Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 122.

 

 

”Justiiin.” Jag hade saknat min lillasyster nå så fruktansvärt mycket, och att hon hoppade upp i min säng klockan sju på julaftonsmorgon gjorde mig absolut ingenting, även om jag var dödstrött. Hon kröp till och med in under mitt täcke och la sig så pass nära mig att jag kunde känna hennes glädje och värme. ”Hej sötnosen.” Hon rodnade och pressade ned sitt huvud i min kudde. Jag hade inte haft något emot att somna om en stund, men uppenbarligen hade Jazzy andra planer för mig. ”Kliv upp nu. Det är julafton, och Diane står i köket och gör frukost.” Hon växer upp så fort att jag inte ens hinner med, vilket för mig faktiskt är en aning deprimerande, då jag missat så mycket av hennes uppväxt. När jag drog upp persiennen i mitt fönster fick jag se att solen lyste och det var klarblå himmel. Det var så annorlunda mot att fira jul hemma i Stratford, där det troligen hade snöat ute.

 

 

Mamma och pappa satt i köket tillsammans med mina syskon, och det var konstigt då det aldrig hände när jag var liten. Men jag vart ändå glad att jag fick chansen att spendera jul tillsammans med min familj. ”God morgon gubben.” Mamma strök mig över ryggen innan hon gick vidare mot kaffebryggaren och hällde upp halva koppen, för att sedan slå i mjölk upp till kanten. Den damen dricker inte kaffe med mjölk, utan mjölk med kaffe. ”God morgon.” Jag slog mig ned bredvid pappa och bröt ned hårdbröd i en djup skål och hällde sedan upp med mjölk, för att sedan ha på sylt. Precis så som Pearl hade lärt mig. Både mamma och pappa tittade på mig precis som att jag hade blivit galen. ”Vad gör du?” Jazzy ställde sig på knäna och tittade ned i min tallrik. ”Kan jag få smaka?” Jag vände mig om mot mamma. ”Pearl lärde mig detta.” Jag tog en sked och riktade den över till Jazzy, hon smaskade i sig den och utbrast. ”Jag vill också ha, pappa gör till mig.”

 

 

”Får jag bada?” Jazzy pekade ut mot poolen som inte var uppvärmd då varken jag eller mamma hade satt igång den. ”Om en stund ska bara starta den då.” Hon blev överlycklig och hoppade omkring som, jag vet inte vad. Jaxon var inte sen med att följa hennes exempel och började också hoppa omkring. Jag ansåg att det var bättre att dem tjatade om att få bada än att få öppna alla sina julklappar. Deras tjat om det skulle lätt kunna ta död på mig en dag som denna. Jag hade undermedvetet gjort frukosten som Pearl lärde mig, jag vet inte varför, det bara hände. Mamma kom och satte sig bredvid mig ute på altan, hon sa inget vilket gjorde mig lite nervös. ”Vad är det?” Jag skruvade på mig i soffan då hon tittade på mig. ”Ring henne..” ”Nej, hon har gjort fel. Jag kommer inte krypa till henne. Glöm det…” ”Svälj stoltheten och gör som jag säger.” Min mamma har aldrig någonsin höjt rösten åt mig på det där sättet. Vilket fick mig att inse att jag verkligen behövde prata med Pearl.

 

Jag visste att jag inte hade rätt att ringa henne, och absolut inte på julafton. Det skulle förstöra allt för henne, men jag ville se henne i ögonen när jag pratade med henne, så att bestämma ett möte med henne kunde endast ske genom ett samtal. Jazzy kom springandes med sin baddräckt i handen och sina armpuffar i den andra, hon var den som fick mig att le trots att Pearl cirkulerade i mitt huvud. ”Hjälp mig.” Hon sträckte upp grejerna mot mig, och jag tog emot dem för att sedan sätta mig ned på golvet och börja blåsa upp hennes puffar. Hon satte sig ned hon med och tog av sig sina kläder för att sedan dra på sig sin baddräckt. Hon var så söt när jag var klar med henne, att jag log fånigt för mig själv när hon sprang iväg mot poolen, och utan att tveka hoppade i.

 

Jag hade stängt in mig på mitt rum och lagt mig i sängen då jag valde att ringa till henne. Signalerna gick, flera stycken passerade, och precis när jag var på väg att lägga på svarade hon. ”Pearl.” Hon lät andfådd, precis som hon sprungit flera mil, men det var först då jag kom på att hon var gravid och att saker och ting kanske inte var lika enkelt som innan. ”Vi måste prata.” Jag kunde inte säga det på något annat sätt än rakt ut. Jag kunde höra hur hon drog efter andan och svalde hårt. ”A-aha. Vad vill du prata om?” På henne lät det precis som att inget störde henne. Nästan som att hon försökte få mig att tro att hon hade gått vidare helt, att hon inte tänkte på mig alls, vilket fick mig att börja gråta. Jag hade bestämt mig att inte fälla en enda tår i telefonen, och få mig själv att framstå som patetisk, men jag kunde inte hindra mig själv. Hon betydde allt för mig, och det hade gått flera månader sedan jag såg henne, om man bortser från alla tidningar som hängde henne i röven. ”Oss.”

 

Efter ett samtal på mellan en och två timmar hade jag tillslut övertalat henne att komma hem till mig efter att dem hade delat ut sina julklappar. Jag hade framförallt fått henne att förstå att jag inte menade att göra henne illa, genom att ringa på julafton, utan att det berodde på att jag saknade henne. Samtalet avslutades helt automatiskt med att vi båda sa ’puss’. Det fick fjärilarna i magen att vakna till liv, och jag kände mig gladare än någonsin, då jag bara inom några få timmar skulle få se henne igen, få chansen att kanske få röra henne, framför allt hennes mage. Det knackade till på min dörr innan den sköts upp en bit och visade att pappa stod där. ”Hur mår du gubben?” Jag satte mig upp i sängen och log, för första gången på länge ett ärligt leende. ”Jag ska få träffa henne ikväll.” Det var allt jag kunde tänka på, att få se henne. Jag hade saknat henne så fruktansvärt mycket att det gjorde ont i mig. ”Det kommer bli bra.” Han drog in mig i en kram när jag ställt mig upp.

 

Jazzy och Jaxon låg fortfarande i poolen och lekte tillsammans, vilket för mig att se var underbart. Dem var så små och så ovetandes om vad den stora världen kunde göra med en individ. Dock fick dem aldrig chansen att växa upp i en helt vanlig familj, med tanke på vem jag är. Jag satte mig på poolkanten och stoppade ned mina fötter i det varma vattnet. ”Hoppa i Justin.” Jazzy skrek från andra sidan och jag kunde inte göra henne besviken, så jag plockade ur mina värdesaker ut byxorna och hoppade i med kläderna på mig. Både Jazzy och Jaxon skrattade glatt när jag kom upp över ytan igen. ”Justin Drew Bieber. Varför badar du med kläderna på dig?” Mamma stod på kanten med armarna i kors, och pappa kom gåendes bakom henne. ”För att han tycker att det är kul.” Innan mamma hann reagera hade pappa tagit med henne ned i poolen också. Vi alla hade en trevlig stund där i innan jag klev upp och tog med mig mina småsyskon. 


 

Jag bollade idéer med en underbar tjej igår, och kom på lite om vad som kan hända nu fram över. Får la se vad ni tycker om den saken. Jag hoppas att jag kommer få ned det precis som vi diskuterade det, man vet aldrig. 

 

Hoppas att ni gillade detta iaf. ♥♥♥


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Kanske imorgon!

Jag ska försöka sätta mig ned och skriva i morgon, så det kanske kommer upp ett någon gång under dagen. :) dock sitter jag fast en aning och vet absolut inte vad som ska hända .. Några förslag? Ju fler desto fortare kommer nästa kapitel.


Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 121.

 

23 december. Meddelandet jag fick av Ryan två månader tidigare snurrade fortfarande runt i mitt huvud. Jag visste genom att läsa det att det kom direkt från hans hjärta, och att Justin inte hade en enda aning om att Ryan skickade mig det. ”Jag trodde seriöst att du var den sista människan som skulle göra Justin illa. Hur kan du som mamma till hans barn bete dig som den billigaste horan på denna jord? Trodde Justin betydde mer för dig, men ack så fel jag hade. Hade det inte varit så att du ska föda hans barn, hade jag hoppats på att aldrig få se dig igen.” Han hade rätt, varje litet ord satte sig rakt i hjärtat på mig, och han hade rätt. Jag hade betett mig illa, och det fick jag leva med varje dag. Magen fortsatte växa, och det var något tidningarna nu hade fått syn på. Vilket fick dem att undra om det var Justin eller Alex som var pappan. Det var väl egentligen då jag insåg att jag måste se ut som en slampa för resten av världen. Det var i alla fall så tidningarna fick mig att framstå.

 

Både mamma och jag höll till inne i köket, då hon höll på att förbereda inför julafton och jag satt vid köksbordet och skådade henne tillsammans med en varm choklad framför mig. Det var en mysig stämning med massa levande ljus och julmusik i bakgrunden. Både mamma och pappa hade tisslat och tasslat kring mig när Justin kom på tal, och jag visste långt inom mig att jag hade förstört deras drömmar om massa barnbarn med en och samma grabb, eller man. Mamma var nog den som det drabbade mest, då jag vetat hur länge som helst att hon sett fram emot massa barnbarn att ta hand om, gulla med, och älska precis lika mycket som hon älskade mig. ”Gumman, hur mår du egentligen?” Jag var trött på att mamma hela tiden frågade hur jag mådde, när jag hade svarat henne samma sak i flera månader. ”Sluta fråga mig det. Du vet att jag mår skit, och det finns inget jag kan göra för att få mig att må bättre heller.”

 

Mamma förstod min vink och återgick till skinkan hon hade framför sig. Bara doften i huset fick mig lugn, då det doftade pepparkakor och glögg så långt näsan räckte. Vi hade bakat tillsammans under dagen och det var en trevlig stund, till och med pappa hade varit med, och det kan jag inte minnas att han varit sedan jag var liten. Allt kändes så fruktansvärt meningslöst, när det kom till att sitta och tycka synd om sig själv. Jag hade skapat denna röra, jag hade sårat Justin så fruktansvärt mycket att jag nästan mådde illa av mig själv. Han var mitt allt, mitt liv. Jag hade ingen rätt att lägga mig i hans liv, eller ens visa mig levande för honom, men jag kunde inte hindra mig själv när jag satt med mobilen i handen. Det var så enkelt att skriva tre ord, som betydde allt för mig. ”Jag älskar dig.” Jag skickade det enkla meddelandet till honom i hopp om att han skulle förstå att jag faktiskt var ärlig. Det hade dock gått över två månader sedan jag såg honom, så jag visste egentligen inte ens om han hade hittat någon ny, och jag hade ingen rätt att kliva in i hans liv igen.

