Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.

Justin och Tatiana önskar er en God Jul. ♥

”Baby, vakna.” Mjuka men framförallt blöta kyssar lämnades på min bara hud strax under örat. Jag ville inte gå upp, aldrig någonsin då jag låg så fruktansvärt skönt i Justins nakna famn. Han visste att jag absolut inte var en morgonmänniska så jag fattade egentligen inte grejen med att han skulle väcka mig så tidigt. ”Om inte du kliver upp nu får du inga julklappar.” Han har sällan gått på sitt säkra kort på en gång, så jag gick på mitt genom att vända mig om och leta rätt på hans läppar med hjälp av mina. ”Snälla, en liten stund bara.” Jag visste att han inte kunde säga nej till mig, så vi låg kvar där ett tag och bara myste. Säga att jag trivs i hans varma famn är en underdrift, jag älskar att ligga där och bara vara.

 

Vi har varit tillsammans i nästan fyra år och denna jul blir vår tredje tillsammans, och vi har lyckats skrapa ihop bådas familjer. Denna jul kommer bli så underbar, massa barn som springer omkring och vuxna som tar sig en nubbe för mycket. Justin har precis flyttat in i ett nytt hus, mycket större än det han tidigare bott i, så vi alla skulle få plats utan att ens behöva bråka. Jag hade lovat sedan flera veckor tillbaka att jag skulle stå för matlagningen tillsammans med min mamma och min mormor som utöver allt annat gör godaste maten ever. ”Är du klar snart eller?” Justin bankade på dörren som för första gången på länge var låst för att hålla honom ute. Jag var tvungen att få vara ifred en stund och jag insåg redan då jag klev in i badrummet att det skulle vara den enda tiden jag hade på mig. ”Japp.” Svarade jag och slog upp dörren iklädd endast handduken kring min kropp.

 

 

”Tati gumman, kan inte du rulla alla köttbullarna.” Mormor visste exakt hur man dirigerade ut arbeten så att vi alla var sysselsatta då hon bara någon minut tidigare satt min mamma på att skala potatisen. ”Självklart mormor.” Hon hatade att bli kallad mormor, men just då sa jag inte det för att vara snäll utan för att jag fick det jobbigaste att göra. ”Hey baby.” Justin la sina armar om mig precis när jag hade satt mig ner och tagit den första smörjan som sedan skulle bli en köttbulle. ”Hej sötnöten.” Han satte sig ned bredvid och tittade på mig, inte på vad jag gjorde, utan på mig. ”Vad?” Han log, inte med munnen utan med ögonen och dem tindrade sådär vacker som bara hans kan göra. ”Inget, du är så vacker bara.” Sedan pressade han sina läppar mot mina och placerade sin ena hand i mitt hår och höll mig kvar.

 

”Ungar, det är maaaat.” Både mamma och pappa tog ton när dem tillsammans bar in alla olika skålar och kastruller. Justin låg i sin sackosäck som var det första han köpte nytt när han flyttade, vilket irriterade mig, då jag var tvungen att antingen trängas med honom, eller ligga på honom. Maten smakade utsökt och jag älskade sällskapet vi hade, vi hade aldrig tidigare varit samlade alla. Och då menar jag verkligen alla. Justin hade flygit hit hela sin familj och dem verkade stormtrivas. När jag stoppade sista tuggan i munnen reste sig Justin upp. ”Jag och Tati tar disken så ni andra kan gå och sätta er i sofforna och ta det lugnt.” Jag trodde han hade gått och blivit totalt galen, och på köpet höll jag på att sätta i halsen. ”Egen tid, baby.” Viskade han i mitt öra innan han tog sin och Patties tallrik och lämnade den stora matsalen.

 

Det gick ganska bra till en början för oss att röja undan både disken och maten som blev kvar, men sedan spårade det ur. Jag hade valt en söt röd julklänning att ha på mig under dagen för att känna mig extra fin, även om jag visste att Justin alltid tyckte jag var fin. Ett par händer smekte sin väg upp över mina lår så att dem tillslut stannade på min rumpa som inte bar någonting då jag hade ett par string på mig, för att inte ge mig fula trosränder. ”Mmh, naken hud.” Jag förstod redan från början att han ville något helt annat än diska tillsammans med mig, men det gjorde mig inget, då jag troligen var lika kåt som han. ”Bara för dig baby.” Svarade jag och vickade mitt huvud till vänster så han fick fritt på min högra sida.

 

Att hans händer och andetag på min kropp kunde få min fitta att rinna till på nolltid det visste jag redan, men att jag skulle känna mig extra upphetsad för att vi hade familjen i ett rum bredvid, var inget jag visste. ”Jag har ingen lust att din mamma eller min pa..” Sedan fick jag inte fram mer då Justin stoppade två av sina fingrar i min mun och beordrade mig att suga. Jag älskar hur han tar kommandot i ”sängen”, att han visar hur han vill ha det, och framför allt, hur han får mig att känna mig som en liten slyna. Hans fingrar lämnade min mun, och dem var fulla i saliv.

 

Han placerade sig själv snett bakom mig, drog upp min klänning och pressade ner mina bröst mot ön som fanns i köket, och med mitt ansikte mot dörren. ”Va nu en snäll flicka och va tyst.” Viskade han tyst i mitt öra. Jag kunde inte annat än nicka tillbaka då jag absolut inte ville att någon skulle höra oss. Han snärtade till mig på rumpan och sa samma mening en gång till. ”Ja, jag ska vara en snäll flicka och vara tyst.” Han kysste mig på axeln och drog sakta ned mina trosor. Jag hade en inre dialog med mig själv, där den ena sidan frågade vad fan det var som hände, medan den andra typ jublade rakt ut och slet av sig sina kläder. Två fingrar entrade mig bakifrån och fick mig att sucka högt, jag sa inget, men suckade. ”Vad sa jag?”

 

Rena kastruller stod framför mig där Justin lät sina fingrar leta sig snabbt in och ut i mig. Jag bet mig så hårt i läppen att jag nästan kände blodsmak i munnen och höll mig så stadigt i den fina marmorbänken för att inte stöna rakt ut och be honom knulla mig hårt. Jag visste att han hade mer att ge, han skulle kunna hålla på hur länge som helst utan att tröttna. Jag var i stort sett körd denna kväll, han skulle knulla mig så hårt, länge och skönt att jag absolut inte skulle kunna gå på juldagen. Han saktade ned sina fingrar och jag kunde nästan känna hur han log bakom mig. Om det var någon av oss som kände min kropp var det han, han kände den bättre än vad jag själv gjorde. Han tog min oskuld och har sedan dess visat mig en värld jag inte trodde fanns. ”Snälla..” Var allt jag hann säga innan han klashade till mig på rumpan igen.

 

Han lät mig aldrig komma, han slutade precis när jag var på väg över kanten, och det fick mig att stöna högre än jag trodde. Utan att egentligen veta vad som skulle hända vände jag mig om och gick ned på knä framför honom. Han ogillar att jag tar kommando. ”Låt det gå för denna gång.” Jag log inombords och knäppte upp hans byxor som jag strykt kvällen innan. Hans kuk slog upp mot magen på honom när jag fått av honom både byxor och kalsonger, han hade knappast blivit så hård under tiden som han pullade mig. Han hade säkert gått omkring i stort sett hela dagen och tänkt sexuella tankar, om mig får jag hoppas.

 

Jag lät min tunga stryka längs undersidan på honom och hörde hur hans andning blev tyngre. Hade jag stått framför honom hade jag nog sett hur hans ögon rullat in i skallen, av ren njutning. Vi hade tillsammans lyckats få mig att ta honom så långt ned i halsen att min näsa strök efter hans nedredel på magen utan att jag kände kväljningar. Slem och saliv följde med när han lämnade min mun, men det gjorde inte mig något, i mina ögon var det sexigt. Mina båda händer fattade ett grepp om honom och runkade honom några gånger samtidigt som min tunga slickade runt och på hans ollon. ”Sluta innan jag kommer. Jag vill knulla dig.” Han pratade för första gången, vilket fick mig att tvärstanna, och inte röra honom igen. Jag gav igen efter hans sätt att sluta.

 

Han pressade min kropp mot bänken och drog ned min dragkedja på klänningen, vilket fick mig att stelna till. ”Slappna av baby. Ingen kommer komma hit.” Han fattade varför jag stelnade till men fick mig lugn ganska på en gång. Klänningen föll till golvet och där stod jag, lika naken som den dagen jag föddes, för drygt 20 år sedan. Jag började knäppa upp hans skjorta, knapp för knapp, samtidigt som vi kysste varandra både hungrigt och passionerat. Från vardagsrummet hörde jag hur alla skrattade tillsammans och hade en riktigt trevlig tid, vilket jag också hade, tillsammans med Justin i köket. Han lyfte upp min på bänken och placerade mina fötter på kanten så att mina ben särades framför honom. Jag satt där naken och öppen för honom att se på.

 

Han gick ned framför mig, masserade mina bröst varsamt med båda sina händer samtidigt som han slickade min fitta, mjukt och hårt på samma gång. Mina händer placerade jag bakom mig så att jag hade något att luta mig tillbaka på samtidigt som jag lät mitt huvud falla tillbaka. Hans tunga visste exakt vad den skulle göra, hur han skulle föra den för att få mig så nära gränsen, men utan att falla över. ”Kom för mig älskling.” Viskade han mot min bara hud och pressade in två fingrar i mig. Jag kom och skakade så kraftigt att jag inte kunde hålla tillbaka ett fnitter. Jag visste att jag var tvungen att vara tyst, och det tog all min kraft jag hade i min kropp att lyckas med det. ”Duktig flicka.” Han kysste mina läppar vilket fick mig att känna smaken av mig själv, och det var absolut inget jag hade något emot. ”Du smakar så fruktansvärt gott. Jag skulle kunna leva på dina safter.” Han kysste mig ned över halsen och hamnade vid mitt ena bröst samtidigt som hans fingrar spelade över min klitoris som fortfarande var i upplösningstillstånd.

 

Han vände mig om och placerade mina händer på bänken framför mig, samtidigt som han beordrade mig att svanka riktigt ordentligt. Hans ollon smektes fram och tillbaka över min drypande fitta, han retade mig, och han gjorde det medvetet för att han visste att han kunde. ”Knullar inte du mig inom tre sekunder kommer inte du får smaka på mig mer.” Jag log nöjt för mig själv efter det utlåtandet, och jag hörde hur han drog efter andan. Känslan när hans hårda kuk gled in i mig var obeskrivlig. Jag hade aldrigt tidigare känt just den känslan i min kropp. Min andra orgasm kom omgående, men det var inget som Justin brydde sig om, utan knullade mig bara hårdare och djupare vilket gjorde så att orgasmen höll i sig.

 

Att bli tagen bakifrån i köket hemma hos min pojkvän och av just honom, till ljudet av bådas föräldrar, syskon och mor - farföräldrar var så upphetsande att mina ben vilken sekund som helst skulle vika sig under mig. ”Stå stadigt.” Hans grepp om mina höfter hårdnade samtidigt som han kysste mig mellan skulderbladet och slickade mig kring halsen. Även om bakifrån var den bästa ställningen för att ge mig en orgasm valde jag att knuffa undan honom och hoppa upp på bänken igen så att han kunde entra mig framifrån, så att jag kunde både se och ta på honom. ”Baby, du är så fruktansvärt trång.” Hans sexiga små meningar kunde få alla grannar att veta hans namn, helt utan anledning. ”Bara för dig älskling. Fortare.” Han hade sina armar bakom mig så att han halvt lutade sig över mig. ”Kyss mig. Kväv mina stön, jag kommer.” Han gjorde som jag bad honom och pressade samman våra läppar samtidigt som jag kom ännu en gång.

 

 

Han ville inte komma, han ville ge mig det han precis gett mig utan att få något tillbaka själv. Jag älskar honom för det, han vet vad han vill ha, men han tar det inte. Jag älskar honom för att han är så osjälvisk. Justin fick upp sina byxor, dock hade han lite problem när det kom till att få ned sin stående kuk, men han lyckades. Jag struntade i mina trosor då han hade stoppat dem i sin ficka på byxorna, men han hjälpte mig att dra upp dragkedjan på klänningen. När vi kom ut till dem andra uppfattade dem ändå inte att vi varit borta i nästan en timme. Dem fortsatte skratta och diskutera lite minnen mellan mig och Justin. Han kom upp bakom mig, kysste mig på halsen, nafsade i min örsnibb och viskade. ”Jag kommer knulla dig härifrån till evigheten när alla andra gått och lagt sig.”


Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.

This thing we have. - Del tre.

 

”Hur mår du nu? Det är två månader sedan som du tappade greppet på din dotters dop.” Åter igen var jag på Dr. Barkley’s kontor, eller klinik kanske man ska kalla det. Då hon faktiskt är en psykolog. Jag visste inte vad jag skulle svara, jag ville inte känna efter, göra mig själv besviken. Framför allt ville jag inte göra Liam besviken. Jag ville inte att han skulle känna sig lämnad, eller känna att han gjorde ett stort misstag som skaffade barn med mig. Jag vill älska min dotter, precis som vilken mamma som helst, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till, jag hade aldrig en mamma som älskade mig. Inte på det sättet i alla fall, hon tittade säkert ner på mig från himmelen och älskade mig därifrån, men jag fick aldrig chansen att känna en mors villkorslösa kärlek. ”Jag tror att jag mår bra. Jag vet inte.” För första gången på våra samtal satt hon bredvid mig i soffan, istället för i fåtöljen framför mig. Hon skrev inga anteckningar, hon fanns bara där, lyssnade och pratade med mig. Det var inte som att vi letade fel på mig, utan mer som att vi förde ett vanligt samtal, vilket jag faktiskt uppskattade mer än vanligt. ”Du ska få några tabletter med dig hem. Som gör att du kommer må bra igen.” Hon reste sig upp och gick till ett skåp hon hade precis bakom dörren. ”Jag tror att jag vet vad det är som har hänt med dig. Jag vill inte säga att du är sjuk, för det är du inte, detta är mer vanligt än något annat när det kommer till barn. Du lider av förlossningsdepression. Det är inget farligt, jag lovar dig det.” Att höra henne tala om för mig vad som är fel, gjorde mig faktiskt glad. Man kan på ett annat sätt hantera saker och ting om man vet vart man ska börja. ”Tack så hemskt mycket.”

 

Väl hemma och innanför dörren kunde jag höra hur Liam visslade från köket. Han har aldrig någonsin visslat i min närhet, vilket faktiskt gjorde mig lite busig. Jag smög in i köket och fick se honom stå och diska, kom igen, vi har en diskmaskin. Något var verkligen inte som det skulle. Men det var roligt, och det gjorde mig nyfiken. Jag slöt mina armar om honom bakifrån och kysste honom på axeln. ”Baby, vad är det som har hänt?” Han skrattade till, la ned tallriken och svampen i diskhon för att sedan vända sig om mot mig. En kyss på min panna, näsa och sedan en på läpparna. ”Jag har saknat dig. När du nu är hemma kan jag stoppa in allt i diskmaskinen och umgås med dig, min vackra prinsessa.” Han gjorde mig glad, han fick mig att rodna samtidigt som han återigen kysste mina läppar. ”Esmie somnade kanske 10 minuter innan du kom hem, och hon var jätte trött.” Var det enda han sa och lyfte upp mig på diskbänken. Han kysste mina läppar på ett sätt han aldrig tidigare gjort. Kyssarna fortsatte ner på halsen och hans händer vandrade på insidan av mitt linne. Det var längesedan som han och jag hade enbart 10 minuter för oss själva, och jag hoppades att den stunden skulle bli lite längre. Hans linne satt inte speciellt länge på hans perfekta överkropp, det hamnade på golvet tillsammans med alla andra våra kläder. Jag satt på köksbordet i enbart ett par spets trosor, och älskade mannen framför mig med hela mitt hjärta.

