Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Twinkling Eyes - Epilog.

”Baby, du måste stretcha efter träningen, annars kommer du få träningsverk imorgon. Eller så klarar du inte av allt ikväll.” Ni funderar säkert vad det är Justin snackar om, och tro mig, det funderar jag också. För ett år sedan skulle Justin iväg på en dansträning tillsammans med Alfredo, Mario och alla andra hans dansare, jag följde med för att vara en snäll flickvän. När vi kom dit dansade dem i nästan en och en halv timme innan jag tröttnade riktigt ordentligt, så jag plockade av mig min jacka och skådade grabbarna från en avskild plats, där ingen kunde se mig, trodde jag. Jag rörde mig i takt med musiken, och gjorde exakt det grabbarna gjorde, men lite smidigare, om man får säga det själv. Scooter upptäckte mig, och här är jag, har precis avklarat en av många dansträningar tillsammans med Justin och hans gäng. Jag är som sagt bakgrundsdansare. ”Vi kan stretcha tillsammans ikväll.” Jag kysste han på halsen och gick ut från hallen.

 

Jag tävlade på elitnivå i streetdance när jag var 15-16 år. Jag var den bästa dansaren i hela San Francisco under dem åren, och ingen kunde putta mig från tronen och ta mina guldmedaljer. På så vis hamnade jag i denna sits, jag älskar det jag gör. Mamma och pappa var inte så svåra att övertala, med tanke på att dem ändå jobbar dygnet runt. ”Är du redo för en kväll du aldrig kommer glömma?” Vi var tillbaka i bussen vi bott i dem senaste månaderna. Denna kväll var lite speciell, ett full satt MSG, slutsålt på mindre än en kvart denna gång. ”Har du planerat något speciellt?” Att flåsa honom i örat brukar få honom på rätt humör, men inte denna gång. ”Hur du glömt? Herregud…” ”Lugn grabben, jag skojade. Klart jag vet vad det är för kväll. Min baby ska ha konsert på MSG.”

 

Jag har fortfarande inte vant mig vid att stå på scenen och dansa röven av mig inför tusentals skrikande tjejer, men det är något jag gör dagligen nu. Från början tyckte jag att det var sjukt läskigt, min puls ökade med säkerligen 400 innan jag klev på scenen första gången. Mario försökte hela tiden lugna ned mig, men ingenting hjälpte. Det var bara att göra det man var där för att göra, och sedan kliva av scenen och dricka vatten, samt göra det igen och igen. Det var mäktigt att se Justins konsert för första gången, då jag fick stå på sidan och vara en stolt flickvän.

 

Justin kom ut ur duschen med handduken runt midjan, och la sig raklång på sängen. Jag satte mig gränsle över hans ben då han låg på mage och började massera hans rygg lite försiktigt. Små lätta stön lämnade hans mun och han slappnade av, strax efter somnade han. Vilket var meningen, han skulle vara utvilad till kvällen. Pattie satt i köket och såg riktigt glad ut. ”Vad småler du åt då?” Jag slog mig ned framför henne, och bredde mig en smörgås. ”Jag gillar detta. Jag vet att min son är lycklig, jag får vara med honom. Hela detta liv, gör mig glad.” Brödsmulorna flög över hela rummet när jag tuggade på min hårda smörgås. ”Jag är glad att jag får vara med om detta. Och jag är framför allt glad att jag har Justin. Jag älskar verkligen din son.” Jag blev nästan generad av mitt eget plötsliga beteende, men hon log bara mot mig. ”Han älskar dig med.”

 

Jag byter om tillsammans med dem andra dansarna, vilket Justin inte gillar. Jag övertalade honom att låta mig göra det, för att det var för tråkigt att sitta i ett eget omklädningsrum. Ingen av grabbarna lägger längre märke till att jag pratar med dem klädd i endast underkläder. I början då var dem stumma, ingen kunde svara på mina frågor eller prata med mig utan att spana in min kropp. Jag höll mig i schack och jag är stolt. ”Är du redo?” Alfredo slog mig lätt på axeln och jag kollade mig i spegeln. ”Ja, kan inte bli mer redo.” Jag hoppade på stället för att få igång adrenalinet. Jag kunde, även fast jag stod inne i rummet, höra hur tjejerna var på G ute i arenan.

 

Justin stod ute i korridoren och trampade på stället, när jag kom ut. ”Varför tog det så lång tid för dig att byta om?” Han lät som en svartsjuk man, precis som att vi var gifta och han var en hustrumisshandlare. Jag svalde hårt och stängde dörren, han drog in mig närmsta, ja vad ska man kalla det, skrubb? ”Släpp mig, vad är det som har flugit i dig?” Hans ansikte var lika stelt som en fryst fiskpinne. ”Jag sa från början att du inte skulle byta om inne vid dem, vem av dem är det?” Jag började skratta, ingen kunde hindra det heller. Jag låg i stort sett dubbelvikt på golvet. När jag tillslut slutade skratta kollade jag på honom, som såg likadan ut. ”Ge dig, och det är NU! Jag var kvar där inne för att få andas i lugn och ro, det är ingen av dem som stressar upp mig. Sluta bara, du gör bort dig själv. Jag älskar dig, dig, dig.” Jag pressade honom mot väggen med hela min kropp och kysste honom. Han slappnade äntligen av, vilket gjorde mig lika lugn som innan.

 

Det var fortfarande 20 minuter kvar tills hela teamet skulle mötas precis bakom scenen, så jag tog med mig Justin och Kenny ut en liten stund. Jag var tvungen att ha frisk luft. ”Hur mår du?” Kenny tog mig på axeln och jag hoppade till av rädsla, jag hade stått i mina egna tankar ett tag, utan att ha sagt något. ”Jodå, försöker fokusera mina tankar på allt bra.” Jag stod lutan mot väggen och hade ena foten mot den, armarna var helt avslappnade och jag stirrade ut på alla människor som stod runt om och skrek så mycket dem orkade. Egentligen ville inte Kenny gå ut, men jag tvingade honom, sa att jag skulle svimma annars. Justin ställde sig framför mig och kollade mig i ögonen. ”Du vet att jag är med dig hela tiden, och att jag älskar dig.” Han lät lidande, troligtvis för hans tidigare humör. Mina händer placerade jag på hans bröst, och han placerade sina på mina höfter. Tjejerna runt om skrek ännu högre vilket kunde få mig att känna mig bättre. Jag hade något dem skulle kunna gå över lik för. ”Jag älskar dig också.”

 

”Justin, du måste ställa dig i position nu.” Justin kysste mig en sista gång innan han rättade till sin mikrofon och gick iväg. Jag tog flera djupa andetag, bara för att hålla lugnet på sin rätta plats. Både Mario och Alfredo tog plats bakom mig, jag skulle ut på scenen först av oss dansare, vilket var Justins konstiga idé. Den första låten startade och jag kunde höra Justins röst genom all skrik som befann sig på en livsfarlig hög decibelnivå. Det var bara att börja räkna i huvudet, jag skulle in en viss tidpunk, vilket vi fick hålla koll på själva. Första gången jag räknade tappade jag bort mig totalt och höll på att göra bort mig, men jag lyckades, med hjälp av Alfredo. Nu var det min tur, när jag kom ut på scenen stod Justin framför mig, han vände sig om precis i tid, snurrade mig några gånger och vi dansade mot varandra, precis som i en tävling. Han överklassade mig, vilket var meningen, och jag ställde mig på sidan och spelade sur, Alfredo kom ut och Justin fortsatte utklassa dem andra dansarna, samtidigt som han sjöng, rent och snyggt. Innan jag gick av scenen drog Justin in mig i sin famn och kysste mig öppet.

 


 

Nu var slutet här. Jag hoppas verkligen att ni tycker att jag gjorde ett bra jobb. :)


Jag vill tacka för denna tid tillsammans med er, jag tar en paus nu, för att skriva del 2 på HITRISA, och vila upp min rygg. Vilket verkligen behövs. Utan alla mina underbara läsare hade jag slutat för länge sedan. Så det är för er skull jag gör det. :) I LOVE U... ♥♥♥


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 61.


”Baby, gå inte. Jag älskar dig, och jag har inget minne av det du sitter och säger. Jag skulle aldrig göra så mot dig, ALDRIG. Jag vet hur ont det gör. Rebecka, snälla.” Min mjuka blick övergick till en hård och kalla. ”Tycker du att jag ska vara snäll mot dig? Varför? Du var inte direkt det mot mig.” ”Du har gjort samma sak.” Jag suckade. ”Du slapp se det, och jag berättade det själv.” Han började gråta, vilket jag hörde klart och tydligt, men hade ingen lust till att trösta honom. Han hade satt sig i denna sits. ”Jag antar att jag förtjänar detta, men det betyder inte att jag tycker att det är okej. Vi ses väl hemma, eller något. Din mamma är rätt orolig.”

 



 

 

Jag gick hela vägen tillbaka till Justins mormor och morfar, jag behövde verkligen frisk luft. Det tog dock ett tag för mig att hitta dit, då jag varje gång kom till en korsning var tvungen att kolla om det var något jag kände igen. Tillslut hittade jag dit i alla fall. Alla tre satt vid köksbordet och åt när jag kom in, men Pattie reste på sig och kom fram till mig, för att ge mig en kram. ”Hur mår du nu?” Jag nickade och log mot henne, hon förstod på en gång att hon inte skulle fråga mer. ”Vill du ha mat?” Precis när hon frågade det kurrade min mage, så jag slapp svara. Vi satt alla vid bordet och åt under tystnad, när jag hade ätit upp tackade jag för maten och gick upp och la mig. Jag måste ha slocknat till, för jag kvicknade till av att sängen sjönk ned och att någon drog bort hår från mitt ansikte. När jag kollade upp möttes jag av två väldigt vackra, men samtidigt svullna ögon, Justin.

 

Jag kanske har helt fel värderingar i livet, jag vet inte, men jag accepterar inte att folk gör elaka saker mot mig, men är helt okej med att jag gör dem mot andra. Justins misstag skulle kosta honom vår relation, och jag tror att han var medveten om det när han kom in i rummet. Jag varken pratade eller tittade på honom. Han satt i sängen tyst som en mus, men ibland kunde jag höra hur han snörvlade till. Jag försökte somna om, men det var svårt. Jag mådde dåligt, jag älskade honom. Det gör jag fortfarande, men saker och ting kan förändras. Jag låg och blundade, vilket fick Justin att tro att jag sov, för han pussade mig i pannan. ”Jag älskar dig. Det gör jag.” Jag rös till av hans beröring och drog täcket närmare mig när han hade lämnat rummet.

 

Jag lyckades somna om, för jag när slog upp mina ögon var klockan runt 5 på eftermiddagen. Jag hörde röster från köket, så jag stannade en bit utanför så att dem inte märkte mig. ”Jag har gjort bort mig, för livet.” Det var Justin, och visst kan jag hålla med honom, han hade gjort bort sig, men kanske inte för livet, han kommer nog över det. ”Prata med henne, ni kan säkert lösa det.” Han hade med andra ord inte berättat för Pattie vad det var han hade gjort. ”Åh, hej gumman. Hur mår du?” Jag gick in i köket, för jag ville att dem skulle sluta prata om det. ”Jag mår bra. Kan jag få prata med Justin i enrum?” Pattie lämnade inte bara köket utan även huset. Det visade sig även att vi blev ensamma, Diane och Bruce var inte heller hemma.

 

”Jag älskar dig Justin. Varför? Var jag inte tillräcklig, hade vi inte det bra tillsammans?” ”Jo, det hade vi. Jag vet inte, fanns väl kanske någon baktanke om att du gjorde samma sak mot mig.” Han kollade ned i bordet när han för första gången var ärlig. Han ljög alltså hemma hos Ryan, han visste vad det var han hade gjort. Allt var bara ett spel från honom. ”Okej, hoppas du är nöjd med hur det slutar.” Han skakade bara på huvudet, han sa inget, stirrade bara ut i tomma intet. Det var precis som att jag inte stod framför honom, lutad mot diskbänken. Han brukar aldrig låta en sekund gå till spillo utan att kolla på mig, han tittade inte ens på mig på samma sätt som han brukade göra. Efter några tysta minuterar reste han på sig och kom fram till mig, han ställde sig så nära att vi hade kroppskontakt med varandra.

 

Min andning blev svår att kontrollera, jag hatade honom för tillfället, och ändå fick han mig ur ballans. Hjärtat slog hårt och helt i otakt. Han satte sina händer på varsin sida om mig och lutade sig mot diskbänken så att hans kropp pressades mot min. Blicken han gav mig, var nästan någon som typ stålmannen skulle kunna framkalla, den brände igenom mig, och hans ögon tindrade. Jag stod som en staty, jag kunde inte röra mig, och jag glömde helt och hållet bort att jag var människa och var tvungen att andas. Justin slickade sig runt munnen och bet sig i läppen innan han pressade sina läppar mot mina. Från en början gjorde jag motstånd, men tillslut kunde jag inte stå emot längre. Jag kysste honom tillbaka och han lyfte upp mig på diskbänken särade på mina ben och pressade sin kropp hårdare mot min.

 

”Inte här.” Var det enda jag fick fram mellan alla kyssar och stön jag utförde. Han visste exakt vad han skulle göra, och jag ville verkligen. Ett fast grepp om min rumpa och han bar upp mig för trapporna och la mig lugnt och försiktigt ned i sängen men våra läppar släppte inte varandra. Precis när han skulle lägga sig över mig drog jag av mig min tröja, och mina mjukisbyxor, han gjorde lika och drog täcket över oss. Jag gillar inte att ligga under, jag vill arbeta, så jag knuffade ned honom på rygg och satte mig över hans lår. Hans händer knäppte upp min bh och drog den av mig, han masserade mina bröst, som han aldrig tidigare har gjort. Hans otrohet kanske fick en annan sida av honom att vakna.

 

När vi båda två var nakna och upphetsade till max, gränslade jag honom. Lusten, den jag inte har känt på flera timmar pulserade varsamt genom min kropp. Jag borrade in mina naglar i hans överarmar, vilket fick honom att spänna hela sin kropp. Han greppade om mina höfter och lät inte en enda sekund gå till spillo då han bokstavligen kastade runt oss i sängen, och stötte hårt och djupt in i mig. Återigen borrade jag in mina naglar i hans kropp, och min orgasm kom sakta men säkert. När den hade ebbat ut och jag kunde andas ordentligt tog min lust en ny fart och han pressade sin kropp mot min och kysste mina läppar. Hans tunga hittade snabbt min och kyssen övergick till hångel. Han flätade in sina fingrar i mitt hår, och min kropp gick återigen upp i brygga av en ny orgasm som kom.

 

Min kropp var helt slut när han tillslut kom och han la sig ned över mig och kysste mina läppar mjukt. Visst har jag många gånger sagt i mitt liv att jag har haft det bästa sexet, men jag måste ha dragit en vit lögn, för ingenting kommer uppnå detta. Det är första gången i mitt liv som jag får uppleva fler än 6 orgasmer under ett samlag, och jag kan lova att det bara är Justin som kommer kunna ge mig det. Jag kände mig nästan svimfärdig där jag låg med honom bredvid mig, han smekte mig över magen och kysste mig på halsen. Vi båda var helt svettiga, men inget vi brydde oss i. Det han hade gjort mot mig dagen före var som bortblåst. Det fanns inte i min hjärna, att tänka på det just då. ”Jag älskar dig, Justin. Jag gör verkligen det, kan vi lova att vara varandra trogna?” Jag hörde på mig själv att mina tårar var på väg, men jag höll dem inne med den kraften jag hade kvar i kroppen. ”Jag älskar dig med, och jag lovar dig att jag aldrig ska röra en annan.”

 

Jag låg halvt över honom och drog mina naglar lugnt och försiktigt över hans bröst, samtidigt som han med båda sina händer smekte både min rygg och utsidan av mitt lår. Täcket vi tidigare hade haft över oss låg bara vid midjan på oss båda och det var svalt och skönt. Jag hörde fotsteg i trappen vilket inte var så bra, med tanke på att dörren var öppen, och att man såg in i Justins rum direkt man klev upp från sista trappsteget. ”Justin, ska ni äta med oss?” Jag hörde Patties röst. ”Oj, förlåt.” Hon måste ha vänt i dörren eller redan i trappan, för hon försvann. Jag hörde hennes fotsteg när dem avtog. ”Vi sover såhär på nätterna, förutom att vi har underkläder på oss. Så hon kan lika gärna tro att vi har sovit.” Han lät självgod, men samtidigt väldigt rädd för vad hon skulle säga. Jag hoppade in i duschen och drog på mig ett långt linne och ett par korta shorts då vi ändå skulle vara inne resten av kvällen. Justin duschade han med och drog på sig ett par mjukisar och en t-shirt.

 

”Har ni löst allt? Det lät omöjligt imorse.” Pattie tittade frågande på oss, jag satt bredvid Justin vid bordet och han hade flätat sina fingrar med mina, och placerat våra händer på mitt bara lår. ”Det är löst.” Svara Justin, och jag såg att han verkligen var glad. Jag kanske gjorde honom lycklig ändå. Jag hade tvivlat på det, och då menar jag verkligen tvivlat. Jag hade en tendens att inte kunna kontolera mig när det kommer fram andra grabbar till mig, men jag trodde faktiskt att Justin var bättre än mig, men jag vet inte. Jag älskar honom, han får mig glad, sprallig i hela kroppen, och ur funktion, med hjälp av sina ögon. Han lyfte upp våra händer och pussade baksidan av min hand, samtidigt som han log mot mig och kysste mig på kinden. ”Jag älskar dig.” Hans mamma och morföräldrar log mot oss, och jag rodnade, för första gången på bra länge. ”Och jag dig.” Jag kysste hans läppar, och ville inte släppa, men var tvungen, då vi var iakttagna.

 



 

 

Detta är det sista kapitlet, finns en epilog kvar. :) Är det ens värt att kommentera?


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 60.

När vi kom hem till dem gick jag raka vägen upp till Justins rum och tog av mig kläderna för att sedan dra på mig lite mer avslappnande kläder. Det var fortfarande en halvtimme kvar på 2011. Diane, Bruce och Pattie satt i soffan när jag kom ned, redo med ett glas champagne i handen. Pattie hade dock bara alkoholfri päroncider, då hon kanske var tvungen att hämta Justin senare. ”Vill du ha?” Pattie viftade till med flaskan lite då jag satte mig ned. ”Ja, tack” Helst hela flaskan, tänkte jag för mig själv. På tv:n visade dem grevinnan och betjänten, vilket alltid går, varje år, samma tid, och det blir aldrig tråkigt. Jag älskar när han springer runt bordet och smuttar på vinet. Finns inge roligare. Mobilen började ringa och Pattie kollade förvånat på mig, då hon troligtvis inte hade en aning om att jag faktiskt hade Justins låt, Baby, som ringsignal. Displayen visade dock att det var Justin själv som ringde, men jag tryckte bort det.



 


”3, 2, 1 – Gott nytt år.” Vi stod alla ute på uppfarten till det söta lilla tegelhuset och kollade på alla fyrverkerier, och skålade med varandra. Justin hade fortfarande inte ringt sin mamma och sagt att han ville hem, så han fick väl vara hemma hos Ryan, med sin nya flickvän. Jag dög tydligen inte. Egentligen har jag ingen anledning att vara arg på honom, då jag i stort sett gjorde likadant mot honom. Jag tror att min ilska beror på att jag såg det med mina egna ögon. Skvätten jag hade kvar i mitt glas hällde jag i mig och gick in. ”Jag går och lägger mig, god natt.” Pattie tittade lidande på mig, och innan jag hann gå in drog hon in mig i en kram. Allt jag egentligen behövde, från hennes son, som sen skulle säga att allt skulle ordna sig. När jag kom in i hans rum klädde jag av mig och bäddade ned mig, det var först då allt släppte för mig, och dem riktigt stora tårarna kom. Jag grät mig till sömns. Gott nytt jävla år.

 

Jag vaknade ganska tidigt på morgonen vilket var bra, för jag skulle möta upp Steffi på stationen här i Stratford, då hon skulle ta en taxi från flygplatsen. Hon hade inte sagt något till Ryan om att hon skulle komma, så det skulle bli en överraskning, hon skulle också få en sådan, då jag skulle berätta för henne om gårdagens händelse. Jag hoppade in i duschen direkt, utan att visa att jag var vaken. Justin hade föresten inte sovit inne på sitt rum den natten, men han kunde gått och väl ligga någon annan stans i huset, eller så kom han inte hem över huvud taget. Duschen var något jag verkligen behövde, några av mina bekymmer följde faktiskt med vattnet ned i avloppet. Jag gick tillbaka in på rummet och klädde på mig, slappa kläder fick det bli.

 

I köket satt bara Pattie, hon läste tidningen och drack en kopp kaffe. ”Är det bara du vaken?” Hon kollade upp och mötte min blick, samt skakade på huvudet. ”Nej, jag bad mamma och pappa att lämna huset en liten stund, dem åkte och handlade.” Hon gestikulerade att jag skulle sätta mig ned, så det var lika bra att göra det. ”Vill du berätta vad som hände igår?” Jag tittade på mina händer som pillade på juiceförpackningen, som stod på bordet. ”Egentligen tycker jag att det är Justins uppgift, om han vill dela med sig av det till dig. Men jag kan väl säga så att, jag vet inte när jag kommer prata med honom igen.” När chocken hade lagt sig på henne reste hon på sig och fyllde på muggen med kaffe. ”Okej, hoppas inget allvarligt hände i alla fall. Hoppas ni löser det.” Hon kan vara förståelig ibland, men just nu ville jag bara att hon skulle vara tyst, men det kunde jag inte säga.

 

Jag var nu på väg till stationen för att möta upp Steffi, klockan var runt halv 12, så hon skulle snart anlända i taxin. Det var ett tag sedan jag såg henne, så det skulle bli skönt att ha henne med mig, speciellt nu. Jag satt på en bänk lite vid sidan av, så att inte bussarna trodde att jag skulle med dem. En taxi rullade in och Steffi klev ur, hon såg mig inte så jag smög fram och skrämde henne. ”Buh.” Hon hoppade till och vände sig om, taxichauffören skrattade bara åt oss, då vi hade slutat krama varandra. Hon betalade honom och gav honom mycket i dricks. ”Berätta för mig vad det är som har hänt.” Hur kunde hon veta? Jag kollade frågande på henne. ”Ryan ringde mig inatt, Justin sov kvar där av någon anledning jag inte vet.” På så vis visste hon om det.

 

Innan vi kom på vad vi skulle göra satte vi oss ned i parken bredvid stationen och jag berättade allt för henne. Den enda reaktionen jag fick från henne var en öppen mun, som hon tydligen inte ville stänga. ”Oj, det hade jag inte räknat med.” Svarade hon tillslut. ”Nej, inte jag heller, faktiskt. Men det finns inget jag kan göra.” Hon pillade på en lös träbit från bordet vi hade mellan oss, och suckade. ”Det ena paret blir tillsammans, och det andra,.. ja, vad ska man säga?” Hon hade rätt i det hon sa, och det gjorde ont att höra det. En liten kiosk låg inte så långt ifrån där vi satt, så Steffi tog sin väska och vi började röra oss dit. Vi köpte oss varsin dricka och strosade vidare på Stratfords gator. Tur att jag hade med mig Steffi, hon hittade lite bättre än mig, då Ryan hade visat henne runt förra gången hon var här.

 

”Ska vi gå till Ryan?” Jag förstod att Steffi ville träffa Ryan, så jag kunde inte neka henne det. ”Okej, det gör vi.” Förhoppningsvis skulle inte Justin vara kvar när vi kom dit, men jag hade ingen aning. Han kunde lika gärna välja att sova där tills jag hade åkt. Jag visste inget om honom för tillfället. När huset började skymta lite längre fram fick jag ont i magen, Steffi kollade oroande på mig och stannade. ”Vi behöver inte.” Jag skakade på huvudet. ”Jag behöver inte, men du gör, och jag gör det för din skull.” Vi fortsatte den korta vägen fram till hans hus, och hon ringde på dörren. Jag höll mig dock en bit bakom, ifall att det var Justin som skulle öppna, man vet aldrig med dessa grabbar. Dörren öppnades och leendet som Ryan hade på läpparna kunde inte bli större, trodde jag. Han kastade sig över Steffi, så att hon nästan slog i backen och han pressade sina läppar mot hennes.

