”Justin är på väg till Alfredo.” Kendall hade berättat för Alfredo att jag befann mig här, och att det var slut mellan mig och Justin, men hon sa inte varför. Vilket jag är glad över, jag behöver inte fler människor som dömer mig för mina handlingar, jag gör det så bra själv. ”Jaha, kul för han.” Jag kollade inte ens mot henne, utan stod kvar vid diskbänken. ”Snälla Becki! Sluta tyck synd om dig själv, jag är din vän och jag älskar dig. Men det är faktiskt du som har ställt till det nu.” Allt hon sa var sant, jag visste det, men var inte redo att inse det än. Jag plockade upp och skrev ett sms till personen som kände Justin bättre än mig. ”Hej Sel. Jag behöver verkligen prata med dig, jag har gjort något jag aldrig skulle ha gjort. Justin vill inte se mig mer, och jag behöver prata om honom med någon som vet hur han är. Snälla, hjälp mig.”

Det är ett dygn kvar tills jag och Kendall ska flyga hem. Det ska bli skönt, fruktansvärt skönt. Jag vill inte vara kvar här mer, jag vill hem, hem till min underbara bror. Selena svarade aldrig på mitt sms, så jag antog att Justin hade hunnit före henne, och jag förstår henne, hon är hans vän, inte min. Jag hade redan packat min väska för jag ville ha allt klart tills jag skulle lämna hotellet. Kendall lovade att hon skulle sova med mig sista natten. På morgonen när jag vaknade drog jag bara på mig kläderna jag hade kvällen innan, det vill säga mjukiskläder, och gick ned till frukosten, själv. Kendall sov nog fortfarande med tanke på att klockan inte var mer än lite över 8. Jag satte mig vid ett fönster som blickade ut mot vägen, det är något med mig och stora vägar, jag gillar att se morgon trafiken som är hysterisk. Alla människor som irrar omkring, fast dem egentligen vet vart dem ska.

Jag satt kvar vid bordet till klockan var nästan 9, och precis när jag skulle resa mig upp och gå kom Kendall in, men inte bara hon utan även Justin och Alfredo. Det sårade mig, nå så fruktansvärt. Jag tog min tallrik, reste på mig och gick och lämnade den. Kendall fick syn på mig och var på väg mot mig, men jag vek av så att hon inte kunde stoppa mig och sprang upp på mitt rum. Jag hade ingen aning om hon följde efter mig eller inte, och just då brydde jag mig inte heller. Jag kastade mig ned i sängen och slog på tv:n som fanns där inne. MTV, som för en gångs skull visade musikvideor drog jag på högsta volymen så att jag inte skulle höra om det knackade på dörren. Mobilen var på ljudlöst, och jag såg hur den lyste till flera gånger, men inget intresserade mig.

Efter några timmar i sängen valde jag att hoppa in i duschen, sedan drog jag på mig lite finare kläder och gick ned till baren. Kendall satt i receptionen, men jag ignorerade henne. Det var samma bartender som förra gången, så jag behövde bara visa mig för att han skulle ställa fram en öl åt mig. ”Tack.” Han log, ett ganska sexigt leende mot mig, och jag tog en klunk. Kendall kom in, inte långt efter att jag hade satt mig, men jag vände bara bort huvudet från henne. ”Vad har jag gjort?” Hon satte sig ned bredvid mig. ”Vad du har gjort? Vem kom du in med imorse till frukosten?” Hon suckade, högt och tydligt, precis som att jag betedde mig illa. ”Ja, och?” ”OCH? Du ska vara min bästa vän. Du kan dra åt helvete.” Jag tog med mig ölen och gick och satte mig vid ett av borden. Hon satt kvar ett tag vid baren, men gick sedan. Skönt av med henne. Synd bara att jag lär sitta bredvid henne på planet hem.

Flera öl senare och mycket tyngre ben försökte jag ta mig upp till mitt rum, vilket inte gick sådär jätte bra. När jag kom till hissen var den inte på min våning så det tog ett tag för den, vilket fick mig att tröttna, så jag satte mig ned och la huvudet mot knäna. Hissen plingade till, men jag orkade inte resa på mig, så jag satt kvar där. Jag hörde hur folk gick förbi hela tiden, och skrattade samt viskade massa saker. Tårarna kom, helt otippat faktiskt, med tanke på att jag inte har gråtit dem senaste dagarna. Jag har försökt få mig själv att inse att han aldrig kommer komma tillbaka. ”Becki, snälla lyssna på mig.” Kendall hade dykt upp igen. ”Varför? Varför skulle jag lyssna på någon som låtsas vara min vän?” Hon lyfte upp mig och ledde in mig i hissen. ”För att du måste höra min sida av det hela, allt du vet är det du såg. Jag hann inte ens reagera innan du sprang ut.” Hon hade en poäng i det hon sa, men jag kände inte för att höra på någon dålig historia hon hade tänkt ut under dagen.