 

 

”Visst pappa, eller va? Va snackar du om? Paris.” Att höra Liam så förvirrad gjorde mig minst lika förvirrad som honom. Han gick omkring i vardagsrummet och kliade sig i huvudet, vilket troligen skulle lämna spår på golvet. ”Baby, lugna ner dig.” Han skakade bara på huvudet och fortsatte lyssna på vad Justin hade att säga. ”Jaja, ja, vi packar väl då. Nästa gång önskar jag att du kunde komma med detta lite tidigare.” Jag tror att han klickade sin egen pappa i luren för att han var irriterad, då han vände sig mot mig med inte ett så trevligt ansiktsuttryck. ”Vi måste packa.” Det var det enda han sa innan han försvann in i vår garderob för att plocka fram våra två resväskor. Jag fattade ingenting. Absolut ingenting. Väskorna flög ut ur garderoben och träffade väggen mittemot. ”Liam, för i helvete. Lugna ner dig och tala om vad fan det är som händer. Varför måste vi packa?” Han kom tillbaka in i vardagsrummet och satte sig ned i fåtöljen längst från mig. ”Min underbara pappa ska vara med på en gala inne på Disneyworld.” Han sa allt i en enda mening, med betoning på underbara. Jag kunde faktiskt inte undgå leendet som bildades på mina läppar. ”När ska vi åka? Och hur länge blir vi där?” Han tittade på klockan, och det var nog då jag insåg att vi hamnat i trubbel. ”Åtta ikväll, om 5 timmar. En vecka.” Vilken tjej i världen kan packa för en veckas semester på mindre än 4 timmar? Svara mig på den frågan och den tjejen får hjälpa mig. ”ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK?” Jag höjde nog rösten lite för mycket för mitt eget bästa. Han stirrade på mig. JAG? Det är min pappa som håller på. Inte jag.”

 

 

Hade Esmie varit äldre hade hon frågat vad det var för fel på hennes föräldrar, för när jag och Liam satte oss ned i privatplanet Justin hade så andades vi ut och in ikapp med varandra. Jag var helt färdig, och allt låg troligtvis nedslängt i min väska, vilket skulle göra allt skrynkligt. Clarissa satte sig ned bredvid mig med ett leende jag inte kunde tyda. ”Hej gumman. Hur mår du?” Hon sträckte sig efter en vattenflaska från kylen och gav mig den innan hon tog en åt sig själv. ”Jag mår bra. För första gången på länge är jag ärlig när jag säger det.” Hon kramade om mig, innan ett brak hördes från längre bak i planet. PAPPA, säg åt Jana. Hon nyps.” Justin reste sig upp från sin plats och gick bak mot damerna längre bak. ”Nu lägger ni två av. Vi ska snart lyfta och då vill jag att ni har lugnat ned er.” Han suckade när han kom tillbaka och mumlade för sig själv. ”Helst sover.” Vilket fick oss andra att skratta. ”Justin. Ge dig nu. Detta kom som en chock för oss alla. Vi gör det bästa av detta, och vi kommer ha så kul.” Hon flyttade sig så att hon hamnade bredvid Justin och gosade in sig i hans famn. Det väckte Liam till liv, han flyttade sig så att han hamnade bredvid mig. ”Sötnos, du borde försöka sova lite. Jag skyddar dig.” Han sa det sista med ett leende och kysste mig. ”Du borde också sova lite.”

 

”Baby, vi är framme.” Att bli väckt med massa kyssar är det bästa jag vet, men helst inte framför andra, det är bara pinsamt. Liams hals är bästa stället att gömma sig för alla andra, och han vet om det. ”Nej, du får inte somna om. Vi måste kliva av planet nu.” Han reste sig och drog med mig upp vilket fick mig att slå upp ögonen illa kvickt. Vädret i Paris var strålande, men det var inte så konstigt då det var mitt i sommaren. Konstigt nog, eller inte, stod det en limousin och väntade på oss när vi klev av. Liam sträckte sig efter min hand och vi gick mot bilen. ”Ni två delar på en svit.” Justin pekade på oss två. ”Och min lilla sötnos.” Fortsatte han och kollade ned på Esmie som fortfarande sov sött. Jag kunde inte låta bli att le. Att jag har lyckats hitta en sådan underbar grabb som Liam, och fått hans familj med på köpet. Jag älskar dem alla. Justin fortsatte att dela upp rummen, Adriana fick ha med sig sin lillebror Jamie, vilket inte uppskattade speciellt mycket från början, men hon valde att acceptera det tillslut. Justin och Clarissa fick i alla fall med sig Juni och Jana, men dem är nog goda för 5-6 stycken ibland. Jag har inte varit med familjen Bieber utanför Stratford, och hemma är det egentligen ingen som reagerar över Justin på det sättet som jag läste om som yngre. Så när limousinen rullade upp utanför hotellet stormade folk bilen, tjejer som var äldre än mig. ”Jag minns hur tjejerna var när jag var yngre, men detta. Kom igen. Dem är i vår ålder, älskling.” Clarissa skrattade med oss andra, dock inte Liam han skakade mest på huvudet.

 

Hotellet var underbart vackert på insidan och personalen var riktigt trevliga. När Clarissa hade hämtat ut alla våra nycklar stod vi alla i hissen på väg upp till våning 29, den högst upp. ”Minns du första gången vi var här?” Alla spände öronen ordentligt mot Justin som tittade sin fru i ögonen. Hennes kinder blev rosiga och hon nickade. ”Har ni varit här förut, mamma?” Jamie var exalterad, men jag visste bättre än att fråga, och framför allt vilja veta. ”Ja, gubben. När mamma och pappa var här första gången var Liam 2 år, och dem träffades för första gången.” Clarissa vände sig mot Liam och rufsade till honom i håret. ”Han var så söt då.” Liams ögon spärrades upp och jag började skratta. ”Jag vet, nu är jag bara jävligt snygg.” Både Justin Clarissa slog till honom på varsin axel. ”Språket!” Sa båda två i munnen på varandra. ”Så går det grabben.” Jag blinkade till med ena ögat och hissen plingade till. Väskorna fanns redan på vårt rum när vi kom upp så jag rullade in våra i sovrummet och gick tillbaka ut för att ta upp Esmie som hade vaknat för ett tag sedan.

 

Vi alla satt nere i restaurangen och väntade på vår mat. Flygresan hade varit lång, även om jag sov i stort sett hela tiden, men mat skulle nog göra susen. ”Skulle inte ni grabbar kunna ta barnen ikväll, så kan jag och Clarissa få gå ut och ta oss en drink, eller två?” Clar nickade gillande mot mig och såg sedan på sin man. Både Justin och Liam tittade på varandra precis som att vi hade blivit galna, eller i alla fall jag. ”Ja, egentligen så.. Eller ja, jo. Men det kan vi göra.” Justin tappade tungan på vägen, men det ordnade upp sig på slutet. ”Yey, you go girlie.” Clar såg på mig, vi slog ihop våra händer och jag tog en klunk av mitt bubbelvatten. ”Vad ska vi göra då pappa?” Juni och Jana fick den speciella förmågan att säga exakt samma sak, samtidigt, när dem föddes. Det skrämde mig dem första gångerna jag hörde det, men nu har jag blivit van och det underhåller mig. ”Jag vet inte mina änglar, har ni något speciellt ni vill göra?” Båda två kollade på varandra för att sedan utbrista högt och tydligt. ”Bada i poolen, dricka saft och vara uppe jäääätte länge.” Liam skrattade till, men insåg nog senare att han faktiskt var en av dem två som skulle ta hand om dem. Jamie däremot protesterade, och tänkte vara inne på hotellrummet för att spela tv-spel. Han hade fått den förmågan av Justin, i alla fall enligt Clarissa. ”Jag kan vara med er.” Adriana höll om sina systrar med bredaste leendet någonsin. ”Bästa storasystern ever.”

 

 

Att vara ute med enbart Clarissa var faktiskt ganska skönt, även om jag saknade min lilla prinsessa och min underbara pojkvän, men dem fick klara sig utan mig en kväll, precis som jag fick klara mig utan dem. Vi satt på en av alla krogar bland Paris gator, en där det var blandat med ungdomar och äldre, vilket passade oss ypperligt. ”Får jag fråga dig en ganska personlig sak?” Clarissa tittade på mig och svalde den mängd Cosmopolitan hon hade i munnen. ”Självklart gumman.” Jag visste egentligen inte hur jag hade tänkt när jag frågade henne det, men nu var jag tvungen att kläcka ur mig frågan jag hade. ”Hur kommer det sig att du och Justin har 5 barn tillsammans, men med Liam 6 stycken?” Hon log ett halv finurligt leende. ”Oh, nej nej nej. Inte så, klart jag fattar hur dem blev till. Men ah, nej gud. Glöm det.” Vi båda började skratta, men mina kinder hettade till en aning. ”Jag förstår hur du menar. Men 5?” Jag började räkna alla i huvudet och till sist blev även Theo uppräknad, så jag hade räknat dem rött. ”Ja, Adrianas tvillingbror också, han är fortfarande ditt barn. Din ängel, och han älskar dig.” Hon kramade om mig, och jag kunde inte undgå att höra hennes snyftningar. ”Gud, förlåt.” Jag stelnade till. ”Åh nej, gumman. Inte ditt fel, var bara längesedan jag hörde hans namn.” Vi tog en varsin klunk och bad bartendern om en ny. ”Vi älskar barn, och det har aldrig varit något vi funderat över när jag blivit gravid. Vist har vi haft våra upp och ned gångar, men jag älskar honom, och alla barn han gett mig.” Jag såg hur glädjen sprudlade i henne. Hon var verkligen lycklig. ”Ibland funderar jag om ni aldrig ägt en tv eller något.” Hon skrattade högt och tydligt, för att sedan luta sig mot mig. ”Den har vi aldrig på.”

 

När vi kom tillbaka till hotellet var klockan drygt 2 på natten, och med det förstod jag att Liam hade gått och lagt sig tillsammans med Esmie. Fast jag hoppades verkligen att hon hade somnat i sin egen säng, så att jag fick Liam för mig själv. Min kropp hade verkligen ropat efter honom, i alla fall efter den där gången på köksbordet för bara några dagar sedan. Det hade verkligen tänt en eld inom mig, en eld som slocknat då jag blev gravid. Jag och Clarissa sa god natt till varandra utanför min dörr då hon skulle gå drygt 5 meter till för att komma till sin egen, och vi hade lovat varandra att ses vid frukosten morgonen efter. Liam satt i soffan i enbart ett par mysbyxor på sig, och sin Ipad i handen. ”Hej baby.” Han la ifrån sig paddan när han hörde att jag kommit in och reste sig upp för att komma mig till mötes. ”Jag har saknat dig.” Sa han med ett brett leende innan han kysste mina läppar hungrigt. ”Har allt gått bra?” Han nickade, men fortsatte. ”Det är dock ganska jobbigt att ha så många barn runt om sig, så jag förstår inte hur jag orkade när jag bodde hemma och alla var yngre.” Han smekte min kropp och pressade upp mig mot väggen på väg in i sovrummet. Kände jag honom rätt skulle vi inte hinna dit. ”Du fattar inte hur mycket jag vill ha dig inatt.” Jag fortsatte backa in i sovrummet och landade mjukt ner i sängen med honom över mig. Klänningen jag hade på mig drogs sakta upp över mina ben och försvann över mitt huvud innan jag ens hann reagera. ”Du är så vacker.” Kyssar ner längs min hals och vidare ner mellan mina bröst gjorde att min rygg kröktes en aning. Hans andetag lämnade osynliga spår över min släta mage och träffade tillslut min troskant.

 

 

Morgonen var kommen då vi alla skulle frakta oss mot Disneyworld, och låta Justin kliva upp på scenen och göra det han alltid gjort och då riktigt bra. Alla barnen var klara och påklädda, förutom Adriana. Hon hade tydligen problem med att välja kläder. ”Ska jag ha byxor eller kjol?” Vilket dilemma, eller ah, jag var nog säkert likadan när jag var i hennes ålder. ”Det är varmt ute, så ta kjolen.” Snabbt som attan drog hon på sig den och tittade sig en sista gång i spegeln innan hon och jag gick ned till lobbyn och slöt upp tillsammans med dem andra. Justin var precis som vanligt, detta var något han gjorde varje dag när han var yngre, så jag förstår om det fortfarande sitter i. ”Bilen är här nu.” Det var Liam som kom tillbaka efter att ha varit ute och tagit luft. Han fångade min hand med sin lediga, då han hade Esmie på den andra. Barnvagnen låg redan ned i skuffen på bilen så vi skulle slippa gå och bära på henne där inne. ”Är du taggad?” Liam kysste mig på kinden innan vi hoppade in i bilen. ”Ja, som sjutton. Du då?” Han såg mig djupt i ögonen. ”Ja, på att se dig i ditt esse.” Bilresan var för en gångs skull ganska lugn, det var ingen som skrek i munnen på den andra, eller någon som bråkade. Precis innan vi kom fram till bil ingången såg vi alla vad som hände. Folk stormade återigen bilen, och Justin vevade till och med ned rutan och skrev några få autografer. ”Det är så konstigt att se detta. Jag var en av dem för flera år sedan.” Han kollade på mig och fyrade av ett riktigt Bieber leende. ”Det var något nytt.” Jag kollade chockat på honom. ”Det är ju inte direkt något man skryter om när man är tillsammans med din son.” Vi alla skrattade innan det var dags att kliva ur bilen.

 

”Justin Bieber, här är din mikrofon. Du ska gå dit, för att bli stylad, och när du är klar där ska du gå dit.” En äldre man med ett stort headset stod framför Justin och pekade åt alla håll och kanter. Jag tror inte att han riktigt hann med när mannen pratade och pekade samtidigt. Clar hade fullt upp med att hålla koll på alla barn, vi var ju trots allt på Disneyworld och dem ville allt annat än sitta still och lyssna på vad hon sa. Jag hade då lovat henne att hjälpa till, Liam tog barnvagnen och gick omkring lite för att försöka få Esmie att somna innan allt drog igång. Aldrig någonsin hade hon haft problem att sova i höga volymer, vilket vi uppskattade till max. Rihanna och Nicki Minaj var två av dem stora artisterna som gick förbi oss och hälsade. Det var konstigt, men självklart hälsar man tillbaka. Väluppfostrad som jag är. När Justin försvann bort för ännu en förberedelse valde vi alla att gå ut mot publiken. Ingen av oss kände det där riktiga suget för att trängas bland alla människor längst fram, men vi ville inte heller hänga på VIP avdelningen som några översittare, så vi gick och ställde oss en bra bit ifrån. Men det gjorde mig inget. Jag hade återupplevt detta tidigare i mitt liv, men ville fokusera på nuet, så jag överlät allt det andra till alla andra som var där.