 

Jag var på väg att vända mig om och gå, då dem inte hade märkt mig, men Ryan hann stoppa mig. ”Rebecka, jag är skyldig din en tjänst, därför ska jag ge dig den. Kom.” Han tog mig i handen samtidigt som han drog med sig Steffis väska in, hon hade redan gått in och tagit av sig ytterkläderna. ”Vart tar du mig?” Ryan tittade bekymrat på mig, och drog ännu en gång i min arm. ”Följ bara med utan att bråka, okej.” Upp för trappen, och in i hans rum, jag tvärstannade utanför, vilket absolut inte berodde på att Justin låg på hans säng och stirrade i taket, utan mer för att det var där jag hade sett han och den där tjejen tillsammans. Jag ville inte gå in. ”Du får inte in mig här.” Justin tittade upp och mötte min blick, han rullade ur sängen och kom emot mig. Ryan gick ned till Steffi, och lämnade oss ifred.

 

”Varför kom du inte hem inatt?” Vi hade förflyttat oss ut i trappen och satt nu ned, han satt ett steg högre upp än mig. ”Jag vet inte, jag drack för mycket, hittade inte dig.” Han tänkte alltså låtsas om som att han inte fattade vad allt detta handlade om, egentligen. ”Är du arg?” Han var helt lugn, precis som att inget hade hänt. När jag såg dem igår, hade han inte fått i sig tillräkligt mycket för att ha minnesförlust, så jag visste inte om han bara spelade dum i huvudet, eller om han faktiskt var det. ”Jag är inte arg för att du inte kom hem, jag är glad över det. Finns andra saker som gör mig arg, äcklad, ledsen. Jag kan fortsätta om du vill.” Han la sitt huvud i sina händer, vilket bevisade att han visste vad det var jag pratade om. Men han tänkte tydligen fortsätta låtsas. ”Vad har jag gjort?” Jag reste på mig och kollade på honom. ”Skojar du med mig? Jag hittade dig i Ryans rum igår..” Han kollade upp och mötte min blick. ”Jaha, jag var väl trött?” ”Med en ANNAN brud.” Jag berättade exakt vad det var jag såg, men han svarade mig inte, så jag skulle precis gå då han tog tag i min arm.

 

”Baby, gå inte. Jag älskar dig, och jag har inget minne av det du sitter och säger. Jag skulle aldrig göra så mot dig, ALDRIG. Jag vet hur ont det gör. Rebecka, snälla.” Min mjuka blick övergick till en hård och kalla. ”Tycker du att jag ska vara snäll mot dig? Varför? Du var inte direkt det mot mig.” ”Du har gjort samma sak.” Jag suckade. ”Du slapp se det, och jag berättade det själv.” Han började gråta, vilket jag hörde klart och tydligt, men hade ingen lust till att trösta honom. Han hade satt sig i denna sits. ”Jag antar att jag förtjänar detta, men det betyder inte att jag tycker att det är okej. Vi ses väl hemma, eller något. Din mamma är rätt orolig.”



 


Jag orkar inte med massa tjafs, så här har ni kapitel 60. Kommentera om ni vill, jag skiter totalt i vilket för tillfället. Jag orkar inte med sådant nå mer. Denna novell är snart över, så får vi se hur det blir med HITRISA. =/ GODNATT


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 59.

Vi pratade ett tag om egentligen ingenting speciellt. Jag var tvungen att fråga henne vad hon höll på med. ”Ryan berättade för mig att du inte svarar på hans sms mer, jag trodde ni hade blivit sjukt bra vänner. Vad är det som har hänt?” Hon suckade och jag kunde nästan se framför mig hur hon pillade med något, hon gör det alltid när någon ställer henne mot väggen. ”Jag vet inte vad jag ska säga. Han är kär i mig och..” Hon tystnade ett tag, så jag lät henne ta den tiden hon ville ha på sig, för att sedan fortsätta. ”Och.. jag är kär i honom.” Inte nog med att jag frös när jag stod ute utan jacka, nu höll jag på att svimma också. ”Varför har du inte berättat det för honom då? Han sitter på sitt rum nu och gråter över dig. Seriöst Steffi, nu är du inte längre den människan jag lärde känna. Vad har hänt?” Hon var tyst, precis som att hon hade lagt på. Men jag hörde lite smått av andetag. ”Varför har du skrivit med Mario istället för Ryan?” ”För att jag försökte glömma bort Ryan, han bor för långt borta.” Nu var det min tur att sucka. ”Han har i alla fall en fast punkt, Mario flyger jorden runt med Justin, och du har ingen aning om när han kan ha tid att träffa dig.”


 

Jag fick till och med Steffi att börja gråta i telefonen, vilket absolut inte var meningen, men hon var tvungen att få höra sanningen. Och framför allt vilket dåligt val av grabb hon har gjort. Hon försvarade sig med att mitt val inte heller var så bra. Visst, jag kan hålla med om att det finns bättre killar än Justin, men bara på ett enda sätt, och det är att dem kan befinna sig vid mig jämt. Alla andra sätt är otänkbara, ingen kan bli bättre än honom. ”Hur länge blir du där?” Jag tänkte efter ett tag, då jag blir helt dagvild när jag inte går i skolan. ”Åker hem om 5 dagar, så den 5 januari. Vadå då?” Jag hörde hur hon knappade på sin dator, men hade ingen aning om vad hon höll på med. ”Jag kommer imorgon, flyget landar 10 på förmiddagen. Kan jag få prata med Ryan?” Jag gick in efter ett långt samtal med henne ute på uppfarten, mina fötter hade sedan länge tappat känseln, och det störde mig.

 

Jag mötte Justin i trappan när jag var på väg upp till Ryan igen, och han kysste mig snabbt innan han gick ned och jag upp. Ryan satt kvar på samma ställe som när jag lämnade honom för mer än 40 minuter sedan. ”Steffi vill prata med dig.” Jag sträckte honom mobilen och han tog motvilligt emot den. Precis när han sa sitt namn i telefonen lämnade jag hans rum. När jag kom halvvägs ned för trappan kunde man blicka ut över folket som dansade i vardagsrummet, och jag kunde se att Justin stod i mitten, med ingen mindre än den där bruden som påstod sig att hon skulle gå hem med honom. Jag skrattade bara och skakade på huvudet för mig själv. Ölen från kylskåpet skrek mitt namn, då den förra var slut för länge sedan, så jag gick dit och hämtade en.

 

Den där bruden hade fortfarande inte släppt Justin, och det började irritera mig lite. Jag smög fram bakom Justin och drog mina händer fram på hans mage samt kysste han i nacken. Jag märkte hur han stelnade till, då han säkert trodde det var någon annan. Han snurrade runt fort, då han hade fått tillbaka andningen. Hans mun gick från förvånad till ett leende på bara några sekunder, och strax efter kysste han mig. Helt öppet bland allt folk. Den där tjejen såg inte speciellt glad ut då hon fick se att det var jag. Hon stod fortfarande kvar som ett fån, så jag gav henne en löjlig vinkning som visade att hon skulle gå. ”Den där bruden har planer på att ta med dig hem inatt.” Jag kände blicken Justin gav mig, och jag kände även hur han svalde hårt. Han visste nog mycket väl att jag hade ett hett temperament när det kom till tjejer som irriterar mig. ”Den enda jag går med hem är dig.” Han pressade återigen sina läppar mot mina, och lät sina händer vandra ned över min rygg för att sedan stanna på min rumpa.

 

Ölen jag hade i handen hade blivit avslagen, och då kan ni förstå att jag hade haft den länge. Jag sa ju som sagt att jag inte kände för att festa, så en och en halv öl hade glidit ned på tre timmar, vilket är ovanligt för mig. Klockan var runt halv 10 på kvällen, och det var ännu ett tag kvar på kvällen. Ryan kom ned skuttandes från övervåningen med ett brett leende på läpparna. Han kastade sig runt mig och pussade mig på kinden. ”Tack, så hemskt mycket. Jag är skyldig dig en tjänst.” Justin kollade mystiskt på oss båda, medan jag bara skrattade. ”Oroa dig inte, jag har nyss fixat ihop honom med sin drömtjej.” Justin slog till Ryan löst på axeln. ”Steffi?” En glad nickning kom nu från Ryan och jag kunde äntligen slappna av. Han gav tillbaka min mobil, och jag placerade den i bh:n, då jag inte orkade gå och lägga den i jackan.

 

Jag och Ryan försvann ut i köket då Justin skulle gå ut och ta lite frisk luft. Jag tog fram det största glaset som fanns i skåpen. Som liknade mer en vas än ett glas, men i alla fall. Jag fyllde det med vatten och Ryan blandade en grogg. Det såg ut som att han gjorde den lite starkare än han skulle klara av, men det var hans problem. Justin var inte ute, och jag gick ett varv runt huset för att se om jag kunde hitta honom, men det var omöjligt. När jag kom tillbaka in i huset igen, fick jag syn på Chaz, han vinglade lite, men kunde fortfarande kommunicera. ”Har du sett Justin?” Det såg ut som att han tänkte efter ett tag, vilket fick min mage att knyta sig. ”Nej.” Svarade han sedan skarpt och gick iväg. Någonting hade hänt, och han ville tydligen inte tala om det för mig.

 

Rummen som låg på nedervåningen var fulla i ungdomar som antingen hånglade loss med varandra eller var på väg att ha sex. Det ena rummet var mer pinsamt att gå in i än det andra. Som tur var fanns inte Justin i något av dem, men samtidigt ville inte knuten i magen försvinna, eller smärtan i bröstet. Ryan var alldelens för glad för att fråga, så honom struntade jag i. I köket satt dem där tre tjejerna som hade suttit där när jag kom hem till Ryan, men det saknades en, och det var hon som skulle ha med sig Justin hem. Vilket inte gjorde saken bättre. Jag tog mig en vända upp på övervåningen och gick igenom rummen där. Ryans rum var det enda jag inte hade kollat in i, och jag gjorde det bara i ren förbi hast, vilket jag absolut inte skulle ha gjort. Jag skulle kunna känna igen Justin på 3 mils avstånd, även om jag så bara såg hans rygg. Hans byxor var i knävecken och den där tjejen stod på knä framför honom.

 

Inte ett ljud ifrån mig kom ut, och jag stängde dörren lugnt och försiktigt bara för att han inte skulle höra mig. Klockan hade inte ens slagit 11, och jag skulle genast tillbaka till Justins mormor och morfar. Jag hade fått Patties nummer ifall att Justin hade druckit för mycket så att jag skulle kunna ringa henne. Jag sa hejdå till Ryan och Chaz, och innan dem hann reagera hade jag redan lämnat huset. Ingen av dem gick ens efter mig för att höra vad det var som hade hänt. Jag tog fram hennes nummer och tryckte på grön lur. ”Hej Rebecka, har det hänt något?” Det var först då tårarna började rinna, och jag insåg att jag aldrig hade varit bra för Justin. ”Nejdå, jag har bara en fruktansvärd huvudverk, men kan du hämta mig?” Jag försökte hålla lugnet i rösten så mycket jag bara kunde, med tanke på att jag inte ville att hon skulle bli arg, om jag var tvungen att berätta om Justin. ”Jag kommer på en gång, gumman. Gå ingenstans.”

 

Jag satte mig ned på trottoaren utanför Ryans hus, jag kunde sitta på min jacka då den gick lite längre ned på benen. Kylan började äta mig inifrån, jag hade inte tillräkligt med alkohol i blodet för att inte frysa. Det tog dock inte många minuter fören Pattie kom körandes i Justins bil, och precis när hon stannade bredvid mig hoppade jag in i bilen. ”Gumman du har ju gråtit. Vad är det som har hänt?” Jag skakade bara på huvudet, samtidigt som värmen i kroppen började komma tillbaka. ”Kör hem mig bara, vi tar detta imorgon.” Hon gjorde som jag sa, men kollade oroligt på mig så fort hon fick chansen, vilket började irritera mig lite, men jag bet ihop.

 

När vi kom hem till dem gick jag raka vägen upp till Justins rum och tog av mig kläderna för att sedan dra på mig lite mer avslappnande kläder. Det var fortfarande en halvtimme kvar på 2011. Diane, Bruce och Pattie satt i soffan när jag kom ned, redo med ett glas champagne i handen. Pattie hade dock bara alkoholfri päroncider, då hon kanske var tvungen att hämta Justin senare. ”Vill du ha?” Pattie viftade till med flaskan lite då jag satte mig ned. ”Ja, tack” Helst hela flaskan, tänkte jag för mig själv. På tv:n visade dem grevinnan och betjänten, vilket alltid går, varje år, samma tid, och det blir aldrig tråkigt. Jag älskar när han springer runt bordet och smuttar på vinet. Finns inge roligare. Mobilen började ringa och Pattie kollade förvånat på mig, då hon troligtvis inte hade en aning om att jag faktiskt hade Justins låt, Baby, som ringsignal. Displayen visade dock att det var Justin själv som ringde, men jag tryckte bort det.


 

OHOH, hur ska detta sluta? Jag vill ha minst 40 gissningar av er, det klarar ni väl? ;P Det är bara 2 kapitel kvar efter detta, + en epilog. :) Hur känner ni inför slutet?


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 58.


”Hejdå, det var kul att ha er här. Hoppas du kommer och hälsar på fler gånger.” Pappa kramade om Rebecka. Det kändes så fruktansvärt bra i kroppen när pappa verkligen verkar gilla henne, och han är inte ensam, mamma gillar också henne. ”Det gör jag säkert.” Svarade Rebecka när dem hade släppt varandra och hon hade lyft upp Jazmyn. Jag fick också en kram av pappa, och sedan en av mina syskon. Jaxon var fortfarande lite tillbaka dragen när det kom till Rebecka, men det blev bättre ju längre dem var med varandra. I bilresan till mormor var det tyst, men jag kände hela tiden hur hon drog med sin tumme på min handrygg, en behaglig känsla, en trygg. Hon fick mig trygg, och mig att må bra.


Nyårsafton är här, och jag kände mig egentligen inte alls taggad för att gå på fest, men jag gjorde det för Justins skull, för att han skulle få träffa så många som möjligt av sina vänner runt om här, även om Ryans hus numera kommer fyllas med 15 åriga tjejer som vill åt Justin. Det är något jag kommer få stå ut med, men kommer någon för nära vrider jag nacken av den. Inte mer än rätt, med tanke på att han faktiskt är min pojkvän, och ingen annans. Klänningen hade jag redan valt, en silvrig kort. Justin kommer tappa hakan när han ser mig, men det är väl kanske lite det som är meningen. Pattie hjälpte mig med håret då jag ville ha en inbakad fläta, och absolut inte hade så pass långa armar så att jag kunde göra den själv. Jag satt på en stol framför spegeln i badrummet, så att Pattie skulle nå och för att jag skulle kunna se vad hon gjorde. ”Vad fin du blir.” Hon knöt en hårsnodd längst ned i håret hon inte flätade och släppte den på min vänstra axel. ”Tack.” Jag log sött tillbaka mot henne i spegeln.

 

När jag hade lagt sminkningen på mig själv, stod jag och såg på mig själv i helkroppsspegeln som stod i hallen. Jag var dock för inne i mina egna tankar för att ens uppfatta att Justin hade ställt sig bakom mig, det var först när jag kände två händer på min mage som jag kom tillbaka till verkligheten. ”Vad vacker du är. Du kommer ha många ögon på dig ikväll.” Han sa det precis som att det inte var ömsesidigt, precis som att han inte skulle ha det. ”Då får jag känna på hur det känns att vara Justin Bieber, i kvinnligt format.” Han skrattade till bakom mig, men avbröt sig själv och gick ned till ett lugnande leendet, innan han pressade sina läppar mot min hals. Håret i nacken reste sig upp. Det har gått flera månader tillsammans med Justin och jag blir fortfarande svimfärdig när han kysser mig, och oavsett vart han gör det. Ibland tappar jag fattningen så att jag glömmer bort att andas, men det har han sagt åt mig att jag inte får göra.

 

Det var fortfarande en timme kvar tills vi skulle hem till Ryan, jag trodde dock att det skulle ta längre tid att göra mig i ordning, så det är mitt fel nu att vi sitter i soffan och inte gör något. ”Mamma kör oss, så kan vi dricka.” Jag kollade skrämt på Justin för att se om han skojade med mig, hans mamma kan motvilligt ha gått med på att han ska dricka. ”Va?” Han log mot mig, och vände tillbaka blicken mot tv:n. ”Hon som föreslog det, jag blev lika chockad.” Det var bara att acceptera att det var okej för henne att hennes son drack. Visst, det är nyår en gång om året, så jag kan väl förstå att han är törstig. Jag lutade mig ned mot hans axel, lugnt, för att inte förstöra min frisyr. Justin hade på sig en ljuslila skjorta och ett par svarta jeans, vilket passar honom precis lika bra som handen i handsken. Det är nästan så illa att jag bara vill slita av honom kläderna, men jag behärskar mig. Vi har redan gjort misstaget en gång hemma hos hans morföräldrar, det ska inte hända igen.

 

”Ha det så kul nu, ungdomar. Och ring direkt ni ska hem, jag kommer och hämtar er, vill inte att ni går.” Pattie släppte av oss på Ryans uppfart och Justin pussade henne på kinden. ”Okej, det gör vi. Ha så kul ni med.” Jag kramade om henne, innan Justin fattade taget om min hand och flätade våra fingrar, för att sedan gå den lilla vägen fram till dörren. Ryan öppnade dörren iklädd mörkblåa jeans och en vit skjorta och en lila slips. ”Biebs är här.” Festen var i full gång när vi kom in och Chaz kom fram till oss båda, han kramade om mig, och passade på att viska i mitt öra. ”Trevligt att träffa dig igen.” Jag log, Justins vänner är så vänliga mot mig. Dem borde alla få ett pris för det. ”Trevligt att träffa dig med.” Chaz och Justin gjorde något broderligt handslag jag aldrig kommer förstå på mig på, och det är lika bra jag inte lägger mig i.

 

Köket var fullt i både alkohol och groggvirke, plastmuggar och tjejer i korta kjolar eller klänningar. Ingen jag kände igen, och tur var det, då jag helst inte beblandas med fjortisar. Jag förstår om dem var där, Ryan var väl tvungen att fylla huset med folk. Det är nog ganska lätt att locka med att Justin Bieber kommer befinna sig där. Justin lämnade inte min sida dem första 20 minuterarna som vi var där, han höll hela tiden en betryggande arm om min midja. Jag vet inte om det var för att jag inte skulle känna mig ensam, eller om det berodde på att han ville visa alla grabbar att jag var med honom. Vi har ju vår bakgrund att gå på, jag kan inte hindra mig själv från att dras till andra även om jag har ett förhållande. Vi har inte pratat mer om det, men jag vet att det bekymrar honom. ”Gå och umgås med dina vänner, jag klarar mig.” Justin kastade en skeptisk blick på mig, och släppte sakta taget om min midja. En snabb puss på munnen gav han mig och smög sedan iväg in i folkmassan.

 

Efter några vändor i huset valde jag att gå in i köket för att ta mig en öl. Tjejerna stod fortfarande kvar där, men jag brydde mig inte. Det enda jag kände från dem var de brännande blickarna dem gav min rygg. När jag vände mig om kollade dem alla på mig, sammanlagt 8 ögon glodde på mig från topp till tå. ”Ser ni något ni gillar eller?” Den ena av tjejerna harklade sig och hoppade ned från diskbänken. ”Du är här med Bieber va?” Menade hon på fullaste allvar att jag skulle svara på det, vad hade hon ens med det att göra? ”Hurså?” Hon skakade på huvudet samtidigt som hon vände sig om och gav sina vänner någon konstig blick. ”Du kanske kom hit med honom, men jag har planer på att gå härifrån med honom.” Jag hade tagit mig en klunk från ölen innan hon hade sagt klart sin mening, vilket resulterade i att jag spottade ut ölen framför mig och började skratta. ”Good luck.” Med ett flirtande leende på läpparna lämnade jag köket och gick ut i vardagsrummet.

 

Ryan satt på matsalsbordet som stod där inne med en öl i handen, så jag gick fram till honom. ”Hur mår du grabben, du ser deppig ut?” Han kollade upp på mig, och mötte min blick. Han gjorde plats för mig också, så jag hoppade upp och satte mig bredvid honom. ”Kan du behålla en hemlighet?” Förvånad av hans sätt att prata med mig på, jag menar, vi känner egentligen inte varandra. ”Ja, bara du inte har dödat någon.” Han skrattade till, men det lät som att han trängde fram skrattet. ”Jag är kär.” Jag knuffade till honom på axeln lite lätt. ”Vet tjejen om det?” En svag nickning kunde jag skymta från hans huvud, men han hade fortfarande blicken fäst på folkmassan framför oss, som dansade i takt med LMFAO’s, I´m Sexy And I Know It. ”Så vad är problemet?” Han tog mig i handen och drog med mig upp på hans rum. Jag hade inget att säga till om, så det var ingen idé att protestera heller. ”Ja, och vet du vad hon gjorde?” Nu var det min tur att skaka på huvudet. ”Hon låtsades som att hon inte hörde mig, och slutade sedan höra av sig.” Där förstod jag vem det var han syftade på. Steffi, min bästa vän. Som säkerligen låg hemma med Mario just nu.

 

Helt utan förvarning började tårarna rinna på honom, och jag förstod verkligen att han gillade henne, annars fanns det ingen anledning att sitta på hans rum att gråta, då han hade hela huset fullt i folk. Jag satte mig ned bredvid honom på sängen och drog in honom i min famn. ”Det ordnar sig.” Jag släppte greppet jag hade om honom och han kollade upp på mig. ”Hur ska det kunna göra det när hon inte ens svarar på mina sms längre?” Jag blev riktigt förvånad, det var inte som att det var min vän han pratade om, även fast han för en stund sedan bekräftade mina misstankar om att det var hon. ”Jag kommer snart, sitt kvar här.” Jag reste mig upp och gick ut från rummet och ned till min väska som jag hade gömt i hallen bland allas jackor, och plockade fram min mobil. Numret till Steffi kunde jag i huvudet, så jag behövde inte leta reda på det. Hon svarade nästan på en gång. ”Vad gör du?” Det var tyst i bakgrunden, så hon kunde inte ha varit på fest, för så tysta fester har vi inte hemma. ”Inte mycket, sitter hemma i min ensamhet. Mario kom aldrig, så jag hade lika gärna kunna följt med dig.”

 

Vi pratade ett tag om egentligen ingenting speciellt. Jag var tvungen att fråga henne vad hon höll på med. ”Ryan berättade för mig att du inte svarar på hans sms mer, jag trodde ni hade blivit sjukt bra vänner. Vad är det som har hänt?” Hon suckade och jag kunde nästan se framför mig hur hon pillade med något, hon gör det alltid när någon ställer henne mot väggen. ”Jag vet inte vad jag ska säga. Han är kär i mig och..” Hon tystnade ett tag, så jag lät henne ta den tiden hon ville ha på sig, för att sedan fortsätta. ”Och.. jag är kär i honom.” Inte nog med att jag frös när jag stod ute utan jacka, nu höll jag på att svimma också. ”Varför har du inte berättat det för honom då? Han sitter på sitt rum nu och gråter över dig. Seriöst Steffi, nu är du inte längre den människan jag lärde känna. Vad har hänt?” Hon var tyst, precis som att hon hade lagt på. Men jag hörde lite smått av andetag. ”Varför har du skrivit med Mario istället för Ryan?” ”För att jag försökte glömma bort Ryan, han bor för långt borta.” Nu var det min tur att sucka. ”Han har i alla fall en fast punkt, Mario flyger jorden runt med Justin, och du har ingen aning om när han kan ha tid att träffa dig.”




Hur ska detta sluta? Det vet jag bara ett sätt ni får reda på - genom att vänta på nästa ^


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 57.


”Om ni vill får ni sova här, du har ju fortfarande ditt rum kvar här. Och jag har extra tandborstar.” Justin tittade på mig, för han ville nog ha min åsikt om det hela. ”Mig spelar det ingen roll, men det skulle väl vara trevligt.” Han skickade iväg ett sms till sin mamma och talade om att vi blev kvar. Jazmyn hade gått och lagt sig, hon slocknade på golvet bland alla sina leksaker. Jag var inte heller så pigg på att vara vaken, så jag gick och la mig före Justin. Jag lät han och Jeremy sitta kvar uppe, dem hade säkert en hel del att prata om. Sängen var skön, kanske inte lika skön som min hemma, men ändå var den underbar. Lite större än den hemma hos Diane och Bruce, men man ska inte klaga. Jag vaknade till då Justin la sig ned i sängen, han är inte direkt diskret av sig. Han placerade sin arm om min midja och drog mig närmare sig, samt kysste mig på kinden. ”God natt min prinsessa.”

