”Är ni lyckliga, du och Alfredo?” Vi satt i bilen som skulle ta oss över 90210 området i Beverly Hills. Vi har alltid vart intresserade av att se hur alla dem stora stjärnorna bor. Och tro mig, jag tappade hakan, hade aldrig trott att vissa av husen skulle vara näst intill större än hela mitt område som jag bor i. ”Jo, det är vi. Jag saknar honom fruktansvärt mycket när vi är i olika städer. Han är så sjukt gullig, men säg inte att jag sagt det.” Det lät som att hon läste ur en saga som börjar ”Det var en gång.” och slutar ”Och så levde dem lyckliga i alla sina dagar.” men så bra kunde det nog knappast vara. Även om jag inte trodde det, så var jag ändå glad för hennes skull. Mitt liv var inte ens så perfekt.

Kendall och jag spenderade hela dagen ute bland folk. Grabbar vi mötte efter vägen vände sig om, en efter en. Jag visste inte om jag skulle ta det som en komplimang, eller inte, men jag gillade det. Att män kollade på mig, när dem kastar trånande blickar, och inte vill annat än ha mig i sängen. Den känslan har alltid funnits inom mig, till och med då jag är ute och med Justin. Det är fel, jag vet, men jag kan inte låta bli att gilla det. ”Jag ser hur dem kollar på dig, och jag vet vad du tycker. Du har Justin, sluta genast upp med det där.” Kendall känner mig för väl för att jag ens ska kunna dölja för henne att jag har fått en ny leverfläck. ”Vad ska jag göra? Jag gillar det, precis som du gillar att köpa nya klänningar.” Hon kollade skräckslaget på mig, just för att hon vet hur mycket hon älskar att en viss affär har fått in nya klänningar, hon älskar att spendera pengar på dem. ”Sluta bara. Förstör inte förhållandet med Justin över något så löjligt.”

Hon visste vad hon pratade om, och jag var tvungen att lyssna på henne för att inte springa tillbaka till mitt gamla mönster. Jag ville inte bli den där personen som tidningarna skriver om sedan, om att jag vart otrogen mot Justin. Jag vill inte ens vara personen dem skriver om över huvud taget. Justin kommer någon gång vilja gå ut med vårt förhållande, för att han inte vill ljuga för sina fans, och visst förstår jag honom, men det är inte bara hans val, vi är två om det, och vill inte jag, får han acceptera det. När jag och Kendall hade sprungit omkring i en hel del olika affärer så började jag känna mig förföljd, precis som att någon verkligen iakttog mig. ”Kan du kolla bakom mig om du känner igen någon?” Hon vände sig om och kollade bakom mig, men kunde inte se att hon kände igen någon, så hon skakade på huvudet.

När hon inte orkade bära på mer gick vi in på ett mysigt litet café, för att ta oss något lätt att äta, vi skulle nämligen ut med våra respektive ikväll och äta. Även fast vi hade kommit in kände jag mig iakttagen, och jag började kolla runt mig. Visst kände jag igen en, och den personen hade jag sett flera gånger under dagen. ”Drick ur ditt kaffe, och sedan kör du mig till Justin.” Jag viskade för att mannen som befann sig inne på caféet inte skulle höra vad vi skulle göra, eller vart vi skulle. Hon kollade fundersamt på mig. ”Jag berättar sen.” Hon drack ur sitt kaffe, greppade tag om sina påsar och så sprang vi till bilen. När vi nästan var hemma förklarade jag för Kendall att personen som hade följt efter oss var en av dem som jobbade för Justin, och att han garanterat hade skickat honom att antingen spionera eller vara någon slags livvakt, vilket störde mig sjukt mycket.

Hon svängde upp på uppfarten till huset och släppte av mig. ”Jag åker till hotellet, hör av dig när du har pratat med honom.” Jag nickade och slog igen dörren. Det var bara Justin hemma som tur var, för bilen var borta och när dem var här hade dem bara en bil, så Pattie måste vara någon annan stans. ”Vad gör du hemma nu?” Justin kom och mötte mig i dörren och försökte pussa mig, men jag ryggade tillbaka. ”Det kan väl du ta och förklara för mig.” Jag spände ögonen i honom, och han ryggade tillbaka. ”Vad snackar du om?” Han kunde inte se mig i ögonen när han frågade, så jag visste att han visste. ”Vem är personen som har gått efter mig hela dagen?” Han kollade upp och mötte min blick, men han såg chockad ut. ”Spela inte dum. VEM ÄR HAN?” Han stod kvar på samma ställe utan att säga ett enda ord. Jag orkade inte med hans tysthet, så jag gick upp till sovrummet och började packa mina saker.

