Jag mådde så bra när Justin var med mig på sjukhuset. Jag log igen, och mitt hjärta slog hårt samtidigt som båda mina händer hade handsvett. Jag var generad nästan hela tiden, precis som att jag vore nykär, vilket Justin verkade uppskatta då han hela tiden gav mig komplimanger och kysste mig på kinden. Det fanns dock en sak jag saknade när han ändå var runt mig hela tiden, hans läppar. Mina skrek efter hans, kanske inte bokstavligen, men fan så jag kämpade med mig själv. Varje gång han satt nära mig och vi tillsammans gjorde något så såg jag bara hur dem rörde sig, jag hörde aldrig vad han sa. Flera gånger kom han på mig med att stirra på honom, vilket gjorde mig ännu mer generad än vad jag redan var. ”Snälla Pearl, kan du förklara för mig varför du är så här?” Justin satt mitt emot mig i sängen och ännu en gång stirrade jag på honom. Jag la mig bara ned på rygg och la kudden över ansiktet så att han inte skulle kunna se mina kinder som häftigt ändrade färg och temperatur. Jag kände hur sängen sjönk ned lite här och där, men jag hade absolut inte räknat med att hans ansikte skulle vara två cm från mitt när jag tog bort kudden. Hans ögon glittrade, likt diamanter när han såg på mig. Dörren öppnades och in kom en doktor vilket gjorde att Justin satte sig ned igen.

Läkaren undersökte mig en sista gång för att jag sedan skulle få åka hem. Hade varit där i två dagar då, vilket jag tyckte räckte. Hade fortfarande lite andningssvårigheter, men det var inget jag kunde hantera. Dem sa åt mamma och pappa att alltid hålla ett öga på mig, ifall att det skulle bli värre. ”Skönt att vara hemma?” Jag slog mig ned i soffan och la upp fötterna på bordet samtidigt som Sandy kom och la sig i min famn. ”Verkligen. Hur ser mitt rum ut på skolan?” Mamma tittade på mig och sedan på pappa. Det kunde liksom inte bli värre än det redan var, det var i alla fall så det kändes. ”Allt är förstörd, rökskadat och sådant.” Jag nickade bara, precis som att jag inte brydde mig. Även om det handlade om mina kläder, och min dator speciellt, så fanns det inget jag kunde göra åt saken. Sandy slickade mig i ansiktet, vilket fick det att kittla och mig att börja skratta.

♥

Jag låg i sängen och funderade tillbaka på samtalet jag hade haft med polisen på sjukhuset. Det var nästan som att dem hade pekat ut mig till den skyldiga, men jag hade gjort allt i min makt för att skydda mig själv. Det var inte jag som hade tänt på, det var Aurora, vem annars. Det är alltid hon som gör allt. Jag kan inte ens döda en myra utan att behöva leta på myrstacken den kom ifrån. Han hade mes stränga ögon tittat på mig, och plockat fram en tändare som troligen användes vid branden. Känslan i min kropp när han bad att få ta mina fingeravtryck kommer aldrig att försvinna. Pappa var kvar hemma med mig under tiden som mamma var iväg och handlade lite nya kuddar och täcken åt mig, eftersom att det inte gick att rädda. Jag älskar min mamma för det, för att hon alltid tar hand om mig, alla har inte samma tur som jag har haft.

Jag hörde när en bil körde upp på uppfarten och trodde att det var mamma som kom hem, så jag sprang ned ör trappen och väntade spänt på att se vad hon hade fått med sig hem, då hon alltid handlar massa annat än bara det hon egentligen ska ha. Hon är så rolig när det kommer till sådant, hon säger att hon ska vara borta en timme, men både jag och pappa vet att en timme blir till minst 5 när hon är på staden. Det plingade till på dörren, så redan där förstod jag att det inte var hon som kom. Med två spända ben gick jag mot dörren och blev genast att må hundra gånger bättre när jag såg att det var Justin. Ingen av oss hade bestämt att han skulle komma till mig efter att jag kommit hem. Hela han sken som en sol när jag öppnade dörren, och jag kunde inte låta bli att le minst lika mycket.

Vi stod där länge och bara tittade på varandra, precis som att vi blev förtrollande båda två. Ingen närmade sig den andra, vilket jag faktiskt hade hoppats på att han skulle göra. Jag visste att det aldrig skulle hända då det var jag som hade krossat hans hjärta, så jag var den som var tvungen att ta första steget. Dock visste jag inte hur jag skulle våga det, hur jag skulle våga ge mig in på samma sak ännu en gång. Jag var för osäker i mig själv, och visste att jag var tvungen att ändra mig, för att klara av ett förhållande med honom, då jag inte ville något annat. ”Men varför står ni här?” Pappa hade kommit ut i hallen och skrattade åt oss då vi bara stod på trappen. Både jag och Justin blinkade till några gånger innan vi kom tillbaka till verkligheten, och min pappa. ”Jag vet inte.” Jag vände mig mot pappa, men gav Justin en nick som visade att han skulle gå in.

Väl uppe i mitt rum plockade Justin fram en liten påse bakom ryggen, som han tydligen haft där hela tiden utan min vetskap. ”Jag tänkte på dig när jag åkte förbi affären.” Han sträckte mig den, och jag fick en liten chock. En liter hallon hade han köpt med sig till mig. Med en skeptisk blick tittade jag på honom. ”Hur kan du veta att jag älskar hallon?” Han skrattade åt mig samtidigt som han strök mig över kinden. ”För att första gången vi träffades hade du ett halsband där en berlock var formad som ett hallon, och matchande örhängen.” Jag stirrade på honom, precis som att han hade blivit galen. Hur hade han kunnat komma ihåg det? Det var ju flera månader sedan, men han satt framför mig och bevisade för mig att varje liten detalj räknades. ”Oj.” Jag visste inte vad jag skulle svara så jag tog mig ett hallon istället. Tro det eller ej, men det var det godaste jag ätit på länge, med tanke på att jag levt på sjukhusmat i några dagar. Justin var precis på väg att säga något när jag hindrade honom genom att stoppa ett hallon i hans mun.

Åter igen fastnade jag i hans ögon, vilket tillslut även irriterade mig. Varför har jag så svårt att säga att jag älskar honom, när han så många gånger tidigare har sagt att han älskar mig? Jag ville inget annat än kasta mig i hans armar, och aldrig låta honom släppa mig. Tänk att få ta en dag i taget tillsammans med honom. I ren frustation tog jag ett till hallon och la mig ned på rygg i min tomma säng. Jag kände samma sak som på sjukhuset, hur Justin hade kravlat sig upp över dig. ”Vad gör du om jag kysser dig?” Jag svalde högt och visste inte hur jag skulle reagera, men innan jag själv hann reagera på vad jag gjorde hade jag placerat min hand i nacken på honom och sett till så att våra läppar möttes. Jag skojar inte när jag säger att den kyssen hade mest kraft och mest kärlek i sig, som han och jag någonsin har utfört tillsammans.

Vilken gentleman som frågar vad hon gör om han kysser henne. ^

Yeeyh, dem kysste varandra. 

Det kanske är på väg att bli bra nu. Eller? 

Det fanns inte en enda kroppsdel inom mig som inte ville känna Pearls värme, men jag höll mig på min kant, då jag inte ville få henne att rygga undan och tro att hon gjorde allt mycket bättre för oss. Jag var så glad att hon överlevde, även om det aldrig var kritiskt. Jag satt i fåtöljen bredvid hennes säng, men släppte aldrig hennes hand, hon gjorde inte heller ett tecken på att hon inte ville ha mig där då hon när jag kom in bara sträckte ut sina armar mot mig. Det var så skönt att få se henne, få prata med henne, även om det var under andra omständigheter än det jag hade velat, men huvudsaken var att hon fanns framför mig. Försiktigt la jag min hand på hennes mage, jag var dock inte med på att hon skulle rycka till och titta skrämt på mig. Hon visste säkert inte att jag visste om det, men tror hon förstod då att jag faktiskt visste om barnet som funnits där.

Hon grät, jag grät men jag brydde mig inte så länge vi gjorde det tillsammans. Dörren öppnades och Debbie klev in med chock i blicken, då hon faktiskt hade kommit på oss sitta i varandras armar och gråta tillsammans. Hon var på väg att vända i dörren men jag hindrade henne. ”Kom in.” Hon satte sig ned på stolen jag tidigare hade suttit på, innan jag hoppade upp i sängen med Pearl. ”Jag önska att ni två kunde se er själva genom mina ögon.” Pearl tittade frågande på sin mamma, hon ville nog precis som jag att hon skulle förklara vad hon menade med det. ”Är det ingen förutom jag som ser att luften mellan er vibrerar, eller?” Jag tittade på Pearl hela tiden medan hon tittade på sin mamma, jag såg att hon rodnade en aning av vad sin mamma precis hade sagt. Och jag kunde hålla med henne, jag kände till och med vibrationerna. Jag tog Pearls hand och la den över mitt bröst. ”Känner du?” Hon nickade men kollade ned på sina ben. ”Det slår kanske inte för dig, för jag lever oavsett vad. Men du får mitt hjärta att slå hårdare och helt i otakt. Du får mig ur balans, och jag älskar dig som jag aldrig tidigare vågat älska en annan människa.”

•

Efter nästan två timmar tillsammans med Pearl var jag tvungen att gå ut och få frisk luft och köpa med mig en dricka. Jag var uttorkad i kroppen efter alla tårar, och det skrämde mig, då jag inte varit det innan. Känslan var ny för mig. I korridoren sprang jag på Sierra och hon såg inte speciellt glad ut, men inte ledsen heller, så jag antog att det inte hade något med Aurora att göra. ”Vart har du varit?” Jag hade helt och hållet glömt bort att hon trodde att jag var tillsammans med hennes dotter, vilket kom tillbaka till ytan när jag såg hennes iskalla ansiktsuttryck. ”Ute och tagit luft. Vadådå?” Hon suckade och nästan slet sig i hennes kammade hår. ”Aurora är vaken, trodde du skulle vilja träffa henne.” Hon nästan knuffade in mig i rummet, men jag hann precis stanna, så jag vände mig om mot Sierra och bad henne vänta utanför då jag ville prata med Aurora själv. Hon stack ändå in huvudet till henne. ”Vad kul att äntligen få träffa din pojkvän.” Aurora spärrade upp sina ögon och såg mer än skräckslaget på sin mamma.

Efter att ha gått varsamt fram till sängen där Aurora låg med bandage kring ena benet som hade fått den störta brännskadan, satte jag mig ned i stolen bredvid henne. Hon gav mig inte en enda blick då hon hela tiden stirrade åt andra hållet. ”Hur mår du?” Jag var tvungen att veta, även om hon hade ställt till med mycket så kändes det ändå som att hennes välmående var det viktigaste. ”Som jag förtjänar.” Jag förstod inte hennes svar, och hade heller ingen lust att ifrågasätta det heller. Jag antog att hon bara snackade skit ändå så. Det är ju det hon brukar göra, och ställa till problem. ”Så, din mamma tror jag är din pojkvän. Hur kommer det sig?” För första gången vände hon sig mot mig, och jag såg på henne att hon var nära att börja gråta, men jag tänkte inte gå på hennes skådespel mer. Det hade förstört för mycket för mig. ”Eh, jag.. jag vet inte.” Hade hon kunnat gå ifrån mig där, hade hon gjort det.

”Det måste ju finnas en anledning till det, och du måste ju veta om den. Kan du för en gångs skull sluta hitta på, och bara säga som det är? Tror du att du skulle klara av det?” Jag reste mig upp och gick mot fönstret, hon däremot, låg där hon låg. Och kunde för första gången inte fly från sina egen skapade problem, vilket jag tyckte var hur bra som helst. ”Jag vet inte, okej.” Jag kollade bara på henne för att sedan sträcka mig över sängen så jag kunde se henne riktigt bra i ögonen. ”Du måste ju ha sagt det till henne. Du har enbart kommit med lögner sedan vi lärde känna varandra. Jag ångrar aldrig saker jag gör, men att jag har varit med dig äcklar mig.” Jag har aldrig någonsin varit så hårt mot en annan människa och absolut inte en tjej, men jag ansåg att det inte fanns annat att göra än försöka sätta henne på plats. Hon grät, och för första gången någonsin rörde det mig inte i ryggen.

”Rör du eller säger ett enda ont ord till eller om Pearl, blir jag helt hysterisk. Och tro mig, du vill inte se mig så.” Hon satte sig tvärt upp i sängen, och jag tror att hon han kasta ur sig en hel mening innan hon själv funderade. ”Hur kunde hon överleva?” Jag stannade i mina rörelser och var tvungen att svälja för att jag inte skulle brusa upp. Jag ville hålla mig lugn, och jag fick verkligen kämpa för det. ”Vad sa du just?” Hon satt med handen över munnen precis som att hon sagt något hon inte skulle. ”Förlåt. Förlåt Justin. Jag är så jävla kär i dig, och jag klarar inte av att se dig tillsammans med Pearl. Hon är så jävla vacker att det skär i mina ögon.” Jag blev förvånad fast ändå inte, jag trodde inte hon tyckte att Pearl var vacker, men där fick jag det svaret. ”Var det du som tände eld? Ville du verkligen skada henne så mycket?” Hon grät riktigt mycket, men jag kunde inte trösta henne, även om det gjorde ont i mig. Hon nickade bara på huvudet.

Innan jag hann lämna rummet knackade det på dörren och in kom det två stycken poliser. Jag kände mig genast i vägen, men innan jag fick lämna rummet var jag tvungen att uppge nummer och namn, så att dem kunde kontakta mig om dem behövde något mer. Även om jag inte kunde ge dem så mycket, då jag inte hade några bevis på det Aurora just berättat för mig. Jag gick tillbaka in till Pearl där både hennes mamma och pappa satt, men dem lämnade rummet när jag klev in. Ett leende fanns på hennes läppar samtidigt som hon satte sig upp försiktigt. ”Dem hade inte behövt gå…” Hon tystade mig genom att lägga två fingrar över mina läppar. Det finns ingen som kommer förstå hur den lilla gesten fick min kropp att reagera, att hon tog i mig, oavsett vart det var. ”Är du ledsen?” Hon la både sin och min hand på hennes mage för att förklara vad hon snackade om. ”Jag vet inte, har lite svårt att förstå det."

Ni är så underbara så jag ger er ett till kapitel. :) Hoppas ni gillar det. 