 

 

 

Jag satt i min säng och kom genast på att jag faktiskt inte hade föreviga min graviditet med bilder, så jag plockade fram min systemkamera och riggade upp den så den stod mot sängen. Jag tvekade inte en enda sekund innan jag klädde av mig vartenda klädesplagg och satte mig på sängen, jag var redan en slampa för resten av världen, då kunde jag lika gärna vara en för mig själv också. Jag ville ha kvar dem bilderna, som ett minne resten av livet. Jag höll en självutlösare i handen och ställde mig på knä i sängen för att sedan trycka av några gånger. Jag blev riktigt nöjd med bilderna och kunde för en gångs skull känna riktig glädje, och inte framtvingad. Dock varade den känslan inte allt för länge då min mobil blinkade till och visade att jag hade fått ett sms. Jag slängde mig efter den och såg att det var från Justin. Mitt hjärta slog i tvåhundra innan jag svalde och öppnade det. ”Vem är du?” Dem bokstäverna stod på skärmen, och jag hamnade i chock. Han hade glömt mig, raderat mig ur sitt liv.

 

Jag drog på mig min morgonrock och snubblade mig ned ör trappen och in till köket. Mamma hörde mig komma så hon vände sig om precis innan jag kastade mig i hennes famn och grät, så mycket jag bara orkade. Hon försökte hela tiden hyscha mig, men inget fungerade, och tillslut orkade jag inte ens hålla mig upp på mina ben. Jag föll ur mammas armar och rakt ned på golvet. ”Fred, kom hit. Fort.” Jag kunde höra hur mamma ropade på pappa och hur han sedan kom springandes. ”Men herregud, vad är det som har hänt?” Jag hade ingen styrka till att förklara för dem vad det var som hade fått mig att tappa fotfästet helt. Pappa bar upp mig och placerade min kropp i soffan. ”Gumman, du måste öppna upp dig. Prata om vad det är som är fel.” Både mamma och pappa satte sig på sidan av mig i soffan, så gott dem fick plats. ”Han har glömt bort mig.” Mer behövde jag inte säga för att båda två skulle förstå bakgrunden till mitt utbrott.

 

Det tog ett bra tag innan jag kom tillbaka till verkligheten och insåg att jag skulle få leva ett liv som ensam mamma. Pappan till mitt barn ville inte veta av mig, och hade verkligen glömt bort mig. Pappa hade burit upp mig till mitt rum och bäddat ned mig, samt satt på en av mina favorit filmer, Avatar. Jag ville också leva i en sådan fantasivärld. Min mobil vibrerade till precis när mamma klev in i mitt rum, och den låg precis bredvid dörren så hon var den som såg vem det var som ringde först. ”Hallå.” Hon svarade utan att det var helt okej med mig, och innan jag ens visste vem det var. Hon stod ett tag med personen i luren utan att säga speciellt mycket förutom massa mm:ande och korta svar tillbaka. Hon gav mig inte en enda liten ledtråd om vem det kunde vara, förrän hon gav mig luren och jag kunde se vem det var. ”Jag vill inte prata med honom. Säg åt honom att lämna mig ifred.” Tårarna började återigen rinna på mig, och jag kunde inte hindra dem.

 

Hon gav sig inte, och inte heller Justin som fortfarande befann sig på andra sidan luren och hörde hur jag grät. Han gottade sig säkert i mina tårar, och jag förstod inte varför han hade ringt upp mig, om han inte ens visste vem jag var. Tillslut fick mamma mig i alla fall att ta luren, och allt jag kunde höra var hur Justin grät. ”Hej?” Jag fick fram ett litet ord utan att brista helt igen. ”Förlåt. Jag visste inte att det var ditt nummer fören mamma gav det till mig. Min mobil blev stulen så var tvungen att köpa en ny, och alla mina nummer försvann. Det var inte meningen att verka så kall mot dig.” Jag hörde hans ånger, men förstod inte hur mycket han ångrade sig. Och det skrämde mig en aning. Flera gånger frågade jag mig själv om han bara ångrade det lilla meddelandet, eller om det var mer han grät över. Jag visste inte vad jag skulle svara honom, så jag var helt tyst. Mamma lämnade mitt rum efter att ha pussat mig i pannan. ”Är du kvar?” Justin snörvlade till vilket fick mig att må värre. ”Jag skulle aldrig glömma bort dig.”  


 

 

Där höll hon på att tappa allt ett tag. ^ 

Hur tror ni att det kommer gå mellan dem? 


Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 120.

Hela situationen kändes så jävla konstig när jag stod där mitt emot henne, och såg hur hennes tårar rann ned över hennes kinder. Hon mådde dåligt, men jag mådde värre. Allt jag ville var att Alex skulle försvinna, för gott, men jag kunde inte se till det. Jag hörde hur han slog på tv:n i vardagsrummet vilket för mig var skönt. Jag kramade om nallen jag hade i handen och insåg att jag hade förlorat min kärlek. Hon var allt jag drömt om i hela mitt liv, och allt vi någonsin haft rann mellan mina fingrar. Jag gick in i rummet han befann sig i och ställde mig mot dörrkarmen. Han kollade upp på mig, men allt jag letade efter i hans blick, fanns inte. Jag ville att han skulle känna ånger, att han på något sätt skulle förstå att han krossat mina drömmar. ”Du kan se dig själv som arbetslös hädanefter.” Det var allt jag sa innan jag vände mig om och gick tillbaka ut i hallen för att ta min väska.

 

 

”Snälla, gå inte.” Det var det jag hörde från Pearl innan jag slog igen dörren med all kraft jag hade kvar i kroppen. Jag ville aldrig mer se det där huset, eller henne, så för mig var det ganska skönt att lämna ön. ”Ta mig tillbaka till fastlandet.” Båten jag hade åkt med till ön stod kvar nere vid bryggan och väntade på mig. ”Yes sir.” Jag satt tillbaka lutad i båten och såg hur ön och huset blev mindre och mindre ju längre bort vi åkte. Det var skönt på ett sätt, men på ett annat ville jag bara ha henne med mig. Jag kände nästan att jag hade kunnat låsa in henne i en källare och aldrig mer låta se henne solljuset, det var enda sättet jag visste att ingen annan man någonsin skulle röra henne, men det var uppenbarligen något jag bara kunde drömma om.

 

Under tiden på havet hann jag tänka en hel del, vilket egentligen inte var bra för mig. Jag visste att saker och ting tillslut skulle göra mig galen. Vattnet stänkte upp över kanten och träffade mig i ansiktet flera gånger, men jag brydde mig inte, då jag hade problem som inte sågs ut kunna bli lösta. Precis innan vi kom till bryggan ringde min mobil och det var mamma, vilket gjorde mig osäker på om jag ville svara eller inte. Dock ville hon inte ge sig, utan ringde ännu en gång. ”Ja?” ”Baby gubben, hur är det med dig? Du lämnar inte bara Stratford på det där sättet en gång till, jag har varit sjuk av oro.” Jag hörde på mamma att hon svalde högt och hur hennes puls gick ned en aning. ”Förlåt. Men jag var tvungen att se det med mina egna ögon.” Jag klev av båten med min väska i handen och tackade honom som hade kört mig. ”Se vadå?” Jag satte mig ned och blickade upp mot solen som stod som högst på himmelen. Allt var så fruktansvärt perfekt, utan mitt liv. Se att hon hade gått vidare med Alex.”

 

 

Både jag och Ryan hade åkt från Stratford utan att någon visste om det, vilket gjorde både hans och mina föräldrar sjuka av oro. Han var på hotellet och väntade på mig, då jag lovade honom att det inte skulle ta lång tid. ”Hey buddy. Hur gick.. Vad i helvete har du varit med om?” Han såg mig inte först vilket gjorde honom en aning förvånad när mitt ansikte var lite mörbultat. ”Hur tror du det gick?” Jag gick förbi honom och in i stora rummet så att jag kunde kasta mig på rygg i soffan. ”Vad ska jag göra?” Allt kom ut i ett enda andetag, vilket gjorde att jag var tvungen att dra in ett stort nytt för att få tillräckligt med luft. ”Jag vet helt ärligt inte. Jag önskade att jag kunde knäppa med mina fingrar och så var allt detta bara en dröm, och att ni två var tillsammans.” Jag kunde se på honom hur han verkligen hoppades att allt skulle lösa sig mellan oss, och det fanns ingen mer än jag själv som verkligen önskade det. Dock var det väldigt svårt att se på henne, utan att må illa med tanke på vad hon hade gjort.

 

 

”Ta dig en dusch.” Justin hade legat på soffan alldeles för länge för att orka ta tag i fler saker under dagen, så jag tvingade först och främst in honom i duschen. Vilket faktiskt verkade fungera, då jag tror att han själv kände sig ganska äcklig efter mötet med dem andra två. Jag förstod inte hur Pearl kunde sjunka så lågt och göra något sådant mot Justin, hur hon ens kunde tro på vad som stod i tidningarna när dem gått igenom saker som varit hundra gånger värre än det där. Det jag tyckte var värst var att hon inte ens ville lyssna på honom, låta honom förklara. Jag hade lovat Pattie att jag skulle höra av mig då jag visste att Justin var hel och ren, vilket han inom några minuter skulle vara, i alla fall till en viss del. ”Tänkte bara tala om att han har kommit tillbaka till hotellet. Dock vet jag inte vad det är som har hänt ute på ön, och om det finns några levande kvar. Men ah, din son är hemma igen och han duschar.” Pattie vet att jag överdriver när jag skriver eller pratar så jag hoppas för gudsskull att hon förstod det den gången också.

