. ”Jag vet inte. Allt jag vet är att jag älskar henne, men hon kan tydligen inte vara med mig.”

Mamma kom hem efter ett besök hemma hos Pearl, men jag ville inte veta något om det, även om hon envisades om att sätta sig ned och prata med mig. ”Mamma, jag vill inte. Jag orkar inte.” Hennes ansiktsuttryck sa att hon inte skulle ge sig fören jag hade hört allt hon hade att säga. Jag satte mig ned i köket och började pilla på tidningen som låg på bordet, och mamma satte sig mitt emot mig. ”Hon har magsjuka nu.” Precis som att jag ville veta att kärleken i mitt liv var sjuk, men att jag inte fick vara där och ta hand om henne. ”Jaha, och?” Mamma kollade upp på mig och spände blicken i mig. ”Sådär pratar du inte till mig, hör du det?” Hon var arg, riktigt arg. Och det var faktiskt längesedan jag hörde henne så, vilket gjorde mig en aning nervös, och rädd. ”Förlåt.” Det kom som på beställning, utan att jag själv tänkte på att jag sa så. ”Hon mår inte bra. Hon behöver dig, precis som du behöver hon.” Jag skakade på huvudet i ren frustation. ”Hon gjorde slut med mig, hon behöver inte mig.”

Jag vet inte hur länge jag och mamma satt i köket men det blev allt någon timme. Tårarna på mig kom med jämna mellanrum men jag gjorde inget för att hindra dem då det var ganska skönt att lätta på trycket. Dock blev allt ännu mer verkligt när mamma satt och berättade för mig vad Pearl hade sagt, vad hon hade haft för anledning, och varför hon inte hade tagit det med mig. Enligt mamma hade Pearl sagt att hon inte klarade av pressen, och att hon inte ville bli sedd på fel sätt, då hon aldrig har klarat av att behärska dålig kritik. Och anledningen till att hon inte ville ta det med mig var för att hon inte ville se mig när hon sa det, hon ville inte se mig ledsen. Frågan jag dock ställde mig flera gånger var, förstod hon inte vad hon gjorde mot mig? Hur mycket hon sårade mig när hon inte kunde säga det till mig, öga mot öga.

Väskan till skolan var färdig packad och bara för mig att rulla ut i taxin som skulle ta mig mot den hemska byggnaden. Under mina dagar i Stratford hade jag flera kvällar i rad legat med ett av alla mina skrivblock och skrivit på den kommande skivan, dock hade jag inte en låt klar förutom den vi gjorde under höstterminen i skolan, men många var på gång. ”Är du verkligen säker på att du ska återvända till skolan?” Även om det var min mamma som ifrågasatte det, så hade jag lovat henne och Scooter att jag skulle göra allt för att ta studenten. Det var allt som betydde något. ”Ja, det är jag. Jag måste få göra något annat.” Hon nickade och kramade om mig innan jag hoppade in i taxin och gav chauffören skolans adress. När byggnaden gjorde sig synlig fick jag plötsligt en klump i magen. Vad hade jag gett mig in på?

Egentligen började inte skolan fören två dagar efter min ankomst, men jag ville komma i ordning och inse att jag var där igen. Med min väska rullandes efter mig gick jag in genom dem välbekanta stora trädörrarna, och drog in den hemska doften som fanns direkt då man kom in, men den var bekant. Den hade alltid varit där av någon konstig anledning. ”Välkommen tillbaka efter jullovet Mr. Bieber.” Rektorn stod vid vår reception som fanns där inne och höll på med massa papper. ”Tackar.” Jag avfyrade ett så stort leende jag klarade av, och gick vidare till mitt rum. Tony hade inte kommit, vilket jag tyckte var skönt. Jag orkade inte förklara för honom vad som hänt, och inte, och jag hoppades att han inte ens skulle fråga. Sängen såg inte speciellt skön ut, det var väl egentligen inget med det rummet som var inbjudande. Då allt jag ville var att gå ned till tjejernas korridor för att kanske stöta på Pearl.

Nu återvänder dem till skolan. Hur kommer det bli då tror ni? =) haha 

Sen angående skydd när dem har sex, hon äter p-piller för er som glömt det. :) Vi får la se vad som är fel på henne, antingen är hon gravid eller så är hon sjuk. ^^ 

Jag vet inte när jag fattade beslutet om att göra slut på det jag och Justin hade tillsammans, men allt kändes så fruktansvärt bra i huvudet. Jag såg framför mig om hur jag skulle kunna återvända till mitt normala liv i skuggan, och få vara den oskyldiga flickan ingen tidigare sett. När Kenny släppte av mig sa jag hejdå till alla, men mer än så var det inte. Det fick Pattie att titta på både mig och Justin, men innan hon hann i fråga sätta det stack jag, feg som jag var. Mamma och pappa tog emot mig med öppna armar när jag klev innanför dörren. ”Gumman, vad vi har saknat dig.” Sandy kom i full fart från vardagsrummet och viftade hysteriskt på svansen. ”Jag har saknat er också.” Båda två drog in mig i en kram samtidigt vilket resulterade i att det blev en familjekram. Jag hade verkligen saknat min mamma och pappa, och det var först när jag såg dem som jag insåg det.

Jag rullade in min resväska på mitt rum och sorterade alla kläderna, lortigt i en hög och rent i en annan. Klänningen från nyår kom fram mitt i allt och mina tankar gled tillbaka till kvällen då jag för första gången fick se Justin riktigt arg. Han hade slagits för min skull, för att en grabb hade tagit i mig på fel sätt, och för att han älskade mig. Klänningen luktade till och med Justin, och det gjorde så att jag insåg för mig själv att det skulle bli grymt svårt att glömma det vi hade tillsammans. I min ensam het satt jag där på golvet med ryggen mot sängen, jag kom inte längre än till att sortera kläderna. Dem rena åkte aldrig in i garderoben, och dem lortiga åkte aldrig ned i tvättstugan. Sandy kom in i mitt rum och la sig ned med huvudet i mitt knä. Hon var min enda sanna vän, henne kunde jag berätta allt för och verkligen veta att det aldrig skulle komma fram till någon annan.

”Pearl, det är mat.” Jag visste att min mamma skulle börja ställa massa frågor om vi satt ned tillsammans vid samma bord, men jag visste inte om jag var redo för det. Jag stängde min dörr försiktigt och la mig ned i sängen istället. Jag orkade inte med mig själv, jag hade gjort mig av med min bättre hälft, vilket verkligen kändes i mitt hjärta. Det hade bara gått några timmar sedan jag slog igen bildörren och såg Justin för sista gången. I alla fall tills skolan började. Min mobil plingade till och jag visste redan innan jag tog upp den att det var ett sms från Justin. Jag visste inte hur jag kunde veta det, men så var det. ”Pearl, jag vet inte vad jag har gjort för fel, eller varför du inte vill vara med mig, men jag älskar dig. Vill inte du ha något med mig att göra ska jag låta dig gå, jag vill inte såra dig mer än jag tydligen redan gjort. I miss U baby. ♥”

Jag vet inte hur länge jag låg och stirrade på det sms:et, allt kändes så fruktansvärt overkligt, precis som att det vore ett skämt. Han var inte min längre, och det gjorde ont, men jag fick skylla mig själv, det var mitt fel. Jag älskade honom, men var för rädd att leva tillsammans honom. Jag trivdes för bra i mörkret för att kliva där ifrån och ut i det ljusaste. Även om saker och ting var som det var så kände jag mig ändå tvingad till att svara på hans sms. ”Det blir bäst såhär. Vi var inte menade för varandra. ♥” Jag visste att det där svaret bara skulle förvirra honom ännu mer, men jag visste inte vad jag skulle skriva annars. Mitt hjärta slog hårt och ojämnt i bröstet, vilket gjorde att jag tillslut fick svårt att andas. Jag har aldrig gråtit så mycket att jag tillslut har hyperventilerat, men då gjorde jag. Jag trodde att jag skulle dö.

♥

”Gumman, det är dags att vakna.” Mamma underbara röst fyllde mitt inre, men jag ville inte gå upp. Jag vände mig om mot henne och slog upp ögonen. Hon avfyrade ett brett leende och hon såg precis ut som en ängel i solljuset från fönstret. ”Vad är klockan?” Hela min kropp var uttorkad efter alla tårar jag fällde dagen före. Hon kollade på sin handled. ”Klockan är snart 11, och du har besök.” Jag satte mig tvärt upp i sängen, men hann inte mer än tänka en tanke innan jag kastade mig över sängkanten och spydde. Det var inget speciellt som kom upp, i stort sett bara galla. ”Men lilla gumman.” Hon satte sig ned på sängkanten och strök mig över ryggen. Jag reste mig upp ur sängen när magen hade lugnat ned sig. Mamma ropade efter mig att hon skulle ta hand om det som nyss skett under tiden jag gick in och duschade.

Jag spydde en gång till under tiden jag var i duschen, men jag hann ta mig till toaletten innan. När jag kom ut därifrån satt mamma på fortfarande på min säng, men han hade städat upp. ”Hur mår du?” Jag tittade på henne och skakade lite på huvudet. ”Jag vet inte, bra antar jag. Magen är väl omtumlad.” Hon nickade och log lite svagt, sedan lämnade hon rummet och påminde mig om att jag hade besök. Jag torkade håret och gick in i garderoben för att plocka fram rena kläder. Väl nere i köket fick jag en chock, jag hade helt ställt in mig på att det var Justin som hade kommit för att försöka prata med mig, men så var inte fallet då Pattie satt på en stod med en kaffekopp i handen. ”Pattie?”

Tror ni hon ångrar sitt beslut en aning? =/ haha ^ Synd om henne, eller hur. 

Dagarna i Stratford hade verkligen sprungit fram, och det var dags för mig och Pearl att återvända till LA. Hon för att förbereda sig för skolan, och jag för att ta hand om hela Mariah grejen. Jag hade verkligen skjutit fram det så långt jag kunde, men Scooter ville att jag skulle ta tag i det. Mamma skulle även hon flyga med oss, så det var pappa som körde oss till flygplatsen. Jazzy var med men Jaxon fick vara hemma hos farmor. ”Sunshine, vi är framme nu.” Pearl hade somnat mot min axel under bilresan, och jag förstod henne, då det inte hade blivit speciellt mycket sömn under natten. Hon grymtade till bredvid mig, och hennes ögonlock fladdrade till. ”Pearl, vaaakna.” Min syster har alltid vara otålig när det kommer till att vara seg, och det har Pearl fått tagit del av under tiden som vi varit med Jazzy. ”Jag är vaken gumman.” Hon pussade henne på pannan och tillsammans klev vi ur bilen.

