Efter samtalet med Justin insåg jag att han absolut inte var ensam om att sakna någon. Jag saknade honom varje dag som gick och varje gång jag kollade mig i profil i spegeln, och såg hur mycket min mage faktiskt hade växt. ”Gumman, du ser ut att tänka en hel del idag. Är det Justin som spökar för dig?” Mamma kände mig för väl och ibland kunde det vara bra, samtidigt som det kunde vara dåligt. Jag nickade bara på huvudet och fortsatte duka bordet då vi skulle till och äta den underbara julmaten. Jag var egentligen inte ett dugg hungrig då jag hade sprungit runt och små ätit hela dagen på alla godsaker min mamma hade bakat. ”Vad är det som har hänt?” Mamma skulle inte ge sig, och det viste vi båda, så jag satte mig ned mitt emot henne då hon satt och vek servetterna. ”Vi pratade tidigare idag, och bestämde att jag skulle åka till honom då vi har delat ut julklapparna.” Hon log stolt mot mig, då hon insåg att han och jag faktiskt skulle sätta oss ned och diskutera vår situation. Jag ville inget annat än finnas i hans armar, men det var inget jag på egen hand kunde bestämma.

Maten var helt underbar och samtalet under middagen var självklart mig och Justin och vårt tillskott. Mamma var redan världens stoltaste mormor, medan pappa fortfarande var en aning tillbakadagen angående det, men han visste att jag inte kunde göra något åt det, och adoption var så långt ned på listan att jag inte ens såg det. Aldrig i hela mitt liv att jag skulle göra mig av med enda anledningen att å Justin tillbaka i mitt liv. ”Ska det bli skönt att få se honom igen? Och hans familj.” Pappa förvånade mig, men gjorde mig samtidigt glad. ”Det ska det verkligen bli, önska bara det var under andra omständigheter.” Han nickade mot mig, men bad mig inte försklara djupare om vad jag menade, vilket jag var tacksam över då jag själv inte förstod riktigt om vad jag sluddrade.

♥

”Är det dags att öppna julklapparna?” Jag slog mig ned i soffan då jag inte orkade röra mig speciellt mycket, så mamma fick agera tomte. Alla paketen var inslagna i liknande kartonger och julgranen var enbart pyntad med röda julkulor och rött glitter, då själv granen var vit. Vi brukade alltid ha grön gran förut, men vi skippade det just det året. Plus att både jag och mini hade en varsin strumpa som vi fick öppna ett paket i på julaftonsmorgonen. Mini fick sin första napp och en nappflaska. Jag uppskattade det till max, då jag inte hade hunnit med att köpa speciellt mycket till honom eller henne. ”God Jul Pearl, önskar mamma och pappa.” Mamma läste på första paketet och gav mig sedan det. I vår familj har vi en liten regel som säger att när man har fått ett paket ska man öppna det tillsammans så alla ser, vilket jag tycker är mysigt.

Det tog ett tag innan alla paketen var utdelade och både mamma och pappa hade fått en hel del av mig, så ingen gick lottlös om man säger så. Till och med Mini hade fått en hel del paket som då självklart jag fick öppna, vilket var minst lika spännande, då jag inte hade en aning om vad som fanns i dem. Dock var det allt från nappar till en spjälsäng, vilket för mig var stort, mycket större än julklapparna som var riktade specifikt mot mig. ”Tack så hemskt mycket. Jag älskar er.” Jag drog in både mamma och pappa i en kram då jag hade fått upp paketet med sängen i, och jag kunde inte tacka dem nog. Vi hjälptes åt att plocka undan alla kartonger och allt skräp som låg över hela golvet, och det tog ett tag. När vi var klara vandrade jag upp till mitt rum och bättrade på mitt smink och kammade igenom håret en gång extra, innan jag sa hejdå till mamma och pappa.

♥

Det tog ett tag för mig att ställa in stolen i bilen ordentligt då jag inte hade kört bilen på ett bra tag, och magen hade växt aldelens för mycket. Efter mycket suckande och stönande fick jag till allt och startade min röda Ferrari, för att sedan backa ut från uppfarten som lyste upp av alla pappas hysteriska lampor. Han hade fått för sig att han skulle slå grannen i hans utsmyckning, och tro mig, han hade lyckats med hästlängder. Både jag och mamma skämdes när vi klev ut genom dörren, rädda av att någon skulle se oss. Dock gick det inte att hindra pappa från hans tankar, så han fick väl hålla på med det där. Det tog ett tag för mig att ta mig ned till portvakten då jag insåg att jag inte skulle ha valt mina röda stilettklackar att köra i, men valet var redan gjort. ”God Jul på dig, miss Shine.” Jag log och nickade när jag åkte förbi Bill som satt i kojan, eller vad man ska kalla det.

Ute på motorvägen var det nästan inte en enda bil vilket gjorde så man kunde köra i ganska hög hastighet, vilket var skönt. Jag ville bara se Justin, låta honom kanske, om han ville, dra in mig i sin famn. En bit bort kunde jag se hur ambulans och polisbilar stod tillsammans med en brandbil, och bilkön började växa en del. Det var nog därför jag inte mötte en enda bil på vägen, för att den var avstängd. Jag hade dock inga bilar bakom mig, och det var rätt skönt. Mobilen lyste till för att tala om att jag inte hade mer än 20% kvar i batteri, då jag inte hade laddat den på hela dagen, dåligt val av mig kan man ju tycka. ”Hej. Jag är på väg, men har hänt en olycka på motorvägen, sitter fast i en bilkö. Kommer så fort jag kan.” Jag skickade meddelandet till Justin så att han inte skulle bita av sig hela fingrarna av oro, då jag vet hur han är.

Precis när jag skulle lägga i ettan för att rulla med kön som precis hade börjat röra på sig öppnades min bakdörr och någon satte sig i baksätet, men innan jag hann se vem det var fick jag en påsliknande sak över mitt huvud och någon tog tag i mina armar och låste dem på min rygg för att sedan kliva ut och lyfta ur mig ur bilen. Jag skrek så mycket jag orkade, men insåg ganska på en gång att jag hade varit den sista i bilkön och då troligtvis den bilen som han eller hon tog mig till, så ingen kunde höra mig. Personen i fråga var ändå ganska försiktig med mig, då jag inte fattade varför. Allt jag någonsin tänkte på under den tiden var mitt barn i magen, vad skulle hända om personen kastade ned mig på något hårt och jag inte kunde ta emot mig med händerna, eftersom att dem fortfarande var fast på min rygg? Skulle jag få missfall, skulle till och med jag dö? Alla tankar som kretsade i mitt huvud hade med barnet att göra, jag struntade nästan i vem det var eller varför den gjorde så. Vad ville den mig? 

Vem är det som kidnappar Pearl? Och varför? Kommer något hemskt att hända? 

Antar att ni har många frågor. ;P Vi får la se när ni får reda på svaren till att frågor som nu cirkulerar i era huvuden. (A) 

För er som undrar vilken månad hon är i, så ska jag tala om det. Hon är i 6:e månaden. =)