 

Det tog inte alls många sekunder innan hon ringde hysteriskt på min mobil, och det hade jag kanske inte väntat mig, allt jag hade trott var ett litet enkelt ’okej’ tillbaka. ”Herregud, lugna ned dig lite.” Jag kunde höra Pattie och hennes mamma i bakgrunden, hur dem tillsammans tjattrade som ett gäng gamla kärringar på kafferep. ”Hur mår han, lever han?” Jag satte mig ned där Justin tidigare hade suttit och placerade båda mina fötter på bordet. Klockan hade börjat bli en del på dagen, och min mage kurrade till så att till och med grannarna på hotellet skulle ha kunnat höra det. ”Han står i duschen, och ja, han lever. Du behöver inte oroa dig. Jag tar hand om honom.” Det kändes fel att säga så, då jag inte hade en enda aning om hur jag skulle kunna hålla ett öga på honom. Han var över 18 och fick göra vad han ville, han hade lätt kunnat åka till typ Thailand, och sedan skitit i oss alla.

 

 

Justin kom ut ur duschen med ett svullet ansikte och en hel del blåmärken på ryggen. ”Vad är det du har gjort?” Jag tänkte knuffa honom över gränsen, jag var hans bästa vän, och han var min, så jag accepterade inte att han vände mig ryggen. ”Inget.” ”Ahah, glöm det. Berätta för mig vad fan det var som hände. Ditt ex sitter på en ö tillsammans med en av dina dansare, hon bär ditt barn, hela du är full i blåmärken, och du säger att inget hände.” Han drog på sig en t-shirt och dolde sin rygg, och en del av sanningen. ”Tvinga mig inte att återuppleva det.” Det lät nästan som att han var på väg att börja gråta, vilket fick mig att sluta knuffa honom mot det hållet. Ville han prata ut om det, skulle det få bli på hans villkor. ”Jag har förlorat det som för bara några månader sedan betydde allt. Hur ska jag kunna leva vidare efter det?” Jag såg på honom hur ont det gjorde då han satte sig ned i soffan mittemot mig. Jag hade inget svar på det han precis hade frågat mig, och min tystnad tog nästan död på honom. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag plockade upp min mobil och knappade snabbt in ett sms till Pearl. 


 

 

Jag blev inte hundra procent nöjd med detta kapitel, så jag har ingen aning om hur ni kommer att reagera. Men jag hoppas verkligen att det var värt att läsa iaf. =/ 

 

Har en hel del idé torka just nu, så om ni vill att något speciellt ska hända är ni varmt välkomna att ge mig era förslag, jag behöver verkligen all hjälp jag kan få, annars kommer det sluta med skit uppdatering och värdelösa kapitel. 

 

I♥U


Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 119.

 

Efter att Justin slog ned mig i golvet kunde jag bara höra hur han uttalade dem få orden. ”Du äcklar mig.” Och vad jag kunde förstå på Pearl var det till henne han hade sagt det. Vilket faktiskt fick mig att må illa, han hade ingen rätt att säga så till henne, och absolut inte under dessa omständigheter. Jag vet inte vad som hände med mig, men innan jag visste ordet av det, hade jag rest mig upp och kastat mig över Justin som precis var på väg ned för trappen. Båda han och jag slungades ned och jag slog mig både en och två gånger. ”Är du inte riktigt klok, ska du ha ihjäl mig?” Justin var den som kom upp på fötter först vilket resulterade i att han fick övertaget. Jag fick mig ett slag i ryggen och blev därför liggandes på golvet en längre tid. ”Du har ingen som helst rätt att säga sådana saker åt Pearl. Vad är du för människa?” Justin fnös bara åt mig, för att sedan slå mig ännu en gång över kinden.

 

 

”Sluta.” Pearl hade kommit ned till oss och skrek till, vilket fick både mig och Justin att släppa varandra efter att vi hade delat ut några slag båda två. ”Du ska inte säga åt mig vad jag ska göra och inte, för uppenbarligen gör du lite som du själv vill.” Återigen var det Justin som pratade och sa elaka saker till Pearl som inte gjorde annat än stå där och ta emot. ”Låg ni med varandra?” Jag kunde i ögonvrån se hur hon frös till och flackade med blicken mellan både mig och Justin. Hennes uteblivna svar fick honom att reagera, starkare än jag någonsin sett tidigare. ”Hur fan kunde du? Du bär på mitt barn, och du ligger med andra människor. Din jävla hora.” Hans hårda ord fick både mig och Pearl att vakna till. Jag hade sedan länge fått nog av hans taskiga attityd och jag ville inget annat än kasta han i havet. ”Vi låg inte. Okej. Jag har inte legat med någon annan än dig. Förstår du det. Jag älskar dig, så det gör ont i min kropp varje gång jag tänker på dig. Varje gång jag ser mig själv i spegeln ser jag dig.” Hon grät samtidigt som hon skrek tillbaka mot Justin, men han verkade inte vilja visa varken det ena eller det andra.

 

Jag visste att hon älskade honom, det var absolut ingen hemlighet, men en liten del inom mig sa att jag ändå hade en liten chans. Jag tyckte om henne, och hade gjort det sedan första gången jag såg henne. Så visst fanns det en liten del i mig som bara ville slå Justin, men skadade jag honom, skadade jag henne, och det var inget jag ville göra. ”Om ni inte har legat med varandra formulerar jag om frågan. Har ni gjort något?” Jag visste att den frågan skulle komma, men absolut inte under dessa omständigheter, och jag såg osäkerheten i Pearl vilket gjorde att jag bara ännu mer försökte hålla masken så att Justin inte skulle gå i taket ännu en gång. Även om den grabben var liten som en fågel i jämförelse till mig, så respekterade jag ändå honom, och ville egentligen inte bråka, då han på bara en sekund hade kunnat se till så att jag aldrig mer fick dansa professionellt. ”Vi..” Hon pausade precis efter första ordet, och Justin tog ett steg närmare henne, vilket gjorde att jag trodde han skulle skada henne.

 

”Vi kysstes igår, och..” ”Och vadå?” Jag tog tag i armen på Justin för att visa att han stod nära nog, men han svingade till armen och kom loss. Pearl tittade ned på händerna som hon hade flätat samman framme på magen och tårar började rinna på henne. Det var nog först där som jag insåg att jag hade gett mig in i något jag aldrig skulle få besvarat, hon älskade honom nå så fruktansvärt, och hade allt detta bara varit för att göra honom avis hade hon sagt det på en gång, men att hon tvivlade fick jag svaret. Hon mådde dåligt över det vi hade gjort kvällen innan. Jag gjorde något jag själv inte trodde jag skulle våga, jag lämnade dem två ifred. Men jag lovade mig själv att skulle han röra henne på ett icke acceptabelt sätt skulle jag utan problem slå in pannbenet på honom.

 

 

Alex lämnade oss där vi stod i hallen vilket för mig var ganska skönt då jag fick prata ensam med Pearl. Hon stod fortfarande lika tyst och jag visste att dem hade gjort något, men inte vad. Hela situationen skrämde mig, då jag verkligen trodde att hon var motsatsen till alla andra tjejer. ”Hur kan du stå här och låtsas vara helt oskyldig, när du i själva verket knullat en annan?” Jag visste att mina ord gentemot henne var hårda, men det var enda sättet för att få henne att prata. Hon tittade upp på mig med tårar i ögonen, men som snabbt övergick till svarta. ”Jag har inte legat med honom, hur många gånger ska jag behöva säga det?” Jag suckade frustrerat och slog ut med armarna. ”Vad är det ni har gjort då?” Ännu en gång vek hon blicken från mig, och mumlade något helt ohörbart för mig. ”Du måste prata högre annars hör jag dig inte.” Smärtan som hon hade i sitt ansikte när hon ännu en gång kollade på mig, speglade nästan av sig. ”Han pullade mig. That’s it.” Jag vet inte vart hon fick självsäkerheten ifrån, men hon sa det på ett sätt, precis som att det inte skadade mig.

 

Utan att säga ett enda ord knuffade jag undan henne så att jag kunde ta mig upp på övervåningen. Väl inne i barnkammaren plockade jag med mig nallen som låg så fint på sängen, för att sedan fortsätta in i sovrummet och garderoben. När hon och jag varit där förra gången glömde jag lite kläder som jag hade tänkt hämta, så det var det jag gjorde där inne. Jag kunde höra hur Pearl grät, och hur sedan Alex försökte trösta henne, och det var det han skulle få göra nu. Jag ville aldrig mer se henne. ”Allt kommer bli bra. Du måste bara våga tro.” Jag skrattade till när jag gick nedför trappen och såg hur dem stod och höll om varandra. ”Fritt fram nu Alex, knulla skiten ur henne.” Jag flirtade till med ena ögat och gick förbi dem, men kom inte speciellt långt förrän jag kände hur något tog ett tag kring min arm. ”Släpp mig.” Jag kände att det var Alex hand, men jag vände mig aldrig om mot honom. ”Hur kan du säga en sådan sak när hon bär ditt barn?”

 

 

Jag blev chockad, riktigt chockad så tillslut vände jag mig om. ”Hur kan hon som bär på mitt barn låta någon annan röra henne? Det äcklar mig, hon äcklar mig.” Jag pratade precis som att hon inte stod precis bredvid mig, men allt jag sa, var så jag kände. Hon hade rätt att få veta. ”Jag ångrar att jag inte kysste Aurora tillbaka.” Pearl tittade skrämt på mig samtidigt som hennes tårar rann ned längs hennes kinder. Dock var det inget som berörde mig, då jag redan kände mig illa till mods av hennes handlingar. ”Justin. Jag är ledsen.” ”LEDSEN? Kan du göra detta ogjort tycker jag du ska göra det nu.” Pearl hade för första gången på länge sagt något, vilket fick mig att reagera då hon hela tiden stått bakom ryggen på Alex. ”Jag älskar dig.” Hon ställde sig framför mig, och tvingade mig att se henne i ögonen. ”Jävligt konstigt sätt att visa det på. Men är det så vi ska visa vår kärlek till varandra är det lika bra jag gör samma sak, kanske till och med knullar någon. För så jävla mycket älskar jag dig.”


 

Vad tycker ni om detta kapitel? 

Hur ska det gå? Ge mig alla ideér ni har. ♥♥♥


Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 118.