Det var kaos utanför flygplatsen, men jag hade ingen aning om hur alla hade fått reda på att vi skulle vara där, eller att jag skulle det. Mamma och pappa gjorde allt för att skydda oss tre, men jag vet inte om dem lyckades speciellt mycket. Jag hade Jazzy i min famn och höll Pearl hårt i min hand, men ändå slet folk i mig och Pearl. ”Hur kan du vara med någon som är ute efter dina pengar?” – ”Den där slynan ska ut ur ditt liv.” – ”Justin, vi älskar dig, men varför hon?” Frågor och påståenden bara yrde runt mig, och jag kände i min hand att Pearl spände sig för varje ny sak hon hörde om sig själv. Både hon och jag visste att inget var sant, men mina fans hade väl svårt att förstå det.

Inne på flygplatsen var det ännu mer folk och jag kände hur Pearls hand tog ett krampaktigt tag om min, hon strök sig nästan efter min kropp. Säkerhetsvakterna kom en efter en och hjälpte oss igenom alla människor. Folk slutade inte skrika när vi kom in, utan skrek ännu mer, ännu taskigare saker om Pearl. ”Horan utnyttjar ju bara dig, varför ser du inte det?” – ”Vad ful hon är, det finns mycket finare tjejer du kan få.” – ”Pattie, få honom att se att tjejen bara är ute efter hans pengar, golddigger.” Jag kunde inte i mitt liv förstå hur dem kunde stå och skrika något sådant, Pearl var allt annat än ute efter mina pengar. Hon var inte en sådan person, hon skulle aldrig göra så mot mig heller. ”Varför säger alla så elaka saker om Pearl?” Jazzy tittade frågande på mig och sedan på Pearl, men hon mötte aldrig Jazzys blick, vilket skrämde mig. ”Jag vet inte, gumman.”

När vi tillslut hade hamnat på ett enskilt ställe kunde jag andas ut och släppa ned Jazzy på golvet. Hon sprang bort till Pearl som hade satt sig en bit ifrån oss andra, vilket skrämde mig en aning. Dem två tillsammans verkade i alla fall ha kul och det var det som spelade någon roll. Mamma kom fram till mig och satte sig ned bredvid. ”Vad har hänt?” Hon sneglade bort mot Jazzy och Pearl som tillsammans busade med varandra. Jag ville svara mamma, men jag hade inget bra svar, då jag själv inte visste. Jag ryckte bara på axlarna. ”Är det över vad alla sa?” Jag visste att hon inte skulle ge sig fören jag svarade. ”Jag vet inte. Om jag visste skulle jag svara.” Hon la en betryggande arm över mina axlar. En stor klump la sig över mitt bröst när Jazzy kom mot mig med ett skrämt uttryck i ansiktet. ”Hon gråter.” Mamma tog henne när jag reste mig upp och gick mot Pearl och när jag kom närmare hörde jag henne snyfta. Jag satte mig ned bredvid henne. ”Gumman, vad är det?” Hon tittade inte på mig, och ännu mindre svarade. Frustationen växte inom mig då jag inte fick någon kontakt med henne. Pappa kom tillbaka efter toabesöket och han var på väg mot oss, men vände då jag vinkade bort honom. ”Du måste prata med mig, så att jag kan hjälpa dig.” Hon kollade upp på mig och blinkade några gånger så att hon kunde se mig klart genom alla tårar. ”Ungar, kom nu. Vi ska gå ombord.”

Väl på flygplanet kunde jag slappna av, och det var då jag såg på Pearl riktigt ordentligt sedan alla skrek efter henne. Hon hade totalt tappat färgen i ansiktet och stirrade bara tomt ut i luften framför henne. Det kändes som att hon gick in i sin själv igen, att allt som stod i tidningarna tog fart i hennes huvud en gång till. Mamma tittade skrämt på mig samtidigt som hennes blick föll på Pearl. Jag satte mig bara ned bredvid henne, jag vågade inte ta i henne, rädd för att hon skulle bli skrämd eller att hon skulle avvisa mig igen. ”Jag vill inte det här något mer.” Hon tittade fortfarande inte på mig då hon viskade, men jag förstod att det var mig hon pratade med. Det jag inte förstod var vad hon snackade om. ”Vad?” Hon vände blicken mot mig, och jag kunde se hur nära till tårar hon var, och jag kunde även se hur hårt hon höll dem inne. ”Du och jag, jag vill inget mer.” Innan jag hann reagera på vad hon hade sagt fick jag ett par diamantörhängen i handen och hon försvann från sin plats in på toaletten.

Om ni frågar mig var det där den längsta flygresan i hela mitt liv. Pearl blev kvar inne på toaletten i minst en timme, men det kändes som tio timmar. Jag kände mig lika liten som en legogubbe, jag kunde inte göra något. Örhängena låg i min hand under hela flygresan, och när väl Pearl kom ut satte hon sig ned längst bak i planet, där ingen annan satt. Vi reste i ett privatplan och mamma satt ganska långt fram, vilket gjorde att hon inte såg vad som hände. Hon såg inte att Pearl dumpade mig, och sedan ignorerade mig resten av flygresan. Hon såg inte hur liten jag var, och hur mycket jag behövde min tjej. Jag stirrade enbart ut i tomma intet, inte ens tårarna rann på mig då jag var så chockad över vad som hade hänt. Vad hon hade gjort med vårt förhållande, hon gav mig inte ens en anledning. Hon lämnade mig bara där, upp och ned.

Kenny stod på flygplatsen i LA med ett av dem bredaste leendena jag någonsin sett. Oftast brukar det smitta av sig, men inte den gången. Pearl gick en bit bakom mig och mamma, troligen för att hon inte ville bli förknippad tillsammans med mig, hon hade dragit på sig en keps och ett par solglasögon. ”Välkommen hem grabben.” Kenny, med sin alltid glada stämma lyfte upp mig och rufsade till mig i håret. ”Tack.” Han behövde inte höra mer än ett ord från mig för att förstå att något var fel, och han behövde inte ens fråga utan bara kolla på mig för att få mig att prata. ”Jag är singel.” Pearl hade gått förbi oss men stannade till när jag sa det. Hon vände sig dock inte om eller gjorde något som antydde att hon ville se eller prata med mig. ”VA?” Jag hyschade Kenny snabbt, men jag visste att hon redan hade hört, så jag nickade bara. Jag hade under hela flygturen hållit inne mina tårar, men det gick inte längre. Dem började rinna, och jag gjorde allt för att det inte skulle synas.

Ni kan vara lugna, novellen är inte slut. Inte vad jag vet iallafall. ^

Vad tror ni kommer hända? Kommer dem lösa detta, eller blire en novell där dem går skilda vägar? 

(Varning, grov bild!)

Han satt nedsjunken över stolen helt utmattad i kroppen, och det var nästan så att jag kände hur alkoholen var på väg ur kroppen, så innan jag gjorde något annat gick jag till kylskåpet och plockade fram en öl till Justin och en cider till mig själv. Han satt fortfarande kvar och log när jag gav honom flaskan. Jag satte mig ned på huk igen och tog honom i min hand för att börja arbeta upp hans stånd ännu en gång. När han tillslut var hård igen, ställde jag mig med ett ben på varje sida och sänkte mig ned. När hans ollon penetrerade mig kom inte den där känslan som kommit dem andra två gångerna, det gjorde inte ont. Vilket var en fruktansvärd befrielse. Han placerade sina händer på min rumpa och tillsammans i en jämn takt såg jag till att börja rida honom. Min hals fick uppleva massa blöta, sexiga kyssar från honom, och jag stönade ut till musiken som kom från det andra stora rummet.

”10, 9, 8, 7” Jag hörde hur folk räknade ned till tolvslaget, men jag kunde inte bry mig mindre om just det, då jag hade Justin över hela mig. Efter ett tag i ridande ställningen reste jag på mig, vickade inbjudande på höfterna som gjorde att Justin följde efter mig som i trans. Jag lutade mig framåt över bänken och lät klänningen glida upp över låren, så att den tillslut låg över min rygg och Justin kunde se allt. Han var snabbt fram till mig, och utan att tveka en enda sekund trängde han in i mig bakifrån. Jag kände ett fast tag om mina höfter så jag svankade så mycket jag kunde för att han skulle kunna komma längre in i mig. Det var nästan så att jag kände hur han var i magen på mig, men det var inget som gjorde något då han var så fruktansvärt skön och gav mig det jag suktat efter i flera timmar.

Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt kastade Justin upp mig på bordet som stod nästan precis vid dörren och la sig över mig för att slutligen tränga in i mig igen, och för att göra allt mycket skönare och låta han komma längre in la jag mina ben kring hans midja. Vi kysstes samtidigt som han smekte mina bröst och stötte både hårt och djupt in i mig. Han kvävde mina stön ganska bra med sina kyssar, men tydligen inte tillräckligt bra då dörren slogs upp och Ryan spärrade upp sina ögon. ”Vad i hela friden…” ”UUUUT!!!” Justin kastade sin tröja rakt i ansiktet på Ryan, och jag kunde inte undgå skrattet som ville tränga sig ut via mina läppar. Han såg helt förstörd ut, men det verkade inte bekomma mig. Jag förstod nog inte att hans bästa vän hade klampat in precis under en av dem mest intima delarna man kan ha i sitt liv. Han gick ned från bordet, men drog mig mot kanten så han ännu en gång förenades med mig. Jag la mina armar om hans nacke och lät honom verkligen sätta på mig hårt och underbart.

När jag fick chansen att kolla på klockan igen såg jag att den var över ett på natten, och vi hade befunnit oss i köket i över en och en halv timme. Det fanns nog inte ett enda ställe som vi inte hade haft sex på i köket, och det var med ett leende på läpparna som jag kysste Justin, precis lika hungrigt som innan, innan vi tillsammans hand i hand lämnade köket. Jag vet inte om det bara var jag, eller om även Justin kände av det, men det var fruktansvärt många som stirrade på oss. Vilket fick mig att rodna en aning. ”Jag måste ut och ta luft.” Jag hade båda mina händer över mina kinder, och han kysste mig innan vi delade på oss. Ute på framsidan av lokalen var det en del ungdomar som absolut inte hörde att jag kom ut eller något, dem var så fruktansvärt fulla att jag nästan tyckte lite synd om dem. Jag vet inte hur länge jag stod där ute, men det kom ut nya människor samtidigt som massa gick in igen, helt ovetandes om att jag stod där, då jag inte fått en enda blick.

”Baby.” Jag vände mig om och möttes av Justin och två champagne glas. Jag kollade frågande på honom. ”Vi har inte skålat in det nya året.” Han blinkade till med ena ögat och jag rodnade, Igen. Jag blir så trött på mig själv, att jag är så lättpåverkad. Vi slog ihop våra glas försiktigt och drack sedan en varsin klunk. ”Bästa sättet att ringa in det nya året på. Tack.” Han kysste mig innan jag hann svara honom, vilket jag tyckte var skönt, då jag helt plötsligt tyckte det var pinsamt att prata om det, eller att ens nämna det som hänt tidigare i köket. När vi kom in igen satte sig Justin ned bredvid Ryan, på den enda lediga stolen, men jag hann inte reagera innan han drog ned mig i sitt knä och kysste mig på halsen. ”Ni två borde verkligen ha tröttnat på varandra efter turen i köket.” Det var Ryan som öppnade munnen, och jag försökte genast överföra mina tankar till honom, precis som telepati, men det verkade han inte förstå då han började skratta och han var inte ensam då alla andra kring bordet följde med in. ”Hey, du är bara avis.” Justin fick tyst på honom, det såg dock ut som han svalt sin tunga.