Jag vaknade upp i ett vitt rum, med pipande maskiner och massa slangar både här och där. Maskinen till vänster om mig pep i samma takt som mitt hjärta slog, så jag antog att jag inte var död. Hela incidenten som hade hänt innan jag slocknade spelades upp i mitt huvud. Jag minns hur Aurora hade knackat på min dörr och bokstavligen slagit mig rakt i ansiktet. En fight hade börjat och det sista jag minns är att hon tände eld på plastblomman som hände på väggen utanför min dörr. Jag har ingen aning om hon hade planer på att döda mig, eller vad det var som flög i henne, men där låg jag i alla fall, med dropp i armen. Jag kunde inte undgå att undra hur det var med Aurora, om hon hade tagit sig ut, eller om hon hamnade på sjukhuset precis som jag. Jag orkade inte med massa folk så jag tryckte aldrig på knappen för att bevisa att jag var vaken eller inte.

Efter en och en halv timme i sängen hörde jag hur dörren öppnades och in kom en doktor i vit rock och med en pärm i handen. ”Hej, du är vaken?” Han lät chockad, precis som att jag inte vore vaken. ”Ja, jag tror det i alla fall.” Jag försökte le, men insåg ganska på en gång att det var fullkomligt omöjligt med tanke på att jag hade ganska ont i mitt ansikte. Min arm ömmade när jag lyfte den men mitt ansikte ömmade ännu mer när jag rörde min kind. ”Du är ganska svullen i ansiktet. Men det kommer lägga sig, du har dock en sprucken läpp.” Det förstod jag, för det stramade åt riktigt när jag pratade. Han stod bredvid mig och kollade mina värden på maskinen som tidigare hade pipit i takt med mitt hjärta, men som nu var bortkopplad. ”Jag ska hämta dina föräldrar.” Innan jag hann hindra honom hade han lämnat rummet.

”Gumman, vi har varit så oroliga. Hur mår du?” Både mamma och pappa rusade bokstavligen in och slog sig ned i varsin stol på min högra sida. Jag stirrade i taket och tog ett djupt andetag. ”Jag mår bra. Eller?” Mamma tittade en snabbis på pappa innan hon vände tillbaka blicken mot mig och tog min hand. ”Har du ont någon annanstans än i ansiktet?” Jag kollade skeptiskt på mamma, och förstod inte alls vart det var hon ville komma. Mitt ansikte var det enda som verkligen gjorde ont, det var lite jobbigt att andas, men annars mådde jag bra. Jag skakade bara på huvudet. ”Nej.” Hon tittade lidande på mig samtidigt som hon strök mig över pannan. ”Det kommer aldrig finnas ett bra sätt att säga detta på, men du var gravid.” Jag höll på att svälja min egen tunga. Hade jag varit gravid? Varför hade jag inte märkt det? Jag hade haft mens precis som vanligt, och inte känt av någon annan symtom heller. ”Nej, du ljuger.” Mamma skakade på huvudet och tittade på pappa, precis som att hon ville att hans kulle stå bakom hennes historia. ”Tyvärr gumman, det är sant.”

Jag försökte ta in allt dem hade att säga, men det gick liksom inte. Det var precis som att det redan var fullt med information i mitt huvud. Det fanns inte i min vildaste fantasi att jag skulle ha varit med barn, min lilla kropp skulle aldrig ha klarat av det. Jag kunde inte undgå känslan som tog över min kropp om att det hade varit ganska bra att min mamma sagt att jag hade varit med barn, och inte att hon sa att jag var med barn. Det hade jag aldrig klarat av. Tankarna drogs till Justin, jag ville så gärna se honom, även om jag inte kunde begära det av honom. ”Just det, vänta.” Mamma reste sig upp och lämnade rummet vilket gjorde att pappa hoppade närmare mig. ”Hur mår du?” Han strök mig lugnt över kinden och pussade mig i pannan. ”Har mått bättre.” Jag suckade och vände blicken ut genom fönstret.

Både mamma och pappa hade ursäktat sig och lämnat rummet, mamma en aning tidigare än pappa, men jag befann mig själv där inne, vilket var tråkigt. Det gav mig för mycket utrymme för tankar, och det ville jag inte, jag ville att någon skulle hålla mig upptagen, så att jag inte fick chansen. Jag placerade mina två händer på min mage och lät dem ligga där. Det kändes så konstigt, helt overkligt. Jag satte mig försiktigt upp i sängen och blickade ut genom fönstret. Jag såg kaoset som var i trafiken, på en av LA’s största gator. Det är alltid där man blir fast om man ska åka någonstans. Det knackade löst på dörren, så jag vände mig om mot den. ”Kom in.” Det kom ut som en viskning, vilket inte var meningen, men personen bakom den hade tydligen hört mig i alla fall. Den gestalten i dörren fanns det inga tvivel på att jag någonsin skulle glömma, Justin.

”Får jag komma in?” Han tog inte ett enda steg in innan jag hade sagt att det var okej, vilket jag uppskattade. Dock hände något med mig, mina armar sträcktes ut efter honom och jag började gråta. Han var framme vid mig fortare än jag trodde var möjligt. Det första jag gjorde när jag befann mig i hans famn var att dra in hans doft, hans underbara doft gjorde mig nästan hög, och jag blev kär på nytt. Fjärilarna i magen var tillbaka och jag kunde inte undgå leendet som tog fart på mina läppar. Tårarna rann och jag märkte efter ett tag att jag blötte ned hans tröja. ”Förlåt.” Jag torkade mig om kinderna och vände bort ansiktet. ”Det gör inget. Hur mår du?” Han tittade lidande på mig, precis som att han redan visste mitt svar men ändå ville höra det. Han la sin hand över min han flätade samman våra fingrar. Istället för att han lät mig svara på frågan så pratade han vidare, vilket jag tyckte var skönt. ”Jag har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv.” Jag såg hur han led.

Hur tror ni allt kommer gå mellan dem nu då? När dem har ett större band till varandra, hon skulle ha blivit mamma och han skulle ha blivit pappa. 

Jag kommer att hoppa fram en aning i novellen, då ni gick med på det. :) Jag skriver för er, glöm inte det.

Både Aurora och Pearl hade befunnit sig inne i skolan under branden, Aurora hade till och med brännskador över kroppen. Dock vet jag inte hur Pearl hade kunnat klara sig ifrån det med tanke på att det var runt dem båda som branden hade börjat, och sedan spridit sig. Jag stod på sidan och såg när dem rullade ut dem på varsin bår och in i två olika ambulanser. Jag gick efter som paralyserad, och visste inte vad jag skulle ta mig om något hände henne. ”Hey, vänta. Låt han följa med er.” Jag vaknade till och kollade på Tony som ropade på en av ambulanskillarna. ”Känner du dem?” Jag pekade lite tafatt på Pearl. ”Hon är min flickvän.” Han vinkade mig till sig och jag fick hoppa in i ambulansen. Den andra hade redan åkt iväg då Auroras brännskador var ganska allvarliga. Ena benet hade skadats ganska rejält.

Jag vet inte hur, men Pearls mamma och pappa satt redan på sjukhuset när jag kom upp på den avdelningen hon skulle hamna på efter undersökningen. Båda två tittade bara på mig, innan Debbie reste sig upp och drog in mig i en varm kram. ”Hur mår du?” Jag hade inte träffat dem sedan jag var där sist, någon gång innan vi hade åkt till Stratford. ”Beror på hur man ser det.” Hon strök mig över kinden och drog ned mig bredvid sig. Det kändes så konstigt att hon var snäll och trevlig mot mig när hennes dotter låg på sjukhus. Hennes pappa tog mig i handen och gav mig ett så stort leende han kunde, under omständigheterna. ”Pearl har inte berättat något, men jag hoppas verkligen att ni löser det.” Jag nickade bara på huvudet, men hoppades samma sak. Det var overkligt att sitta där.

Helt plötsligt kom det in två stycken riktiga överklass människor. Dem började direkt yra om att deras dotter hade blivit intaget och att dem krävde att dem skulle få träffa henne. ”Under vilket namn?” Hon i receptionen kollade otåligt på dem, och det var nästan som att dem hade räknat med att hon skulle veta vem dem snackade om. Jag snäste för mig själv och skakade på huvudet. ”Aurora Dieg.” Svarade kvinnan otrevligt tillbaka. Hennes näsa pekade nästan rakt upp i skyn, och jag kunde med det samma se att den kvinnan var Auroras mamma, dem rörde sig på exakt samma sätt hade nästan samma beteende även om Aurora tonade ned sin attityd en aning. ”Ni får tyvärr inte träffa henne, hon är på operation.” Både mannen och kvinnan satte sig ned i soffan som stod bredvid den jag och Debbie satt i, Fred hade gått för att köpa kaffe och sträcka lite på benen.

”Är det inte du som är Justin?” Kvinnan i soffan bredvid oss sträckte sig mot mig, egentligen hade jag dock ingen lust att prata med henne, då jag förstod vad hon var för människa. ”Jo, det är jag.” Hon sträckte fram handen, och ville att jag skulle hälsa på henne. ”Sierra, mamma till din flickvän.” Jag blev stum, det var precis som att jag hade svalt min egen tunga, och jag kunde känna hur Debbie tittade skumt på mig. Hur sjutton skulle jag ta mig ur denna pinsamma situation? Det kändes nästan som att jag klev ur min egen kropp och tittade på mig själv när jag sträckte fram handen och hälsade på henne. ”He, okej. Ah, Justin.” Jag stammade nog mer än vad jag fick fram ett bra ord, förutom mitt eget namn. Debbie stirrade riktigt illa på mig, precis som att jag hade klivit på en mina och inte skulle ta mig där ifrån levande.

Efter ett tag kom en läkare ut och bad Sierra och Nathaniel följa med honom till sitt kontor. Jag har ingen aning om hur det var med Aurora, men just då kändes det inte riktigt som min prioritet ett. Det var fortfarande ingen som hade kommit ut och meddelat oss hur det var med Pearl. Debbie kom tillbaka efter toalett besöket och satte sig ned bredvid mig, där hon tidigare hade suttit stel som en pinne. ”Vad var det där om?” Jag visste att hon skulle ifrågasätta Sierras uttalande. Vad skulle jag svara, att hon ljög eller att hennes dotter hade gått och blivit fulkomligt galen? ”Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte. Innan Pearl började på skolan så hade jag och Aurora något, men sen fattade jag tycke för Pearl. Och Aurora ville inte riktigt släppa taget.” Hon log medlidande mot mig, men blev genast allvarlig igen. ”Menar du att hon har sagt till sin mamma och pappa att du och hon är tillsammans, även fast ni inte är det?” Jag nickade på huvudet, för det var så jag hade uppfattat det.

•

Jag var på väg mot toaletten när jag såg både Sierra och Nathaniel i korridoren, dem stod och höll om varandra, vilket jag kunde förstå då deras gemensamma dotter var skadad, och dem var säkert omtumlade. Aurora hade ju berättat för flera månader sedan att hennes pappa hade lämnat hennes mamma och tagit allt ifrån henne. Det kunde jag dock inte se, pälsen som Sierra hade på sig var garanterat inte billig, eller framför allt gratis. Jag kunde höra lite av vad dem sa till varandra, men jag kände inte för att stå och tjuvlyssna. Precis när jag skulle öppna toadörren hörde jag Nathaniel. ”Jag älskar dig, oavsett vad som händer med vår dotter. Glöm aldrig det.” Jag vände mig hastigt om och såg hur dem pressade samman sina läppar. Vilket gav mig en riktig funderare, då Aurora hade sagt massa annat till mig. 

När jag återvände till Debbie och Fred såg jag att en läkare stod och pratade med dem, så jag höll mig i bakgrunden. Jag ville så gärna höra hur det var med Pearl, men jag ville samtidigt inte tränga mig på då jag inte hade med saken att göra egentligen. ”Justin kom.” Debbie vinkade fram mig till dem, så jag satte mig ned bredvid henne. Doktorn fortsatte prata precis som att jag hade varit där hela tiden. ”Hon ligger på intensiv avdelningen. Hon lever och mår bra, men hon är nedsövd då vi var tvungna att göra ett ingrepp på henne.” Både Debbie och Frank tittade chockat på doktorn. ”Vad var det som hade hänt?” Han svalde och bläddrade bland alla sina papper. ”Hon var medvetslös när vi fann henne på golvet..” Han pausade och svalde ännu en gång. ”Vilket resulterade i att fostret inom henne inte klarade sig.”

Sorry att ni fick vänta en hel natt på att detta skulle komma ut. (A) haha. Men ah, nu har ni fått träffat på Auroras mamma, vad tycker ni om henne? Hon verkar väl rolig att ha och göra med? ^^ 

Sen var ju Pearl gravid, men ah, det gick inte som planerat, eller hade dom ens planerat det där? =/ Får la se hur hon reagerar när hon får reda på det. :) 

Första skoldagen efter jullovet startade med introduktion för oss alla i aulan. Rektorn hälsade oss välkomna tillbaka och alla nya lärare presenterade sig. Det var inget som var intressant om ni frågar mig, men jag satt där, precis som alla andra. Jag hade sett Pearl i två sekunder sedan hade hon försvunnit in i folkmassan och inte kollat fram något mer. Jag saknade henne för varje sekund som gick, jag ville att hon skulle se mig och verkligen släppa allt och springa in i min famn. Tony hade kommit tillbaka med en strålande solbränna och ett glatt humör då han och hans familj hade spenderat jullovet i Thailand. Jag var dock inte ett dugg avundsjuk på honom, då jag hade haft mitt lov med Pearl, och med henne skulle jag kunna vara vart som helst på jorden, och ändå ha det bäst.

När vi alla tillsammans lämnade aulan kom Aurora emot mig. Dock hade jag inte lust att stå kvar för att höra vad hon hade på hjärtat så jag krånglade mig ur folkmassan och gick mot mitt skåp. Jag vet inte vad som hände, men Pearl stod vid sitt och kollade på mig, men gjorde ingen ansats att prata eller ta sig närmare, hon bara stod där, med flera meters mellanrum. Det var precis som i en klassisk romantisk film, hon tittade på mig, och jag tittade på henne, samtidigt som allt annat runt om blev suddigt och försvann från mitt synfält. Allt som existerade var hon. Helt plötsligt bröt hon det vackra vi hade, troligen för att Aurora helt plötsligt hängde mig på ryggen. ”Hej snygging. Har du saknat mig?” Varje kroppsdel rös av hennes beröring, och det var absolut inte samma rysning som Pearl hade gett mig, den var obehaglig. Hon kysste mig på kinden, och det var det som fick Pearl att vända sig om och gå.