 

Vi kysstes ett bra tag tills vi båda var tvungna att hämta andan, och jag var tvungen att medge, grabben var bra på det han gjorde. Han sög nästan musten ur mig, men jag klagade inte. Jag satt fortfarande kvar i över hans ben och vi tittade varandra i ögonen, men jag kände att tystnaden höll på att övergå till något pinsamt. ”Ska vi ta oss ett dopp?” Jag nickade lite löst mot poolen och han lyfte upp mig, för att sedan släppa ned mig på mina fötter. ”Absolut.” Jag gick upp till mitt rum för att byta om till min bikini, och han gick in i gästrummet för att byta om. Väl framför spegeln skådade jag min kropp i alla vinkar, för att återigen känna hur Justin placerade sina händer på min mage. Allt det gav mig dåligt samvete för vad som precis hade hänt, men jag kunde inte få det ogjort, det gick bara inte. Efter ett tag tog jag mig samman och knallade ned till Alex som redan låg i poolen och flöt.

 

Natten drog sig in och stjärnorna gjorde sig tydliga på himmelen, vilket även gav mig möjligheten att se på Karlavagnen. ”Jag fick den där stjärnan av Justin i 18 årspresent.” Jag låg med armarna över kanten på poolen och blickade upp mot himmelen som gjorde mig mer ledsen än innan, men jag visade det inte öppet. Jag pekade mot den sista stjärnan på Karlavagnens ”handtag”.  ”Det visste jag faktiskt inte.” Helt utan att jag var beredd på det, så placerade han sina armar kring min midja och kysste mig lugnt på halsen, all ånger jag tidigare känt var som borta och jag tog in situationen ordentligt. Han vände mig om och pressade sina läppar mot mina. Fantastiskt, var allt jag kunde tänka. Hans händer vandrade över min kropp precis som att dem inte gjort annat, och jag drog mina fingrar genom hans mörkbruna, nästan svarta hår och vidare ned över hans armar som enbart var muskler, precis som resten av hans kropp.

 

Allt släppte, det var till och med precis som att min egen själ lämnade min kropp och jag kunde se på oss båda från ett annat perspektiv. Jag såg lycklig ut, men det var bara en fasad som jag höll uppe för att jag orkade inte må dåligt mer, jag ville vara lika lycklig som jag var tillsammans med Justin, han gjorde mig hel, och gav mig kärlek. Hans händer fortsatte vandra över min kropp och nådde tillslut bikinitrosans kant och utan att tveka smekte han in sin hand där och började massera min klitoris. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den underbara känslan en gång till. Jag stönade, men ljudet blev begravt i våra heta kyssar och jag var glad att vi befann oss i vattnet annars hade jag nog ramlat omkull. Två av hans fingrar hittade sin väg in i mig, och jag slappnade av så att allt var mycket enklare. Han pullade mig i ett rasande tempo och såg till att jag kom i min första orgasm på över två månader.

 

 

Vi gick inte längre och en liten del i mig sa att det var bra, medan den andra ville känna hela hans längd i mig. Jag duschade av mig all klor och bytte om till mitt sidennattlinne för att sedan krypa ned i sängen. Det finns ingen bättre känsla än att lägga sig bland sidenlakan när man har nyrakade ben, så det var den känslan jag njöt av innan jag somnade. På natten vaknade jag av att sängen sjönk ned en bit bakom mig, men jag var alldelens för trött för att se efter vem det var eller vad det var, så jag somnade om. Dock hamnade jag aldrig riktigt i den djupa sömnen utan kände hela tiden hur personen bakom mig rörde sig, och placerade sedan en hand kring min midja. Det kändes som något Justin skulle ha gjort, men ändå inte. Och innerst inne visste jag att han inte var där, tillsammans med mig, och det var först då jag insåg att det var Alex som låg bakom mig.

 

Efter flera timmar av ganska djup sömn kunde jag höra hur dörren slogs igen på nedervåningen, men vad som förbryllade mig var att Alex fortfarande låg bakom mig. Så frågan var, vem var vid dörren? Jag började skakade lite på Alex så att han skulle kunna vakna, men han var inte lätt väkt om man säger så, då inget verkade väcka honom. ”Vakna Alex, det är någon vid dörren.” Han mumlade till något men la sig sedan ned igen, fast med ryggen mot mig. Jag kunde höra fotsteg i trappen, och förstod så fort jag hörde det ekande knarret i sista trappsteget att personen snart skulle vara vid dörren till mitt sovrum. Jag la mig ned under täcket eftersom att Alex inte var till speciellt stor hjälp. Utan problem kunde jag höra hur dörren öppnades, och jag slutade för en sekund att andas då rädslan tog över min kropp.

 

 

Tystnaden i rummet låg som ett täcke över oss alla, jag kunde inte för en sekund höra mina egna andetag och insåg att jag inte ens tog några. Jag tittade upp från täcket och fick se en rosenrasande Justin stå i dörröppningen, och allt han försökte göra var att kontrollera sina andetag. Jag såg från min plats i sängen hur han knöt sin ena knytnäve och tittade ned på Alex, och det var först då jag insåg vad han hade trott. Jag visste inte hur snabb jag kunde vara. ”Det är inte som du tror.” Jag stod framför honom och försökte få honom att slappna av samt andas ordentligt. Dock verkade det inte fungera då han såg rakt igenom mig. Det såg precis ut som att han inte såg mig, utan en dum hora med utsmetad maskara och hår åt alla håll och kanter, vilket inte var sant. ”Hur i hela helvete kunde du?” Han skrek rakt ut, så att till och med Alex flög upp ur sängen.

 

”Hur kan du ens komma hit och skrika på henne. När du själv inte är så mycket bättre?” Alex hade ställt sig upp i försvarsposition, inte mot sig själv, utan mot mig. Vilket jag kunde tycka vara gulligt, men jag ville kunna lösa det här själv. ”Jag har inte ens gjort något. Hade lilla oskyldiga Pearl velat lyssna på mig från första stund, hade jag kunnat säga att det var Aurora som kysste mig, och att hon kan fråga Kenny om hon inte tror mig.” Det var precis som att jag inte ens fanns i rummet, och när han sa att han inte kysste henne tillbaka blev jag att må illa då jag kvällen före hade varit värre än honom. Jag hade låtit det gå så långt att jag hade skadat honom. Han kallade mig till och med oskyldig, och han fick det att låta som att det äcklade honom. ”Rör du henne en gång till..” ”Vad ska du göra?” Alex placerade sina händer i ett kors över bröstet och tog ett steg närmare Justin. Även om Alex var bredare och större än honom hindrade det inte honom från att ge Alex en rak höger, så att han säckade ihop. ”Du äcklar mig.” Var det sista han sa innan han lämnade rummet.

 
 
Ignorera all skit på bild ett, som att det står någon bakom henne, och att hon skriver autograf. 
 
Så vad tycker ni om detta? 

Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 117.

 

15 oktober ”Jag måste säga att Justin gjorde ett bra val av födelsedagspresent till dig.” Alex var den första att säga något då vi väl kom fram till ön och hans val av ord gjorde mig illa till mods. Även om det var Justin som hade sårat mig, så visste jag väl att det skulle såra honom att jag tog med mig Alex. Egentligen skulle jag inte bry mig, men jag kunde inte undgå att tänka på honom, i stort sett hela dagarna. Varje gång jag såg mig själv i spegeln såg jag honom bakom mig, hur han höll sina händer på min mage och viskade underbara ord till mig. Jag tror att Alex uppfattade min osäkerhet då han kollade medlidande på mig, och tog min väska. ”Förlåt, det var inte meningen att dra upp honom.” Jag hade berättat för Alex allt jag kände och hur jag egentligen mådde och bara känslan av att han fanns vid min sida när jag sagt sista ordet gjorde mig mycket gladare.

 

När jag hade visat honom runt i huset stannade han till i det sista gästrummet och placerade sin väska på golvet. Ni kanske tror att vi är ett par eller att vi håller på och blir, men så är inte fallet, vi sover inte ens tillsammans. Ibland kan jag tycka att det är lite ensamt, men jag säger inget sådant till honom, då han skulle ta det helt fel, och det är inget jag vill. Jag vill ha kvar honom som vän, och inget mer. Är inte redo att hoppa in i ett förhållande, och absolut inte när jag inte ens är vän med pappan till mitt barn, och jag visste inte ens om jag var stark nog att ta hand om ett barn helt själv. ”Vill du ha hjälp upp med din väska?” Jag nickade bara lite smått mot honom och han greppade genast tag om handtaget på min alldeles för stora resväska. När vi kom upp på övervåningen såg jag att dörren till barnkammaren var öppen och jag kunde inte hindra mina steg, utan styrde den genast till rummet, och Alex följde efter.

 

”Wow, vilket fint rum.” Det hade varit tyst mellan oss ett bra tag då jag såg att han studerade varje liten del i rummet. Själv stod jag vid sängen, på samma sätt som Justin gjorde då vi var där, och jag höll samma nalle som han hade gjort. ”Jag vet, Justin har gjort det.” Alex drog in mig i sin famn och strök mig över ryggen, han märkte säkert att jag var nära på att falla ihop. Jag var trött på att gråta och tycka synd om mig själv, samtidigt som jag inte ville annat än slå Justin hårt över kinden för att han hade krossat min välpolerade bubbla, mina drömmar om en perfekt familj. ”Allt kommer att lösa sig. Du måste bara våga tro.” Han ville väl, men alla ord han sa var just det, bara ord. ”Hur ska det kunna bli bra när jag står här med en mage som växer och ett ex som är någon annanstans på jorden?” Han suckade då han hörde hur frustrerad jag lät, men samtidigt släppte han mig inte.

 

 

Vistelsen på ön blev bara värre och värre, för varje timme som gick. Varje gång jag vände mig om såg jag skuggan av Justin och kunde till och med ibland höra honom ropa på mig från altanen. Jag blev rädd för mig själv då jag absolut inte visste att jag hade varit så beroende av honom. Alex märkte nog på mig att jag började bete mig konstigt, för han försökte hålla sig undan. Även om han trodde att jag inte märkte något så var det som att läsa en öppen bok. Han ville ge mig utrymme, men det var liksom inte det, utan att allt i huset påminde mig om Justin. Jag visste inte hur jag kunde vara så korkad och tro att jag skulle kunna komma bort från honom genom att åka till ön, och dessutom ta med mig Alex. ”Är du hungrig?” Alex hoppade till då jag troligen närmade mig utan att hörde det. Han skrattade till och nickade. ”Ska vi laga mat tillsammans?” Tillsammans gick vi in i köket och plockade i stort sett fram allt jag bara några timmar tidigare hade ställt in.

