Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Läs NOGA!

För er som INTE fått min andra blogg: NI ska skicka mig ett mejl om ni vill ha den!! Pinkgirlpms@hotmail.com


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Uppdatering.

Har nu uppdaterat andra bloggen, som så många har frågat efter. ^
 
Men en annan sak, förtjänar Chapter 128 bara 10 kommentarer? =/

Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 128.

 

(VARNING grova bilder + text.) 

 

Det har aldrig varit så skönt att vara hemma, någonsin. Och allt tack vare Justin, hade inte han hållit sitt huvud högt vette sjutton om jag hade tagit mig därifrån levande. Tillsammans gick vi hand i hand upp till mitt rum, och hela min mage pirrade, då jag visste vad som skulle hända. Jag hade inte haft sex under graviditeten, och det hade gått ett tag, så min kropp reagerade nog fullt normalt. När vi kom in i mitt rum hann jag inte mer än stänga dörren om oss förrän jag stod pressad mellan den och Justin själv, hans läppar masserade mjukt mina medan hans händer vandrade längs min kropp. Det var så fruktansvärt längesedan som jag fick känna hans närhet, och bara den gjorde mig svag. Han slutade kyssa mina läppar men fortsatte ned över mitt käkben och vidare ned över halsen, vilket resulterade i att små lätta stön lämnade mina läppar samtidigt som jag slöt mina ögon och njöt fullt ut.

 

Han drog ned dragkedjan på klänningen, nästan precis som den gången efter maskeradbalen i skolan, lugnt och försiktigt, och han fortsatte kyssa mig på halsen. Jag förstod inte då hur en människa kunde vara så underbar som han, och ändå vilja ha ett vrak som mig. Klänningen föll till golvet så jag hamnade i enbart underkläder framför honom. Han slickade sig kring läpparna och kysste mig åter igen. Magen var en aning i vägen om ni frågar mig, men Justin verkade gilla att den faktiskt var där, då han smekte mig på den hela tiden istället för mina intima delar. ”Du kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar dig.” Han viskade, men jag hörde honom klart och tydligt. Jag rodnade nog, men gjorde allt för att dölja det. ”Älskar dig med.” Vi båda började gå mot badrummet, och på vägen dit lämnade Justins kläder ett spår. Tillslut var vi båda lika nakna, det vill säga, inte en tråd bit på kroppen.

 

 

Vi valde att ta ett bad istället för att duscha tillsammans, då vi kunde ligga kvar i badkaret lite längre och bara känna värmen från varandra. Justin hann dock inte sätta sig ned förrän jag hade gått ned och tagit honom i munnen. Jag hörde hur han släppte ut ett långt stön och kände sedan hur han placerade båda sina händer på mitt huvud och pressade ned sig i halsen på mig, vilket jag absolut inte hade något emot. Jag njöt så länge han gjorde det. Det handlar om att ge och få. ”Slutar inte du snart kommer jag.” Jag fortsatte och lät honom spruta mig i munnen, och jag svalde allt precis som en duktig flickvän. Blöta kyss märken lämnade jag efter mig från hans höfter och upp över hans mage för att tillslut återförenas tillsammans med hans underbara läppar. Helt utan att jag var beredd placerade han mitt ena ben på badkarskanten och pressade in två fingrar i mig. Mina stön kvävdes av våra kyssar, men jag kände hur han log då han troligen kände min reaktion.

 

Hans fingrar i mig var så fruktansvärt sköna, så mycket bättre än dem senaste jag hade i mig som olyckligtvis var Alex, om man bortser från mina egna. Han kysste mig på halsen och vidare ned till mina bröst som växt en aning på grund av graviditeten, vilket absolut inte gjorde något, då både jag och Justin uppskattade det. När han nådde mina ljumskar med sina läppar stönade jag högre, vilket fick honom att reagera. ”Baby, schyy, våra föräldrar är där nere.” Jag skrattade till. ”Som att dem inte förstår vad vi gör.” Han svarade mig inte utan lät sin tunga sakta glida över min klitoris samtidigt som han pressade in ett tredje finger i mig. Det ilade i hela min kropp och det var bara ett bevis på att jag var på väg att komma. Han slutade dock inte förrän han kände hur hela min kropp började skaka och mina stön blev, om det ens var möjligt, ännu högre. Han ställde sig upp och kysste mig, intensivt samtidigt som hans händer masserade mina bröst, och saften av mig själv blandades i våra munnar.

 

 

”Ställ dig på knä.” Jag älskar när han, med en ganska hård ton talar om för mig vad jag ska göra. Det är så upphetsade, nästan farligt. Jag gjorde som han sa och placerade mig på knä med ryggen mot honom och la mina händer mot badkarskanten, i väntan på att hans kulle komma in i mig. Samtidigt som han lät sitt ollon spela över min klitoris kysste han mig över ryggen och smekte mitt ena bröst. ”Baby, sluta retas.” Han skrattade till, och med en enda stöt pressade han in hela sin längd i mig. Båda två stönade och tillsammans blev det ganska högt, dock kunde jag inte bry mig mindre om vad mamma och pappa skulle säga då dem visste hur barn blev till och att jag redan hade ett i magen så det var inget att oroa sig för. ”Hårdare.” Han slutade helt och la allt mitt hår på ena sidan för att kunna kyssa mig på den andra. ”Är du säker?” Jag hörde leendet han hade på läpparna men jag nickade bara som svar.