Jag försökte ignorera Aurora, men det var fullkomligt omöjligt då hon hela tiden hängde på mig. Det spelade ingen roll om vi var på lektion, eller om vi var ute i korridoren, hon var runt mig hela tiden. ”Varför pratar du inte med mig?” Jag stod lutad mot skåpet när hon kom och ställde sig framför mig, för nära enligt mig. jag vände bara bort huvudet för att slippa se henne. ”Jag har inget att säga dig. Okej?” Hon såg riktigt sårad ut, men jag kunde inte bry mig mindre. ”Vad har jag gjort?” Att hon ens kunde fråga den frågan, hade hon själv inte sett märkena hon hade gett Pearl kring halsen, eller var hon helt blind? ”Alldelens för mycket.” Svarade jag bara och knuffade undan henne för att gå mot musik salen.

Framme vid dörren kunde jag höra hur någon redan befann sig där inne, genom musiken som strömmade in genom mina öron. Jag kände igen melodin på en gång, det var Pearl som satt där inne. Försiktigt tryckte jag ned handtaget på dörren och lät den glida upp en bit, dock inte för mycket. Hon var så vacker där hon satt, liten och skör. Allt gjorde så fruktansvärt ont i mig när jag såg henne, men jag kunde inte sluta titta. Jag visste inte när jag skulle få se henne nästan gång. ”Där är du ju baby. Varför står du här?” Aurora hade hittat mig, och såg till så att Pearl tvärstannade i sin melodi och vände sig hastigt om mot oss. Jag såg på henne att hon hade gråtit, och jag det gjorde ännu ondare i mig, att veta att jag inte längre har någon chans att lägga mina armar om henne och säga att allt kommer bli bra. ”När ska du förstå att du och jag inte har något?” Jag visste inte vad jag skulle göra för att bli av med Aurora, men hon verkade veta hur man såg till att bli av med Pearl. Hon gick bara förbi oss med sina böcker tryckta mot bröstet, utan att ge mig en endaste blick.

•

Hela skoldagen kändes förjävlig, rent ut sagt. Den plågade mitt inre, slet i mina nerver och slog mig i magen. Jag låg i min säng och stirrade i taket, precis som jag hade gjort så många gånger förr. Allt som snurrade i mitt huvud var Pearl, hur hon under dagen hade gett mig massa blickar, och sedan vänt sig om och gått. Det gjorde ont, varför kunde hon inte se hur stora alla mina öppna sår över min kropp var, bara på grund av att hon lämnat mig? Badrumsdörren öppnades och Tony kom ut. Han kollade lidande på mig, vilket han aldrig tidigare har gjort. ”Vill du prata?” Jag visste att jag var tvungen att prata med någon, då jag faktiskt inte gjort det innan. Har hela tiden försökt att komma undan när min mamma eller Kenny tagit upp det, och har lyckats. Jag satte mig upp och följde honom med blicken, hur han satte sig ned i sängen och väntade på att jag skulle svara honom.

”Jag läste på nätet under jullovet. Ni båda har haft det jobbigt. Men har du visat att du finns för henne?” Var grabben galen eller? Självklart hade jag visat för henne. Om han bara visste hur många timmar jag låg med henne i min famn och höll om henne när hon grät. ”Ja, det har jag. Men jag vet inte vad som gjorde att hon helt plötsligt dumpade mig.” Han la sig ned på rygg och stirrade taket, precis som jag hade gjort. ”Hon är svår, hon är så liten i sig själv. Jag trodde verkligen hon skulle växa i sitt inre tillsammans med dig. Jag såg er som ett par som skulle hålla ihop livet ut.” Jag visste att han kunde säga så om henne, då han kände henne redan långt innan mig, men ändå. Han hade så fel. Det var hon som hade klivit ur vårt förhållande, precis som att det inte skadade henne. ”AAAAH, vad ska jag göra? Jag vill vara med henne?” Han hann inte svara då brandlarmet på skolan gick, både jag och Tony greppade våra mobiler och gick lugnt ut från rummet och mot vår mötesplats.

•

Alla elever hade samlats på framsidan av byggnaden i sina respektive klasser, så att lärarna och rektorn kunde räkna så att antalet stämde. Dock trodde jag att det bara var ett falskt alarm tills en tjej i klassen under mig kom ut springandes och sa att det brann i tjejernas korridor. Mattan hade tagit eld och spred sig ganska kraftigt efter golvet. Det var sådant som bara hände på film, eller liknande, jag hade aldrig varit med om det tidigare. Tony och Elena stod och höll om varandra samtidigt som hon kollade skärrat omkring sig. Jag såg varken Pearl eller Aurora, vilket gjorde mig en aning nervös. Vart var min älskling? ”Är det någon som har sett Pearl Shine, eller Aurora Dieg?” Rektorn stod ganska högt upp på trappan när brandbilarna svängde in på gården. Genast sprang dem ur och in i skolan med en slang, och massa brandsläckare. Alla elever tittade sig omkring, men ingen som sa något. Jag sprang förbi alla och var precis på väg in i skolan igen när en äldre man tog tag i mig. ”Du får inte gå in.” Jag slet mig loss. ”Jag måste.” Men han tog tag i mig igen, och lyfte ned mig från trappen.

Öh, vilken tvär omvändning där då. =) Hoppas ni gillar det. ♥♥♥

”Jag vill inte mamma. Jag vill inte tillbaka till skolan, jag har inga där.” Hon tittade medlidande på mig samtidigt som jag i ren protest kastade ur alla mina kläder ur väskan, satte mig ned på knä och grät. ”Jag är hemskt ledsen, men du måste. Jag tänker inte låta dig hoppa av en termin innan du kan bestämma vad du vill göra med ditt liv.” Återigen började jag packa ned allt och stängde den sedan så att jag inte skulle få chansen för ännu ett utbrott. ”Ta hand om dig gumman. Och kom ihåg att du ska följa ditt hjärta och inte din hjärna.” Jag förstod att mamma menade Justin, men om inte min hjärna fungerade, fungerade inte heller mitt hjärta. På något konstigt sätt hade han eller hon som skapade människan bestämt att ingen av dem två kroppsdelarna klarade sig utan varandra. ”Jag vet att du gillade Justin, men jag kan inget göra, gjort är gjort.”

Resan till skolan gick fort, för fort om ni frågar mig. Jag satt redan i min säng i mitt ganska så tomma rum. Det var jobbigt att inte dela med någon, men samtidigt fruktansvärt skönt, då jag kunde göra vad jag ville utan att någon skulle gnälla. Väskan fick ligga på golvet medan jag bäddade sängen, och ställde in allt på badrummet som skulle vara där. Jag vet inte varför jag åkte en dag tidigare än vad jag egentligen behövde, men det kändes ganska bra att komma bort från mamma igen, och hennes medlidande blickar. Pappa var bättre då han lät mig vara, förutom att han frågade hur jag mådde. När jag tillslut var klar med det tog jag mig an väskan, som var mer än full. När jag öppnade väskan fick jag se att det låg ett litet block högst upp, och jag visste att jag inte hade lagt det där. På blocket satt det fast en lapp.

”Jag städade ditt rum under tiden du var borta, och jag fick se detta. Jag tycker att du ska läsa det här när du har tid och verkligen ta dig en funderare. Jag älskar dig, det gör jag. Och jag vill ditt bästa. Jag hoppas du minns vad jag skrev i det första sms:et till dig angående Justin. Man måste våga göra misstag, och kanske få sitt hjärta krossat, annars vet man inte om man valt rätt i livet. Jag hoppas du verkligen ser över detta. Då han är hopplöst förälskad i dig.” Mitt mod jag under någon timme hade byggt upp sjönk. Det gick till botten tillsammans med alla annat jag haft i min kropp. Mamma hade rätt i så mycket, men hon förstod inte hur jag mådde när jag var runt Justin, och hans fans, eller alla paparazzi. Jag ville inte vara den tjejen som syntes runt honom, folk trodde då att jag var ute efter hans pengar, eller utnyttjade honom. Och det var verkligen inte det jag gjorde. Jag älskade honom, men var alldelens för rädd för att säga det. Jag öppnade blocket försiktigt och fick se en sida med bara massa hjärtan på, för att sedan bläddra vidare och se Justins fina handstil.

Pearl Shine.

”In my head we’re already together, I’m good alone but with you I’m better

I just wanna see you smile, you say the word and I’ll be right there

I ain’t never going nowhere

I’m just tryna see where this can take us, ‘Cause everything about you girl is so contagious

I think I finally got it done, now all that’s left to do now, it’s get out the mirror

And say it to you”

”Om du bara visste hur du får mig att känna, hur bara din existens får hela mig ur balans, hur du får mitt hjärta att slå dubbla slag genom ditt sätt att se på mig. När du ler mot mig och när du tar i mig, du anar inte vad du väcker inom mig. När du är i närheten försvinner allt runtomkring, det är som att allt annat blir suddigt och jag bara ser dig. Jag vet att det är tidigt, men jag vet även att det jag känner för dig är äkta. En dag kommer jag kunna säga det till dig, och verkligen mena det. Men till dess, ska du veta att jag tycker om dig väldigt mycket!”

Jag grät när jag hade läst klart det, men jag märkte det inte fören jag insåg att det var stora droppar på papperet. Det var väl kanske först då jag insåg att jag verkligen hade sårat honom, då jag insåg att han verkligen hade varit lika kär i mig som jag var i honom, att hans ord hade varit äkta. Han älskade verkligen mig, men det fanns inget jag kunde göra för att få allt ogjort. Allt var förstört på grund av min feghet, feghet till att inte våga ta plats i samhället, eller sticka ut. Folk skulle aldrig acceptera mig tillsammans med Justin, det skulle sticka för mycket i deras ögon att se mig lycklig. Jag skulle inte ha något emot av att gå 4 meter bakom honom, bara jag fick tillbringa mina dagar tillsammans med honom. Det var allt som räknades, men nu var allt förstört.

Jag vet inte vad som hände med mig, men blocket flög i väggen och allt annat som fanns i min närvaro. En ram på Sandy åkte nästan genom rutan som vette ut på balkongen. Jag var så arg, arg över min egen dumhet. Det slutade med att jag sjönk ihop på knä på golvet och nästan slet av mig håret. Jag grät, och det var nästan som i en tecknad film, där tårarna sprutar rakt ut. Det fanns så mycket jag ville göra, men så lite jag kunde. Hela mitt liv raserades framför mina ögon, och jag gjorde inget åt det. Allt på grund av min egen rädsla, rädd för att krossas. Om min mamma visste hur jag kände inom mig då paparazzi tryckte upp sina kameror i mitt ansikte skulle hon förstå att den känslan var som att kasta sig ut för ett stup, i alla fall för mig.

Där kom det där brevet fram. Som några av er har längtat efter. :) Hoppas att det var lite som ni hade hoppats på. Och jag tänker absolut inte ta åt mig äran över det, då det var min vän Mikaela som har skrivit det. Jag fick inte ned det jag ville ha med. =/ Så ja, hon fick skriva det. :) 

Jag förstod inte ett dugg av vad det var som hade hänt. Vad var det som var bäst såhär? Att inte få kalla henne min var det värsta. Jag mådde nästan illa av bara tanken. Hon kunde inte på fullaste allvar tro att jag trodde på tidningarna, eller lyssnade på vad mina fans sa om henne. Det var ingen av dem som kände henne på det sättet jag gjorde, hon var inte sån. Hon skulle aldrig utnyttja mig, hade hon gjort det hade hon inte hållit sig i bakgrunden eller liknande, hon skulle göra allt för att synas vid min sida. ”Justin, kom igen nu. Vi måste åka.” Kenny hade under hela morgonen varit helt otålig på att jag inte gjorde mig klar tillräckligt snabbt. ”Jajajajaja, jag kommer.” Jag var redan irriterad, och att ta tag i Mariah grejen var inte något som stod högst på min lista när min tjej precis dumpat mig.

Scooter satt tillsammans med min advokat Howard Weitzman på ett av Scooters olika kontor i LA. Jag hälsade vänligt när vi kom in och satte mig sedan mitt emot dem. ”Kan någon förklara för mig vad det är som har hänt?” Howard kollade skeptiskt på mig men jag skakade bara på huvudet för att bevisa för honom att jag inte förstod vad det var Mariah ville mig. Han började bläddra i massa papper vilket gjorde mig sjukligt nervös. Scooter hämtade kaffe åt sig under tiden. ”Hon har stämt dig på underhåll, då hon hävdar att du är far till hennes barn.” Allt kändes så verkligt när han sa det, då det inte varit det för mig tidigare. Jag har hela tiden fått lära mig att inte lita på tidningar, och att jag inte ens ska läsa dem egentligen, men då när jag satt framför honom och sina papper såg jag att det var min verklighet. Hon hade verkligen stämt mig, eller i alla fall ett gott försök till det. ”Jaha, men vad händer nu då?” Hela grejen var löjlig, jag hade aldrig sett henne innan bilderna i tidningen dök upp, och den där ungen var definitivt inte min. ”Du måste göra ett faderskapstest för att kunna bevisa din oskyldighet.”

•

Efter flera timmar i möte med min advokat och Scooter var vi äntligen klara. Jag hade egentligen inget att säga till om då det kom till om jag ville göra testet eller inte, det var det som krävdes för att jag skulle kunna vinna detta. Howard och Scooter hade även dem utan min vetskap redan bestämt att vi skulle lämna in en stämningsansökan tillbaka mot henne, för förtal. Kenny tog mig hem så att jag fick packa om min väska för den kommande starten på skolan. Jag visste inte fullt ut om jag ville tillbaka till skolan, jag ville inte se Pearl och hennes sårade ansikte igen. För det var det jag visste skulle vänta mig. Aurora skulle vara som en igel på mig, och såra Pearl ännu mer. ”Vad är det som har hänt mellan dig och Pearl?” Kenny följde med in och försökte få mig att prata om saken, men jag visste inte vad jag skulle säga, då jag själv inte visste vad det var som hade hänt. Allt jag visste var att Pearl lämnat tillbaka örhängena hon fick av mig, och sedan sagt att hon inte ville mer. Armbandet jag fick av henne satt på min arm, och skulle göra det tills den dagen jag dog. Jag var inte redo att släppa taget om henne, även om jag hade påstått att jag skulle göra det i ett sms jag skickat till henne. ”Jag vet inte. Allt jag vet är att jag älskar henne, men hon kan tydligen inte vara med mig.”