 

”Kan du ge mig saltet?” Alex stod och rörde om i grytan vi hade fixat iordning, med både det ena och det andra i, och det fanns absolut i mitt bakhuvud av att vi kunde ha dött av den. Han smakade av såsen och gjorde tummen upp vilket fick mig att börja skratta. Det var första ärliga skrattet på över två månader, och det kändes skönt, riktigt skönt faktiskt. Han strök mig över kinden och ned över mitt breda leende. ”Du anar inte hur skönt det är att se dig le igen.” Hans ord värmde som en filt i kalla natten, och jag rodnade en aning. Jag har aldrig rodnat runt någon annan förutom Justin, och det skrämde mig en aning, då jag inte visste om jag kände något för Alex, eller om det bara var av hans vänliga kommentar. ”Det är faktiskt skönt att le igen.” Jag log drömmande och såg ut genom fönstret.

 

 

 

Maten var underbart god och vi avnjöt den tillammans med en iskall Coca Cola, vilket gjorde allt så mycket godare. Fönstret i köket stod öppet och såg till så att allt mitt hår fladdrade till flera gånger. ”Du är vacker.” Det var inget Alex bara sa rakt ut, utan det var något han hade suttit och tänkt på ett bra tag. Jag visste att det var fel av mig att ta åt mig, men jag kunde inte hindra mig själv. Justin var praktiskt taget den enda som sagt det och faktiskt menat det från botten av sitt hjärta. ”Tack, eller vad man säger.” Åter igen i mitt liv kunde jag känna mig osäker. Jag kände inte Alex så bra att jag visste exakt vart jag hade honom och hur han var som person. Det tog ett bra tag för mig att släppa in Justin i mitt liv, och se hur det slutade, så det skulle ta ännu längre tid att släppa in Alex fullt ut. ”Ta åt dig. För du är verkligen vacker.” Ännu en gång rodnade jag men reste mig upp för att plocka in disken.

 

Kvällen kom fortare än vad jag planerade och vi satt ute på två av alla solstolar och drack dricka samt käkade chips. ”Kommer du någon gång prata med honom igen?” Alex var väldigt noga med att inte nämna Justins namn och det uppskattade jag, men han hade kunnat hålla samtalsämnet borta helt. ”Jag vet inte, har kanske inte så mycket val då jag bär på hans barn.” Han nickade och placerade sin vänstra hand på min mage, en fin gest om ni frågar mig. Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt satt jag gränsle över hans ben, med hans händer på min rumpa och hans läppar hårt pressade mot mina. Långt in i huvudet hörde jag röster som sa att jag skulle sluta utnyttja Alex, och andra röster som sa att jag skulle fortsätta tills minnet av Justin var helt borta, och det var den rösten jag lyssnade på. Jag lät honom ta i mig som bara Justin tidigare fått gjort. Det kändes bra för stunden, troligen för att jag var så djupt sårad att all smärta försvann. 

 
 
 
Ojdå, vad hände här? =/ Pearl är en idiot som låter detta ske, eller vad säger ni? 

Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Frågestund.

Vi kör en liten frågestund med tanke på att det tar lite tid för mig att skriva alla kapitel. =)
Fråga mig om vad ni vill. Jag svarar på allt. ♥ 
 

Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 116.


 

Två månader. Två fruktansvärt långa månader har passerat förbi i snigelfart sedan Aurora kysste mig på öppen gata. Jag hade tillsammans med Scooter och Kenny precis lämnat en radio intervju, och det stod fullt med tjejer utanför byggnaden med både kollegeblock och mobilskal som dem ville att jag skulle signera. Mitt i den klungan stod Aurora, och kom helt plötsligt fram och pressade sina läppar mot mina. Det fanns nog ingen i den klungan som inte drog efter andan och allra minst jag. Hon stannade till precis bredvid mig, och innan jag hann reagera försvann hon, men alla paparazzi hade fångat det på bild och läckt det likt en bild på ett nyfött kungabarn. Pearl var inte personen som var inne och snokade på internet om saker om mig, så jag förstod inte varför hon var tvungen att göra det just den dagen heller. Jag hade verkligen önskat att jag hunnit berätta det för henne, än att hon skulle bli rasande över något som inte var så stort.

 

Varje gång jag hade besökt henne hade hon blivit rasande röd i ansiktet och slängt dörren i ansiktet på mig. Jag hann inte ens påbörja en förklaring, innan hon försvann, och det sårade mig nå så fruktansvärt. Allt jag ville var att ha henne vid min sida, hålla om, och få kyssa hennes perfekta läppar. Dock var det inget jag kunde, eller fick göra, hon var inte min längre och bara den tanken fick mig att börja gråta. Hon var allt jag någonsin önskat mig, men Aurora tog det ifrån mig. Det värsta av allt var inte att hon inte längre var min, utan att hon utan problem kunde visa sig ute tillsammans med Alex. Dem skrattade tillsammans precis som hon och jag en gång i tiden brukade göra, och det satte djupa spår i mitt redan brustna hjärta. Jag har sett den tillsammans både i massa affärer och i massa tidningar där reportrarna får det att låta som att dem är ett par.

 

 •

 

”Har du packat klart?” Resan till Canada blev uppskjuten, allt för länge då jag inte orkade göra något speciellt förutom att arbeta, det var det enda som fick mig att tänka på annat. Så jag och mamma skulle åka tillsammans. ”Ja, väskan är klar. Jag ska bara kolla en sista gång i mitt rum.” Jag sprang återigen upp till mitt rum och kollade runt för att se om jag hade glömt något av det viktigaste, men allt jag hittade på var en tröja som tillhörde Pearl. Den till och med luktade som hon, och det fick tankarna genast att skena iväg. Jag plockade upp mobilen för att ringa till henne, och när jag enbart kom till röstbrevlådan valde jag att göra ett försök på deras hemtelefon. ”Debbie.” Pearls mamma svarade och jag kunde höra på henne hur glad hon var. ”Hej, det är Justin.” Jag visste inte hur hon skulle reagera då hon och jag inte har pratat med varandra sedan allt hände. ”Åh, hej. Hur mår du?” Hon verkade uppriktigt sagt ledsen över att behöva fråga det, vilket gjorde mig lite gladare. ”Upp och ned. Är hon hemma?”

 

Det tog ett tag för henne att svara på min fråga, och det var väl i den stunden som jag faktiskt insåg att hon var borta från mig, för alltid. Jag kunde inte göra något för att stoppa det hela, och bara den tanken såg till så att mina tårar började rinna. ”Nej tyvärr. Hon och Alex har åkt till Huset.” Jag behövde inte ens fråga vilket hus, jag förstod på en gång att det var huset jag en gång i tiden hade gett henne, huset som skulle vara mitt och hennes. Hon var dock där tillsammans med honom. ”Gråt inte, Justin. Hon är inte värd dina tårar. Jag vet att det inte var du som kysste Aurora. Du skulle aldrig göra så mot min dotter. Nu är det hon som är elak, och vrång. Ge henne lite tid så ska du se att hon kommer komma till insikt och se att det faktiskt är dig hon vill leva sitt liv med.” Jag tog in varje litet ord som hon sa till mig, och det var märkligt att det kom från Pearls mamma, men jag lyssnade noga. ”Men hur mycket ska jag stå ut med? Jag kommer inte vänta på henne för alltid. Även om mitt hjärta alltid kommer tillhöra henne.” Jag kunde höra hur hon satte sig ned. ”Nej, jag vet att du inte kan det. Men jag ska prata med henne när hon kommer hem. Du är pappa till mitt barnbarn, och jag kommer inte låta hon behandla dig såhär.”

 

När jag kom ned för trappen såg min mamma att jag hade gråtit och utan ett enda ord drog hon in mig i sin famn. Den varma moderliga värmen kröp över i min kropp och det var som att jag var liten igen. Hon behövde inte ens fråga vad det var för att förstå att det hade med Pearl att göra, och så många gånger som jag sett ut som ett levande lik dem här månaderna började hon nog bli rätt van vid det. ”Kom nu, vi måste åka. Mormor och morfar har saknat dig.” Tillsammans släckte vi och låste det oerhört stora huset och satte oss tillsammans i taxin som skulle ta oss till flygplatsen. Det skulle faktiskt vara skönt att komma bort från LA ett tag, och bara få vara. Speciellt att komma bort från alla minnen tillsammans med Pearl, även om dem fanns i Stratford också, men absolut inte lika många.

 

 

Flygresan gick hur bra som helst då jag sov nästan hela tiden samtidigt som mamma satt och läste någon kärring tidning. Det var inga fans på flygplatsen vilket var en oerhört stor lättnad då jag absolut inte såg klok ut, och skulle därmed inte se bra ut på bild och spekulationerna skulle genast dra igång. Pappa var den som valde att hämta upp oss, då han inte tyckte att mormor och morfar skulle åka sådan bit med bilen, men jag var glad att se honom också. ”Pappa, vad jag har saknat dig.” Han drog in mig i sin famn och kramade om mig. Jag ville inte att han skulle släppa mig, då det var där jag kände mig trygg. Även om jag var över 18 år så kunde jag säga med handen på hjärtat att min pappa var min hjälte. ”Jag har saknat dig också. Men det finns en till som saknat dig lite mer.” Jag visste att han syftade på Jazzy, och jag kunde knappt vänta på att jag skulle få träffa henne igen. Hålla om henne och pussa henne på kinden för att sedan se hur hon burrade in sig i min famn.

 

Väl hemma hos mormor och morfar stod dem båda på trappen tillsammans med både Jazmyn och Jaxon, och jag förstod inte förrän jag såg dem hur mycket jag faktiskt hade saknat att vara där. Jazzy kom springandes mot mig och jag släppte allt jag hade i mina händer och fångade upp henne i min famn. Hon burrade in sitt huvud precis vid halsen på mig och skrattade till. ”Gud vad jag har saknat dig.” Hon tittade upp på mig med en undrande blick. ”Har du?” Jag nickade och pussade henne på kinden. ”Du kommer aldrig förstå hur mycket.” Hon började kolla omkring oss troligen letade hon efter något, för att sedan möta min blick. ”Vart är Pearl?” Jag visste att min syster skulle fråga efter henne, och helt ärligt visste jag inte hur jag skulle förklara för henne att hon och jag inte var tillsammans mer, men att hon ändå skulle bli faster. Mormor, morfar och pappa visste redan om det, men inte mina småsyskon. ”Hon är inte med oss. Hon och jag är inte tillsammans mer.” 