 

 

Aldrig i hela mitt liv har jag haft så skönt som jag hade det då, dem säger att under en graviditet kan man bli mer upphetsad och vilja prova på nya saker, och det var precis det vi gjorde. Vi provade allt vi inte gjort tidigare. Jag lät honom till och med ta mig analt, och det var helt klart en grej jag skulle fortsätta honom göra. Han verkade gillade det precis lika mycket som jag, så varför inte. ”Åhh, du är så tight baby. Kom för mig.” Justins dirtytalk fick mig att gå i taket, jag älskade när han stönade och pratade samtidigt. Min orgasm sköljde över mig likt en våg och jag svankade ytterligare för honom. Jag visste redan innan vi gick in i badrummet att jag skulle vara öm efteråt, men det var inget som hindrade mig, jag skulle snart föda barn och då skulle jag nog troligen ha ännu ondare. Han smiskade till mig en gång på ena skinkan innan han drog sig ur mig och sprutade all sin sats över min rygg.

 

 

Vi tvättade av oss och klev ur duschen tillsammans. Dock var jag absolut inte med på att han skulle knuffa ned mig i sängen och sedan pressa in sig i mig ännu en gång, jag trodde vi var klara, men ack så fel jag hade. Vi låg i missionären och samtidigt som hans kuk penetrerade mig om och om igen kysste han mina läppar hungrigt. Hela min kropp var i hans händer och jag älskade det. ”Redo för rond två?” Han vickade på ögonbrynen samtidigt som han kollade på mig med ett lekfullt leende på läpparna. Jag sög på två av mina fingrar innan jag lät dem glida ned över min kropp tills dem nådde min klitoris. ”Du anar inte hur mycket jag älskar att se dig leka med dig själv.” Han tog min hand och sög på mina fingrar. ”Och du anar inte hur gott du smakar.” Det fanns inte tid för att börja rodna, men hade det varit i en annan situation hade jag gjort det. ”Passa på och knulla min tighta fitta nu, om nån månad lär den inte vara så tight mer.” Jag blev förvånad själv över vad jag precis hade sagt, men Justin verkade gilla det. ”Jodå, det kommer du. För jag har en present åt dig.” 


 
Jag tror att detta är nått ni alla längtat efter, iallafall vissa av er. ^ haha, rätta mig om jag har fel. 
 
Hoppas att ni gillar detta. Och kommentera ♥ 
 
 
 
Tänk på att hon egentligen är gravid på gif bilderna. ^ 

Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 127.

 

Efter samtalet jag fick av Pearl kändes allt mycket bättre. För flera månader sen hade jag sett fram emot den julen, men den blev allt annat än bra. Pearl var inte vid min sida, och hon blev kidnappad. Jag förstår inte hur allt kunde hända henne, hur hon av alla mäniskor skulle råka ut för massa otrevligheter. Jag älskade den flickan så himla mycket, och det fanns ingen som kunde få mina känslor att försvinna. Istället för att jag ringde till polisen så åkte både jag och mamma dit, vi ville vara på plats när dem skulle spåra henne. Dock fick vi sitta i väntrummet och vänta på att dem skulle ha gjort klart sökningen, och jag hoppades för allt i världen att hennes telefon inte skulle dö, på grund av batteri brist. Poliserna stod bakom disken och diskuterade samtidigt som dem hela tiden kastade ett öga på mig och mamma. Det kändes som att allt gick i slowmotion.

 

”Vi har hittat hennes mobil, och är hon där, där den är, befinner hon sig ca en timme utanför LA.” Polisen som jag hela tiden har haft kontakt med kom och satte sig ned bredvid mig. ”Vi åker på en gång, då jag vet att din flickvän även är gravid. Vi måste få henne därifrån. Okej?” Jag nickade bara på huvudet och reste mig upp. ”Ni åker i bilen bakom oss, och vi kommer ha civila bilar och klädsel.” Allt lät som på en film, det var inget som skulle kunna hända mig, även om det var det, det gjorde. Samtidigt som poliserna lämnade byggnaden slöt jag mina ögon och bad till gud. Han var den enda som faktiskt kunde hjälpa mig, som kunde ge mig Pearl tillbaka. ”Gubben, kommer du?” Mamma var den som väckte mig ur mina tankar och tillsammans gick vi ut till min bil, för att lugnt och försiktigt följa efter dem.

 

 

 

En timme i tystnad, en timme i ren panik, en timme i mina egna tankar. Bilresan tog aldrig slut, inte enligt mig i alla fall, och allt jag ville var att kliva ur bilen, springa fram till Pearl och kyssa hennes underbara läppar, placera mina händer på hennes mage och känna han eller hon sparka. ”Justin, du ska svänga här framme.” Mamma trodde inte att jag hade koll på vart vi skulle, men det var allt jag koncentrerade mig på. ”Jag vet.” Att hon kunde vara tyst i över en timme var nog mystiskt, eller så var hon lika spänd på allt det här som jag var. Vi svängde av den stora vägen och hamnade på en lite mindre väg. Det kändes lite som att det inte skulle finnas en enda levande varelse just efter den vägen. Dock visade sig motsatsen, längre fram mellan träden kunde man skymta ett hus, eller snarare ett slott. Allt såg nybyggt ut, och det skulle inte förvåna mig om det var det. Poliserna stannade och signalerade att vi skulle sitta kvar i bilen, och det var det vi hade kommit överens om.

 

Även om jag inte hade en enda aning om vad som skulle hända efter att Pearl var hittad igen så kunde jag verkligen inte bärga mig. Jag skulle vara världens lyckligaste om jag bara kunde få se hennes leende igen. Att se den tjejen le skulle jag kunna leva på. Mamma slog till mig på axeln, men innan jag hann fråga henne varför, hoppade hon ur bilen och sprang in i skogen. Jag följde henne med blicken och fick se en flicka stå inne bredvid ett träd, och jag såg hur mamma kastasta sig med armarna om henne. Det var Pearl, och jag blev som paralyserad. Jag tog mig inte ens ur bilen för att springa bort till henne. Allt jag ville göra låste sig i mina rörelser. Båda händerna låg på ratten och min blick var riktad rakt fram, jag kollade inte ens på henne. Dock blev jag avbruten då jag såg två poliser komma ut med både Alex och Aurora, och ingen kunde må bättre än jag.

