Jag vaknade av att jag hörde folk prata inne i mitt rum, och för första gången på två dagar fick jag se små solstrålar som sökte sig in genom persiennen i fönstret, men jag hade inte styrkan i kroppen för att vända mig om och se vilket det var som befann sig i mitt rum. Mamma och Patties röster var dem enda jag kände igen, det var en man med också. ”Gumman är du vaken?” Mamma satte sig på kanten bredvid mig, så jag nickade lite på huvudet. ”Hej, mitt namn är Dr. Cooper. Hur mår du idag?” Jag vände mig om försiktigt så att jag mötte folket som befann sig i mitt rum. Jag mimade vatten till mamma, och hon var snabb framme med ett glas åt mig. ”Jodå, ont i magen. Annars tror jag nog att jag mår bra.” Doktorn kom emot mig och satte sig på en stol. ”Är det okej om jag kollar på din mage?” Jag nickade och tog bort täcket. Han lyfte upp min tröja lite, och jag ville absolut inte se vad det var han gjorde, så jag stirrade i taket. ”Allt ser bra ut, du kommer få ett ärr, men sköts det bra blir det inte så synligt.” Jag nickade bara åt honom, och drog ned min tröja igen.

Mamma hade åkt för att hämta Liam, så det var bara Pattie kvar. Hon lovade mamma att hon skulle ta hand om mig, jag är glad att hon finns i mitt liv. ”Varför gick Justin här ifrån igår?” Hon la ned en tidning hon satt och läste och tittade på mig. ”Sa han inget?” Jag skakade bara på huvudet. ”Han kunde inte vara i samma rum som dig, han älskar dig för mycket för att se dig sårad av honom. Det var vad han sa till mig igår innan han stormade ut från sjukhuset.” En tår rann ned för mig kind, men jag tog bort den fort. Fan att allt skulle bli såhär, allt är hans fel. Ingen av oss mår bra av detta heller, men om han någon gång kunde hålla fan på sig, så skulle det aldrig behöva vara såhär. Hon kramade om mig, en riktigt moderlig kram.

”Mamma, hur mår du?” Liam kom in genom dörren och var hur glad som helst. ”Jag mår bra, du är ju här.” Vi kramades ett tag tills han tyckte att det blev för mycket. ”Kommer du komma hem idag?” Jag såg hur han blev ledsen när jag inte svarade på en gång. ”Nej lilla gubben, det kommer jag tyvärr inte. Jag vet inte när jag får komma hem.” Liam sitt i mitt knä i sängen och var hur lugn som helst. ”Jag hörde att Justin hade tagit hand om dig, var han snäll?” Liam vände sig om och kollade på mig. ”Han är bäst. Snälla mamma, kan ni inte bli tillsammans igen, jag saknar honom jätte mycket.” Hur tror ni att det känns när ens 4 åriga son säger en sådan sak? ”Det är inte så lätt gubben.”

”Finns det någon chans att jag skulle kunna få komma ut och ta luft, och kolla min mobil lite?” Doktorn var tillbaka inne i mitt rum och tog lite prover på mig. Han kollade skeptiskt på mig, men jag tog fram mina hundögon som ingen, och då menar jag ingen kan säga nej till. ”Bara du har med dig någon, i fall att något händer. Jag hämtar en rullstol åt dig.” Pattie måste ha prickat in det bra, för hon kom in genom dörren när han gick ut. ”Har du lust att hjälpa mig ut på en balkong?” Cooper rullade in en rullstol åt mig, och så lyfte han över mig till den, och Pattie körde iväg med mig. Mobilen hade jag plockat med mig. När vi kom ut och jag kunde andas in frisk luft för första gången på några dagar blev jag genast piggare, och jag startade min mobil. Pattie tittade på mig när det flög in sms efter sms. Ett stack ut, lite väl mycket. Selena, vad fan vill hon?

”Hej, jag vet inte om du kommer läsa detta sms från mig, men jag hoppas verkligen det. För jag vill att du ska veta hur ledsen jag är över det jag har gjort. Jag ångrar det nå så fruktansvärt mycket, och kunde jag göra något hade jag tagit tillbaka det omgående. Jag förstod nog inte i stunden hur mycket jag egentligen sabbade, men nu gör jag det, och det är försent. Det var inte meningen, någonting flög i mig, och jag vet inte vad. Justin älskar dig fruktansvärt mycket. Jag har samlat mod till att skicka dig detta sms, jag skulle aldrig våga ringa eller besöka dig, jag vet att du är mycket starkare mentalt än mig. Det kanske har tagit lite lång tid, för lång tid, men jag vill att du ska veta att jag verkligen är ledsen över det som hände. Och att Justin var stark nog att berätta för dig vad som hänt, gör honom stor i mina ögon, då jag själv inte vågade. Fan, förlåt Clarissa.”