Mamma kom hem efter ett besök hemma hos Pearl, men jag ville inte veta något om det, även om hon envisades om att sätta sig ned och prata med mig. ”Mamma, jag vill inte. Jag orkar inte.” Hennes ansiktsuttryck sa att hon inte skulle ge sig fören jag hade hört allt hon hade att säga. Jag satte mig ned i köket och började pilla på tidningen som låg på bordet, och mamma satte sig mitt emot mig. ”Hon har magsjuka nu.” Precis som att jag ville veta att kärleken i mitt liv var sjuk, men att jag inte fick vara där och ta hand om henne. ”Jaha, och?” Mamma kollade upp på mig och spände blicken i mig. ”Sådär pratar du inte till mig, hör du det?” Hon var arg, riktigt arg. Och det var faktiskt längesedan jag hörde henne så, vilket gjorde mig en aning nervös, och rädd. ”Förlåt.” Det kom som på beställning, utan att jag själv tänkte på att jag sa så. ”Hon mår inte bra. Hon behöver dig, precis som du behöver hon.” Jag skakade på huvudet i ren frustation. ”Hon gjorde slut med mig, hon behöver inte mig.”

Jag vet inte hur länge jag och mamma satt i köket men det blev allt någon timme. Tårarna på mig kom med jämna mellanrum men jag gjorde inget för att hindra dem då det var ganska skönt att lätta på trycket. Dock blev allt ännu mer verkligt när mamma satt och berättade för mig vad Pearl hade sagt, vad hon hade haft för anledning, och varför hon inte hade tagit det med mig. Enligt mamma hade Pearl sagt att hon inte klarade av pressen, och att hon inte ville bli sedd på fel sätt, då hon aldrig har klarat av att behärska dålig kritik. Och anledningen till att hon inte ville ta det med mig var för att hon inte ville se mig när hon sa det, hon ville inte se mig ledsen. Frågan jag dock ställde mig flera gånger var, förstod hon inte vad hon gjorde mot mig? Hur mycket hon sårade mig när hon inte kunde säga det till mig, öga mot öga.

Väskan till skolan var färdig packad och bara för mig att rulla ut i taxin som skulle ta mig mot den hemska byggnaden. Under mina dagar i Stratford hade jag flera kvällar i rad legat med ett av alla mina skrivblock och skrivit på den kommande skivan, dock hade jag inte en låt klar förutom den vi gjorde under höstterminen i skolan, men många var på gång. ”Är du verkligen säker på att du ska återvända till skolan?” Även om det var min mamma som ifrågasatte det, så hade jag lovat henne och Scooter att jag skulle göra allt för att ta studenten. Det var allt som betydde något. ”Ja, det är jag. Jag måste få göra något annat.” Hon nickade och kramade om mig innan jag hoppade in i taxin och gav chauffören skolans adress. När byggnaden gjorde sig synlig fick jag plötsligt en klump i magen. Vad hade jag gett mig in på?

Egentligen började inte skolan fören två dagar efter min ankomst, men jag ville komma i ordning och inse att jag var där igen. Med min väska rullandes efter mig gick jag in genom dem välbekanta stora trädörrarna, och drog in den hemska doften som fanns direkt då man kom in, men den var bekant. Den hade alltid varit där av någon konstig anledning. ”Välkommen tillbaka efter jullovet Mr. Bieber.” Rektorn stod vid vår reception som fanns där inne och höll på med massa papper. ”Tackar.” Jag avfyrade ett så stort leende jag klarade av, och gick vidare till mitt rum. Tony hade inte kommit, vilket jag tyckte var skönt. Jag orkade inte förklara för honom vad som hänt, och inte, och jag hoppades att han inte ens skulle fråga. Sängen såg inte speciellt skön ut, det var väl egentligen inget med det rummet som var inbjudande. Då allt jag ville var att gå ned till tjejernas korridor för att kanske stöta på Pearl.

Nu återvänder dem till skolan. Hur kommer det bli då tror ni? =) haha 

Sen angående skydd när dem har sex, hon äter p-piller för er som glömt det. :) Vi får la se vad som är fel på henne, antingen är hon gravid eller så är hon sjuk. ^^ 

Jag vet inte när jag fattade beslutet om att göra slut på det jag och Justin hade tillsammans, men allt kändes så fruktansvärt bra i huvudet. Jag såg framför mig om hur jag skulle kunna återvända till mitt normala liv i skuggan, och få vara den oskyldiga flickan ingen tidigare sett. När Kenny släppte av mig sa jag hejdå till alla, men mer än så var det inte. Det fick Pattie att titta på både mig och Justin, men innan hon hann i fråga sätta det stack jag, feg som jag var. Mamma och pappa tog emot mig med öppna armar när jag klev innanför dörren. ”Gumman, vad vi har saknat dig.” Sandy kom i full fart från vardagsrummet och viftade hysteriskt på svansen. ”Jag har saknat er också.” Båda två drog in mig i en kram samtidigt vilket resulterade i att det blev en familjekram. Jag hade verkligen saknat min mamma och pappa, och det var först när jag såg dem som jag insåg det.

Jag rullade in min resväska på mitt rum och sorterade alla kläderna, lortigt i en hög och rent i en annan. Klänningen från nyår kom fram mitt i allt och mina tankar gled tillbaka till kvällen då jag för första gången fick se Justin riktigt arg. Han hade slagits för min skull, för att en grabb hade tagit i mig på fel sätt, och för att han älskade mig. Klänningen luktade till och med Justin, och det gjorde så att jag insåg för mig själv att det skulle bli grymt svårt att glömma det vi hade tillsammans. I min ensam het satt jag där på golvet med ryggen mot sängen, jag kom inte längre än till att sortera kläderna. Dem rena åkte aldrig in i garderoben, och dem lortiga åkte aldrig ned i tvättstugan. Sandy kom in i mitt rum och la sig ned med huvudet i mitt knä. Hon var min enda sanna vän, henne kunde jag berätta allt för och verkligen veta att det aldrig skulle komma fram till någon annan.

”Pearl, det är mat.” Jag visste att min mamma skulle börja ställa massa frågor om vi satt ned tillsammans vid samma bord, men jag visste inte om jag var redo för det. Jag stängde min dörr försiktigt och la mig ned i sängen istället. Jag orkade inte med mig själv, jag hade gjort mig av med min bättre hälft, vilket verkligen kändes i mitt hjärta. Det hade bara gått några timmar sedan jag slog igen bildörren och såg Justin för sista gången. I alla fall tills skolan började. Min mobil plingade till och jag visste redan innan jag tog upp den att det var ett sms från Justin. Jag visste inte hur jag kunde veta det, men så var det. ”Pearl, jag vet inte vad jag har gjort för fel, eller varför du inte vill vara med mig, men jag älskar dig. Vill inte du ha något med mig att göra ska jag låta dig gå, jag vill inte såra dig mer än jag tydligen redan gjort. I miss U baby. ♥”

Jag vet inte hur länge jag låg och stirrade på det sms:et, allt kändes så fruktansvärt overkligt, precis som att det vore ett skämt. Han var inte min längre, och det gjorde ont, men jag fick skylla mig själv, det var mitt fel. Jag älskade honom, men var för rädd att leva tillsammans honom. Jag trivdes för bra i mörkret för att kliva där ifrån och ut i det ljusaste. Även om saker och ting var som det var så kände jag mig ändå tvingad till att svara på hans sms. ”Det blir bäst såhär. Vi var inte menade för varandra. ♥” Jag visste att det där svaret bara skulle förvirra honom ännu mer, men jag visste inte vad jag skulle skriva annars. Mitt hjärta slog hårt och ojämnt i bröstet, vilket gjorde att jag tillslut fick svårt att andas. Jag har aldrig gråtit så mycket att jag tillslut har hyperventilerat, men då gjorde jag. Jag trodde att jag skulle dö.

♥

”Gumman, det är dags att vakna.” Mamma underbara röst fyllde mitt inre, men jag ville inte gå upp. Jag vände mig om mot henne och slog upp ögonen. Hon avfyrade ett brett leende och hon såg precis ut som en ängel i solljuset från fönstret. ”Vad är klockan?” Hela min kropp var uttorkad efter alla tårar jag fällde dagen före. Hon kollade på sin handled. ”Klockan är snart 11, och du har besök.” Jag satte mig tvärt upp i sängen, men hann inte mer än tänka en tanke innan jag kastade mig över sängkanten och spydde. Det var inget speciellt som kom upp, i stort sett bara galla. ”Men lilla gumman.” Hon satte sig ned på sängkanten och strök mig över ryggen. Jag reste mig upp ur sängen när magen hade lugnat ned sig. Mamma ropade efter mig att hon skulle ta hand om det som nyss skett under tiden jag gick in och duschade.

Jag spydde en gång till under tiden jag var i duschen, men jag hann ta mig till toaletten innan. När jag kom ut därifrån satt mamma på fortfarande på min säng, men han hade städat upp. ”Hur mår du?” Jag tittade på henne och skakade lite på huvudet. ”Jag vet inte, bra antar jag. Magen är väl omtumlad.” Hon nickade och log lite svagt, sedan lämnade hon rummet och påminde mig om att jag hade besök. Jag torkade håret och gick in i garderoben för att plocka fram rena kläder. Väl nere i köket fick jag en chock, jag hade helt ställt in mig på att det var Justin som hade kommit för att försöka prata med mig, men så var inte fallet då Pattie satt på en stod med en kaffekopp i handen. ”Pattie?”

Tror ni hon ångrar sitt beslut en aning? =/ haha ^ Synd om henne, eller hur. 

Dagarna i Stratford hade verkligen sprungit fram, och det var dags för mig och Pearl att återvända till LA. Hon för att förbereda sig för skolan, och jag för att ta hand om hela Mariah grejen. Jag hade verkligen skjutit fram det så långt jag kunde, men Scooter ville att jag skulle ta tag i det. Mamma skulle även hon flyga med oss, så det var pappa som körde oss till flygplatsen. Jazzy var med men Jaxon fick vara hemma hos farmor. ”Sunshine, vi är framme nu.” Pearl hade somnat mot min axel under bilresan, och jag förstod henne, då det inte hade blivit speciellt mycket sömn under natten. Hon grymtade till bredvid mig, och hennes ögonlock fladdrade till. ”Pearl, vaaakna.” Min syster har alltid vara otålig när det kommer till att vara seg, och det har Pearl fått tagit del av under tiden som vi varit med Jazzy. ”Jag är vaken gumman.” Hon pussade henne på pannan och tillsammans klev vi ur bilen.

Det var kaos utanför flygplatsen, men jag hade ingen aning om hur alla hade fått reda på att vi skulle vara där, eller att jag skulle det. Mamma och pappa gjorde allt för att skydda oss tre, men jag vet inte om dem lyckades speciellt mycket. Jag hade Jazzy i min famn och höll Pearl hårt i min hand, men ändå slet folk i mig och Pearl. ”Hur kan du vara med någon som är ute efter dina pengar?” – ”Den där slynan ska ut ur ditt liv.” – ”Justin, vi älskar dig, men varför hon?” Frågor och påståenden bara yrde runt mig, och jag kände i min hand att Pearl spände sig för varje ny sak hon hörde om sig själv. Både hon och jag visste att inget var sant, men mina fans hade väl svårt att förstå det.

Inne på flygplatsen var det ännu mer folk och jag kände hur Pearls hand tog ett krampaktigt tag om min, hon strök sig nästan efter min kropp. Säkerhetsvakterna kom en efter en och hjälpte oss igenom alla människor. Folk slutade inte skrika när vi kom in, utan skrek ännu mer, ännu taskigare saker om Pearl. ”Horan utnyttjar ju bara dig, varför ser du inte det?” – ”Vad ful hon är, det finns mycket finare tjejer du kan få.” – ”Pattie, få honom att se att tjejen bara är ute efter hans pengar, golddigger.” Jag kunde inte i mitt liv förstå hur dem kunde stå och skrika något sådant, Pearl var allt annat än ute efter mina pengar. Hon var inte en sådan person, hon skulle aldrig göra så mot mig heller. ”Varför säger alla så elaka saker om Pearl?” Jazzy tittade frågande på mig och sedan på Pearl, men hon mötte aldrig Jazzys blick, vilket skrämde mig. ”Jag vet inte, gumman.”

När vi tillslut hade hamnat på ett enskilt ställe kunde jag andas ut och släppa ned Jazzy på golvet. Hon sprang bort till Pearl som hade satt sig en bit ifrån oss andra, vilket skrämde mig en aning. Dem två tillsammans verkade i alla fall ha kul och det var det som spelade någon roll. Mamma kom fram till mig och satte sig ned bredvid. ”Vad har hänt?” Hon sneglade bort mot Jazzy och Pearl som tillsammans busade med varandra. Jag ville svara mamma, men jag hade inget bra svar, då jag själv inte visste. Jag ryckte bara på axlarna. ”Är det över vad alla sa?” Jag visste att hon inte skulle ge sig fören jag svarade. ”Jag vet inte. Om jag visste skulle jag svara.” Hon la en betryggande arm över mina axlar. En stor klump la sig över mitt bröst när Jazzy kom mot mig med ett skrämt uttryck i ansiktet. ”Hon gråter.” Mamma tog henne när jag reste mig upp och gick mot Pearl och när jag kom närmare hörde jag henne snyfta. Jag satte mig ned bredvid henne. ”Gumman, vad är det?” Hon tittade inte på mig, och ännu mindre svarade. Frustationen växte inom mig då jag inte fick någon kontakt med henne. Pappa kom tillbaka efter toabesöket och han var på väg mot oss, men vände då jag vinkade bort honom. ”Du måste prata med mig, så att jag kan hjälpa dig.” Hon kollade upp på mig och blinkade några gånger så att hon kunde se mig klart genom alla tårar. ”Ungar, kom nu. Vi ska gå ombord.”

Väl på flygplanet kunde jag slappna av, och det var då jag såg på Pearl riktigt ordentligt sedan alla skrek efter henne. Hon hade totalt tappat färgen i ansiktet och stirrade bara tomt ut i luften framför henne. Det kändes som att hon gick in i sin själv igen, att allt som stod i tidningarna tog fart i hennes huvud en gång till. Mamma tittade skrämt på mig samtidigt som hennes blick föll på Pearl. Jag satte mig bara ned bredvid henne, jag vågade inte ta i henne, rädd för att hon skulle bli skrämd eller att hon skulle avvisa mig igen. ”Jag vill inte det här något mer.” Hon tittade fortfarande inte på mig då hon viskade, men jag förstod att det var mig hon pratade med. Det jag inte förstod var vad hon snackade om. ”Vad?” Hon vände blicken mot mig, och jag kunde se hur nära till tårar hon var, och jag kunde även se hur hårt hon höll dem inne. ”Du och jag, jag vill inget mer.” Innan jag hann reagera på vad hon hade sagt fick jag ett par diamantörhängen i handen och hon försvann från sin plats in på toaletten.