 

Tillslut kom jag ur bilen och det gjorde så att allt släppte, båda mina ben satte fart mot henne. När jag kom tillräckligt nära släppte hon mamma och kollade på mig med tårar i ögonen, dock såg jag på en gång att det inte var tårar av sorg utan av glädje. Hon sträckte ut sina armar och fångade upp mig när jag väl var framme. ”Du kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar dig. Hur mycket du betyder för mig.” Allt kom ur mig så fort, jag hann inte ens reagera själv över det jag hade sagt, dock tittade hon bara på mig, men pressade tillslut sina läppar mot mina. Den stöten som gick igenom min kropp just i det ögonblicket kommer jag aldrig få uppleva igen, oavsett vad som händer, för den beskrev så mycket känslor på en och samma gång, det var den bästa kyssen mellan henne och mig. ”Jag älskar dig, och jag kommer alltid att göra det. Jag vill aldrig vara ifrån dig igen.” Hon grät mot min axel, men det kunde hon få göra, det var mitt minsta bekymmer.

 

 

Tillsammans gick vi hand i hand tillbaka till min bil, men jag stannade en vända precis bredvid bilen där både Aurora och Alex satt. ”Jag hoppas att ni två ruttnar i helvete för vad ni har gjort mot Pearl.” Precis när Alex skulle öppna munnen drog jag igen dörren och vandrade vidare till min bil. Den ena polisen stod och pratade med Pearl men när jag kom ville hon inte mer, allt hon ville var att åka hem. Mamma fick köra från platsen då jag satte mig bak tillsammans med Pearl. Hon burrade in sig i min famn, och det var det underbaraste, att hon ändå tog sig friheten att göra en sådan sak. ”Förlåt Justin, för allt jag har gjort mot dig…” ”Schyy, baby. Tänk inte mer på det nu. Det är du, jag och mini nu. Från och med nu kommer jag aldrig att släppa dig ur siktet.” Hon fnittrade till, det där fnittret som jag saknat så fruktansvärt mycket.

 

När mamma äntligen körde upp bilen på uppfarten till Pearls hus stod både Debbie och Fred på trappan med öppna armar när Pearl hoppade ur bilen och sprang dem till mötes. Klockan var inte mycket, men det var eftermiddag och man kände i luften att det började bli kallare ute, och allt Pearl hade på sig var en kort klänning och ett bar höga klackar, vilket gjorde mig fundersam över hur hon tog sig ut i skogen med dem. ”Tack Justin, för att du fick hem vår dotter.” Debbie kramade om mig och strök mig över ryggen, och Fred gjorde likadant. Det var så skönt att se hela familjen le igen. ”Gumman, hoppa in i duschen med dig. Jag ska ringa en barnmorska som får komma hit och titta så allt är okej.” Jag förstod hennes oro då jag var helt med på hennes noter, jag ville också veta så allt var bra. ”Gör du mig sällskap?” Hon sträckte ut handen mot mig, och utan en tvekan tog jag den. ”Självklart, babe.”


 

 

Hela mitt liv har precis vänts upp och ned, allt i detta kapitel kan vara kaos, men jag kan inte göra något åt det. =/ Jag hoppas verkligen att ni tycker om det. 

 

Det är så mycket som har hänt, och hela min kropp gör ont.

Det är väl så när man fått hjärtat utslitet. 


Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 126.

 

27 December. Det fanns ingen annan människa på jorden som jag hatade lika mycket som jag hatade Aurora. Hon hade förstört hela mitt liv, tagit allt jag en gång i tiden hade. Hon hade bokstavligen krossat mig, men något hon inte skulle få göra var att se mig gråta. Även om hon hade gett mig smärta i ansiktet efter slaget, grät jag inte. Det enda jag hade gjort var att vända upp huvudet mot henne och skrattat. Ilskan hon visade med sitt ansikte var gigantisk, men Alex han stoppat henne innan hon kastade sig över mig ännu en gång. Smärtor i magen efter fallet hade kommit lite smått, men jag kände det inte speciellt allvarligt. Såhär i efter hand önskade jag att jag hade gnällt på en gång, då kanske i alla fall Alex hade tagit mig till ett sjukhus, vilket hade gett mig chansen att fly från detta dårhus. Det enda jag hade ätit eller druckit under dem tre dagarna var vatten, hade inte fått i mig något ätbart då jag förstod att det var Aurora som lagade den, eller över huvud taget fanns runt den, och jag visste att hon ville se mig död, vilket hon inte skulle få.

 

”Pearl, du måste äta något. Du väntar barn.” Jag började bli ganska trött på Alexander, han pratade precis som att det var han och jag som väntade barn. Helt oberörd om att han höll mig där utan min vilja. Jag låg med ryggen mot honom i sängen, och ska jag vara ärlig började jag nog till och med få liggsår på kroppen. ”Nej, och sluta prata som att du är pappan till barnet.” Jag satte mig upp i sängen och kollade på honom vilket bara gjorde saken värre skulle jag tro, han kastade det ena glaset i väggen och öppnade munnen. ”När ska du förstå att Justin inte vill ha dig mer? JAG älskar dig.” Jag ville spy grabben rakt i ansiktet, men jag kunde inte, då jag inte hade en spya på G. ”Justin älskar mig, och när han kommer för att rädda mig, önskar nog du att du hade kidnappat någon annan.” Han lämnade rummet efter många om och men, men ingen var gladare än jag.