Både jag och Justin hade totalt tappat kollen på klockan och på hur mycket vi hade druckit. Kvällen hade verkligen varit lyckad, och jag hade nog verkligen ångrat mig om jag inte hade gått. Jag satt ensam vid bordet som vi i stort sett hade suttit vid i omgångar under kvällen, då alla andra var ute och dansade på dansgolvet. Mina fötter värkte så mycket att jag inte orkade använda dem mer, Justin däremot verkade gilla att dansa, då han hade minst tre brudar runt sig. Det var faktiskt inget som störde mig, och jag mådde bra över det. Jag visste att han var min, och att han inte skulle göra något för att såra mig. Jag satt i mina egna tankar när någon helt plötsligt kysste mig på kinden. ”Hay baby, ska vi åka hem?” Justin slog sig ned mitt emot mig och placerade sina varma händer på mina lår. Jag nickade lite löst bara och började gäspa. ”Gumman, du är ju trött. Varför har du inte sagt något?” Jag skakade på huvudet och ryckte på axlarna. ”Ville att du skulle ha kul med dina vänner.” Han böjde sig framåt och kysste mig, innan han skakade på huvudet. ”Jag har haft det, hela kvällen. Är du trött måste du säga det.”

Eftersom att dagen var speciell för många av er, så lägger jag ut ett till. :) Hoppas ni visar er uppskattning också. Jag är super glad för er skull, ni som fick biljetter. Jag känner dock medlidande för er andra. =/ 

Jag hann inte ens reagera fören Justin var i full fight med grabben som hade tagit tag i mig och försökt ta på mig. Dem utdelade slag på varandra, och med tanke på hur mycket Justin hade druckit låg han inte speciellt bra till för att kunna vinna över grabben. Alla andra människor på festen hade samlats i en ring runt dem, men ingen gjorde något förutom jag. Jag gjorde allt i min makt för att dem skulle släppa varandra och sluta slåss. ”Ge er, SNÄLLA!” Ryan såg min frustation och klampade rakt in i fighten, han tog tag i grabben och jag försökte hålla emot Justin, men lyckades inte speciellt mycket. Tillslut blev jag så förbannad att jag ställde mig framför honom då både Ryan och Chaz höll emot den andra. ”Ger inte du dig nu, åker jag tillbaka till LA, NU!” För första gången tittade han på mig, men han visade ingen ånger eller något. Precis som att han hade gjort något bra. Folket som inte var inbjudna lämnade festen utan krångel efter att Chaz och Ryan hade burit ut den där grabben, vars namn tydligen hade varit Steven.

Jag tog med mig Justin in i köket och skulle hjälpa honom att tvätta rent ansiktet, men han lät mig inte. ”Ge dig, jag kan ta hand om mig själv.” Precis när han sa det skulle han luta sig mot diskbänken men ramlade rakt ned på golvet. ”Yeah, jag kan se det.” Han låg och åmade sig på golvet, men eftersom att gjort klart och tydligt för mig att han klarade sig själv tänkte jag inte hjälpa honom heller. Jag vet inte hur många gånger han försökte ta sig upp, innan han gav upp. ”Hjälp.” Han sträckte mig sin hand, men istället tog jag han under båda och lyfte upp honom på fötterna. Min klänning var redan förstörd efter att jag hade stått så pass nära dem att blodet hade sprutat på mig. Han böjde sig frivilligt över diskhon men höll i sig med båda händerna, så jag fick tvätta hans ansikte, och varje gång jag kom åt hans sår grimaserade han.

”Baby, ge dig nu. Jag måste få tvätta rent det.” Han spände blicken i mig, men jag kunde inte bry mig mindre då jag inte var ett dugg rädd för honom. Han grymtade till och vred undan huvudet. ”Det gör ont.” Jag skrattade till vilket fick honom ännu argare, men jag kunde inte ge mig. ”Ja, och vems fel är det?” Vi stod båda två och stirrade på varandra ett bra tag innan han pressade sina läppar mot mina och kysste mig. Jag var inte alls med på vad han höll på med, men efter några sekunder besvarade jag kyssen, lagom till att han lyfte upp mig på diskbänken och kysste mig ned över halsen. Jag lutade mig tillbaka och lät honom fortsätta kyssa mig ned mellan mina bröst, samtidigt som jag kände hur hans händer vandrade in under min klänning. Han var säker på sitt mål, och med tanke på alkoholen jag hade i min kropp tänkte jag inte hindra honom från att fortsätta.

Klockan på väggen bakom honom visade tjugo minuter i tolv, inte ens det kunde stoppa mig. Han hittade tillbaka till mina läppar efter ett tag, och började istället dra ned mina trosor. Det fanns ingen anledning att krångla sig ur klänningen då det fanns lättare sätt att hantera det på. Med ett leende på läpparna kysste han mig på insidan av mitt lår och vidare upp mot mina ljumskar, samtidigt som hans händer smekte mig upp över magen och stannade när båda hade ett varsitt bröst i ett grepp. Mina bröstvårtor styvnade direkt och hungern inom mig vaknade till liv. En hunger jag inte känt tidigare, den var så stark att jag fick behärska mig för att inte slita av honom kläderna och be honom tränga in i mig. Han började bearbeta mig med sin tunga, vilket gjorde det svårt för mig att sitta still eller inte skrika rakt ut av ren njutning.

Jag fick uppleva en orgasm jag aldrig tidigare hört talas om, den var så stark att jag tappade fattningen. Det svartnade till och med för mina ögon, så när jag slog upp dem igen låg jag ned på diskbänken med benen särade och Justin som stod mellan den och tittade chockat på mig. ”Gumman?” Jag log bara mot honom för att sedan ta tag i hans krage och dra honom närmare mig så jag kunde nå hans läppar. Vi kysstes hungrigt och han tryckte in vad jag tror var två fingrar i mig. Mina stön kvävdes med hjälp av hans läppar, och min kropp ville ha mer, så mycket mer än det han gav mig. Jag knuffade bort honom och hoppade ned från diskbänken. Han gav mig en chockad blick, med en gnutta rädsla, troligen rädd över att jag bara skulle gå, men ack så fel han hade.

När vi båda stod upp på våra ben pressade jag mina läppar mot honom, och jag kunde inte undgå den salta smaken som blandades mellan våra munnar, jag förstod direkt att den tillhörde mig. Det var dock inget som fick mig att stöta honom ifrån mig, snarare något som gjorde att jag ville ha honom ännu mer. Samtidigt som vi stod där och delade saliv med varandra knäppte jag upp hans byxor. Han log snabbt när han kände att jag drog ned dem och kalsongerna till knäna på honom. Jag ville ge honom samma sak som han hade gett mig, men jag hade aldrig gjort det tidigare så jag var en aning nervös. Jag knuffade ned honom på stolen som stod bakom honom och satte mig ned på knä mellan hans ben. Han tittade skärrat på mig samtidigt som jag såg lusten brinna i hans ögon. ”Du behöver inte..” ”Men jag vill.” Han gjorde inget för att hindra mig när jag tog honom i min hand. Sakta började jag bearbeta honom med hjälp av mina båda händer för att slutligen ta honom i munnen.

Det var inte så hemskt som jag från början hade trott. Hans stön triggade mig ännu mer, och vi båda hade totalt glömt bort att det var en enda olåst dörr som skiljde oss och festen åt. Vem som helst hade kunnat komma in, men det var som hindrade oss. Hans andetag blev ojämna och han överraskade mig ganska rejält när han flätade in sina fingrar i mitt hår, och pressade ned mitt huvud en aning. Det tog emot i halsen på mig, men vad jag hörde och märkte på honom var det något som var fruktansvärt skönt för honom, och var det så, så ville jag ge honom det. Jag höll emot mina spyreflexer så gott jag kunde, och lyckades ganska bra då jag tillslut blev släppt. ”Jag kommer om inte du slutar nu.” Han stönade ut den meningen och jag hörde på honom att han var riktigt nära, och vad jag har hört ska man låta en grabb komma en gång, då kan dem hålla på lite längre den andra. Så jag fortsatte ta honom i munnen och lät min tunga spela över hans ollon. Jag kände hur hela han stelnade till där han satt och kände sedan hur han fyllde min mun med en ljummen sats.

Något ni alla längtat efter? ;) haha ^ Alla mina läsare är så sexgalna. ^ Kanske skulle ta och starta en blogg med bara massa sexnoveller. ;P haha ^^ Hoppas ni gillar det. 

Väl framme vid festlokalen klev jag ur bilen först för att sedan hjälpa Pearl ur. Hon hade lite problem att gå i sina klackar då det var väldigt mycket snö på backen. ”Ring när ni vill hem.” Jag nickade och mamma vinkade av oss och styrde sedan bilen hem till mormor igen. Pearl stapplade på uppför den sandade vägen, men jag tyckte en aning synd om henne, så jag lyfte upp henne i min famn och gick med säkra steg mot dörren. ”Hey Bieber, vad gör du?” Hon skrattade till, men la sina händer kring min nacke så hon höll sig kvar. Precis framme vid dörren släppte jag ned henne och kysste hennes läppar. Hon hade ändrat sitt humör en aning, vilket var fruktansvärt skönt. Leendet var tillbaka på henne, och hon var verkligen vacker i sin inte speciellt långa klänning.

”JUSTIN!!” Festen var i full gång när vi klev in i lokalen, och folk satt eller stod med olika flaskor eller glas i händerna. En del hade fått i sig lite för mycket, redan, då klockan inte ens var 10 på kvällen. Så frågan fanns om dem ens skulle klara av att hålla sig vakna till 12 slaget. Ryan kom fram med flaska som han sedan sträckte över till mig. ”Vad vill damen ha att dricka?” Hon tittade på mig, precis som att hon ville ha en tillåtelse. ”Ta vad du vill. Jag tar med dig hem sen.” Hon tittade skeptiskt på mig innan hon vände sig mot Ryan. ”Jag tar en cider.” Precis som en avlöning försvann Ryan bort mot baren som Chaz hade fixat, dock inte en riktigt utan där folk fick ställa in sin dricka. När han kom tillbaka gav han en päroncider till Pearl och dansade vidare ut på dansgolvet som var täckt med ungdomar.