Om ni frågar mig var det där den längsta flygresan i hela mitt liv. Pearl blev kvar inne på toaletten i minst en timme, men det kändes som tio timmar. Jag kände mig lika liten som en legogubbe, jag kunde inte göra något. Örhängena låg i min hand under hela flygresan, och när väl Pearl kom ut satte hon sig ned längst bak i planet, där ingen annan satt. Vi reste i ett privatplan och mamma satt ganska långt fram, vilket gjorde att hon inte såg vad som hände. Hon såg inte att Pearl dumpade mig, och sedan ignorerade mig resten av flygresan. Hon såg inte hur liten jag var, och hur mycket jag behövde min tjej. Jag stirrade enbart ut i tomma intet, inte ens tårarna rann på mig då jag var så chockad över vad som hade hänt. Vad hon hade gjort med vårt förhållande, hon gav mig inte ens en anledning. Hon lämnade mig bara där, upp och ned.

Kenny stod på flygplatsen i LA med ett av dem bredaste leendena jag någonsin sett. Oftast brukar det smitta av sig, men inte den gången. Pearl gick en bit bakom mig och mamma, troligen för att hon inte ville bli förknippad tillsammans med mig, hon hade dragit på sig en keps och ett par solglasögon. ”Välkommen hem grabben.” Kenny, med sin alltid glada stämma lyfte upp mig och rufsade till mig i håret. ”Tack.” Han behövde inte höra mer än ett ord från mig för att förstå att något var fel, och han behövde inte ens fråga utan bara kolla på mig för att få mig att prata. ”Jag är singel.” Pearl hade gått förbi oss men stannade till när jag sa det. Hon vände sig dock inte om eller gjorde något som antydde att hon ville se eller prata med mig. ”VA?” Jag hyschade Kenny snabbt, men jag visste att hon redan hade hört, så jag nickade bara. Jag hade under hela flygturen hållit inne mina tårar, men det gick inte längre. Dem började rinna, och jag gjorde allt för att det inte skulle synas.

Ni kan vara lugna, novellen är inte slut. Inte vad jag vet iallafall. ^

Vad tror ni kommer hända? Kommer dem lösa detta, eller blire en novell där dem går skilda vägar? 

(Varning, grov bild!)

Han satt nedsjunken över stolen helt utmattad i kroppen, och det var nästan så att jag kände hur alkoholen var på väg ur kroppen, så innan jag gjorde något annat gick jag till kylskåpet och plockade fram en öl till Justin och en cider till mig själv. Han satt fortfarande kvar och log när jag gav honom flaskan. Jag satte mig ned på huk igen och tog honom i min hand för att börja arbeta upp hans stånd ännu en gång. När han tillslut var hård igen, ställde jag mig med ett ben på varje sida och sänkte mig ned. När hans ollon penetrerade mig kom inte den där känslan som kommit dem andra två gångerna, det gjorde inte ont. Vilket var en fruktansvärd befrielse. Han placerade sina händer på min rumpa och tillsammans i en jämn takt såg jag till att börja rida honom. Min hals fick uppleva massa blöta, sexiga kyssar från honom, och jag stönade ut till musiken som kom från det andra stora rummet.

”10, 9, 8, 7” Jag hörde hur folk räknade ned till tolvslaget, men jag kunde inte bry mig mindre om just det, då jag hade Justin över hela mig. Efter ett tag i ridande ställningen reste jag på mig, vickade inbjudande på höfterna som gjorde att Justin följde efter mig som i trans. Jag lutade mig framåt över bänken och lät klänningen glida upp över låren, så att den tillslut låg över min rygg och Justin kunde se allt. Han var snabbt fram till mig, och utan att tveka en enda sekund trängde han in i mig bakifrån. Jag kände ett fast tag om mina höfter så jag svankade så mycket jag kunde för att han skulle kunna komma längre in i mig. Det var nästan så att jag kände hur han var i magen på mig, men det var inget som gjorde något då han var så fruktansvärt skön och gav mig det jag suktat efter i flera timmar.

Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt kastade Justin upp mig på bordet som stod nästan precis vid dörren och la sig över mig för att slutligen tränga in i mig igen, och för att göra allt mycket skönare och låta han komma längre in la jag mina ben kring hans midja. Vi kysstes samtidigt som han smekte mina bröst och stötte både hårt och djupt in i mig. Han kvävde mina stön ganska bra med sina kyssar, men tydligen inte tillräckligt bra då dörren slogs upp och Ryan spärrade upp sina ögon. ”Vad i hela friden…” ”UUUUT!!!” Justin kastade sin tröja rakt i ansiktet på Ryan, och jag kunde inte undgå skrattet som ville tränga sig ut via mina läppar. Han såg helt förstörd ut, men det verkade inte bekomma mig. Jag förstod nog inte att hans bästa vän hade klampat in precis under en av dem mest intima delarna man kan ha i sitt liv. Han gick ned från bordet, men drog mig mot kanten så han ännu en gång förenades med mig. Jag la mina armar om hans nacke och lät honom verkligen sätta på mig hårt och underbart.

När jag fick chansen att kolla på klockan igen såg jag att den var över ett på natten, och vi hade befunnit oss i köket i över en och en halv timme. Det fanns nog inte ett enda ställe som vi inte hade haft sex på i köket, och det var med ett leende på läpparna som jag kysste Justin, precis lika hungrigt som innan, innan vi tillsammans hand i hand lämnade köket. Jag vet inte om det bara var jag, eller om även Justin kände av det, men det var fruktansvärt många som stirrade på oss. Vilket fick mig att rodna en aning. ”Jag måste ut och ta luft.” Jag hade båda mina händer över mina kinder, och han kysste mig innan vi delade på oss. Ute på framsidan av lokalen var det en del ungdomar som absolut inte hörde att jag kom ut eller något, dem var så fruktansvärt fulla att jag nästan tyckte lite synd om dem. Jag vet inte hur länge jag stod där ute, men det kom ut nya människor samtidigt som massa gick in igen, helt ovetandes om att jag stod där, då jag inte fått en enda blick.

”Baby.” Jag vände mig om och möttes av Justin och två champagne glas. Jag kollade frågande på honom. ”Vi har inte skålat in det nya året.” Han blinkade till med ena ögat och jag rodnade, Igen. Jag blir så trött på mig själv, att jag är så lättpåverkad. Vi slog ihop våra glas försiktigt och drack sedan en varsin klunk. ”Bästa sättet att ringa in det nya året på. Tack.” Han kysste mig innan jag hann svara honom, vilket jag tyckte var skönt, då jag helt plötsligt tyckte det var pinsamt att prata om det, eller att ens nämna det som hänt tidigare i köket. När vi kom in igen satte sig Justin ned bredvid Ryan, på den enda lediga stolen, men jag hann inte reagera innan han drog ned mig i sitt knä och kysste mig på halsen. ”Ni två borde verkligen ha tröttnat på varandra efter turen i köket.” Det var Ryan som öppnade munnen, och jag försökte genast överföra mina tankar till honom, precis som telepati, men det verkade han inte förstå då han började skratta och han var inte ensam då alla andra kring bordet följde med in. ”Hey, du är bara avis.” Justin fick tyst på honom, det såg dock ut som han svalt sin tunga.

Både jag och Justin hade totalt tappat kollen på klockan och på hur mycket vi hade druckit. Kvällen hade verkligen varit lyckad, och jag hade nog verkligen ångrat mig om jag inte hade gått. Jag satt ensam vid bordet som vi i stort sett hade suttit vid i omgångar under kvällen, då alla andra var ute och dansade på dansgolvet. Mina fötter värkte så mycket att jag inte orkade använda dem mer, Justin däremot verkade gilla att dansa, då han hade minst tre brudar runt sig. Det var faktiskt inget som störde mig, och jag mådde bra över det. Jag visste att han var min, och att han inte skulle göra något för att såra mig. Jag satt i mina egna tankar när någon helt plötsligt kysste mig på kinden. ”Hay baby, ska vi åka hem?” Justin slog sig ned mitt emot mig och placerade sina varma händer på mina lår. Jag nickade lite löst bara och började gäspa. ”Gumman, du är ju trött. Varför har du inte sagt något?” Jag skakade på huvudet och ryckte på axlarna. ”Ville att du skulle ha kul med dina vänner.” Han böjde sig framåt och kysste mig, innan han skakade på huvudet. ”Jag har haft det, hela kvällen. Är du trött måste du säga det.”

Eftersom att dagen var speciell för många av er, så lägger jag ut ett till. :) Hoppas ni visar er uppskattning också. Jag är super glad för er skull, ni som fick biljetter. Jag känner dock medlidande för er andra. =/ 

Jag hann inte ens reagera fören Justin var i full fight med grabben som hade tagit tag i mig och försökt ta på mig. Dem utdelade slag på varandra, och med tanke på hur mycket Justin hade druckit låg han inte speciellt bra till för att kunna vinna över grabben. Alla andra människor på festen hade samlats i en ring runt dem, men ingen gjorde något förutom jag. Jag gjorde allt i min makt för att dem skulle släppa varandra och sluta slåss. ”Ge er, SNÄLLA!” Ryan såg min frustation och klampade rakt in i fighten, han tog tag i grabben och jag försökte hålla emot Justin, men lyckades inte speciellt mycket. Tillslut blev jag så förbannad att jag ställde mig framför honom då både Ryan och Chaz höll emot den andra. ”Ger inte du dig nu, åker jag tillbaka till LA, NU!” För första gången tittade han på mig, men han visade ingen ånger eller något. Precis som att han hade gjort något bra. Folket som inte var inbjudna lämnade festen utan krångel efter att Chaz och Ryan hade burit ut den där grabben, vars namn tydligen hade varit Steven.

Jag tog med mig Justin in i köket och skulle hjälpa honom att tvätta rent ansiktet, men han lät mig inte. ”Ge dig, jag kan ta hand om mig själv.” Precis när han sa det skulle han luta sig mot diskbänken men ramlade rakt ned på golvet. ”Yeah, jag kan se det.” Han låg och åmade sig på golvet, men eftersom att gjort klart och tydligt för mig att han klarade sig själv tänkte jag inte hjälpa honom heller. Jag vet inte hur många gånger han försökte ta sig upp, innan han gav upp. ”Hjälp.” Han sträckte mig sin hand, men istället tog jag han under båda och lyfte upp honom på fötterna. Min klänning var redan förstörd efter att jag hade stått så pass nära dem att blodet hade sprutat på mig. Han böjde sig frivilligt över diskhon men höll i sig med båda händerna, så jag fick tvätta hans ansikte, och varje gång jag kom åt hans sår grimaserade han.

”Baby, ge dig nu. Jag måste få tvätta rent det.” Han spände blicken i mig, men jag kunde inte bry mig mindre då jag inte var ett dugg rädd för honom. Han grymtade till och vred undan huvudet. ”Det gör ont.” Jag skrattade till vilket fick honom ännu argare, men jag kunde inte ge mig. ”Ja, och vems fel är det?” Vi stod båda två och stirrade på varandra ett bra tag innan han pressade sina läppar mot mina och kysste mig. Jag var inte alls med på vad han höll på med, men efter några sekunder besvarade jag kyssen, lagom till att han lyfte upp mig på diskbänken och kysste mig ned över halsen. Jag lutade mig tillbaka och lät honom fortsätta kyssa mig ned mellan mina bröst, samtidigt som jag kände hur hans händer vandrade in under min klänning. Han var säker på sitt mål, och med tanke på alkoholen jag hade i min kropp tänkte jag inte hindra honom från att fortsätta.

Klockan på väggen bakom honom visade tjugo minuter i tolv, inte ens det kunde stoppa mig. Han hittade tillbaka till mina läppar efter ett tag, och började istället dra ned mina trosor. Det fanns ingen anledning att krångla sig ur klänningen då det fanns lättare sätt att hantera det på. Med ett leende på läpparna kysste han mig på insidan av mitt lår och vidare upp mot mina ljumskar, samtidigt som hans händer smekte mig upp över magen och stannade när båda hade ett varsitt bröst i ett grepp. Mina bröstvårtor styvnade direkt och hungern inom mig vaknade till liv. En hunger jag inte känt tidigare, den var så stark att jag fick behärska mig för att inte slita av honom kläderna och be honom tränga in i mig. Han började bearbeta mig med sin tunga, vilket gjorde det svårt för mig att sitta still eller inte skrika rakt ut av ren njutning.

Jag fick uppleva en orgasm jag aldrig tidigare hört talas om, den var så stark att jag tappade fattningen. Det svartnade till och med för mina ögon, så när jag slog upp dem igen låg jag ned på diskbänken med benen särade och Justin som stod mellan den och tittade chockat på mig. ”Gumman?” Jag log bara mot honom för att sedan ta tag i hans krage och dra honom närmare mig så jag kunde nå hans läppar. Vi kysstes hungrigt och han tryckte in vad jag tror var två fingrar i mig. Mina stön kvävdes med hjälp av hans läppar, och min kropp ville ha mer, så mycket mer än det han gav mig. Jag knuffade bort honom och hoppade ned från diskbänken. Han gav mig en chockad blick, med en gnutta rädsla, troligen rädd över att jag bara skulle gå, men ack så fel han hade.

När vi båda stod upp på våra ben pressade jag mina läppar mot honom, och jag kunde inte undgå den salta smaken som blandades mellan våra munnar, jag förstod direkt att den tillhörde mig. Det var dock inget som fick mig att stöta honom ifrån mig, snarare något som gjorde att jag ville ha honom ännu mer. Samtidigt som vi stod där och delade saliv med varandra knäppte jag upp hans byxor. Han log snabbt när han kände att jag drog ned dem och kalsongerna till knäna på honom. Jag ville ge honom samma sak som han hade gett mig, men jag hade aldrig gjort det tidigare så jag var en aning nervös. Jag knuffade ned honom på stolen som stod bakom honom och satte mig ned på knä mellan hans ben. Han tittade skärrat på mig samtidigt som jag såg lusten brinna i hans ögon. ”Du behöver inte..” ”Men jag vill.” Han gjorde inget för att hindra mig när jag tog honom i min hand. Sakta började jag bearbeta honom med hjälp av mina båda händer för att slutligen ta honom i munnen.

Det var inte så hemskt som jag från början hade trott. Hans stön triggade mig ännu mer, och vi båda hade totalt glömt bort att det var en enda olåst dörr som skiljde oss och festen åt. Vem som helst hade kunnat komma in, men det var som hindrade oss. Hans andetag blev ojämna och han överraskade mig ganska rejält när han flätade in sina fingrar i mitt hår, och pressade ned mitt huvud en aning. Det tog emot i halsen på mig, men vad jag hörde och märkte på honom var det något som var fruktansvärt skönt för honom, och var det så, så ville jag ge honom det. Jag höll emot mina spyreflexer så gott jag kunde, och lyckades ganska bra då jag tillslut blev släppt. ”Jag kommer om inte du slutar nu.” Han stönade ut den meningen och jag hörde på honom att han var riktigt nära, och vad jag har hört ska man låta en grabb komma en gång, då kan dem hålla på lite längre den andra. Så jag fortsatte ta honom i munnen och lät min tunga spela över hans ollon. Jag kände hur hela han stelnade till där han satt och kände sedan hur han fyllde min mun med en ljummen sats.

