23 december. Meddelandet jag fick av Ryan två månader tidigare snurrade fortfarande runt i mitt huvud. Jag visste genom att läsa det att det kom direkt från hans hjärta, och att Justin inte hade en enda aning om att Ryan skickade mig det. ”Jag trodde seriöst att du var den sista människan som skulle göra Justin illa. Hur kan du som mamma till hans barn bete dig som den billigaste horan på denna jord? Trodde Justin betydde mer för dig, men ack så fel jag hade. Hade det inte varit så att du ska föda hans barn, hade jag hoppats på att aldrig få se dig igen.” Han hade rätt, varje litet ord satte sig rakt i hjärtat på mig, och han hade rätt. Jag hade betett mig illa, och det fick jag leva med varje dag. Magen fortsatte växa, och det var något tidningarna nu hade fått syn på. Vilket fick dem att undra om det var Justin eller Alex som var pappan. Det var väl egentligen då jag insåg att jag måste se ut som en slampa för resten av världen. Det var i alla fall så tidningarna fick mig att framstå.

Både mamma och jag höll till inne i köket, då hon höll på att förbereda inför julafton och jag satt vid köksbordet och skådade henne tillsammans med en varm choklad framför mig. Det var en mysig stämning med massa levande ljus och julmusik i bakgrunden. Både mamma och pappa hade tisslat och tasslat kring mig när Justin kom på tal, och jag visste långt inom mig att jag hade förstört deras drömmar om massa barnbarn med en och samma grabb, eller man. Mamma var nog den som det drabbade mest, då jag vetat hur länge som helst att hon sett fram emot massa barnbarn att ta hand om, gulla med, och älska precis lika mycket som hon älskade mig. ”Gumman, hur mår du egentligen?” Jag var trött på att mamma hela tiden frågade hur jag mådde, när jag hade svarat henne samma sak i flera månader. ”Sluta fråga mig det. Du vet att jag mår skit, och det finns inget jag kan göra för att få mig att må bättre heller.”

Mamma förstod min vink och återgick till skinkan hon hade framför sig. Bara doften i huset fick mig lugn, då det doftade pepparkakor och glögg så långt näsan räckte. Vi hade bakat tillsammans under dagen och det var en trevlig stund, till och med pappa hade varit med, och det kan jag inte minnas att han varit sedan jag var liten. Allt kändes så fruktansvärt meningslöst, när det kom till att sitta och tycka synd om sig själv. Jag hade skapat denna röra, jag hade sårat Justin så fruktansvärt mycket att jag nästan mådde illa av mig själv. Han var mitt allt, mitt liv. Jag hade ingen rätt att lägga mig i hans liv, eller ens visa mig levande för honom, men jag kunde inte hindra mig själv när jag satt med mobilen i handen. Det var så enkelt att skriva tre ord, som betydde allt för mig. ”Jag älskar dig.” Jag skickade det enkla meddelandet till honom i hopp om att han skulle förstå att jag faktiskt var ärlig. Det hade dock gått över två månader sedan jag såg honom, så jag visste egentligen inte ens om han hade hittat någon ny, och jag hade ingen rätt att kliva in i hans liv igen.

♥

Jag satt i min säng och kom genast på att jag faktiskt inte hade föreviga min graviditet med bilder, så jag plockade fram min systemkamera och riggade upp den så den stod mot sängen. Jag tvekade inte en enda sekund innan jag klädde av mig vartenda klädesplagg och satte mig på sängen, jag var redan en slampa för resten av världen, då kunde jag lika gärna vara en för mig själv också. Jag ville ha kvar dem bilderna, som ett minne resten av livet. Jag höll en självutlösare i handen och ställde mig på knä i sängen för att sedan trycka av några gånger. Jag blev riktigt nöjd med bilderna och kunde för en gångs skull känna riktig glädje, och inte framtvingad. Dock varade den känslan inte allt för länge då min mobil blinkade till och visade att jag hade fått ett sms. Jag slängde mig efter den och såg att det var från Justin. Mitt hjärta slog i tvåhundra innan jag svalde och öppnade det. ”Vem är du?” Dem bokstäverna stod på skärmen, och jag hamnade i chock. Han hade glömt mig, raderat mig ur sitt liv.

Jag drog på mig min morgonrock och snubblade mig ned ör trappen och in till köket. Mamma hörde mig komma så hon vände sig om precis innan jag kastade mig i hennes famn och grät, så mycket jag bara orkade. Hon försökte hela tiden hyscha mig, men inget fungerade, och tillslut orkade jag inte ens hålla mig upp på mina ben. Jag föll ur mammas armar och rakt ned på golvet. ”Fred, kom hit. Fort.” Jag kunde höra hur mamma ropade på pappa och hur han sedan kom springandes. ”Men herregud, vad är det som har hänt?” Jag hade ingen styrka till att förklara för dem vad det var som hade fått mig att tappa fotfästet helt. Pappa bar upp mig och placerade min kropp i soffan. ”Gumman, du måste öppna upp dig. Prata om vad det är som är fel.” Både mamma och pappa satte sig på sidan av mig i soffan, så gott dem fick plats. ”Han har glömt bort mig.” Mer behövde jag inte säga för att båda två skulle förstå bakgrunden till mitt utbrott.

Det tog ett bra tag innan jag kom tillbaka till verkligheten och insåg att jag skulle få leva ett liv som ensam mamma. Pappan till mitt barn ville inte veta av mig, och hade verkligen glömt bort mig. Pappa hade burit upp mig till mitt rum och bäddat ned mig, samt satt på en av mina favorit filmer, Avatar. Jag ville också leva i en sådan fantasivärld. Min mobil vibrerade till precis när mamma klev in i mitt rum, och den låg precis bredvid dörren så hon var den som såg vem det var som ringde först. ”Hallå.” Hon svarade utan att det var helt okej med mig, och innan jag ens visste vem det var. Hon stod ett tag med personen i luren utan att säga speciellt mycket förutom massa mm:ande och korta svar tillbaka. Hon gav mig inte en enda liten ledtråd om vem det kunde vara, förrän hon gav mig luren och jag kunde se vem det var. ”Jag vill inte prata med honom. Säg åt honom att lämna mig ifred.” Tårarna började återigen rinna på mig, och jag kunde inte hindra dem.

Hon gav sig inte, och inte heller Justin som fortfarande befann sig på andra sidan luren och hörde hur jag grät. Han gottade sig säkert i mina tårar, och jag förstod inte varför han hade ringt upp mig, om han inte ens visste vem jag var. Tillslut fick mamma mig i alla fall att ta luren, och allt jag kunde höra var hur Justin grät. ”Hej?” Jag fick fram ett litet ord utan att brista helt igen. ”Förlåt. Jag visste inte att det var ditt nummer fören mamma gav det till mig. Min mobil blev stulen så var tvungen att köpa en ny, och alla mina nummer försvann. Det var inte meningen att verka så kall mot dig.” Jag hörde hans ånger, men förstod inte hur mycket han ångrade sig. Och det skrämde mig en aning. Flera gånger frågade jag mig själv om han bara ångrade det lilla meddelandet, eller om det var mer han grät över. Jag visste inte vad jag skulle svara honom, så jag var helt tyst. Mamma lämnade mitt rum efter att ha pussat mig i pannan. ”Är du kvar?” Justin snörvlade till vilket fick mig att må värre. ”Jag skulle aldrig glömma bort dig.”  

Där höll hon på att tappa allt ett tag. ^ 

Hur tror ni att det kommer gå mellan dem?