Folk kom fram och pratade med mig hela tiden, och jag såg hur Pearl drog sig undan varje gång någon hon inte kände igen kom. Vilket var i stort sett hela tiden, jag tyckte synd om henne. ”Gumman, kom.” Hon satt ned på en stol i hörnet av lokalen, och det var inte så hon skulle spendera sin nyårsafton. Inte om jag fick bestämma. Hon satt fortfarande kvar, men tittade i alla fall på mig. ”Får jag lov?” Hon skrattade till men gav mig sin hand och reste på sig. Tillsammans gick vi hand i hand ut på dansgolvet men när vi kom fram placerade hon sina händer kring min hals, och jag mina kring hennes midja, och jag drog henne så nära mig jag bara kunde. Låten som spelades var Chris Medina, och jag kunde inget annat än älska texten. Hon borrade in sitt huvud precis vid halsen på mig, och började långsamt kyssa mig, med riktigt blöta sådana.

•

Runt 11 tiden hade jag druckit några öl och började känna dem i huvudet, och i fötterna, men talet var kanon bra, just då. Pearl däremot tog det lugnt med sitt drickande, men hon var ändå med och slappnade av lite. Den där tillbaka dragna flickan som jag först blev kär i kom fram med jämna mellan rum, men jag gillade den andra delen också, hon som vågade ta för sig lite mer, och inte var så blyg. ”Får jag låna din flickvän för en dans?” Nolan var en av dem som hade fått i sig alldelens för mycket, men han och Pearl verkade komma ganska bra överens, och jag tänkte inte hålla henne från att ha kul. ”Klart du får, om du lämnar tillbaka henne precis som du tog henne.” Alla började skratta inklusive hon och jag. Mitch, Ryan och Chaz samt jag, satt kvar vid samma bord och tittade efter dem när dem äntrade dansgolvet, sedan ville jag inte se mer.

”När åker du tillbaka till LA?” Ryan sluddrade till en aning, men fick ändå fram meningen så att jag hörde vad han sa. ”Den tredje, reser både jag och Pearl tillbaka. Har lite att fixa innan skolan börjar, med advokat och grejer.” Det var ingen av mina vänner som hade kommenterat något av det som stod i tidningarna. Det är då jag vet att dem är mina vänner, när dem inte ifrågasätter eller tvivlar på om jag gjort den tjejen gravid, eller om jag varit så blid och inte sett att Pearl bara skulle utnyttja mig. ”Okej, hoppas att skiten blir överstökad snart.” Det var ingen vid bordet som inte höll med Chaz, och det var så skönt att känna mina vänners stöd. Jag vet att jag verkligen kan lita på dem, just för att dem kände mig innan jag slog igenom och blev något slags världsfenomen. Inte ens Pearl kunde jag lita på ända ut i fingerspetsarna, men det fanns inget som sa att hon var med mig för att. Hon ville inte bli sedd med mig, och hamna i tidningar, och det är väl en sak som gör att jag inte tvivlar.

Jag gick och hämtade en ny öl och en till cider till Pearl under tiden som hon var ute och dansade med Nolan. Det såg nog säkerligen ut som att jag var svartsjuk, men det var jag inte, jag litade på henne. Hon skulle aldrig gå till någon annan. Jag tror att Nolan försökte sig på någon sorts bugg, men kunde inte se det ordentligt. Oavsett vad han försökte med så förde han Pearl varsamt över golvet, eller så var det hon som rörde sig precis som att hon svävade. Hon skrattade ett skratt det var längesedan jag såg på hennes läppar, och bara det gjorde mig glad. Jag dagdrömde mig bort medan jag tittade på dem. ”Trodde du skulle komma tillbaka med massa öl.” Mitch väckte mig genom att knuffa till mig i sidan så jag nästan tappade balansen.

Helt plötsligt stormade det in massa oinbjudna gäster och vände upp och ned på hela festen, vilket bara gjorde mig förbannad. Jag höll mig dock i bakgrunden då jag såg att dem var några år äldre än oss, och att dem inte gillade mig då jag bodde där, så det fanns nog ingen chans att dem skulle gilla mig den dagen heller. Ryan och Chaz försökte göra allt dem kunde för att få ut dem, men saken blev egentligen bara värre. Det var när en av grabbarna började tafsa på Pearl som jag reagerade, och det såg Ryan och försökte stoppa mig när jag med bestämda steg styrde mig själv mot dansgolvet och dem två. ”Hey, släpp min brud.” Steven som grabben hette vände sig mot mig och flinade, och den saken gjorde allt bara värre. 

Vem fan var han liksom? =P

Jag hoppas att ni som ska beställa biljetter idag, får dem. :) Så alla vi har samma glädje. ♥ 

Det var första gången som jag och Justin duschade tillsammans, och det var underbart. Samtidigt som vi masserade varandras läppar kände vi hur det varma vattnet strilade ned över våra bara kroppar. Han smekte mig ned över ryggen och lät sina händer stanna över min rumpa, han klämde till några gånger samtidigt som han började le. Vi backade så att jag tillslut stod tryckt mellan honom och väggen, han tog mina händer i ett fast grepp och placerade dem mot väggen över mitt huvud, och kysste mig på halsen och vidare ned över mina bröst där han stannade ett tag. Små lätta stön lämnade mina läppar, och det verkade trigga Justin ännu mer, då han fortsatte kyssa mig ned över magen, men längre fick han inte gå. ”Babe, vi måste göra oss klara.” Han kollade frustrerande på mig och suckade. ”Varför gör du alltid såhär mot mig?” Jag log mot honom för att slutligen kyssa hans perfekta läppar och dra mina naglar över hans mage.

Jag hade klivit ut från badrummet i bara handduk när Justin kom efter med en kring hans midja. Han knuffade in mig på rummet och låste dörren efter sig. Ett läskigt leende tog över hans läppar och han klev hela tiden närmare mig. ”Snälla.” Jag försökte be snällt, men han fortsätta bara komma mot mig. Tillslut la jag mig ned i sängen och tittade mot honom när han rörde sig mot mig och tillslut kravlade upp över mig. Han kysste mina läppar hungrigt, men det var det enda han gjorde. Han tog inte ens på mig, vilket för mig var konstigt då han tidigare nästan varit helt vild. Han bet mig löst i underläppen och lät sina läppar kyssa mig över halsen. Han la sig ned bredvid mig och drog min kropp intill sig. ”Fan vad jag älskar dig tjejen.” Jag la mina armar om hans hals och pressa mina läppar mot hans.

”Jag måste göra mig klar nu.” Egentligen ville jag inte resa mig upp, men jag hade inget val om jag inte skulle komma till festen med en handduk kring kroppen och håret åt alla håll och kanter. Han tog ett fast tag om mig, och lät sin ena hand glida upp under min handduk. En rysning tog fart över min rygg och jag placerade mitt ena ben över hans så att han kunde röra mig vart han ville. Känslan jag hade i min kropp var konstig, jag hade aldrig vågat bete mig så för månader sedan. Han fick mig att känna mig självsäker, och jag vågade ta för mig. Precis när hans fingrar skulle till att nå min känsligaste del reste jag mig upp och gick mot min väska. ”Hur många gånger ska du leka med mig idag?” Han såg riktigt plågad ut, vilket jag uppskattade till max. När jag hade fått upp ett par matchande underkläder rusade Justin ut genom dörren. Allt jag kände var luftdraget som for förbi mig.

När han kom tillbaka in i rummet hade han med sig en påse som han bara sträckte över till mig. ”Här, sätt på dig dem här.” Sedan lämnade han rummet och gick in på toaletten. Jag stod som en staty med påsen i handen och tittade efter honom. Efter en liten stund öppnade jag påsen och hällde ut innehållet på sängen, men fastnade återigen i koma. Han hade verkligen handlat underkläder åt mig, och absolut inte vad som helst, utan ett par minimala vita string nästan i spets, och en matchande bh, men det var verkligen snyggt. När jag hade fått på mig det kollade jag mig själv i spegeln, och på bara två minuter hade jag gått från vacker till riktigt sexig, allt tack vare det jag hade på mig. Justin var fortfarande kvar inne på badrummet så jag drog på mig min vita morgonrock men stängde den aldrig, utan gick till honom ändå. ”Duger jag?” Han vände sig om och kollade med stora ögon, och öppen mun på mig. Sedan nickade han bara lite tafatt innan han pressade sina läppar mot mina i en passionerad och hungrig kyss.

♥

”Baby, är du klar snart?” Justin hade nog varit klar i minst en timme och all väntan gjorde honom otålig. Själv satt jag framför spegeln och la sminket på rätt ställe, jag ville verkligen vara den perfekta under kvällen. Den Justin inte kunde släppa blicken från. Mina egna tankar skrämde mig, då jag alltid varit den flickan som gömt sig i ett hörn och absolut inte brytt sig om en kille tittat på henne. Jag ville inte vara den jag höll på att bli, jag trivdes för bra i mörkret för att kliva ut i rampljuset. Jag snurrade på stolen jag satt på så att jag kunde se Justin. ”Jag vill inte gå.” Jag vågade inte möta hans blick då jag visste att det skulle såra honom. Han satte sig på huk framför mig och tog mina händer. ”Gumman?” Jag skakade bara på huvudet och var på väg att resa mig upp, men han hindrade mig. ”Hey, prata med mig.” Jag förstod på en gång att han inte skulle ge sig, så jag mötte hans ängsliga blick. ”Jag är inte den här tjejen, jag är hon som hör hemma i mörkret där ingen känner igen henne.” Eftersom att jag hade sminkat mig så gjorde jag allt för att hålla tårarna inne.

Han kysste mina läppar hungrigt och höll mig i ett hårt tag. ”Du är min tjej, och du ska inte behöva vara i mörkret. Vi åker hem direkt du vill, okej?” Han tittade mig hela tiden i ögonen och han hade inte ens behövt säga det åt mig, då jag såg hur mycket han bad med bara sina ögon. ”Okej, hjälp mig med min klänning.” Han reste sig upp och drog upp mig på fötterna för att sedan låta min morgonrock åka till golvet. Hela bilden av oss två tillsammans så gav mig gåshud, hur han tittade mig i ögonen istället för på min kropp, hur han sen plockade fram min klänning och lät mig dra den över benen, för att sedan hjälpa mig dra upp min dragkedja. Han placerade mitt hår på ena sidan och tog i mig försiktigt, precis som att jag kunde gå sönder vilken sekund som helst. När han hade fått upp den kysste han mig på axeln som var fri från mitt hår.

När vi båda tillslut var klara gick vi ned till dem andra. Pattie reste sig upp och stirrade på oss, för att sedan spricka upp i ett glatt leende. ”Vill ni att jag kör er, så kan ni dricka?” Justins hand som befann sig i min stelnade till, och han blev näst intill alldelens vit i ansiktet. Han höll på att svimma när han hörde sin mamma. ”Va?” Hon skrattade till, och jag trodde det var då hon skulle säga att hon skojade, men det kom liksom inte. ”Jag kan också vara en cool mamma.” Justin skrattade till och nickade. ”Okej. Det vore snällt. Men hämtar du oss också?” Hon nickade bara och började gå mot hallen för att sätta på sig skor och jacka. Diane kom fram till oss, ”Gud vad vacker du är.” Jag log och kramade om henne. ”Tack.” Jag var själv väldigt nöjd över klänningen, och hade fallit för den det första jag gjorde när jag såg den, då jag hade varit på staden dagen före tillsammans med Pattie.

