Han sa inget, han bara stirrade ut i tomma intet. Jag visste inte vad han tänkte, eller hur han såg på mig. Egentligen var jag inte otrogen mot honom, men det känns ändå inte bra. ”Jag borde ha förstått att du inte ville vara med mig när du sa att du inte var redo att säga att du ville vara med mig livet ut.” Han lät hård, men jag förstod hans mening. ”Jag sa att jag älskade dig, jag tycker det är större. Och jag gör verkligen det. Du har troligtvis väldigt svårt att tro mig, men jag älskar faktiskt dig.” ”Sluta, du kan inte säga att du älskar mig, och sedan ligga med någon annan.” Han reste sig upp och gick ut ur sovrummet, och stängde dörren Jag bröt ut i gråt ännu mer än innan, nu var det hysteriskt. Varför var han tvungen att dyka upp innan jag skulle åka hem, och skälla på mig. Han hade kunnat göra det på en gång istället.

Jag reste mig sakta upp ur sängen för att se vart han tog vägen, och han satt i soffan och sappade på alla tv kanaler, men verkade inte hitta något han ville se. Han kastade ned tv dosan på bordet, sträckte på sig och lät en djup suck komma ur munnen på honom. Hans mobil ringde och utan att fundera på saken så svarade han. Jag hade fortfarande inte visat att jag hörde honom, eller att jag ens var uppe på fötterna. ”Jag älskar henne, men jag vet inte vad jag ska göra. Kommer jag kunna lita på henne igen?” Han gick och ställde sig vid fönstret, och blickade ut mot den fyllda vägen, med hysteriska bilar. ”Jag vet inte. Hon åker imorgon, och löser vi inte det här innan vet jag inte om det är sista gången jag ser henne. Vilket jag inte kommer klara av, det var fan kärlek vid första ögonkastet.” Det var nog Alfredo han pratade med, men jag kunde inte veta till hundra procent.

Jag gick tillbaka in i sovrummet, men lät dörren vara öppen för att visa honom att jag hade vart ut. Jag låg på täcket och stirrade i taket. Det enda jag tänkte på vad att jag inte skulle gråta mer, det vårdade varken mig eller Justin något gott. Så varför ens låta dem rinna. Det knackade på dörren men inte ens då orkade jag resa på mig. Justin gick tydligen och öppnade dörren, för jag hörde hur han pratade med någon som lät som Kendall, så det var säkert hon. Strax efter kände jag bara hur någon satte sig ned i sängen. ”Kan inte ni två lösa detta?” Jag blev chockad, för det var inte Kendall, men hon stod bredvid. Det var Alfredo som hade satt sig i sängen. ”Jag gör inget annat än förstör folks liv, och det är det sista Justin behöver.” Han var kvar i rummet för han ställde sig i dörren med armarna i kors. ”Jag behöver dig.” Han viskade, men jag hörde klart och tydligt vad han sa. ”Var det därför du skickade efter Kenny, så att han kunde spionera på mig?” Han drog fingrarna genom håret och vände upp blicken så att han mötte min. ”Jag ville se till så att du var säker. Jag spionerade inte på dig.” ”Nehe, men så vitt jag vet är bara du och jag kompisar för allmänheten. Så vem skulle skada mig, och varför?” Han visste att jag hade rätt i det jag sa, men han försökte inte prata bort det, han stod bara tyst.

Långt in på natten var vi vakna. Varken jag eller Justin pratade mer med varandra, vilket irriterade gallfeber på både Kendall och Alfredo, men dem sa inget. Det syntes på dem, att dem inte gillade den pinsamma tystnaden som uppstod. ”Jag går och lägger mig. Det var kul att träffa dig igen.” Jag kramade om Alfredo och gick in i sovrummet. ”Du har bara din chans nu, hon har bett om ursäkt och vill inte förstöra ditt liv mer. Vill du verkligen ha henne, måste du säga det till henne också.” Jag hörde på Alfredos röst att han inte var glad, och jag förstod att det var Justin som han sa det till. Dörren öppnades och Justin kom in. ”Får jag sova med dig en sista natt?” Han lät ängslig, precis som att han egentligen inte ville fråga, men gjorde det för att vara snäll. ”Får du väl, om du inte tycker att det är slöseri med tid. Fan, hitta dig en tjej som behandlar dig bra.”

Han låg och höll om mig, vilket fick min plan att rasa samman. Den där briljanta planen om att inte gråta mer. Han drog mig närmare sig och pussade mig på hjässan. ”Sch, gråt inte. Snälla.” Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ned mig. ”Förlåt Justin, men det här går inte. Jag vill inget mer. Varför gör du det svårare för både dig och mig?” Jag krånglade mig ur hans grepp och la mig ned utan hans armar om mig. ”För att jag älskar dig, jag vill inte att vi ska gå skilda vägar.” Hans röst var så lugn, lugnet själv. Han brukar aldrig visa mig den sidan. ”Jag älskar dig också, men jag förtjänar inte dig.” ”Jo, det gör du. Ge dig nu. Du och jag, det är så det ska vara.”