Något ni alla längtat efter? ;) haha ^ Alla mina läsare är så sexgalna. ^ Kanske skulle ta och starta en blogg med bara massa sexnoveller. ;P haha ^^ Hoppas ni gillar det. 

Väl framme vid festlokalen klev jag ur bilen först för att sedan hjälpa Pearl ur. Hon hade lite problem att gå i sina klackar då det var väldigt mycket snö på backen. ”Ring när ni vill hem.” Jag nickade och mamma vinkade av oss och styrde sedan bilen hem till mormor igen. Pearl stapplade på uppför den sandade vägen, men jag tyckte en aning synd om henne, så jag lyfte upp henne i min famn och gick med säkra steg mot dörren. ”Hey Bieber, vad gör du?” Hon skrattade till, men la sina händer kring min nacke så hon höll sig kvar. Precis framme vid dörren släppte jag ned henne och kysste hennes läppar. Hon hade ändrat sitt humör en aning, vilket var fruktansvärt skönt. Leendet var tillbaka på henne, och hon var verkligen vacker i sin inte speciellt långa klänning.

”JUSTIN!!” Festen var i full gång när vi klev in i lokalen, och folk satt eller stod med olika flaskor eller glas i händerna. En del hade fått i sig lite för mycket, redan, då klockan inte ens var 10 på kvällen. Så frågan fanns om dem ens skulle klara av att hålla sig vakna till 12 slaget. Ryan kom fram med flaska som han sedan sträckte över till mig. ”Vad vill damen ha att dricka?” Hon tittade på mig, precis som att hon ville ha en tillåtelse. ”Ta vad du vill. Jag tar med dig hem sen.” Hon tittade skeptiskt på mig innan hon vände sig mot Ryan. ”Jag tar en cider.” Precis som en avlöning försvann Ryan bort mot baren som Chaz hade fixat, dock inte en riktigt utan där folk fick ställa in sin dricka. När han kom tillbaka gav han en päroncider till Pearl och dansade vidare ut på dansgolvet som var täckt med ungdomar.

Folk kom fram och pratade med mig hela tiden, och jag såg hur Pearl drog sig undan varje gång någon hon inte kände igen kom. Vilket var i stort sett hela tiden, jag tyckte synd om henne. ”Gumman, kom.” Hon satt ned på en stol i hörnet av lokalen, och det var inte så hon skulle spendera sin nyårsafton. Inte om jag fick bestämma. Hon satt fortfarande kvar, men tittade i alla fall på mig. ”Får jag lov?” Hon skrattade till men gav mig sin hand och reste på sig. Tillsammans gick vi hand i hand ut på dansgolvet men när vi kom fram placerade hon sina händer kring min hals, och jag mina kring hennes midja, och jag drog henne så nära mig jag bara kunde. Låten som spelades var Chris Medina, och jag kunde inget annat än älska texten. Hon borrade in sitt huvud precis vid halsen på mig, och började långsamt kyssa mig, med riktigt blöta sådana.

•

Runt 11 tiden hade jag druckit några öl och började känna dem i huvudet, och i fötterna, men talet var kanon bra, just då. Pearl däremot tog det lugnt med sitt drickande, men hon var ändå med och slappnade av lite. Den där tillbaka dragna flickan som jag först blev kär i kom fram med jämna mellan rum, men jag gillade den andra delen också, hon som vågade ta för sig lite mer, och inte var så blyg. ”Får jag låna din flickvän för en dans?” Nolan var en av dem som hade fått i sig alldelens för mycket, men han och Pearl verkade komma ganska bra överens, och jag tänkte inte hålla henne från att ha kul. ”Klart du får, om du lämnar tillbaka henne precis som du tog henne.” Alla började skratta inklusive hon och jag. Mitch, Ryan och Chaz samt jag, satt kvar vid samma bord och tittade efter dem när dem äntrade dansgolvet, sedan ville jag inte se mer.

”När åker du tillbaka till LA?” Ryan sluddrade till en aning, men fick ändå fram meningen så att jag hörde vad han sa. ”Den tredje, reser både jag och Pearl tillbaka. Har lite att fixa innan skolan börjar, med advokat och grejer.” Det var ingen av mina vänner som hade kommenterat något av det som stod i tidningarna. Det är då jag vet att dem är mina vänner, när dem inte ifrågasätter eller tvivlar på om jag gjort den tjejen gravid, eller om jag varit så blid och inte sett att Pearl bara skulle utnyttja mig. ”Okej, hoppas att skiten blir överstökad snart.” Det var ingen vid bordet som inte höll med Chaz, och det var så skönt att känna mina vänners stöd. Jag vet att jag verkligen kan lita på dem, just för att dem kände mig innan jag slog igenom och blev något slags världsfenomen. Inte ens Pearl kunde jag lita på ända ut i fingerspetsarna, men det fanns inget som sa att hon var med mig för att. Hon ville inte bli sedd med mig, och hamna i tidningar, och det är väl en sak som gör att jag inte tvivlar.

Jag gick och hämtade en ny öl och en till cider till Pearl under tiden som hon var ute och dansade med Nolan. Det såg nog säkerligen ut som att jag var svartsjuk, men det var jag inte, jag litade på henne. Hon skulle aldrig gå till någon annan. Jag tror att Nolan försökte sig på någon sorts bugg, men kunde inte se det ordentligt. Oavsett vad han försökte med så förde han Pearl varsamt över golvet, eller så var det hon som rörde sig precis som att hon svävade. Hon skrattade ett skratt det var längesedan jag såg på hennes läppar, och bara det gjorde mig glad. Jag dagdrömde mig bort medan jag tittade på dem. ”Trodde du skulle komma tillbaka med massa öl.” Mitch väckte mig genom att knuffa till mig i sidan så jag nästan tappade balansen.

Helt plötsligt stormade det in massa oinbjudna gäster och vände upp och ned på hela festen, vilket bara gjorde mig förbannad. Jag höll mig dock i bakgrunden då jag såg att dem var några år äldre än oss, och att dem inte gillade mig då jag bodde där, så det fanns nog ingen chans att dem skulle gilla mig den dagen heller. Ryan och Chaz försökte göra allt dem kunde för att få ut dem, men saken blev egentligen bara värre. Det var när en av grabbarna började tafsa på Pearl som jag reagerade, och det såg Ryan och försökte stoppa mig när jag med bestämda steg styrde mig själv mot dansgolvet och dem två. ”Hey, släpp min brud.” Steven som grabben hette vände sig mot mig och flinade, och den saken gjorde allt bara värre. 

Vem fan var han liksom? =P

Jag hoppas att ni som ska beställa biljetter idag, får dem. :) Så alla vi har samma glädje. ♥ 

Det var första gången som jag och Justin duschade tillsammans, och det var underbart. Samtidigt som vi masserade varandras läppar kände vi hur det varma vattnet strilade ned över våra bara kroppar. Han smekte mig ned över ryggen och lät sina händer stanna över min rumpa, han klämde till några gånger samtidigt som han började le. Vi backade så att jag tillslut stod tryckt mellan honom och väggen, han tog mina händer i ett fast grepp och placerade dem mot väggen över mitt huvud, och kysste mig på halsen och vidare ned över mina bröst där han stannade ett tag. Små lätta stön lämnade mina läppar, och det verkade trigga Justin ännu mer, då han fortsatte kyssa mig ned över magen, men längre fick han inte gå. ”Babe, vi måste göra oss klara.” Han kollade frustrerande på mig och suckade. ”Varför gör du alltid såhär mot mig?” Jag log mot honom för att slutligen kyssa hans perfekta läppar och dra mina naglar över hans mage.

Jag hade klivit ut från badrummet i bara handduk när Justin kom efter med en kring hans midja. Han knuffade in mig på rummet och låste dörren efter sig. Ett läskigt leende tog över hans läppar och han klev hela tiden närmare mig. ”Snälla.” Jag försökte be snällt, men han fortsätta bara komma mot mig. Tillslut la jag mig ned i sängen och tittade mot honom när han rörde sig mot mig och tillslut kravlade upp över mig. Han kysste mina läppar hungrigt, men det var det enda han gjorde. Han tog inte ens på mig, vilket för mig var konstigt då han tidigare nästan varit helt vild. Han bet mig löst i underläppen och lät sina läppar kyssa mig över halsen. Han la sig ned bredvid mig och drog min kropp intill sig. ”Fan vad jag älskar dig tjejen.” Jag la mina armar om hans hals och pressa mina läppar mot hans.

”Jag måste göra mig klar nu.” Egentligen ville jag inte resa mig upp, men jag hade inget val om jag inte skulle komma till festen med en handduk kring kroppen och håret åt alla håll och kanter. Han tog ett fast tag om mig, och lät sin ena hand glida upp under min handduk. En rysning tog fart över min rygg och jag placerade mitt ena ben över hans så att han kunde röra mig vart han ville. Känslan jag hade i min kropp var konstig, jag hade aldrig vågat bete mig så för månader sedan. Han fick mig att känna mig självsäker, och jag vågade ta för mig. Precis när hans fingrar skulle till att nå min känsligaste del reste jag mig upp och gick mot min väska. ”Hur många gånger ska du leka med mig idag?” Han såg riktigt plågad ut, vilket jag uppskattade till max. När jag hade fått upp ett par matchande underkläder rusade Justin ut genom dörren. Allt jag kände var luftdraget som for förbi mig.

När han kom tillbaka in i rummet hade han med sig en påse som han bara sträckte över till mig. ”Här, sätt på dig dem här.” Sedan lämnade han rummet och gick in på toaletten. Jag stod som en staty med påsen i handen och tittade efter honom. Efter en liten stund öppnade jag påsen och hällde ut innehållet på sängen, men fastnade återigen i koma. Han hade verkligen handlat underkläder åt mig, och absolut inte vad som helst, utan ett par minimala vita string nästan i spets, och en matchande bh, men det var verkligen snyggt. När jag hade fått på mig det kollade jag mig själv i spegeln, och på bara två minuter hade jag gått från vacker till riktigt sexig, allt tack vare det jag hade på mig. Justin var fortfarande kvar inne på badrummet så jag drog på mig min vita morgonrock men stängde den aldrig, utan gick till honom ändå. ”Duger jag?” Han vände sig om och kollade med stora ögon, och öppen mun på mig. Sedan nickade han bara lite tafatt innan han pressade sina läppar mot mina i en passionerad och hungrig kyss.

♥

”Baby, är du klar snart?” Justin hade nog varit klar i minst en timme och all väntan gjorde honom otålig. Själv satt jag framför spegeln och la sminket på rätt ställe, jag ville verkligen vara den perfekta under kvällen. Den Justin inte kunde släppa blicken från. Mina egna tankar skrämde mig, då jag alltid varit den flickan som gömt sig i ett hörn och absolut inte brytt sig om en kille tittat på henne. Jag ville inte vara den jag höll på att bli, jag trivdes för bra i mörkret för att kliva ut i rampljuset. Jag snurrade på stolen jag satt på så att jag kunde se Justin. ”Jag vill inte gå.” Jag vågade inte möta hans blick då jag visste att det skulle såra honom. Han satte sig på huk framför mig och tog mina händer. ”Gumman?” Jag skakade bara på huvudet och var på väg att resa mig upp, men han hindrade mig. ”Hey, prata med mig.” Jag förstod på en gång att han inte skulle ge sig, så jag mötte hans ängsliga blick. ”Jag är inte den här tjejen, jag är hon som hör hemma i mörkret där ingen känner igen henne.” Eftersom att jag hade sminkat mig så gjorde jag allt för att hålla tårarna inne.

Han kysste mina läppar hungrigt och höll mig i ett hårt tag. ”Du är min tjej, och du ska inte behöva vara i mörkret. Vi åker hem direkt du vill, okej?” Han tittade mig hela tiden i ögonen och han hade inte ens behövt säga det åt mig, då jag såg hur mycket han bad med bara sina ögon. ”Okej, hjälp mig med min klänning.” Han reste sig upp och drog upp mig på fötterna för att sedan låta min morgonrock åka till golvet. Hela bilden av oss två tillsammans så gav mig gåshud, hur han tittade mig i ögonen istället för på min kropp, hur han sen plockade fram min klänning och lät mig dra den över benen, för att sedan hjälpa mig dra upp min dragkedja. Han placerade mitt hår på ena sidan och tog i mig försiktigt, precis som att jag kunde gå sönder vilken sekund som helst. När han hade fått upp den kysste han mig på axeln som var fri från mitt hår.

När vi båda tillslut var klara gick vi ned till dem andra. Pattie reste sig upp och stirrade på oss, för att sedan spricka upp i ett glatt leende. ”Vill ni att jag kör er, så kan ni dricka?” Justins hand som befann sig i min stelnade till, och han blev näst intill alldelens vit i ansiktet. Han höll på att svimma när han hörde sin mamma. ”Va?” Hon skrattade till, och jag trodde det var då hon skulle säga att hon skojade, men det kom liksom inte. ”Jag kan också vara en cool mamma.” Justin skrattade till och nickade. ”Okej. Det vore snällt. Men hämtar du oss också?” Hon nickade bara och började gå mot hallen för att sätta på sig skor och jacka. Diane kom fram till oss, ”Gud vad vacker du är.” Jag log och kramade om henne. ”Tack.” Jag var själv väldigt nöjd över klänningen, och hade fallit för den det första jag gjorde när jag såg den, då jag hade varit på staden dagen före tillsammans med Pattie.

Fööörlåååt att ni har få väntat så länge idag. Men solen har lyst och det har varit underbart väder, för första gången på veckor här. Så jag har njutit riktigt mycket idag. 

Men det är ändå självklart att ni får ett kapitel. :) ♥ 

Att vakna upp bredvid tjejen man älskar på nyårsafton kan vara det bästa som hänt mig. Hon var så vacker då hon låg och sov som en ängel. Även om jag visste att hon mådde bra fanns även känslan kvar inom mig från den dagen då hon satt som en sten i min säng och grät för sig själv. Jag smekte henne över kinden och drog bort några hårslingor som hon hade rakt i ansiktet, ett svagt leende tog fart på henne läppar, och jag insåg att jag hade väckt henne. ”God morgon beautiful.” Hon blinkade till med sina vackra ögon och log ännu mer, samtidigt som hon kysste mig på bröstet. ”God morgon.” Hennes röst så tidigt på morgonen kunde få mig ur balans på två sekunder, då den var lite skrovlig och underbart sexig. Hon la ena armen över min bröstkorg och vilade ned huvudet på min axel, hennes bara hud mot min gav mig rysningar över kroppen.