Fööörlåååt att ni har få väntat så länge idag. Men solen har lyst och det har varit underbart väder, för första gången på veckor här. Så jag har njutit riktigt mycket idag. 

Men det är ändå självklart att ni får ett kapitel. :) ♥ 

Att vakna upp bredvid tjejen man älskar på nyårsafton kan vara det bästa som hänt mig. Hon var så vacker då hon låg och sov som en ängel. Även om jag visste att hon mådde bra fanns även känslan kvar inom mig från den dagen då hon satt som en sten i min säng och grät för sig själv. Jag smekte henne över kinden och drog bort några hårslingor som hon hade rakt i ansiktet, ett svagt leende tog fart på henne läppar, och jag insåg att jag hade väckt henne. ”God morgon beautiful.” Hon blinkade till med sina vackra ögon och log ännu mer, samtidigt som hon kysste mig på bröstet. ”God morgon.” Hennes röst så tidigt på morgonen kunde få mig ur balans på två sekunder, då den var lite skrovlig och underbart sexig. Hon la ena armen över min bröstkorg och vilade ned huvudet på min axel, hennes bara hud mot min gav mig rysningar över kroppen.

Vi låg kvar i sängen ett tag och bara höll om varandra samt kysstes, vilket jag absolut inte hade något emot då jag gillade hennes närhet. Hon drog sina naglar efter mitt bröst och kysste mig från axeln upp på halsen. Jag blev faktiskt lite förvånad att det var hon som började något sådant, men jag hade inget emot det heller. Dock avbröt hon sig då vi båda hörde hur någon kom i trappen och fortsatte mot dörren. Det knackade till och sedan öppnade mamma dörren, men bara en liten bit. ”Du har besök.” Hon tittade på mig och nickade ned mot ytterdörren, sedan stängde hon igen dörren och gick ned igen. Jag sneglade mot klockan som stod bredvid sängen och såg att klockan var lite före 10 på förmiddagen. ”Vem kommer den här tiden?” Pearl tittade på mig, precis som att jag borde veta vem som hade kommit. Jag skakade bara på huvudet och ryckte på axlarna. ”Ingen aning.” Jag kysste henne och kravlade mig ur sängen för att sedan dra på mig en t-shirt och ett par mjukisbyxor.

I hallen stod Chaz och Ryan med ett brett leende på läpparna, vilket smittade av sig på mig. ”Vad gör ni här?” Båda två hoppade ur skorna och följade med mig in i köket. ”Vi tänkte höra om du hade lust att hjälpa till att smycka lokalen vi har hyrt för festen ikväll. Eller du kanske är upptagen med bruttan?” Båda två tittade på varandra med två äckliga flin, och jag förstod på en gång vad det var dem syftade på. ”Nej, klart jag hjälper till. Nu eller?” Jag plockade ut en vattenflaska från kylskåpet, och Pearl kom in i köket i ett tight linne och ett par små hotpants. Hon ignorerade oss totalt då hon gick mot kylskåpet, det var precis som att vi inte fanns där inne. Alla tre tittade på henne, på samma sätt, vilket skrämde mig en aning, men dem var mina vänner, och jag visste att dem aldrig skulle göra något sådant mot mig. ”Frukost?” Hon viftade till med osten framför näsan på mig, vilket gjorde att jag kom tillbaka till verkligheten. Hon vände sig frågande mot grabbarna vid köksbordet också. ”Ah, visst.”

Jag hade aldrig sett Pearl på det sättet, det kändes som att hon hade mer självförtroende än innan. Att hon var stark den morgonen hon vaknade. Hon placerade sin lediga hand på mitt lår och gav mig koncentrationssvårigheter så det bara sjöng om det. Hon dock, åt sin smörgås precis som att inget hade hänt. Ryan och Chaz pratade på om hur dem hade tänkt att det skulle se ut, och berättade hur mycket folk det var som var bjudna, och jag såg verkligen fram emot att få träffa alla mina gamla skolkamrater då det var ett tag sedan jag såg dem. Hon lät inte handen ligga stilla utan började smeka den högre upp hela tiden. Tillslut klarade jag inte av mer så jag sköt ut stolen och reste mig upp. ”Jag ska bara klä på mig, så kommer jag.” Grabbarna nickade och drack upp sitt kaffe. Jag sprang upp för trappen och in på mitt rum för att sedan sätta mig på sängen, jag var tvungen att försöka få ned pulsen en aning, men det fungerade inte.

Pearl kom in i rummet och stängde dörren lugnt efter sig. Hon log fruktansvärt sexigt mot mig, samtidigt som hon drog lite i kanten på sitt linne, och bet sig i läppen. ”Ge dig, snälla. Du plågar mig.” Jag la mig ned i sängen med händerna för ansiktet så att jag inte skulle kunna se henne. Tillslut kände jag hur hon satte sig gränsle över mig, och när jag sneglade mot henne såg jag att hon bara hade underkläder på sig. ”Baby, säg till dina polare att du kommer sen.” Hon kysste mig på halsen och smekte sina händer innanför min tröja, jag gjorde dock allt jag kunde för att inte röra mig, för att inte visa mig träffad. Tillslut kunde jag inte stå emot mer så jag la ned henne på rygg och pressade mina läppar mot hennes. Hon log där hon låg under mig, och smekte av mig min tröja. ”Baby, vi hinner inte. Jag måste sticka.” Samtidigt som jag sa det kysste jag henne på halsen och smekte henne över magen. Jag hatade att jag missade chansen då hon ville innan mig, men jag kunde inte låta Ryan och Chaz stå och vänta på mig mer.

•

”HEY, Justin.” Ryan knäppte med sina fingrar framför mitt ansikte. ”Vad snurrar i ditt huvud egentligen?” Om han bara visste hur jag lämnade min flickvän. Hon hade all hunger jag någonsin sett i hennes ögon när jag lämnade sovrummet, och det var inget jag gjorde frivilligt då jag inte kunde låta mina vänner vänta. ”Inget, vad ska vi hänga upp nu då?” Chaz fest skulle komma att se ut som ett barnkalas om han fortsatte med alla sina banderoller och glitterfasoner, men varken jag eller Ryan sa något, utan vi skrattade bara. Ryan kollade sig omkring och pekade mot dörren. ”Vi har inte satt upp välkomstskylten än.” Jag trodde han skojade med mig, men tydligen inte då han började vifta med något som skulle upp i taket, precis innanför dörren. ”Vad håller han på med?” Jag kollade mot Chaz som höll på att hänga för massa skit vid fönstren. Ryan vände sig om, han också. ”Han är knäpp i huvudet.”

Efter flera timmar i den där lokalen och en vända på staden, var vi äntligen klara. Chaz blev nöjd och det var väl huvudsaken. Både jag och Ryan hade skrattat oss ut därifrån, medan Chaz inte förstod något. Resultatet av allt blev i stort sett ett barnkalas, men det kunde nog bli kul. Ryan släppte av Chaz först sedan körde han hem mig, och åkte hem själv. Dörren var olåst men det var ingen som var hemma, trodde jag, duschen stod på i badrummet men ingen annan var hemma. Det låg en lapp på bordet i köket. ”Är ute och handlar med mormor och morfar.” Det var mamma som hade skrivit den, så jag förstod att det var Pearl som stod i duschen. Jag sprang upp på övervåningen och badrumsdörren var öppen, och jag fick se en skymt av min vackra flickvän, helt utan kläder. Hon såg dock inte mig, vilket gjorde hela situationen ännu bättre. Jag tog av mig mina kläder och gick in försiktigt, hon hoppade till då hon kände mina händer på hennes mage. ”Gud vad du skräms. Du får inte göra så.” Hon vände sig om och kysste mig.

Tadaaaa ♣ Vad hände där? ^ 

Jag är så sjuuuukt jäävla glad idag alltså. Det känns verkligen när man har biljetterna i handen, även om jag inte har den i handen, men ah, jag har en. Och det är det som betyder. Jag ska gå med min älskade vän Mikaela ♥ Wohoooo, vi ska röja sönder hela globen, vi ska få den att rulla. =D

Jag kan inte beskriva känslan jag hade i min kropp då jag läste att någon vän till mig hade uttalat sig i tidningarna. Jag mådde illa, illa för att någon påstod sig vara min vän, och sedan påstå att jag skulle vara så elak att bara vara ute efter Justins pengar. Om jag ska vara helt ärlig skulle jag kunna älska den grabben betydligt mer om han var fattig och gick med trasiga kläder. Jag struntade fullständigt i om han var Justin Bieber, för mig var han inte det, han var enbart Justin. Den enda människan i världen som jag kunde kalla min vän, som fanns för mig, och som faktiskt älskade mig, trotts att jag inte var populär, eller den tjejen alla andra killar ville ha. När jag vaknade senare på kvällen låg fortfarande Justin och höll om mig. Direkt han kände att jag var vaken kysste han mig på hjässan och drog min kropp om det ens gick ännu närmare sig. Hans kropp gav mig sådan värme och trygghet att jag aldrig ville lämna sängen. Jag tittade upp och mötte även där, en varm blick. Inget leende med läpparna, men han log med ögonen och det räckte.

”Hur kan du vilja vara med mig, efter vad som stod i tidningen?” Jag vågade inte möta hans blick, så jag stirrade in i väggen istället. Han tog ett djupt andetag och suckade en gång, en suck som verkligen kom från hjärtat. ”För att jag är din bästa vän, och jag har inte sagt något till tidningarna.” Jag hade absolut inte räknat med svaret, men det var bra. Det fick mig att le en aning, ett fånigt leende jag inte ville visa honom. ”Och för att jag älskar dig.” Han mumlade det sista mot min hjässa innan han kysste mig där, men jag nöjde mig inte med det, då jag ville ha mer. Han låg och blundade när jag sneglade på honom, och innan han hann se mig så pressade jag mina läppar mot hans. Han ryggade en aning då han inte var beredd på det, men kysste mig tillbaka. Han slickade mig på läpparna och lät sin tunga glida in i min mun, kyssen övergick till hångel och hans händer vandrade över min rygg. Samma hunger som vanligt vaknade inom mig, men jag orkade inte, då jag inte hade någon kraft kvar i min kropp, och han förstod mig då han tillslut bara kysste mig.

♥

”Vad vill du göra på nyår?” Jag och Justin satt tillsammans i köket och åt maten som resten av människorna under samma tak hade ätit under middagstiden. Justin hade till och med tänt massa ljus och ställt en ros på bordet. Jag orkade egentligen inte äta något, men jag gjorde det för att jag var så hungrig. ”Jag vet inte. Har du något planerat?” Han skakade på huvudet och fortsatte äta. Han brukade alltid ha massa saker inplanerat, så jag blev förvånad när han inte hade planerat något på årets största dag. ”Jag tror att Chaz har fest, vi kanske kan gå på den?” Han hade inte träffat sina vänner under tiden som jag hade varit med honom i Stratford, och det gav mig en aning dåligt samvete då jag inte ville vara i vägen. ”Absolut, det kan vi göra.”