 

 

Sista kvällen i Paris valde vi att bara gå omkring på gatorna. Galan två kvällar före hade varit helt underbar. Jag hade verkligen saknat att både se och höra Justin uppträda live. Han gjorde ett toppen jobb om ni frågar mig. Minnen från när jag var yngre och såg honom för första gången fladdrade förbi min näthinna och jag älskade varje minut av det. ”Mamma, jag är hungrig.” Jamie hade nog tröttnat på att bara vandra omkring och ville ha något att göra, och det enda han kom på var mat. ”Vi ska snart gå tillbaka till hotellet och äta. Stå ut en liten stund till gubben.” Utan att han riktigt var medveten om det var vi redan på väg tillbaka till hotellet, men han sa faktiskt inte ett ljud till om det.

När vi faktiskt hade satt oss ned vid bordet och fått in våra menyer visste tvillingarna och Jamie redan vad dem ville ha. Det var inget snack om saken om att dem ville ha hamburgare. Det var det enda dem hade tjatat om. Jag och Liam tog en varsin pastarätt, men det slutar alltid med att vi äter från varandras tallrikar. Vi hade redan beställt vad vi ville ha och dricka så det kom in precis efter att vi hade satt oss nästan. Vi alla satt helt knäpptysta runt bordet och väntade på att kyparen skulle komma och ta våra beställningar, när Clarissa helt plötsligt kastar ur sig något jag aldrig i min vildaste fantasi hade trott. ”Jag är gravid.” Justin satte bokstavligen tungan i halsen, Liam stirrade på sin mamma, Adriana slutade dra sina fingrar genom sitt hår, Jamie lutade sig tillbaka i stolen, och tvillingarna fortsatte med sitt. ”Ingen tv nu igen.” Jag var bara tvungen att droppa den meningen. 


 

Detta var faktiskt sista delen i denna lilla berättelse, så nu hoppas jag att ni har fått det avslut ni ville ha. För HITRISA är nu helt över, och allt som hör där till. Jag är rätt nöjd, har dock tagit ett tag, så jag har säkert glömt bort massa viktiga saker, men säg till isf.. ♥♥♥


Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.

This thing we have. - Del två.

 

Att besöka en psykolog för att prata om sina problem är inget jag kan rekommendera, men det är något jag gör för att Liam ska klara av att leva tillsammans med mig. Jag behöver ha någon annan att prata med, och det var enda utvägen. Dr. Barkley, det var hon jag hade som psykolog, och hon var faktiskt helt underbar. ”Vad har hänt sedan sist?” Hon och jag träffas en timme en gång i månaden, ibland kan jag tycka att det är för liten tid, och ibland för mycket. Då jag satt där var det en sådan dag då jag aldrig ville gå därifrån. Och jag tror att hon uppfattade det då vi till och med hade satt oss ned i soffan. ”För mycket. Varje gång jag ser Esmeralda vill jag bara försvinna.” Hon nickade på huvudet och skrev ned några anteckningar. Jag har faktiskt inte brytt mig om vad det är hon skriver om mig, då jag bara bryr mig om hennes närvaro. ”Varför tror du att du känner så?” Ibland blir jag irriterad när hon ställer sådana konstiga frågor, men hon letar verkligen efter svar i mitt undermedvetna, och ibland är det bra, men vissa gånger vill jag bara be henne dra åt helvete. ”Jag vet inte. Allt var så fruktansvärt bra innan jag födde henne, eller överhuvudtaget visste att hon fanns i min mage. Liam var otrogen mot mig under graviditeten, och det var väl egentligen då allt spårade ur riktigt.” Samtalet flöt på ett tag, och jag förklarade för henne hur jag var mot både Liam och Esmie, vilket inte var något jag var stolt över. Jag visste innerst inne att Esmie behövde en mamma som tog sig samman, men varje gång hon var med mig så grät hon, eller så var det jag som helst enkelt glömde bort henne. Liam hade till och med blivit så rädd att lämna henne i min ensamhet. Vilket jag faktiskt kan förstå då vad som helst kunde hända.

 

Vi tog en liten paus, där jag fick chansen att sträcka på benen och ta frisk luft. Det fanns många saker som Dr. Barkley inte visste om mig, och jag tänkte låta det förbli så, men sedan fanns det andra saker som hon någon gång skulle få veta, tids nog. När jag återigen klev innanför hennes dörr satt hon ned i fåtöljen mitt emot soffan som jag brukade sitta i. Hon hade sin vanliga vita kaffekopp och sin röda bläckpenna. ”När vi döpte vår dotter, Esmie…” Hon tittade på mig när jag satte mig ned i soffan och lutade mig tillbaka. Det syntes på henne att hon spetsade sina öron för att höra fortsättningen på min historia, men jag visste inte hur jag skulle få fram det rätt. ”Alla gav vår dotter massa olika doppresenter, men det var en som stack ut.” Jag fick ont i magen, jag kände samma sak som jag kände när jag fick se vad det var. Jag slöt mina ögon och tog två djupa andetag innan jag kollade upp på henne. Hon satt precis likadant som när jag stängde dem. ”Vad fick hon?” Hennes ton var lugn, hon lät verkligen intresserad, även om jag visste att det bara var hennes jobb att få fram all information. ”Justin gav henne ett startkapital på en miljon.” Jag fick ut hela meningen i ett andetag, och jag såg på henne att hon blev förvirrad. ”Oj…” Hon tog en paus i sitt sätt att svara mig, men jag avbröt henne. ”Du behöver inte svara. Du anser det säkert vara ett bra sätt att börja sitt liv på.”

 

 

När jag kom hem från kliniken satt Liam framför tv:n med Esmie på sitt bröst, dock sov hon och snarkade lika sött som Liam brukade göra förut. ”Hey baby, hur mår du?” Han såg på mig direkt att jag bara ville försvinna från jordens yta, vilket var anledningen till att han bara frågade hur jag mådde. Han visade så enkelt att han brydde sig, vilket var det som skrämde mig mest. ”Kan du hålla om mig.” Jag brast ut i tårar bara genom att uttala dem få orden så tyst att jag trodde bara jag kunde höra det, men jag hade så fel då han la ned min ängel i soffan och kom fram till mig. Utan ett enda ord drog han in mig i sin famn och bar mig till soffan. ”Schyy baby. Allt kommer att bli bra. Du måste våga tro på dig själv, okej?” Jag vet att han bara vill väl när det kommer till att försöka trösta mig, eller få mig att öppna mig för honom, men jag kan inte ta emot det. Han förtjänar så mycket bättre än e tjej som inte ens kan ta hand om sig själv, så frågan är då hur jag ska kunna ta hand om Esmie. ”Jag älskar dig. Jag gör verkligen det. Även om jag inte kan visa det.” Jag pratade mot hans hals då det var där mitt ansikte var placerat. ”Jag vet att du älskar mig. Beviset ligger här bredvid oss. Titta på henne, för mig skull.” Jag vred mitt huvud så att jag såg på Esmie som låg ned i soffan bredvid oss. Hon var vacker min lilla flicka.

 

Den natten sov jag inte speciellt mycket då jag faktiskt satt ned i soffan med Esmie i famnen, för första gången på flera månader kunde jag se på henne och se en underbar tjej. Hon var min och Liams, och jag ångrade inget, just i den stunden. Hon var lite mer än 8 månader och hade ett helt liv framför sig. Ett liv jag skulle göra allt för, hon skulle aldrig behöva gå till skolan med en klump i magen, eller känna att hon inte kunde vända sig till mig om något var fel. ”Baby, vad gör du uppe nu?” Jag sneglade mot klockan som stod bredvid tv:n och såg att dem lime gröna siffrorna visade 03.34. ”Jag håller vår prinsessa.” Liam satte sig ned bredvid mig, och lutade sitt huvud mot min axel. ”Hon är lika vacker som du. Glöm aldrig det.” Han kysste mig på kinden och snosade på min hals. Det kittlade en aning så jag fnissade till. ”Sötnosen då, jag älskar när du fnissar. Du gör det inte så ofta, är därför det är lite extra att höra det.” Han tog mig med storm i början, och han gör det fortfarande. ”Jag älskar dig, och jag är så fruktansvärt ledsen att jag har varit ett vrak dem senaste månaderna.”

 

 

”WIIIIINA.” Det är ungefär så det låter när man kliver in innanför dörren hemma hos Bieber´s. På senare tid har även Clar och Justin hoppat fram bakom någon dörr, eller draperi och skrikit ikapp med sina barn. Det är verkligen en underbar känsla, men inte dem få gångerna som Esmie faktiskt sover, och vaknar av livet som uppstår. ”Schyy.” Alla lydde min order och strömmade fram tysta och tittade på henne. Adriana tog bilbarnstolen av mig, så jag kunde lugnt och sansat hänga av mig min jacka och låta Adriana ta av Esmie alla kläder hon hade. ”Justin, skulle jag kunna få prata med dig?” Jag hade inte haft chansen att prata med honom sedan den lilla incidenten på Esmie’s dop. ”Självklart. Clar kan ta med sig barnen in i vardagsrummet, så kan du hjälpa mig med maten.” Med ett leende på läpparna knuffade han ut sin fru ur köket, och såg till så att ingen av barnen stod bakom dörren eller i närheten.

 

”Vad ville du prata om?” Han ställde sig vid diskbänken där han hade plockat fram alla grönsaker som skulle bli till en god sallad för hela familjen. Att hoppa upp och sätta sig bredvid honom blev svårare än jag trott, då jag verkligen höll på att krångla till allt, men tillslut lyckades jag. ”Jag vill först och främst be om ursäkt över mitt beteende sist…” Han avbröt mig ganska på en gång genom att släppa kniven och vända sig mot mig. ”Du har ingen att be om ursäkt för, jag borde ha kollat med dig om det var okej innan jag gjorde det jag gjorde.” När han hade tystnat skakade jag på huvudet hysteriskt, för att visa honom att han hade fel. ”Nej nej nej, jag blev bara så överraskad. Visst viste jag att det skulle komma något stort av dig och din familj, men hade aldrig räknat med det där.” Han bländade mig nästan med sitt leende, men jag visste att han förstod mig. Har jag något på mitt hjärta eller bara funderar över något litet brukar det vara till honom jag går. Han drog in mig i sin famn och såg till att jag hamnade på mina två ben igen. ”Du vet väl om att jag ser dig som min familj, och för min familj finns bara det bästa.” Jag såg över axeln på honom och fick syn på Clarissa som stod i dörren. ”Gumman. Kom hit.” Även hon föll ut sina armar vilket fick mig till tårar. Jag har alltid vetat att familjen är allt för dem, men det var nog i den stunden som jag faktiskt insåg att jag gjort den större tillsammans med deras äldsta son. 

 

Liam klev innanför dörren precis i tid för att maten skulle serveras. Esmie var vaken och satt i knä på Justin. När jag var yngre och lyssnade på hans musik, följde honom på twitter och såg upp till honom, såg jag aldrig honom som en människa som skulle skaffa en stor familj. Men när jag ser honom med min egen dotter så ser jag glädjen i hans ögon. Han verkligen älskar henne, dock inte lika mycket som jag och Liam, det finns det ingen som kommer göra. Aldrig, någonsin. ”Maten är klar.” Alla barnen kom springandes från alla håll och kanter. Ibland blir jag faktiskt lite svettig när jag tänker efter att alla barn faktiskt varit små, och att Justin och Clarissa tagit hand om dem alla. Jag fattar inte hur dem har orkat, och hur dem fortfarande orkar. ”Ska jag ta henne?” Liam var på väg att sträcka sig efter Esmie när Justin bara skakade på huvudet och tog upp nappen som låg på bordet. ”Tänkte om du ville äta, pappa.” Återigen blev svaret en skakning på huvudet. ”Om jag vill äta så kan jag bädda ner henne, men jag klarar detta. Har gjort det med 4 andra.” Clarissa skrattade till, vilket fick oss alla att vända på oss mot henne.

 

Vi började äta under tystnad, men det såg ut som att Liam inte kunde släppa att hans mamma skrattade åt det Justin precis sagt. ”Varför skrattade du?” Han vände uppmärksamheten mot sin mamma som med ett leende på läpparna tuggade ur munnen. ”Din pappa var en riktig hejare på det där med att mata barn. Han satt ofta i soffan med både Juni och Jana på sina armar, hur han lyckades vet jag inte.” Liam såg stolt på sin pappa vilket gjorde allt så mycket bättre. ”Jag älskar att jag är en del av den här familjen. Dock önskar jag att min familj kunde dela denna glädje med mig.” Jag vet inte vart det där kom ifrån, men jag stod upp för mina tankar. Jag är den jag är, och kan inte ändra på mig. Jag älskar min dotter över allt på hela jorden, men ibland har jag lite svårt att visa det och bete mig som den mamman jag faktiskt är. ”Du kommer att klara detta hur bra som helst. Vi finns vid din sida hela tiden. Du kommer aldrig behöva vara ensam. Du har min son, och om jag har gjort mitt jobb bra så kommer han inte försvinna någonstans.” Clarissa kramade om mig, då hon satt bredvid mig. Jag torkade bort den lilla tår som lämnade mitt ena öga innan någon såg det. 


 

Jag vet inte vad det är som har hänt med mig, men jag gör verkligen mitt bästa för att iallafall kunna avsluta denna lilla korta novell. Nu återstår det bara ett kapitel, eller en del av denna. 

 

Jag älskar er alla som är här inne och kollar om något har hänt. Dock blev jag lite fundersam, den 13 oktober hade jag 173 besökare, den 29 september hade jag 205, och någon gång tidigare hade ag 223. Vad hade jag gjort dem dagarna som jag inte gjort tidigare? Jag menar, jag har mellan 50-60 varje dag, när jag inte uppdaterar, och det hade jag inte gjort dem dagarna heller. Men ingen tackar mer än jag. ♥♥♥


Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.

This thing we have. - Del ett.

 

”Baby gumman. Kom ett tag.” Dagen har kommit då vi ska döpa vår lilla prinsessa, och det är 8 månader sedan som hon föddes. Det känns som igår, men hon växer så det knakar. Liam befann sig i vardagsrummet tillsammans med Esmeralda, och jag hade ingen aning om vad dem två höll på med. Det kunde lika gärna vara något bus som det kunde vara något annat. När jag kom in i rummet såg jag hur min lilla flicka stod upp helt själv, hur hon sedan vände sig om mot mig på vingliga ben. Jag kunde inte låta bli att börja gråta, då hon tog sina första steg mot mig innan hon slog ned sig på rumpan. ”Såg du?” Liam satt fortfarande på golvet där hon precis hade stått framför honom och sträckte ut sina armar mot mig. ”Klart jag gjorde.” Jag satte mig ned i knä på honom och kysste hans perfekta läppar. Det fanns ingen i världen som var så lycklig som jag. Jag hade allt man kunde önska sig, en underbar pojkvän som gjorde allt för att jag skulle må bra, en fin liten flicka som verkligen var lik både mig och Liam, så det fanns inga tvivel om att det var han som var pappan. Vi bodde tillsammans i den fina trean Justin en gång i tiden köpte till oss. Jag älskar min familj, och med den menar jag även Justin och Clarissa, jag hade aldrig klarat mig igenom graviditeten om det inte vore för Clar, och hennes stöttande berättelser om vad hon själv gått igenom. ”Jag älskar dig.” Han kysste mig på min bara axel och drog in mig i sin famn. Tillsammans satt vi där och såg på när Esmeralda utforskade en helt ny värld.

