Pearl’s Perspektiv

”Baby, hallå.” Justin hade hamnat i någon slags trans, vilket gjorde det omöjligt för mig att prata med honom, eller få honom att lyssna på vad jag hade att säga. Precis efter att han själv hade sagt att han ville ha barn med mig så hände det. Han låg bara och stirrade i taket, utan att ge mig ett tecken på att han faktiskt levde. Jag knäppte återigen med fingrarna framför ögonen på honom, men det fungerade inte den gången heller. ”SLUTA NU, du skrämmer mig.” Jag knuffade till honom så han åkte ned på golvet, och först då förstod han att han skulle reagera på mig. ”Vad gör du här? Åkte inte du hem?” Han kollade sig omkring för att sedan sätta sig upp i sängen igen, jag förstod dock inte ett smacka av vad han höll på att svamla om. Han måste ha hamnat i en dag dröm eller något, för han sov inte då han var okontaktbar, han blinkade och stirrade i taket. ”Nej, det gjorde jag inte. Och har inga planer på det heller.” Han log och pressade sina läppar mot mina, det var precis som att han föll i ett lugn.

”Vill du ha barn med mig?” Jag tyckte inte om att prata om sådant, men det kändes ändå fullt naturligt att göra det med Justin. ”Ja, det vill jag. Någon dag.” Han såg fortfarande helt förvirrad ut då han hela tiden flackade med blicken fram och tillbaka. ”Vad är det med dig?” Jag satte mig upp mitt emot honom så att jag såg helt på honom där han låg. ”Något konstigt hände mig just. Jag dagdrömde.” Han berättade hela sin dröm, varje liten detalj fick jag höra. Och jag blev bara mer och mer chockad. ”Det värsta av allt är att jag inte vet om det var en dröm eller inte, allt var så verkligt.” Jag placerade min hand över hans hjärta och kysste hans läppar passionerat. Det tog ett tag för honom att förstå vad som hände, men tillslut besvarade han den. ”Jag är här, och ska ingen stans. Du och jag, remember?” Han log nöjt, precis som att jag hade sagt något han ville höra.

♥

21 maj 2012. México City, jag är världens lyckligaste lilla flicka. Allt är underbart, livet leker och jag är kär. Justin behandlar mig som en prinsessa, och det finns inget bättre. Det är inte så att han överöser mig med dyra saker eller flyger mig runt till olika platsen när han har en stund ledigt, utan han kan helt spontant bara ge mig en puss på kinden, eller säga att jag är vacker. Det är sådana saker som jag värderar högt, han gör saker jag inte ser komma, och det är hur sött som helst. ”Justin, vi är framme.” Planet slog ned i marken och Justin rätade ut kroppen för att sedan ge mig en puss på näsan. Ett löjligt flickskratt lämnade mina läppar, och det fick honom att le. Återigen hade vi flugit privat, så att jag och Justin satt längst bak, var inge ovanligt. Pattie hade flugit hem till sina föräldrar i Stratford, så var inte med oss längre. Egentligen var det bara dansarna och Kenny som var med på flygplanet, och det var annorlunda, det var mer stim och prat under flygningen. ”Jag älskar dig. Det vet du va?” Jag nickade mot honom och reste mig upp för att sedan ta min väska i ena handen och hans hand i den andra. ”Och jag dig.”

Scooter ville prova något nytt, så han hade satt upp en gratis konsert i mitten av México, där närmare 300 tusen skrikande tjejer hade bosatt sig dem närmsta dagarna. Allt var så overkligt för mig att förstå, men det kanske är förståligt, då jag får tillbringa min vakna tid tillsammans med honom. När vi hade tagit oss till hotellet kunde vi inte gå in den vanliga vägen, med tanke på att det var fullproppat med tjejer utanför. Vakterna kunde snart inte hålla mot trycket, och jag kunde i min vildaste fantasi inte förstå hur dem kunde hitta honom så fort. Han hann oftast inte ens landa i landet fören folk hittat hans hotell. Jag tror att till och med han har svårt att förstå det. ”Kenny, jag kan ta min väska själv.” Jag gillar inte att bli behandlad som någon stjärna när jag i själv verket bara är en vanlig tjej från Los Angeles. Som dessutom råkar vara tillsammans med en världsstjärna. ”Ge dig nu, jag tar den.” En suck lämnade mina läppar medan Justin bara skrattade åt mig och sträckte sig efter min hand.

”Hur känner du inför ikväll?” Jag och Justin hade fått 30 minuter på oss att komma till rätta på hotellrummet, för att sedan möta upp alla andra nere i foajén. ”Du får inte säga något till någon, men jag är faktiskt nervös. Det händer i ofta, men nu känner jag av det.” Jag log lite smått då jag faktiskt hörde nervositeten i hans röst. ”Vet du en sak?” Han stannade upp i det han gjorde och tittade på mig, för att sedan skaka lite smått på huvudet. ”Min pojkvän kommer fixa det galant. Det finns i hans blod.” Med ett brett leende på läpparna lämnade vi hotellrumet hand i hand och mötte upp dem andra. Poliserna utanför hade styrt upp kaoset så vi fick gå ut den vägen, just för att Justin tjatade till sig det. Fansen skrek sig hesa då dem fick syn på honom, och han gjorde nästan alla nöjda, i alla fall dem som stod längst fram mot staketet. Kenny fotograferade och Justin log, det var ett riktigt team. Man såg verkligen på Justin hur överlycklig han var, han trivdes.

När vi kom fram till platsen där konserten skulle hållas blickade jag ut över folkmassan som hade spenderat dem senaste 10 timmarna där. Det var så mycket folk att jag började fundera om jag någonsin sett så mycket, sammanlagt. Justin kom och ställde sig bakom mig och la armarna kring min midja och huvudet på min axel. ”Kommer du verkligen klara av det här?” Nervositeten hördes i min röst, och den skulle egentligen inte ens ha varit hos mig, utan hos honom. Jag fattade inte varför jag var nervös, det var inte jag som skulle stå på scenen. ”Jag har dig vid min sida, och det kommer göra mig lugn.” Han kysste mig på halsen och smekte min mage under min tröja, vilket gav mig rysningar över resten av min kropp. ”Justin gör dig redo för soundcheck.” Scooter kom springandes och flaxade med massa papper.

Jag, tillsammans med Ryan, Justins stylist, satte oss på en varsin högtalare så att vi kunde se vad Justin gjorde på scenen. Alla dansare förutom Alex var med honom, och dem dansade mot varandra och skojade stadigt med publiken vilket verkade uppskattas. Alex kom och satte sig ned bredvid mig på högtalaren. ”Hur mår du?” Det var knappt så att jag hörde vad han sa, men kunde läsa på hans läppar en aning. ”Har aldrig mått bättre. Du då?” Jag nickade ned mot hans fot, så han skulle förstå vad jag menade. ”Det funkar, önskar bara att jag fick ta av mig skiten och vara med och dansa igen.” Jag förstod honom, det måste ha varit frustrerande för honom att se alla sina vänner stå och ha kul på scenen medan han fick hoppa omkring på ett par kryckor. Jag drog in honom i en kram, som han på en gång besvarade. Jag kunde skymta över axeln på Alex att Justin utstrålade svartsjuka, vilket fick alla min lycka för dagen att försvinna.

Haha, där fick jag er allt. ;) Jag är fan bäst på det här. Jag kan nog gissa mig till att inte en enda av er trodde att detta skulle hända. ^