 


 

Denna morgon var inte alls som någon annan då antingen jag vaknade före Rebecka, eller tvärt om. Denna morgon vaknade vi båda två att Jazmyn hoppade upp i sängen. ”VAKNA.” Hon var inte direkt tyst heller. Becki drog täcket tätare sin kropp, och gömde sitt huvud. Hon var nog inte van att vakna såhär, visst, det hände inte ofta mig heller, men det är ändå något som sker dem få gångerna jag sover hos pappa. ”Kan du gå ut ett tag, vi kommer när vi har vaknat.” Hon såg ledsen ut, men jag tänkte mer på att Rebecka kanske ville klä på sig innan Jazzy hade dragit iväg med henne till barbieland. ”Är du vaken?” Hon tog bort täcket från huvudet och tittade på mig med trötta ögon. ”Vem skulle inte vara det om den blev väckt sådär?” Hon kysste mig innan jag hann svara henne. ”Det ser ut som att du haft en vild natt, kolla ditt hår.” Hennes hår stod åt alla håll och kanter, och det är inte ofta hon vaknar så, hon brukar sällan röra på sig i sömnen, men nu hade hon gjort mer än så. Hon sträckte sig efter sin bh, knäppte på den, och gick upp till spegeln. ”Shit, jag måste fråga Jazmyn om hon har en borste att låna mig.”

 

Jag låg kvar i sängen och kollade på henne när hon klädde på sig, creepy jag vet, men fan så vacker hon är. Sättet hon rör sig på, det är som en gudinna. ”Klä på dig nu.” Hon kastade mina byxor på mig, men jag orkade inte röra mig. ”Nej, kom tillbaka istället.” Hon skakade bara på huvudet och gick ut ur rummet. Jag hörde hur hon ropade på Jazzy, troligtvis för att hon ville ha en borste. Jag klädde motvilligt på mig, och gick ned till pappa som satt i köket. ”God morgon grabben, du ser inte så pigg ut.” Jag satte mig ned framför honom och la ned mitt huvud i mina händer. ”Nej, Jazzy kom in och hoppade i sängen.” Pappa bara skrattade åt mig, vilket ibland kan vara irriterande. Strax efter kom Rebecka in med en Hello Kitty borste. Det gick inte speciellt bra för henne. ”Nu skiter jag i det här.” Hon la borsten på bordet och försvann från köket.

 

Jag hittade henne liggandes i soffan och stirra i taket efter ett tag, hon sa inget och jag förstod att det var hennes hår som gjorde henne frustrerad. ”Sätt dig upp så hjälpte jag dig med håret.” Hon kollade bara fundersamt på mig. ”Ska du hjälpa mig?” Chockad, det kan man lugnt säga att hon vart. Hon satte sig ned på golvet så att jag kunde sätta mig i soffan, jag började i topparna och fick ut alla tovor, jag jobbade mig uppåt, och tillslut var det fixat. ”Tack baby.” Hon satte sig gränsle över mina lår och la sina armar runt min hals. ”Så lite så.” Pappa kom ut i vardagsrummet och satte sig ned i fåtöljen, han kollade skumt på oss. ”Tänk på att dina syskon är hemma, så att ni inte göra något dumt.” Både jag och Rebecka tittade på pappa, precis som att han hade gått och blivit galen. ”Vi håller inte på med sådant.” Jag tror inte pappa köpte den lögnen, för han började skratta. ”Nehe, så din mamma har diskuterat detta med mig i onödan?” Nu var saken inte rolig längre, jag pressade in mitt huvud i bröstet på Rebecka bara för att pappa inte skulle se mina troligtvis röda kinder. ”Tror din mamma hade rätt. Skyddar ni er?” Utan att behöva titta upp så kände jag hur Rebecka nickade mot pappa. Frågan var ju bara, kände hon sig inte alls generad över samtalet. ”Det är bra. Då får ni göra vad ni vill.”

 

Jazmyn kom in i rummet med ett spel i handen. ”Kan vi spela?” Eftersom att jag sällan är här så älskar jag att spendera tid med mina syskon, så jag säger aldrig nej till något dem vill göra om inte pappa bett mig hjälpa honom med något. ”Klart vi kan.” Hon satte sig ned på golvet och plockade fram alla korten till spelet, då det var memory. Rebecka klev av mina lår, och pappa gick för att hämta Jaxon, som nog satt inne i sitt rum och lekte med bilar. Det är det bästa han vet. Vi satte oss på varsin sida om Jazzy och hon fick börja. Pappa kom tillbaka med Jaxon och satte honom bredvid mig, och han själv mellan Jaxon och Becki. Det första kortet Jazmyn vände var en apa, och tror ni inte på fan att det andra också var det. Jag är en sjukt dålig förlorare, och försöker hålla det inne då jag spelar med mina syskon. Dem ska inte behöva se min dåliga sida.

 

20 minuter senare var vi klara, Jazmyn och Rebecka kom på en delad första plats. Jaxon ville spela en gång till, så vi blandade korten och la ut dem igen. ”Jag börjar med maten så länge. Ni stannar på lunch va?” Jag vet inte varför, men jag har börjat rätta mig efter Rebeckas åsikter allt för ofta, lika nu då jag vände mig mot henne, för att se vad hon ville. ”Det är klart vi gör det.” Jag behövde inte ens svara för hon gjorde det. Vi spelade klart omgången vi hade börjat, sedan plockade vi undan spelet och gick ut i köket för att hjälpa pappa och duka. Varje gång jag och Rebecka gick förbi varandra kysstes vi, och det blev en hel del gånger. Pappa verkade inte bry sig så mycket, mer än att han skrattade åt oss. ”Kan ni inte hålla er ifrån varandra?” Rebecka skakade bara på huvudet och log. ”Nej, hon är för underbar.” Svarade jag och drog in henne i min famn.

 

”Jazzy och Jaxon, maten är klar.” Rebecka fick i uppdrag att hämta mina syskon. Som jag på långt avstånd hörde streta emot. ”Vad ska ni göra på nyår då?” Pappa hällde av potatisen och jag rörde omkring i brunsåsen, köttet var redan klart. ”Vi ska på fest hemma hos Ryan. Du då?” Vi ställde fram allt på bordet, och precis när vi var klara kom Rebecka in med Jaxon under ena armen och Jazzy under andra. ”Vi blir nog bara hemma, smäller någon smällare och går och lägger oss.” Så trevligt han skulle ha det då. Det är väl så om man har barn kan jag tänka mig, vilket jag inte har planer på att skaffa än på ett tag. När vi hade ätit klart var det kladdigt över i stort sett hela bordet, vilket fick mig att fundera vart mina syskon egentligen hade suttit. Jag tog Jaxon under armen och Rebecka tog Jazzy, och så gick vi in i badrummet för att tvätta ren dem i ansiktet och händerna. ”Pappa, ska vi bada dem när vi ändå håller på?” Pappa kom upp i dörren och tittade på oss. ”Om ni vill.”

 

Rebecka hade redan tagit av Jazzy sina lortiga kläder och satt igång vattnet, halva badkaret var fullt i vatten och den andra halvan av skum, då Jaxon fick tag på den flaskan, tror han tömde dem. Jag och Rebecka satt på golvet, hon mellan mina ben med mina armar om henne, och tittade på dem små liven i badkaret, dem skvätte vatten, vilket pappa aldrig skulle tillåta. Så nu när han inte var med fick dem leka lite. Efter säkert en halv timme av lek i vattnet började vi tvätta håret på dem båda och sedan sköljde vi av dem. Båda två har en varsin handduk som man trär över huvudet, med en luva på. Så dem lindande vi in dem i, och lyfte ur dem ur badkaret. Eftersom att klockan inte var mer än 3 på eftermiddagen, då jag och Rebecka sov ganska länge, valde vi att bara vara inne, och kolla på film med dem. Jazzy valde en Disney film, Askungen.

 

”Hejdå, det var kul att ha er här. Hoppas du kommer och hälsar på fler gånger.” Pappa kramade om Rebecka. Det kändes så fruktansvärt bra i kroppen när pappa verkligen verkar gilla henne, och han är inte ensam, mamma gillar också henne. ”Det gör jag säkert.” Svarade Rebecka när dem hade släppt varandra och hon hade lyft upp Jazmyn. Jag fick också en kram av pappa, och sedan en av mina syskon. Jaxon var fortfarande lite tillbaka dragen när det kom till Rebecka, men det blev bättre ju längre dem var med varandra. I bilresan till mormor var det tyst, men jag kände hela tiden hur hon drog med sin tumme på min handrygg, en behaglig känsla, en trygg. Hon fick mig trygg, och mig att må bra.

 


 

 

Slutet är nära. ;P

 

Det hände något sjukt inatt, jag drömde om hur jag skulle forma slutet, flera olika allternativ drömde jag. =/ haha ^ Snacka om att vara besatt.. (A)


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 56.

När vi kom tillbaka hem till hans mormor och morfar kom Pattie ut i hallen, och när hon fick syn på oss började hon skratta. Det var inte direkt så att vårt snöbollskrig hade lagt av efter den mysiga stunden, hela vägen hem hade vi kastat på varandra och knuffat ned den andra i en snöhög. ”Okej, jag vill inte ens veta vad ni har gjort. Men en sak är säker, jag ska ha en bild innan ni rör er.” Hon sprang upp på övervåningen, och kom ned lika fort igen. Precis när hon skulle ta kortet pressade Justin sina läppar mot mina, vilket jag inte tror att hans mamma uppskattade, med tanke på att det var hon som skulle ha bilden. ”Gå upp och klä av er nu, innan ni blir sjuka.” Justin slog till mig på rumpan. ”Mamma, jag trodde aldrig du skulle säga att jag skulle klä av mig tillsammans med min flickvän. God natt.” Jag ville se Patties min, men hann inte för Justin drog med mig upp.


 

Vi gick och la oss på en gång när vi kom upp på hans rum, och jag tror inte att Pattie kunde sova på hela natten efter det Justin sa. När vi vaknade på morgonen kände jag mig sjukt taggad av att möta hans pappa och syskon igen. Hela hans familj är underbara, varenda en har sin egen personlighet och är inte den andra lik. Justin vaknade till precis när jag tänkte resa mig upp, så jag struntade i det, och vände mig mot honom istället. ”God morgon min prins.” Han pussade mig på näsan och drog in mig mot hans bröst, jag vilade mitt huvud mot hans hals och kysste honom där. ”Baby, du kan inte göra så mot mig och sedan resa dig ur sängen och gå.” Jag reste mig upp efter mina kyssar på hans hals, och han blev genast ledsen. ”Kom tillbaka.” Jag ville inget annat än ha honom, men skulle till och med jag kliva över mina inre lagar.

 

Båda två smög in i duschen för att få en stund tillsammans, utan att någon kunde störa oss. Vilket verkade vara fullt omöjligt i detta hus, då ingen av dem andra tre ville att jag och Justin skulle vara med varandra, på det intima sättet. Jag var den första som gick ut ur badrummet för att se om det var fritt fram för Justin att kliva ut, och det var inga problem. När vi kom tillbaka in i hans rum tryckte han upp mig mot dörren. ”Jag älskar dig, sjukt mycket.” Vi hade nyss haft skönt tillsammans, och han fick inte nog av att säga hur mycket han älskar mig, det är då jag känner mig värdefull, när han säger sådana saker till mig. Vi klädde på oss och gick ned för att ta oss någon liten lätt frukost. Diane satt i köket. ”Vart är mamma?” Frågade Justin samtidigt som han plockade fram lite frukost. ”Hon åkte för att handla. Skulle ni till Jeremy idag?” Justin nickade bara mot henne, vilket hon inte accepterar. ”Du fick munnen för att prata, då nickar man inte.” Jag skrattade lite för mig själv, hon kommer vara den människan som håller honom på jorden under resten av sitt liv.

 

Återigen stod jag utanför Jeremys hus, men denna gång var jag inte nervös. Jazmyn öppnade dörren, men istället för att hoppa upp i Justins famn sprang hon förbi honom och hoppade upp i min. ”Jag har saknat dig Rebecka.” Hon kramade om mig riktigt mycket, och jag kände mig välkommen. ”Jag har saknat dig med.” Justin stod framför oss med en ledsen min, och tittade på Jazmyn. ”Okej, jag har saknat dig med.” Hon kramade om honom också när jag släppte ned henne. Jeremy stod i hallen när vi kom in och han gav mig en kram när jag hade fått av mig ytterkläderna. ”Du är saknad i detta hus.” Jag log bara mot honom. Jazmyn kom tillbaka med några av sina barbiedockor och drog mig i armen. Vi stannade inte fören vi var på hennes rum. Jag förstod på en gång att vi skulle leka med dem, så jag satte mig ned på golvet och började borsta den enas hår.

 

”Är du kär i min bror?” Barn är alltid så gulliga, dem är inte diskreta, men väldigt rak på sak. ”Ja, det är jag.” Leendet på hennes läppar växte, och precis som på sin bror så tindrade hennes ögon då leendet nådde dit. ”Bra, för han är kär i dig.” Jag blev helt stum av det hon precis hade sagt, hur kan en sådan liten tjej förstå sig på något så mäktigt? Knappt jag gjorde det, jag kunde fortfarande inte sätta fingret på vad det var som gjorde Justin så underbar, sättet han tittade på mig hade en inverkan jag inte var van vid, och dem gångerna han rörde min kropp gav mig rysningar. Han är mäktig. Vi fortsatte leka med dockorna ett tag till, det var faktiskt hon som tröttnade och drog med mig ut ur rummet igen. Justin satt i köket med Jeremy, men det var bara han som såg mig då Justin satt med ryggen mot mig. ”Din syster säger att du är kär i mig, stämmer det?” Jag placerade mina armar runt honom och pussade honom på kinden innan jag satte mig ned bredvid honom. Jeremy bara skrattade åt mig. ”Det stämmer, jag är kär i dig.”

 

Jazmyn kom in i köket och satte sig i knä på Justin. ”Hörrudu, berättar du mina hemligheter för Rebecka?” Hon kollade upp på honom och började skratta. ”Jag tyckte hon skulle veta att du är kär i henne. Och tur för dig så är hon det i dig också.” Jeremy tittade på sina två extremt smarta barn, även om Justin inte var speciellt liten längre, så var han ändå sjukt smart. Jazmyn förvånade mig däremot med hennes smarthet. ”Det var ju bra det.” Justin vände sig om och kysste mig snabbt, och Jazmyn blängde bara på oss. ”Ska vi gå ut och göra en snögubbe?” Jazmyn försvann på en gång hon hörde snö, så hennes svar behövde vi inte oroa oss för. Jaxon var däremot inte alls lika pigg på det. ”Jag stannar inne med honom, så kan ni ta mer er Jazzy ut.” Både jag och Justin hade tagit med oss täckbrallor och tjockare jacka, så att vi skulle kunna leka i snön.

 

”Sluta kasta snö på mig, och bygg min gubbe istället.” Jazmyn var inte alls pigg på att ha snöbollskrig med Justin, men det struntade han fullt i då han tog tag i henne och slängde iväg henne i en mjuk snöhög som Jeremy hade lagt på sidan av uppfarten efter att ha skottat den. ”Men kom igen syrran, det är inte ofta vi gör det här.” Hon klev upp ur den där högen och var inte alls speciellt glad, så jag tänkte jag skulle hjälpa henne lite. Jag kramade ihop en ganska stor boll, och kastade den precis i nacken på honom. ”Om jag var du skulle jag springa.” Jag tänkte inte visa mig rädd, så jag plockade upp mer snö och började krama det. Han kom emot mig, och jag hann inte ens blinka innan jag låg i samma hög som Jazzy nyss hade legat i. ”Bieber, sluta var elak mot henne.” ”Du behöver inte vara orolig, vi skojar bara med varandra.” Jag var snabb där, för det såg precis ut som att hon trodde han var elak mot mig, och var på väg att börja gråta.

 

Efter flera timmar ute i snön, och en stor snögubbe senare gick vi in, och det var väldigt skönt att komma in i värmen. Alla våra kläder hängde vi in i torkskåpet som Jeremy hade i källaren. Både jag och Justin gjorde i ordning en varsin kopp te, och satte oss i vardagsrummet. Jeremy kom inte långt efter, och satte sig ned i fåtöljen. ”Hur länge stannar du här då?” Frågan var nog riktad mot mig då det var mig han kollade på. ”Jag åker hem den 5 januari, börjar skolan några dagar efter.” Han nickade bara och tog en klunk av sitt kaffe. Justin hade sedan ett tag dragit en filt över oss, så nu låg vi i soffan och myste. Jazmyn sprang fram och tillbaka mellan sitt rum och oss, varje gång hon kom hade hon en ny leksak med sig, så snart hade hon nog hela rummet i vardagsrummet. ”Du vet om att du får städa det där sen va?” Jeremy lät inte speciellt glad när han kom tillbaka och såg hur hans vardagsrum hade förvandlats till en leksaksaffär.

 

”Om ni vill får ni sova här, du har ju fortfarande ditt rum kvar här. Och jag har extra tandborstar.” Justin tittade på mig, för han ville nog ha min åsikt om det hela. ”Mig spelar det ingen roll, men det skulle väl vara trevligt.” Han skickade iväg ett sms till sin mamma och talade om att vi blev kvar. Jazmyn hade gått och lagt sig, hon slocknade på golvet bland alla sina leksaker. Jag var inte heller så pigg på att vara vaken, så jag gick och la mig före Justin. Jag lät han och Jeremy sitta kvar uppe, dem hade säkert en hel del att prata om. Sängen var skön, kanske inte lika skön som min hemma, men ändå var den underbar. Lite större än den hemma hos Diane och Bruce, men man ska inte klaga. Jag vaknade till då Justin la sig ned i sängen, han är inte direkt diskret av sig. Han placerade sin arm om min midja och drog mig närmare sig, samt kysste mig på kinden. ”God natt min prinsessa.”




Ska försöka ta mig i kragen senare och skriva så det glöder om fingrarna. :)
Den är väl snart slut skulle jag tro. Och ni alla vet ju vad som väntar er då, eller? ;P


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 55.

När jag kom till flygplatsen och hade checkat in min väska gick jag till taxfree och strosade omkring. Det var nästan 40 minuter kvar tills jag skulle kliva på planet, som tog mig till min älskade pojkvän. Halsbandet satt runt min hals, och jag kände mig så mycket finare med det. Jag hittade en jätte söt nalle, som höll i ett hjärta där det stod ”I LOVE YOU”. Jag var bara tvungen att ha den, eftersom att jag inte köpt en julklapp till honom, fick det bli min present. Varje gång han såg den skulle han tänka på mig. När tiden äntligen var inne för att kliva på planet hamnade jag bredvid en liten tjej och troligtvis hennes mamma. Jag hade fönsterplatsen, så jag pluggade i min iPod och slöt mina ögon. Jag har lärt mig att sover man bort resan går den fortare.


 

När taxin stannade utanför det söta lilla huset i tegel betalade jag och chauffören hjälpte mig ur med min väska. Det var snö i Kanada vilket mina skor inte passade så bra till, men jag gjorde det bästa av situationen. Väskan var svår att rulla mot dörren, så jag fick bära den. Jag knackade några få gånger, tillslut kom Diane och öppnade dörren. Hon blev så förvånad av att se mig, då hon troligtvis inte hade räknat med mig fören dagen efter. Hon kramade om mig och skulle precis skrika på Justin, men jag hindrade henne. ”Jag vill överraska honom.” Hon hjälpte mig in med väskan så tyst som möjligt, och jag tog av mig alla ytterkläder. ”Han är på sitt rum.”

 

Några få knackningar på hans dörr och han ropade, kom in, men jag ville att han skulle öppna, så jag väntade ett tag, sedan knackade jag igen. Tillslut hörde jag hur han muttrade och reste sig upp ur sängen. När han öppnade dörren såg han inte speciellt glad ut, men efter att ha gnuggat sig i ögonen några gånger ändrades det omedelbart. ”Vad i helskotta gör du här?” Han drog in mig i sin famn och placerade den ena handen på min korsrygg och den andra på mitt huvud. ”Saknade dig.” Han lyfte upp mig från golvet och snurrade ett varv. När han sedan ställde ned mig igen kollade vi varandra i ögonen och möttes i en passionerad kyss.

 

”Jag kan se att du har halsbandet på dig. Hoppas du gillade det.” Jag pillade lite på det samtidigt som jag inte släppte hans ögon med mina. ”Jag älskar det, men känner mig sjukt elak…” Han tystade mig genom att placera sitt finger över mina läppar. ”Schyy, allt jag bryr mig om är att du är här, med mig, i mina armar.” Vi låg i hans säng och bara höll om varandra. ”Men jag har en sak åt dig.” Utan att han hann reagera sprang jag ned till mina väskor som fortfarande stod i hallen, ingen märkte mig som tur var, då jag fortfarande inte hade hälsat på Pattie. När jag kom tillbaka upp på hans rum hade han ett leende på läpparna som inte ens gud skulle kunna ta bort. När han såg mig satte han sig upp i sängen, och jag ställde ned nallen i hans knä. ”Jag älskar dig, du vet det va? Denna nalle ska följa med mig överallt.” Han tittade på nallen, och sedan upp på mig. Han drog ned mig i sitt knä och pressade sina läppar mot mina. ”Jag vet. Och jag älskar dig.” Jag älskar när han säger så.

 

”Men Rebecka, vad gör du här? Du skulle väl inte komma fören imorgon?” Pattie satt i vardagsrummet när jag kom ned med Justin tätt bakom mig. Hon log med hela ansiktet och kastade sig nästan över mig. Hon verkade glad att se mig i alla fall. Men frågan är ju varför Diane inte sa något till henne. ”Jag klarade inte av att vara ifrån grabben bakom mig något mer, så jag åkte en dag tidigare.” Efter en moderligkram satte både jag och Justin oss ned i soffan, men han lät det inte vara något mellanrum mellan oss. Jag låg ned i hans knä när Bruce kom in och blev minst sagt lika förvånad som alla andra under detta tak. ”Välkommen tillbaka.” Jag reste mig upp så att jag kunde ge honom en kram. När jag återigen var tillbaka i Justins famn kände jag hur han pussade mig på hjässan och drog mig närmare intill sig.

 

Vi hade inga planer på att göra någonting under resten av dagen, så vi låg bara inne i hans rum, och fjantade oss. Han höll på att kittla mig, tårarna rann på mig, så mycket skrattade jag. ”Snälla baby, ge dig nu.” Jag försökte få fram en allvarlig ton mellan alla skratt, men det gick inte så bra. ”Glöm det, jag har saknat dig så sjukt mycket.” Hans ansikte närmade sig mitt, men jag vred på mitt huvud. ”Oh, du vill att jag ska förtjäna en kyss?” Jag nickade och log mot honom. Han började kyssa mig på halsen, och viskade betydelsefulla ord i mitt öra. ”Dina läppar är dem bästa jag vet.” Viskade han mot mina läppar, och jag kände ett tvång av att kyssa honom. Ni vet när man egentligen inte ska ge med sig. Han fortsatte kyssa mig ned på halsen igen, och vidare ned på mina nyckelben. Han visste exakt hur han skulle göra.

 

”Okej, okej. Du måste kyssa mig nu.” Jag stod ut längre än jag trodde, men tillslut blev det för mycket för mig. Han hade till och med placerat sina händer innanför mitt linne, och hunnit knäppa upp mina byxor. Jag var svag för honom, det visste jag. Men att jag kunde hålla ut såhär länge trodde jag aldrig, jag var stolt över mig själv. Kyssen han gav mig sprudlade både kärlek och passion. Det kändes nästan som att han tryckte ned mig genom sängen, men han gjorde inte det, jag blev bara väldigt omtumlad av hans kyss. ”Du fattar inte hur mycket jag vill ha dig nu, hur mycket jag behöver dig.” Hans ord mot mina läppar kittlades, och jag kunde se behovet i hans ögon, hans vilja att bara slita av mig mina kläder fanns där. Han vet dock vad som gäller, inget under hans mormor och morfars tak.