 

Jag hoppades att min mamma och pappa kunde se mig när jag satt där tillsammans med min familj. Jag ville att dem skulle se mig som lyckligast. Jag kommer aldrig glömma hur jag och Liam träffades första gången. Dock kommer ni aldrig att tro mig, för det är precis som en annan kärlekshistoria, en ni redan har läst om. Vi båda var på samma fest, hemma hos vår gemensamma vän, Jazmyn. Alla våra vänner trodde verkligen att dem två var tillsammans, men det visade sig att fallet inte var så. Liam visade intresse för mig först, men skulle jag säga att jag inte föll för honom på en gång, skulle jag ljuga. ”Mamma.” Att min dotter kunde säga mamma och pappa det visste vi redan då hon var någon som lärde sig ganska fort. Hon kom krypandes mot mig och satte sig sedan på rumpan och sträckte ut sina armar mot mig. Jag pussade henne på kinden vilket fick henne att burra in sitt ansikte i mitt bröst. Liam satt fortfarande kvar bakom mig och han la armarna om oss båda. ”Ni kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar er.”

 

 

”Är du redo?” Jag hade förberett allt i kyrkan innan alla gästerna skulle komma, och jag var faktiskt nervös, även om det kanske inte syntes så mycket just utåt. Gudmodern skulle utan tvekan vara Adriana, och Liam hade fått i uppdrag att välja gudfadern och det blev Drew. Jag visste att han skulle göra ett bra val. Alessa och Ryan var goda vänner till Clarissa och Justin, så jag oroade mig inte. ”Så redo jag kan bli.” Liam höll i Esmie, och hon hade till och med sin dopklänning på sig, den Adriana en gång i tiden hade haft. Långt före min tid i alla fall. Om jag fick önska mig tillbaka till en tid skulle det utan tvekan vara då Adriana var liten. Hon är min favorit, och vi kom överens hur bra som helst, även om jag gör det med hela familjen, men hon och jag har byggt upp ett band ingen kan krossa. Adriana och Drew stod tillsammans med Esmeralda i famnen och väntade på att få kliva in i kyrkan för att döpa min lilla prinsessa. Jag och Liam stod bakom dem, och höll varandra i handen samtidigt som vi såg hur familjen Bieber och vänner satt längst fram och väntade spänt på att vi skulle komma gåendes. Prästen klev in genom dörrarna först i ett tecken på att vi skulle följa efter honom. Jag mötte Clarissas blick precis innan vi passerade deras bänkrad, och hon log ett varmt moderligt leende mot mig.

 

Att stå helt tyst och låta massa olika mäniskor stirra på en, är inget jag någonsin har tyckt om, men jag tog mig i kragen och gjorde det bästa av situationen. Adriana och Drew skötte sig hur bra som helst, så varken jag eller Liam behövde rycka in och ta över Esmie. Prästen tog henne i sin famn, och det var först då hon faktiskt gav ifrån sig ett ljud, genom att skratta till och verkligen le. Jag kände hur någon rörde min arm flera gånger, och jag insåg att Liam försökte leta efter min hand, som han tillslut hittade och vi flätade samman våra fingrar. Prästen kollade på oss innan han gick fram till silverskålen. ”Vad är namnet ni har valt att ge er dotter?” Både jag och Liam tittade på varandra och han nickade. ”Esmeralda Adriana Bieber.” Med ett leende på läpparna uttalade jag hennes namn. Han fortsatte och titta på Liam. ”Vill du komma fram och hälla i vattnet?” Liam gjorde som han sa och gick fram. Återigen fick jag ögonkontakt med Clar, och jag såg att det rann tårar på henne. Hon är så en sådan fruktansvärd bra människa, och jag kommer alltid stå henne evigt tacksam, för att ha uppfostrat Liam till den människan han faktiskt är.

 

 

Eftersom att jag och Liam bodde i vår trea, så fanns det inte utrymme nog för alla gästerna, men vad gör inte Clar och Justin? Jo, dem öppnar upp sina dörrar och tar hand om allt. ”Tack för att ni gör det här. Hur ska jag kunna tacka er?” Både Justin och Clar kollade på mig som att jag var skadad. ”Gumman. När ska du förstå att du tillhör den här familjen. Du har ju faktiskt bott i stugan som står på gården. Utan vår vetskap, men ändå.” Justin la sin arm om mig och drog in mig i sin famn. ”Tack så mycket.” Det var sommar och solen var högt på himmelen vilket gjorde allt mycket bättre, för då kunde vi alla sitta ute på deras stora altan. Eftersom att Liam ofta var med Justin på hans turnéer så fanns massa skivbolags människor på plats, vänner till Justin. Vilket inte gjorde mig något. Precis när vi alla hade satt oss, och vi visste att alla hade kommit, så ringde det på dörren. Både jag och Liam tittade på varandra, men ingen hann reagera förrän Adriana hade rusat iväg och öppnat. Hon kom dock tillbaka lika fort. ”Wina, det är till dig.” Hon tittade samtidigt ned i golvet när hon sa det, men jag reste mig upp och gick ut mot hallen.

 

”M-mormor, morfar. Vad gör ni här?” Båda stod med knutna händer fram på magen och såg på mig. Jag visste inte hur jag skulle reagera, om jag skulle bli glad av att se dem, eller om jag skulle bli arg för att dem vågade visa sig en dag som denna. Känslorna bubblade i min kropp, och hade ingen sagt något på ett tag hade jag nog exploderat. ”Vi ville…” Sen blev mormor tyst, precis som att hon tappade talförmågan. Precis som att hon inte ville något. ”Vad ville ni?” Dem kunde inte begära av mig att jag skulle vara snäll och trevlig efter sättet dem behandlade mig på senast. ”Det mormor försöker säga är att, vi vill be om ursäkt. Vi var riktigt dumma mot dig sist. Och vi älskar dig.” Hela dagen hade varit fylld med massa känslor, i alla olika slag, så att den fortsatte på det sättet var inte konstigt, i alla fall inte för mig. ”Kom in.” Både mormor och morfar skakade hastigt på huvudet. ”Nej, nej. Vi är inte här för att störa. Vi ville bara be om ursäkt, och lämna den här.” Mormor överlämnade en kasse till mig, men jag gav mig inte. ”Vi har precis döpt Esmie, och jag vet att ni vill träffa henne. Kom nu.” Efter många om och men fick jag med dem in, och ut på altanen där jag presenterade dem för alla som befann sig där. Justin och Clarissa reste sig upp från sina respektive platser och hälsade ordentligt, för att sedan börja samtala med dem en stund. Jag gick bort till Liam och satte mig ned i hans knä. ”Hur mår du?” Han brydde sig mer i min hälsa än vad han brydde sig i varför mormor och morfar plötsligt dykt upp, det är en av alla miljoner saker som jag älskar med honom. ”Bra, min familj är samlad.”

 

 

När vi alla hade fikat klart blev det helt plötsligt dags att öppna alla paketen, egentligen ville jag inte göra det. Jag ville inte se hur mycket folk hade spenderat på min dotter. Jag visste att Clarissa och Justin hade öppnat ett konto åt henne, men jag hade ingen aning om hur mycket pengar som fanns på det, men hade en aning om att jag skulle få reda på det under dagen. Mormor tyckte att jag skulle öppna paketet från henne och morfar först. Liam och jag satt bredvid varandra i soffan, medan Esmie befann sig i Justins famn. Hon sov, och han hade ingen tanke på att väcka henne, då han snosade och hade sig. Han såg ut att vara den stoltaste farfar i världen, och det kunde han med gott samvete få vara. Ett ganska stort paket fanns framför mig, som jag började öppna, och det var som en låda, med massa olika saker, bland annat fotografier av min mamma, papper som såg ut att vara massa brev och en sådan liten ask som man får smycken i. Jag tittade förskräckt på mormor när jag såg vad lådan innehöll. ”Din mamma ville att du skulle ha den där lådan den dagen du skaffade egna barn. Inte bara för din skull, utan för att ditt barn skulle få lära känna sin mormor på bästa sätt.” Jag började gråta när mormor hade sagt sitt, vilket resulterade i att Liam drog in mig i sin famn. ”Din mamma hade älskat dig om hon hade levt idag. Glöm aldrig det. Hon är stolt över dig, och vakar över dig.” Liam viskade mot min hals, så att jag var den enda som hörde honom. Jag ville inte plocka upp allt som fanns i lådan när alla tittade på mig, så jag stängde locket och torkade bort tårarna.

 

Både jag och Liam fortsatte öppna alla paketen som innehöll olika slag av sådana originella doppresenter. Olika silver askar och även sådana böcker som ska fyllas i, då hon får sin första tand och så vidare. Hon fick jätte söta kläder, och jag älskade alla. Adriana hade skapat ett eget litet brev till oss. Hon hade med hjälp av Justin fixat så att jag, Liam och Esmeralda kunde flyga till Los Angeles och tillbringa en vecka där, vi fick låna Justin och  ”Tack så hemskt mycket. För allt.” Clar tittade på mig och gav mig sedan ett kuvert. Liam visste att jag inte ville öppna det, så han tog min hand och lekte med sina fingrar i min handflata, vilket han visste skulle göra mig lugn. Försiktigt började jag öppna kuvertet, då jag redan där visste att till och med det kostade mer än vanligt. Jag kände alla blickar mot mig, och det var nästan så att jag fick handsvett av det. I kuvertet låg det lapp från banken, jag kände så väl igen loggan. Det var nästan så att jag hörde varningsklockorna ringa i huvudet på mig, och dem blev bara högre och högre ju mer jag läste på lappen. Lappen visade sig vara ett kvitto, ett bevis på att det hade förts över… Jag hann läsa dem få bokstäverna på lappen innan den ramlade ur min hand och jag stormade ut ur vardagsrummet där vi alla var samlade. ”Ursäkta mig. Jag ska prata med henne.” Jag hörde Liam komma efter mig då jag stormade upp för trappen och in på badrummet. ”Lämna mig ifred.” Han hann inte ens ta i mig innan jag skrek på honom. ”GÅ.” Konstigt nog gjorde han som jag sa.

 

Jag vet inte hur länge jag satt där inne själv innan jag hörde hur sista trappsteget knarrade till och Justin visade sig i dörren. Jag visste mycket väl varför han var där, varför just han hade kommit. Han var den enda som hade förmågan att kunna lugna ned mig, han hade gjort det så många gånger förr. ”Vad vill du?” Jag satte upp handen för att han inte skulle komma för nära, då jag visste att jag vilken sekund som helst skulle bryta samman och börja gråta igen. ”Snälla Wina, lyssna på mig.” Jag skakade på huvudet, mest för mig själv. Jag ville inte höra vad han hade att komma med. Helt plötsligt drog han med mig från toaletten och in i deras sovrum, han satte ned mig i sängen och satte sig på huk framför mig. ”En miljon. Hur fan kan du göra så mot mig?” Han log leendet alla hans barn ärvt av honom, leendet som fick mig lugn. ”Gumman. Det är en liten summa för mig och Clar, förstå det. Du tillhör vår familj, och lilltjejen där nere är mitt barnbarn, oavsett om det går att bevisa eller inte. Jag vill ge henne det här, vi vill göra det. Både jag och Clar har pratat om detta, vi vill ge henne en chans i livet. Hon kommer aldrig behöva oroa sig för pengar när hon vill flytta hemifrån, när hon vill börjar på college. Förstår du? Jag gör inte detta för att vara elak mot dig, eller försöka visa att jag är bättre på något sätt. Jag gör detta för att ni tillhör min familj. Och jag tycker att alla mina barn ska få en chans, även mina barnbarn.” Allt han sa gick in i ena örat och ut i det andra. Jag förstod inte vad det var han sa, det var precis som att han inte ens pratade samma språk som mig. ”Du, eller ni, gav min 8 månader dotter en miljon kronor.” Han satte sig bredvid mig och drog in mig i sin famn, det var där jag var fast. Tårarna började rinna och han strök mig över ryggen. ”Du är en underbar mamma, och Liam kunde inte hitta någon bättre. Esmie är en kopia av er båda och jag älskar er alla tre. Den miljonen hade jag lika gärna kunna lägga på skit, förstår du? Jag valde att lägga den på något viktigt, på något som växer och gror, på något som jag älskar. Var inte arg på mig, jag vill inte skada dig.” Jag nickade mot hans axel och lät mig själv förtrollas av hans lugn. 


 

 

Om jag ska vara helt ärlig har jag saknat att kunna sätta mig ned och skriva. Men jag slutade inte var att det var tråkigt eller så, utan för att jag inte kunde sitta långa stunder vid datorn. Det har faktiskt blivit lite bättre, men är absolut inte bra fullt ut. :( 

 

Jag hoppas verkligen att detta var något ni längtat efter nu. Ge mig alla era synpunkter på detta, är det bra eller dåligt. Tipsa alla ni känner som tidigare läst om Justin och Clarissa, så dem får chansen att läsa vidare om deras son Liam i tre kapitel. Då detta bara är en liten kort novell på tre delar. =) 

 

Jag älskar er. ♥

 


Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.

The best week of my life.

 

”I’m gonna live, my life. No matter what we party tonight.” Det är absolut inte ovanligt att jag lyssnar på Justin Bieber, eftersom att det är hans senaste låt, eller ja, den han är med på iallafall, så spelas den flitigt från min iPhone. Solen stekte min ganska bleka hud, men det är väl oftast så när man kommer från Sverige, blek och tråkig. ”Vill du ha något att dricka?” Mamma reste sig upp från solstolen bredvid mig. ”En sprite, tack.” Min mamma ser ut som en fotomodell, det syns absolut inte att hon har fött två barn, eller att hon är lite över 40. Jag älskar henne, hon är mitt allt, min bästa vän. Jag sköt ned mina solglasögon och startade musiken igen. Samtidigt som jag låg där flöt mina tankar mot min tvillingsyster, hon som befinner sig bland alla andra änglar, men utan att tveka är hon den vackraste. Hon sitter garanterat uppe på ett rosa moln, med en Cosmopolitan i handen, det var alltid sådana drinkar hon drack när vi festade tillsammans. ”Här, gumman.” Mamma hade kommit tillbaka med vatten åt sig, och en sprite åt mig. ”Tack.”