 

Okej, och hur kommer allt detta sluta?
Är det något mellan Pearl och Alex, eller är dem fortfarande bara vänner? 
Hur mår Justin egentligen, kommer han ta sig igenom det här med livet i behåll? 


Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 115.

”Pearl Shine.” Jag hade kommit i kontakt med en super gullig barnmorska som hade lovat att ta hand om mig under hela graviditeten, och jag trodde på henne. Jag hade inte så mycket val, än att faktiskt lita på henne när hon sa en sådan sak. Jag hade aldrig tidigare varit med om något liknande, så fanns inte mycket annat att göra. Det enda som gjorde mig ledsen just den dagen var att Justin inte var med mig. Vi hade verkligen börjat bråka den dagen hemma hos mig, då min pappa inte riktigt hade accepterat läget, så Justin åkte hem och vi pratade inte med varandra på 2 dagar. Så det var anledningen till att han inte fanns vid min sida, han var sur och ville inte svälja stoltheten och be om ursäkt. Jag reste mig upp och gick kvinnan till mötes för att sedan följa henne in i ett rum.

 

”Så vitt jag förstod under samtalet över telefon som du och jag hade, så blödde du dagen innan du gjorde ett graviditetstest?” Hon satt vid sitt skrivbord med min journal framför sig. Allt kändes så generande, jag kunde knappt prata om sådant med Justin, och så skulle jag sitta där och prata med en vilt främmande kvinna jag aldrig tidigare hade sett. ”Ja, och jag är rädd att det är något allvarligt.” Hon skakade drastiskt på huvudet och la ifrån sig pennan hon höll i sin högra hand. ”Det är sådant som kan hända. Har du känt dig stressad den senaste tiden?” Allt jag kunde göra var att nicka, jag hade verkligen känt mig stressad. Det var inte alla som fick ett hus OCH en ö i 18 års present. Det var inte alla som hade en superstjärna till pojkvän. Runt honom var jag tvungen att vara perfekt med inte en enda skavank på eller innanför kroppen. Dock var det inte han som ställde dem kraven på mig, det var jag själv, och jag kunde inte hindra mig.

 

Hon gjorde några tester på mig och sedan fick jag sitta ned i hennes rum undertiden som provsvaren blev klara. Det kändes som flera timmar, allt var så tyst och rummet var kallt. Tårarna var inte långt ifrån att komma, men jag gjorde allt för att hålla dem inne. Precis när jag var på väg att lämna rummet utan att höra hur allt låg till öppnades dörren och hon kom tillbaka. Hon satte sig ned i stolen hon tidigare spenderat den stora tiden i, och hade en hel bunt med papper i handen. ”Det ser ut som att du har varit gravid i lite över två månader. Och innan du börjar hyperventilera så ska jag berätta en sak för dig. Det finns folk som har sin mens igenom hela graviditeten, så att du har haft det är ingen skillnad. Allt ser bra ut, men jag vill ändå att du tar dig några dagar i sängen. Du har ett nytt liv att ta hand om nu.” Jag nickade mot henne och tog emot en lapp som hon hade skrivit om att jag skulle ta det lugnt.

 

 

”Gumman, du måste prata med Justin.” Jag hade gjort som Dr. Sno sagt åt mig, bäddat ned mig i sängen när jag kom hem igen. Genast hade min mamma kommit in och oroat sig över mig, först över om något var fel sedan över min och Justin relation. ”Nej, det behöver jag inte. Vill han inte veta av mig, så ska han inte behöva det heller.” Hon satte sig ned på sängkanten och tittade ängsligt på mig, precis som att jag hade en dödlig sjukdom. ”Du älskar honom, och han älskar dig. Det har bara blivit ett missförstånd. Och du behöver stabilitet i ditt liv nu, förstår du det?” Jag visste att min mamma hade rätt, men precis som jag sagt till henne, ville han inte, så skulle han inte behöva heller. Jag skulle inte tvinga honom till något om han inte ville det. ”Ja, det gör jag. Men då ska jag inte tvinga hit Justin, för då blir vi bara osams.” Mamma suckade innan hon pussade mig i pannan och lämnade mitt rum. Jag vände på mig i sängen och drog täcket över min kropp för att sedan slumra in i en skön sömn.

 

När jag vaknade senare på eftermiddagen var jag verkligen utvilad, men lämnade ändå inte sängen. Jag ville inte att något skulle hända lilla mini i magen. Istället tog jag fram min dator och började surfa omkring på lite olika sidor och läste lite olika tidningar. Vilket jag absolut inte skulle ha gjort, då jag fick uppleva något som varit en mardröm för mig varje dag jag varit tillsammans med Justin. En bild på honom tillsammans med en blond tjej, det var dock inte det som gjorde mig ledsen, utan att dem faktiskt kysste varandra, helt öppet på en gata någonstans i LA. Jag satt som en vaxdocka i sängen, ingen led ville fungera och jag kunde inte röra mig. Jag slog igen datorn och plockade upp min mobil när jag hade vaknat till liv igen. Hans nummer var det enda jag kunde utantill, inte ens mitt eget var så viktigt som hans. Signalerna passerade, till och med så att röstbrevlådan kom. Han har alltid svarat mig på första signalen, och det var då jag insåg att någonting verkligen var allvarligt.

 

”Hej, tänkte bara tala om att jag sett bilden. Du är inte bara otrogen, du är det öppet framför hundratals paparazzi. Tack för att du fått mig att känna mig mer värdelös än någonsin, och du om någon vet att det var mycket förr.” Jag tryckte på skicka innan jag hann ändra mig. Han skulle inte få komma undan med detta. Tårarna rann på mig, men det var inget som gick att stoppa. Även om jag hela tiden tänkte på att jag skulle ta det lugnt så gick det inte att hindra det faktum att jag faktiskt var sårad, att jag var helt förkrossad. Helt plötsligt slutade jag, det var precis som att jag kom till en punkt där jag i självaverket var så arg att jag utan problem hade slagit ihjäl honom. Hade han klivit in genom min sovrumsdörr hade jag nog sett till så att mitt barn föddes utan en pappa. Det kokade inom mig, dock orkade jag varken skrika eller kasta saker omkring mig, det var inte jag.

 

Jag hade fortfarande inte fått något svar från Justin och det gjorde så att jag blev ännu mer förbannad. Utan att tveka plockade jag upp datorn igen. Jag ville bygga upp den där muren jag en gång i tiden hade som Justin sedan rev bara genom att fråga hur jag mådde. Den gången skulle jag bara bygga upp den lite tjockare och lite högre, han skulle inte ens kunna komma runt den eller över den. Aldrig mer, det var slut på det nu. Jag gick tillbaka in på sidan där jag tidigare hade hittat bilden som gjorde mig så fruktansvärt arg. Det fanns fler bilder från just den dagen, och det var med både blondiner och brunetter, troligtvis hans fans, vilket jag absolut inte hade något emot då jag redan från början visste att jag delade honom tillsammans med över 25 miljoner andra. Dock var det en bild jag fick syn på, som gjorde att hela min kropp exploderade, det var samma tjej han kysst på en bild tidigare, Aurora


 

OHOH, nu börjar det hända grejer. ^ Bitchen is back. 


Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 114.


 

”Vi ses sen.” Jag kysste Justins läppar innan jag klev ur bilen som precis hade tagit oss från flygplatsen som mer eller mindre var smäckfull med alla hans fans och paparazzi. Det var ingen som visste vart vi hade varit i en hel vecka, så jag förstår att hans andra tjejer tyckte att det var skönt att han var hemma igen. Han log mot mig och kysste mina läppar ännu en gång. ”Jag älskar dig.” Jag kan inte låta bli att rodna varje gång han säger så, för han låter så allvarlig, precis som att det skulle hända mig något och att han inte skulle få chansen att säga det igen. ”Och jag dig.” Bildörren åkte igen, och jag rullade min väska mot dörren. Både mamma och pappa var hemma när jag kom in och dem stod precis som två föräldrar borde göra när man varit borta en vecka, med armarna i kors och två luriga ansiktsuttryck. ”Hur har du haft det?” Jag hann inte ens ställa ner väskan innan både mamma och pappa kastade sina armar kring mig.

 

Jag vet inte hur länge jag satt ner i soffan och berättade allt från genomresan i Rio till att huset var mitt, inklusive hela ön. Jag hade fortfarande inte förstått varför han hade lagt ut så fruktansvärt mycket pengar på mig, jag skulle inte försvinna om han en dag blev fattig, vilket knappast skulle kunna hända, eller jo, om han fortsatte spendera alla pengar på mig. ”Du äger en ö, gumman.” Mamma torkade några få tårar som hade letat sig en väg ned över hennes kind. ”Mamma.” Jag himlade med ögonen mot henne, medan min pappa bara skrattade åt henne. ”Du har blivit så stor, så fort.” ”Jag kommer alltid vara din dotter, oavsett hur stor jag blir eller gammal.” Mamma tittade mystiskt på mig, jag vet inte vad hon tänkte, men kom sedan på vad jag hade sagt. Innan hon han säga något eller ens fråga, så sprang jag upp på mitt rum. PEARL SHINE, är du med barn?” Mamma skrek från köket, men jag kunde ändå höra hennes glädje.

 

 

Min väska var upplockad och tvätten i tvättmaskinen, så jag låg på mage i min säng och skrev i min dagbok. Det fanns så mycket som jag ville minnas och kunna gå tillbaka till. Mamma skrek från nedervåningen att jag hade besök, så jag slog igen boken och knallade ned för trappen för att se Justin stå i hallen. Han stod med händerna bakom ryggen för att sedan plocka fram en söt liten nalle som det stod ’jag älskar dig’ på. ”Baby.” Han drog in mig i sin famn och kysste mina läppar. Precis som att vi hade varit ifrån varandra i flera veckor, fast det egentligen bara hade varit några timmar. ”Mamma vet.” Jag viskade i hans öra innan han släppte greppet om mig. ”Du kunde inte hålla dig?” Ett fånigt leende nådde hans läppar, men som även smittade av sig då han placerade en hand på min mage. ”Jag sa inget, hon listade ut det.” Han skrattade till och tog av sig skona. ”Du är så värdelös på att hålla hemligheter, du vet det va?” Hans underbara leende kunde få mig att säcka ihop vilken sekund som helst, så jag tackade honom tyst för att han höll mig kring midjan.