 

Justin stod i duschen och hans mobil började ringa, men jag visste inte om jag skulle kolla vem det var, eller allra minst svara. Så jag struntade i det. Jag ville inte tränga på hans privatliv, även om jag är en del av det, men det kändes bara fel. När han kom tillbaka in i rummet hade han bara handduken runt höften, så jag kunde inte sluta stirra hur mycket jag än ville. Jag kom på mig själv när jag bet mig i läppen. ”Gillar du något du ser?” Ett mystiskt leende smög sig över hans läppar, samtidigt som han började rota omkring i sin väska efter rena kläder att sätta på sig. ”Det gör jag oavsett om du är naken, eller har kläder på dig.” När han hade klätt på sig la han sig ned bredvid mig igen. ”Din mobil ringde föresten.” Han reste sig upp och gick till hyllan den låg på. ”Varför svarade du inte?” ”Jag ville inte tränga mig på.” Han kollade skeptiskt på mig. ”Finns inget jag döljer för dig.”

 

”Imorgon åker vi och hälsar på pappa, Jazmyn har saknat dig, och hon har verkligen tjatat på mig om att du ska komma. Du måste ha gjort ett bra intryck förra gången.” Vi stod i hallen och drog på oss våra ytterkläder, för att sedan ta en promenad ute i snön. Det är inte ofta jag upplever det, då man bor på fel ställe, kan hända ibland. Kvällen hade kommit och det var mörkt ute, så det enda som lyste upp gatorna var dem få lamporna som var utsatte lite här och där. ”Det tycker jag låter som en bra idé.” Han fattade min hand och ropade till sin mamma att vi gick ut ett tag. Olyckligtvis var det kramsnö ute, så det första Justin gjorde när vi kom utom synhåll från huset var att krama ihop en boll och kasta den i ryggen på mig. ”Vad snäll du är.” Jag gick emot honom så han backade, men vad han inte insåg fören det var försent var att det var en snövall bakom honom, så han snubblade och ramlade ned på rygg.

 

”Hjälp mig upp, istället för att stå där och skratta.” Han lät inte glad, men han kunde gott och väl skylla sig själv. När jag sträckte fram min hand mot honom ryckte han ned mig, så jag hamnade över honom. ”Vad var det där bra för?” Han log bara mot mig, och innan jag visste om det pressade han snö i mitt ansikte. ”Justin. Vad fan!!” Jag försökte komma upp från honom, men han höll ett fast grepp om mig, så jag tog en stor hög med snö, och gjorde likadant på honom. ”Nu är du inte så kaxig va?” Han skrattade när han hade fått bort all snö, som till och med hade hamnat innanför hans skjorta. Han tog tag i mina axlar där vi stod på gången och på något sätt vek han ned mig lugnt och försiktigt tillbaka i snön och satte sig gränsle över mina ben, så att jag inte skulle kunna ta mig upp där ifrån.

 

”Vet du hur lycklig jag är med dig?” Även om jag var blöt från topp till tå på baksidan så låg vi ändå kvar, han halv låg över mig. ”Nej, det vet jag inte. Kan inte du berätta det för mig.” Han kollade bara på mig, och skakade på huvudet. ”Nej, det går inte. Måste nog visa.” Han pressade sina läppar mot mina, och det var så sjukt mysigt, snön runt och under oss, samt mörkret som var över oss. Flera människor gick förbi, men märkte oss inte, vilket jag och Justin skrattade åt när dem var utom hörhåll. ”Så lycklig är jag med dig.” Kyssen han gav mig, fick mig att lätta från marken, snön att smälta runt mig, på grund av min kropps värme han gav mig.

 

När vi kom tillbaka hem till hans mormor och morfar kom Pattie ut i hallen, och när hon fick syn på oss började hon skratta. Det var inte direkt så att vårt snöbollskrig hade lagt av efter den mysiga stunden, hela vägen hem hade vi kastat på varandra och knuffat ned den andra i en snöhög. ”Okej, jag vill inte ens veta vad ni har gjort. Men en sak är säker, jag ska ha en bild innan ni rör er.” Hon sprang upp på övervåningen, och kom ned lika fort igen. Precis när hon skulle ta kortet pressade Justin sina läppar mot mina, vilket jag inte tror att hans mamma uppskattade, med tanke på att det var hon som skulle ha bilden. ”Gå upp och klä av er nu, innan ni blir sjuka.” Justin slog till mig på rumpan. ”Mamma, jag trodde aldrig du skulle säga att jag skulle klä av mig tillsammans med min flickvän. God natt.” Jag ville se Patties min, men hann inte för Justin drog med mig upp.


Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Ni som hann läsa den förra delen som låg här, fick visst en inblick lite längre fram. =/ Detta är alltså kapitlet ni ska läsa. Tack vare en underbar läsare, som kastade in en kommentar. :) Jag hade helt skrivit fel nummer på mina kapitel som jag skriver i WORD. =/ Men nu är det fixat.

 


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 54.

Även om jag kände mig trött kunde jag inte somna, det kändes som att det var onödigt att sova bort dem två sista dagarna med Justin. Jag tror inte att han heller sov, men jag vågade inte kolla efter, i fall att han skulle vakna av det. Tillslut orkade jag inte ligga still, så jag kravlade mig ur hans grepp och drog på mig min morgonrock. När jag kom ned i köket satt Michael där och åt en smörgås. ”Vad gör du vaken?” Han lät anklagande, precis som att jag skulle ha varit en liten tjej på 7 år och att jag inte fick vara uppe. ”Jag var törstig, vadå då?” En skakning på huvudet kom från honom, och inget mer. Han återgick till sin smörgås och lämnade sedan köket. När jag trodde att jag var ensam kom Justin in i köket, i enbart mjukisbyxor. ”Smyg inte ifrån mig igen, det blev kallt utan dig. Och jag vill ha värme nu.” Han la sina armar om mig och drog mig in i sin famn.


 

Justin åkte för några dagar sedan, och idag är det julafton. En julafton jag faktiskt har längtat efter. Jag får träffa min mormor för första gången på ett halvår. Hon har legat inne på en avdelning på sjukhuset som man inte har fått besöka om man inte vart dotter, eller son till patienten. Så det är bara mamma som har fått träffa henne, men idag ändras det. Hon kommer hem till oss med taxi om mindre än 10 minuter, och jag är hur hyper som helst. ”Lugna ned dig. Hon kommer inte fortare för att du står och hoppar.” Jag slutade genast, då jag inte ville reta upp mamma i onödan. Det är ändå bara jul en gång om året. Jag hade för första gången på säkert några veckor klätt upp mig, då jag oftast med Justin bara sprungit omkring i mjukiskläder.

 

MORMOOOR.” Hon var pigg, riktigt pigg, för att just ha blivit utskriven från sjukhuset. Jag sprang ut i hallen på en gång då jag hörde ringklockan. Hon stod där och tog av sig skorna, en kort gammal tant. Hon omfamnade mig precis i en sådan kram jag minns från förr. Samma gamla människa var hon. Lite gråare hår än sist, men samma mormor. ”Rebecka, vad lång du har blivit.” Hon kollade upp på mig, då det nästan skiljde ett helt huvud mellan oss. ”Ja, jag växer fortfarande. Tillskillnad från andra som krymper.” Hon slog till mig löst på axeln och skrattade.

 

Mobilen ringde precis innan vi skulle till och äta, så jag sprang iväg och svarade. ”Becki” Jag hörde Justins klingande skratt i andra änden, och jag förstod att vad som än fick honom att le, så kom det från hans familj. ”Hej älskling, godjul.” Jag kom på mig själv med att sitta och le, ett leende som räckte ända till öronen. ”Hej, godjul själv. Hur mår din familj?” Jag hörde både Jazmyn och Jaxon i bakgrunden, så jag förstod att han var lycklig nu. Detta var något han hade längtat efter ett bra tag. ”Dem mår hur bra som helst. Din mormor då?” Anledningen till att han bara frågade om mormor var för att jag hade tjatat hål i huvudet på honom om henne. ”Hon är en pigg kvinna i sina bästa dagar. Hon mår sjukt bra.” Han skrattade till igen, och jag kunde inte hindra mig själv då jag flöt in i hans skratt. ”Vilken tur. Men du, Jazmyn säger att hon saknar dig. Så jag hoppas du kommer i övermorgon, så kan vi spendera lite tid med henne.” Han lät stolt, vilket han var. En stolt storebror. ”Jag kommer. Jag måste kila, maten kallnar. Jag älskar dig, sjukt mycket. Och hälsa din familj.” ”Jag älskar dig också.”

 

”Tack mamma för maten, den var jätte god.” Även om det alltid är lika mat man äter varje år till jul, så är den lika god. Första gången i alla fall, kanske inte dem resterande 4 dagarna man är tvungen att äta det som finns kvar i kylskåpet. Jag skulle precis ta undan min tallrik, men mamma hindrade mig. ”Låt det stå, i år bryter vi traditionen om att diska innan julklapparna.” Vilken lättnat, var det enda jag tänkte. Ända sedan jag var liten har dem alltid retat mig med att diska innan klapparna, och då har dem gjort det så sakta att osten på bordet hann mögla innan dem var klara. Alla var klara kring bordet, förutom mormor. Hon hade lite problem med löständerna, vilket fick oss alla att skratta.

 

Innan Michael öppnade sitt paket från mig ruskade han det så mycket han orkade, vilket kan ha resulterat i att det som låg i gick sönder, men då fick han allt skylla sig själv. När han hade skakat klart tog han det lugnt när han öppnade det, vilket förvånade mig en aning. ”Schysst syrran, men hade du inte kunnat säga något innan jag skakade det?” Jag blängde bara på honom. ”Nej, varför skulle jag. Det är ett paket, och då tar man det automatiskt lugnt.” Han suckade bara åt mig, och fortsatte riva och slita i alla andra paket, vilket chockade mig. Lärde han sig inget? Jag öppnade ett litet paket från mamma och pappa, och i det låg det ett jätte fint silverarmband. ”Tack, så jätte mycket.” Båda två fick en kram av mig.

 

”Du har ett till kvar att öppna, men det är inte från oss, utan från Justin.” Mamma räckte mig ett inte så stort paket, men det var ett, och det störde mig, för jag hade inte köpt honom något. Jag tog med mig det ut på verandan, där vi hade infravärmen på, så att det ändå var varmt där, om det var kallt ute. Jag öppnade paketet, och mina ögon höll på att ploppa ur skallen på mig. Ett halsband, med en stor diamant formad som ett hjärta. När sjutton skulle jag använda detta? Det fanns en lapp i asken också, och jag såg direkt att den var handskriven, och att stilen var Justins. ”Till min älskade lilla ängel, ses om två dagar. Och jag hoppas du gillade halsbandet, och att jag får se det på.”

 

Jag satt kvar ute på verandan ett tag, och bara tittade på halsbandet. När jag sedan gick in hade jag satt det runt halsen, och mormor fick syn på det, hon var den första att kommentera det. ”Vilket vackert halsband, fick du det av pojken?” Jag nickade och rodnade, mormor kunde alltid läsa mina tankar. ”Du älskar honom verkligen.” Åter igen nickade jag bara som svar. Mamma kom tillbaka in i vardagsrummet, och fick syn på halsbandet jag hade runt halsen. ”Jag tycker du ska åka ned till Justin imorgon, och överraska honom. Han älskar uppenbarligen dig, och jag ser på dig att du saknar honom.” Jag såg på mamma att hon verkligen menade det hon sa, så jag gav henne en snabb kram och sprang upp på mitt rum, för att packa ned det sista i väskan, och beställa en resa.

 

”Jag hoppas att jag får träffa honom någon dag. Han verkar vara en rar liten grabb.” Så länge jag har haft min mormor runt mig har hon alltid funnits för mig, det har varit henne jag har pratat med, om mamma har jobbat och sådant. Hon kommer nog alltid vara min nummer ett. ”Du ska få träffa honom, han kommer nog med mig tillbaka efter nyår. Så då ska jag presentera er för varandra.” Hon log, och drog in mig i en kram, en värdefull sådan. Både jag och mormor satt i en fåtölj mitt emot brasan och drack glögg. Michael hade sedan länge gått upp på sitt rum för att koppla in sitt nya PS. Mamma och pappa höll på och plocka undan allt papper och alla kartonger. Mamma fick ett guldhalsband av mig, hon hade ett liknande, men låset gick sönder så hon tappade det, och pappa fick en ny klocka.

 

När jag den kvällen gick och la mig, placerade jag halsbandet i asken och la det på sängbordet. Även om halsbandet var för fint för att bära till vardags, så skulle jag ändå göra det. Bara för att jag fick det var Justin, det betyder mycket för mig. Jag somnade med honom i mina tankar. På morgonen när jag vaknade var det bara mormor vaken. Jag konkade ned med min väska, men jag gjorde det inte tyst, den var för tung för det. ”Men kära barn, vad har du med dig?” Mormor kom ut i hallen och mötte mig, när hon hörde alla smällar ifrån trappen. ”Jag vet inte, kläder.” Blicken hon gav mig var kärlek. ”Du ska väl inte flytta dit?” Med ett leende på läpparna började vi båda två skratta tillsammans.

 

När jag kom till flygplatsen och hade checkat in min väska gick jag till taxfree och strosade omkring. Det var nästan 40 minuter kvar tills jag skulle kliva på planet, som tog mig till min älskade pojkvän. Halsbandet satt runt min hals, och jag kände mig så mycket finare med det. Jag hittade en jätte söt nalle, som höll i ett hjärta där det stod ”I LOVE YOU”. Jag var bara tvungen att ha den, eftersom att jag inte köpt en julklapp till honom, fick det bli min present. Varje gång han såg den skulle han tänka på mig. När tiden äntligen var inne för att kliva på planet hamnade jag bredvid en liten tjej och troligtvis hennes mamma. Jag hade fönsterplatsen, så jag pluggade i min iPod och slöt mina ögon. Jag har lärt mig att sover man bort resan går den fortare.


 

Nästa kapitel kommer imorgon. Om min rygg pallar det vill säga. =/ Har iallafall skrivt halva 55, så vi får se hur jag mår imorgon. ^^

 

Jag vill ha över 20 kommentarer, på detta. :) Men det ska nog inte vara så svårt för er. LOVE U


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 53.

Efter många om och men fick jag höra hans julalbum, han gillade inte idén, men jag övertalade honom med lite blöta kyssar. Så nu spelades Mistletoe i högtalarna på rummet, och Justin satt i soffan med händerna för öronen. ”Baby, sluta vara så fjantig. Det finns en anledning till varför du har över 15 miljoner fans. Du ska vara stolt över dig.” Jag la armarna om honom bakifrån, och lutade mitt huvud på soffkanten, våra blickar möttes, och han log. Sitt speciella Bieber leende. Jag har inte sett det innan, med tanke på att jag inte har sett honom agera Justin Bieber, förutom då han möter på fans, men jag håller mig alltid i bakgrunden för att inte stå i vägen. Jag vet när jag ska stå vid hans sida, och inte. ”Jag är stolt över mig, jag hade aldrig kommit hit om det inte vore för dem. Och troligtvis inte träffat dig heller.”




”Vad menade du med det? Tror du att jag är tillsammans med dig för att du råkar vara Justin Bieber?” Jag släppte taget om honom och gick ut i köket. Trodde han verkligen så illa om mig, ville jag inte vara med längre. Han kom inte ens efter mig för att hindra ännu ett bråk mellan oss, för det var precis det som skulle ske. Jag stod där ute ett tag och funderade. Anledningen till att jag föll för honom var hans otroliga charm, och hans sätt att se på mig. Inte ens Nike tittade på mig på det sättet. Nu tror han att jag bara ville åt honom för hans kändisskap, i så fall skulle jag inte spela med honom ute bland folk, jag skulle göra allt för att hamna på första sidan i tidningen tillsammans med honom. Vad var det han inte förstod.

 

Efter 30 minuter i köket fick jag nog. Dem inslagna paketen packade jag ned i mina kassar och packade ihop alla mina saker. Justin var på toa när jag drog ihop allt, men precis när jag satte på mig min jacka kom han ut. ”Vart ska du?” Jag vände upp blicken mot honom och blängde på honom. Kunde han inte ens se att han verkligen hade sårat mig? ”Vart fan tror du? Jag tänker inte acceptera att du går omkring och tror att jag är med dig för att du är känd. Så hör av dig när du har växt upp och kan se skillnad på utnyttjande och ren jävla kärlek.” Han blev helt ställd där han stod och bara kollade på mig. Däremot hann han inte hindra mig.

 

När jag kom hem var hela familjen hemma, så jag bar upp alla kassarna på mitt rum bara för att min bror inte skulle kunna känna, skaka och klämma sönder dem. Han har alltid varit sådan, som ska veta vad han får i julklapp, därför slår jag alltid in dem så att han inte ska kunna ta reda på det innan han har öppnat dem. ”Har du handlat mycket åt mig?” I dörröppningen stod han med ett creepy smile på läpparna, och med armarna i kors. ”Skit i det.” För att inte verka allt för arg, eller irriterad gav jag honom ett leende också så att han inte skulle ställa massa frågor. Vi gick ned till mamma och pappa som satt framför tv:n, det gamla vanliga var det också, idol. Jag förstår inte hur dem orkar följa den där skiten, det enda som är bra med det är första uttagningen när alla som inte kan sjunga ska försöka övertala juryn.

 

Jag orkade inte prata med någon, så jag ringde varken Kendall eller Steffi, det är alltid dem jag brukar ringa annars, men nu blev det inte så. Utan jag plockade upp mitt block som alltid låg bredvid sängen. En större chock kom dock när jag öppnade det och skulle leta på en ledig sida, Justin hade skrivit en kärleksförklaring till mig. Över en hel sida stod det massa söta saker. Min mobil lyste till bredvid mig, men jag hade stängt av ljudet, så jag slapp höra hans röst, då jag fortfarande har Baby som ringsignal. Justins namn lyste över displayen, men jag orkade inte. Han kunde gott och väl komma hit om han ville prata med mig. Orkade han inte det, så hade jag planer på att skita i vårt förhållande helt och hållet.

 

”En tjej jag mötte under en semester i Miami fångade mitt intresse redan första gången jag såg henne. Hennes leende lyste över alla andra som fanns i rummet, och vi ska inte ens prata om hennes skratt, det var som rena musiken i mina öron, och då har jag hört en hel del. Hon såg inte på mig som alla andra jag mött under dem senaste två åren, hon såg på mig, precis som jag var just då. Jag var Justin i hennes ögon. På tal om hennes ögon, dem där brun/gröna som kan få vilket människa som helst hypnotiserad, dem talade ett eget språk. Ett språk jag ibland har väldigt svårt att tyda, men jag gör mitt bästa. Det första jag såg hos henne var hennes utseende, jag vet att man inte ska gå efter det, men det var ändå det som fick mig intresserad. Jag ångrar inte en sekund att jag tog kontakt med henne, för hennes inre var mycket finare än hennes yttre. Idag är det några månader sedan som jag träffade henne första gången, och jag kan med handen på hjärtat säga att jag älskar den tjejen, mer än jag någonsin trott att jag skulle våga älska någon, med tanke på min position i livet. Jag har svårt att lita på någon, men henne var det inga problem med. Hon såg mig som sagt inte som den där människan som står inför tusentals skrikande tjejer. Hon såg mig som den ensamma lilla grabben i Stratford. Rebecka, jag tror jag är kär i dig.”

 

Jag fick dåligt samvete, det var precis som en parasit åt mig inifrån. Jag mådde illa på grund av mina egna handlingar, hur kunde jag tro något så illa om Justin? Ibland funderar jag på om jag ens har lärt mig något från mina 17 år i livet. Mobilen ringde bredvid mig allt oftare, och jag kunde inte svara, jag visste inte vad jag skulle svara. Michael gick precis förbi min dörr när det ringde en femte gång. ”Snälla Michael, svara.” En skeptisk blick kom från honom, men han tog emot mobilen. ”Har han gjort dig något?” Jag skakade bara på huvudet. ”Nej, men jag har gjort honom något. Säg att jag duschar eller något.” Han svarade i telefonen, och gick ut från mitt rum. Jag kunde ändå höra hur han förklarade lugnt och sansat att jag befann mig i duschen.

 

Efter en timme av en tyst lur kunde jag slappna av, jag hoppas han förstod att jag inte ville se honom i ögonen och be om ursäkt. Jag hade gjort fel, det vet jag, men jag har problem att erkänna det för andra, och speciellt för honom. Jag satt och kollade igenom mitt block, då jag har en tendens att skriva bakifrån, bara för att folk ska tro att det är tomt, men jag hade ändå lagt ned tid på att skriva hans namn över den första sidan. En lätt knackning kom från min dörr, så jag visste att det inte var Michael, han slår antingen in dörren eller kliver bara in. ”Kom in.” Jag trodde det skulle vara mamma eller pappa, men jag hade helt fel i min gissning då Justin stod där. Han hade tårar i ögonen, så jag kunde inte hejda mig själv. En varm och underbar kram drog jag in honom i. Han strök mig över ryggen och vilade sin hand på mitt huvud. Vi båda två vände upp våra huvuden och kollade varandra djupt i ögonen innan vi möttes i en kraftfylld kyss.

 

”Jag läste vad du skrev i mitt block. Jag mår dåligt för vad jag gjorde mot dig.” Jag låg ned på hans bröst och han drog lugnande drag över min rygg. ”Förlåt.” Som sagt hatar jag det där ordet, men ibland måste man ta ett steg från sin egen individ och se det från den andras sida, han förtjänade ett förlåt, för mitt beteende. ”Be inte om ursäkt för hur du känner. Jag skulle ha förklarat för dig hur jag tänkte, och inte låtit dig gå.” Flera gånger pussade han mig på hjässan, och försökte dra mig närmare sig, men det gick inte. Jag låg redan så pass nära honom. Fjärilarna i magen flög omkring lite då och då, inte hela tiden, vilket var skönt, för jag kunde inte kontrollera mig själv då. ”När åker du hem?” En djup suck lämnade hans läppar, då jag förstod att han inte ville prata om det. ”Om två dagar.” ”Då får vi göra det bästa av situationen.”

 

Vi gick och la oss när klockan började närma sig 10 på kvällen. Kroppen var helt slut, vilket absolut inte var konstigt, med tanke på vad vi egentligen hade gjort under dagen. ”Kan inte du flyga ned till Kanada över nyår, Ryan ska ha fest.” Våra blickar möttes och han gav mig en snabb kyss. ”Det kan jag göra. Tror att Kendall skulle till Alfredo, så jag kan ta med mig Steffi. Om hon och Ryan fortfarande pratar med varandra.” Justin funderade nog ett tag, för han blev helt tyst, och det är inte ofta det händer. ”Jag kan höra med honom.” Vi pratade vidare om nyår ett tag till.

 

Även om jag kände mig trött kunde jag inte somna, det kändes som att det var onödigt att sova bort dem två sista dagarna med Justin. Jag tror inte att han heller sov, men jag vågade inte kolla efter, i fall att han skulle vakna av det. Tillslut orkade jag inte ligga still, så jag kravlade mig ur hans grepp och drog på mig min morgonrock. När jag kom ned i köket satt Michael där och åt en smörgås. ”Vad gör du vaken?” Han lät anklagande, precis som att jag skulle ha varit en liten tjej på 7 år och att jag inte fick vara uppe. ”Jag var törstig, vadå då?” En skakning på huvudet kom från honom, och inget mer. Han återgick till sin smörgås och lämnade sedan köket. När jag trodde att jag var ensam kom Justin in i köket, i enbart mjukisbyxor. ”Smyg inte ifrån mig igen, det blev kallt utan dig. Och jag vill ha värme nu.” Han la sina armar om mig och drog mig in i sin famn.


Vad tycker ni om "brevet" ?? =) Kommentera....

 


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 52.

Ytterdörren slogs igen, lite väl hårt för att vara antingen hennes mamma eller pappa, så det fanns bara en person kvar som det hade kunnat vara. Sekunderna senare flög även Beckis dörr upp, och Michael stod i dörröppningen. Rebecka låg inte längre kvar på mitt bröst utan flög upp ur sängen och puttade ut Michael genom dörren och följde med själv. ”Är ni..” ”Nej, det är vi inte. Varför undrar du?” Jag kunde höra vad dem sa till varandra, bara för att dem stod precis utanför dörren. ”Jag vill veta om han sårar dig.” Jag svalde hårt. ”Det var inte han som sårade mig, ge dig nu. Kan du för en gångs skull bete dig som min bror, och inte någon betald livvakt, jag behöver honom med samma gener som mig.” Jag log lite åt att hon faktiskt försvarade mig, visst hade jag gjort henne arg. Men den saken var utredd, det fanns väl egentligen bara en kvar, vart stod vi?