Vi låg kvar i sängen ett tag och bara höll om varandra samt kysstes, vilket jag absolut inte hade något emot då jag gillade hennes närhet. Hon drog sina naglar efter mitt bröst och kysste mig från axeln upp på halsen. Jag blev faktiskt lite förvånad att det var hon som började något sådant, men jag hade inget emot det heller. Dock avbröt hon sig då vi båda hörde hur någon kom i trappen och fortsatte mot dörren. Det knackade till och sedan öppnade mamma dörren, men bara en liten bit. ”Du har besök.” Hon tittade på mig och nickade ned mot ytterdörren, sedan stängde hon igen dörren och gick ned igen. Jag sneglade mot klockan som stod bredvid sängen och såg att klockan var lite före 10 på förmiddagen. ”Vem kommer den här tiden?” Pearl tittade på mig, precis som att jag borde veta vem som hade kommit. Jag skakade bara på huvudet och ryckte på axlarna. ”Ingen aning.” Jag kysste henne och kravlade mig ur sängen för att sedan dra på mig en t-shirt och ett par mjukisbyxor.

I hallen stod Chaz och Ryan med ett brett leende på läpparna, vilket smittade av sig på mig. ”Vad gör ni här?” Båda två hoppade ur skorna och följade med mig in i köket. ”Vi tänkte höra om du hade lust att hjälpa till att smycka lokalen vi har hyrt för festen ikväll. Eller du kanske är upptagen med bruttan?” Båda två tittade på varandra med två äckliga flin, och jag förstod på en gång vad det var dem syftade på. ”Nej, klart jag hjälper till. Nu eller?” Jag plockade ut en vattenflaska från kylskåpet, och Pearl kom in i köket i ett tight linne och ett par små hotpants. Hon ignorerade oss totalt då hon gick mot kylskåpet, det var precis som att vi inte fanns där inne. Alla tre tittade på henne, på samma sätt, vilket skrämde mig en aning, men dem var mina vänner, och jag visste att dem aldrig skulle göra något sådant mot mig. ”Frukost?” Hon viftade till med osten framför näsan på mig, vilket gjorde att jag kom tillbaka till verkligheten. Hon vände sig frågande mot grabbarna vid köksbordet också. ”Ah, visst.”

Jag hade aldrig sett Pearl på det sättet, det kändes som att hon hade mer självförtroende än innan. Att hon var stark den morgonen hon vaknade. Hon placerade sin lediga hand på mitt lår och gav mig koncentrationssvårigheter så det bara sjöng om det. Hon dock, åt sin smörgås precis som att inget hade hänt. Ryan och Chaz pratade på om hur dem hade tänkt att det skulle se ut, och berättade hur mycket folk det var som var bjudna, och jag såg verkligen fram emot att få träffa alla mina gamla skolkamrater då det var ett tag sedan jag såg dem. Hon lät inte handen ligga stilla utan började smeka den högre upp hela tiden. Tillslut klarade jag inte av mer så jag sköt ut stolen och reste mig upp. ”Jag ska bara klä på mig, så kommer jag.” Grabbarna nickade och drack upp sitt kaffe. Jag sprang upp för trappen och in på mitt rum för att sedan sätta mig på sängen, jag var tvungen att försöka få ned pulsen en aning, men det fungerade inte.

Pearl kom in i rummet och stängde dörren lugnt efter sig. Hon log fruktansvärt sexigt mot mig, samtidigt som hon drog lite i kanten på sitt linne, och bet sig i läppen. ”Ge dig, snälla. Du plågar mig.” Jag la mig ned i sängen med händerna för ansiktet så att jag inte skulle kunna se henne. Tillslut kände jag hur hon satte sig gränsle över mig, och när jag sneglade mot henne såg jag att hon bara hade underkläder på sig. ”Baby, säg till dina polare att du kommer sen.” Hon kysste mig på halsen och smekte sina händer innanför min tröja, jag gjorde dock allt jag kunde för att inte röra mig, för att inte visa mig träffad. Tillslut kunde jag inte stå emot mer så jag la ned henne på rygg och pressade mina läppar mot hennes. Hon log där hon låg under mig, och smekte av mig min tröja. ”Baby, vi hinner inte. Jag måste sticka.” Samtidigt som jag sa det kysste jag henne på halsen och smekte henne över magen. Jag hatade att jag missade chansen då hon ville innan mig, men jag kunde inte låta Ryan och Chaz stå och vänta på mig mer.

•

”HEY, Justin.” Ryan knäppte med sina fingrar framför mitt ansikte. ”Vad snurrar i ditt huvud egentligen?” Om han bara visste hur jag lämnade min flickvän. Hon hade all hunger jag någonsin sett i hennes ögon när jag lämnade sovrummet, och det var inget jag gjorde frivilligt då jag inte kunde låta mina vänner vänta. ”Inget, vad ska vi hänga upp nu då?” Chaz fest skulle komma att se ut som ett barnkalas om han fortsatte med alla sina banderoller och glitterfasoner, men varken jag eller Ryan sa något, utan vi skrattade bara. Ryan kollade sig omkring och pekade mot dörren. ”Vi har inte satt upp välkomstskylten än.” Jag trodde han skojade med mig, men tydligen inte då han började vifta med något som skulle upp i taket, precis innanför dörren. ”Vad håller han på med?” Jag kollade mot Chaz som höll på att hänga för massa skit vid fönstren. Ryan vände sig om, han också. ”Han är knäpp i huvudet.”

Efter flera timmar i den där lokalen och en vända på staden, var vi äntligen klara. Chaz blev nöjd och det var väl huvudsaken. Både jag och Ryan hade skrattat oss ut därifrån, medan Chaz inte förstod något. Resultatet av allt blev i stort sett ett barnkalas, men det kunde nog bli kul. Ryan släppte av Chaz först sedan körde han hem mig, och åkte hem själv. Dörren var olåst men det var ingen som var hemma, trodde jag, duschen stod på i badrummet men ingen annan var hemma. Det låg en lapp på bordet i köket. ”Är ute och handlar med mormor och morfar.” Det var mamma som hade skrivit den, så jag förstod att det var Pearl som stod i duschen. Jag sprang upp på övervåningen och badrumsdörren var öppen, och jag fick se en skymt av min vackra flickvän, helt utan kläder. Hon såg dock inte mig, vilket gjorde hela situationen ännu bättre. Jag tog av mig mina kläder och gick in försiktigt, hon hoppade till då hon kände mina händer på hennes mage. ”Gud vad du skräms. Du får inte göra så.” Hon vände sig om och kysste mig.

Tadaaaa ♣ Vad hände där? ^ 

Jag är så sjuuuukt jäävla glad idag alltså. Det känns verkligen när man har biljetterna i handen, även om jag inte har den i handen, men ah, jag har en. Och det är det som betyder. Jag ska gå med min älskade vän Mikaela ♥ Wohoooo, vi ska röja sönder hela globen, vi ska få den att rulla. =D

Jag kan inte beskriva känslan jag hade i min kropp då jag läste att någon vän till mig hade uttalat sig i tidningarna. Jag mådde illa, illa för att någon påstod sig vara min vän, och sedan påstå att jag skulle vara så elak att bara vara ute efter Justins pengar. Om jag ska vara helt ärlig skulle jag kunna älska den grabben betydligt mer om han var fattig och gick med trasiga kläder. Jag struntade fullständigt i om han var Justin Bieber, för mig var han inte det, han var enbart Justin. Den enda människan i världen som jag kunde kalla min vän, som fanns för mig, och som faktiskt älskade mig, trotts att jag inte var populär, eller den tjejen alla andra killar ville ha. När jag vaknade senare på kvällen låg fortfarande Justin och höll om mig. Direkt han kände att jag var vaken kysste han mig på hjässan och drog min kropp om det ens gick ännu närmare sig. Hans kropp gav mig sådan värme och trygghet att jag aldrig ville lämna sängen. Jag tittade upp och mötte även där, en varm blick. Inget leende med läpparna, men han log med ögonen och det räckte.

”Hur kan du vilja vara med mig, efter vad som stod i tidningen?” Jag vågade inte möta hans blick, så jag stirrade in i väggen istället. Han tog ett djupt andetag och suckade en gång, en suck som verkligen kom från hjärtat. ”För att jag är din bästa vän, och jag har inte sagt något till tidningarna.” Jag hade absolut inte räknat med svaret, men det var bra. Det fick mig att le en aning, ett fånigt leende jag inte ville visa honom. ”Och för att jag älskar dig.” Han mumlade det sista mot min hjässa innan han kysste mig där, men jag nöjde mig inte med det, då jag ville ha mer. Han låg och blundade när jag sneglade på honom, och innan han hann se mig så pressade jag mina läppar mot hans. Han ryggade en aning då han inte var beredd på det, men kysste mig tillbaka. Han slickade mig på läpparna och lät sin tunga glida in i min mun, kyssen övergick till hångel och hans händer vandrade över min rygg. Samma hunger som vanligt vaknade inom mig, men jag orkade inte, då jag inte hade någon kraft kvar i min kropp, och han förstod mig då han tillslut bara kysste mig.

♥

”Vad vill du göra på nyår?” Jag och Justin satt tillsammans i köket och åt maten som resten av människorna under samma tak hade ätit under middagstiden. Justin hade till och med tänt massa ljus och ställt en ros på bordet. Jag orkade egentligen inte äta något, men jag gjorde det för att jag var så hungrig. ”Jag vet inte. Har du något planerat?” Han skakade på huvudet och fortsatte äta. Han brukade alltid ha massa saker inplanerat, så jag blev förvånad när han inte hade planerat något på årets största dag. ”Jag tror att Chaz har fest, vi kanske kan gå på den?” Han hade inte träffat sina vänner under tiden som jag hade varit med honom i Stratford, och det gav mig en aning dåligt samvete då jag inte ville vara i vägen. ”Absolut, det kan vi göra.”

När vi hade ätit klart och dukat undan allt så gick vi och satte oss i vardagsrummet tillsammans med Pattie och Diane. Båda två kollade lidande på mig, vilket jag inte ville. Jag hade tyckt synd om mig nog. ”Hur mår du gumman?” Pattie drog ned mig bredvid sig och slog armarna om mig. Jag gillade henne, hon var verkligen en av dem få vuxna jag såg upp till, inte bara för att hon var Justins mamma, utan för att hon var en stark ung kvinna. ”Jag mår bra. Verkligen.” Justin satte sig ned bredvid mig, och tog min hand. Han drog upp mig i sitt knä och kysste mig i nacken. ”Jag älskar dig.” Han viskade i mitt öra samtidigt som han bet mig lätt i örsnibben. Jag ville skratta, men kunde inte för att Pattie satt bredvid mig på ena sidan, och Diane på den andra. Justin förstod nog inte att det han gjorde var inte speciellt passande just då.

”Kan inte vi gå ut och ta en promenad?” Eftersom att jag inte hade varit ute på hela dagen kände jag verkligen att jag behövde komma ut och få lite frisk luft, och lite mer energi. Justin reste sig upp och sträckte ut sin hand mot mig. ”Självklart min sköna.” Jag skrattade till, ett sådant där fånigt flickskratt, och lät honom dra upp mig ur soffan. Pattie tittade efter oss när vi gick ut i hallen. ”Var inte ute för länge nu.” Jag hörde på hennes röst att hon var ironisk, och det fick både mig och Justin att le mot varandra, medans han svarade. ”Nejdå, mamma.” Vi klädde på oss ganska varma kläder och vandrade ut i kvällsluften. Vi mötte Dianes granne som var ute och gick med hunden, och hon hälsade så snällt när vi kom gåendes.

Jag trodde faktiskt att vi skulle få vara ifred från alla paparazzi den tiden på kvällen, men ack så fel jag hade. När vi närmade oss parken kunde jag skymta män med stora kameror i händerna. Jag tvärstannade med Justins hand sammanflätad med min, och jag tror inte att han såg dem för han tittade frågande på mig, men jag hann inte riktigt svara innan det började smattra kring oss och blixtrarna gjorde mig nästan blind. ”Justin, hur kan du vara med henne efter det som stod i tidningarna?” – ”Pearl, skäms du inte?” Frågorna bara exploderade runt oss, och jag ville inget annat än bara försvinna från jordens yta. Jag ville inte att Justin skulle höra deras frågor, och jag ville absolut inte att han skulle lämna mig ensam med dem. Han drog in mig i sin famn och strök mig över ryggen samtidigt som han försökte komma där ifrån.

Det kom två grabbar emot oss, lite äldre än mig och Justin och dem såg hur besvärliga fotograferna var mot oss, så dem såg till att hjälpa oss. ”Hey, ge er. Dra här ifrån.” Dem började putta bort dem, men det hjälpte inte speciellt mycket då dem började fotografera ännu mer. Dem passade väl på att få med dem där två grabbarna på bild också, och sedan hitta på en lögn om att dem slogs eller något. ”Gå bara här ifrån, dem vill inte ha er här.” Av någon konstig anledning lyssnade dem tillslut på vad grabbarna hade att säga, och dem försvann. ”Tack. Verkligen.” Jag stod fortfarande med ansiktet tryckt mot Justins bröstkorg, och ville verkligen gå hem. Justin var vänlig nog och tackade grabbarna, som sedan fortsatte gå mot deras mål. ”Det var en dum idé, kan vi gå hem?” Jag kollade upp på honom och jag såg att han var ledsen, han strök mig på kinden med sina kalla händer, vilket gav mig rysningar. ”Självklart. Förlåt att jag utsätter dig för det här.”

Kommentera. ♥♥♥

Att se flickan jag var så fruktansvärt förälskad i, bli sårad och känna sig nedtrampad av resten av världen med hjälp av alla tidningar, det gjorde mig illa till mods. Det var en sak om dem var på mig och anklagade mig för saker och ting, men när dem gav sig på Pearl tyckte jag att dem gick för långt. Hon kunde inte skydda sig på samma sätt som jag kunde, hon var blottad för omvärlden. Inte ens under mina armar var hon längre trygg, och allt var mitt fel. Hade jag inte dragit in henne i mitt liv hade hon fortfarande haft sin obrytbara bubbla runt sig, och hon hade aldrig behövt läsa om sig själv i tidningen. Hon satt upptryckt i min säng med en kudde tryckt mot bröstet, tårarna rann på henne och jag visste inte längre vad jag skulle göra. Känslan var nästan som att någon slet ut mitt hjärta och trampade på det. Jag stod bara som förstelnad i dörröppningen och tittade på henne.