 

Jag måste ha slumrat till för jag kvicknade till av att jag fick en boll i magen, och när jag fick upp mina ögon ordentligt stod det en grabb framför mig. ”Oj, förlåt. Gjorde det ont?” Jag reste mig upp för att kunna kasta honom bollen samtidigt som jag fick sträcka på benen lite. ”Nej, det är okej.” Han tog emot bollen och vände sig om för att gå bort till sina vänner igen, men stannade och tittade på mig. ”Vill du vara med?” Han kollade frågande på mig, samtidigt som jag försökte andas fullt normalt, och inse att jag faktiskt hade Justin Bieber framför mig. Han frågade verkligen mig om jag ville vara med dem, och spela volleyboll. Mamma tittade på mig samtidigt som hon lite diskret knuffade mig i sidan. ”Han är söt.” Jag började skratta och gick mot honom. ”Du vet att jag kommer vinna va?” Jag tog bollen av honom samtidigt som jag sprang bort till planen. Han kom inte långt efter och tog tillbaka bollen.

 

 

Efter säkert en timme av massa lek och skratt tillsammans ropade mamma på mig. ”Ska vi börja röra på oss?” Alla tittade på mig, troligen för att dem inte förstod vad hon sa. ”Jag kommer.” Jag vände mig om mot honom, och var absolut inte beredd på att han faktiskt stod precis bakom mig. ”Det var trevligt att träffa dig.” Jag rodnade en aning, men han skulle ändå inte minnas mig efter några minuter, så att han såg det eller inte gjorde mig inget. ”Ja, det var det. Eller ja, trevligt att träffa dig alltså.” Han skrattade till och visade sina perfekta tänder. Jag hann gå en bit tillbaka till mamma när Justin ropade på mig. ”Hey, vad heter du?” Jag avfyrade ett leende. ”Sofie.” Det såg precis ut som att han smakade av det. ”Fint namn.” Sedan delade vi återigen på oss, jag och mamma började gåt tillsammans tillbaka till hotellet. Flera gånger vände jag mig bak för att se om han var kvar, och varje gång jag gjorde det möttes våra blickar. Han var verkligen vacker, mycket vackrare i verkligheten än på alla bilder. Amanda, min syster måste hoppa av lycka uppe bland molnen då han var hennes största idol.

 

”Varför kände jag igen honom?” Mamma såg ut att fundera ett tag, så jag lät hon göra det också, tills hon knuffade mig i sidan med ett brett leende på läpparna. ”Kanske för att han pryder typ vartenda omslag på varje tidning hemma i Sverige. Han är Justin Bieber.” Mamma tvärstannade mitt på vägen, så att alla bilarna började tuta åt henne. Själv fortsatte jag gå, så att folk inte började misstänka att jag var med henne, men jag stannade när jag kom över och utom synhåll för alla bilister. ”Vad fan gör du?” Jag skrattade samtidigt som hon kom fram till mig. ”Säger du att min dotter just spelade volleyboll med en av världens kändaste tonåringar?” Jag nickade bara samtidigt som jag klev in på hotellet. Mamma fick en hel del pengar när pappa tog livet av sig, så att vi bodde på ett av Los Angeles finaste hotell var inte speciellt överraskande. Hon ville ge mig så mycket som möjligt, och det fick hon väl, bara vi gjorde allt tillsammans.

 

Pappa tog livet av sig när min syster dog i en bilolycka på väg till skolan. Amanda var pappas allt, det var dem två, precis som det alltid har varit jag och mamma. Amanda åkte med sin pojkvän, samtidigt som jag åkte med vår gemensamma vän Johan, dem framför oss. Jag fick se hela krocken och bara det gjorde ont i mig, men läkarna säger att hon dog omedelbart, vilket var bra så hon slapp lida. Pappa blev aldrig densamma utan henne, så dagen innan hennes begravning valde han att avsluta sitt eget liv. Jag mår dåligt, men jag gör allt för att min mamma ska slippa se det, hon har bara mig kvar, precis som jag bara har henne. ”Ska vi gå ned och äta?” Vi hade vart i LA i en vecka, och vi hade inte ätit någon annanstans, kvällstid, än på hotellet då dem hade fruktansvärt god mat. ”Jag ska bara fläta mitt hår.” Snön hade redan börjat falla hemma i Sverige, så att kila omkring i små lätta klänningar och sandaler var ovanligt, men otroligt skönt. När jag var klar gick jag och mamma tillsammans ned till hotellets restaurang.

 

Allt på hotellet var annorlunda, vakter stod vid entré dörren och vid restaurangen. ”Ni kan inte komma in.” Den ena vakten stannade mamma, just för att jag kom en bit bakom henne. Hon kollade fundersamt på honom samtidigt som hon precis tänkte gå runt honom. ”Hörde du mig inte?” Han tog tag i mammas arm och var precis på väg att lyfta bort henne när jag kom fram. ”Vad håller ni på med?” Mamma slet sig loss, precis som den krigarprinsessa hon är, så jag började skratta. ”Låt dem komma in.” Den rösten kände jag igen. Det var Justin som hade kommit upp bredvid vakten, och såg inte speciellt glad ut. Mamma bara skakade på huvudet, precis som att hon inte förstod vad det var som hände tidigare, medan jag fattade precis allt. Justin bodde på samma hotell som oss, och alla vakter runt om honom ville egentligen bara hans bästa. ”Förlåt för det där.” Både jag och mamma blev insläppta, och när vi kom in såg jag att alla i Justins crew satt vid ett och samma bord, så jag och mamma valde att sätta oss en bra bit ifrån dem, just för att dem skulle få vara själva. Vi ville inte tränga oss på.

 

 

Kvällen kom och det började bli mörkt ute. Alla dem kvällar som vi befunnit oss på hotellet har jag valt att spendera minst en timme på taket, för att blicka ut över horisonten, och för att prata med min syster, och även denna kväll valde jag det alternativet. ”Du kan aldrig i ditt liv förstå vem jag träffade idag.” Himmelen var alldelens klarblå samtidigt som solen precis hade gått ned. ”Justin Bieber. Ditt livs kärlek, och tro mig, han är så mycket vackrare i verkligheten.” Jag tänkte tillbaka på alla gånger som hon försökte spela sönder vårt ljudsystem i vardagsrummet med alla hans låtar, hur hon sedan fått tag i en hårborste och hoppat omkring med den som en mikrofon. Några få tårar lämnade mina ögon, men jag lät dem rinna. Det var acceptabelt att jag grät, jag saknade min syster mer än någonsin, jag ville att hon skulle vara med och uppleva samma saker som jag. Jag satt och kollade på massa bilder som hon och jag hade tagit tillsammans, både hon och jag såg så sjukt lyckliga ut, och det var allt det jag inte var just då. Ännu fler tårar kom, men ännu en gång lät jag dem rinna.

 

Jag vet inte hur länge jag satt där och bara blickade ut över havet och horisonten. Det var nästan så att stjärnorna på himmelen kunde bilda en bild av Amanda, precis som i Lejon kungen. Jag kunde nästan ta på dem, det var i alla fall så det kändes. Även om jag och mamma var där tillsammans för att vi skulle uppleva allt jag inte kunde med Amanda, så behövde jag ändå egen tid, tid som gjorde att jag på egen hand skulle kunna läka. Mamma gick ned i baren, och tog sig ett glas vin, så jag kände absolut inte att jag hade svikit henne. Dörren till taket gnisslade till, så jag vände mig om, men det enda jag såg var en svartklädd människa, med luvan uppdragen över huvudet. Alla olika tankar flög igenom mitt huvud, om hur personen skulle kasta mig från taket, eller kidnappa mig. ”Stör jag?” Mitt hjärta lugnade ned sig lite när jag hörde Justins lugna röst. Jag tittade mot honom och skakade försiktigt på huvudet. ”Nejdå, vill du vara ensam kan jag gå.” Jag var på väg att resa mig upp med han stoppade mig. ”Nej, nej. Vi kan sitta här tillsammans.” Han hade med sig en filt som han var villig att dela med mig. Det kändes lite konstigt att sitta där med honom, vi hade bara träffats en gång tidigare, den gången i restaurangen räknas knappt.

 

”Hur mår du?” Han ställde frågan, precis som att han faktiskt brydde sig. Vilket för mig kändes konstigt. Jag ville inte tynga ned honom med alla mina problem, så jag nickade bara på huvudet och försökte dölja alla mina känslor som speglades i mitt ansikte. Han sa inget mer, utan vi båda satt helt knäpptysta och bara tittade på utsikten som taket hade att dela med sig av. Mina tankar åkte tillbaka på Amanda, och jag kunde inte sluta fundera på hur hon faktiskt kände sig sekunderna före krocken. Dem frontalkrockade med en lastbil, och jag kan nog bara tänka mig hur mycket hon faktiskt hann tänka innan smällen. Allt mitt grubblande fick Justin att reagera, han strök mig över kinden, troligen för att ta bort några av dem tårar som rann. ”Sofie, vad är det?” Först blev jag förvånad över att han faktiskt mindes mitt namn, sedan för att ännu en gång frågade en personlig fråga. ”Mycket tankar bara, det är inget.” Jag torkade bort dem resterande tårarna som han inte fick bort, och rättade till filten runt mina axlar.

 

Vi hade flyttat in oss på hans hotellrum, så vi satt i soffan tillsammans, med en varsin kopp varm choklad med marshmallows i. Jag brukar inte tycka om sådana, det var alltid Amanda som åt dem. Men nu lovade jag mig själv att jag skulle smaka, och det var faktiskt gott. ”Vart bor du?” Justin bröt tystnaden genom att fråga om mitt liv, återigen. ”Jag bor i Stockholm, Sveriges huvudstad.” Han nickade på huvudet samtidigt som han avfyrade ett vackert leende. ”Trivs du?” Jag tänkte efter ett tag, även om det kanske inte var en sådan svår fråga, men det kändes som att jag var tvungen att veta själv vad jag kände. ”Ja, tack vare alla mina vänner. Annars är det väl inte speciellt kul.” Det tystnade mellan oss igen, men jag gillade att höra hans röst, så jag bröt den igen. ”Du då? Hur mår du? Och vad gör du här?” Med ett leende på läpparna förde jag koppen mot munnen och tog mig en klunk. ”Jag mår bra, är trött och sliten i kroppen bara. Jag är här för att ha lite semester samt promota min nya singel om 5 dagar.” Ett brett leende spred sig över mina läppar, och tankarna mot Amanda for iväg. Hon skulle verkligen ha varit med. Hon skulle ha älskat att sitta här, och bara titta på honom, se hur hans läppar rör sig när han pratar, samt se hans djupt bruna ögon, hon troligen skulle ha drunknat i.

 

”Har du några syskon?” Hans plötsliga fråga fick mig att rygga tillbaka, och jag såg att han förstod att den frågan var känslig. ”Förlåt, det angår inte mig.” Han kollade skamset ned på sina händer och började skruva nervöst på sig. Jag blev att må dåligt men jag kunde inte ge honom skulden för det, men jag ville inte vara kvar. ”Jag ska gå tillbaka till mig nu. Tack för allt.” Jag lämnade koppen på bordet och reste på mig innan han hann stoppa mig. vid hissen mötte jag två av grabbarna som var med vid volleybollen, men jag tror inte att dem kände igen mig, vilket var otroligt skönt. Jag ångrade mig lite när jag tryckte på min våning, jag ville egentligen inte lämna honom, han dömde mig inte, inte som alla mina vänner runt mig. Dem tyckte att jag skulle rycka upp mig, men han visste inget, och kunde därför inte döma mig heller. Mamma låg redan och sov när jag kom tillbaka ned till vårt rum, men jag var ändå inte trött så jag satte mig på balkongen ett tag.

 

 

En hel vecka har gått och jag har inte pratat med Justin sedan den där kvällen då vi satt på hans hotellrum. Visst har jag sett honom, och han har försökt sig fram till mig, men jag har bara gått därifrån. Jag vet inte varför, men det känns som att jag kommer fastna för honom på något sätt, och det skulle inte ha funkat, med tanke på att jag snart ska åka hem igen. ”Vad tänker du på gumman?” Jag och mamma satt nere och åt frukost, och hon om någon kan läsa mina tankar, det är ganska läskigt. ”Saknar Amanda.” Mamma nickade instämmande. ”Det gör jag med, men vi måste försöka gå vidare i livet. Det är vad både pappa och Amanda hade velat.” Hon hade rätt, riktigt rätt. Både jag och mamma satt tysta och bara stirrade ut i timma intet. Justin och hans gäng kom in och satte sig vid sitt vanliga långbord, där dem hade suttit dem senaste dagar. Hans blick fastnade på mig, och han släppte sin tallrik som han hade i handen och styrde stegen mot mig. ”Kan vi prata?” Eftersom att jag hade ätit klart kollade jag på mamma och hon nickade bara mot mig. ”Ja, det kan vi.” Tillsammans gick vi upp till hans hotellrum, men hela tiden var vi tysta. Det kändes lite som att jag hade gjort något, något jag sedan skulle få skäll för.

 

”Vad var det du ville?” Jag tyckte hela situationen var hemsk, jag visste i stort sett inget om Honom, som person. ”Jag vill be om ursäkt. Jag måste ha sagt något förra gången som gjorde dig obekväm, och det var absolut inte min mening.” Jag förstod vad han menade, så jag nickade. ”Det är lugnt. Jag ska berätta för dig. Och absolut inte för att du frågade, utan för att jag kommer bli att må bättre.” Han kollade på mig, precis som att jag vore galen. Det fick mig att skratta till lite. ”För två månader sen förlorade jag min tvillingsyster i en bilolycka, hon var min bästa vän. Inte nog med det, så tog min pappa livet av sig, dagen före hennes begravning.” Justin såg ut att ha sett ett spöke, han rörde inte på sig, ännu mindre blinkade. ”Där är anledningen till varför jag reagerade så när du frågade om jag hade några syskon.” Helt utan förvarning drog han in mig i sin famn, och kramade om mig. Riktigt vänskapligt. Tårarna rann på mig samtidigt som jag placerade mina armar runt honom. Han strök mig över ryggen med ena handen samtidigt som han höll mitt huvud stadigt mot sin axel. ”Jag beklagar verkligen.” Hans grepp om mig blev lösare och tillslut kollade han på mig, med sorgsna ögon. ”Det är helt okej, jag var tvungen att få säga det till någon.”

 

 

”Vill du hitta på något idag? Jag är ledig hela dagen, och får sova i morgon.” Ett lekfullt leende spred sig över hans läppar. ”Ja, visst. Men jag ska bara säga till mamma först, så hon inte har planerat in något.” Han nickade, och tillsammans lämnade vi hans rum, för att styra stegen mot vårt. Mamma var inte där, men jag passade på att byta kläder till ett ljusrosa linne, och ett par jeansshorts. Solglasögonen satt på huvudet, så jag greppade mobilen och hotellnyckeln i farten på väg ut från rummet. När vi kom ned i lobbyn fick både jag och Justin en chock. Min mamma satt tillsammans med hans mamma och pratade med varandra, samt skrattade. ”Direkt man vänder bort huvudet hittar morsan nya vänner.” Justin skrattade till och krokade min arm för att gå fram till dem. ”Mamma, jag och Justin tänkte hitta på något idag. Är det okej?” Både Pattie och Justin kollade på oss, med förvånade ögon. Svenska språket för dem måste ha låtit som kinesiska låter för oss. ”Det är okej, jag har det bra här. Gör något kul.” Hon knuffade iväg mig vänligt och skrattade. Justin skakade bara på huvudet samtidigt som vi gick från våra föräldrar.

