Att se flickan jag var så fruktansvärt förälskad i, bli sårad och känna sig nedtrampad av resten av världen med hjälp av alla tidningar, det gjorde mig illa till mods. Det var en sak om dem var på mig och anklagade mig för saker och ting, men när dem gav sig på Pearl tyckte jag att dem gick för långt. Hon kunde inte skydda sig på samma sätt som jag kunde, hon var blottad för omvärlden. Inte ens under mina armar var hon längre trygg, och allt var mitt fel. Hade jag inte dragit in henne i mitt liv hade hon fortfarande haft sin obrytbara bubbla runt sig, och hon hade aldrig behövt läsa om sig själv i tidningen. Hon satt upptryckt i min säng med en kudde tryckt mot bröstet, tårarna rann på henne och jag visste inte längre vad jag skulle göra. Känslan var nästan som att någon slet ut mitt hjärta och trampade på det. Jag stod bara som förstelnad i dörröppningen och tittade på henne.

Tidningarna hade dragit igång ännu en elak sak, dem påstod att Pearl enbart var ute efter mina pengar. Att hon själv hade sagt det till en nära vän. Jag tror inte att det var det som skadade henne mest, det med pengarna, utan faktumet av att någon påstod sig vara hennes vän. Hon har så många gånger sagt att hon aldrig haft någon vän, men att hon skulle göra vad som helst för att få en, en vän hon kunde dela sina innersta tankar med. Mormor och morfar hade sedan ett tag lämnat huset, men mamma var fortfarande kvar för att se så att inte Pearl bara lämnade huset, eller i värsta fall, skadade sig själv. Jag satte mig ned lugnt på kanten av sängen, så att jag inte skrämde henne mer än hon redan var skrämd. Jag försökte ta hennes hand, men hon ryggade tillbaka. ”Gumman?” Min röst var allt annat än normal, men hennes var sämre. Hon mumlade bara tillbaka. ”Gå.” Jag vet att jag borde ha tvekat, att jag inte skulle lämna henne ensam, men jag gjorde som hon sa. Jag reste på mig och lämnade rummet, då jag inte ville skada henne mer.

Mamma satt i vardagsrummet och läste tidningen min mormor tidigare under dagen hade kommit hem med, i vild förtvivlan. Hon la dock ned den direkt jag kom in och satte sig upp ordentligt. Allt hon hade var ett bekymrat ansikte, vilket var det enda jag kunde ge henne tillbaka. Jag ville inget annat än gråta ut i min mammas famn, precis som man gjorde då man var liten och hade skrapat upp knä när man ramlat på den nya cykeln man fått. Hon förstod mig och drog in mig i sin famn, samtidigt som hon strök mig över ryggen. ”Jag vet inte vad jag ska göra.” Tårarna rann på mig, och jag gjorde inget för att stoppa dem. Även om det inte var min uppgift att gråta utan att vara den som tröstade, så orkade jag inte hålla fasaden uppe. Mamma sa inget, men hon fanns där och det var allt som betydde något.

•

Jag hade själv inte läst hela intervjun i tidningen då jag bara genom att se Pearl bröt ihop, inte behövde läsa mer. Hon satt som en staty och stirrade fram då hon hade lagt ned tidningen på bordet sedan försvann hon ut ur köket. Eftersom att tidningen låg på bordet valde jag att ge den en chans, jag ville veta vad det var som hade fått Pearl ur balans. Mamma lämnade vardagsrummet då hon såg att jag plockade upp tidningen. Jag kollade faktiskt igenom alla sidor så att jag inte bara läste det som stod om Pearl. Katy Perry hade skiljt sig, och Mariah hade kommit ut med mer information om hennes möte med mig, som inte ens har ägt rum. Jag suckade högt då det inte längre var en rubrik för omvärlden, Pearl hade tagit över den, på ett negativt sätt. Jag mådde illa när jag kom till den sidan, när jag såg hennes vackra ansikte och ett underbart leende på läpparna.

”Efter ett möte med en av Pearls närmsta vänner kan jag konstatera från en säker källa att Pearl enbart är ute efter Justin Biebers pengar. Min källa har tydligen hört Pearl säga det själv, så det finns inga tvivel på att hela förhållandet från hennes sida är fejk, och min källa tyckte att det var rätt att Justin fick veta det.” Jag klarade dock inte av att läsa mer, jag var tvungen att finnas vid Pearls sida. Jag trodde att jag skulle vara stark nog, men det fanns ingen annanstans jag ville vara än vid henne. Visa henne att jag älskade henne, och fanns för henne, genom vått och torrt. Stegen upp till mitt rum kändes som hundra, fast det egentligen bara var 10. När jag nästan var utanför rummet kunde jag höra hur hon grät i sin ensamhet och det gjorde ont i mig. Hon låg ned med ansiktet mot väggen, men fortfarande med en av kuddarna hårt tryckt mot sitt bröst.

Efter en stunds tittande valde jag att lägga mig ned bakom henne. Jag kunde utan problem känna hur hon ryggade tillbaka och sedan hur hon lugnt viskade att jag skulle gå, men den gången tänkte jag inte vara så elak, jag tänkte inte lämna henne själv. ”Nej, jag går inte.” Hon vände sig mot mig, och hon var allt annat än vacker, hennes ögon var rödsprängda och hennes kinder var svullna efter alla tårar. Jag torkade henne på kinden med min tumme och drog hennes kropp mot min, för att sedan kyssa henne på pannan. Jag hörde hur hon suckade, och hur hon försiktigt lugnade ned sig en aning. ”Jag kommer inte lämna dig. Och helt ärligt bryr jag mig inte i tidningarna. Jag vet att du inte är sån.” Hon tittade mig i ögonen, och för varje gång hon blinkade försvann några av hennes tårar. ”Jag har aldrig haft en vän i hela mitt liv, och nu påstår någon att den är min bästa. Hur kan man då göra något sådant?” Jag önskade att jag hade svar på hennes fråga, att jag kunde ge henne det hon ville. ”Jag vet inte, gumman. Men jag kommer alltid vara din vän, oavsett vad som händer mellan oss.”

Jag vet inte hur länge vi låg där och bara höll om varandra, men tillslut somnade hon, och det var för mig fullt försåtligt då hon hade gråtit i stort sett hela dagen. Jag låg kvar bredvid henne hela tiden och smekte henne lugnt över antingen kinden eller ryggen. Ibland kunde jag till och med kyssa henne på kinden, vilket resulterade i att hon log en aning. Hon var så vacker när hon var helt avslappnad, och jag ville inget annat än alltid ligga med henne så, hålla henne i mina armar och älska flickan ovillkorligt. För det var det jag gjorde. Jag älskade henne så pass mycket att jag blev skadad när folk skadade henne, att jag kände lycka när hon var lycklig, eller en liten sak som att hon log, då log jag. Jag tror inte att hon förstod hur mycket jag verkligen ville vara med henne, och fortsatte det såhär kanske jag inte hade chansen att visa henne heller.

Nu vill jag verkligen veta vad ni tycker. Då jag själv satt och grät när jag skrev detta kapitel. Jag tyckte verkligen att jag fick ned känslorna riktigt ordentligt. Vad tycker ni?