 

 

Jag visste sedan en dag att Alex hade kameror installerade i rummet som jag befann mig i, då han hela tiden kunde komma med antydningar om saker ag hade gjort då han inte var där inne. Så jag hade listat ut vart dem satt och sedan räknat lite på vart det fanns en blindfläck. Det fanns en i hela rummet, och det var precis under en av dem, och det var där jag höll mig när jag plockade upp min mobil. Flera sms från Justin och mamma trillade in, då jag inte hade mobilen på hela tiden. Dock fick jag inte befinna mig för länge utom synhåll för Alex, då skulle han bara börja fundera. Alla sms jag fick ignorerade jag och skickade ett till honom om nya uppgifter jag hört av både Alex och Aurora. ”Hej baby. Jag lever, du behöver inte oroa dig. Dock vill jag att du ska veta att Aurora sa att hon skulle till supermarket, och sedan vara tillbaka en halvtimme efter. Ta reda på vart jag är, och kom och hämta mig. Puss♥”

 

 

Jag hann inte mer än skicka iväg det sms:et förrän Alex återigen klampade in i rummet. Dock hann jag precis slå av min mobil och återigen stoppa ned den i mina trosor, en plats han aldrig skulle komma åt, möjligen om jag var död. ”Vad gjorde du där?” Han lät arg, men inte lika som då när han tidigare hade kastat glaset i väggen. ”Jag pullade fittan, får jag göra det utan att du ska se eller?” Han tappade bokstavligen hakan vilket fick mig att börja skratta och tycka att han var ännu mer patetisk än innan. ”Vad fan skrattar du åt?” Han tog två hotfulla steg mor mig, vilket fick mig rädd för första gången under dessa dagar. Jag ryggade till och med tillbaka två steg när han kom emot mig, vilket fick honom att stanna upp. ”Du behöver inte vara rädd, jag ska inte göra dig illa.” Han försökte ta i mig, men jag hindrade honom genom att slå bort handen. ”Rör mig inte. Om du verkligen älskade mig, skulle du släppa mig.” Han suckade och drog fingrarna genom håret. ”Jag kan inte.”

 

När Alex lämnade mitt rum glömde han helt och hållet bort att både stänga och låsa min dörr. Jag satte mig på sängen och stirrade ut genom dörren, då jag tidigare inte hade sett hur det såg ut. Och till min fördel fanns ytterdörren bara några meter utanför mitt rum, så ville jag rymma var det bara att springa fort. Jag satt ett bra tag och tvekade, även fast jag hörde hur duschen stod på i det andra badrummet, och Aurora hade inte kommit tillbaka för då hade Alex aldrig klivit in i duschen, då Aurora hade tagit första bästa chansen att döda mig. Det var mörkt ute, ännu en sak till min fördel. Jag ställde mig vid dörrkarmen för att se hur allt såg ut, och det verkade inte mer än vara grönt. Utan att jag själv hann tänka sprang jag genom huset och tryckte ned handtaget på ytterdörren och dörren öppnade sig.

 

Det finns ingen människa som kan förstå hur skönt det var för mig att få andas frisk luft. Det var precis som att min kropp fick en chock, allt jag tidigare hade fått andas var begagnad luft och inte alls så frisk som jag fick då jag stod utanför huset. Efter lite mer än fem minuter kom jag på att jag var så illa tvungen att dra där ifrån innan Alex kom på att jag var borta, då skulle jag absolut inte komma speciellt långt, med tanke på att jag hade en mage att ta hand om också. Jag gick efter vägen men höll hela tiden ett öga bakom mig ifall att han skulle komma ut springandes. Dock var jag inte alls beredd på att det skulle komma en bil åkandes mot mig, så jag kastade mig ned i diket på sidan för att personen inte skulle hinna se mig. Jag kikade upp från busken jag gömde mig bakom och fick se att det var Aurora som klev ut bilen tillsammans med flera kassar. Det tog inte mer än två minuter från det att hon gick in i huset tills man hörde hur hon skrek rakt ut i ren frustation.

 

”Hur jävla dum i huvudet får man bli?” Aurora och Alex var ute och gick runt huset, vilket gjorde att jag inte kunde röra mig, då jag inte ville att dem skulle hitta mig. ”Vad? Det är väl inte mitt fel att hon har stuckit.” Alex försvarade sig mot Aurora som inte ville mer än döda honom just då. ”Du är kär i henne, men inse fakta någon gång, hon kommer aldrig bli kär i dig. Och nu kommer du och jag åka dit för kidnappning, för att DU inte ens kunde kolla till henne i en timme.” Båda två var helt galna, och allt jag egentligen ville var att skratta åt dem. Jag plockade upp min mobil och ringde till Justin. ”Baby, är det du?” Jag hörde på honom att han var på väg att börja gråta. ”Gråt inte, vi har inte tid med det. Ring polisen och be dem spåra min mobil, jag är ute nu, men ligger i en buske.” Jag viskade så gott jag kunde, då jag ville att Justin skulle höra mig, och att dem andra två idioterna inte skulle höra mig. ”Okej, vi ses snart. Och jag kommer aldrig släppa dig då. Jag älskar dig.” Det var så skönt att höra honom säga att han älskade mig, vilket fick mig att börja gråta. ”Jag älskar dig med.”


 

 

Hur tror ni att det går? Kommer Justin hitta henne innan Aurora och Alex gör det?

Eller kommer hon bli inlåst i källaren med vatten och bröd? 


Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 125.