 

Eftersom att jag bara hade varit i vardagsrummet, i Justins svit så hade jag helt klart missat att han hade en egen bowling bana på rummet. Vi valde att ta med massa dricka och chips upp för att sedan spöa varandra i bowling. Musiken pumpades ut genom högtalarna, det var precis som att jag drömde. Jag menar, en helt vanlig 17 åring från Sverige befinner sig inne på Justin Bieber´s hotellrum och bowlar tillsammans med honom. Det händer bara inte, så jag nöp mig lite diskret i armen för att se om jag skulle vakna, men det gjorde jag inte. Så jag njöt av varje liten sekund, som jag befann mig där. ”Välj ett klot nu då. Så ska vi se vem som vinner.” Han tryckte in sina båda händer i sidorna på mig, vilket resulterade i att jag började skratta, och han njöt troligen av det. Jag valde ett skrikrosa klot, och han tog ett lila. Jag fick börja, och tro det eller ej, men rakt ned i rännan åkte det. ”Va fan.” Jag glömde helt och hållet bort att han inte förstod vad jag sa, så jag började skratta istället, och förklarade sedan för honom vad jag sa. Han skakade bara på huvudet och kastade iväg sitt klot, och fick en strike.

 

Efter första omgången vann han, och han hoppade omkring precis som vilken 18 åring som helst. Han var helt överlycklig, men jag förklarade för honom flera gånger att jag skulle plocka hem nästa vinst. ”Det kan du glömma.” Var det enda han svarade med ett leende på läpparna. Vi satte oss ned i soffan som fanns i samma rum och började käka massa chips, och dricka en hel del Coca Cola. ”Var ni lika? Du och din syster.” Jag funderade inte ens över det han hade sagt utan plockade upp min mobil för att visa honom ett kort. ”Vem är vem?” Nu kanske ni förstår att vi var enäggstvillingar. Ibland såg inte ens mamma eller pappa skillnad på oss två, och då kan man väl säga att vi hade en hel del gemensamt. ”Det är jag till höger.” Han nickade och inspekterade oss riktigt noga. ”Söta tjejer.” Han tittade inte på bilden utan på mig, samtidigt som han blinkade en gång med högra ögat. För att dölja mina rosiga kinder tog jag en klunk av min dricka, och skrattade till. ”Tack, eller något.”

 

Av någon anledning satt vi kvar i soffan och fortsatte prata med varandra istället för att bowla. ”Du säger att du gillar min musik, och att du är ett fan. Hur kommer det sig att du inte reagerade på stranden?” Vi låg i varsin del av soffan och typ stirrade i taket, i alla fall jag gjorde det, det kändes som att han mer kollade på mig. ”Jag vet faktiskt inte, hade nog inte räknat med att du skulle kasta en boll på mig, så jag blev väl ställd. Men om du vill kan jag reagera?” Ett flin tog fart på mina läppar, och han såg ut att bli lite rädd. ”Nej, det är lugnt. Jag klarar mig utan det ett tag nu.” Jag skrattade till, vilket fick honom att skratta med mig. ”Min syster hade reagerat annat..” Han satte sig upp. ”Var hon värre än dig?” Jag satte mig också upp och kollade på honom samtidigt som mobilen åkte upp igen. Med några lätta knapptryckningar hamnade jag bland alla mina filmer och bilder, så jag startade en av alla filmerna jag hade på henne då hon dansade omkring i vardagsrummet till hans låtar. Han tog emot telefonen och satte sig till rätta i soffan. När filmen började leda mot sitt slut gav han tillbaka den till mig. ”Jag hade önskat att jag fått träffa henne.” Jag nickade instämmande. ”Tror hon önskade samma sak.”

 

 

Tiden var inne då jag och mamma skulle återvända hem till kalla Sverige. Egentligen ville jag inte, och det var absolut inte för att jag hade träffat Justin, utan för att jag verkligen trivdes i LA. Alla människor var så underbara, och vädret. Jag menar, vem vill hem till en kall vinter, när man nyss vart i värmen? Inte jag i alla fall. ”Har du packat klart?” Jag hade precis dragit igen dragkedjan på resväskan, och rullat ut den i vardagsrummet. ”Japp, det är jag. Är du?” Även om hon och jag inte hade spenderat lika mycket tid med varandra som det var planerat, så tror jag ändå att både hon och jag mådde betydligt mycket bättre, än när vi kom hit. Och jag hade bara Justin att tacka, han hade verkligen hjälpt mig, även om inte det hade varit meningen från början. Han fick mig att prata om Amanda, precis som vad som helst. En sten hade flyttats från mitt bröst och jag ångrar inget. Under tiden som mamma checkade ut oss satt jag ned på min väska, och kollade mot receptionen. ”Hade du tänkt åka utan att säga hejdå?” Jag blev så rädd att jag hoppade till. ”Skräm mig inte så.” Jag andades häftigt några gånger för att sedan lugna ned mitt hjärta en aning. ”Nej, eller jo. Det hade blivit lättare så.” Han kollade sorgset på mig. ”Jag kommer sakna dig med.” Även om jag inte sa att jag skulle sakna honom, så var det, det jag menade. Han drog in mig i en kram, och när vi släppte varandra stod han med min mobil i handen, vart han nu hade fått tag i den. ”Nu har du mitt nummer, kan jag få ditt?” Jag blev helt chockad, jag trodde bara detta var något som hände, bara för att, men tydligen inte.

 

 

Flera månader gick och jag hade inte hört ett enda ord ifrån Justin. Men vem kan klandra honom, han hinner ju knappt sova på nätterna för att han har så mycket att göra. Jag hade inte berättat om händelsen för någon av mina vänner, och jag vet inte varför heller. Tror det var för att ingen av dem gillade honom, och dem skulle bara tro att jag var korkad. Mitt under en mattelektion i skolan plingade min mobil till, och Sarah som satt bredvid mig, kollade på min mobil samtidigt som jag låste upp den och plockade fram mitt mottagna sms. ”Vem är det ifrån? Kom inte och säg att du har döpt någon av våra vänner till Bieber?” Jag kollade bara på henne samtidigt som jag började läsa mitt meddelande. ”Hej Sofie. Förlåt för att detta är det första du får höra av mig sedan du lämnade LA. Jag har haft så fruktansvärt mycket att göra, men egentligen är inte det en undanflykt från att ha struntat i en vän. Jag befinner mig i alla fall i Stockholm just nu, och jag undrar om du vill ses? Som du kanske förstår kan jag inte vara ute speciellt mycket, men du kanske vill äta chips och dricka läsk med mig på mitt hotellrum? Puss, Justin.”




Den blev absolut inte som jag hade tänkt mig, men jag lovade er en, så jag håller mina löften. :) Ge mig era åsikter om denna. Jag vet inte när min novell börjar, vi får se. Nu är det strålande väder, och jag har mycket på gång i mitt liv. Så ja, vi får se.



Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.

True love never dies!

 

Ännu en gång betraktar Lindsay det stora och präktiga trädet. Hon kommer ihåg när trädet endast hade varit ett litet svagt träd. Det fanns många minnen i det trädet, djupt begravda. Lindsay är närmare 80 år nu men minnena lever fortfarande kvar inom henne och när hon tänker tillbaka till sommaren år 1949 då hon endast var 17 år så sprids den gamla lyckan inom henne. Hon hade nog aldrig varit så glad som hon var den sommaren, sommaren hon mötte James.

 

”Linds detta är James, James detta är Lindsay!” Presenterade Scarlett glatt. Sommarlovet hade precis börjat och Lindsay och Scarlett hade beslutat sig för att gå ner till tivolit som var i staden, alla var där! Sen hade såklart Scarlett stött på Toby – hennes pojkvän sen 3 månader tillbaka. Toby hade haft med sig sin kusin som tydligen hette James som Scarlett träffat några gånger tidigare men dock hade Lindsay aldrig sett honom tidigare. ”Hey!” Hälsade James och Lindsay nickade kort till svar. James hade ganska kort blont hår med en gammal ”gubbhatt” på huvudet, isblå ögon, hans kläder var ganska slitna tillskillnad från Lindsay som hade en nyinköpt röd klänning med vita prickar på. Hennes bruna hår satt i en stram hästsvans och ett rött band i samma mönster som i klänningen höll ihop hästsvansen med en rosett. James såg inte ut att komma från dem rikare delarna direkt som Lindsay gjorde. Hennes far var präst och hennes mor var hemmafru. Hon hade alltid levt i lyx men något sa henne att James har haft det svårt i livet och inte bara ekonomiskt.

 

Från den dagen hade Lindsays sommar förändrats drastiskt. Både Lindsay och James hade fattat tycke för varandra väldigt fort och de hade spenderat nästan varje dag tillsammans men de gick inte varsomhelst utan varje dag vid solnedgången hade de träffats vid trädet som då inte var lika stort och präktigt som det är idag.

 

”Hahaha, James! Sluta!” Skrattade Lindsay lyckligt samtidigt som James jagade runt henne i skogen. Tillslut fick James ett fast tag runt hennes midja och han svingade glatt runt henne i luften vilket fick Lindsay att skratta högt av lycka. Hennes rosa klänning fladdrade runt utav vinden. Lindsay hade nog aldrig i hela sitt liv skrattat så mycket som hon gjort dem stunderna hon spenderat tillsammans med James. Efter ett tag släpper James ner Lindsay på marken och dem kollar sig om. Alla träd i skogen var stora och präktiga men det fanns ett undantag. Där, mitt bland alla träden stod det ett litet svagt träd. De båda gick fram till trädet. James lyfte upp en av de svaga grenarna och den hängde lealöst i hans hand. James vände blicken från grenen och mötte Lindsays blick och med bara en blick visste de båda att dem var tvungna att ta hand om trädet och hjälpa det att bli starkt igen. ”Vad som än händer, kommer detta träd alltid föra oss samman!” Log James med kärlek i blicken. Han hade rätt, vad som än hände så skulle trädet föra dem samman.

 

Men tiderna blev svårare. Lindsays far fick reda på att hon träffade James och förbjöd henne att träffa honom, ett löfte hon aldrig skulle kunna hålla. Lindsay älskade ju James och James älskade ju Lindsay.

 

”James, vi kan inte träffas mer!” Suckar Lindsay högt. James kollar chockat på henne samtidigt som hans grepp om Lindsay blev hårdare. Han kunde inte ta in vad hon sagt. ”Vah?” Hans röst var bara en knappt hörbar viskning. ”Far har förbjudit mig att träffa dig, han skulle döda mig om han fick reda på att vi träffades nu!” Suckar hon och vänder ner blicken mot sina fötter där dem satt på marken med ryggarna mot trädets stam. ”Hey, kolla på mig!” James sätter sitt finger under Lindsays haka och vrider hennes huvud mot hans så han kunde kolla henne i ögonen när han pratar. ”Vi kommer lösa det, varje kväll vid midnatt möts vi här och du går hem innan dina föräldrar märker något! Trädet kommer alltid föra oss samman!” Säger han uppmuntrande och kysser Lindsays mjuka läppar. ”Du har rätt, trädet kommer föra oss samman!”

 

Varje kväll vid midnatt hade de träffat varandra men sommaren tog slut och Lindsay vågade inte ens tänka på vad som skulle hända när James återvänt hem. Han bodde flera mil ifrån Lindsay. Dock hade aldrig lyckats lösa problemet och Lindsay fick aldrig mer se James. Men hon var säker på att trädet skulle föra dem samman. Varje dag i nu 63 år har hon gått till trädet i hopp om att James skulle stå där med öppna armar. Hon har aldrig tappat hoppet, det är allt hon har kvar nu. Hennes hjärta tillhörde James och det skulle det alltid göra. Trots det hade hon gift sig med en man hennes far tyckte var mer passande och hon hade tre barn tillsammans med honom.

 

Lindsay ger ifrån sig en hög suck innan hon vänder sig om och är på väg att gå hem igen. Han skulle ändå inte dyka upp. ”Linds?” Rösten var välbekant för Lindsay, hon hade inte hört den på 63 år men den var precis som hon kom ihåg den, precis lika sammetslen. Hon vänder sig om och kollar chockat på personen som stod framför henne. Kunde det vara möjligt att det var James som stod framför henne, var det så att trädet faktiskt alltid skulle föra dem samman efter så många år? ”James?” Hon kollar frågandes på honom men han ler bara ett brett leende. Leendet var detsamma. Han hade inte förändrats mycket, han var fortfarande lika vacker. När det äntligen gått in för Lindsay att det verkligen var hennes James framför henne brast hon ut i ett brett leende. Det hade gått så många år, år av väntan och hopp och nu, efter så många år hade trädet fört dem samman, precis som James lovat henne. ”Jag har saknat dig!”




Denna novell är skriven av Sara, som även finns på http://myystoryaboutjb.blogg.se/


Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.

Slaget i magen.




Att gå till skolan och ha klumpen i magen då jag vet att jag kommer att bli slagen på rasterna och vara den som alla stör sig på, jag tycker att det är konstigt, jag har ju gjort allting för att folk ska börja tycka om mig. Jag har färgat mitt hår ljusbrunt eftersom att det passar mycket bättre till mina havsblåa ögon, jag har varit och köpt nya kläder, såna kläder som alla andra tjejer i min klass har, jag håller tyst på lektionerna, då jag är rädd för att säga fel eller svara för mycket och vara en ”pluggis”. Ja, det är jag Elin Svensson i 8B på Hagaskolan i Stockholm.

 

”Elin, kan du komma ner ett tag?” det var mamma som ropade, då jag satt på min stora mjuka säng i mitt ljusblå rum och lyssnade på musik. Jag tog av mig mina hörlurar och gick ner till köket där jag såg mamma och pappa sitta med en varsin stor kopp te. Dom såg glada ut men jag såg en viss orolighet i deras ögon. Hoppas att dom inte fått reda på vad som händer i skolan, tänkte jag. ”Kan du sätta dig ner ett tag?” det var pappa som öppnade munnen först. ”Vi skulle behöva prata med dig om en sak..” fortsatte mamma. ”Jo, det är så att vi har tänkt att testa att bo isär ett tag, så jag flyttar hem till Anders en vecka, så får du bo med mamma här i lägenheten, sen får vi se hur det blir.” berättade pappa. Det kändes som ett slag i magen, men inte sånt som jag får i skolan, utan det var en annan känsla. ”Ska ni skilja er?” det var faktiskt min första tanke. ”Nejdå gumman, vi ska bara se hur det är att bo isär, för vi känner att vi behöver komma ifrån varandra.” nu var det mammas tur att prata, komiskt nog lät det som att dom tränat in det, hur dom skulle prata alltså, men sen kom jag på varför vi tre satt runt matbordet tillsammans, då brast allt och jag sprang upp till mitt rum.

 

Min säng som var så stor och mjuk för en halvtimma sedan, känns nu så hård och liten. Först allt med min bror som dog i en bilolycka för två år sedan. ”Vi måste hålla ihop för att må bra” orden som mamma sa då ekar i mitt huvud, hålla ihop, ha, vad gör dom nu då? bor isär. Jag, Mamma Anna och pappa John, skulle ju hålla ihop. Nu kändes det faktiskt bättre att gå till skolan än att stanna hemma, som jag gjort många gånger.