Att vakna upp bredvid personen man älskar mest av allt är en underbar känsla. Speciellt då man känner dens händer runt ens kropp. ”Vaken?” Hans morgonröst skulle man kunna dö för, så sjukt sexig. ”Ja, men jag vill inte kliva upp.” Han skrattade till och kysste mig på kinden. ”Du har gnällt om att du inte handlat en enda julklapp i några dagar, så idag gör vi det.” Han klev upp ur sängen och gick in på badrummet, så jag vände mig om och kände med handen där han hade legat. Vi sov på hans hotellrum bara just för att slippa Michael och hans eländiga frågor och anklagande blickar. Duschen slogs på och jag hörde hur han började nynna på någon låt. Egentligen borde jag vara lycklig, grabben jag vill vara med, vill vara med mig.

 

”Är du klar?” Vi stod båda två framför spegeln och rättade till våra kläder för att sedan lämna hotellrummet. ”Japp, det är jag.” Tillsammans gick vi ut, och valde att gå bort mot alla affärer, då det inte tog mer än 10 minuter. När vi kom ut i friska luften lyste solen, men den var absolut inte varm. Helt plötsligt fattade Justin tag om min hand och flätade samman våra fingrar. Våra blickar möttes, men ingen sa något. Jag gillade detta, chesten av att han ville visa hela världen att han hade stadgat sig. Paparazzi var som galna runt oss, men vi gick i lugn och ro, och försökte ignorera dem så mycket det bara gick.

 

”Vad ska du köpa till din bror?” Vi stod inne i gallerian och kollade mellan alla affärer. Jag fick syn på en elektronik affär och valde att dra med mig Justin dit. ”Han har alltid skrikit om ett PS3, så nu ska han få ett också.” Justin började skratta när vi kom in i affären, och satte sig ned i en soffa som stod framför en av dem nya tv apparaterna. ”Varför skrattar du?” Han kollade upp på mig, och slutade omedelbart. ”För att du fick din bror att låta som att han var 12 år.” ”Han beter sig som det ibland.” Jag plockade åt mig ett svart PS3, med några få tillhörande spel. När vi hade betalat gick vi vidare mot nästa affär. Hela tiden höll han mig i handen.

 

Flera affärer och massa kassar efteråt valde vi att ta en taxi tillbaka till hotellet. Vi hade gått så långt att det hade tagit oss en evighet att komma tillbaka. Utanför hotellet var det fullt med både paparazzi och fans, vilket gjorde det fruktansvärt svårt för oss att ta oss in. ”Justin, är ni tillsammans?” – ”Hur kommer det sig att vi inte har fått se er tillsammans på ett tag?” – ”Kommer ni att fira jul tillsammans?” – Är det julklappar till varandra?” Det bara vällde frågor ur deras respektlösa munnar, men Justin kunde ändå inte bara gå därifrån, eftersom att det fanns massa tjejer som ville ha en bild, och en autograf.

 

”Förlåt för hur paparazzi beter sig.” Jag ställde lugnt och försiktigt ned mina kassar på golvet innanför dörren och satte mig ned i soffan. ”Det är inte ditt fel. Du har bara inget liv. Jag bryr mig faktiskt inte, jag har värre saker att oroa mig för.” Han satte sig ned bredvid mig, men lyfte upp mig i sitt knä strax efter. ”Nog om dem. Vart står vi? Du och jag.” Han tittade på mig med en intensiv blick, och jag kunde inte alls läsa av vad han egentligen tänkte. ”Jag vet inte, vart vill du att vi ska stå?” Han blundade och vilade huvudet mot ryggstödet på soffan. Hans läppar såg så fruktansvärt frestande ut, och det var svårt att hålla emot. ”Jag vill att vi ska vara oss, vi, tillsammans. Men vad vill du?” Blicken han gav mig var osäkerhet, men samtidigt smekte han mig över låren i lugna drag. ”Tillsammans, nu. Genast.”

 

Helt utan att han hann reagera på vad jag sa, pressade jag mina läppar mot hans. Jag var tvungen att få känna honom, få ha honom så nära två människor kan vara varandra. Han besvarade min kyss hårt och med mycket kärlek. Han förstod precis mina inre tankar och tog av mig min tröja. Han kysste mig på halsen och vidare ned mot nyckelbenen. Hans beröring gav mig rysningar precis över hela kroppen. Han lyfte upp mig, fortfarande med ett fast grepp om mina lår så att jag inte åkte ned från hans höfter, hans läppar hittade mina och han gick med mig mot sovrummet. Varsamt la han ned mig i sängen och knäppte upp mina byxor samtidigt som jag drog hans t-shirt över huvudet.

 

Kläderna låg utspridda över hela golvet och han låg under mig, jag kysste honom på halsen och greppet han hade om mina höfter blev starkare. Greppet gick över till smekningar och han fortsatte upp över min mage och stannade vid mina bröst. ”Du är så sjukt jävla vacker.” Hans ord kom ut som en blandning mellan bokstäver och stön, han kunde inte kontrollera sig längre. Jag hamnade på rygg och han gav mig samma behandling, precis innan han trängde in i mig. Känslan var obeskrivlig, jag fick något som jag verkligen längtade efter. Jag njöt, ända ut i fingertopparna när han penetrerade mig om och om igen. Lugnt och försiktigt övergick till hårt och bestämt.

 

Jag saxade mina ben kring hans midja och böjde ned honom, så han hamnade på rygg, utan att han gled ur mig. Jag började rida honom, samtidigt som han höll ett fast grepp om antingen min rumpa eller mina bröst. Jag såg på honom när han var nära att komma, så jag ökade takten. Vi kom samtidigt, och hela min kropp skakade, som den aldrig gjort tidigare. ”Jag älskar dig.” Han satte sig upp, även fast jag satt fortfarande satt gränsle över honom. Han la sina armar om mig och gav mig en passionerad kyss. ”Jag älskar dig, obeskrivligt mycket. Du kommer aldrig förstå det.” Jag såg honom i ögonen, och han förmedlade en känsla genom dem jag aldrig känt tidigare. Av det lilla ljuset som kom in i sovrummet började hans ögon tindra, precis som stjärnor på himmelen.

 

Efter en lång skön dusch och nya kläder satt jag nu på golvet i vardagsrummet och slog in alla julklappar jag hade handlat under dagen. Justin köpte lite saker till sina syskon, en liten dator till Jazmyn, så att dem ska kunna hålla kontakten när han är borta. Vilken söt bror han är, Jaxon skulle få massa nya bilar, och dem var inte direkt billiga, men han skulle säkerligen älska dem. ”Kan du inte slå in mitt också? Du verkar vara duktig på det där.” Han satte sig ned bakom mig på golvet och höll om mig. ”Klart jag kan, hämta dem då.” Han kom tillbaka med alla sina kassar och ställde ned dem bredvid mig. Det såg ut som att jag hade att göra hela dagen.

 

Efter många om och men fick jag höra hans julalbum, han gillade inte idén, men jag övertalade honom med lite blöta kyssar. Så nu spelades Mistletoe i högtalarna på rummet, och Justin satt i soffan med händerna för öronen. ”Baby, sluta vara så fjantig. Det finns en anledning till varför du har över 15 miljoner fans. Du ska vara stolt över dig.” Jag la armarna om honom bakifrån, och lutade mitt huvud på soffkanten, våra blickar möttes, och han log. Sitt speciella Bieber leende. Jag har inte sett det innan, med tanke på att jag inte har sett honom agera Justin Bieber, förutom då han möter på fans, men jag håller mig alltid i bakgrunden för att inte stå i vägen. Jag vet när jag ska stå vid hans sida, och inte. ”Jag är stolt över mig, jag hade aldrig kommit hit om det inte vore för dem. Och troligtvis inte träffat dig heller.”




Sista för ikväll. Hinner inte skriva så mycket mer, så jag hoppas ni kommenterar bra nu, så att jag blir glad när jag loggar in imorgon. :)



Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 51.


”Jag kan inte, Justin. Det var fel av mig att komma hit.” Precis när jag skulle resa mig upp och ta mina saker för att sedan gå, stoppade han mig. ”Jag älskar dig. Jag vill inte att du går, jag vill vara med dig. Varför kan du inte förstå det?” ”Jag förtjänar inte dig. Det finns miljoner tjejer som skulle behandla dig med respekt..” Han tystade mig, genom att återigen pressa sina läppar mot mina. ”Kan du titta mig i ögonen och säga ärligt att du inte älskar mig mer, gör du det, lovar jag dig att aldrig mer prata med dig.” Jag kollade ned på mina händer som nästan skakade, jag vet inte varför, men dem gjorde det. Blicken drogs upp mot Justins igen, och jag tittade honom i ögonen. Tårarna rann på oss båda, och jag visste redan långt inom mig att jag skulle kunna säga det, hur mycket jag än ville. Sanningen var den att jag aldrig i hela mitt liv har känt så här för någon innan. ”Nej, det kan jag inte.” Han slöt sina ögon och en suck kom ur hans mun. ”Varför kan du då inte se att jag vill vara med dig? Jag älskar dig, det vi har haft har varken varit teater eller ytligt. Jag kan med handen på hjärtat säga att du betyder allt för mig.”


På morgonen när jag vaknade blev jag först lite förvirrad då jag inte insåg att jag låg i ett rum som faktiskt befann sig i San Francisco, men direkt då jag vände mig om och fick se Beckis vackra ansikte vila på kudden bredvid insåg jag att inget av det som hände dagen före var en dröm. Jag befann mig faktiskt i SF och bredvid mig låg den vackraste tjejen i hela världen. Hon började röra på sig lite smått, troligtvis för att jag låg och smekte henne i ansiktet, först var det bara för att få bort håret som låg i vägen, så att jag inte kunde se henne, men sedan blev det bara något jag gjorde. Hon log innan hon öppnade ögonen. ”Sovit gott, beautiful?” Hon nickade och log ännu större än innan. ”Bättre än någonsin.” Hon vände ryggen mot mig, och hasade sig bakåt så att hon hamnade i min famn, vilket jag gillade stort.

 

”Herreguuud, vad är klockan?” Efter en timmes slötid i sängen kastade hon sig upp efter sin mobil. ”Shit, fan. Jag vill inte göra detta, men jag har inget val. Jag måste dra. Jag ska tatuera mig idag, och måste hem innan.” Hon tatuera sig? I och för sig har hon en av dem snyggaste jag någonsin sett runt vaden, men att hon skulle göra något mer det trodde jag inte. ”Får jag följa med?” hon vände sig mot mig när hon hade fått på sig sin bh och linnet över. ”Vill du?” Hon lät chockad, precis som att detta bara hade varit en engångsgrej för mig. Jag vet inte hur jag ska få henne att förstå att jag vill leva med henne. ”Dit du går, går jag.” Hon la sig över mig och kysste mig. ”Då måste du skynda dig.” Jag gjorde som hon sa och drog på mig kläderna som låg bredvid sängen, duscha fick jag göra någon annan tidpunkt.

 

Väl hemma hos henne ännu en gång, var jag sjukt nervös. Jag visste att Becki och hennes bror Michael var väldigt tighta, så jag visste att hon hade berättat för honom om oss. Undra hur han reagerade, och hur mycket han hatar mig. Det lär snart märkas. När vi kom upp på hennes rum låg Kendall och sov i hennes säng, vilket förvånade mig. ”Åkte du ifrån henne igår eller?” Hon nickade, möjligen för att Kendall inte skulle vakna. Becki snubblade inne i garderoben och slog i foten i hyllkanten, så hon fick ändå inte sova speciellt länge då Becki skrek en ramsa av svordomar. Jag kunde inte låta bli att skratta, så när hon kravlade ut på alla fyra ur garderoben kollade hon surt på mig. Kendall satte sig upp i sängen och kollade sig omkring, tills hon fick se Becki. ”Så du är hemma nu, trevlig natt?” Hon hade garanterat inte sett mig, men det tog inte lång tid. ”Oj, du var här också. Då måste det ha varit trevligt.”

 

När både Becki och Kendall var klara satte vi oss i bilen och åkte iväg mot tatueringsstudion. Så vitt jag förstod hade inte Becki fått se skissen som Kendall hade gjort, och hon skulle inte få göra det heller, innan vi hade kommit fram. När vi var framme var det jätte mycket folk som passerade oss, vilket resulterade i att jag blev stoppade ett x antal gånger. Jag märkte på Becki att hon var stressad, och jag förstår henne, hon hade ändå en tid att passa. Kendall la upp papperet på disken, och förklarade för tatueraren hur allt skulle vara, med färg och skuggning. Becki tittade på papperet och höll på att tappa hakan. Bilden som Kendall hade skissat upp var sjukt vacker. Det var som en blomsterslinga, med massa rosor. Och i mitten av allt det där fanns det en text, jag inte riktigt visste om Becki skulle gå med på eller inte. True Love Has Found You, var texten som stod i. ”Jag ska ha den.” Det var nästan utan tvekan i hennes röst. Hon hade i alla fall bestämt sig.

 

Efter nästan 2 timmar under nålen, orkade hon nästan inge mer. Hon hade stått ut bra länge enligt mig, och jag förstår hur ont det gjorde, med tanke på att jag gjort på nästan samma ställe. Hon höll mig i handen hela tiden, och försökte få mig att berätta massa historier, eller i alla fall få henne att tänka på annat än smärtan som hon hade. Kendall hade gått ut för att köpa en dricka och godis till Becki, hon höll nog på att få blodsockerfall, och det är inte bra. ”Nu är du snart klar, är bara en blomma kvar.” Det hade ändå gått fort tyckte jag, med tanke på att den var rätt stor. Kendall kom tillbaka och gav henne en chokladbit som hon utan att ens tänka tryckte i sig. Både jag och Kendall skrattade lite löst. 10 minuter var hon klar och fick resa sig upp. Hon betalade och vi begav oss mot bilen. Jag drog på min luva så att jag skulle slippa folk, vilket jag ändå inte fick, men det var värt ett försök.

 

Vi släppte av Kendall på hotellet så att hon fick spendera tid med Alfredo. Jag är sjukt glad för deras skull, önskar bara att mitt kärleksliv kunde gå lika bra. Bilen rullade vidare hem till Becki, och vi gick tillsammans in. Ingen var hemma, och det var skönt, jag orkade inte med massa frågor eller anklagelser. Jag ville få allt fixat mellan mig och Becki innan. Hon la sig ned i sängen och andades ut, jag såg på henne att hon var trött. Så jag tänkte inte vara den som höll henne vaken. ”Jag ska låta dig sova, om du vill kan du höra av dig när du har vaknat.” Jag pussade henne i pannan, men fick inte resa mig upp igen. ”Lägg dig här, jag vill ha dig bredvid mig.” Vår relation är så konstig, ena stunden är det hon som vill lämna mig, men jag tillåter inte det, och nästa sekund är det tvärt om. Varför kan vi inte bara vara eniga, om att båda vill ha varandra.

 

Hon somnade på en gång, eller jag tror det i alla fall, hennes andning blev regelbunden och djup, så jag antog att hon sov. På sängbordet bredvid sängen låg brevet som jag smugglade ned i hennes resväska, och det såg ut som att hon hade läst det. Vilket gjorde mig glad. När hon åkte från LA trodde jag seriöst att det var sista gången jag skulle få se henne. Hon var fast inställd på att hon inte förtjänade mig, vilket kan vara lustig, med tanke på att jag bestämmer hur vida hon är det eller inte. På andra sängbordet låg det ett block, som det inte stod någonting på, så jag tänkte skriva av mig lite. Men blev helt fast då jag öppnade och tog fram första sidan. Mitt namn stod över varje rad, minst 10-15 gånger, och längst ned på sidan stod det, jag älskar dig, oavsett hur många misstag jag gör.

 

Jag bläddrade vidare hon fann en tom sida där jag började skriva. Det var en skön känsla när jag lät pennan gå över papperet som en skrivmaskin, ingenting kunde stoppa mig när jag väl hade börjat. När Rebecka en timme senare började röra på sig slog jag ihop blocket och la ned det på bordet där jag hittade det. Eftersom att jag enbart hade skrivit sådant som hon redan visste så lät jag det finnas kvar i blocket. Hon kan behöva en påminnelse ibland, om hur mycket jag faktiskt älskar henne. Hon verkar inte förstå det. Hon vände sig om och tittade på mig, samtidigt som hon slöt ögonen och placerade sin hand på min mage. Hon drog sig närmare mig och la sitt huvud på min bröstkorg. ”Jag älskar dig.” Orden kom ur hennes mun, i en tyst melodi. Det var knappt så att jag hörde henne, men det gjorde jag. Jag låg och lekte med hennes hår. ”Och jag dig.”

 

Ytterdörren slogs igen, lite väl hårt för att vara antingen hennes mamma eller pappa, så det fanns bara en person kvar som det hade kunnat vara. Sekunderna senare flög även Beckis dörr upp, och Michael stod i dörröppningen. Rebecka låg inte längre kvar på mitt bröst utan flög upp ur sängen och puttade ut Michael genom dörren och följde med själv. ”Är ni..” ”Nej, det är vi inte. Varför undrar du?” Jag kunde höra vad dem sa till varandra, bara för att dem stod precis utanför dörren. ”Jag vill veta om han sårar dig.” Jag svalde hårt. ”Det var inte han som sårade mig, ge dig nu. Kan du för en gångs skull bete dig som min bror, och inte någon betald livvakt, jag behöver honom med samma gener som mig.” Jag log lite åt att hon faktiskt försvarade mig, visst hade jag gjort henne arg. Men den saken var utredd, det fanns väl egentligen bara en kvar, vart stod vi?



Jag vet inte om det blir något mer kapitel idag, får se. Har inte varit hemma, så jag har inte hunnit skriva något. Det visar sig som sagt om det blir något mer. ^ Jag gillar ju att överraska... :)


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 50.

Kendall satt och skissade, och jag lovade både henne och mig att jag inte skulle kolla fören hon var klar. Vi satt i varsin del av sängen, jag satt fortfarande med massa tidningar, och det spelade ingen roll hur många gånger jag bytte, Justin fanns med i dem alla. Jag kunde inte se hans ansikte, han såg så lycklig ut. Visst finns det bilder med på oss två i dem lite nyare tidningarna, men jag har lovat mig själv att inte köpa dem. Jag vill inte läsa om alla spekulationer som finns om oss. Kendalls mobil började vibrera, den låg i mitten av sängen, så jag hann se att det stod Alfredo på displayen, innan hon svarade. Hon mm:ade lite och räckte den sedan till mig. ”Becki?” Jag kunde höra hur någon andades tungt. ”Rebecka, lägg inte på nu. Prata med mig, jag saknar dig.” En ledsam röst, en röst som tillhörde Justin.

 


 

 

Jag började gråta när jag hörde hans röst, jag visste att det skulle komma en dag då jag verkligen var tvungen att prata med honom. Han sa inget när jag började gråta, han var nog bara glad att jag inte la på luren. Jag ville inget annat än prata med honom, men jag visste inte vad jag skulle säga. Fanns det något som jag kunde säga för att ta bort den oändliga smärtan jag hade i bröstet, eller som gjorde att allt jag hade gjort mot honom försvann, och vi var lyckliga tillsammans. ”Rebecka.” Bara genom att han sa mitt fullständiga namn gjorde mig svag, svag överallt, men framför allt i mina knän. Han grät, precis som jag. Det var första gången som jag grät utan att må dåligt över det, alla andra gånger har jag tyckt att jag har varit löjlig, men inte nu. Justin fick mig på något konstigt sätt att känna mig trygg, även om han hatade mig, och grät på grund av mig, på andra sidan luren. ”Justin.”

 

Efter återigen en liten tystnad slutade vi båda två att gråta och tog oss i kragen. ”Finns det någon chans att du vill träffa mig?” Han lät så sårad, precis som när man var liten och någon tog ens nalle eller bästa leksam. ”Du befinner dig väl på andra sidan jorden?” Förvånad över hans fråga, egentligen hade jag ingen koll på vart han var. Han hade nog till och med kunnat stå utanför mitt hus, utan att jag vetat om det. Jag hade nästan glömt bort hur han såg ut, det enda minnet jag egentligen hade kvar med honom var hans läppar. När jag ville minnas honom tänkte jag tillbaka på alla gånger han kysste mig. Sättet han gjorde det på, tog andan ur mig. ”Faktiskt inte, jag är i San Francisco, tillsammans med Alfredo. Bara för att kanske få träffa dig.” Han var i min stad, för att träffa mig. Kan man som tjej säga nej till honom? ”Vill du träffas nu?” Det lät som att han var orolig över mitt svar. ”Ja, det vill jag. Jag vill inget annat än att få se dig.”

 

Kendall satt fortfarande bredvid mig och skissade. När jag hade lagt på luren och vi hade kommit överens om att jag skulle komma till honom, vilket var lättast så. Hon tittade på mig, och log, ett leende som nådde hennes vackra blåa ögon. ”Jag är stolt över dig.” Hon gav mig en riktigt kram, och strök mig över ryggen. ”Jag måste sminka mig.” Vrålade jag och hoppade upp ur sängen, men Kendall drog ned mig igen. ”Nej, han har sett dig utan smink förut. Och känner jag dig rätt kommer du gråta en och en annan skvätt, vilket kommer resultera i att du ser ut som en tvättbjörn.” Hon hade rätt, jag sket i det, men jag drog en borsta genom håret i alla fall. Hon stannade kvar hemma hos mig, och skissade klar teckningen. Det skulle bli kul att få se den imorgon.

 

När jag parkerade bilen utanför hotellet, samma hotell som Selena bodde på då hon besökte San Francisco, kände jag en nervös känsla som kom krypandes. Det var löjligt egentligen, det var ju inte direkt första gången jag träffade honom, och det var han som ville träffa mig. Han skulle sitta i foajén när jag kom, så jag letade efter hans underbara ansikte, som strax därefter stod framför mig. Han log milt, han ville nog inte gå ut för hårt mot mig. Jag ville ge honom en kram, men jag visste inte om han skulle tillåta det, så jag lät det vara, men det var precis som att han läste mina tankar. Han drog in mig i sin famn, och jag vilade mitt huvud mot hans bröstkorg, och kände hur hårt hans hjärta slog. Han strök mig över ryggen, och direkt kände jag hur tårarna kom.

 

Vi gick tillsammans mot hissen. Han höll ett lika stadigt tag om mig, som jag höll om honom. Jag var livrädd att han skulle försvinna, och att jag skulle vakna upp ur drömmen. Det kändes som att det var en dröm, det kunde inte gå såhär lätt, jag väntade mig absolut inte att han skulle ringa mig. Frågan var bara varför han ringde från Alfredos telefon, till Kendalls, men det var inget jag tänkte ta upp, i fall att vi skulle börja bråka över det. När vi kom upp på rummet satte han igång vattenkokaren och gjorde i ordning te till oss båda. Vi satte oss ned mitt emot varandra i soffan och bara tittade. ”Hur mår du?” Han var den första som över huvud taget sa något sedan jag kom in på hotellet. ”Helt okej. Tack vare Kendall och Steffi. Du då?” Han tog en klunk, vilket han inte skulle ha gjort, för han brände sig på läppen. ”Nu mår jag inge bra.” Han hade ett leende på läpparna när han sa det, så jag förstod att det inte var så farligt. ”Nej, men jag mår väl sådär. Saknaden är värst.” Jag förstod att han menade mig, annars skulle han inte dra upp det här.

 

”Bli inte arg på mig nu, jag vill bara veta.” Det bara lyste rädsla om honom när jag såg på honom. Var han verkligen så rädd att jag skulle bli arg? Jag skakade bara på huvudet och lät han fortsätta. ”Den där dagen då du och Kendall var ute, när Kenny gick bakom er. Det måste ha funnits en anledning till varför du blev så fruktansvärt arg på mig. Vad var det?” Soffan blev plötsligt mindre, för han flyttade sig närmare mig hela tiden, jag märkte det. Egentligen hade jag ingen plikt till att berätta för honom varför jag inte gillade att bli förföljd. Eller rättare sagt, hatade det. Men skulle vi klara av detta, var han väl tvungen att veta mina svagheter. Tror inte han vet någon. Den där klumpen jag hade i magen var hemsk, den var stor och gjorde ont. Jag har aldrig upplevt att den har varit så stor tidigare. Visst har vi väl alla upplevt att man haft en klump i magen, men detta var mer en sten, en stor sten.