 

”Jag är kidnappad, av Alex och Aurora. Jag vet inte vart jag befinner mig, kanske en timme utanför LA på någon stor herrgård. Det jag ser från fönstret är i stort sett bara åker. Du måste ta mig här ifrån. Jag älskar dig. ♥” När man får ett sådant sms från sitt ofödda barns mamma sätter genast alla organ i kroppen fart. I alla fall alla som inte har något med musklerna att göra, för jag kunde inte röra mig. Mamma satt mitt emot mig, och det enda jag såg var hennes läppar som rörde sig, och hur hon sedan sträckte på sig för att kunna knuffa till mig. ”Vad hände?” Hörseln kom tillbaka och jag gjorde ett försök till att prata men det gick inte, så jag skickade över telefonen till henne i hopp om att hon skulle kunna förklara för mig om det var ett väldigt dåligt skämt från Pearls sida, eller om det faktiskt var allvarligt. Hon hade bara en timme före skrivit att hon var på väg, men hon dök aldrig upp.

 

 

Till och med mamma blev sittandes rakt upp och ned utan att kunna röra sig, och det var kanske i just den sekunden jag förstod att detta var på allvar. Hade det varit en riktig kidnappning borde förövarna ha kontaktat mig för en lösensumma eller liknande, men det kändes inte som att Alex eller Aurora skulle vara kapabla till att göra något sådant. ”Du måste kontakta polisen.” Det var ord och inga visor från mamma, men jag ville inte riskera livet på Pearl, eller barnet. ”Hörde du mig?” Hon fortsatte på samma bana tills jag kollade upp på henne och skakade på huvudet. ”Jeremy, kom hit ett tag.” Mina småsyskon hade somnat i soffan, vilket jag kunde tycka var skönt då dem slapp höra på detta. Pappa kom in i köket där jag och mamma satt och direkt han visade sig sträckte hon fram min mobil till honom, som han sedan tog med en rynka mellan ögonen.

 

Efter en ganska lång tystnad mellan oss alla tre valde pappa att bryta den. ”Polisen, nu.” Både mamma och pappa hade talat om för mig vad jag skulle göra, och egentligen fanns det kanske inte så mycket annat att göra. ”Allt det här kommer hamna i tidningarna, jag vill inte. Hon är värd så mycket mer…” ”Om inte du ser till så att vi hittar henne, kanske du aldrig får visa henne hur mycket hon är värd, hon kanske inte ens lever då. Gör som jag säger nu.” Mamma lät arg, och jag förstår henne. Jag önskade att jag kunde visa henne hur jag kände mig, hur ledsen jag varit över allt som hänt, och även min ilska gentemot Alex, och Aurora för den delen. Varför är det alltid så att det ska vara med en häxa i varje bild? Hon hade redan förstört så mycket mellan mig och Pearl, så hon skulle inte få chansen en gång till, aldrig. Om jag så ska bli den personen att stoppa henne.

 

 

 

Det tog inte alls lång tid för polisen att göra entré i mitt hus, eller ja, mitt och mammas. Alla satte sig i köket och dem båda poliserna plockade fram ett anteckningsblock, troligen för att föra antecknar om allt jag hade att säga. Det var lika bra att berätta allt, även från skoltiden då Aurora försökte döda Pearl i branden, och sedan om Alex och Pearl på ön, om att han har jobbat för mig. Mamma och pappa satt i stort sett bara bredvid mig, och gav mig det stöd jag behövde för att klara av detta. Ringklockan på dörren gick varv, och både Debbie och Fred klev in i köket efter att mormor hade släppt in dem. ”Vart är min dotter?” Det lät precis som att Debbie skulle bryta ihop vilken sekund som helst, och det var inte en vacker syn. Jag mådde så illa i mig själv, ansåg nästan att det var mitt fel. ”Jag vet inte, och jag är så ledsen. Jag skulle ha hämtat henne, inte låtit hon åka själv.”

 

Mamma tog hand och Debbie och Fred, medan pappa stannade kvar i köket tillsammans med mig och poliserna. ”Du säger dig ha bevis för att hon är kidnappad. Vad är det?” Jag plockade fram min telefon och bläddrade fram rätt sms, för att sedan räcka över den till en av dem på andra sidan bordet. Det tog ett tag för dem att läsa det, men när båda hade gjort det fick jag tillbaka mobilen. ”Vad är det som säger att hon inte skulle skoja om en sådan sak, och sedan ha åkt någon annanstans?” Den idiotiska frågan ville jag inte ens svara på då jag kände att dem borde vara ute och leta efter henne istället för att ställa mig mot väggen. ”För att hon väntar mitt barn, och skulle aldrig göra en sådan sak. Vi älskar varandra…” Den ena polisen avbröt mig. ”Om ni nu älskar varandra hur kommer det sig att hon tillbringade tid på ön tillsammans med Alex?” Till och med pappa la sig i där. ”Försöker ni säga att det är min son som har gjort detta?”

 

Efter flera timmar tillsammans med poliserna trodde dem på mig, och att jag inte skulle göra en sådan sak mot Pearl. Hon var mitt allt, och jag skulle kunna döda för henne. ”Tack Mr. Bieber för all information, vi ska lösa detta så fort som möjligt.” Det kändes inte som att dem gjorde det där för att jag råkade vara Justin Bieber, utan för att det faktiskt var deras jobb. Debbie och Fred satt i vardagsrummet med ett varsitt glas vatten framför sig. ”Hej gubben, hur mår du?” Debbie höll huvudet högt även fast det var hennes dotter som var kidnappad, och jag beundrade henne verkligen för styrkan hon utstrålade. ”Jag mår väl sådär, är rädd att det händer barnet något. Då har jag och Pearl inget gemensamt längre. Jag älskar henne verkligen.”