Jag läste sms:et om och om igen, för att verkligen förstå vad det stod i det. Pattie kollade på mig med stora ögon. Jag visade henne min mobil, och lät henne läsa vad jag hade fått från Selena. Även om jag hatar henne över allt, så kan jag ändå vara tacksam att hon skickade mig det där sms:et. Saker och ting kan bli lättare att komma över, jag vet inte hur, men jag vet att det kommer vara det. ”Oj.” Var det enda Pattie kunde säga, och så fick jag tillbaka mobilen. Jag hade fått flera sms från Alessa, som det stod att jag skulle höra av mig så fort jag mådde bättre, och det gjorde jag inte nu, så jag hörde inte av mig. Allt jag hade i mitt huvud var Selena, hon har spökat i mitt bakhuvud nu i över en månad, men nu var hon framme i hela huvudet. ”Kan du ringa Justin, och säga att han ska komma hit?” Pattie var fort upp med mobilen och slog in hans nummer, jag har inte hans nya och har inga planer på att lägga in det än på ett tag.

”Kan jag få besöka min dotter när vi ändå är ute?” Nu var mamma och Liam med oss också, och alla tre kollade skeptiskt på mig. ”Snälla?” jag försökte med allt, och tillslut åkte vi förbi mitt rum till ett rum längre ned. ”Jag klarar mig härifrån, jag vill vara själv.” Dem gjorde som jag sa och gick iväg. Jag rullade in i rummet och fram till kuvösen som stod längre in. En liten tjej, och då menar jag liten, låg i den med en rosa söt liten mössa. Hon var så söt där hon låg, men alla slangar ville jag ta bort, men dem var till för att hjälpa henne. Allt jag ville var att hålla i henne, jag ville kunna pussa henne och säga hur mycket jag älskar henne. För det gör jag, även om jag inte har sett henne tidigare så är hon en del av mig, och jag kommer ge henne allt i livet.

Justin hade kommit och jag satt fortfarande och tittade på henne, jag kunde inte slita mig. Alla värden på henne började se bättre ut än när hon föddes, och det är ett gott tecken. ”Du ville att jag skulle komma.” Han satte sig ned på stolen bredvid mig, och tittade på samma sak som jag, ett resultat av oss. ”Jag vill att du ska veta att jag älskar dig. Jag gör det Justin, du måste förstå det. Men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna våga släppa in dig i mitt liv igen, jag vill inget annat, men jag måste våga ta steget.” Han tittade på mig med chockade ögon, precis som att det kom som en överraskning för honom. ”Älskar du mig?” Han stammade lite, men inget märkvärdigt. Jag tittade honom i ögonen. ”Ja, det gör jag. Konstigt nog.” Jag vek ned blicken och tittade in i kuvösen igen. ”Vad säg som att döpa henne till Adriana?” Han la sin hand på min. ”Bara om du vill.”

Även om doktorn sa åt mig att sitta still i rullstolen så är jag envis, jag klev upp ur den och satte mig ned i Justins knä. Jag trivs med honom, även om det är konstigt, men vi delar faktiskt ett barn tillsammans. Han höll mig runt magen och varje gång han kom ned på mitt sår gjorde jag en min, men jag sa inget. Jag ville inte att han skulle tro att han skadade mig, för det gjorde han inte, inte på det sättet. ”Jag vill inte förstöra denna underbara stund, men vi måste planera begravningen.” Jag hade helt och hållet glömt bort att det egentligen skulle ha varit två, så jag fick verkligen en smäll i ryggen när han sa så. ”Har du sett honom?” Han nickade, men sa inget. Ingen av oss ville nog prata om det.

Justin körde tillbaka mig i rullstolen till mitt rum, och lyfte upp mig för att lägga mig ned i sängen igen, det hade faktiskt vart en bra dag, frisk luft, och fått se min dotter. Jag längtar verkligen tills jag får hålla henne i mina armar. Mamma och Liam kom in när jag precis hade lagt mig igen, och Justin var på väg att gå ut, igen. ”Vart ska du?” Han vände sig om i dörren, precis som att det inte var han jag pratade med. ”Stanna, snälla?” Han gjorde som jag sa, och mamma tittade förundrat på mig. Hon får tycka precis vad hon vill, jag kan ju uppenbarligen inte släppa honom, så varför ska jag ens försöka, och därmed plåga mig själv? Liam satte sig i Justins knä. ”Kan jag få spela på din telefon?” Jag kollade på dem undertiden som Justin lärde Liam något nytt spel han hade laddat ned. Jag älskar att se Liam glad med Justin.