När vi hade ätit klart och dukat undan allt så gick vi och satte oss i vardagsrummet tillsammans med Pattie och Diane. Båda två kollade lidande på mig, vilket jag inte ville. Jag hade tyckt synd om mig nog. ”Hur mår du gumman?” Pattie drog ned mig bredvid sig och slog armarna om mig. Jag gillade henne, hon var verkligen en av dem få vuxna jag såg upp till, inte bara för att hon var Justins mamma, utan för att hon var en stark ung kvinna. ”Jag mår bra. Verkligen.” Justin satte sig ned bredvid mig, och tog min hand. Han drog upp mig i sitt knä och kysste mig i nacken. ”Jag älskar dig.” Han viskade i mitt öra samtidigt som han bet mig lätt i örsnibben. Jag ville skratta, men kunde inte för att Pattie satt bredvid mig på ena sidan, och Diane på den andra. Justin förstod nog inte att det han gjorde var inte speciellt passande just då.

”Kan inte vi gå ut och ta en promenad?” Eftersom att jag inte hade varit ute på hela dagen kände jag verkligen att jag behövde komma ut och få lite frisk luft, och lite mer energi. Justin reste sig upp och sträckte ut sin hand mot mig. ”Självklart min sköna.” Jag skrattade till, ett sådant där fånigt flickskratt, och lät honom dra upp mig ur soffan. Pattie tittade efter oss när vi gick ut i hallen. ”Var inte ute för länge nu.” Jag hörde på hennes röst att hon var ironisk, och det fick både mig och Justin att le mot varandra, medans han svarade. ”Nejdå, mamma.” Vi klädde på oss ganska varma kläder och vandrade ut i kvällsluften. Vi mötte Dianes granne som var ute och gick med hunden, och hon hälsade så snällt när vi kom gåendes.

Jag trodde faktiskt att vi skulle få vara ifred från alla paparazzi den tiden på kvällen, men ack så fel jag hade. När vi närmade oss parken kunde jag skymta män med stora kameror i händerna. Jag tvärstannade med Justins hand sammanflätad med min, och jag tror inte att han såg dem för han tittade frågande på mig, men jag hann inte riktigt svara innan det började smattra kring oss och blixtrarna gjorde mig nästan blind. ”Justin, hur kan du vara med henne efter det som stod i tidningarna?” – ”Pearl, skäms du inte?” Frågorna bara exploderade runt oss, och jag ville inget annat än bara försvinna från jordens yta. Jag ville inte att Justin skulle höra deras frågor, och jag ville absolut inte att han skulle lämna mig ensam med dem. Han drog in mig i sin famn och strök mig över ryggen samtidigt som han försökte komma där ifrån.

Det kom två grabbar emot oss, lite äldre än mig och Justin och dem såg hur besvärliga fotograferna var mot oss, så dem såg till att hjälpa oss. ”Hey, ge er. Dra här ifrån.” Dem började putta bort dem, men det hjälpte inte speciellt mycket då dem började fotografera ännu mer. Dem passade väl på att få med dem där två grabbarna på bild också, och sedan hitta på en lögn om att dem slogs eller något. ”Gå bara här ifrån, dem vill inte ha er här.” Av någon konstig anledning lyssnade dem tillslut på vad grabbarna hade att säga, och dem försvann. ”Tack. Verkligen.” Jag stod fortfarande med ansiktet tryckt mot Justins bröstkorg, och ville verkligen gå hem. Justin var vänlig nog och tackade grabbarna, som sedan fortsatte gå mot deras mål. ”Det var en dum idé, kan vi gå hem?” Jag kollade upp på honom och jag såg att han var ledsen, han strök mig på kinden med sina kalla händer, vilket gav mig rysningar. ”Självklart. Förlåt att jag utsätter dig för det här.”

Kommentera. ♥♥♥

Att se flickan jag var så fruktansvärt förälskad i, bli sårad och känna sig nedtrampad av resten av världen med hjälp av alla tidningar, det gjorde mig illa till mods. Det var en sak om dem var på mig och anklagade mig för saker och ting, men när dem gav sig på Pearl tyckte jag att dem gick för långt. Hon kunde inte skydda sig på samma sätt som jag kunde, hon var blottad för omvärlden. Inte ens under mina armar var hon längre trygg, och allt var mitt fel. Hade jag inte dragit in henne i mitt liv hade hon fortfarande haft sin obrytbara bubbla runt sig, och hon hade aldrig behövt läsa om sig själv i tidningen. Hon satt upptryckt i min säng med en kudde tryckt mot bröstet, tårarna rann på henne och jag visste inte längre vad jag skulle göra. Känslan var nästan som att någon slet ut mitt hjärta och trampade på det. Jag stod bara som förstelnad i dörröppningen och tittade på henne.

Tidningarna hade dragit igång ännu en elak sak, dem påstod att Pearl enbart var ute efter mina pengar. Att hon själv hade sagt det till en nära vän. Jag tror inte att det var det som skadade henne mest, det med pengarna, utan faktumet av att någon påstod sig vara hennes vän. Hon har så många gånger sagt att hon aldrig haft någon vän, men att hon skulle göra vad som helst för att få en, en vän hon kunde dela sina innersta tankar med. Mormor och morfar hade sedan ett tag lämnat huset, men mamma var fortfarande kvar för att se så att inte Pearl bara lämnade huset, eller i värsta fall, skadade sig själv. Jag satte mig ned lugnt på kanten av sängen, så att jag inte skrämde henne mer än hon redan var skrämd. Jag försökte ta hennes hand, men hon ryggade tillbaka. ”Gumman?” Min röst var allt annat än normal, men hennes var sämre. Hon mumlade bara tillbaka. ”Gå.” Jag vet att jag borde ha tvekat, att jag inte skulle lämna henne ensam, men jag gjorde som hon sa. Jag reste på mig och lämnade rummet, då jag inte ville skada henne mer.

Mamma satt i vardagsrummet och läste tidningen min mormor tidigare under dagen hade kommit hem med, i vild förtvivlan. Hon la dock ned den direkt jag kom in och satte sig upp ordentligt. Allt hon hade var ett bekymrat ansikte, vilket var det enda jag kunde ge henne tillbaka. Jag ville inget annat än gråta ut i min mammas famn, precis som man gjorde då man var liten och hade skrapat upp knä när man ramlat på den nya cykeln man fått. Hon förstod mig och drog in mig i sin famn, samtidigt som hon strök mig över ryggen. ”Jag vet inte vad jag ska göra.” Tårarna rann på mig, och jag gjorde inget för att stoppa dem. Även om det inte var min uppgift att gråta utan att vara den som tröstade, så orkade jag inte hålla fasaden uppe. Mamma sa inget, men hon fanns där och det var allt som betydde något.

•

Jag hade själv inte läst hela intervjun i tidningen då jag bara genom att se Pearl bröt ihop, inte behövde läsa mer. Hon satt som en staty och stirrade fram då hon hade lagt ned tidningen på bordet sedan försvann hon ut ur köket. Eftersom att tidningen låg på bordet valde jag att ge den en chans, jag ville veta vad det var som hade fått Pearl ur balans. Mamma lämnade vardagsrummet då hon såg att jag plockade upp tidningen. Jag kollade faktiskt igenom alla sidor så att jag inte bara läste det som stod om Pearl. Katy Perry hade skiljt sig, och Mariah hade kommit ut med mer information om hennes möte med mig, som inte ens har ägt rum. Jag suckade högt då det inte längre var en rubrik för omvärlden, Pearl hade tagit över den, på ett negativt sätt. Jag mådde illa när jag kom till den sidan, när jag såg hennes vackra ansikte och ett underbart leende på läpparna.

”Efter ett möte med en av Pearls närmsta vänner kan jag konstatera från en säker källa att Pearl enbart är ute efter Justin Biebers pengar. Min källa har tydligen hört Pearl säga det själv, så det finns inga tvivel på att hela förhållandet från hennes sida är fejk, och min källa tyckte att det var rätt att Justin fick veta det.” Jag klarade dock inte av att läsa mer, jag var tvungen att finnas vid Pearls sida. Jag trodde att jag skulle vara stark nog, men det fanns ingen annanstans jag ville vara än vid henne. Visa henne att jag älskade henne, och fanns för henne, genom vått och torrt. Stegen upp till mitt rum kändes som hundra, fast det egentligen bara var 10. När jag nästan var utanför rummet kunde jag höra hur hon grät i sin ensamhet och det gjorde ont i mig. Hon låg ned med ansiktet mot väggen, men fortfarande med en av kuddarna hårt tryckt mot sitt bröst.

Efter en stunds tittande valde jag att lägga mig ned bakom henne. Jag kunde utan problem känna hur hon ryggade tillbaka och sedan hur hon lugnt viskade att jag skulle gå, men den gången tänkte jag inte vara så elak, jag tänkte inte lämna henne själv. ”Nej, jag går inte.” Hon vände sig mot mig, och hon var allt annat än vacker, hennes ögon var rödsprängda och hennes kinder var svullna efter alla tårar. Jag torkade henne på kinden med min tumme och drog hennes kropp mot min, för att sedan kyssa henne på pannan. Jag hörde hur hon suckade, och hur hon försiktigt lugnade ned sig en aning. ”Jag kommer inte lämna dig. Och helt ärligt bryr jag mig inte i tidningarna. Jag vet att du inte är sån.” Hon tittade mig i ögonen, och för varje gång hon blinkade försvann några av hennes tårar. ”Jag har aldrig haft en vän i hela mitt liv, och nu påstår någon att den är min bästa. Hur kan man då göra något sådant?” Jag önskade att jag hade svar på hennes fråga, att jag kunde ge henne det hon ville. ”Jag vet inte, gumman. Men jag kommer alltid vara din vän, oavsett vad som händer mellan oss.”

Jag vet inte hur länge vi låg där och bara höll om varandra, men tillslut somnade hon, och det var för mig fullt försåtligt då hon hade gråtit i stort sett hela dagen. Jag låg kvar bredvid henne hela tiden och smekte henne lugnt över antingen kinden eller ryggen. Ibland kunde jag till och med kyssa henne på kinden, vilket resulterade i att hon log en aning. Hon var så vacker när hon var helt avslappnad, och jag ville inget annat än alltid ligga med henne så, hålla henne i mina armar och älska flickan ovillkorligt. För det var det jag gjorde. Jag älskade henne så pass mycket att jag blev skadad när folk skadade henne, att jag kände lycka när hon var lycklig, eller en liten sak som att hon log, då log jag. Jag tror inte att hon förstod hur mycket jag verkligen ville vara med henne, och fortsatte det såhär kanske jag inte hade chansen att visa henne heller.