 

Historien om pedofilen som våldtog barn, var inget jag gärna drog upp, men jag berättade den för honom. Han hade ändå en stor del i mitt hjärta, så jag kände mig skyldig att berätta den för honom. När jag sedan kom till delen då jag sprang hem allt vad jag kunde rann tårarna på min kind. Jag gjorde inget för att hejda dem, för att jag visste att dem bara skulle bli fler ju mer jag tog bort. Justins blick var skräckslagen, precis som att han hade gjort mig illa, och sedan insett vad han egentligen gjort. Han satt på helspänn, troligtvis för att han inte visste vad han skulle säga, eller göra. Jag tog tag om hans hand för att visa att det var okej, att jag var okej. ”Förlåt. Hade jag vetat allt detta…” ”Ge dig, det är inte ditt fel. Du visste inte, och kunde därefter inte förstå mitt sätt att reagera på.” Han kollade ned i soffan och flyttade återigen ett steg närmare mig.

 

Han lutade sin panna mot min panna, samtidigt som vi tittade varandra i ögonen. Känslan av att han befann sig så nära mig, utan att jag fick, eller kunde göra något var frustrerande. Han placerade sin hand på mitt knä och flyttade sin kropp närmare min, hela tiden med ett fast tag om mina ögon. Han förtrollade mig, bara genom att se på mig. Känslan i kroppen när hans lätta andetag nuddade min hud var obeskrivlig, hans mint andedräkt gjorde inte saken bättre. Det var precis som i en film, när kärleksparet inte visste om dem skulle kyssa varandra eller inte. Vi närmade varandras läppar, båda två, men ingen ville tydligen gå den sista millimeten som var kvar mellan oss. Jag kunde nästan känna fuktigheten i luften av våra häftiga andetag. Han var den som raderade mellanrummet som fanns mellan oss och pressade sina läppar mot mina i en lugn och passionerad kyss. Den var laddad till tusen, men ingen annan av mina kroppsdelar rörde vid honom, förutom mitt knä, där han fortfarande hade sin hand placerad.

 

När vi tillslut släppte taget om varandra kollade jag ned i soffan, jag ville inte möta hans känslomässiga blick. Det skulle göra för ont, och jag insåg direkt att vi hade gjort ett misstag. Varken han eller jag kommer någonsin förlåta mig för vad jag gjorde mot honom med Nate. Han satt fortfarande med sin panna lutad mot min, och var fortfarande lika nära. Jag ville egentligen inget annat än springa ut från rummet och lämna honom bakom mig. Jag ville inte leva med honom, ville inte se den smärta i hans ögon som jag lyckats ge honom, för det är så jag tror att det kommer bli, varje gång han ser mig eller tar i mig kommer han jämföra det med Nate. Jag vill inte ge honom mer smärta, jag vill att han ska vara lycklig, tillsammans med någon som förtjänar honom. Jag gör inte det. Jag är inte bra för honom.

 

”Jag kan inte, Justin. Det var fel av mig att komma hit.” Precis när jag skulle resa mig upp och ta mina saker för att sedan gå, stoppade han mig. ”Jag älskar dig. Jag vill inte att du går, jag vill vara med dig. Varför kan du inte förstå det?” ”Jag förtjänar inte dig. Det finns miljoner tjejer som skulle behandla dig med respekt..” Han tystade mig, genom att återigen pressa sina läppar mot mina. ”Kan du titta mig i ögonen och säga ärligt att du inte älskar mig mer, gör du det, lovar jag dig att aldrig mer prata med dig.” Jag kollade ned på mina händer som nästan skakade, jag vet inte varför, men dem gjorde det. Blicken drogs upp mot Justins igen, och jag tittade honom i ögonen. Tårarna rann på oss båda, och jag visste redan långt inom mig att jag inte skulle kunna säga det, hur mycket jag än ville. Sanningen var den att jag aldrig i hela mitt liv har känt så här för någon innan. ”Nej, det kan jag inte.” Han slöt sina ögon och en suck kom ur hans mun. ”Varför kan du då inte se att jag vill vara med dig? Jag älskar dig, det vi har haft har varken varit teater eller ytligt. Jag kan med handen på hjärtat säga att du betyder allt för mig.”



 


Kunde jag förmedla känslorna som hon kände, eller blev allt bara kaos? Jag gillade verkligen hur jag skrev detta, men det är ni som ska tycka om det, min åsikt spelar ingen roll i detta. Hoppas iallafall att ni gillar det. Om inte, kommentera varför. :)

 

Tidsinställt inlägg är det också. Bara för att ni skulle få det så fort som möjligt på morgonen. ^ Aja, hoppas ni gillar det.


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 49.


”Jag saknar dig, varje minut!” Det var det enda han hade uppdaterat på flera dagar. Det kändes lite som att han hade lagt sina fans åt sidan, vilket absolut inte får hända. Han brukar alltid flirta med dem på twitter, och det är något jag vet att dem uppskattar till hundra procent. Dem älskar när han gör det. Jag twittrade lite snabbt. ”Hemma efter tvåveckor i LA, saker och ting hade kunnat sluta annorlunda. Nu är det som det är. Man kan inte få allt i världen, men det lilla jag hade, förtjänade jag inte ens.” Jag slog ihop datorn och la ned den på golvet. Att ligga raklång i sängen är något jag kan, då jag gör det allt för ofta. Jag tänker på Justin hela tiden, går inte en enda minut utan att han finns i mina tankar. Vad ska jag göra?


 

Styrkan jag har inom mig är snart slut, jag har hållit emot i en månad nu. Det är en månad sedan jag kom hem från LA, och jag har inte skickat ett enda sms till Justin, jag har inte ringt honom heller, även om jag har suttit med hans nummer framme på mobilen ett x antal gånger. Skolan har väl kanske inte gått som jag hoppats på, dem första veckorna jobbade jag ikapp det jag hade missat, men sedan halkade jag efter igen. Det får inte plats något mer i min skalle, allt jag tänker på är honom. Kendall har gjort allt för att muntra upp mig, men inget har funkat. Jullovet har kommit, och jag har legat i sängen sedan dess, jag har inte orkat göra något. Ibland undrar jag om Justin känner sig lika som jag. Jag har verkligen krossat hans hjärta.

 

”Becki, snälla kliv upp nu.” Steffi hade kommit för att dra upp mig ur sängen. Jag skakade bara motvilligt på huvudet och drog täcket över mig igen. Kendall klev in i rummet och gick bort till min stereo. Det lät som att hon stoppade i en skiva i den, och jag hade rätt. För strax efter hörde jag Justins underbara röst. ”Stäng av.” ”Du kan inte ligga här inne mer. Lyssna på hans nya skiva, så kanske du förstår vad jag menar.” Dem lämnade mig i rummet igen, och skivan spelade låt efter låt. Detta var alltså det han hade jobbat med under tiden han var i LA. Det lät riktigt bra, men säg något som inte gör det som han har skapat. Ljudet från hans klingande stämma fick mig att börja gråta.

 

Jag reste mig faktiskt upp och kollade på fodralet till hans skiva som låg på bordet. Bilden var helt underbar, och hans ögon fångade mig. Han hade en sådan lycka i rösten på vissa låtar, och jag älskade att höra det. Det var första gången jag hörde hans röst på en månad, och det var som att nytt liv väcktes i mig. Jag gick in i duschen och skrubbade min kropp, det behövdes verkligen då jag legat i sängen i några dagar. Man blir ganska äcklig under en så kort tid. När jag klev ur duschen satte jag på mig mina limegröna matchande underkläder och mjukiskläder. Jag kände mig fräsch, riktigt fräsch. I köket satt min familj tillsammans med Kendall och Steffi.

 

”Så trollet har hittat ut ur grottan?” Pappa försökte vara rolig, vilket fick dem flesta att skratta runt bordet, alla utom Michael. Han blängde bara på pappa. Kendall satt med ett brett leende på läpparna. ”Tack.” Mimade jag till henne, och hon log mjukt mot mig. Hon visste att skulle jag höra hans röst skulle jag ta mig i kragen, så det är väl skivan jag får leva med. Det är bättre än inget alls. Jag behövde friskluft, så jag tog med mig en burk Cola ut på trappen, och satte mig ned. Att få känna på den underbara luften var som när dem släpper ut kossor på grönbete. Det kändes som att jag blev en ny människa. Jag satt där själv ett tag och bara tittade ut över våra grannars hus.

 

Steffi och Kendall kom ut och satte sig på varsin sida om mig. ”Vad skulle jag göra utan er?” Jag la mina armar om dem båda och blickade mellan dem. ”Antagligen ligga en våning upp och tycka synd om dig själv.” Steffi sa det som att det vore självklart, och jag tror att hon hade rätt. ”Troligtvis.” Det vibrerade till på min högra sida, där Kendall satt och hon fiskade upp sin mobil, det lyste Alfredo på displayen så hon ursäktade sig och gick iväg en bit. ”Pratar du och Mario med varandra fortfarande?” Hon tittade ut mot grannen som höll på att dekorera huset med massa olika ljusslingor, lägligt till jul. ”Det gör vi, och han ska komma hit efter nyår någon gång.” Leendet hon hade på sina läppar var längesedan jag såg.

 

Kendall kom tillbaka efter ett väldigt långt samtal, Alfredo och hon brukar aldrig prata så länge. ”Värst vad ni pratade länge då.” Hon kollade anklagande på mig, och runkade näsan. ”Han saknade mig.” Svaret kom för fort för att hon skulle säga sanningen. Onda aningar fångade mitt intresse, och jag insåg att dem hade kokat ihop något. ”Jag säger detta bara en gång. Kokar du och Alfredo ihop något som har med mig och Justin att göra, tänker jag ALDRIG mer prata med dig.” Hon spärrade upp sina ögon och kollade på mig. ”Varför skulle vi göra det?” Jag skakade bara på huvudet och vände tillbaka blicken mot vår granne, som nu stod på et stege och krånglade. ”Jag vet inte. Hade det på känn bara.”

 

Det såg ut som att Mr. Peer, som vår granne heter, hade lite problem, så jag sprang över vägen. ”Hej Mr. Peer, behöver du hjälp?” Han tittade ned på mig från stegen han stod på. Ljusslingan hade trasslat in sig i buskarna som stod intill huset. ”Hej Rebecka. Det vore väldigt snällt av dig.” Jag trasslade ut allt så att han kunde få upp det efter taket, och det blev riktigt snyggt när det var klart. Synd bara att det var första slingan av typ 15. Kendall och Steffi tog en varsin och snurrade in dem i träden som stod på tomten, medan jag ställde ut alla hans renar och tomtar som lyser. Två timmar senare var vi klara, och det lyste riktigt bra, och fint. ”Tack så hemskt mycket för hjälpen flickor. Utan er hade jag inte ens varit klar med den första nu.” Vi tackade för oss och gick tillbaka in till mig.

 

På kvällen åt vi middag tillsammans i familjen, även Steffi och Kendall var kvar. Dem vågade inte lämna mig ensam, rädda för att jag skulle gå tillbaka till sängen och inte kliva ur. Mamma hade gjort sin berömda fläskfilé gryta, som inte bara jag, utan även Steffi och Kendall skulle kunna äta hur mycket som helst av. ”Ellen, vilken god mat.” Kendall lutade sig tillbaka i stolen och slog sig för magen, lika så Steffi, men hon sträckte på sig istället. ”Det glädjer mig att höra.” Svarade mamma. När vi hade ätit upp allt utom själva grytan dukade vi undan och gick upp på mitt rum. Vi la oss raklånga i sängen och pustade ut.

 

”Jag vill tatuera mig igen.” Vi alla satt och läste massa gamla skvaller tidningar, där dem visade upp kändisarnas tatueringar. Jag blev sugen på en ny, eftersom att jag har en stor taggtråd runt vaden med rosor i. Jag älskar den, den symboliserar min styrka. ”Vad vill du göra då?” Steffi var den enda av oss som inte hade någon, men hon ville så gärna göra en, men visste inte vad. Hon ansåg att man verkligen skulle vara säker på sitt val då man skulle få leva med den resten av sitt liv. ”Jag vet inte. Jag vet vart den ska sitta i alla fall.” Jag visade platsen genom att dra upp min tröja och gestikulera över mina revben. ”Det kommer göra as ont det där ju.” Kendall såg skräckslagen ut. Hon har tatueringar på armarna, ena armen är helbyggd, skit snyggt faktiskt.

 

Redan på kvällen ringde jag till min favorit studio som även en gång i tiden piercade mig i tungan och i läppen, men jag plockade ur dem. Funderar faktiskt på att ta i tungan igen. Dem hade tid redan dagen efter, på eftermiddagen. Kendall skulle följa med, Steffi kunde inte, för hon skulle med sin familj och handla massa julklappar. Kendall satt och skissade lite på ett papper, hon är sjukt duktig på att rita och måla, men hon vill inte göra något med den talangen, vilket är sorgligt. Jag ryckte åt mig blocket hon satt med och fick se på en halvfärdig bild, det liknade ett träd, med olika blommor i. ”Jag kom på en idé.” Hon kollade upp på mig. ”Vadå?” ”Att du målar min tatuering, du får fria händer.” Hon tog tillbaka blocket och vände blad. Hon började genast skissa på en ny bild.

 

Kendall satt och skissade, och jag lovade både henne och mig att jag inte skulle kolla fören hon var klar. Vi satt i varsin del av sängen, jag satt fortfarande med massa tidningar, och det spelade ingen roll hur många gånger jag bytte, Justin fanns med i dem alla. Jag kunde inte se hans ansikte, han såg så lycklig ut. Visst finns det bilder med på oss två i dem lite nyare tidningarna, men jag har lovat mig själv att inte köpa dem. Jag vill inte läsa om alla spekulationer som finns om oss. Kendalls mobil började vibrera, den låg i mitten av sängen, så jag hann se att det stod Alfredo på displayen, innan hon svarade. Hon mm:ade lite och räckte den sedan till mig. ”Becki?” Jag kunde höra hur någon andades tungt. ”Rebecka, lägg inte på nu. Prata med mig, jag saknar dig.” En ledsam röst, en röst som tillhörde Justin.


 

Detta är det sista inlägget för ikväll. Nu ska jag försöka skriva klart 51, och förhoppningsvis börja på 52 iallafall. Jag älskar alla era kommentarer, och kan inte få nog av dem. Jag läser dem alla och tar åt mig av era synpunkter.


Kapitlet ni får imorgon kommer nog ge er lite tårar, hoppas jag iallafall, för jag blev väldigt nöjd med det, och det är känsloladdat. Ni får det imorgon iallafall, men vet inte när. :P Kanske på morgonen, om jag inte åker på något akut jag måste göra. ^


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 48.


”Rebecka Stone, ett av många namn jag aldrig kommer glömma. Jag träffar många människor dagligen som gör allt för att jag ens ska säga hej till dem, när jag träffade dig, var det jag som gjorde allt för att du ens skulle se på mig. Jag blev kär första gången jag såg dig, jag gjorde allt för att du skulle se på mig, så som jag såg på dig. Första gången jag kysste dig, det var då jag insåg att jag verkligen var kär, och att det inte bara var något som hände. När du sedan sa att du hade pojkvän, insåg jag att jag hade konkurens, vilket jag kunde hantera. Du var otrogen mot Nike med mig, jag trodde inte du skulle göra samma sak mot mig bara. Jag älskar dig, vad mer kan jag säga?”

 


 

 

Dags för skola, klockan ringde som vanligt. Det är dock inte många veckor kvar tills jullovet börjar, och över det ska jag inte göra ett skit. Det enda jag har planerat är att inhandla alla julklappar, jag är den personen som är ute i sista stund, har alltid varit, kommer nog troligtvis alltid att vara också. Brevet, eller den stora lappen Justin lagt i min väska var något jag har läst varje kväll jag gått och lagt mig, för att minnas kärleken vi hade. Ni läste rätt, hade. Jag vill inte att han ska vilja ha mig mer, han ska hitta någon som kan behandla honom med respekt. Han har skickat mig flera sms, men jag har inte öppnat ett enda, har raderat dem på en gång. Jag hoppade direkt in i duschen, och hamnade där för länge. Jag var tvungen att stressa när jag kom ut. En bil tutade utanför huset innan jag ens hade kammat igenom håret, så jag insåg att det bara var att lägga i en högre växel, frukost fanns inte ens med på kartan. När jag var klar skuttade jag ned för trappen. ”Hejdå.” Michael hann inte ens vara innan jag var ute ur huset och satt i Kendalls baksäte.

 

Steffi satt i framsätet och vände sig bak för att ge mig en kram, vilket blev lite krångligt, men det var bättre än inget alls. ”Hur mår du tjejen?” En vänligare röst än hennes finns inte, hon dömer inte. ”Jag mår bra.” Hon kollade skeptiskt på mig genom sminkspegeln hon hade i solskyddet. Jag nickade bara åt henne och klistrade på ett leende, som kanske inte var så snyggt, men det fanns där. Kendall sneglade på mig genom den andra spegeln, och man såg på henne att hon såg hur jag mådde. Steffi hade inte lika lätt att se igenom mina fasader, visst hände det att hon gjorde det, men inte ofta. Vilket jag är glad över, för då slipper jag dra upp alla sår som finns genom att förklara situationen för henne. Jag vet att man har vänner för att man ska kunna prata med dem, men det är inte alltid jag vill det. Kendall vet inte ens om vad som hände mig när jag var 8 år, och så ska det förbli. Min familj är dem enda som vet.

 

När vi kom fram till skolan gav Steffi mig en riktigt kram, den gav mig värme. ”Jag finns här om du vill prata.” Jag nickade bara mot henne och blickade upp mot skolan, den jag inte har besökt på två veckor, men allt var sig likt. Sarah stod ute på gården tillsammans med sina två knähundar, som gjorde allt hon sa åt dem att göra. Hon bitch-blickade mig när jag kom närmare, och viskade något till dem andra två tjejerna. Alla tre kollade på mig, och brast sedan ut i skratt. Jag skakade bara på huvudet och gick förbi dem. Aldrig att hon har glömt det där med bilderna, hon kommer ge igen, jag vet bara inte när. Hon kommer dock få skylla sig själv, jag är sårad nog nu, så hon kan få ett och ett annat slag, hoppas hon räknar med det. Jag är inte i rätt tillstånd att retas med. Ger man sig in i leken får man leken tåla.

 

Första lektionen var matte. Veckan kan inte börja bättre, eller jo. Det kan den allt. Miss Callen kom i korridoren och alla ställde sig på rad för att sedan bli insläppta i klassrummet. Kendall gick in före mig och sköt därför ihop våra bänkar. Dem hade hunnit ett helt kapitel före mig, så det var bara se till att plugga ikapp så mycket som möjligt nu när jag hade chansen. Enda gången jag verkligen kan plugga ostört är när jag får ha min Ipod, vilket inte kommer hända, men om jag smyger med den kanske jag får ha den en liten stund i alla fall. Efter tre sidor i boken, och en arm som värkte för att jag hade skrivit för fort och för mycket utan att stanna till såg jag i ögonvrån hur Miss Callen kollade på mig, och gestikulerade att jag skulle plocka ur mina hörlurar. ”Du vet att du inte får använda den där.” ”Men det är ju enda gången jag kan koncentrera mig, kolla själv.” Jag höll upp min mattebok och visade henne vad jag hade räknat på 20 minuter. Hon nickade bara och fortsatte läsa i sin bok hon hade, var väl något tråkigt om vem som kom på matten.

 

Efter en lektion av matte var jag redan ikapp dem flesta i klassen, så jag kunde med stolthet gå ut från klassrummet. ”Hur gör du det där?” Steffi slöt upp bredvid min sida och nickade mot min mattebok. ”Vadå?” ”Ja, men räkna ikapp så fort. Du är ju ett snille.” Hon skrattade till åt sitt egna roliga skämt. Vilket fick mig att börja skratta också. Vi gick mot skåpet och precis innan jag skulle runda ett hörn för att ta mig mot mitt snubblade jag till och fick se Sarah stå med foten längre ut från kroppen. Hon kollade ned på mig och skrattade. När hon vände mig ryggen, kastade jag ned mina böcker på golvet och hoppade på henne, nu fick vem som helst se mig. Jag kände ett tag om mig samtidigt som jag slog Sarah i huvudet, Kendall hade fått tag i mig. ”Ge dig nu, BECKI. Hon är inte värd det.”

 

Återigen tillbaka på Mr. Lask kontor. Det var ett tag sedan jag var här, så han kommer nog bli förvånad. ”Miss. Stone, du kan gå in nu.” jag öppnade dörren till hans kontor och som vanligt satte jag mig i stolen framför hans välstädade skrivbord. Han själv kollade inte ens upp på mig när jag kom in, utan fortsatte läsa i sina papper. ”Jaha Miss. Stone, vad ska vi göra med dig?” ”Det var hon som började, hon gjorde snubbelben på mig. Varför är det ingen av er lärare som ser att det ALLTID är hon som börjar. Är hon för fin för att ni ska tro att hon kan vara elak?” Han spärrade ögonen i mig. ”Vet du en sak, jag är så jävla trött på att det ska särbehandlas på denna skola. Jag kanske ska ta och kontakta tidningen eller något. Dem är säkert intresserade av att höra hur en elev blir utsatt för både det ena och det andra, och lärarna plockar in den utsatta.” För första gången, på alla mina besök hos honom satt han helt tyst, med öppen mun och stirrade. Jag tänkte inte tolerera detta mer, så jag hade planer på att sätta stopp för det, en gång för alla.

 

När jag lämnade hans kontor hade han inte sagt mycket, men jag hörde när han pratade med sin assistent. ”Kan du kalla in Miss Green, hon ska befinna sig på mitt kontor efter lunchrasten.” Miss Green, ingen mindre än Sarah. Han förstod nog det allvarliga i det jag hade att säga. Kendall och Steffi satt och väntade på mig i korridoren utanför rektorns kontor. ”Hur lyder domen?” Steffi reste sig upp och gav mig en kram. ”Jag vet inte, fråga Sarah när hon har varit där inne.” Båda två kollade chockat på mig, precis som att dem inte hörde det jag precis hade sagt. ”Va?” Jag nickade stolt tillbaka mot Kendall som nickade lyckligt. ”Äntligen, detta kommer bli vårt år. Hon ska inte få sätta sig på dig mer.” Både Steffi och Kendall la en varsin arm om mig, och så gick vi till matsalen för att få i oss lite att äta, även om jag inte kan kalla maten vi får, för just det, mat.

 

”HEMMA..!!” Ingen svarade mig när jag klev innanför dörren. Jag kastade ned min väska på golvet och sparkade av mig skona. Det bästa som finns är att komma hem till ett tomt hus. Det finns en speciell känsla över det, lugnet som sprider sig. Ingen Michael som ställer hundra frågor man inte ens hinner svara på innan han drar. Jag gick in i köket för att ta med mig en vattenflaska upp på mitt rum. Datorn stod på så jag tog med mig den och gosade ned mig i sängen. Twitter var det första jag besökte, saker och ting hade verkligen förändrats där inne dem senaste två månaderna. Dem enda som följde mig och min vardag var några få av mina vänner, och klasskamrater, men nu, över två miljoner. Och inte var det många av dem som gillade mig, eller som skrev snälla saker, men jag har alltid lärt mig att ignorera sådant. Jag gick in på Justins twitter och kollade om han hade uppdaterat något jag missat.

 

”Jag saknar dig, varje minut!” Det var det enda han hade uppdaterat på flera dagar. Det kändes lite som att han hade lagt sina fans åt sidan, vilket absolut inte får hända. Han brukar alltid flirta med dem på twitter, och det är något jag vet att dem uppskattar till hundra procent. Dem älskar när han gör det. Jag twittrade lite snabbt. ”Hemma efter tvåveckor i LA, saker och ting hade kunnat sluta annorlunda. Nu är det som det är. Man kan inte få allt i världen, men det lilla jag hade, förtjänade jag inte ens.” Jag slog ihop datorn och la ned den på golvet. Att ligga raklång i sängen är något jag kan, då jag gör det allt för ofta. Jag tänker på Justin hela tiden, går inte en enda minut utan att han finns i mina tankar. Vad ska jag göra?

 


 

 

Ni är så sjukt duktiga på att kommentera, så då är jag duktig tillbaka, med lite fler inlägg. :) Hope u like it!


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 47.

