Varje liten minut som gick utan att Justin visade sitt ansikte gjorde mig inte gott. Jag ville att han skulle vara med mig under denna stund, det var något vi skulle göra tillsammans. Barnmorskan hade sprungit ut och in ur mitt rum den senaste halvtimmen, men inget hade förändrats, förutom att vattnet faktiskt hade gått. Vilket i alla fall kändes som en början, och ett bevis på att ungen var tvungen att komma ut på ett eller annat sätt. Mamma och Pattie fanns fortfarande vid min sida, och dem höll en varsin hand i sin, och lugnade ned mig en aning. Mina förvärkar var inte att leka med, och jag tror att alla uppfattade min smärta. ”Kan ni påminna mig att jag aldrig mer ska föda barn.” Både mamma och Pattie började skratta, vilket fick mig att skratta också, och då gjorde allt så mycket ondare. ”Få mig inte och skratta.”

20 minuter till gick och ingen skymt av Justin. Jag visste att både mamma och Pattie lämnat honom oräkneliga sms och meddelanden på hans mobilsvar, så allt jag hoppades och önskade var att han skulle kliva in genom dörren och vi tillsammans skulle föda detta barn. Jag kunde inte längre ligga still i sängen, så jag vandrade fram och tillbaka av både smärta och rastlöshet. Jag hade nog utan problem kunnat slita ut golvet, men det hade absolut inte varit min mening. ”Pearl, hur läng tid är det mellan värkarna?” Min barnmorska var återigen tillbaka. ”Typ 7 minuter kanske.” Mamma svarade henne innan jag ens hann fundera på saken. Jag var glad att jag hade med henne. Annars hade jag gått i taket för längesedan, och det är nog inget sköterskorna på avdelningen hade gillat.

♥

Dörrarna till mitt rum var öppna just för att det sprang folk ut och in hela tiden, då tiden var knappt. Och det fanns inte en tillstymmelse till att jag skulle ha undgått att höra när Justin klev in i korridoren. Han sjöng, och absolut inte vackert, tro det eller ej. Pattie spärrade upp ögonen och såg på mig med ilska i kroppen. Både hon och jag hörde att han hade väldigt mycket alkohol i kroppen. ”Jag ska bli pappa, jag ska bli pappa.” Och ibland kunde man till och med höra en sådan partytuta, vilket kanske inte passa så speciellt bra in just där och då. ”Hej baby. Är det dags snart eller?” På Justins huvud satt en partyhatt på sned, och som sagt så hade han en tuta i handen. Ryan och Chaz var med honom, men höll sig i bakgrunden. Jag hann dock inte svara innan Pattie bokstavligen tog honom i nackskinnet och släpade in honom på toaletten.

Jag ville skratta åt hela incidenten, men kunde inte då jag hade alldelens för ont. Hade inte Pattie varit där hade jag gått i taket över Justins oansvariga beteende, men jag kunde inte göra det då, jag hade alldelens för ont, men han skulle få veta när vi kom hem igen. ”Hur mår du?” Barnmorskan Emma kom in med en spruta i handen och jag visste ganska på en gång att det var dags för epiduralsprutal. ”Jag kan än så länge hantera det, men det kommer mer och mer smärta hela tiden.” Jag lutade mig tillbaka i sängen och placerade mina fötter så att hon kunde se hur mycket jag hade öppnat mig. ”Det går fort nu. Jag ska hämta en kollega till mig, så ska vi sätta igång med allt.” Det var så skönt att höra henne säga det, då jag inte ville något annat än hålla min dotter i min famn.

Pattie var den första som klev ut från toaletten, men Justin kom inte långt efter med huvudet sänkt mot golvet. Jag kände på mig att han skulle komma och be om förlåtelse, och att han verkligen var ledsen över det som hänt. Både mamma och Pattie lämnade rummet och Justin satte sig ned på stolen där mamma tidigare suttit och hållit mig i handen. ”Förlåt. Jag borde inte ha druckit så mycket, och absolut inte kommit hit på det sättet jag gjorde.” Han tog min hand och kysste ryggen på den. Jag hörde hur han verkligen var ledsen över det han gjort och att han insåg att det var fel. ”Kom hit.” Jag slog med min hand på sidan av min säng och han satte sig ned bredvid mig. Jag krånglade mig upp i sittande ställning och kysste hans läppar, i det ögonblicket insåg jag att det inte fanns något att vara orolig över. Vi var en familj, och skulle just då bli lite större. Hans hår var blött och rufsigt, vilket jag ansåg vara ganska sexigt.

”Mamma duschade hela mitt ansikte och bad mig dricka typ 10 glas vatten. Så jag mår bra, men är fortfarande full.” Han höll mig i handen när barnmorskan kom in tillsammans med en annan. ”Allt kommer att gå bra.” Han kysste min panna och smekte bort allt hår jag hade i ansiktet. Efter mycket pill hit och dit, så satte värkarna verkligen igång. ”Du ska nu krysta då du känner att värkarna är på väg, och ta sedan flera djupa andetag mellan.” Jag nickade för att visa att jag hade förstått. Jag har aldrig någonsin varit med om en sådan smärta som när huvudet var på väg ut, men det var det värsta, när det väl var ute så gick allt smidigt och jag hade tillslut min dotter på bröstet. Justin hade, även om han inte tror det, varit till stor hjälp under förlossningen, han fick mig lugn men såg ändå till så att jag krystade kraftfullt.

2 mars, kl. 00.20. ”Vill pappan klippa navelsträngen?” Justin såg på mig med kärlek i blicken innan han tog emot saxen och klippte mellan två klämmor. Vår dotter låg på mitt bröst, inlindad i en handduk. Justin satt bredvid mig och grät av lycka, vilket jag i alla fall hoppas på att det var. Emma lyfte henne från mitt bröst. ”Vi ska bara kolla hur lång hon är, och hur mycket hon väger, samt tvätta av henne.” Jag blev lugn av henne, och fick hela tiden se när dem gjorde allt. Justin höll min hand igen men jag nöjde mig inte med det så jag kysste honom. ”Kan inte du hämta våra mammor?” Justin tittade på mig, men rörde sig inte. ”Vill du inte ha mig här?” Ibland vill jag slå honom, med något hårt så att han förstår att jag älskar honom med hela mitt hjärta. Det finns dock ställen man ska undvika sådant på, och just detta var ett sådant. ”Sluta, klart jag vill.” Jag vände blicken till Emma som kom mot mig. ”Får jag duscha? Känner mig lite äcklig.” Hon log mot mig och gav Justin vår dotter. ”Jag ska bara hämta en handduk åt dig.” Sedan lämnade hon rummet. Att se Justin tillsammans med henne gjorde mig så fruktansvärt glad, och jag blev mer kär i honom än jag tidigare vart. Han tittade upp på mig. ”Mindi. Hon ska heta Mindi.”

Nu är det inte alls speciellt mycket kvar att läsa av denna novell. =/ Tråkigt, men sant. 

I love u, ♥