Nu vill jag verkligen veta vad ni tycker. Då jag själv satt och grät när jag skrev detta kapitel. Jag tyckte verkligen att jag fick ned känslorna riktigt ordentligt. Vad tycker ni? 

När jag såg Justin och Pearl tillsammans, hand i hand på alla smågator i Stratford, i alla tidningar mådde jag illa. Jag ville att det skulle vara mig han var kär i, mig han ville vara med, och inte Pearl. Hon var precis som vilken annan tjej som helst. Hon hade inte ens ett speciellt utseende, och det störde mig, att han valde henne framför mig. Jag satt med en av alla tidningar i mitt knä och kollade på massa bilder på både Justin och Pearl. Rubriken lydde, Kärlek bland julkulorna, och så var det massa olika kändis par, och dem i mitten, hand i hand. Jag skrynklade ihop tidningen och kastade den över rummet så att nästan hamnade i min papperskorg. Känslorna i min kropp blev inte bättre av det, dem stärktes en aning då jag insåg att jag låg i min säng, och verkligen tyckte synd om mig själv.

Elena och jag hade umgåtts nästan hela jullovet, i alla fall dem dagarna hon inte hade spenderat tillsammans med Tony. Jag tror att hon hade märkt på mig att något var annorlunda, men hon hade varken frågat eller påpekat mitt konstiga beteende, vilket jag tyckte var skönt. Jag kände mig liten och ensam, även om jag hade henne. Allt jag kunde tänka på var att få komma tillbaka till skolan, där dem flesta eleverna såg upp till mig. Eftersom att jag var en av dem högst rankade i cheerleading laget. Jag drog mitt täckte över huvudet och la mig ned på kudden. Även om jag inte ville erkänna det för mig själv så var jag avundsjuk på Pearl, på tjejen som inte hade något. Det var förnedrande och det var något jag inte tänkte erkänna för någon. Hon hade något jag ville ha, och jag skulle göra allt för att få det.

♣

Jag hade kommit på den briljanta planen för att splittra det vackra paret. Även om det stod mycket om Mariah och hennes barn i tidningarna skulle jag få alla Belibers något annat att läsa om. Jag skulle ge dem smaskigheter om Pearl, då jag redan hade varit i kontakt med en reporter som var mer än nyfiken på vad jag hade att komma med. Spegelbilden av mig själv såg annorlunda ut, även om den egentligen inte var det. Jag hade precis gjort mig klar för mötet med Robert Artsh. På vägen ut greppade jag ett äpple i skålen på köksbordet och hoppade i min bil. Vägen till hotellet han hade satt för intervjun kändes lång, fruktansvärt lång om ni frågar mig. Egentligen hade resan inte tagit mer än fem minuter. Kanske berodde det på att det jag var på väg att göra var fel.

När jag klev in i lobbyn på hotellet reste sig en man upp och kom emot mig, då jag redan hade förklarat vad jag skulle ha på mig, så att han lätt kunde känna igen mig. Han log med hela ansiktet när han sträckte fram handen. ”Robert Artsh, du måste vara Aurora?” Jag tog hans hand och skakade den samtidigt som jag nickade. För att vara ärlig var jag väldigt nervös, men jag visste inte varför. Tillsammans gick vi mot baren och satte oss ned vid ett av dem få borden. Jag trodde från början att vi skulle vara helt ensamma, och att han ville vara ensam om storyn. ”Så Aurora, vad är det du har att berätta för mig?” En kypare kom fram och avbröt mig precis innan jag hann öppna min mun. Han frågade om vi ville beställa något, men vi tog bara en varsin mineralvatten.

”Hur länge har du och Pearl känt varandra?” Jag tänkte tillbaka på när vi gick i skolan tillsammans första gången, hur hon hela tiden hade gått själv, och suttit ensam på varje lektion eller i matsalen. ”Sedan vi var 10 år.” Första lögnen var sagd, och nu fanns det ingen återvändo för att dra sig undan. Han satt med ett stort A4:a block framför sig, och klottrade ned allt jag sa, och troligen allt jag gjorde under tiden, så som om jag suckade eller kliade mig i huvudet. Det är väl så dem brukar göra? Våra glas kom till bordet och jag tog mig genast en klunk för att kyla ned mig en aning då jag helt plötsligt började svettas. Jag tror inte att det syntes, men jag ville ändå få bort det.

♣

Efter hela intervjun lovade han mig att mitt namn inte skulle vara med i tidningen eller någon annanstans. Allt som skulle stå kom enbart från en säker källa, eller från en nära vän till Pearl. Jag ville inte att Justin skulle hata mig efter vad jag precis gjort, vilket han skulle göra om han visste. Jag åkte aldrig hem efter att jag hade lämnat hotellet, jag åkte till stranden istället. Där Justin hade kysst mig helt öppet, efter vår dubbel dejt med Elena och Tony. Jag kommer alltid att kunna tänka tillbaka på det, och känna hur hans läppar lugnt masserade mina. Hur han hade sagt lugnt och försiktigt att vi inte kunde fortsätta där, vilket störde mig, då han fullt öppet visar sin kärlek för Pearl, just det han inte kunde göra med mig.

Jag ringde min bästa vän Elena på vägen hem. Hon svarade efter några signaler, och jag hörde att hon egentligen var upptagen med något, men jag var tvungen att prata med henne. ”Ena. Jag har gjort något dumt.” Jag tror att hon satte sig ned och verkligen släppte allt hon höll på med, då hon började lyssna på mig. ”Vad har du gjort nu, Rora?” Vi hade smeknamn på varandra som vi bara använde när det verkligen var något viktigt. Jag kände hur mina tårar började rinna, och jag var tvungen att svänga in till kanten på vägen för att inte orsaka en olycka. ”Jag har smutskastat Pearl i tidningen.” Hon tog ett djupt andetag men hon var fortfarande kvar i luren. ”Gumman. Det kommer försvinna på två sekunder. Tänk inte mer på det. Pearl förtjänar inte Justin, du…” ”Jag förtjänar inte heller honom. Inte efter vad jag har sagt.”

Förvånade att det var från Auroras Perspektiv? =P 

Hur tror ni detta kommer sluta? :P  

Tillsammans med Jazzy satt jag i sackosäcken och läste en av alla hennes prinsess böcker. Hon frös fortfarande efter snöbollskriget vi hade haft på baksidan, så jag lindade in henne i en filt. Jag fortsatte läsa några sidor för att sedan upptäcka att hon hade somnat. Även om hon sov läste jag klart boken och la henne lite mer bekvämt i min famn. Justin kom in i vardagsrummet och satte sig ned bredvid, för att sedan lägga armen om mig. Han tittade först ned på henne och sedan på mig, ett leende spred sig över hans läppar och han kysste mig på kinden. Jag kände mig som en liten fågelunge som burrade in sig under sin mammas vinge, där jag satt. En värmande känsla flöt i mina ådror och jag kände mig lycklig, jag kunde le tillsammans med honom, utan att det var falskt eller tvångsframkallat, men det fanns ändå en känsla i mig som sa att jag inte skulle släppa in honom mer än jag redan hade gjort. Han kunde med en enkel blinkning krossa mitt hjärta i tusen bitar, och jag hade varken styrkan eller psyket att plocka upp alla skärvor efteråt.

”Du ser ut att tänka en hel del idag. Varför?” Jeremy hade tagit Jazmyn för ett tag sedan då han tyckte att jag och Justin skulle spendera tid på tumanhand. Varje gång han är i närheten både ser och känner jag vart Justin fått sin ödmjukhet ifrån, och jag förstår varför han har miljoner tjejer efter sig. Även om det bara var jag och Justin som befann oss i vardagsrummet så var det ändå precis som att hela världen såg hur osäker jag blev när han ställde mig den frågan. Han drog in mig i sin famn och kysste mig på hjässan. ”Baby, du kan berätta för mig.” Han kollade osäkert på mig, vilket gjorde mig ännu mindre. Jag var redan liten, osäker och var rädd att han skulle lämna mig. Helt ärligt var jag trött på att gråta, speciellt framför honom, då jag tycket han hade sett mina tårar tillräckligt, mer än han egentligen hade behövt. Jag fiskade upp min mobil som låg nedtryckt mellan två madrasser i soffan och plockade fram Auroras sms, utan att jag ens hann fundera räckte jag mobilen till Justin.

Jag vet inte vad som hände, men Justin reste på sig, med min mobil i handen och lämnade vardagsrummet. Det tog inte lång tid fören jag hörde hur ytterdörren slogs igen. Pattie kom in och satte sig ned bredvid mig, och jag kunde höra hur hon pratade, men jag uppfattade inte orden hon sa då jag hela tiden stirrade på dörren, där jag sett Justins rygg försvinna. ”Gumman. Hör du mig?” Tillslut släppte jag in Patties röst, och vände mig mot henne. ”Förlåt. Jag blev bara så ställd när han bara lämnade mig.” Hon tittade förvirrat på mig, men la sin arm om mig och drog in mig i sin famn. ”Han står på trappen, gå dit.” Hon uppmuntrade mig att gå efter grabben som precis lämnat mig ensam i soffan. Jag nickade mot henne och reste mig upp för att faktiskt gå ut till honom, även om jag frös, men att vara tillsammans med honom övervägde kylan.

När jag kom ut i hallen och var på väg att sätta på mig jackan och skorna hörde jag honom prata med någon, men jag uppfattade aldrig något svar så jag antog att han pratade i telefon, och att han var riktigt arg, med tanke på att jag stod innanför en tjock ytterdörr och hörde honom precis som att han stod bredvid mig. ”Hur kan du vara så känslokall?” Han var arg, riktigt arg. Jag har faktiskt aldrig hört honom så tidigare, och det var inget jag ville vara med om igen heller. ”Hon har aldrig gjort dig något, och jag skulle framför allt inte göra henne illa.” Jag ville inte att han skulle vara arg, och utifrån vad jag hörde så var det Aurora han pratade med. Jag tvekade inte en sekund efter det sista han sa, innan jag öppnade dörren och gick ut till honom. Han tittade storögt på mig då han såg hur ledsen jag var, utan att fälla massa onödiga tårar. Jag tog telefonen av honom och la på samtalet för att sedan gå in i hans famn och pressa mina läppar mot hans.

”Du får inte bara gå sådär igen. Jag blev rädd att det var mig du var arg på…” Han avbröt mig genom att lägga två fingrar över mina läppar, och bara den beröringen fick mig att rysa. Han skakade bara på huvudet innan han pressade sina läppar mot mina. Han kysste mig passionerat och viskade med två millimeters mellanrum mellan oss. ”Jag älskar dig. Glöm inte det.” Varje gång han sa så till mig, fick jag dåligt samvete, för att jag inte hade sagt så till honom. Jag ville kunna säga samma sak, men jag var rädd. Rädd för ordet älska, och det har jag berättat tidigare. Då jag inte vill älska honom, för då har vi inget mer att uppnå, och jag nöjer mig med att tycka om och vara kär i honom. Frågan är om han någonsin kommer att förstå det.