Han sa inget, han bara stirrade ut i tomma intet. Jag visste inte vad han tänkte, eller hur han såg på mig. Egentligen var jag inte otrogen mot honom, men det känns ändå inte bra. ”Jag borde ha förstått att du inte ville vara med mig när du sa att du inte var redo att säga att du ville vara med mig livet ut.” Han lät hård, men jag förstod hans mening. ”Jag sa att jag älskade dig, jag tycker det är större. Och jag gör verkligen det. Du har troligtvis väldigt svårt att tro mig, men jag älskar faktiskt dig.” ”Sluta, du kan inte säga att du älskar mig, och sedan ligga med någon annan.” Han reste sig upp och gick ut ur sovrummet, och stängde dörren Jag bröt ut i gråt ännu mer än innan, nu var det hysteriskt. Varför var han tvungen att dyka upp innan jag skulle åka hem, och skälla på mig. Han hade kunnat göra det på en gång istället.

 


 

 

Jag reste mig sakta upp ur sängen för att se vart han tog vägen, och han satt i soffan och sappade på alla tv kanaler, men verkade inte hitta något han ville se. Han kastade ned tv dosan på bordet, sträckte på sig och lät en djup suck komma ur munnen på honom. Hans mobil ringde och utan att fundera på saken så svarade han. Jag hade fortfarande inte visat att jag hörde honom, eller att jag ens var uppe på fötterna. ”Jag älskar henne, men jag vet inte vad jag ska göra. Kommer jag kunna lita på henne igen?” Han gick och ställde sig vid fönstret, och blickade ut mot den fyllda vägen, med hysteriska bilar. ”Jag vet inte. Hon åker imorgon, och löser vi inte det här innan vet jag inte om det är sista gången jag ser henne. Vilket jag inte kommer klara av, det var fan kärlek vid första ögonkastet.” Det var nog Alfredo han pratade med, men jag kunde inte veta till hundra procent.

 

Jag gick tillbaka in i sovrummet, men lät dörren vara öppen för att visa honom att jag hade vart ut. Jag låg på täcket och stirrade i taket. Det enda jag tänkte på vad att jag inte skulle gråta mer, det vårdade varken mig eller Justin något gott. Så varför ens låta dem rinna. Det knackade på dörren men inte ens då orkade jag resa på mig. Justin gick tydligen och öppnade dörren, för jag hörde hur han pratade med någon som lät som Kendall, så det var säkert hon. Strax efter kände jag bara hur någon satte sig ned i sängen. ”Kan inte ni två lösa detta?” Jag blev chockad, för det var inte Kendall, men hon stod bredvid. Det var Alfredo som hade satt sig i sängen. ”Jag gör inget annat än förstör folks liv, och det är det sista Justin behöver.” Han var kvar i rummet för han ställde sig i dörren med armarna i kors. ”Jag behöver dig.” Han viskade, men jag hörde klart och tydligt vad han sa. ”Var det därför du skickade efter Kenny, så att han kunde spionera på mig?” Han drog fingrarna genom håret och vände upp blicken så att han mötte min. ”Jag ville se till så att du var säker. Jag spionerade inte på dig.” ”Nehe, men så vitt jag vet är bara du och jag kompisar för allmänheten. Så vem skulle skada mig, och varför?” Han visste att jag hade rätt i det jag sa, men han försökte inte prata bort det, han stod bara tyst.

 

Långt in på natten var vi vakna. Varken jag eller Justin pratade mer med varandra, vilket irriterade gallfeber på både Kendall och Alfredo, men dem sa inget. Det syntes på dem, att dem inte gillade den pinsamma tystnaden som uppstod. ”Jag går och lägger mig. Det var kul att träffa dig igen.” Jag kramade om Alfredo och gick in i sovrummet. ”Du har bara din chans nu, hon har bett om ursäkt och vill inte förstöra ditt liv mer. Vill du verkligen ha henne, måste du säga det till henne också.” Jag hörde på Alfredos röst att han inte var glad, och jag förstod att det var Justin som han sa det till. Dörren öppnades och Justin kom in. ”Får jag sova med dig en sista natt?” Han lät ängslig, precis som att han egentligen inte ville fråga, men gjorde det för att vara snäll. ”Får du väl, om du inte tycker att det är slöseri med tid. Fan, hitta dig en tjej som behandlar dig bra.”

 

Han låg och höll om mig, vilket fick min plan att rasa samman. Den där briljanta planen om att inte gråta mer. Han drog mig närmare sig och pussade mig på hjässan. ”Sch, gråt inte. Snälla.” Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ned mig. ”Förlåt Justin, men det här går inte. Jag vill inget mer. Varför gör du det svårare för både dig och mig?” Jag krånglade mig ur hans grepp och la mig ned utan hans armar om mig. ”För att jag älskar dig, jag vill inte att vi ska gå skilda vägar.” Hans röst var så lugn, lugnet själv. Han brukar aldrig visa mig den sidan. ”Jag älskar dig också, men jag förtjänar inte dig.” ”Jo, det gör du. Ge dig nu. Du och jag, det är så det ska vara.”

 

När planet lyfte och jag lämnade LA bakom mig kändes det fruktansvärt skönt. Det var som en sten togs bort från mitt bröst, men det gjorde fortfarande ont. Jag och Justin hade fortfarande inte kommit någonstans i vår konversation, men jag lämnade honom där ändå. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde inte stanna kvar där, jag hade skola att sköta, så jag kunde inte bara välja att vara kvar i LA. Michael kom och hämtade upp mig på flygplatsen, och jag behövde inte ens säga något till honom för att han skulle förstå att något var fel. ”Vad är det som har hänt?” Han drog in mig i en varm kram, och det var det enda jag behövde. Min bror finns alltid för mig, lite för mycket vissa gånger. ”Jag och Justin finns inte mer.” Vi gick tillsammans ut till bilen och åkte hem.

 

Varken mamma eller pappa var hemma när vi kom in genom dörren, men dem skulle sluta jobba om någon timme. Skönt, enligt mig, då fick jag lite mer tid med Michael. Jag vet att han kommer gå i taket när jag berättar vad det är som har hänt, jag vet dock inte om jag är redo för det. Han kommer inte tycka speciellt bra om mig. ”Berätta för mig, vad är det som har hänt?” Vi slog oss ned i soffan, utan tv eller något annat bara för att vi skulle kunna prata med varandra. ”Han såg till så att jag var förföljd på stan med Kendall.” Han kollade upp på mig, chockat. ”Och Justin vet inte om att du får panik när folk förföljer dig?” Jag skakade på huvudet. Incidenten som hände när jag var 8 år, kommer aldrig att försvinna från min näthinna. Jag gick hem från skolan själv en dag, och en man gick efter mig, hela vägen. Bara en vecka senare tog polisen honom, misstänk för grova brott mot barnpornografi, och våldtäkt på barn. Jag hade kunnat vara ett av hans offer om jag inte hade lagt benen på ryggen och sprungit allt vad jag orkade hem. ”Nej, det gör han inte. Och han behöver inte veta det heller.”

 

Jag berättade vidare om att jag hade legat med Nate. Han blev besviken på mig, vilket jag förstår, men han kommer ändå finnas vid min sida tills döden skiljer oss åt. Det är så han är, han får vara hur arg han vill på mig, jag vet att han älskar mig. ”Hur kunde du vara så dum? Fan Becki, lär du dig aldrig eller?” Han slet sig nästan i håret, vilket jag har fått ifrån honom. Jag gör det när saker och ting blir jobbiga. ”Tydligen har jag inte det. Jag kommer nog aldrig lära mig heller.” Han reste sig upp och gick in i köket. Jag hörde hur skåpluckor åkte igen, med en välldans fart. Det kommer ta ett tag för honom att förstå varför jag beter mig som jag gör. ”Du har precis sumpat en av världens bästa grabbar för dig. Jag trodde du skulle börja bete dig normalt med honom vid din sida.” ”Jag försökte, okej. Vad mer kan du begära från mig?” Han suckade bara och gick ut. Dörren åkte igen så hårt att rutorna i resten av huset bara skallrade.

 

Väskan som stod i hallen rullade jag in i tvättstugan och plockade ur all smutstvätt, och drog igång en maskin. När jag plockade ur en t-shirt ramlade ett kuvert ur väskan, som jag inte hade sett innan. Mitt namn prydde framsidan, och jag kunde på långa vägar avläsa att det var Justin som hade skrivit det. Frågan var bara, vad fanns i det. Jag vågade inte öppna det, så jag fortsatte packa ur min väska och insåg att jag inte hade några rena kläder kvar, förutom ett par jeans och ett linne. Jag hade alltså varit duktig på att byta kläder ofta, eftersom att jag inte hade handlat något nytt under min tid där. Jag lovade mig själv, och det var väl den enda saken jag kunde hålla, allt annat sket sig, ganska stort också.

 

”Rebecka Stone, ett av många namn jag aldrig kommer glömma. Jag träffar många människor dagligen som gör allt för att jag ens ska säga hej till dem, när jag träffade dig, var det jag som gjorde allt för att du ens skulle se på mig. Jag blev kär första gången jag såg dig, jag gjorde allt för att du skulle se på mig, så som jag såg på dig. Första gången jag kysste dig, det var då jag insåg att jag verkligen var kär, och att det inte bara var något som hände. När du sedan sa att du hade pojkvän, insåg jag att jag hade konkurens, vilket jag kunde hantera. Du var otrogen mot Nike med mig, jag trodde inte du skulle göra samma sak mot mig bara. Jag älskar dig, vad mer kan jag säga?”



 


Sitter med julmust och pepparkakor, och skriver på Chapter 49, som snart är klart. :) Vilket betyder att jag snart ska börja på 50. Fan vad fort tiden har gått. Det är helt sjukt, det känns som att jag nyss började med denna. =/


Ge mig massa kommentarer nu. :)


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 46.


”Justin är på väg till Alfredo.” Kendall hade berättat för Alfredo att jag befann mig här, och att det var slut mellan mig och Justin, men hon sa inte varför. Vilket jag är glad över, jag behöver inte fler människor som dömer mig för mina handlingar, jag gör det så bra själv. ”Jaha, kul för han.” Jag kollade inte ens mot henne, utan stod kvar vid diskbänken. ”Snälla Becki! Sluta tyck synd om dig själv, jag är din vän och jag älskar dig. Men det är faktiskt du som har ställt till det nu.” Allt hon sa var sant, jag visste det, men var inte redo att inse det än. Jag plockade upp och skrev ett sms till personen som kände Justin bättre än mig. ”Hej Sel. Jag behöver verkligen prata med dig, jag har gjort något jag aldrig skulle ha gjort. Justin vill inte se mig mer, och jag behöver prata om honom med någon som vet hur han är. Snälla, hjälp mig.”

 


 

 

Det är ett dygn kvar tills jag och Kendall ska flyga hem. Det ska bli skönt, fruktansvärt skönt. Jag vill inte vara kvar här mer, jag vill hem, hem till min underbara bror. Selena svarade aldrig på mitt sms, så jag antog att Justin hade hunnit före henne, och jag förstår henne, hon är hans vän, inte min. Jag hade redan packat min väska för jag ville ha allt klart tills jag skulle lämna hotellet. Kendall lovade att hon skulle sova med mig sista natten. På morgonen när jag vaknade drog jag bara på mig kläderna jag hade kvällen innan, det vill säga mjukiskläder, och gick ned till frukosten, själv. Kendall sov nog fortfarande med tanke på att klockan inte var mer än lite över 8. Jag satte mig vid ett fönster som blickade ut mot vägen, det är något med mig och stora vägar, jag gillar att se morgon trafiken som är hysterisk. Alla människor som irrar omkring, fast dem egentligen vet vart dem ska.

 

Jag satt kvar vid bordet till klockan var nästan 9, och precis när jag skulle resa mig upp och gå kom Kendall in, men inte bara hon utan även Justin och Alfredo. Det sårade mig, nå så fruktansvärt. Jag tog min tallrik, reste på mig och gick och lämnade den. Kendall fick syn på mig och var på väg mot mig, men jag vek av så att hon inte kunde stoppa mig och sprang upp på mitt rum. Jag hade ingen aning om hon följde efter mig eller inte, och just då brydde jag mig inte heller. Jag kastade mig ned i sängen och slog på tv:n som fanns där inne. MTV, som för en gångs skull visade musikvideor drog jag på högsta volymen så att jag inte skulle höra om det knackade på dörren. Mobilen var på ljudlöst, och jag såg hur den lyste till flera gånger, men inget intresserade mig.

 

Efter några timmar i sängen valde jag att hoppa in i duschen, sedan drog jag på mig lite finare kläder och gick ned till baren. Kendall satt i receptionen, men jag ignorerade henne. Det var samma bartender som förra gången, så jag behövde bara visa mig för att han skulle ställa fram en öl åt mig. ”Tack.” Han log, ett ganska sexigt leende mot mig, och jag tog en klunk. Kendall kom in, inte långt efter att jag hade satt mig, men jag vände bara bort huvudet från henne. ”Vad har jag gjort?” Hon satte sig ned bredvid mig. ”Vad du har gjort? Vem kom du in med imorse till frukosten?” Hon suckade, högt och tydligt, precis som att jag betedde mig illa. ”Ja, och?” ”OCH? Du ska vara min bästa vän. Du kan dra åt helvete.” Jag tog med mig ölen och gick och satte mig vid ett av borden. Hon satt kvar ett tag vid baren, men gick sedan. Skönt av med henne. Synd bara att jag lär sitta bredvid henne på planet hem.

 

Flera öl senare och mycket tyngre ben försökte jag ta mig upp till mitt rum, vilket inte gick sådär jätte bra. När jag kom till hissen var den inte på min våning så det tog ett tag för den, vilket fick mig att tröttna, så jag satte mig ned och la huvudet mot knäna. Hissen plingade till, men jag orkade inte resa på mig, så jag satt kvar där. Jag hörde hur folk gick förbi hela tiden, och skrattade samt viskade massa saker. Tårarna kom, helt otippat faktiskt, med tanke på att jag inte har gråtit dem senaste dagarna. Jag har försökt få mig själv att inse att han aldrig kommer komma tillbaka. ”Becki, snälla lyssna på mig.” Kendall hade dykt upp igen. ”Varför? Varför skulle jag lyssna på någon som låtsas vara min vän?” Hon lyfte upp mig och ledde in mig i hissen. ”För att du måste höra min sida av det hela, allt du vet är det du såg. Jag hann inte ens reagera innan du sprang ut.” Hon hade en poäng i det hon sa, men jag kände inte för att höra på någon dålig historia hon hade tänkt ut under dagen.

 

Jag stapplade in och la mig i sängen när hon väl släppte taget om mig, dörren till sovrummet slog jag igen som en gest om att hon skulle lämna mig ifred. Jag låg där inne och lät mina tårar rinna. Allt var mitt fel, så jag skyller inte på någon annan, men tanken om att Nate kom olägligt fanns där. Varför var han tvungen att dyka upp just då? Hade han aldrig gjort det, hade jag troligtvis legat i armarna på grabben jag älskade. Jag kanske inte ska ha ett fast förhållande, eftersom att jag hela tiden förstör det. Nike, och Justin, båda två förtjänar bättre än mig, så är det bara. När jag trodde att Kendall hade lämnat mitt rum knackade det på min sovrums dörr, men jag orkade inte visa att jag levde där inne. Dörren öppnades och jag såg på långa vägar att det inte var Kendall som kom in, utan det var Justin. Jag blundade och låtsades sova, jag orkade inte med hans anklagande blick, eller det han hade att säga. Jag trodde föresten att vi hade pratat klart med varandra.

 

”Allt är mitt fel, hade jag litat på dig från början hade du aldrig åkt till hotellet. Och då hade du aldrig träffat han Nate. Ja, Kendall berättade för mig vem det var och hur ni träffades första gången. Jag såg honom på frukosten imorse, och jag förstår dig. Han såg bra ut. Jag vill inget annat än spola tillbaka tiden, istället för att få dig arg skulle jag ha dragit in dig i en kram, och bara hållit om dig. Det är sådan jag vill vara, jag vill inte få min tjej arg. Så vitt jag förstår ville inte du träffa mig för att du inte ville berätta allt för mig, men jag önska faktiskt att du hade gjort det. Att du ändå hade känt att vi kunde prata med varandra om allt.” Mina tårar rann hela tiden mer och mer, ju mer han pratade, och berättade alla mina tankar och funderingar. Han kanske känner mig bättre än vad jag trodde från början. ”Jag borde ha litat på dig, och jag kan inte vara arg för att du låg med Nate, vi var inte tillsammans, du gjorde det klart och tydligt för mig att du inte ville att jag skulle höra av mig. Men jag kan ändå inte sluta fundera på varför du gjorde det. Jag trodde att du älskade mig, på samma sätt som jag älskar dig.”

 

Jag satte mig upp i sängen och kollade på honom, jag kunde inte låtsas sova mer, jag ville få honom att förstå att saker och ting inte är som han tror att dem är. ”Jag älskar dig, det gör så fruktansvärt ont inom mig. Jag skulle inte ligga här och gråta om inte mina känslor för dig var äkta. Jag är inte en sådan person, jag skulle aldrig lägga ned tid på något som inte var värt det. Så skratta dig lyckligt att jag sårade mig själv, minst lika mycket som jag sårade dig.” Han kollade bara på mig, med tårar i ögonen. Han blinkade flera gånger för att kunna se genom sina glansiga ögon, som hela tiden producerade nya tårar. Jag ville inget annat än torka bort dem och dra in honom i min famn, men jag behärskade mig. Ville han ha tillbaka mig, fick han säga det själv. Ville han inte, nej, då fick jag leva med det. ”Varför?” Han behövde bara säga ett ord för att få mig att fatta att han ville veta varför jag låg med Nate. ”Jag har ingen bra anledning. Jag satt i baren och drack, och han kom och satte sig bredvid mig. Sedan avslutade vi kvällen på hans rum med ännu mer dricka.” Han visade inte för en sekund att han inte ville att jag skulle förklara. ”Det bara hände. Det var dumt, men jag kan inte göra det ogjort oavsett hur mycket jag vill. Jag vill inte vara den där personen som du träffade från början.”

 

Han sa inget, han bara stirrade ut i tomma intet. Jag visste inte vad han tänkte, eller hur han såg på mig. Egentligen var jag inte otrogen mot honom, men det känns ändå inte bra. ”Jag borde ha förstått att du inte ville vara med mig när du sa att du inte var redo att säga att du ville vara med mig livet ut.” Han lät hård, men jag förstod hans mening. ”Jag sa att jag älskade dig, jag tycker det är större. Och jag gör verkligen det. Du har troligtvis väldigt svårt att tro mig, men jag älskar faktiskt dig.” ”Sluta, du kan inte säga att du älskar mig, och sedan ligga med någon annan.” Han reste sig upp och gick ut ur sovrummet, och stängde dörren Jag bröt ut i gråt ännu mer än innan, nu var det hysteriskt. Varför var han tvungen att dyka upp innan jag skulle åka hem, och skälla på mig. Han hade kunnat göra det på en gång istället.

 


 

 

Jag vill först och främst tacka er alla för era underbara kommentarer på förra inlägget. :) Ni får mig glad, och är jag glad skriver jag mer. Fortsätt kommentera som ni gör. I LOVE U. :)

 

Anledningen till att ni inte fick något mer igår var för att jag var hemma 2 inatt, och har nyss vaknat. Men vad är det man säger, bättre sent än aldrig. ;)


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 45.


”En öl tack.” Bartendern bad inte ens om att få se legg, och det är så fruktansvärt skönt, för då slipper man flirta sig till en öl. Jag satt där i min ensamhet och blickade hela tiden mot ingången till baren för att se om någon från Justins gäng, eller kanske till och med hans mamma kunde komma, och vad skulle jag säga till henne? Den ena ölen efter den andra slank ned och det konstigaste var att jag inte kände av dem så mycket. En grabb i min ålder kom in i baren, och jag kände igen honom, men jag kunde inte koppla vart ifrån jag sett honom tidigare. Han satte sig några stolar ifrån mig, och beställde in en öl. När hans blick lämnade ölen och fattade taget om min, såg jag vem det var. Nate.


 

Jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna ta mig ut från baren innan han la märke till mig, men det var försent då han såg att jag vek ned blicken på en gång. ”Det var inte igår, trodde absolut inte att jag skulle få se dig här.” Han satte sig ned bredvid mig, och beställde en ny öl. Jag snurrade lite på flaskan undertiden han pratade, och jag lyssnade på tonerna i hans röst. Han hade en av dem mest underbara röst jag någonsin hört. ”Nej, det var ju inte det. Hur mår du?” Vi slö pratade ett tag, och varje tillfälle jag fick, tittade jag på honom, han hade byggt mer muskler sedan jag träffade honom sist. Precis som första gången vi träffades i Miami, placerade han sin hand på mitt lår. Han visste exakt hur han skulle göra för att få mig på fall, för att få mig tillbaka till mitt gamla jag. Allt jag ville var att gå därifrån, springa till Justin och be honom om förlåtelse. Istället gjorde jag tvärtemot, jag lät Nate smeka mig, högre upp. Tills han nådde mina trosor. ”Vill du?”

 

När jag vaknade på morgonen insåg jag vad jag hade gjort. Kvällen innan slutade inte i baren, utan den fortsatte på hans hotellrum, och vi drack ännu mer. Vi skippade till och med ölen och gick över på shottar. Jag låg i hans säng, utan kläder, och hela gårdagen spelades upp i mitt huvud. Jag kan hälsa hem till att få tillbaka Justin nu. Vi hade legat med varandra, men jag hade fortfarande haft bästa sexet med Justin. Nate låg bredvid mig och sov, men jag kände att han började vakna till när han bara några sekunder efter smekte mig över magen. ”Tack för inatt.” Han kysste mig på halsen och vidare ned mot axeln. Precis sådana blöta underbara kyssar som Justin brukade ge mig förut. ”Tack själv.” Svarade jag och vände mitt ansikte mot honom, han pressade sina läppar mot mina och jag kunde inte säga nej, för jag ville det verkligen.

 

En timme senare stod jag i duschen på mitt hotellrum och skrubbade kroppen. Jag stod där bara just för att det var det enda stället som ingen kunde se mina tårar, inte ens jag själv, dem sköljdes bort med hjälp av vattnet som jag lät rinna över min kropp. Man gör dumma saker ibland, och det är något man får leva med. När jag kom ut ur duschen knackade det på dörren, och den enda som visste att jag faktiskt fanns just här var Kendall, och tjejen i receptionen. När jag öppnade dörren stod Kendall där, med en frukost bricka åt mig. ”Vart har du varit inatt?” Hon lät orolig, precis som att jag hade vart borta i flera dygn utan att hon sett eller hört något från mig. ”Fråga mig inte.” Hon trängde sig förbi mig, och ställde ned brickan på bordet. ”Säg vart du har varit.” Nu lät hon inte orolig mer, utan mer besviken. ”Nate.” jag behövde bara säga det innan hon gav mig en fet utskällning, som hon sedan avslutade med en varm go kram, jag behövde verkligen det.

 

”Justin ringde Alfredo igår, och grät. Så han undrade om jag visste vart du var.” Jag hade fått på mig mjukiskläder och satt med en varm kopp te i handen samtidigt som Kendall berättade för mig att Justin hade gråtit över mig. ”Det är lika bra han inget vet, han mår bäst utan mig.” Hon strök mig över armen samtidigt som hon försökte få mig att lyssna på henne, men allt jag kunde se och tänka på var Justin. Tänk om jag skulle berätta detta för honom, han skulle aldrig förlåta mig, han skulle aldrig mer titta på mig igen. Det är lika bra jag försvinner ur hans liv, helt och hållet. ”Han gör ju inte det, han skulle inte sitta i det där huset helt ensam och gråta, om han klarade sig utan dig. Sluta nu. Berätta för honom vad som hände. Ni kan lösa det.” Hon förstod inte hur illa allt detta var, men hon försökte hjälpa mig. Vilket jag uppskattar till hundra procent.

 

Min mobil hade jag helt glömt av då jag absolut inte ville se eller höra något från Justin, men den pep till oavbrutet. Kendall ryckte åt sig den och svarade. Vilket hon absolut inte skulle ha gjort, för då visste Justin att jag fortfarande befann mig i LA. Jag hörde hur hon försökte lugna ned honom, men hon lyckades tydligen inte då hon sträckte luren till mig. Jag skakade bara hysteriskt på huvudet och visade klart och tydligt att jag inte ville, men hon gav sig inte. Jag tog luren och tryckte den mot örat. Jag kunde på långa vägar höra att det var Justin på andra sidan, men han behövde inte säga något, bara han andades. ”Baby, snälla kom tillbaka.” Jag kunde höra på honom att han hade gråtit, då han var helt grötig i halsen. ”Jag kan inte Justin. Förlåt, men du mår bäst utan mig.” Han snyftningar blev högre och dem kom tätare än innan och jag förstod på en gång att han verkligen grät. ”Låt mig få träffa dig en gång till. Snälla!”

