Det fanns inte en enda kroppsdel inom mig som inte ville känna Pearls värme, men jag höll mig på min kant, då jag inte ville få henne att rygga undan och tro att hon gjorde allt mycket bättre för oss. Jag var så glad att hon överlevde, även om det aldrig var kritiskt. Jag satt i fåtöljen bredvid hennes säng, men släppte aldrig hennes hand, hon gjorde inte heller ett tecken på att hon inte ville ha mig där då hon när jag kom in bara sträckte ut sina armar mot mig. Det var så skönt att få se henne, få prata med henne, även om det var under andra omständigheter än det jag hade velat, men huvudsaken var att hon fanns framför mig. Försiktigt la jag min hand på hennes mage, jag var dock inte med på att hon skulle rycka till och titta skrämt på mig. Hon visste säkert inte att jag visste om det, men tror hon förstod då att jag faktiskt visste om barnet som funnits där.

Hon grät, jag grät men jag brydde mig inte så länge vi gjorde det tillsammans. Dörren öppnades och Debbie klev in med chock i blicken, då hon faktiskt hade kommit på oss sitta i varandras armar och gråta tillsammans. Hon var på väg att vända i dörren men jag hindrade henne. ”Kom in.” Hon satte sig ned på stolen jag tidigare hade suttit på, innan jag hoppade upp i sängen med Pearl. ”Jag önska att ni två kunde se er själva genom mina ögon.” Pearl tittade frågande på sin mamma, hon ville nog precis som jag att hon skulle förklara vad hon menade med det. ”Är det ingen förutom jag som ser att luften mellan er vibrerar, eller?” Jag tittade på Pearl hela tiden medan hon tittade på sin mamma, jag såg att hon rodnade en aning av vad sin mamma precis hade sagt. Och jag kunde hålla med henne, jag kände till och med vibrationerna. Jag tog Pearls hand och la den över mitt bröst. ”Känner du?” Hon nickade men kollade ned på sina ben. ”Det slår kanske inte för dig, för jag lever oavsett vad. Men du får mitt hjärta att slå hårdare och helt i otakt. Du får mig ur balans, och jag älskar dig som jag aldrig tidigare vågat älska en annan människa.”

•

Efter nästan två timmar tillsammans med Pearl var jag tvungen att gå ut och få frisk luft och köpa med mig en dricka. Jag var uttorkad i kroppen efter alla tårar, och det skrämde mig, då jag inte varit det innan. Känslan var ny för mig. I korridoren sprang jag på Sierra och hon såg inte speciellt glad ut, men inte ledsen heller, så jag antog att det inte hade något med Aurora att göra. ”Vart har du varit?” Jag hade helt och hållet glömt bort att hon trodde att jag var tillsammans med hennes dotter, vilket kom tillbaka till ytan när jag såg hennes iskalla ansiktsuttryck. ”Ute och tagit luft. Vadådå?” Hon suckade och nästan slet sig i hennes kammade hår. ”Aurora är vaken, trodde du skulle vilja träffa henne.” Hon nästan knuffade in mig i rummet, men jag hann precis stanna, så jag vände mig om mot Sierra och bad henne vänta utanför då jag ville prata med Aurora själv. Hon stack ändå in huvudet till henne. ”Vad kul att äntligen få träffa din pojkvän.” Aurora spärrade upp sina ögon och såg mer än skräckslaget på sin mamma.

Efter att ha gått varsamt fram till sängen där Aurora låg med bandage kring ena benet som hade fått den störta brännskadan, satte jag mig ned i stolen bredvid henne. Hon gav mig inte en enda blick då hon hela tiden stirrade åt andra hållet. ”Hur mår du?” Jag var tvungen att veta, även om hon hade ställt till med mycket så kändes det ändå som att hennes välmående var det viktigaste. ”Som jag förtjänar.” Jag förstod inte hennes svar, och hade heller ingen lust att ifrågasätta det heller. Jag antog att hon bara snackade skit ändå så. Det är ju det hon brukar göra, och ställa till problem. ”Så, din mamma tror jag är din pojkvän. Hur kommer det sig?” För första gången vände hon sig mot mig, och jag såg på henne att hon var nära att börja gråta, men jag tänkte inte gå på hennes skådespel mer. Det hade förstört för mycket för mig. ”Eh, jag.. jag vet inte.” Hade hon kunnat gå ifrån mig där, hade hon gjort det.

”Det måste ju finnas en anledning till det, och du måste ju veta om den. Kan du för en gångs skull sluta hitta på, och bara säga som det är? Tror du att du skulle klara av det?” Jag reste mig upp och gick mot fönstret, hon däremot, låg där hon låg. Och kunde för första gången inte fly från sina egen skapade problem, vilket jag tyckte var hur bra som helst. ”Jag vet inte, okej.” Jag kollade bara på henne för att sedan sträcka mig över sängen så jag kunde se henne riktigt bra i ögonen. ”Du måste ju ha sagt det till henne. Du har enbart kommit med lögner sedan vi lärde känna varandra. Jag ångrar aldrig saker jag gör, men att jag har varit med dig äcklar mig.” Jag har aldrig någonsin varit så hårt mot en annan människa och absolut inte en tjej, men jag ansåg att det inte fanns annat att göra än försöka sätta henne på plats. Hon grät, och för första gången någonsin rörde det mig inte i ryggen.

”Rör du eller säger ett enda ont ord till eller om Pearl, blir jag helt hysterisk. Och tro mig, du vill inte se mig så.” Hon satte sig tvärt upp i sängen, och jag tror att hon han kasta ur sig en hel mening innan hon själv funderade. ”Hur kunde hon överleva?” Jag stannade i mina rörelser och var tvungen att svälja för att jag inte skulle brusa upp. Jag ville hålla mig lugn, och jag fick verkligen kämpa för det. ”Vad sa du just?” Hon satt med handen över munnen precis som att hon sagt något hon inte skulle. ”Förlåt. Förlåt Justin. Jag är så jävla kär i dig, och jag klarar inte av att se dig tillsammans med Pearl. Hon är så jävla vacker att det skär i mina ögon.” Jag blev förvånad fast ändå inte, jag trodde inte hon tyckte att Pearl var vacker, men där fick jag det svaret. ”Var det du som tände eld? Ville du verkligen skada henne så mycket?” Hon grät riktigt mycket, men jag kunde inte trösta henne, även om det gjorde ont i mig. Hon nickade bara på huvudet.

Innan jag hann lämna rummet knackade det på dörren och in kom det två stycken poliser. Jag kände mig genast i vägen, men innan jag fick lämna rummet var jag tvungen att uppge nummer och namn, så att dem kunde kontakta mig om dem behövde något mer. Även om jag inte kunde ge dem så mycket, då jag inte hade några bevis på det Aurora just berättat för mig. Jag gick tillbaka in till Pearl där både hennes mamma och pappa satt, men dem lämnade rummet när jag klev in. Ett leende fanns på hennes läppar samtidigt som hon satte sig upp försiktigt. ”Dem hade inte behövt gå…” Hon tystade mig genom att lägga två fingrar över mina läppar. Det finns ingen som kommer förstå hur den lilla gesten fick min kropp att reagera, att hon tog i mig, oavsett vart det var. ”Är du ledsen?” Hon la både sin och min hand på hennes mage för att förklara vad hon snackade om. ”Jag vet inte, har lite svårt att förstå det."

Ni är så underbara så jag ger er ett till kapitel. :) Hoppas ni gillar det.