♥

”Bry dig inte i Aurora, hon förtjänar inte din tid eller energi.” Jag och Justin hade gått upp och lagt oss för natten då vi var helt slut båda två. Han låg bakom och höll mig i ett stadigt tag kring midjan. Jag älskade hans närhet och värme som hans kropp gav mig. ”Jag vet, men det är så..” ”Svårt? Nej, för oavsett vad hon säger så är det dig jag ligger här tillsammans med, och det borde väl betyda något.” Jag vände mig mot honom så att jag kunde se hans vackra ögon, som glittrade, med hjälp av månen utanför. ”Det betyder allt för mig. Tro inget annat. Men jag har inte samma självförtroende som du har. Jag tar åt mig lätt av vad andra tycker.” Han kysste mina läppar och strök mig lugnt över ryggen. ”Du ska inte behöva ta åt dig av andra än mig. Jag vill vara med dig, och är verkligen beredd på att kämpa för att du ska förstå att jag inte tänker ge upp.” Jag blev rörd, även om jag hört honom säga det tidigare. Jag slöt mina ögon för att kunna koncentrera mig på hans lätta andetag, då jag hörde dem tydligare när jag hade mina ögon stängda.

Jag vet inte vad som hände, men när vi hamnade i sängen blev jag plötsligt piggare än jag var tidigare, och jag tror det var lika för Justin då ingen av oss sov. Han låg och ritade runda ringar på min mage, samtidigt som han då och då kysste mig på axeln. Hans fjäderlätta beröring gav mig gåshud, och hade jag stått upp hade jag nog säckat ihop för att mina knän gav vika. Han såg hur jag reagerade och log mot mig, jag kunde inte göra annat än besvara hans leende. Ingen sa något men det behövdes inte riktigt då vi kommunicerade med ögonen. Han la sig ned på rygg med händerna under huvudet och stirrade i taket. Efter en stund la jag mitt huvud på hans bara bröstkorg och la ena benet över hans för att sedan dra täcket över oss. Jag kände hur han drog sin ena hand över min rygg och jag föll djupare och djupare in i drömmarnas värld.

Finns det några glada ungdomar där ute idag? =P haha ^

Jag håller på och skriver på nästa del, men jag vet inte hur det blir med den. ^^ Får la se era reaktioner. Det är bara dem jag är intresserade av. Hoppas ni får en trevlig måndag. (A) 

På morgonen när jag vaknade var det tomt i sängen, allt som fanns kvar var bara värmen och lukten av Pearl. Jag hörde inget från badrummet och väskan som tidigare legat på golvet låg inte där. En obehaglig känsla uppstod i magen när jag insåg att hon var borta. Jag sparkade av mig täcket och rusade ut ur rummet, för att då inse att hon satt på huk och vek sina kläder. ”Vad gör du?” Jag hade gråten i halsen för att jag trodde att hon skulle åka, att hon bara skulle lämna mig, utan att säga något. ”Jag viker om alla mina kläder så att dem inte blir så skrynkliga.” Det var då jag kom på att hon hade vänt upp och ned på den kvällen innan. Lättnaden som kom gav tårarna fritt tillträde att rinna längs mina båda kinder. Hon tittade upp på mig och såg riktigt skärrad ut. ”Vad hände?” Hon lät svag på rösten vilket fick mig att gråta ännu mer. Istället för att fortsätta vika sina kläder reste hon sig upp och la båda armarna om mig. ”Jag trodde du skulle åka hem.” Hon skakade bara på huvudet mot min bröstkorg. ”Skulle aldrig utan att säga hejdå. Men du och jag har något att prata om idag.” Jag förstod på en gång vad hon menade, och att hon var stark nog att ta upp det gjorde mig glad även om jag inte ville prata om det.

Nere vid frukosten satt vi alla samlade igen, då pappa och mina småsyskon hade sovit kvar. Under hela tiden satt pappa och tittade mystiskt på mig, och jag kunde inte förstå varför, eller vad jag hade gjort som gjorde honom så. ”Bieber, kan inte vi gå ut och leka i snön idag?” Jazzy var den som var piggast, konstigt nog. Med tanke på att hon hade varit vaken mycket längre än många andra kvällar. Jag tittade på Pearl för att se om hon också ville följa med, men hon var den som svarade först. ”Självklart ska vi det. Ät upp din frukost så gör vi oss klara.” Jag älskade att se mina två favoriter komma så bra överens. Det är det viktigaste för mig, går inte min flickvän ihop med min lillasyster kan det bli problem och det är något jag helst inte vill. Mamma fick syn på mitt armband, och log stort. ”Vad fint.” Hon pekade så jag förstod vad hon menade. ”Vad står det?” Jag sträckte över handen åt henne, så hon kunde läsa själv, på dem mest betydelsefulla siffrorna i mitt liv. Pearl log lite hon med, men gjorde inget för att tala om att det var av henne jag fått det.

•

Jazzy byggde en snölyckta på mormors baksida medan Pearl satt på huk bredvid henne och talade om vart hon skulle lägga sina inte så runda bollar. Själv stod jag bara på sidan av och kollade på dem, samt log för mig själv. Pappa höll på att klä på Jaxon sina kläder så att han också fick komma ut och leka med oss. Jag stod tillräckligt nära för att höra vad min syster och Pearl pratade om och det fick mig att le väldigt fånigt. ”Tycker du om min bror?” Pearl tittade på Jazzy och log med hela ansiktet, samtidigt som hennes ögon sa att det fanns saker som hon ville prata om. Hon vände sig mot mig, men svarade ändå. ”Det gör jag, väldigt mycket.” Det där fåniga leendet jag hade blev nog ännu fånigare. Jazzy fortsatte att bygga lyktan då Pearl reste sig och kom mot mig. Att den tjejen ens ägde vinterkläder visste jag inte, då hon aldrig tidigare lämnat LA, som aldrig har snö. ”Kan vi prata?” Jag nickade och tog med henne till mormors altan så att vi ändå kunde hålla koll på både Jazzy och Jaxon.

”Jag vet inte vem den tjejen är, eller varför hon gör såhär mot mig. Det är bara hon som kan svara på det. Men jag kan säga att, jag har aldrig sett henne, och definitivt inte legat med henne. Hon har möjligtvis en son, men han är inte min.” Jag var tvungen att få det sagt innan hon började ställa massa konstiga frågor som jag ändå inte skulle kunna svara på, och därmed göra mig mer misstänkt än jag redan var. På twitter hade mina fans gjort ett uppror, dem var helt hysteriska på den tjejen, Mariah. Och jag förstod det, då dem skyddar mig genom allt. ”Allt jag vill veta är om det verkligen är sant.” Jag visste att jag skulle sitta på möte tillsammans med min advokat då jag återvänt till LA, och jag visste att vi alla snart skulle få svart på vitt att jag inte var far till det barnet som hon påstod. ”Det är inte det. Jag svär på allt. Jag skulle inte ljuga för dig om en sådan sak. Du är värd så mycket mer än lögner. Du betyder för mycket för mig, för att jag skulle kunna göra en sådan sak.” Allt jag sa till henne kom verkligen från hjärtat.

”Jag behöver verkligen dig vid min sida, jag kan inte gå igenom det här själv utan att bryta ihop.” Jag tittade inte ens på henne när jag sa det då jag var rädd att möta hennes blick. Jag ville inte att hon skulle se hur liten jag egentligen kände mig. Hon vred mitt huvud mot hennes, och hennes blick att döma kunde hon se rakt igenom mig, se alla mina brister och fel. ”Jag kommer inte lämna dig. Vi gör det här tillsammans. Okej?” Stenen från mitt hjärta flyttade sig när hon sa att hon inte skulle lämna mig, det var allt jag behövde höra för att veta att allt skulle bli bra. ”Okej, att ha dig är allt jag ber om.” Jazzy avbröt oss då hon kastade en snöboll rakt i ansiktet på mig. Hon började skratta så hon ramlade ihop, vilket fick både mig och Pearl att börja skratta. Hon var så söt i sin rosa overall som gjorde att hon nästan såg ut som en michelingubbe, fast i hennes fall en gumma. Jaxon tittade bara på oss precis som att vi inte var kloka.

•

Efter flera timmar ute i snön med massa lekar var vi alla genomfrusna och rosiga om kinderna, så valde vi att gå in. Pappa tog glatt emot sina två vilddjur, dock inte mig inräknat, då han tyckte jag var för stor för att få hjälp. Pearl klädde av sig och sprang upp på mitt rum för att byta kläder till mjukisar. När jag kom upp stod hon med mina på sig och kammade igenom sitt snöiga hår, då vi hade lekt den sista timmen och hon var väl den som hade legat ned i snön mest. Hon kramade om mig när jag kom in och kysste mig på kinden. ”Byt om nu så vi kan gå ned och äta med dem andra.” Jag ville egentligen inte lämna rummet då jag bara ville ligga och hålla om henne, men hon vann, igen. ”Jag ska.” hon log mot mig innan hon lämnade rummet, men kom tillbaka lika fort igen. Hon rotade igenom sin handväska och plockade upp den där asken som hennes mamma tidigare hade gett henne. Hon tittade på mig samtidigt som hon tog ett piller och svalde det utan vatten, det förstår jag inte hur man kan göra, även om det inte var så stort, men ändå.

Pappa kom in i rummet precis innan jag var klar och satte sig ned på sängen. Han sa inget, men jag såg på honom att han hade något på hjärtat, dock var jag inte så säker på att jag ville veta med tanke på att han såg en aning besvärad ut. ”Så, igår när jag gick och la mig..” Att han bara började så gjorde mig misstänksam mot vad han skulle ta upp, och jag fick ganska rätt då han fortsatte. ”Hade jag lite svårt att sova, med tanke på att det dunkade en aning i väggen.” Jag ville sjunka genom golvet och bara försvinna, men sådan tur skulle jag inte ha. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag stod bara tyst, för att låta honom fortsätta. ”Jag vet att du snart är vuxen, men jag vill inte se dig göra samma misstag som jag. Och med tanke på vad som står i tidningarna..” ”STOPP.” Jag började skratta, även om jag inte visste varför. ”Ser du mig som ett misstag?” Jag spärrade upp mina ögon och kollade på honom. Han skakade hysteriskt på huvudet. ”Nej, nej. Mer att jag gärna hade väntat något år på att skaffa barn.” Jag satte bara upp handen framför honom för att få honom att sluta prata. ”Vi skyddar oss.”

Jahapp, Jeremy hade alltså lite svårt att sova på kvällen där. (A) haha 

Jag har inte ens skrivit klart Chapter 65, så jag vet inte hur det här kommer bli. Sitter lite fast. Så om ni vill vara extra snälla mot mig, så skriv vad ni vill läsa om. Annars kanske jag inte kommer på något.