”Vad gör du?” Han kom upp och ställde sig i dörren då jag precis hade dragit igen dragkedjan. ”Jag åker hem. Vill inte vara kvar här mer.” Jag såg honom i alla fall i ögonen när jag berättade det, och på en gång kunde jag se att han blev tårögd, men det skulle han ha tänkt på innan han skickade någon som skulle kolla efter mig. ”Det var Kenny som gick bakom er…” ”Varför? Litar du inte på mig? Vad är det jag ska behöva göra för att du ska förstå att mitt gamla beteende inte finns mer? Nej, bespara mig det.” Jag knuffade honom åt sidan och drog med mig min väska ut. Jag ringde en taxi när jag satt på trappen till huset, och skulle få vänta i 20 minuter. Justin kom ut och ställde sig bredvid mig, men sa inget. När taxin rullade upp på uppfarten reste jag mig och fattade taget om väskan återigen, han stod fortfarande kvar på samma ställe. Jag vände mig om och såg på honom. ”Hör inte av dig till mig mer, du litar uppenbarligen inte på mig.” Han var precis på väg att säga något då jag hoppade in i taxin.

Istället för att åka till flygplatsen valde jag att ta in på samma hotell som Kendall bodde på, vilket i slutändan kommer resultera i att jag ser Justin, eftersom att hela hans gäng bor där. ”Jag gjorde nyss slut med Justin, kom och möt mig i receptionen.” Precis när jag hade fått nyckeln till mitt rum kom Kendall nedrusandes från trapporna och kastade sina armar om mig, jag grät inte innan, men då gjorde jag. Hon fick mig att fälla mina tårar. Hon tog min väska och rullade den mot hissen samtidigt som hon hade ett stadigt tag om min midja. ”Säg inget till Alfredo att jag bor här, jag vill inte att Justin ska komma hit.” Hon nickade mot mig i spegeln i hissen. Hon var väl den människan som visste allt om mig, och jag kunde verkligen lita på henne.

Mitt rum var inget mot rummen som Justin brukade ha, men jag skulle bara bo där i några dagar innan jag skulle flyga hem, och jag var ensam så det behövde inte vara så stort. Kendall släppte ned min väska på golvet och ledde mig till sängen. Jag kände direkt i kroppen att jag inte hade varit tillräkligt frisk för att ge mig ut på staden, kroppen orkade inte, plus att jag grät, vilket inte gjorde saken bättre. ”Ska jag fixa dig något?” Kendall satt på sidan av sängen och strök mig över ryggen. En vän man kan lita på, hon finns alltid. Hon har en stark personlighet, som man kanske är tvungen att vänja sig vid innan man kunde förstå henne. Jag hade helt ärligt problem med det i början då vi lärde känna varandra, vi gick i 2:an och hon var precis lika då, som nu. Jag ångrar inte att jag la ned all tid på att försöka bryta den där stenhårda muren som fanns framför henne som en försvarsmekanism, hon skyddade sig helt enkelt. ”Du behöver bara finnas här.” Hon förstod min vädjan, och la sig tätt bakom mig, hon strök mig fortfarande över ryggen, samt armen som vilade på min sida.

Jag måste ha somnat till av utmattning för när jag vaknade mådde jag bättre, men mina känslor i kroppen fanns fortfarande kvar inom mig, och jag ville skrika, nästintill slita av mig håret. Jag hade gjort något så dumt, jag hade gjort mig av med det enda som i stort sett betydde något. Kendall satt i soffan och kollade på tv när jag kom ut från sovrummet. ”Hur mår du gumman?” Hon reste sig upp och omfamnade mig i en riktig systerkram. ”Som jag förtjänar.” Jag hoppade in i duschen och trodde absolut inte att hon skulle vara kvar när jag kom ut igen, men det var hon. Jag klädde på mig, en inte så lång vit klänning och ett par klackar. Drog en lätt sminkning i ansiktet och fixade håret. ”Vart ska du?” Hon såg rent ut sagt chockad ut. ”Tänkte gå ned i baren och ta en öl. Jag måste, jag har inte druckit på as länge. Det är enda gången jag kan slappna av.” Hon nickade bara, hon vet själv hur det känns. Ibland behöver hon också slappna av.

”En öl tack.” Bartendern bad inte ens om att få se legg, och det är så fruktansvärt skönt, för då slipper man flirta sig till en öl. Jag satt där i min ensamhet och blickade hela tiden mot ingången till baren för att se om någon från Justins gäng, eller kanske till och med hans mamma kunde komma, och vad skulle jag säga till henne? Den ena ölen efter den andra slank ned och det konstigaste var att jag inte kände av dem så mycket. En grabb i min ålder kom in i baren, och jag kände igen honom, men jag kunde inte koppla vart ifrån jag sett honom tidigare. Han satte sig några stolar ifrån mig, och beställde in en öl. När hans blick lämnade ölen och fattade taget om min, såg jag vem det var. Nate.

Tidsinställt! Har skrivit ifatt lite, men vill ha fler kapitel på lagret, så det kommer nog kanske ett senare ikväll. :) Har lite att göra nu på dagen. ^

Föresten, jag hade fler kommentarer på mina inlägg när jag hade 50 läsare, än vad jag har nu. =/ Vad beror det på?