”Jag kan inte, Justin. Det var fel av mig att komma hit.” Precis när jag skulle resa mig upp och ta mina saker för att sedan gå, stoppade han mig. ”Jag älskar dig. Jag vill inte att du går, jag vill vara med dig. Varför kan du inte förstå det?” ”Jag förtjänar inte dig. Det finns miljoner tjejer som skulle behandla dig med respekt..” Han tystade mig, genom att återigen pressa sina läppar mot mina. ”Kan du titta mig i ögonen och säga ärligt att du inte älskar mig mer, gör du det, lovar jag dig att aldrig mer prata med dig.” Jag kollade ned på mina händer som nästan skakade, jag vet inte varför, men dem gjorde det. Blicken drogs upp mot Justins igen, och jag tittade honom i ögonen. Tårarna rann på oss båda, och jag visste redan långt inom mig att jag skulle kunna säga det, hur mycket jag än ville. Sanningen var den att jag aldrig i hela mitt liv har känt så här för någon innan. ”Nej, det kan jag inte.” Han slöt sina ögon och en suck kom ur hans mun. ”Varför kan du då inte se att jag vill vara med dig? Jag älskar dig, det vi har haft har varken varit teater eller ytligt. Jag kan med handen på hjärtat säga att du betyder allt för mig.”

På morgonen när jag vaknade blev jag först lite förvirrad då jag inte insåg att jag låg i ett rum som faktiskt befann sig i San Francisco, men direkt då jag vände mig om och fick se Beckis vackra ansikte vila på kudden bredvid insåg jag att inget av det som hände dagen före var en dröm. Jag befann mig faktiskt i SF och bredvid mig låg den vackraste tjejen i hela världen. Hon började röra på sig lite smått, troligtvis för att jag låg och smekte henne i ansiktet, först var det bara för att få bort håret som låg i vägen, så att jag inte kunde se henne, men sedan blev det bara något jag gjorde. Hon log innan hon öppnade ögonen. ”Sovit gott, beautiful?” Hon nickade och log ännu större än innan. ”Bättre än någonsin.” Hon vände ryggen mot mig, och hasade sig bakåt så att hon hamnade i min famn, vilket jag gillade stort.

”Herreguuud, vad är klockan?” Efter en timmes slötid i sängen kastade hon sig upp efter sin mobil. ”Shit, fan. Jag vill inte göra detta, men jag har inget val. Jag måste dra. Jag ska tatuera mig idag, och måste hem innan.” Hon tatuera sig? I och för sig har hon en av dem snyggaste jag någonsin sett runt vaden, men att hon skulle göra något mer det trodde jag inte. ”Får jag följa med?” hon vände sig mot mig när hon hade fått på sig sin bh och linnet över. ”Vill du?” Hon lät chockad, precis som att detta bara hade varit en engångsgrej för mig. Jag vet inte hur jag ska få henne att förstå att jag vill leva med henne. ”Dit du går, går jag.” Hon la sig över mig och kysste mig. ”Då måste du skynda dig.” Jag gjorde som hon sa och drog på mig kläderna som låg bredvid sängen, duscha fick jag göra någon annan tidpunkt.

Väl hemma hos henne ännu en gång, var jag sjukt nervös. Jag visste att Becki och hennes bror Michael var väldigt tighta, så jag visste att hon hade berättat för honom om oss. Undra hur han reagerade, och hur mycket han hatar mig. Det lär snart märkas. När vi kom upp på hennes rum låg Kendall och sov i hennes säng, vilket förvånade mig. ”Åkte du ifrån henne igår eller?” Hon nickade, möjligen för att Kendall inte skulle vakna. Becki snubblade inne i garderoben och slog i foten i hyllkanten, så hon fick ändå inte sova speciellt länge då Becki skrek en ramsa av svordomar. Jag kunde inte låta bli att skratta, så när hon kravlade ut på alla fyra ur garderoben kollade hon surt på mig. Kendall satte sig upp i sängen och kollade sig omkring, tills hon fick se Becki. ”Så du är hemma nu, trevlig natt?” Hon hade garanterat inte sett mig, men det tog inte lång tid. ”Oj, du var här också. Då måste det ha varit trevligt.”

När både Becki och Kendall var klara satte vi oss i bilen och åkte iväg mot tatueringsstudion. Så vitt jag förstod hade inte Becki fått se skissen som Kendall hade gjort, och hon skulle inte få göra det heller, innan vi hade kommit fram. När vi var framme var det jätte mycket folk som passerade oss, vilket resulterade i att jag blev stoppade ett x antal gånger. Jag märkte på Becki att hon var stressad, och jag förstår henne, hon hade ändå en tid att passa. Kendall la upp papperet på disken, och förklarade för tatueraren hur allt skulle vara, med färg och skuggning. Becki tittade på papperet och höll på att tappa hakan. Bilden som Kendall hade skissat upp var sjukt vacker. Det var som en blomsterslinga, med massa rosor. Och i mitten av allt det där fanns det en text, jag inte riktigt visste om Becki skulle gå med på eller inte. True Love Has Found You, var texten som stod i. ”Jag ska ha den.” Det var nästan utan tvekan i hennes röst. Hon hade i alla fall bestämt sig.