 

Jag satt tillsammans med Pearls föräldrar i soffan och kollade på när både Jazzy och Jaxon låg och sov i den andra soffan. Debbie knuffade till mig lekfullt och nickade sedan mot dem. ”Snart har du en egen som ligger sådär.” Jag kunde inte annat än ge henne ett brett leende, även om det inte var så starkt som det brukade vara, men det hon sa fick mig ändå att le mitt i allt elände. ”Ja, jag har väl det. Dock skulle jag kunna offra det, för att få tillbaka Pearl hel och oskadd.” Hon drog in mig i en kram och strök mig lugnande på ryggen. ”Jag vet, gubben. Jag vet.” 


 

Jag vet att det tar lång tid mellan alla kapitel. Men jag har inte den tiden jag hade förut. 

Ni kommer iallafall få ett avslut på denna novell, det behöver ni inte oroa er över. =) 

 

Hur tror ni att det går för Pearl? 


Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 124.

Kidnappningen var inte som jag så många gånger sett på tv:n och det skrämde mig en aning, vem ville mig så illa att den till och med rövade bort mig från min familj, men inte skadade mig. Jag låg i vad jag tror var ett baksäte, och inte i en skuff som jag hade förutspått. Bilresan kändes som en lång evighet och jag började för första gången gråta. Jag hade absolut inga problem med andningen, men jag saknade min mamma. Efter säkert en timme stannade bilen och motorn slogs av. Nervositeten steg i min kropp när jag hörde hur en dörr öppnades och stängdes för att sedan låta bakdörren gå upp, där jag låg. Två starka armar tog tag i mig och lyfte mig ut ur bilen, och det var ingen som sa något. Jag vågade inte. Jag var aldelens för rädd att bli skadad, eller till och med dödad. Personen som bar på mig sa inte ett ljud, jag tror knappt han eller hon andades, då jag inte hörde några andetag.

 

Dörrar öppnades och stängdes runt om mig, och jag hörde något som lät som en tv, vilket i alla fall bevisa att jag befann mig någonstans där det fanns el, och det var ett plus i kanten. ”Snälla låt mig gå.” Jag grät fortfarande och mina tankar var helt tomma, jag ville hem, eller till Justin. Jag funderade på hur han skulle reagera när jag inte dök upp som jag hade lovat att göra. Personen satte ned mig på något mjukt, och det kändes lite som en säng, mina händer lossades bakom ryggen på mig och jag kunde äntligen röra mig ordentligt. Dörren till rummet slogs igen, och jag hörde sedan hur den låstes. Påsen eller vad det nu var som jag hade på huvudet tog jag försiktigt av mig men var tvungen att blinka några gånger för att kunna acceptera den skarpa lampan som satt i taket. Rummet såg precis ut som vilket tonårsrum som helst, för en tjej, och det var verkligen en säng jag satt i, en dubbelsäng med massa kuddar. Jag förstod ingenting av vad det var som hände runt mig.

 

 

Vad jag tror var flera timmar passerade innan jag varken hörde ljud utifrån eller såg något som kunde verka vara ett liv. Det enda jag hade att roa mig med var att försöka lugna ned bebisen i min mage som hade valt att bli helt galen. Det sparkade nå så fruktansvärt, och jag antar att det var för att jag var uppjagad, och nervös. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända mig, eller vart jag ens var någonstans. Nyckeln i dörren vreds om och sköts upp så att jag såg vem det var som stod där och som troligen hade kidnappat mig från min familj. ”Alex.” Det kom ut som i ett andetag och jag blev livrädd, jag trodde inte att han var den personen som ville skada mig. Jag började gråta, inte hysteriskt, men det rann tårar efter kinden på mig, och det var inget jag ville att han skulle se då han troligen skulle bli överlycklig. ”Var inte rädd, jag ska inte skada dig.” Han ställde ned en blicka på sängen med nylagad mat, men jag vågade mig inte på att äta av det då jag inte visste om han hade förgiftat det eller inte.

 

”Varför är jag här?” Varje gång han flyttade sig ett steg närmare mig, hoppade jag längre in i sängen, men tillslut kom jag ingen stans, då jag satt längst in i hörnet, med knäna så långt upp mot mitt bröst, som jag bara kunde. ”Om du skulle ta och tänka efter lite själv, så skulle du förstå det.” Hans röst lät varken arg eller ledsen, han var helt normal, och allt jag ville var, att befinna mig i armarna på Justin. Just nu var han mitt enda hopp, och jag hoppades för mig liv att han hade fått mitt sms som jag skickade, och insett att det inte skulle ta sådan lång tid att åka till honom, inte ens på grund av olyckan. Alex vände om och lämnade mig ensam kvar i rummet tillsammans med tallriken med mat. Dock kunde jag inte äta av den, då jag inte visste vad han hade gjort med den. Jag ville inte riskera att döda mitt barn, eller skada det på något annat sätt. Så jag avstod, även om magen började kurra.

 

 

 

Aurora stod i köket när jag kom tillbaka från rummet där Pearl befann sig. Hon tittade med avsmak på mig, och rynkade sedan på näsan. ”Hur kan du behandla henne som en prinsessa? Hon är inget annat en patetisk fitta.” Jag vet inte vad som flög i mig, men jag gillade inte sättet som hon pratade om Pearl på, så jag satte min hand runt hennes hals och pressade upp henne mot väggen. Hon blev riktigt förvånad över min handling, och jag kan förstå henne, då jag själv inte förstod vad det var som hände. ”Du säger inte så om henne en gång till, fattar du?” Hon nickade lite tafatt med huvudet, så jag släppte henne, och hon började hosta. ”Är du inte riktigt klok? Vad gör du?” Hon hukade sig ner och drog riktigt djupa andetag för att försöka få tillbaka syret hon hade mist. Jag svarade henne inte, utan gick ut ur köket.