 

”Hur var det med din mamma?” Båda mina föräldrar hade lämnat huset för att handla lite, då matmonstret i familjen var hemma igen, som dem så fint uttryckte sig. ”Hur var glad att jag var hemma igen, och hade tydligen inga planer på att släppa iväg mig en gång till. Så jag vet inte om hon missat totalt att jag är Justin Bieber.” Han låg över mig och var inte alls långt från att nå mina läppar med sina egna. ”Tror du att det imponerar på mig?” Han började skratta och la sig ned bredvid mig. ”Det hoppas jag att det inte gör, för oavsett vad, är du min tjej, och kommer alltid att vara mamma till mitt barn.” Jag vred på mig och placerade mitt huvud på hans bröstkorg och började följa linjerna han hade på sin tröja med mitt vänstra pekfinger. ”Det känns så konstigt att höra dig säga det. Men det är konstigt på ett bra sätt.” Ännu en gång kysste han mig på pannan. ”Du kommer få vänja dig vid det, för du bär på en mini.”

 

”Jag har fortfarande ledigt i två veckor till, sen är det åter igen ut på vägarna som gäller. Så jag tänkte fråga dig om du vill följa med hem till Canada. Jazzy håller på och tjatar hål i huvudet på mig.” Jag satt med datorn framför mig och kollade omkring lite, men på inget viktigt, då jag redan lärt mig att man inte ska läsa allt skit som står på internet. ”När hade du tänkt åka? För jag har lite jag lär göra, plus att jag vill spendera lite tid med mamma och pappa.” Han tittade på mig precis som att han var mitt andrahansval men så var inte fallet, jag skulle aldrig göra så mot honom, men i det fallet fanns det något som var viktigare. ”Vill du inte följa med, säg det i så fall.” Jag hörde på honom att han blev ledsen, och det var absolut inte så jag ville att det skulle vara. ”Jag vill. Men jag måste uppsöka en barnmorska, om du inte redan har glömt bort det.” Han spände ögonen i mig, på ett sätt han aldrig tidigare hade gjort. ”Vad tror du om mig?”

 

 

”Nå, ska ni ha barn eller? Du svarade mig aldrig tidigare.” Min mamma hoppade på oss båda när vi kom ned till köket för att hämta en dricka och lite chips. Justin tittade på mig, vilket gjorde att jag avfyrade ett leende som min mamma inte kunde misstolka. ”Jag ska bli mormor.” Hon gjorde världens töntigaste segerdans, eller om man ens kan tolka det som en dans. ”Mamma sluta.” Justin höll om mig bakifrån och kysste mig på kinden. Pappa kom in i köket efter att ha hört mamma och hennes tjoande. ”Vad är det som händer?” Just i det ögonblicket kände jag en aning rädsla, för att berätta för pappa. Dock behövde inte jag göra det, då min mamma tog över fullständigt. Även om jag inte hade svarat henne rakt ut, eller ens tagit reda på om allt är okej. ”Vi ska bli mormor och morfar.” Min pappa har alltid varit ganska rak och ärlig, men något skedde, han suckade och gick därifrån.

 

 

Jag blev ledsen av hur min pappa reagerade då jag faktiskt har haft en bra relation med honom. Tårarna började rinna på mig, och innan varken mamma eller Justin hann reagera hade jag sprungit upp på mitt rum och kastat mig raklång i sängen. Jag hörde hur någon gick uppför trappen och sedan öppnade dörren, men jag låg fortfarande kvar med huvudet tryckt mot kudden och lät tårarna blöta ned den. ”Gumman, pappa kommer förstå vad han precis gjorde.” Jag hade varit helt inställd på att det var Justin som hade kommit upp, men det var mamma som trodde att hon skulle kunna göra saken bättre. ”Gå.” Var det enda jag orkade få fram, och konstigt nog gjorde hon det. Det tog dock inte lång tid innan dörren öppnades igen, men då var det Justin. ”Baby, gråt inte. Snälla.” Jag satte mig tvärt upp i sängen och bara stirrade på honom, för att slutligen få fram en hel mening. ”Hur skulle du känna dig om en av dina föräldrar inte skulle stötta dig i dina beslut. Va? Äh, gå bara. Vill inte se dig mer just nu.”


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Nästa kapitel.

Nästa kapitel kommer ikväll, om jag orkar skriva när jag kommer hem, har inte speciellt mycket kvar på det, men hinner inte skriva klart det nu, då jag ska ut på sjön och åka båt. =) Men ah, går allt som planerat, dyker nästa kapitel upp ikväll. ^ 
 

Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Ny design.

Jag är helt kär i min nya design. =) Den passar så bra in på novellen, det är iallafall min åsikt. Jag har suttit och kollat på massa som min vän Mikaela har gjort, och det är den ena efter den andra. Tillslut ville jag också ha lite förändring. Så hon fixade en ny till mig. ♥ Hon gör sitt jobb så bra, och jag är verkligen hel nöjd, jag blev så stum att hon trodde jag inte tyckte om den. (A) haha.. 
 
Jag vet att ni funderar på när nästa kapitel kommer, och tro mig. Det gör jag också. Jag sitter enart vid datorn nu för att fixa ett gratulationskort till min väns dotter, som fyller 9 på söndag, men kalas idag. Och är det fint väder imorgon ska jag ut på sjön i min pappas nya båt. =) Men jag hoppas kunna skriva lite i helgen, och förhoppningsvis iallafall få upp ett kapitel. Jag tycker så synd om er, som får vänta så pass länge hela tiden, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. =/ 
 
 
Puss och kram på er alla godingar. ♥

Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 113.


 

Väntan var värst. Att behöva vänta på sin flickvän som gjorde något som kunde förändra vår framtid. Jag ville så gärna att hon skulle vara gravid, det var nästan så att jag satt på golvet lutad mot väggen och bad till gud. Jag hörde hur hon spolade och hur hon sedan satte på vattenkranen. Det kändes som att hon hade varit där inne i över en timme, vilket egentligen var runt 5 minuter. När jag hörde att hon låste upp dörren slog mitt hjärta så fort att jag helt ärligt trodde att det skulle hoppa ur bröstet på mig, det gjorde nästan ont. Nervositeten steg i min kropp när jag såg hennes ena ben och sedan det andra. ”Justin.” Jag var helt i min egen värld men återkom på en gång då jag hörde hennes vackra stämma. ”Mhm?” Jag reste mig upp på nästan vingliga ben och såg på den vackra varelsen framför mig. ”Jag är med barn. Vi ska bli föräldrar.” Det såg ut som att det inte rörde henne, hon såg ut att vara i trans. Jag kunde inte le jag kunde inte hoppa högt, jag stod bara där, men tillslut drog jag in henne i min famn och kysste hennes väl formade läppar.

 

Det fanns ingen människa som kunde förstå min lycka, som kunde se hur tre ord kunde göra mig så fruktansvärt glad. Samtidigt som kyssen växte placerade jag en hand på hennes mage och höll den där. Hon hade ett liv i sin mage som jag hade varit med och skapat. Hon bet mig löst i underläppen och placerade sina händer i nacken på mig. Hon ändrade sitt sätt att vara, på bara några sekunder och jag förstod på en gång vad det var hon var ute efter. ”Baby, inte nu.” Hon tittade på mig med nästan skräck i blicken. ”Kommer inte du ta i mig på nio månader?” Hon slog undan mina händer från sin kropp och backade några steg för att kunna se på mig i helhet. Jag hörde på henne att hon verkligen var skräckslagen, och det var absolut inget jag ville att hon skulle vara. ”Klart jag kommer. Men jag vill veta varför du blöder innan jag gör något. Jag är rädd om dig, inget får hända varken dig eller barnet.” En tår rann nedför hennes kind och jag såg på henne att hon var rädd.

 

”Jag kommer aldrig lämna dig, vi går igenom det här tillsammans. Jag kommer inte släppa dig ur siktet förrän jag vet att allt är som det ska vara.” Jag drog in henne i min famn och strök henne lugnande över ryggen. ”Hör du det? Det är du och jag mot världen, ända tills lilla mini kommer.” Jag kunde inte undgå att känna hur hon släppte ut all luft hon hade i lungorna och jag kände hur hon slappnade av, vilket för mig betydde allt i just det ögonblicket. ”Jag älskar dig.” Hon la över graviditetstestet i min hand så att jag fick se med mina egna ögon att jag skulle bli pappa. Ni vet när man var liten och fick sin första cykel, den känslan man hade i kroppen då, den var hundra gånger bättre när jag stod där tillsammans med henne. ”Och jag älskar dig, så mycket.”

 

 

Maten var underbar även om det inte var den jag fokuserade på. Pearl satt framför mig med ett milt leende på läpparna, hon satt nog i sina egna tankar då hon inte la märke till att jag faktiskt satt och tittade på henne, eller snarare stirrade, då jag inte kunde slita min blick. Hon var så vacker, och hon skulle bli så mycket vackrare då hon skulle komma att bli lite rundare om både magen och resten av kroppen. Halsbandet som hon hade gett mig hängde kring min hals, och jag satt och fingrade på det. ”Vad tänker du på?” Hon lät som en liten flicka, en lycklig liten flicka med ett fnitter. Jag kunde inte annat än känna glädje, glädje för vad jag fått reda på och för att hon var den personen som bar på en del av mig. ”På hur lyckligt lottad jag faktiskt är.” Hon såg förvånad ut, precis som att hon inte hade väntat sig det. ”Det är jag som är det.” Jag skakade på huvudet i protest.

 

”Minns du första gången vi träffade varandra?” Hon tittade med glimten i ögat på mig. Det var nästan som att vara tillbaka i skolan då läraren hade ett korsförhör med en angående en läxa. Dock kommer jag ihåg den dagen som att det vore dagen innan. ”Klart jag gör. Du kom ny till klassen, och redan där säg jag något i dig. Du var vacker och så oskyldig.” Hon fnittrade till och tittade ned i sitt knä för att dölja sina rödrosiga kinder. ”Tror du på ödet?” Helt plötsligt var det som att hon glömt bort att rodna och fnittra som en liten flicka, istället stirrade hon på mig med starka ögon. Nästan som att hon såg rakt igenom mig, läskigt. ”Ja, det gör jag faktiskt. Vi stötte på varandra så många gånger i korridoren att jag fick uppleva det. Du visade mig en helt ny värld. Där alla människor inte är starka, eller att dem mår bra. Jag är så glad att du började i min klass, och jag är framför allt glad att du är min flickvän.” En liten tår lämnade hennes ena öga vilket fick en stor klump att uppstå. ”Jag menade inte att göra dig ledsen. Baby, gråt inte.” Hon log lite smått. ”Lycklig.”

