Mitt namn är Mindi Pearl Bieber, och jag är 10 år gammal, vilket gör mina föräldrar till 29 år. Jag kunde inte ha önskat mig ett annat sätt att växa upp på, än tillsammans med dem, och alla andra underbara människor runt om mig. Min pappa, Justin, klev åt sidan, från sin karriär, och var med och tog hand om mig under tiden som jag fortfarande var ett spädbarn, och jag kan inte tacka honom mer. Jag älskar båda mina föräldrar obeskrivligt mycket, och jag kommer alltid att göra det. Att som litet barn få växa upp på en buss, eller byta hotellrum var och varannan dag kan kännas som jobbigt, eller fruktansvärt egoistiskt av mina föräldrar, men som sagt, jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Utan dem två hade jag inte funnits och därmed inte kunnat skriva detta. Pearl, min mamma är en vacker kvinna med en jätte fin diamant på sitt ringfinger. Mina föräldrar är gifta sedan 5 år tillbaka, och ärligt minns jag det som igår.  

”Mamma, är du nervös?” Hon nickade lite löst där hon stod bredvid morfar och stirrade på dörren som inte hade öppnat sig än. Både mamma och pappa hade bett mig att vara den som gick längs gången först och placerade ut röda rosblad. ”Det behöver du inte vara, pappa kommer att säga ja.” En enkel tår lämnade hennes ena öga och banade en väg ned över hennes kind. ”Lilla gumman, vem har gjort dig så klok?” Vi visste sedan innan att varken mamma eller pappa hade den egenskapen, så det var en gåta för oss alla. Dörrarna öppnades och det var min signal. Ett steg ut i kyrkan, sedan ett annat. Jag hade från början trott att det inte skulle vara så hemskt att gå den vägen, men ack så nervös jag blev då jag såg att alla blickar låg på mig, och ingen annan. Alla hade sett om jag hade gjort bort mig.  

Mormor och morfar är och hälsar på oss så ofta vi är hemma, och jag älskar när dem kommer på besök. Mormor har alltid med sig, antingen massa gott till mig, eller något annat riktigt kul. Morfar däremot han är bara jobbig och kittlar mig hela tiden. Farmor och farfar, dem träffar jag inte speciellt ofta då min farmor valde att flytta tillbaka till Stratford när hon insåg att min pappa inte längre behövde henne vid sin sida, vart han än åkte. Farfar är min favorit, helt klart. Han är faktiskt den enda som hittar på saker med mig, som att åka och bada eller bara gå till lekparken. Alla andra vuxna runt om mig tycker att jag ska roa mig själv, men det är inte så himla lätt när man är 10 år och har ärvt sin pappas energi. Mamma brukar alltid skoja och säga att hon ska köpa ett löpband till mig så jag kan springa av mig lite.

”Farfar, kan du göra mera fart på mig?” För en gångs skull var Jazmyn med oss i lekparken och hon byggde massa sandslott till mig, vilket inte hände speciellt ofta. ”Självklart, farfars lilla prinsessa.” Jag tyckte inte om att dem kallade mig prinsessa, jag vet inte varför, men det passade inte riktigt in på mig. Mamma sa alltid till mig att jag såg ut som en sådan när jag var nyfödd, vilket jag hade svårt att tro. Fast å andra sidan, min mamma har alltid rätt. Gungan for upp högre i luften än innan och jag fick en känsla i kroppen av att släppa taget om kedjorna som jag höll i, vilket jag helt plötsligt gjorde. Jag skrek av full hals när jag flög genom luften och var hela tiden beredd på att det skulle göra fruktansvärt ont när jag slog i marken, men farfar tog emot mig, med en arg min i ansiktet. ”Du får inte släppa taget. Du kan göra dig riktigt illa.” Även om jag hängde på trekvart i hans famn så nickade jag förstående på huvudet.

♦

Pappa satt i soffan med fötterna på bordet, vilket han bara gjorde då mamma inte var hemma eller i närheten för att kunna säga åt honom. Dock var mamma inte hemma just den gången, så jag satte mig ned bredvid honom och la upp mina också. Han skrattade till och drog in mig i sin famn, där jag alltid trivdes mest. ”Du vet att pappa älskar dig va?” Jag nickade och kände hur han pussade mig på hjässan. Han gav mig dosan till tv:n och jag fick byta kanal, vilket jag mer än gärna gjorde då det var sport på tv:n. ”Ovanligt att du slår på barnkanalen.” Han hade verkligen ironi i rösten och det gjorde mig lite irriterad. ”Varför gav du mig dosan då?” Han pussade mig i pannan och log milt. ”Jag skojade, du får se på vad du vill.” Han plockade ändå upp sin mobil och knappade lite för att sedan föra den mot örat. ”Älskling, ska vi äta ute idag?” Han pratade med mamma och deras gulligull orkade jag inte med.

”Måste jag vara hos mormor då?” Pappa hade pratat klart och mamma hade kommit hem, och i samma veva som hon klev innanför dörren drog jag och pappa ned våra fötter från bordet illa kvickt. ”När då?” Båda två kollade förvånat på mig där jag stod framför dem, med läppen hängandes. ”När ni ska gå ut?” Dem kollade på varandra och mamma hukade sig ned till min nivå. ”Självklart inte, gumman. Du ska följa med oss.” Jag log istället och drog upp den där hängläppen, för att sedan krama om dem båda. Fort som attan sprang jag in i min garderob och började rota fram extra fina kläder, även om alla mina kläder var fina, och absolut inget att klaga över.

Även om både mamma och pappa har en varsin bil så gillar dem tydligen att glida omkring i en vit limousin, ibland kan jag tycka att det är kul, men oftast tycker jag att det är jobbigt med all uppmärksamhet som kommer med den. Utanför restaurangen stod det lite folk, i alla åldrar om jag ska vara ärlig. Både mamma och pappa höll ett stadigt tag i mig vilket faktiskt kändes en aning fjantigt. Dock kom det fram en tjej i min ålder, hon tittade på mig och inte på varken mamma eller pappa, vilket för mig absolut inte hände speciellt ofta. ”Kan vi två ta en bild tillsammans?” Jag är van att tjejer har velat ta bild tillsammans med min pappa, och ibland min mamma, men med mig har det aldrig hänt. Kanske när jag var mindre, men det är sådant jag inte minns. Pappa tittade ned på mig och mötte min förvirrade blick, men han nickade medgivande mot mig och släppte sedan taget om mig, dock höll min mamma fortfarande i mig. ”Hon fixar det här.” Pappa pratade med mamma och hon släppte mig.

♦

”Inte var väl det där så farligt?” Vi hade satt oss vid bordet och beställt maten, men bara fått våra drickor. ”Nej, det var det inte.” Till och med pappa hade blivit förvirrad när tjejen ville ha en bild tillsammans med mig, och inte med honom, men hade med ett leende på läpparna tagit bilden med flickans mobil. ”Det känns lite konstigt bara.” Han nickade och skrattade, ett skratt jag faktiskt ärvt av honom. ”Det förstår jag, men du får nog från med nu vänja dig vid det.” Maten kom in och placerades framför oss, och tillsammans bad vi en tyst bordsbön. När vi är hemma ber vi högt alla tillsammans, men på restauranger är vi tysta, så att folk slipper titta mer än dem redan gör. Maten smakade utmärkt och vi hade en riktigt trevlig stund tillsammans, även om vi alltid har det.