 

Direkt efter att Justin hade hittat mig och Pearl på ön började jag planera hur jag skulle få henne att bli kär i mig. Kidnappning och bortförande var det enda jag kom att tänka på och började genast slå slag i saken. Jag köpte mig ett hus cirka en timme utanför LA, lite ute på landet skulle man kunna kalla det. En herrgård, och tillsammans med Aurora började vi planera allt. Hon gjorde allt detta för att få Justin, och jag för att få Pearl. Jag visste att jag skulle lyckas, dock förstod jag redan från början att Aurora inte skulle ha en chans. Jag hade kopplat alla kameror och mikrofoner till ett av rummen i huset, och hade där inne även fullt med datorer så att jag höll koll på vad som hände, dock fanns det bara kameror i ett av sovrummen, och det var där Pearl var inlåst.

 

Jag hade nog utan tvekan kunna suttit där inne i timmar och bara titta på henne, då hon var den vackraste i världen. Speciellt med den där underbara magen hon bar omkring på. Hon satt just då i sängen, på exakt samma ställe som när jag hade lämnat henne. Hon såg helt förstörd ut, och hon grät. Jag kunde inte höra henne, men jag såg hur tårarna rann längs kinderna på henne. Efter kanske en timme hände något, och hon valde att i stort sett riva hela rummet, det flög saker kors och tvärs. Jag sprang dit med Aurora efter mig, då hon troligen hade hört allt. När jag öppnade dörren hann jag inte ens reagera förrän Aurora klampade in och visade sitt ansikte för Pearl som spärrade upp ögonen. Ingen sa något, så Pearl vände sig om och slungade en lampa tvärs över rummet, vilket fick Aurora att se svart. Det var nog ingen som hann reagera innan hon hade slagit Pearl till golvet.  


 

Och som vanligt känns det så framtvingat, men ah. Hoppas det är bra nog för er. =) 

 

Vad tror ni kommer hända nu då? 

 

 


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Svar på kommentar.

 
Svar; Jag tackar så hemskt mycket för att du tycker att den är bra. Dock finns det en annledning till att jag inte uppdaterar så ofta, och den har jag förklarat, men gör det igen för dem som inte har uppfattat det, eller missat totalt. 
 
Jag mår inte bra, då jag inte kan sitta mer än i 5 minuter framför datorn, mitt huvud snurrar och jag blir illamående. Jag vet inte om ni då tycker att du förtjänar fler kapitel, eller varför jag ens får sådana kommentarer. Jag har sagt förut att jag är hemskt ledsen över detta, då det absolut inte är något jag vill. Kunde jag skulle jag ta bort smärtan jag genomgår då jag sitter här. Men vill ni att jag ska skriva mer och uppdatera oftare kanske det till och med slutar med att jag inte kan avsluta denna novell. 

Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Lite smygreklam

Eftersom att ni är så tålmodiga och förstår mig och väntar på nästa kapitel så tänkte jag lägga upp lite reklam.
Jag gör reklam för min vän, som även är min webmaster, hon gör bloggdesigner, och hon är bra på det hon gör, och du kommer ute bli besviken. Det kan jag garantera.
 
Hon har just nu denna design till salu:
 
 
Klicka på bilden för att komma till hennes designblogg, och för att se designen live :)

Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Förlåt.

Massa saker har hänt i mitt liv dom senaste dagarna och jag har varit helt borta i skallen. =/ Jag har försökt skriva lite på nästa kapitel, men jag kommer ingen stans, och det gör ont som sjutton. Jag hoppas att det kommer ett så fort som möjligt, jag gör mitt bästa. 
 
Och ännu en gång, förlåt!!! ♥♥♥

Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Läs detta.

Tänkte informera er om något, kanske inte så viktigt, men nått ganska många tror jag vill veta. ^ Jag har valt att starta den där bloggen, där jag skulle skriva mina egna sexnoveller. Dock kommer jag inte länka den här, eller något sådant, så dem som vill veta vad den heter får skicka mig ett mejl, så skickar jag tillbaka en länk. ^ 
 
Hoppas att ni kommer att följa mig där, dock kommer inte uppdateringen att vara speciellt bra då det inte är något jag skriver varje dag, jag måste nog komma in det hela. Men ah, min adress är: PinkGirlPMS@hotmail.com 
 
 

Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 123.

 

 

Efter samtalet med Justin insåg jag att han absolut inte var ensam om att sakna någon. Jag saknade honom varje dag som gick och varje gång jag kollade mig i profil i spegeln, och såg hur mycket min mage faktiskt hade växt. ”Gumman, du ser ut att tänka en hel del idag. Är det Justin som spökar för dig?” Mamma kände mig för väl och ibland kunde det vara bra, samtidigt som det kunde vara dåligt. Jag nickade bara på huvudet och fortsatte duka bordet då vi skulle till och äta den underbara julmaten. Jag var egentligen inte ett dugg hungrig då jag hade sprungit runt och små ätit hela dagen på alla godsaker min mamma hade bakat. ”Vad är det som har hänt?” Mamma skulle inte ge sig, och det viste vi båda, så jag satte mig ned mitt emot henne då hon satt och vek servetterna. ”Vi pratade tidigare idag, och bestämde att jag skulle åka till honom då vi har delat ut julklapparna.” Hon log stolt mot mig, då hon insåg att han och jag faktiskt skulle sätta oss ned och diskutera vår situation. Jag ville inget annat än finnas i hans armar, men det var inget jag på egen hand kunde bestämma.