 

Jag satt i taxin på väg hem till Justin igen, han bad verkligen på sina bara knän genom telefonen att jag skulle komma en sista gång, men innerst inne visste jag att det inte skulle bli en sista gång, för hade jag väl träffat honom skulle jag inte kunna åka igen. Det var nog jobbigt första gången. Taxin stannade på vägen så jag gick den lilla backen upp till huset, Justin satt på trappen med huvudet vilandes i händerna när jag kom gåendes. Jag grät när jag fick se honom, tårarna rann lugnt och stilla ned efter mina kinder, och jag kunde egentligen bara föreställa mig hur han såg ut, med tanke på att jag inte såg hans ansikte. Han vek upp blicken mot mig, samt reste sig upp och kom emot mig. Han la sina armar om mig och drog in mig i den mest betydelsefulla kramen jag någonsin varit med om. Kraften han brukar ha i sina kyssar, kände jag nu genom kramen.

 

Vi stod ute ett bra tag och bara höll om varandra, vi varken rörde oss eller sa något. Vi bara stod där. Tillslut vek han upp mitt huvud och kollade på mig, han strök bort mina tårar med sina tummar och pussade mig i pannan. Vi gick in tillsammans och satte oss i soffan, vi sa fortfarande inget, vilket började göra mig orolig. Skulle vi bara sitta här, och inte prata med varandra, då kunde jag lika gärna gå. ”Jag saknade dig inatt.” Han kollade ned på sina händer som pillade på hans byxor, osäkerhet bara lyste om honom. Vilket jag aldrig sett innan, gjorde jag honom osäker? Jag visste inte vad jag skulle svara honom, så jag satt helt tyst och stirrade ut i tomma intet. Jag ville berätta för honom vad jag hade gjort, men jag visste inte hur. Han skulle hata mig för resten av livet, men det kanske var bäst så.

 

”Jag måste berätta en sak för dig.” Efter en timme av tystnad, hade vi bara kollat på varandra då och då. Han kollade nu upp på mig, och mötte min blick, jag såg på honom att det fanns en chans att han skulle bryta ihop igen. Vilket jag inte gillade. ”Du har varit med någon annan, eller hur?” Han dömde mig, jag hörde det på sättet han pratade, tonen han hade. Jag visste det redan från början, men han var tvungen att få veta, han kanske kan glömma mig och gå vidare. Jag sa inget utan kollade bara ned på mina knän, jag tyckte det var tal nog, han skulle förstå att det var så då jag inte kunde se honom i ögonen eller säga det själv. ”Hur kunde du? Vem?” ”Förlåt.” Jag mumlade mest för mig själv. Jag ville inte att han skulle förlåta mig, men jag vill ha det sagt, jag skulle få skylla mig själv nu. ”Jag vet inte, har ingen bra anledning. Tyvärr, du kommer inte få mig att säga någon korkad anledning, för jag har ingen. Och jag vill inte att du förlåter mig, jag får skylla mig själv.” Han reste på sig och kollade på mig. ”Jag vill inte se dig mer, gå.”

 

Jag gjorde som han sa och lämnade honom. Taxi resan tillbaka till hotellet kändes lång, fruktansvärt lång. Kendall satt i mitt rum när jag kom tillbaka. När dörren slogs igen lutade jag mig mot den och hasade mig ned på golvet med huvudet i händerna. ”Vad sa han?” Hon satte sig framför mig, och tog bort mina händer. ”Det jag ville höra, att han inte vill se mig mer.” Hon suckade till, och drog fingrarna genom sitt hår. ”Han kommer komma tillbaka.” ”Men jag vill inte det. Han mår inte bra med mig, han litar inte på mig, och borde inte göra det heller.” Vi satt där ett tag, och hon höll om mig så gott hon kunde. Hennes mobil ringde, så hon gick iväg och svarade. Så vitt jag kunde höra från henne var det Alfredo som ringde. Jag gick till köket och plockade ut en vattenflaska från kylen och lutade mig över diskbänken.

 

”Justin är på väg till Alfredo.” Kendall hade berättat för Alfredo att jag befann mig här, och att det var slut mellan mig och Justin, men hon sa inte varför. Vilket jag är glad över, jag behöver inte fler människor som dömer mig för mina handlingar, jag gör det så bra själv. ”Jaha, kul för han.” Jag kollade inte ens mot henne, utan stod kvar vid diskbänken. ”Snälla Becki! Sluta tyck synd om dig själv, jag är din vän och jag älskar dig. Men det är faktiskt du som har ställt till det nu.” Allt hon sa var sant, jag visste det, men var inte redo att inse det än. Jag plockade upp och skrev ett sms till personen som kände Justin bättre än mig. ”Hej Sel. Jag behöver verkligen prata med dig, jag har gjort något jag aldrig skulle ha gjort. Justin vill inte se mig mer, och jag behöver prata om honom med någon som vet hur han är. Snälla, hjälp mig.”




Jag såg att ni tyckte att hon överreagerar lite, ni kommer få en förklaring på det. :) Och nu hatar säkert ni mig, med tanke på vad som hände med Nate :P


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 44.


”Är ni lyckliga, du och Alfredo?” Vi satt i bilen som skulle ta oss över 90210 området i Beverly Hills. Vi har alltid vart intresserade av att se hur alla dem stora stjärnorna bor. Och tro mig, jag tappade hakan, hade aldrig trott att vissa av husen skulle vara näst intill större än hela mitt område som jag bor i. ”Jo, det är vi. Jag saknar honom fruktansvärt mycket när vi är i olika städer. Han är så sjukt gullig, men säg inte att jag sagt det.” Det lät som att hon läste ur en saga som börjar ”Det var en gång.” och slutar ”Och så levde dem lyckliga i alla sina dagar.” men så bra kunde det nog knappast vara. Även om jag inte trodde det, så var jag ändå glad för hennes skull. Mitt liv var inte ens så perfekt.


 

Kendall och jag spenderade hela dagen ute bland folk. Grabbar vi mötte efter vägen vände sig om, en efter en. Jag visste inte om jag skulle ta det som en komplimang, eller inte, men jag gillade det. Att män kollade på mig, när dem kastar trånande blickar, och inte vill annat än ha mig i sängen. Den känslan har alltid funnits inom mig, till och med då jag är ute och med Justin. Det är fel, jag vet, men jag kan inte låta bli att gilla det. ”Jag ser hur dem kollar på dig, och jag vet vad du tycker. Du har Justin, sluta genast upp med det där.” Kendall känner mig för väl för att jag ens ska kunna dölja för henne att jag har fått en ny leverfläck. ”Vad ska jag göra? Jag gillar det, precis som du gillar att köpa nya klänningar.” Hon kollade skräckslaget på mig, just för att hon vet hur mycket hon älskar att en viss affär har fått in nya klänningar, hon älskar att spendera pengar på dem. ”Sluta bara. Förstör inte förhållandet med Justin över något så löjligt.”

 

Hon visste vad hon pratade om, och jag var tvungen att lyssna på henne för att inte springa tillbaka till mitt gamla mönster. Jag ville inte bli den där personen som tidningarna skriver om sedan, om att jag vart otrogen mot Justin. Jag vill inte ens vara personen dem skriver om över huvud taget. Justin kommer någon gång vilja gå ut med vårt förhållande, för att han inte vill ljuga för sina fans, och visst förstår jag honom, men det är inte bara hans val, vi är två om det, och vill inte jag, får han acceptera det. När jag och Kendall hade sprungit omkring i en hel del olika affärer så började jag känna mig förföljd, precis som att någon verkligen iakttog mig. ”Kan du kolla bakom mig om du känner igen någon?” Hon vände sig om och kollade bakom mig, men kunde inte se att hon kände igen någon, så hon skakade på huvudet.

 

När hon inte orkade bära på mer gick vi in på ett mysigt litet café, för att ta oss något lätt att äta, vi skulle nämligen ut med våra respektive ikväll och äta. Även fast vi hade kommit in kände jag mig iakttagen, och jag började kolla runt mig. Visst kände jag igen en, och den personen hade jag sett flera gånger under dagen. ”Drick ur ditt kaffe, och sedan kör du mig till Justin.” Jag viskade för att mannen som befann sig inne på caféet inte skulle höra vad vi skulle göra, eller vart vi skulle. Hon kollade fundersamt på mig. ”Jag berättar sen.” Hon drack ur sitt kaffe, greppade tag om sina påsar och så sprang vi till bilen. När vi nästan var hemma förklarade jag för Kendall att personen som hade följt efter oss var en av dem som jobbade för Justin, och att han garanterat hade skickat honom att antingen spionera eller vara någon slags livvakt, vilket störde mig sjukt mycket.

 

Hon svängde upp på uppfarten till huset och släppte av mig. ”Jag åker till hotellet, hör av dig när du har pratat med honom.” Jag nickade och slog igen dörren. Det var bara Justin hemma som tur var, för bilen var borta och när dem var här hade dem bara en bil, så Pattie måste vara någon annan stans. ”Vad gör du hemma nu?” Justin kom och mötte mig i dörren och försökte pussa mig, men jag ryggade tillbaka. ”Det kan väl du ta och förklara för mig.” Jag spände ögonen i honom, och han ryggade tillbaka. ”Vad snackar du om?” Han kunde inte se mig i ögonen när han frågade, så jag visste att han visste. ”Vem är personen som har gått efter mig hela dagen?” Han kollade upp och mötte min blick, men han såg chockad ut. ”Spela inte dum. VEM ÄR HAN?” Han stod kvar på samma ställe utan att säga ett enda ord. Jag orkade inte med hans tysthet, så jag gick upp till sovrummet och började packa mina saker.

 

”Vad gör du?” Han kom upp och ställde sig i dörren då jag precis hade dragit igen dragkedjan. ”Jag åker hem. Vill inte vara kvar här mer.” Jag såg honom i alla fall i ögonen när jag berättade det, och på en gång kunde jag se att han blev tårögd, men det skulle han ha tänkt på innan han skickade någon som skulle kolla efter mig. ”Det var Kenny som gick bakom er…” ”Varför? Litar du inte på mig? Vad är det jag ska behöva göra för att du ska förstå att mitt gamla beteende inte finns mer? Nej, bespara mig det.” Jag knuffade honom åt sidan och drog med mig min väska ut. Jag ringde en taxi när jag satt på trappen till huset, och skulle få vänta i 20 minuter. Justin kom ut och ställde sig bredvid mig, men sa inget. När taxin rullade upp på uppfarten reste jag mig och fattade taget om väskan återigen, han stod fortfarande kvar på samma ställe. Jag vände mig om och såg på honom. ”Hör inte av dig till mig mer, du litar uppenbarligen inte på mig.” Han var precis på väg att säga något då jag hoppade in i taxin.

 

Istället för att åka till flygplatsen valde jag att ta in på samma hotell som Kendall bodde på, vilket i slutändan kommer resultera i att jag ser Justin, eftersom att hela hans gäng bor där. ”Jag gjorde nyss slut med Justin, kom och möt mig i receptionen.” Precis när jag hade fått nyckeln till mitt rum kom Kendall nedrusandes från trapporna och kastade sina armar om mig, jag grät inte innan, men då gjorde jag. Hon fick mig att fälla mina tårar. Hon tog min väska och rullade den mot hissen samtidigt som hon hade ett stadigt tag om min midja. ”Säg inget till Alfredo att jag bor här, jag vill inte att Justin ska komma hit.” Hon nickade mot mig i spegeln i hissen. Hon var väl den människan som visste allt om mig, och jag kunde verkligen lita på henne.

 

Mitt rum var inget mot rummen som Justin brukade ha, men jag skulle bara bo där i några dagar innan jag skulle flyga hem, och jag var ensam så det behövde inte vara så stort. Kendall släppte ned min väska på golvet och ledde mig till sängen. Jag kände direkt i kroppen att jag inte hade varit tillräkligt frisk för att ge mig ut på staden, kroppen orkade inte, plus att jag grät, vilket inte gjorde saken bättre. ”Ska jag fixa dig något?” Kendall satt på sidan av sängen och strök mig över ryggen. En vän man kan lita på, hon finns alltid. Hon har en stark personlighet, som man kanske är tvungen att vänja sig vid innan man kunde förstå henne. Jag hade helt ärligt problem med det i början då vi lärde känna varandra, vi gick i 2:an och hon var precis lika då, som nu. Jag ångrar inte att jag la ned all tid på att försöka bryta den där stenhårda muren som fanns framför henne som en försvarsmekanism, hon skyddade sig helt enkelt. ”Du behöver bara finnas här.” Hon förstod min vädjan, och la sig tätt bakom mig, hon strök mig fortfarande över ryggen, samt armen som vilade på min sida.

 

Jag måste ha somnat till av utmattning för när jag vaknade mådde jag bättre, men mina känslor i kroppen fanns fortfarande kvar inom mig, och jag ville skrika, nästintill slita av mig håret. Jag hade gjort något så dumt, jag hade gjort mig av med det enda som i stort sett betydde något. Kendall satt i soffan och kollade på tv när jag kom ut från sovrummet. ”Hur mår du gumman?” Hon reste sig upp och omfamnade mig i en riktig systerkram. ”Som jag förtjänar.” Jag hoppade in i duschen och trodde absolut inte att hon skulle vara kvar när jag kom ut igen, men det var hon. Jag klädde på mig, en inte så lång vit klänning och ett par klackar. Drog en lätt sminkning i ansiktet och fixade håret. ”Vart ska du?” Hon såg rent ut sagt chockad ut. ”Tänkte gå ned i baren och ta en öl. Jag måste, jag har inte druckit på as länge. Det är enda gången jag kan slappna av.” Hon nickade bara, hon vet själv hur det känns. Ibland behöver hon också slappna av.

 

”En öl tack.” Bartendern bad inte ens om att få se legg, och det är så fruktansvärt skönt, för då slipper man flirta sig till en öl. Jag satt där i min ensamhet och blickade hela tiden mot ingången till baren för att se om någon från Justins gäng, eller kanske till och med hans mamma kunde komma, och vad skulle jag säga till henne? Den ena ölen efter den andra slank ned och det konstigaste var att jag inte kände av dem så mycket. En grabb i min ålder kom in i baren, och jag kände igen honom, men jag kunde inte koppla vart ifrån jag sett honom tidigare. Han satte sig några stolar ifrån mig, och beställde in en öl. När hans blick lämnade ölen och fattade taget om min, såg jag vem det var. Nate.


 

Tidsinställt! Har skrivit ifatt lite, men vill ha fler kapitel på lagret, så det kommer nog kanske ett senare ikväll. :) Har lite att göra nu på dagen. ^


Föresten, jag hade fler kommentarer på mina inlägg när jag hade 50 läsare, än vad jag har nu. =/ Vad beror det på?

 


Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 43.


”Det är synd att man inte kan klona folk.” Vi hade nu bytt plats så vi låg bredvid varandra, och han drog sina fingrar över mina armar vilket fick mig att rysa. ”Varför ska du klona någon, och vem?” Han kollade skräckslaget på mig, precis som att jag skulle säga någon annan än honom. ”För att jag vill att flera i världen ska uppleva dessa stunder med dig, utan att det riktigt är du.” Han skrattade till. ”Du är rolig du.” ”Det är inget skämt, jag önskar faktiskt det. Det finns över miljoner tjejer världen över, som skulle kunna göra vad som helst för att du ens skulle retweeta något på twitter. Så varför skulle dem inte göra vad som helst för att du skulle ligga såhär med dem?” Han visste att jag hade en poäng i det jag sa, så därför svarade han mig inte riktigt, utan tittade bara på mig, med dem där vackra ögonen. ”Dina ögon baby, du bränner min hud när du kollar på mig. Stäng dem och kyss mig istället.”


 

 

Den första veckan var slut och jag hade aldrig känt mig så lycklig som jag gjorde då. Justin behandlade mig som en prinsessa, vilket ibland kunde vara lite jobbigt då jag inte kunde ge honom så mycket mer tillbaka, mer än min tillvaro. Kendalls flygplan skulle landa runt två på dagen, och Alfredo skulle möta upp henne, själv orkade jag inte. Det kändes som att mitt huvud skulle explodera och jag hade jätte hög feber. Justin hade sett till så att han var ledig samma dag som Kendall skulle komma, men nu skulle han få hänga med dem två själv. Jag låg i sängen med huvudet under täcket, ljuset som skimrade in mellan gardinerna i sovrummet gjorde så att mitt huvud värkte ännu mer. Justin kom in i rummet och satte sig ned i sängen. ”Baby, hur mår du?” Han strök mig över kroppen över täcket. ”Åt helvete.” Mumlade jag tillbaka.

 

När jag vaknade upp nästa gång var det riktigt mörkt i rummet och det stod rykande te på bordet bredvid sängen. Det hängde ett svart lakan över gardinstången för fönstret så att ljuset inte kunde ta sig in, vilket var skönt. Precis när jag reste mig upp i sängen och lutade mig mot sänggaveln kom Justin tillbaka in i rummet. ”Du måste äta lite.” Han gav mig en tallrik med min favorit yoghurt, så jag tog några skedar, och ställde sedan ned den på bordet, och tog koppen med te. Han la sig ned bredvid mig och höll om mig. ”Baby, du blir sjuk.” Han struntade tydligen i det, för han pussade mig på halsen och vidare upp över hakan mot mina läppar. ”Det spelar ingen roll.” Han kysste luften ur mig. Jag hade egentligen ingen ork till det, men jag hade inte styrkan nog att avsluta den, vilket jag egentligen inte ville. Flera stön smög ur från min mun vilket inte var meningen, men han gav mig sådan njutning. Bara genom att kyssa mig kunde han ge mig en orgasm. Så underbara var hans läppar mot mina.

 

Sängen kändes fruktansvärt tråkig senare på dagen, så jag flyttade ned mig till vardagsrummet. Kendall och Alfredo kom inrusandes och kastade sig i den andra delen på soffan. ”Gumman, hur sjuk är du då?” Det syntes säkert hur mycket jag svettades. ”Skit sjuk, och skratta inte.” Jag lät verkligen ledsen, och det var väl det jag var. Jag ville verkligen vara frisk nu när min älskade bästa vän befann sig i LA. ”Då blir vi inne idag då. Film och massa godis.” Jag kollade på henne som att vore knäpp. ”Ni ska inte behöva vara inne för att jag är sjuk, glöm det.” Hon försökte protestera, men jag hann före henne. ”Stannar ni inne går jag upp och lägger mig, så ni kommer ändå inte få spendera tid med mig. Ge er nu, ut och roa er, det gäller dig med, Justin.” Ingen av dem vågade säga emot, så dem drog på sig kläder och så lämnade dem mig, i alla fall Kendall och Alfredo. ”Jag vill inte lämna dig.” Han la sig över mig i soffan och pussade mig i pannan. ”Du kommer ju hem, och då kan vi mysa.” Han kysste mig en sista gång innan han reste på sig och gick mot hallen. Jag kunde höra hur dörren slogs igen, och hur en bil startade.

 

Istället för att ligga nerbäddad och bara glo i taket valde jag att städa köket, egentligen var det inte så använt, men ändå. Jag hade inget att göra. Jag torkade ur alla skåp och alla lådor, samt kylskåpet. När jag var klar med det tänkte jag tvätta sängkläderna, då dem säkerligen inte var så fräscha. Precis när jag skulle bära ned dem i tvättstugan kom Justin in. ”Vad gör du? Du ska ligga i sängen.” Han lät inte arg, men besviken. Precis som att jag hade lovat honom något och sedan inte gjort det. ”Men jag får liggsår, jag måste få röra mig.” ”Genom att tvätta?” Han såg förvånat på mig. Jag nickade lite löst, i hopp om att han inte skulle hinna uppfatta det. Kendall och Alfredo hade valt att dra tillbaka till hotellet som dem bodde på. ”Jag köpte lösgodis till dig.” Han plockade fram en stor påse och ställde på bordet, samt en stor Cola.

 

Dagen efter kände jag mig genast mycket bättre, det kändes nästan som att jag var frisk, men lite feber hade jag allt. Jag hoppade in i duschen och skrubbade verkligen min kropp från topp till tå, för att försöka få bort alla baciller, så att jag skulle bli friskare. Redan när jag klev ur duschen kände jag mig lika fräsch som dem nytvättade sängkläderna i sängen. Jag virrade in mig i handduken och gick tillbaka ut till Justin som fortfarande låg och sov, han såg så fridfull ut. Precis som att han inte andades, men det syntes på honom att han gjorde det, för hans bröstkorg gick upp och ned. Han varken snarkar eller rör sig hysteriskt i sömnen, vilket är sjukt skönt. Jag kan inte sova bredvid folk som är så.

 

Jag klädde på mig och var precis på väg att lämna rummet när jag hörde hur han vände och vred på sig i sängen, vilket alltid betyder att han är på väg att vakna, så jag satte mig ned på kanten och kollade på honom. När han slog upp sina ögon var det precis som att dem blänkte, dem skimrade i guld, vilket är väldigt ovanligt, till och med för hans ögon. ”God morgon älskling.” Han log, men slöt åter igen sina ögon. ”God morgon beautiful.” Innan jag hann reagera drog han ned mig i sängen och pressade sina läppar mor mina, han drog sina fingrar genom mitt fuktiga hår. ”Hur mår du idag?” ”Jag mår bra. Känner mig inte sjuk i alla fall.” Han log och strök mig över ryggen. Vi låg så ett tag, och bara höll om varandra. Det är inte ofta vi håller om varandra på ett inte sexuellt sätt, men dem händer och när dem väl gör det njuter jag av varje sekund.

 

”Jag älskar dig så sjukt jävla mycket.” Han kysste mig hårt och passionerat innan han hoppade in i badrummet, och då menar jag verkligen hoppade. Han skuttade precis som att han vunnit på lotto, han såg verkligen lycklig ut, och det var jag som gjorde honom så. Vilket gjorde mig sjukt lycklig. Jag gick ned i köket och började med frukosten, fast det egentligen skulle vara lunch, men jag orkade inte ställa mig och laga någon mat, så det fick bli lätta pannkakor. Dem var klara lagom tills Justin kom ned och såg utsvulten ut. Han satte sig ned vid köksbordet och började bete sig som ett barn, han slog med besticken i bordet. ”Mat, mat, mat.” Han kan vara väldigt irriterande. ”Ta emot den då.” Precis när jag vände mig om kastade jag även en pannkaka, och han fångade den faktiskt.

 

Kendall kom åter igen på dagen och bad mig följa med henne ut på staden, jag hade redan handlat för en hel evighet. Jag skulle inte ens få med mig något mer i väskan hem, så det var slut handlat för min del. Jag drog på mig ett par svarta jeans, en rödrutig skjorta och mina nya stövlar från Gucci. ”Sexy mama. Ska du gå ut sådär?” Justin stod lutad mot dörrkarmen in till sovrummet där jag stod och speglade mig i helkroppsspegeln. ”Ja, jag hade tänkt det. Är det inte bra eller?” Han skakade hysteriskt på huvudet, och kom emot mig. ”Jag tror jag är tvungen att be Kenny följa med dig. Annars kommer någon grabb kidnappa dig.” ”Haha, nej, nej. Du behöver inte oroa dig, jag kommer hem. Ensam.” Jag kysste honom en vända innan jag gick ned och ut på uppfarten där Kendall stod och väntade.

 

”Är ni lyckliga, du och Alfredo?” Vi satt i bilen som skulle ta oss över 90210 området i Beverly Hills. Vi har alltid vart intresserade av att se hur alla dem stora stjärnorna bor. Och tro mig, jag tappade hakan, hade aldrig trott att vissa av husen skulle vara näst intill större än hela mitt område som jag bor i. ”Jo, det är vi. Jag saknar honom fruktansvärt mycket när vi är i olika städer. Han är så sjukt gullig, men säg inte att jag sagt det.” Det lät som att hon läste ur en saga som börjar ”Det var en gång.” och slutar ”Och så levde dem lyckliga i alla sina dagar.” men så bra kunde det nog knappast vara. Även om jag inte trodde det, så var jag ändå glad för hennes skull. Mitt liv var inte ens så perfekt.


Tidsinställt! :) kommentera nu va... <3

 


<< EARLIER POSTS