 

Jag måste ha somnat efter mitt tänkande, då jag vaknade av att solen lyste in i mitt rum. Jag tittade på klockan, 8.36, jag börjar klockan 9.15, jag måste hinna jag har musik första passet. Jag hoppade in i duschen och duschade snabbt och sedan sprang jag in i mitt rum igen och valde kläder, jag satte på mig en svart t-shirt med texten ”Be yourself” och ett par vita jeans, jag hann inte tänka mer då jag tittade på klockan som visade 9.05, jag sprang ner och tog ett äpple, sedan sprang jag till skolan.

 

”Elin, du är sen, det är inte första gången. Vad är din förklaring?” jag suckade och svarade min lärare Maria. ”Jag försov mig.” alla i klassen började skratta. ”Fortsätt att använda den bortförklaringen du, tönt.” skrek Ida. Ja, såhär var det varje morgon. ”Elin, gå och sätt..” längre hann Maria inte säga när det kom in en kille i blont hår o bruna ögon, jag tror att han var några centimeter längre än mig också. ”Ja? Vem är du då?” Maria hatar när någon avbryter henne, så jag tror att hon blev lite tjurig på killen, som dessutom var riktigt söt. ”Ehm.. jo, jag ska börja i denna klass, eller är inte det här 8B?” nu log Maria. ”Jo, ja just det, är du Eric?” han nickade och log. ”Vill du presentera dig? Eller du kan i alla fall berätta lite om dig själv. Elin, vad gör du fortfarande här? Gå och sätt dig på din plats!” alla i klassen började skratta, nej inte alla, Eric tittade konstigt på Maria, men hon verkade inte märka det. Jag gick längst bak där min plats fanns, längst back i högra hörnet. Eric började berätta om sig själv och jag kände att jag var tvungen att lyssna. ”Jaha, hejsan, jag heter Eric Andersson. Ehm.. Jag kommer ifrån Nyköping, vi flyttade hit för att pappa fick ett jobb som kärnkraftingenjör..” Nina öppnade sin mun och frågade en fråga som nog var känslig, ”din mamma då?” ”Jag vill inte prata om det, tack för mig!” ”Tack Eric, du kan gå och sätta dig bredvid.. Elin.” han nickade och log. Nu öppnade Ida sin mun igen, ”Men Maria, varför ska han sätta sig bredvid henne, låt honom sitta vid mig.” och där försvann mitt leende. ”Nej, jag vill sitta vid.. Elin, var det du hette va?” frågan var riktad mot mig och jag nickade och log.

 

”Jag vet att vi ska ha musik nu, men vet inte vart det är eller vart mitt skåp eller något finns, lust att visa mig senare?” viskade Eric i mitt öra, jag fnissade till då det kittlades i örat. Jag nickade, ”visst”. Amanda vände sig om ”ojojoj, kärlek på gång?” Jag brydde mig inte, det verkade inte Eric heller göra, då ringde klockan och vi skulle ha musik, men inte förens om 10 minuter, så jag skulle hinna vissa vart Erics skåp fanns. ”Vad har du för skåps nummer?” ”Eh.. 583, vet du vart det är?” Jag log. ”Självklart, jag har nummer 585.” Då började han att skratta, och för första gången på länge var det med mig inte åt mig, så jag hängde på. ”Nice!” Jag nickade. Efter en sunds tystnad tog han tag i min arm. ”Du, har din eller våran klass något emot dig?” Jag ryckte på axlarna och gick vidare som om det inte var något speciellt. ”Men du Elin, det var inte så jag menade..” ”Det är lugnt, det är det att jag inte har haft någon kompis på flera år eller sedan jag började här, för tre år sedan.” Jag vände mig om för att han inte skulle se sorgen i mina ögon, men han tog tag i min arm och drog in mig i sin famn och gav mig en kram. Det kändes bra, riktigt bra faktiskt, inte kärleksmässigt utan mer som vänskapligt.

 

Vi hade haft musik, jag och Eric samarbetade, det var riktigt kul, vi skulle skapa en egen melodi, det visade sig att Eric var grym på att spela piano, och jag är ganska duktig på att spela gitarr, så det gick bra för oss. Musik läraren gav oss mycket beröm. Vi hade också haft matte och nu satt vi och åt lunch, hamburgare, jag kan inte säga att matkön var den roligaste, om man tänker på alla som knuffades för att få ta mat först, men att så där med Eric gjorde allt mycket bättre.

 

”Gick det bra för dig på matten?” Eric stoppade in det sista av sin hamburgare i munnen, och nickade. ”För dig då?” Jag ryckte på axlarna. ”Om jag säger såhär, matte är inte mitt bästa ämne.” Vi började att skratta, inte för det jag sa utan för att jag hade dressing på näsan.

 

Vi skulle gå till våra slitna orange skåp när någon tog tag i Erics arm och drog med honom till toaletterna. När jag såg vilka det var så gömde jag mig bakom några skåp. Eric stod och pratade med Ida, Amanda och Nina, jag fick en klump i magen. Nej, han driver säkert bara med mig, för att senare göra narr av mig, Ida, hon har säkert sagt det till honom att göra det, det låter som henne. Jag lyssnade på vad dom sa. ”Jo Eric, varför är du som är så snygg med den där fula tönten?” Ida klängde på honom. ”Tönten, jag är inte med en tönt? Jag vet bara att det är en tönt som klänger på mig just nu.” Jag började att fnissa. ”oh” hörde man folk runt omkring säga. Eric puttade bort Ida och hennes gäng och gick tillbaka till stället där vi särade på oss. Han såg sig förvirrat om, troligen för att ha inte hittade mig, så jag smög fram och hoppade upp på hans rygg. ”ah” skrek han. ”Elin” sa han glatt, och jag kramade om honom. ”Tack” han fnissade till, ”För vad?” ”för det du precis sa till Ida” ”så du hörde.” svarade han oroligt, jag nickade ”och såg” la jag till.

 

Vi hade nu slutat för dagen, jag hade hängt med Eric hela tiden, jag trivdes i hans sällskap, det var mysigt på något sätt. ”Du Elin, jag ska vara barnvakt åt mina syskon, hänger du på?” ”visst, jag älskar barn, fast en sak, du får göra mat!” vi båda skrattade åt min kommentar, tills Ludvig kom. ”Vadå Elin, det är ju ditt jobb.” skrattade han, men inte länge, då Eric spände blicken i honom. ”Jag skojade bara, vi ses imorgon!” svarade han snabbt och gick.

 

Vi gick och hämtade Erics lillasyster som gick i 4:an i skolan bredvid och sedan gick vi till dagiset där hans treåriga lillebror gick på, dom båda två slängde sig i dom färgade löven som fanns på marken, man kunde redan känna av att det var vinter på gång.

 

”Eric, jag är hungrig.” Vi hade nu kommit in och det visade sig att dom bodde bara några hus ifrån mig. ”Ella, kom.” Ella, som var Erics lillasyster kom springandes. ”Jacob är hungrig, är du?” hon nickade och satte sig i mitt knä. ”Vad vill ni ha då?” ”Pannkakor” båda två var snabba på att svara, sedan sprang dom tillbaka till vardagsrummet och tittade på bamse.

 

Eric tog fram allt som behövdes, jag hoppade upp och satte mig på diskbänken. ”Du har gjorde det här många gånger, va?” Han nickade och torkade sig under ögonen. ”Något du vill prata om?” frågade jag undrandes. ”Du behöver inte prata om detta med någon, okej?” jag nickade långsamt. ”Min mamma gick bort för ett halv år sedan, jag var inte mig själv och gjorde dumma saker, och det är därför vi flyttade hit, och mamma lärde mig att göra dom här pannkakorna, det är därför dom alltid vill ha dom, och pappa jobbar hela tiden, för att kunna försörja oss, så jag blir som deras förälder.” han stannade upp igen. ”Jag hade inga kompisar på min gamla skola heller..” ”Kom här.” Jag drog in honom i min famn och kramade honom, jag hörde snyftningar, men jag förstår det. Hur skulle jag klara mig om min mamma dog? Det gå inte att tänka sig. Jag har ju redan förlorat min bror som jag älskade mycket. Då kände jag en tår rinna ner för min kind.

 

”Eric, det luktar brän..” Jacob kom in i köket och tittade på oss med en konstig blick. ”nt.. vad gör ni?” vi tittade på varandra och torkade bort tårarna och började skratta, Eric fick börja om med sin pannkaka, för att Jacob sagt att han vägrade att äta annars.

 

Klockan hade blivit 20.00 och vi hade nattat Ella och Jacob, och jag var tvungen att gå hem. Jag hade satt på mig min jacka och mina slitna vita Convers. När jag var på väg att öppna dörren tog Eric ytligare tag i min arm och drog in mig i hans famn. ”Tack, jag har haft superkul med dig.” Jag log. ”Detsamma, ses vi imorgon, KOMPIS?” Jag betonade ordet kompis, då vi båda haft samma problem med kompisar. Han nickade och log.

 

När jag kom hem, var ingen hemma så jag gick och gjorde mig i ordning för att sova, eftersom att jag var riktigt trött efter dagen.

 

Tänk att i tre hela år, har jag gått utan en kompis och blivit slagen, inte haft någon att prata med. Igår bestämde sig mina förälder för att ”bo isär” som jag anser det skilja sig. Och så börjar det en helt underbra kille i min klass som förändrar mitt liv på bara en dag. Så säg aldrig aldrig, för att till och med otur kan omvändas till tur.



 


Denna novell är skriven av Emilija Romaite, som även finns på http://eemilijaa.blogg.se/ ... :) Är ni fler som vill skicka in en shortcut novell, läser ni HÄR, om hur ni gör. :)


Och för er som missat min lilla novell om Liam och Edwina, hittar den under denna novell. :)


Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.√ 4. HITRISA - Part 2

I Wish I Could Help.


 

Edwina och jag bor tillsammans i en jätte fin trea precis i centrum. Pappa köpte den åt oss, då både han och mamma tyckte synd om oss som fick bo i den där lilla stugan på gården. Även om det var en fin stuga så saknar jag den inte, ibland kan jag sakna mina syskon som ständigt kom och störde, men ändå inte. Jag är på väg att bilda en egen familj, som jag måste ta hand om. Det är bara 2 veckor kvar tills vår lilla dotter är beräknad att komma till världen. Mamma och pappa hjälpte oss att renovera hela lägenheten precis så som vi ville ha det, och jag älskar det. Det är högt i tak, och stora fönster som gör att det kommer in mycket ljus i alla rum. Barnrummet är klart, och det tillhör verkligen en tjej. Adriana är nog mer överlycklig än någon annan i familjen, vilket gör allt mycket lättare, hon hinner växa till sig lite och sedan har vi en barnvakt som mer än gärna ställer upp.

 

”Liam, jag behöver din hjälp.” Att Edwina behövde hjälp var absolut inget undantag, speciellt inte under dem senaste månaderna. ”Kommer.” Hon stod i badrummet och försökte plocka upp tvätten som låg på golvet, vilket inte gick speciellt bra. Hennes mage är verkligen enorm, och jag är lite rädd att vi ska få tvillingar. Det var en sak vi frågade barnmorskan, för det är något vi verkligen vill veta, med tanke på att det är något som kan gå i familjen, men vi hade fått det svart på vitt att vi inte skulle få det. Men oron fanns fortfarande i kroppen. ”Kan du hjälpa mig att plocka in i tvättmaskinen.” Hon satte sig ned på toastolen och pustade ut i en lång suck. ”Gå och lägg dig, så kommer jag snart.” Hon gjorde som jag sa och gick ut från badrummet. När jag hade gjort klart allt gick jag ut i köket och tog med mig juiceförpackningen och två glas till sovrummet.

 

”Orkar du verkligen åka hem till mamma och pappa ikväll?” Edwina hade redan efter att vi berättat för hennes mormor och morfar att hon var gravid packat sina ägodelar och flyttat in till mig i stugan, dem blev helt knäckta och började prata om att dem inte hade uppfostrat henne ordentligt. Och att hon var helt värdelös, det tog hårt på henne. Varje dag kämpade jag med att hon skulle känna sig trygg i min närhet. ”Ja, jag vill inte missa din pappas underbara mat.” Det var absolut ingen hemlighet, att hon gillade pappas mat, vem gjorde inte egentligen? Vi låg kvar i sängen ett tag och bara höll om varandra. Jag älskar att ha henne i min famn, och jag älskar att smeka henne lugnt och försiktigt över magen. Det fick både henne och flickan i hennes mage lugn. Jag tror till och med att hon somnade, och vad jag förstår får hon inte speciellt mycket sömn på nätterna så jag lät henne sova, och krånglade mig ur sängen för att hoppa in i duschen, och plocka upp tvättmaskinen.

 

 

”Mamma, pappa vi är här.” Den första som kom ut i hallen och välkomnade oss var Adriana. Hon kastade sig i min famn och höll om mig så hårt hon kunde. ”Min älskade lillasyster.” Hon skrattade till, och det skrattet har man hårt i några år, då det absolut inte har ändrat sig. ”Hej Edwina.” Min syster är alltid lika trevlig, och välkomnar alltid Edwina när hon kommer. ”Hej Adriana, får man ingen kram?” Även om hennes mage var stor, och olyckligtvis i vägen så hindrar det inte henne från att kramas. Båda två slog armarna om varandra, men Adriana gjorde något jag inte sett tidigare. Hon pussade Edwina på magen. ”Kom ut nu lillevän, faster längtar efter dig.” Edwina sprack upp i ett brett leende och man såg på en gång att hennes ögon vattnades. Adriana lät oss ta av oss skona och hänga upp våra jackor i fred. ”Jag älskar din familj, dem är så underbara mot mig.” Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna, utan lät dem rinna. ”Gumman, du är en del av denna familj nu.”

 

Pappa stod i köket när vi kom in och han släppte allt han höll i och kramade om oss båda. ”Vad kul att ni ville komma.” Han kramade Edwina extra länge samtidigt som hon log. ”Det är alltid kul att komma hem till Liams familj.” Mamma kom inrusandes i köket med både Jana och Juni efter sig. Båda trollen hoppade på mig, och såg riktigt glada ut. ”Kom.” Juni drog med mig upp till hennes rum, som hon delar tillsammans med Jana. Hon visade mig sitt nya skrivbord som hon hade fått av mamma och pappa. Min gamla stuga hade dem gjort om till ett ställe för Adriana, dit hon kunde ta sina kompisar. En stor soffa och en TV. Ett riktigt ställe dem kunde hänga på. ”Har du saknat mig?” Jag lyfte upp Juni och var på väg ned för trappen med henne. ”Ja, det har jag. Det var ett tag sedan du var hemma.” Mina småsyskon säger fortfarande att detta är mitt hem, och till en viss del kan jag väl hålla med dem, men samtidigt har jag snart en egen familj.