 

Maten var helt underbar och samtalet under middagen var självklart mig och Justin och vårt tillskott. Mamma var redan världens stoltaste mormor, medan pappa fortfarande var en aning tillbakadagen angående det, men han visste att jag inte kunde göra något åt det, och adoption var så långt ned på listan att jag inte ens såg det. Aldrig i hela mitt liv att jag skulle göra mig av med enda anledningen att å Justin tillbaka i mitt liv. ”Ska det bli skönt att få se honom igen? Och hans familj.” Pappa förvånade mig, men gjorde mig samtidigt glad. ”Det ska det verkligen bli, önska bara det var under andra omständigheter.” Han nickade mot mig, men bad mig inte försklara djupare om vad jag menade, vilket jag var tacksam över då jag själv inte förstod riktigt om vad jag sluddrade.

 

 

 

”Är det dags att öppna julklapparna?” Jag slog mig ned i soffan då jag inte orkade röra mig speciellt mycket, så mamma fick agera tomte. Alla paketen var inslagna i liknande kartonger och julgranen var enbart pyntad med röda julkulor och rött glitter, då själv granen var vit. Vi brukade alltid ha grön gran förut, men vi skippade det just det året. Plus att både jag och mini hade en varsin strumpa som vi fick öppna ett paket i på julaftonsmorgonen. Mini fick sin första napp och en nappflaska. Jag uppskattade det till max, då jag inte hade hunnit med att köpa speciellt mycket till honom eller henne. ”God Jul Pearl, önskar mamma och pappa.” Mamma läste på första paketet och gav mig sedan det. I vår familj har vi en liten regel som säger att när man har fått ett paket ska man öppna det tillsammans så alla ser, vilket jag tycker är mysigt.

 

Det tog ett tag innan alla paketen var utdelade och både mamma och pappa hade fått en hel del av mig, så ingen gick lottlös om man säger så. Till och med Mini hade fått en hel del paket som då självklart jag fick öppna, vilket var minst lika spännande, då jag inte hade en aning om vad som fanns i dem. Dock var det allt från nappar till en spjälsäng, vilket för mig var stort, mycket större än julklapparna som var riktade specifikt mot mig. ”Tack så hemskt mycket. Jag älskar er.” Jag drog in både mamma och pappa i en kram då jag hade fått upp paketet med sängen i, och jag kunde inte tacka dem nog. Vi hjälptes åt att plocka undan alla kartonger och allt skräp som låg över hela golvet, och det tog ett tag. När vi var klara vandrade jag upp till mitt rum och bättrade på mitt smink och kammade igenom håret en gång extra, innan jag sa hejdå till mamma och pappa.

 

 

 

Det tog ett tag för mig att ställa in stolen i bilen ordentligt då jag inte hade kört bilen på ett bra tag, och magen hade växt aldelens för mycket. Efter mycket suckande och stönande fick jag till allt och startade min röda Ferrari, för att sedan backa ut från uppfarten som lyste upp av alla pappas hysteriska lampor. Han hade fått för sig att han skulle slå grannen i hans utsmyckning, och tro mig, han hade lyckats med hästlängder. Både jag och mamma skämdes när vi klev ut genom dörren, rädda av att någon skulle se oss. Dock gick det inte att hindra pappa från hans tankar, så han fick väl hålla på med det där. Det tog ett tag för mig att ta mig ned till portvakten då jag insåg att jag inte skulle ha valt mina röda stilettklackar att köra i, men valet var redan gjort. ”God Jul på dig, miss Shine.” Jag log och nickade när jag åkte förbi Bill som satt i kojan, eller vad man ska kalla det.

 

Ute på motorvägen var det nästan inte en enda bil vilket gjorde så man kunde köra i ganska hög hastighet, vilket var skönt. Jag ville bara se Justin, låta honom kanske, om han ville, dra in mig i sin famn. En bit bort kunde jag se hur ambulans och polisbilar stod tillsammans med en brandbil, och bilkön började växa en del. Det var nog därför jag inte mötte en enda bil på vägen, för att den var avstängd. Jag hade dock inga bilar bakom mig, och det var rätt skönt. Mobilen lyste till för att tala om att jag inte hade mer än 20% kvar i batteri, då jag inte hade laddat den på hela dagen, dåligt val av mig kan man ju tycka. ”Hej. Jag är på väg, men har hänt en olycka på motorvägen, sitter fast i en bilkö. Kommer så fort jag kan.” Jag skickade meddelandet till Justin så att han inte skulle bita av sig hela fingrarna av oro, då jag vet hur han är.

 

Precis när jag skulle lägga i ettan för att rulla med kön som precis hade börjat röra på sig öppnades min bakdörr och någon satte sig i baksätet, men innan jag hann se vem det var fick jag en påsliknande sak över mitt huvud och någon tog tag i mina armar och låste dem på min rygg för att sedan kliva ut och lyfta ur mig ur bilen. Jag skrek så mycket jag orkade, men insåg ganska på en gång att jag hade varit den sista i bilkön och då troligtvis den bilen som han eller hon tog mig till, så ingen kunde höra mig. Personen i fråga var ändå ganska försiktig med mig, då jag inte fattade varför. Allt jag någonsin tänkte på under den tiden var mitt barn i magen, vad skulle hända om personen kastade ned mig på något hårt och jag inte kunde ta emot mig med händerna, eftersom att dem fortfarande var fast på min rygg? Skulle jag få missfall, skulle till och med jag dö? Alla tankar som kretsade i mitt huvud hade med barnet att göra, jag struntade nästan i vem det var eller varför den gjorde så. Vad ville den mig? 


 

Vem är det som kidnappar Pearl? Och varför? Kommer något hemskt att hända? 

Antar att ni har många frågor. ;P Vi får la se när ni får reda på svaren till att frågor som nu cirkulerar i era huvuden. (A) 

 

För er som undrar vilken månad hon är i, så ska jag tala om det. Hon är i 6:e månaden. =)