 


 

Efter middagen la vi oss vid poolen. Solen stod ganska högt på himmelen och det var riktigt varmt ute. Hon låg i sin vackra bikini, och läste någon av alla sina böcker. Jag förstår inte hur en människa kan läsa så många böcker som hon gör, men jag tycker det är ganska bra att någon av oss gör det, då kanske vårt barn kan få ett läshuvud. Själv låg jag och höll på med mobilen vilket verkade uppskattas av mina fans, jag la upp lite bilder på instagram. ”Baby, håller du på och kåtar upp dina fans nu igen?” Hon rullade över på mage och vek ned sina solglasögon så att dem hamnade på näsan, samt höjde på ögonbrynen med ett leende på läpparna. Hon kände mig allt för väl, men det var inte riktigt det jag höll på med. ”Haha, vad rolig du är. Den enda jag försöker göra det med är dig.” Hon skrattade till och klev upp från stolen för att sedan hoppa i poolen. Hon simmade bort till kanten och placerade sina armar där för att sedan vila sitt huvud på dem. ”Kom, det är varmt.”

 

Vi låg båda två och flöt i vattnet, skrattade och hade kul tillsammans. Hon var verkligen min bästa vän, jag visste att jag kunde prata om allt med henne, men ibland tog det emot. Det fanns så mycket jag ville fråga henne, men inte riktigt vågade. Eller vågade var fel ord, men jag visste inte hur jag skulle fråga utan att hon skulle skratta åt mig. ”Hur lång tid tror du att det kommer ta innan det syns en bula på min mage?” Jag kunde inte undgå leendet som spred sig på mina läppar när hon ställde den frågan. ”Jag vet inte, men jag vet inget annat än att jag längtar som fan. Jag vill att du ska vara rund som en boll och ha en mage stor som ett hus.” Hon spärrade upp ögonen och såg vettskrämd ut. ”Är du inte klok? Jag ska inte ha trillingar om du tror det.” Jag drog in henne i min famn och kysste hennes läppar. ”Vet du vad det bästa är?” Hon skakade på huvudet och kollade mig i ögonen. ”Det är inget du kan bestämma.”


 

 

Jag vet att detta kapitel är något ni har längtat efter, så här har ni det. =) 

 

Nästa kapitel vet jag inte när det kommer, då jag jobbar fram till på torsdag. Så vi får la se hur mkt jag orkar skriva. Och hur mkt min snurrande skalle tillåter. ^ 

 

I LOVE YOU ♥ 


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

LÄS!

Jag kommer från och med imorgon att jobba nästan tre fulla veckor, vilket gör att uppdateringen kommer att komma i kläm. Jag är inte klar med nästa kapitel och det kommer inte bli klart på länge, känns det som. Dock gör jag mitt bästa. :) tack alla! <3


Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 112.

 

Det jag såg framför mig var ett rum inrett till ett litet barn. Det var då jag insåg att han verkligen älskade mig, och allt jag någonsin gjort mot honom slog mig rakt i ansiktet. Jag hade verkligen krossat honom. Jag visste att han hatade att se mig ledsen, men det fanns inget värre för mig än se honom i tårar. ”Baby, förlåt mig.” Han kollade upp på mig och lät sina tårar rinna. Det var precis som att han såg rakt igenom mig, precis som att jag inte stod där. ”Snälla. Jag vet att jag var elak mot dig. Det var inte meningen. Och jag erkänner mitt misstag.” Han la ned nallen i den väldigt vackra spjälsängen och kom emot mig. Jag kunde se hur han nästan ville slänga sig runt mig, men han gjorde det inte, utan drog bara in mig i sin famn. ”Jag älskar dig, dig, dig, dig.” Han grät mot min axel och höll om mig så hårt att jag höll på att tappa luften. ”Jag kommer inte försvinna, jag lovar. Vi ska bilda familj, på ett eller annat sätt. Okej?” Han släppte greppet på mig och kysste mina läppar hungrigt. Hans salta tårar rann över på mina kinder, vilket inte gjorde mig något.

 

”Kan vi eller jag på något sätt ta mig in till Rio, typ imorgon?” Jag hade fått med mig Justin ned till köket och tillsammans lagade vi mat. Stämningen var spänd, och jag visste att jag var tvungen att visa honom att jag verkligen var ledsen för det jag hade sagt. Han tittade på mig och det såg ut som att han tänkte efter. ”Ja, jag kan ringa han som körde hit oss. Vadå då?” Jag bet mig löst i läppen och fortsatte skiva fläskfilén, samtidigt som jag kände hur blickarna han gav mig nästan brände min hud. ”Jag vill köpa ett graviditetstest. Jag tror inte att det är min mens som kommit då jag inte har någon mensvärk. Det kan lika gärna vara blödningar från all stress, all oro jag bär på.” Utan att jag hann reagera hade han dragit in mig i sin famn och kysst min panna. ”Ingen blir gladare än jag.” Han viskade mot mitt hår vilket gav mig rysningar över hela kroppen.

 

 

Justin hade varit snäll och ringt den där gubben som körde oss och han kom tidigt på morgonen för att hämta upp mig. Jag hade bara skrivit en liten lapp till Justin om att jag skulle vara tillbaka någon gång under dagen. Jag ville inte att han skulle följa med då jag inte ville ha massa falska tidningsrubriker om fallet inte var så att jag var med barn. Båtturen in till fastlandet gick ganska fort, och jag träffade på en guide på bryggan som skulle visa mig till ett av deras apotek. Väl där inne såg jag direkt vilken hylla det var jag skulle gå till, och jag kollade mig noga omkring för att se så att ingen följde efter mig, eller kände igen mig. För att vara på min säkra sida köpte jag en förpackning med två tester i. Ifall att det ena inte skulle göras på rätt sätt, då det var första gången för mig. Damen bakom disken var väldigt vänlig mot mig och hon fick mig till och med att börja skratta mitt i allt elände, genom att skicka med några kondomer. Jag log ett milt leende mot henne innan jag tog min påse och lämnade apoteket.

 

Innan jag gick tillbaka till bryggan för att hoppa på båten valde jag att besöka en marknad som låg ett stenkast från havet. Dem sålde allt från frukt och grönt till märkeskopior. Jag hittade dock ett halsband med en stor pärla i, som dem sa var från havet, men det vet man ju aldrig. Jag köpte det till Justin då jag ville att han skulle ha mig med sig vart han än befann sig. Precis innan jag skulle kliva på båten kom det fram en gammal skrynklig gumma till mig med flera rosor i alla olika färger, på armen och frågade om jag ville köpa någon. Jag gjorde det, jag gav henne överflödigt med pengar och tog alla. Hela buketten såg ut som regnbågen, och jag hoppades att Justin skulle tycka om dem. När vi åkte tillbaka lät jag vinden ta tag i mitt hår och jag andades in den friska luften, precis som att det var för sista gången jag skulle få uppleva den.

 

 

Justin stod på bryggan och tog emot mig när jag hoppade av båten. Ännu en gång drog han in mig i sin famn och kysste mina läppar. Nästan precis som att jag hade varit borta i flera veckor, vilket jag absolut inte hade, högst två timmar. ”Åk aldrig ifrån mig och lämna en liten löjlig lapp. Okej?” Jag hörde frustationen och rädslan i hans röst, så jag nickade. ”Förlåt.” Jag plockade fram alla mina rosor från bakom ryggen och gav dem till honom. ”Förlåter du mig för sakerna jag sa igår? Det var verkligen inte meningen, jag tänkte mig inte för. Och jag skäms, jag är inte en sådan människa. Det vet du.” Jag såg hur en tår var på väg ned över Justins kind vilket fick mig att reagera. ”Nej, nej, nej. Gråt inte, snälla.” Jag fick panik, jag trodde jag hade gjort honom ledsen igen. Och det var absolut inte min avsikt. ”Baby, jag gråter inte för att jag är ledsen. Det är lyckliga tårar. Du överraskade mig.” Han tog emot rosorna och kysste mina läppar ännu en gång.

 

”Innan jag går in och gör det hör testet vill jag ge dig en sak.” Han tittade på mig precis som att jag hade blivit galen. ”Jag har redan allt. Jag har dig, och det räcker gott och väl för mig.” Jag kunde inte låta bli att le det där fåniga flickleendet jag egentligen hatade mest med mig själv. Utan att svara honom plockade jag upp halsbandet med pärlan på, och han såg direkt vad det var. ”Varför får jag det här?” Han hade det i sin hand och han tittade på det istället för på mig när han frågade. ”För att du kommer alltid ha mig kring halsen.” Utan att säga något satta han det kring sin egen hals och tittade på mig. ”Vill du att jag är med dig.” Han nickade mot min hand där testet låg, men jag bara skakade på huvudet, då det var något jag ville göra själv. Absolut inte för att det skulle vara pinsamt, utan för att det var något som hade med min kropp att göra.

 

Jag vet inte om man någonsin kommer kunna känna sig bekväm med att sitta med en sticka på det där intima sättet, men det är något man måste göra om man vill ha ett svar på alla sina frågor som cirkulerar. Jag visste att Justin satt lutad mot väggen utanför och hade troligen fler frågor än vad jag hade, men jag hade inget svar att ge honom, då jag själv inte visste. På testet stod det att man skulle vänta 5 minuter, och var fallet så att man var gravid skulle det visas två sträck, och inte så var det bara ett. Jag visste faktiskt inte vad jag hoppades på mest. Skulle det vara ett streck visste jag att Justin skulle bli ledsen, och det ville jag inte. Jag ville inte att han skulle gå omkring och tro att vi inte kunde få barn efter vad jag sagt dagen före. När jag hade spolat och tvättat mina händer, hällde jag även lite vatten i mitt ansikte. Var det så att jag var med barn skulle jag älska det lika mycket som jag älskade Justin. 


 

 

Nu snurrar mitt huvud riktigt mycket. Men ville att ni skulle få ett idag då jag åker till sthlm imorgon. Så jag kommer inte kunna skriva något under dagen. 

Nå, är hon gravid eller är hon inte? ^^ 


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Nu finns våra kära vänner på Twitter.

Från och med nu hittar ni både Liam och Edwina på twitter, under namnen
@EdwinaHITRISA och @LiamHITRISA