Efter nästan 2 timmar under nålen, orkade hon nästan inge mer. Hon hade stått ut bra länge enligt mig, och jag förstår hur ont det gjorde, med tanke på att jag gjort på nästan samma ställe. Hon höll mig i handen hela tiden, och försökte få mig att berätta massa historier, eller i alla fall få henne att tänka på annat än smärtan som hon hade. Kendall hade gått ut för att köpa en dricka och godis till Becki, hon höll nog på att få blodsockerfall, och det är inte bra. ”Nu är du snart klar, är bara en blomma kvar.” Det hade ändå gått fort tyckte jag, med tanke på att den var rätt stor. Kendall kom tillbaka och gav henne en chokladbit som hon utan att ens tänka tryckte i sig. Både jag och Kendall skrattade lite löst. 10 minuter var hon klar och fick resa sig upp. Hon betalade och vi begav oss mot bilen. Jag drog på min luva så att jag skulle slippa folk, vilket jag ändå inte fick, men det var värt ett försök.

Vi släppte av Kendall på hotellet så att hon fick spendera tid med Alfredo. Jag är sjukt glad för deras skull, önskar bara att mitt kärleksliv kunde gå lika bra. Bilen rullade vidare hem till Becki, och vi gick tillsammans in. Ingen var hemma, och det var skönt, jag orkade inte med massa frågor eller anklagelser. Jag ville få allt fixat mellan mig och Becki innan. Hon la sig ned i sängen och andades ut, jag såg på henne att hon var trött. Så jag tänkte inte vara den som höll henne vaken. ”Jag ska låta dig sova, om du vill kan du höra av dig när du har vaknat.” Jag pussade henne i pannan, men fick inte resa mig upp igen. ”Lägg dig här, jag vill ha dig bredvid mig.” Vår relation är så konstig, ena stunden är det hon som vill lämna mig, men jag tillåter inte det, och nästa sekund är det tvärt om. Varför kan vi inte bara vara eniga, om att båda vill ha varandra.

Hon somnade på en gång, eller jag tror det i alla fall, hennes andning blev regelbunden och djup, så jag antog att hon sov. På sängbordet bredvid sängen låg brevet som jag smugglade ned i hennes resväska, och det såg ut som att hon hade läst det. Vilket gjorde mig glad. När hon åkte från LA trodde jag seriöst att det var sista gången jag skulle få se henne. Hon var fast inställd på att hon inte förtjänade mig, vilket kan vara lustig, med tanke på att jag bestämmer hur vida hon är det eller inte. På andra sängbordet låg det ett block, som det inte stod någonting på, så jag tänkte skriva av mig lite. Men blev helt fast då jag öppnade och tog fram första sidan. Mitt namn stod över varje rad, minst 10-15 gånger, och längst ned på sidan stod det, jag älskar dig, oavsett hur många misstag jag gör.

Jag bläddrade vidare hon fann en tom sida där jag började skriva. Det var en skön känsla när jag lät pennan gå över papperet som en skrivmaskin, ingenting kunde stoppa mig när jag väl hade börjat. När Rebecka en timme senare började röra på sig slog jag ihop blocket och la ned det på bordet där jag hittade det. Eftersom att jag enbart hade skrivit sådant som hon redan visste så lät jag det finnas kvar i blocket. Hon kan behöva en påminnelse ibland, om hur mycket jag faktiskt älskar henne. Hon verkar inte förstå det. Hon vände sig om och tittade på mig, samtidigt som hon slöt ögonen och placerade sin hand på min mage. Hon drog sig närmare mig och la sitt huvud på min bröstkorg. ”Jag älskar dig.” Orden kom ur hennes mun, i en tyst melodi. Det var knappt så att jag hörde henne, men det gjorde jag. Jag låg och lekte med hennes hår. ”Och jag dig.”

Ytterdörren slogs igen, lite väl hårt för att vara antingen hennes mamma eller pappa, så det fanns bara en person kvar som det hade kunnat vara. Sekunderna senare flög även Beckis dörr upp, och Michael stod i dörröppningen. Rebecka låg inte längre kvar på mitt bröst utan flög upp ur sängen och puttade ut Michael genom dörren och följde med själv. ”Är ni..” ”Nej, det är vi inte. Varför undrar du?” Jag kunde höra vad dem sa till varandra, bara för att dem stod precis utanför dörren. ”Jag vill veta om han sårar dig.” Jag svalde hårt. ”Det var inte han som sårade mig, ge dig nu. Kan du för en gångs skull bete dig som min bror, och inte någon betald livvakt, jag behöver honom med samma gener som mig.” Jag log lite åt att hon faktiskt försvarade mig, visst hade jag gjort henne arg. Men den saken var utredd, det fanns väl egentligen bara en kvar, vart stod vi?

Jag vet inte om det blir något mer kapitel idag, får se. Har inte varit hemma, så jag har inte hunnit skriva något. Det visar sig som sagt om det blir något mer. ^ Jag gillar ju att överraska... :)