När planet lyfte och jag lämnade LA bakom mig kändes det fruktansvärt skönt. Det var som en sten togs bort från mitt bröst, men det gjorde fortfarande ont. Jag och Justin hade fortfarande inte kommit någonstans i vår konversation, men jag lämnade honom där ändå. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde inte stanna kvar där, jag hade skola att sköta, så jag kunde inte bara välja att vara kvar i LA. Michael kom och hämtade upp mig på flygplatsen, och jag behövde inte ens säga något till honom för att han skulle förstå att något var fel. ”Vad är det som har hänt?” Han drog in mig i en varm kram, och det var det enda jag behövde. Min bror finns alltid för mig, lite för mycket vissa gånger. ”Jag och Justin finns inte mer.” Vi gick tillsammans ut till bilen och åkte hem.

Varken mamma eller pappa var hemma när vi kom in genom dörren, men dem skulle sluta jobba om någon timme. Skönt, enligt mig, då fick jag lite mer tid med Michael. Jag vet att han kommer gå i taket när jag berättar vad det är som har hänt, jag vet dock inte om jag är redo för det. Han kommer inte tycka speciellt bra om mig. ”Berätta för mig, vad är det som har hänt?” Vi slog oss ned i soffan, utan tv eller något annat bara för att vi skulle kunna prata med varandra. ”Han såg till så att jag var förföljd på stan med Kendall.” Han kollade upp på mig, chockat. ”Och Justin vet inte om att du får panik när folk förföljer dig?” Jag skakade på huvudet. Incidenten som hände när jag var 8 år, kommer aldrig att försvinna från min näthinna. Jag gick hem från skolan själv en dag, och en man gick efter mig, hela vägen. Bara en vecka senare tog polisen honom, misstänk för grova brott mot barnpornografi, och våldtäkt på barn. Jag hade kunnat vara ett av hans offer om jag inte hade lagt benen på ryggen och sprungit allt vad jag orkade hem. ”Nej, det gör han inte. Och han behöver inte veta det heller.”

Jag berättade vidare om att jag hade legat med Nate. Han blev besviken på mig, vilket jag förstår, men han kommer ändå finnas vid min sida tills döden skiljer oss åt. Det är så han är, han får vara hur arg han vill på mig, jag vet att han älskar mig. ”Hur kunde du vara så dum? Fan Becki, lär du dig aldrig eller?” Han slet sig nästan i håret, vilket jag har fått ifrån honom. Jag gör det när saker och ting blir jobbiga. ”Tydligen har jag inte det. Jag kommer nog aldrig lära mig heller.” Han reste sig upp och gick in i köket. Jag hörde hur skåpluckor åkte igen, med en välldans fart. Det kommer ta ett tag för honom att förstå varför jag beter mig som jag gör. ”Du har precis sumpat en av världens bästa grabbar för dig. Jag trodde du skulle börja bete dig normalt med honom vid din sida.” ”Jag försökte, okej. Vad mer kan du begära från mig?” Han suckade bara och gick ut. Dörren åkte igen så hårt att rutorna i resten av huset bara skallrade.

Väskan som stod i hallen rullade jag in i tvättstugan och plockade ur all smutstvätt, och drog igång en maskin. När jag plockade ur en t-shirt ramlade ett kuvert ur väskan, som jag inte hade sett innan. Mitt namn prydde framsidan, och jag kunde på långa vägar avläsa att det var Justin som hade skrivit det. Frågan var bara, vad fanns i det. Jag vågade inte öppna det, så jag fortsatte packa ur min väska och insåg att jag inte hade några rena kläder kvar, förutom ett par jeans och ett linne. Jag hade alltså varit duktig på att byta kläder ofta, eftersom att jag inte hade handlat något nytt under min tid där. Jag lovade mig själv, och det var väl den enda saken jag kunde hålla, allt annat sket sig, ganska stort också.

”Rebecka Stone, ett av många namn jag aldrig kommer glömma. Jag träffar många människor dagligen som gör allt för att jag ens ska säga hej till dem, när jag träffade dig, var det jag som gjorde allt för att du ens skulle se på mig. Jag blev kär första gången jag såg dig, jag gjorde allt för att du skulle se på mig, så som jag såg på dig. Första gången jag kysste dig, det var då jag insåg att jag verkligen var kär, och att det inte bara var något som hände. När du sedan sa att du hade pojkvän, insåg jag att jag hade konkurens, vilket jag kunde hantera. Du var otrogen mot Nike med mig, jag trodde inte du skulle göra samma sak mot mig bara. Jag älskar dig, vad mer kan jag säga?”

Sitter med julmust och pepparkakor, och skriver på Chapter 49, som snart är klart. :) Vilket betyder att jag snart ska börja på 50. Fan vad fort tiden har gått. Det är helt sjukt, det känns som att jag nyss började med denna. =/

Ge mig massa kommentarer nu. :)