Kallsvettig och livrädd satte jag mig upp i sängen, tårarna rann på mig och jag hyperventilerade. ”JUSTIN.” Det var det enda jag kunde skrika. Jag slet bort täcket från min kropp och kollade på min mage, allt var som det skulle, tror jag. Allt kändes så fruktansvärt upp och ned, jag hade ingen aning om vad det var som hade fått mig såhär, varför jag helt plötsligt drömde mardrömmar om Alexander. ”Gumman, vad i helskotta är det som har hänt?” Han satte sig i sängen och drog in mig i sin famn, han vaggade mig fram och tillbaka. ”Mardröm.” Var det enda jag kunde svara, men jag kände på hans kroppsspråk att det inte var första gången han fick uppleva detta. Han slappnade av, precis som att han var van. ”Jag finns här. Du måste på något sätt kunna ventilera dig till någon. Du har så sjukt mycket inom dig. Gumman, det gör ont i mig att se dig såhär. Jag känner mig så hjälplös.” Allt han sa hörde jag, men jag visste inte vad jag skulle säga, med tanke på att det han sa var sant, även om jag själv inte ville inse det.

När allt hade lagt sig och jag hade kommit tillbaka ned på jorden igen kunde jag berätta för Justin vad det var jag hade drömt. Han satt helt tyst, och bara lyssnade på mig, precis vad jag behövde. Jag trodde att han skulle säga att allt det där skulle hända i verkliga livet, jag trodde han skulle säga ’vad var det jag sa’, men han satt bara där. ”Jag är rädd.” Han satt lutad mot sänggaveln, med mig mellan sina ben, och han höll ett stadigt tag om min mage, precis som att han aldrig ville släppa mig. ”Du behöver inte vara det. Jag finns vid din sida, jag kommer göra allt för att han inte ska komma i din närhet igen. Aldrig, någonsin.” Jag visste att jag kunde lita på hans ord, men hur skulle han som människa kunna klara av det. Alexander är så mycket större än honom, så han skulle utan problem kunna flytta på Justin för att komma åt mig. ”Jag vet.” Han strök mig över kinden, så tårarna försvann.

•

På eftermiddagen när allt hade lagt sig rejält gick jag ut på altanen och satte mig med en filt runt kroppen. Mobilen hade jag tagit med mig, jag visste vem jag skulle ringa. Direkt jag hörde rösten som jag inte hört på ett tag började jag gråta igen. ”Men lilla gumman, vad är det som har hänt?” Det var så underbart att höra människan prata. Oftast fick personen mig att tänka på annat, men denna gång gick det inte. ”Allt, allt bara rinner mellan mina fingrar, och jag kan inte hindra det…” Jag hann inte ens prata klart. ”Vill du att jag ska komma?” Jag nickade, glömde helt bort att den inte kunde se mig. ”Ja, om du kan och vill. Du är så varmt välkommer.” Vi pratade ett tag, om allt. När vi hade lagt på satt jag kvar där ute ett tag, i hopp om att få rensa mina tankar, men tror inte det funkade så speciellt mycket. Vad skulle jag behöva göra för att få Alexander ut ur mitt liv, och mina drömmar?

”Ska vi beställa pizza, och mysa framför tv:n?” Jag såg och hörde hur Justin och Liam satt ihop kurade i soffan, och hur Adriana lekte på golvet med sina dockor. Vårt hem höll sakta men säkert på att falla, likt ett korthus. Jag vet inte när någon städade det sist, eller när vi hade riktigt fint hemma. Det kändes hela tiden som att mina axlar fick mer och mer saker på sig, och jag höll på att bryta ryggen av all tyngd. Justin hann inte med något då han ganska ofta fick hålla om mig, och försöka få mig att förstå massa saker. Många kanske tycker att jag är elak mot Justin, att jag utan anledning kastade ringen på honom, på nyår, vilket by the way skapade stora rubriker dagen efter i tidningen tillsammans med Selenas smäll hon fick. Jag har mina anledningar till allt jag gör, visst kanske det var elakt att göra det när alla andra människor såg på, men jag tänkte inte så långt. Adriana studsade upp från golvet. ”Jag vill ha hawaii.” Hon har absolut inte fått sin pizzasmak från mig. ”Då blir det en sådan till damen, vad vill du ha då?” Justin vände sig om mot Liam, men han vände sig för långt så våra blickar möttes. ”Jag vill ha en med salami på.” Liam svarade honom, och struntade helt i om Justin inte kollade på honom.