 

”Hur mår du egentligen? Du ser helt slut ut.” Jag stannade utanför köket när jag hörde mamma prata med Edwina. ”Jag har konstant ont i mina fötter, och allt är bara jobbigt. Liam hjälper mig med allt, men det känns som att jag bara är elak emot honom när jag ber honom om saker.” Jag var tvungen att avbryta henne, så jag gick in och kramade om henne bakifrån, samt kysste henne på halsen. ”Jag hjälper dig med allt, jag kan till och med bära in dig på BB, om det skulle vara så.” Hon skrattade till en vända, för att sedan vända sitt huvud mot mig, och möta mina läppar. Både mamma och pappa aww:ade bakom oss, vilket fick oss att börja skratta. ”Vad flinar ni åt?” Pappa vände sig mot spisen igen, och mamma låtsades inte höra. ”Hey, jag fråga er en fråga? Jag kan nästan sätta pengar på att ni var värre när ni var i vår ålder.” Både mamma och pappa frös till is på plats, vilket fick mig att flina stort samt skratta. ”Haha, jag fick er. Ska fråga både mormor och farmor sen, hur det egentligen låg till.” Mamma tittade på mig, med osäkerhet i blicken. ”Gör inte det är du snäll.”

 

”Ungar, det är mat.” Att mamma inte behövde skrika högre var konstigt, med tanke på att både tv och stereon stod på högsta i vardagsrummet. Alla barnen kom springandes tillsammans in i köket, och som ni kanske vet är vi inte några syskon. Adriana kom in med Jamie i släptåg, och sedan Jana och Juni. Maten som serverades var pappas egen gryta, han vägrar tala om vad han har i den, mer än fläskfilé. Men jag äter med glädje, för den är sjukt god. Alla hade satt sig ned vid bordet och som vanligt i vår familj tar vi varandras händer och ber en bordsbön, någonting jag absolut inte har något emot. Edwina är van vid det, och verkar inte heller tycka illa om det. ”Varsågoda.” Mamma sträckte sig efter salladen och la upp det på alla mina syskons tallrikar, och den enda som protesterar över det är Juni, hon hatar det, enligt henne. ”Det luktar jätte gott, Justin.” Edwina fick min pappa att le, ett brett leende man ofta ser på hans läppar. ”Hoppas det smakar lika bra.” Vi alla började äta under tystnad, en tystnad som sällan finns under detta tak. Det var behagligt att veta att alla faktiskt njöt av maten. ”Det var jätte gott pappa.”

 

Efter maten sprang alla mina små troll iväg, antingen till sina rum eller till vardagsrummet. Jag älskar att min mamma och pappa har skaffat så många barn, och jag känner mig absolut inte utanför just för att Justin egentligen inte är min riktiga pappa, det är han som har funnits där för mig, och det är allt som räknas. Edwina satt kvar i köket och höll mamma sällskap när hon plockade undan allt, både jag och pappa frågade om hon ville ha hjälp, men hon tackade nej. Och då tänker jag inte tjata. Jag gick med pappa in till hans spelrum där vi slog oss ned i soffan och la upp fötterna på bordet. Hade mamma sett oss hade hon blivit helt galen, så därför passar vi på när hon inte ser. ”Du får en öl om du inte skvallrar till Clar.” Han viftade med en flaska, och jag nickade. Ibland kan han och jag ta oss en öl tillsammans, och mamma vet fortfarande inget. ”Hur känns allt nu då? Du ska bli pappa.” Han slog mig löst på axeln och log. ”Det känns.. konstigt om jag ska vara ärlig. Hur reagerade du när mamma berättade att hon väntade Adriana?” Det såg ut som att jag ställde honom mot väggen, och det var absolut inte meningen, jag ville bara veta hur han kände sig då. ”Jag blev ställd. Jag betedde mig illa mot Clar då, mitt beteende ändrade sig och jag var nästan elak mot henne. Men jag ångrar absolut inte att vi behöll henne, absolut inte.” Jag tror att det satt långt inne i honom, då han vred och vände på sig i soffan. ”Jag älskar dig pappa.” Jag bytte ämne, vilket gav honom ett leende på läpparna. ”Jag älskar dig min son.”

 

 

Veckor hade passerat och tiden för vår flickas födsel hade gått ut med två dagar. Edwina hade fått sammandragningar under dagen, men vattnet hade inte gått. Vilket gjorde henne frustrerad, hon hade ont och vankade fram och tillbaka runt sängen så gott hon kunde. ”Baby, ska vi gå och lägga oss, eller ska vi föda barn?” Hon tittade frustrerande på mig, och suckade. ”Du förstår inte hur ont jag har.” Klockan hade sedan länge passerat midnatt och jag började oroa mig så det räckte. ”Vi lägger oss och sover.” Hon la sig ned under täcket och jag placerade mig bakom för att sedan lägga armen om henne. Det hann inte gå mer än 5 minuter fören hon reste sig käpprätt upp i sängen. ”Jag ångrar mig, vi ska föda barn. Vattnet gick.” Allt var redan färdig packat så det var bara att klä på sig och greppa skötväskan. Jag fick hjälpa henne ut till bilen, vilket gick ganska smidigt. Bilresan till sjukhuset var inte så farligt, hon andades lugnt och stilla, och försökte hela tiden koncentrera sig på just andningen. ”Allt kommer gå bra, jag är med dig hela tiden.” Mamma har berättat om sina förlossningar, inte för Edwina, men för mig. Så jag förstår lite bättre om vad det är en kvinna går igenom. Även om jag aldrig kommer förstå det helt.

 

När vi kom in på BB tog barnmorskan emot oss och visade oss till vårt rum. Hon kopplade in någonting kring magen på Edwina, för att kolla hennes sammandragningar, då hon inte hade öppnat sig mer än 5 cm. Jag satt på en stol bredvid henne samtidigt som hon pustade och stönade, samt vred och vände på sig så mycket det bara gick. ”Jag klarar inte det här.” Jag strök henne över pannan och kysste henne på kinden. ”Jag finns här, kom ihåg och andas.” Jag plockade upp min mobil och skickade ett sms till pappa. ”Hej, vi befinner oss på BB, så ni kan nog räkna med att bli farmor och farfar inom en snar framtid. Hör av mig senare.” Jag vet att klockan var mitt i natten, men dem ville veta så därför skickade jag ett sms, och inte ringde så jag väckte alla. Konstigt nog fick jag ett svar strax efter. ”Gud vad roligt, hälsa Edwina från oss att allt kommer gå bra. Lycka till. Och vi kan inte vänta på att få se henne.”

 

Flera timmar gick, och det kändes som att inget hände, mer än att Edwina ville ge upp allt. Hon ville inte föda barnet mer, allt gjorde ont och om jag ska vara ärlig gjorde det ont att se henne. Jag ville göra så mycket, men kunde inte, jag visste inte vad. Allt jag gjorde var att sitta på stolen bredvid henne, med våra fingrar sammanflätade, samt strök hennes handrygg med min tumme. Det knackade till på dörren och in kom Emelie, vår barnmorska. ”Hur går det?” Hon strök Edwina över pannan och kollade på maskinen som stod bredvid. ”Det är jobbigt som fan, det gör ont.” Emelie kollade hur mycket hon hade öppnat sig, och sprang sedan ut därifrån, men kom tillbaka med några fler människor strax efter. ”Du har öppnat dig helt, vi ska göra dig klar för att krysta när sammandragningarna kommer.” Jag såg hur skräckslagen Edwina såg ut. Visst skrämde det mig med, men jag kunde inte sluta längta efter att jag hade lilltjejen i min famn. Emelie gav Edwina en epidralspruta, som skulle hjälpa henne under förlossningen.

 

”Halva huvudet är ute nu, om du tar i nästa sammandragning ska det nog vara ute helt, och då är det klart.” Edwina var helt svettig och skrek över smärtan, men hon tog sig några djupa andetag för att välkomna nästa sammandragning, och krystade på för livet. Ett bäbisskrik ekade i hela rummet och jag kände hur Edwina släppte greppet om min hand. ”Vi klarade det, jag älskar dig.” Jag kysste henne i pannan och på läpparna. Emelie la den lilla tjejen på Edwinas bröst, och jag kunde se hur tårar rann ned för hennes ögon, vilket gjorde att jag också började gråta. Hon hade helt klart fått Edwinas hår, mörkt och mycket. Klockan var närmare 8 på morgonen, så det hade tagit nästan 7 timmar från det att vi kom in, till att hon kom ut.

 

 

Mamma, pappa och Adriana kom när klockan var runt 10, då vi hade fått sovit i en timme typ, efter att alla prover och sådant var gjort. Alla andra mina syskon var i skolan, men Adriana hade tjatat sig till att få följa med, så tillslut hade mamma gett sig. Både jag och Edwina satt upp i sängen med lillflickan i famnen. Jag har aldrig upplevt mamma och dotter kärlek på så nära håll, eller att det berörde mig så mycket. ”Jag älskar er så mycket.” Edwina kysste mig intensivt, och bara den kyssen kunde beskriva hur mycket hon älskade mig. ”Kan du ta henne, jag måste gå på toa.” Hon gav mig min egen dotter, och jag satte mig i fåtöljen bredvid sängen, för att bara kolla på henne. Det knackade på dörren och min familj kom in. ”Grattis min lilla pojke.” Mamma kramade om mig för att sedan låta pappa göra likadant. ”Tackar.” Mammas tårar är inget jag inte sett förut, men när dem kom nu såg man att det var av glädje. Adriana var snabbt framme vid mig.

 

”Vad ska hon heta?” Pappa var den första att fråga, och helt ärligt har ingen frågat det tidigare. Vilket har gett både mig och Edwina rum för att diskutera det själva. ”Esmeralda Adriana Bieber.” Adriana tittade på mig med ett brett leende på läpparna. ”Ska hon heta som jag?” Edwina nickade mot henne och dem kramade om varandra. ”Vilket fint namn.” Mamma satt bredvid pappa i soffan som fanns i rummet och tittade ned på Esmeralda. Jag såg hur glada dem var, och det såg nästan ut som att båda två saknade en bebis, vilket jag absolut inte hoppas, då jag inte känner för fler syskon. Adriana plockade fram en nalle, som var minst lika stor som Esmeralda, och la den bredvid henne. ”Den är till dig, ditt lilla troll.” Hon pussade henne på pannan och smekte henne över kinden. ”Faster älskar dig.” Min lillasyster är liten, men hon är så gammal i huvudet, hon vet hur man beter sig, och hon gör det.

 

Efter någon timme på sjukhuset fick vi äntligen lämna det och åka hem, till vår fasta boning. Det kändes så skönt att kliva in innanför dörren hemma, tillsammans med en liten flicka som så lugnt låg och sov i bilbarnstolen. ”Home sweet home.” Edwina kastade sig raklång i soffan i vardagsrummet, och jag gjorde henne sällskap strax efter. ”Vet du hur stolt jag är över dig?” Hon tittade på mig precis som att jag vore galen. ”Nej, varför?” Jag vände blicken mot Esmeralda, som fortfarande sov djupt. ”Tror du att jag hade klarat det där utan dig, tror du helt fel.” Hon kysste mina läppar och drog sina naglar löst i nacken på mig, så att håret reste sig. ”Jag älskar dig, så sjukt mycket.”

 

Edwina valde att inte amma Esmeralda, så hon fick tabletter på BB som gjorde att hon inte skulle behöva pumpa ur sina bröst på all mjölk, och vi gav henne matersättning istället. Det var mycket för att båda två skulle kunna gå upp med henne på natten och inte bara Edwina. Vilket jag tror är ganska bra, just för Edwina, då hon inte hade fått sovit speciellt mycket under graviditeten. Vi flyttade in oss i sängen och la ned Esmeralda på överkastet, tillsammans satt vi tätt omslingrade och bara tittade på henne. Hon rörde sig lite i sömnen, vilket fick oss båda att le. Om jag ska vara ärlig, hade jag kunnat ligga där i timmar och kollat på henne. Hur hennes kinder var formade, precis som mina när jag var liten, eller Edwinas ögon, mörka och kärleksfulla. Hon hade även fått Edwinas läppar, precis lika i formen, och dem kommer troligen bli lika fylliga.

 

”Jag är så glad att du har din familj, att dem finns bakom dig.” Jag kunde höra på henne att hon var ledsen, och jag tror att det har mycket att göra med att hon inte har någon mamma eller pappa. ”Hur många gånger ska jag behöva säga att det är din familj också?” Hon tittade på mig, med glittrande ögon, och en tår som lämnade det ena och gled ned över kinden. ”Jag saknar min mamma och pappa så fruktansvärt mycket. Även om jag aldrig fick chansen att träffa min mamma. Du ska vara glad som har dina.” En lätt suck slank ur min mun och jag kysste henne på hjässan. ”Jag kommer alltid finnas här, jag lämnar dig aldrig. Titta vad vi har gjort tillsammans. Hon är vår, vi har en egen familj, och jag kommer aldrig någonsin lämna den, mot något.” Hon torkade sina tårar och pressade samman våra läppar. Esmeralda vaknade till och gnydde lite, samt började spreta med fingrarna. ”Hon är nog hungrig.”

 

 

”Vart är det lilla underverket någonstans?” Hela min familj stormade in genom dörren, och inte bara mamma, pappa och mina syskon, utan mormor, farmor, och pappas farmor och farfar. Hela lyan blev full i folk, och dem hade med sig en stor tårta samt massa olika paket. ”Hon sover.” Svarade jag till mormor, som var helt hyper. Edwina stod i duschen när alla kom, så hon fick en smärre chock när hon kom ut, och såg alla samlade i vardagsrummet. ”Min lilla plutt, du har blivit pappa.” Mamma kramade om mig, och jag kände mig som liten igen. Pappa hade med sig en tidning åt mig, som jag genast slog upp. Egentligen hatar jag precis lika mycket som han att vara med i tidningen, men jag kunde inte undgå att läsa vad dem hade skrivit om oss denna gång.

 

”Justin Bieber har gått och blivit farfar. Hans son Liam, har tillsammans med sin vackra flickvän fått en dotter, ännu oklart vad hon ska heta. Det känns lite konstigt, jag menar, det var ju typ igår Justin stod på scenen för första gången och gjorde ett framträdande till One Time. Nu är han farfar, jag tror han kommer klara det jobbet lika bra som han klarar allt annat. Men nog om honom, vi ska fokusera oss på Liam. Han är 17 år, och fick sin dotter igår. Han och Edwina såg verkligen lyckliga ut när dem tillsammans hand i hand lämnade sjukhuset, med en bilbarnstol i handen. Vi kan inget annat än gratulera dem, och jag tvivlar absolut inte på att han kommer bli en minst sagt lika bra pappa som Justin har varit åt både honom, Adriana 13, Jamie 7, Juni och Jana 5 år. Bieber familjen växer, och vi kan väl bara hoppats att någon av barnen har samma talang som Justin himself.”


 

Suprise, hoppas ni gillade denna lilla novell. Det var många av er som ville veta hur allt blev mellan Liam och Edwina, samt deras barn, så här har ni en liten kort novell om deras lilla liv tillsammans. :) ♥ Jag vet att jag har varit frånvarande, men har noll inspiration.

 

Det var ingen som var intresserad av förslaget jag kom med igår, om ni har missat det, så är det inlägget under detta. :)