Jag stapplade in och la mig i sängen när hon väl släppte taget om mig, dörren till sovrummet slog jag igen som en gest om att hon skulle lämna mig ifred. Jag låg där inne och lät mina tårar rinna. Allt var mitt fel, så jag skyller inte på någon annan, men tanken om att Nate kom olägligt fanns där. Varför var han tvungen att dyka upp just då? Hade han aldrig gjort det, hade jag troligtvis legat i armarna på grabben jag älskade. Jag kanske inte ska ha ett fast förhållande, eftersom att jag hela tiden förstör det. Nike, och Justin, båda två förtjänar bättre än mig, så är det bara. När jag trodde att Kendall hade lämnat mitt rum knackade det på min sovrums dörr, men jag orkade inte visa att jag levde där inne. Dörren öppnades och jag såg på långa vägar att det inte var Kendall som kom in, utan det var Justin. Jag blundade och låtsades sova, jag orkade inte med hans anklagande blick, eller det han hade att säga. Jag trodde föresten att vi hade pratat klart med varandra.

”Allt är mitt fel, hade jag litat på dig från början hade du aldrig åkt till hotellet. Och då hade du aldrig träffat han Nate. Ja, Kendall berättade för mig vem det var och hur ni träffades första gången. Jag såg honom på frukosten imorse, och jag förstår dig. Han såg bra ut. Jag vill inget annat än spola tillbaka tiden, istället för att få dig arg skulle jag ha dragit in dig i en kram, och bara hållit om dig. Det är sådan jag vill vara, jag vill inte få min tjej arg. Så vitt jag förstår ville inte du träffa mig för att du inte ville berätta allt för mig, men jag önska faktiskt att du hade gjort det. Att du ändå hade känt att vi kunde prata med varandra om allt.” Mina tårar rann hela tiden mer och mer, ju mer han pratade, och berättade alla mina tankar och funderingar. Han kanske känner mig bättre än vad jag trodde från början. ”Jag borde ha litat på dig, och jag kan inte vara arg för att du låg med Nate, vi var inte tillsammans, du gjorde det klart och tydligt för mig att du inte ville att jag skulle höra av mig. Men jag kan ändå inte sluta fundera på varför du gjorde det. Jag trodde att du älskade mig, på samma sätt som jag älskar dig.”

Jag satte mig upp i sängen och kollade på honom, jag kunde inte låtsas sova mer, jag ville få honom att förstå att saker och ting inte är som han tror att dem är. ”Jag älskar dig, det gör så fruktansvärt ont inom mig. Jag skulle inte ligga här och gråta om inte mina känslor för dig var äkta. Jag är inte en sådan person, jag skulle aldrig lägga ned tid på något som inte var värt det. Så skratta dig lyckligt att jag sårade mig själv, minst lika mycket som jag sårade dig.” Han kollade bara på mig, med tårar i ögonen. Han blinkade flera gånger för att kunna se genom sina glansiga ögon, som hela tiden producerade nya tårar. Jag ville inget annat än torka bort dem och dra in honom i min famn, men jag behärskade mig. Ville han ha tillbaka mig, fick han säga det själv. Ville han inte, nej, då fick jag leva med det. ”Varför?” Han behövde bara säga ett ord för att få mig att fatta att han ville veta varför jag låg med Nate. ”Jag har ingen bra anledning. Jag satt i baren och drack, och han kom och satte sig bredvid mig. Sedan avslutade vi kvällen på hans rum med ännu mer dricka.” Han visade inte för en sekund att han inte ville att jag skulle förklara. ”Det bara hände. Det var dumt, men jag kan inte göra det ogjort oavsett hur mycket jag vill. Jag vill inte vara den där personen som du träffade från början.”

Han sa inget, han bara stirrade ut i tomma intet. Jag visste inte vad han tänkte, eller hur han såg på mig. Egentligen var jag inte otrogen mot honom, men det känns ändå inte bra. ”Jag borde ha förstått att du inte ville vara med mig när du sa att du inte var redo att säga att du ville vara med mig livet ut.” Han lät hård, men jag förstod hans mening. ”Jag sa att jag älskade dig, jag tycker det är större. Och jag gör verkligen det. Du har troligtvis väldigt svårt att tro mig, men jag älskar faktiskt dig.” ”Sluta, du kan inte säga att du älskar mig, och sedan ligga med någon annan.” Han reste sig upp och gick ut ur sovrummet, och stängde dörren Jag bröt ut i gråt ännu mer än innan, nu var det hysteriskt. Varför var han tvungen att dyka upp innan jag skulle åka hem, och skälla på mig. Han hade kunnat göra det på en gång istället.

Jag vill först och främst tacka er alla för era underbara kommentarer på förra inlägget. :) Ni får mig glad, och är jag glad skriver jag mer. Fortsätt kommentera som ni gör. I LOVE U. :)

Anledningen till att ni inte fick något mer igår var för att jag var hemma 2 inatt, och har nyss vaknat. Men vad är det man säger, bättre sent än aldrig. ;)