Jag gick upp till sovrummet, precis som att någon hade kört över mig. Jag behövde tid för mig själv, jag ville inte att Justin skulle se mig som mest sårbar, jag ville inte att han skulle lägga all sin vakna tid på mig. Det fanns två andra som behövde honom mer än mig, så jag ville att han skulle vara med dem istället. Han skulle heller inte tycka synd om mig, allt är egentligen mitt eget fel från början. Hade jag kunna gett Justin allt han ville ha, skulle han inte ha varit tvungen att gå till Selena. Justin gjorde det jag fruktade, han kom efter mig. Jag kände hur sängen sjönk ned och hur han strök mig över ryggen, men jag försökte skaka av mig hans hand, jag ville inte ha hans medlidande. ”Baby, hur är det med dig?” Han slutade stryka mig på ryggen, men satt fortfarande kvar. ”Jag vet inte vad det är med mig.” Tårarna rann igen, varför hade jag helt plötsligt blivit så känslig för allt? ”Vill du att jag ska gå?” Jag visste att svaret jag skulle ge honom skulle få honom ledsen och sårad, men jag behövde tiden för mig själv ett tag. ”Liam och Adriana behöver dig mer än vad jag gör just nu. Förlåt.” Jag tittade upp på honom och en tår rann längs hans kind. ”Gråt inte snälla. Jag behöver bara reda ut mina tankar om allt. Och det gör jag nog bäst i min ensamhet. Jag kommer ned sen.” Jag kysste honom, samtidigt som vi båda grät. Precis som att det var sista gången vi skulle se varandra.

Att se tjejen man älskar så liten, det är det värsta jag varit med om. Det finns inget jag kan göra, hon kan bara reda ut allt detta själv, men ändå försöker jag. Hon hade rätt, Liam och Adriana behöver mig mer än vad hon gör, dem har ingen aning om vad som spökar i Clarissas huvud, vilket jag egentligen inte heller gjorde, men jag hade mina aningar. ”Vart är mamma?” Adriana är liten, och att det finns så sjukt mycket tankar och funderingar i henne trodde jag inte var möjligt, och hon är precis som sin mamma, vill gärna hålla sig för sig själv när hon är ledsen, förutom om hon gjort sig illa, då kryper hon gärna upp i knä på en. ”Hon sover.” Liam kollade på mig precis som att jag ljög. ”Är något fel på henne?” Vad svarar man där då? Jag satte mig ned bredvid Liam. ”Hon behöver bara vila några timmar, hon sov inget inatt.” Han skakade på huvudet och vände tillbaka blicken till tv:n. jag gick ut i köket och beställde pizza, precis som jag hade lovat barnen, mina två liv.

”Barn, pizzan är här.” Jag gick ut med kartongerna till vardagsrummet, då jag faktiskt lovade dem att vi skulle mysa framför tv:n. Dricka och bestick hade jag redan lagt fram, och dem kom springandes från två olika håll, Adriana från sitt rum, och Liam från sitt. ”Ska inte mamma äta?” Liam var fortfarande orolig för henne, vilket jag förstår att han var. Jag hade samma känsla i min kropp, som han troligen hade i sin. ”Nej, jag låter henne sova, hon har en pizza i ugnen om hon vill ha den sedan.” Han högg in på sin utan några fler funderingar, samtidigt som Adriana redan hade dragit i sig en stor bit. ”Coca Cola eller Fanta?” Adriana pekade. ”Gul.” Hon är så rolig. Och Liam ville ha Coca Cola. Vi åt alla tre under tystnad, och det dem inte visste var att jag hade en stor godispåse till efterrätt, så dem skulle troligen bli vilda som djur när jag låtit dem äta sig proppmätta. Mer godis till mig, elakt jag vet.

Jag plockade undan allt från bordet och städade verkligen undan det, och inte bara la det i köket. Adriana hade återgått till att leka med sina dockor, jag tycker att hon är duktigt som sjutton på att leka själv. Det är inte många barn som klarar av det. Men hon gör det, och det är jag glad över. Vi satte i en av alla våra Disney filmer, och Adriana satte sig ned i soffan igen, hon la sig ned på min högra sida, och Liam på min vänstra. Det var riktigt mysigt, men ändå kunde jag inte låta bli att tänka på Clar. Både Adriana och Liam somnade i soffan till den tredje filmen, vilket jag kunde förstå då dem ätit både pizza och hur mycket godis som helst, plus att klockan var runt 9 på kvällen. Jag bar in Liam till sig, och tog med mig Adriana upp för att lägga henne i sin säng. När jag kom in i vårt sovrum låg Clar fortfarande och sov, men bredvid henne låg det fullt med massa gamla bilder. Bilder på oss alla, hon och jag såg verkligen lyckliga ut. Liam var glad, och Adriana var liten. Frågan var bara, vad som rörde sig i hennes huvud.

Många av er trodde det var en dröm, och ni hade rätt. :) Nu är frågan, vem har hon ringt?