Tidningarna hade dragit igång ännu en elak sak, dem påstod att Pearl enbart var ute efter mina pengar. Att hon själv hade sagt det till en nära vän. Jag tror inte att det var det som skadade henne mest, det med pengarna, utan faktumet av att någon påstod sig vara hennes vän. Hon har så många gånger sagt att hon aldrig haft någon vän, men att hon skulle göra vad som helst för att få en, en vän hon kunde dela sina innersta tankar med. Mormor och morfar hade sedan ett tag lämnat huset, men mamma var fortfarande kvar för att se så att inte Pearl bara lämnade huset, eller i värsta fall, skadade sig själv. Jag satte mig ned lugnt på kanten av sängen, så att jag inte skrämde henne mer än hon redan var skrämd. Jag försökte ta hennes hand, men hon ryggade tillbaka. ”Gumman?” Min röst var allt annat än normal, men hennes var sämre. Hon mumlade bara tillbaka. ”Gå.” Jag vet att jag borde ha tvekat, att jag inte skulle lämna henne ensam, men jag gjorde som hon sa. Jag reste på mig och lämnade rummet, då jag inte ville skada henne mer.

Mamma satt i vardagsrummet och läste tidningen min mormor tidigare under dagen hade kommit hem med, i vild förtvivlan. Hon la dock ned den direkt jag kom in och satte sig upp ordentligt. Allt hon hade var ett bekymrat ansikte, vilket var det enda jag kunde ge henne tillbaka. Jag ville inget annat än gråta ut i min mammas famn, precis som man gjorde då man var liten och hade skrapat upp knä när man ramlat på den nya cykeln man fått. Hon förstod mig och drog in mig i sin famn, samtidigt som hon strök mig över ryggen. ”Jag vet inte vad jag ska göra.” Tårarna rann på mig, och jag gjorde inget för att stoppa dem. Även om det inte var min uppgift att gråta utan att vara den som tröstade, så orkade jag inte hålla fasaden uppe. Mamma sa inget, men hon fanns där och det var allt som betydde något.

•

Jag hade själv inte läst hela intervjun i tidningen då jag bara genom att se Pearl bröt ihop, inte behövde läsa mer. Hon satt som en staty och stirrade fram då hon hade lagt ned tidningen på bordet sedan försvann hon ut ur köket. Eftersom att tidningen låg på bordet valde jag att ge den en chans, jag ville veta vad det var som hade fått Pearl ur balans. Mamma lämnade vardagsrummet då hon såg att jag plockade upp tidningen. Jag kollade faktiskt igenom alla sidor så att jag inte bara läste det som stod om Pearl. Katy Perry hade skiljt sig, och Mariah hade kommit ut med mer information om hennes möte med mig, som inte ens har ägt rum. Jag suckade högt då det inte längre var en rubrik för omvärlden, Pearl hade tagit över den, på ett negativt sätt. Jag mådde illa när jag kom till den sidan, när jag såg hennes vackra ansikte och ett underbart leende på läpparna.

”Efter ett möte med en av Pearls närmsta vänner kan jag konstatera från en säker källa att Pearl enbart är ute efter Justin Biebers pengar. Min källa har tydligen hört Pearl säga det själv, så det finns inga tvivel på att hela förhållandet från hennes sida är fejk, och min källa tyckte att det var rätt att Justin fick veta det.” Jag klarade dock inte av att läsa mer, jag var tvungen att finnas vid Pearls sida. Jag trodde att jag skulle vara stark nog, men det fanns ingen annanstans jag ville vara än vid henne. Visa henne att jag älskade henne, och fanns för henne, genom vått och torrt. Stegen upp till mitt rum kändes som hundra, fast det egentligen bara var 10. När jag nästan var utanför rummet kunde jag höra hur hon grät i sin ensamhet och det gjorde ont i mig. Hon låg ned med ansiktet mot väggen, men fortfarande med en av kuddarna hårt tryckt mot sitt bröst.

Efter en stunds tittande valde jag att lägga mig ned bakom henne. Jag kunde utan problem känna hur hon ryggade tillbaka och sedan hur hon lugnt viskade att jag skulle gå, men den gången tänkte jag inte vara så elak, jag tänkte inte lämna henne själv. ”Nej, jag går inte.” Hon vände sig mot mig, och hon var allt annat än vacker, hennes ögon var rödsprängda och hennes kinder var svullna efter alla tårar. Jag torkade henne på kinden med min tumme och drog hennes kropp mot min, för att sedan kyssa henne på pannan. Jag hörde hur hon suckade, och hur hon försiktigt lugnade ned sig en aning. ”Jag kommer inte lämna dig. Och helt ärligt bryr jag mig inte i tidningarna. Jag vet att du inte är sån.” Hon tittade mig i ögonen, och för varje gång hon blinkade försvann några av hennes tårar. ”Jag har aldrig haft en vän i hela mitt liv, och nu påstår någon att den är min bästa. Hur kan man då göra något sådant?” Jag önskade att jag hade svar på hennes fråga, att jag kunde ge henne det hon ville. ”Jag vet inte, gumman. Men jag kommer alltid vara din vän, oavsett vad som händer mellan oss.”

Jag vet inte hur länge vi låg där och bara höll om varandra, men tillslut somnade hon, och det var för mig fullt försåtligt då hon hade gråtit i stort sett hela dagen. Jag låg kvar bredvid henne hela tiden och smekte henne lugnt över antingen kinden eller ryggen. Ibland kunde jag till och med kyssa henne på kinden, vilket resulterade i att hon log en aning. Hon var så vacker när hon var helt avslappnad, och jag ville inget annat än alltid ligga med henne så, hålla henne i mina armar och älska flickan ovillkorligt. För det var det jag gjorde. Jag älskade henne så pass mycket att jag blev skadad när folk skadade henne, att jag kände lycka när hon var lycklig, eller en liten sak som att hon log, då log jag. Jag tror inte att hon förstod hur mycket jag verkligen ville vara med henne, och fortsatte det såhär kanske jag inte hade chansen att visa henne heller.

Nu vill jag verkligen veta vad ni tycker. Då jag själv satt och grät när jag skrev detta kapitel. Jag tyckte verkligen att jag fick ned känslorna riktigt ordentligt. Vad tycker ni? 

När jag såg Justin och Pearl tillsammans, hand i hand på alla smågator i Stratford, i alla tidningar mådde jag illa. Jag ville att det skulle vara mig han var kär i, mig han ville vara med, och inte Pearl. Hon var precis som vilken annan tjej som helst. Hon hade inte ens ett speciellt utseende, och det störde mig, att han valde henne framför mig. Jag satt med en av alla tidningar i mitt knä och kollade på massa bilder på både Justin och Pearl. Rubriken lydde, Kärlek bland julkulorna, och så var det massa olika kändis par, och dem i mitten, hand i hand. Jag skrynklade ihop tidningen och kastade den över rummet så att nästan hamnade i min papperskorg. Känslorna i min kropp blev inte bättre av det, dem stärktes en aning då jag insåg att jag låg i min säng, och verkligen tyckte synd om mig själv.

Elena och jag hade umgåtts nästan hela jullovet, i alla fall dem dagarna hon inte hade spenderat tillsammans med Tony. Jag tror att hon hade märkt på mig att något var annorlunda, men hon hade varken frågat eller påpekat mitt konstiga beteende, vilket jag tyckte var skönt. Jag kände mig liten och ensam, även om jag hade henne. Allt jag kunde tänka på var att få komma tillbaka till skolan, där dem flesta eleverna såg upp till mig. Eftersom att jag var en av dem högst rankade i cheerleading laget. Jag drog mitt täckte över huvudet och la mig ned på kudden. Även om jag inte ville erkänna det för mig själv så var jag avundsjuk på Pearl, på tjejen som inte hade något. Det var förnedrande och det var något jag inte tänkte erkänna för någon. Hon hade något jag ville ha, och jag skulle göra allt för att få det.

♣

Jag hade kommit på den briljanta planen för att splittra det vackra paret. Även om det stod mycket om Mariah och hennes barn i tidningarna skulle jag få alla Belibers något annat att läsa om. Jag skulle ge dem smaskigheter om Pearl, då jag redan hade varit i kontakt med en reporter som var mer än nyfiken på vad jag hade att komma med. Spegelbilden av mig själv såg annorlunda ut, även om den egentligen inte var det. Jag hade precis gjort mig klar för mötet med Robert Artsh. På vägen ut greppade jag ett äpple i skålen på köksbordet och hoppade i min bil. Vägen till hotellet han hade satt för intervjun kändes lång, fruktansvärt lång om ni frågar mig. Egentligen hade resan inte tagit mer än fem minuter. Kanske berodde det på att det jag var på väg att göra var fel.

När jag klev in i lobbyn på hotellet reste sig en man upp och kom emot mig, då jag redan hade förklarat vad jag skulle ha på mig, så att han lätt kunde känna igen mig. Han log med hela ansiktet när han sträckte fram handen. ”Robert Artsh, du måste vara Aurora?” Jag tog hans hand och skakade den samtidigt som jag nickade. För att vara ärlig var jag väldigt nervös, men jag visste inte varför. Tillsammans gick vi mot baren och satte oss ned vid ett av dem få borden. Jag trodde från början att vi skulle vara helt ensamma, och att han ville vara ensam om storyn. ”Så Aurora, vad är det du har att berätta för mig?” En kypare kom fram och avbröt mig precis innan jag hann öppna min mun. Han frågade om vi ville beställa något, men vi tog bara en varsin mineralvatten.

”Hur länge har du och Pearl känt varandra?” Jag tänkte tillbaka på när vi gick i skolan tillsammans första gången, hur hon hela tiden hade gått själv, och suttit ensam på varje lektion eller i matsalen. ”Sedan vi var 10 år.” Första lögnen var sagd, och nu fanns det ingen återvändo för att dra sig undan. Han satt med ett stort A4:a block framför sig, och klottrade ned allt jag sa, och troligen allt jag gjorde under tiden, så som om jag suckade eller kliade mig i huvudet. Det är väl så dem brukar göra? Våra glas kom till bordet och jag tog mig genast en klunk för att kyla ned mig en aning då jag helt plötsligt började svettas. Jag tror inte att det syntes, men jag ville ändå få bort det.

♣

Efter hela intervjun lovade han mig att mitt namn inte skulle vara med i tidningen eller någon annanstans. Allt som skulle stå kom enbart från en säker källa, eller från en nära vän till Pearl. Jag ville inte att Justin skulle hata mig efter vad jag precis gjort, vilket han skulle göra om han visste. Jag åkte aldrig hem efter att jag hade lämnat hotellet, jag åkte till stranden istället. Där Justin hade kysst mig helt öppet, efter vår dubbel dejt med Elena och Tony. Jag kommer alltid att kunna tänka tillbaka på det, och känna hur hans läppar lugnt masserade mina. Hur han hade sagt lugnt och försiktigt att vi inte kunde fortsätta där, vilket störde mig, då han fullt öppet visar sin kärlek för Pearl, just det han inte kunde göra med mig.

Jag ringde min bästa vän Elena på vägen hem. Hon svarade efter några signaler, och jag hörde att hon egentligen var upptagen med något, men jag var tvungen att prata med henne. ”Ena. Jag har gjort något dumt.” Jag tror att hon satte sig ned och verkligen släppte allt hon höll på med, då hon började lyssna på mig. ”Vad har du gjort nu, Rora?” Vi hade smeknamn på varandra som vi bara använde när det verkligen var något viktigt. Jag kände hur mina tårar började rinna, och jag var tvungen att svänga in till kanten på vägen för att inte orsaka en olycka. ”Jag har smutskastat Pearl i tidningen.” Hon tog ett djupt andetag men hon var fortfarande kvar i luren. ”Gumman. Det kommer försvinna på två sekunder. Tänk inte mer på det. Pearl förtjänar inte Justin, du…” ”Jag förtjänar inte heller honom. Inte efter vad jag har sagt.”

Förvånade att det var från Auroras Perspektiv? =P 

Hur tror ni detta kommer sluta? :P  

Tillsammans med Jazzy satt jag i sackosäcken och läste en av alla hennes prinsess böcker. Hon frös fortfarande efter snöbollskriget vi hade haft på baksidan, så jag lindade in henne i en filt. Jag fortsatte läsa några sidor för att sedan upptäcka att hon hade somnat. Även om hon sov läste jag klart boken och la henne lite mer bekvämt i min famn. Justin kom in i vardagsrummet och satte sig ned bredvid, för att sedan lägga armen om mig. Han tittade först ned på henne och sedan på mig, ett leende spred sig över hans läppar och han kysste mig på kinden. Jag kände mig som en liten fågelunge som burrade in sig under sin mammas vinge, där jag satt. En värmande känsla flöt i mina ådror och jag kände mig lycklig, jag kunde le tillsammans med honom, utan att det var falskt eller tvångsframkallat, men det fanns ändå en känsla i mig som sa att jag inte skulle släppa in honom mer än jag redan hade gjort. Han kunde med en enkel blinkning krossa mitt hjärta i tusen bitar, och jag hade varken styrkan eller psyket att plocka upp alla skärvor efteråt.

”Du ser ut att tänka en hel del idag. Varför?” Jeremy hade tagit Jazmyn för ett tag sedan då han tyckte att jag och Justin skulle spendera tid på tumanhand. Varje gång han är i närheten både ser och känner jag vart Justin fått sin ödmjukhet ifrån, och jag förstår varför han har miljoner tjejer efter sig. Även om det bara var jag och Justin som befann oss i vardagsrummet så var det ändå precis som att hela världen såg hur osäker jag blev när han ställde mig den frågan. Han drog in mig i sin famn och kysste mig på hjässan. ”Baby, du kan berätta för mig.” Han kollade osäkert på mig, vilket gjorde mig ännu mindre. Jag var redan liten, osäker och var rädd att han skulle lämna mig. Helt ärligt var jag trött på att gråta, speciellt framför honom, då jag tycket han hade sett mina tårar tillräckligt, mer än han egentligen hade behövt. Jag fiskade upp min mobil som låg nedtryckt mellan två madrasser i soffan och plockade fram Auroras sms, utan att jag ens hann fundera räckte jag mobilen till Justin.

Jag vet inte vad som hände, men Justin reste på sig, med min mobil i handen och lämnade vardagsrummet. Det tog inte lång tid fören jag hörde hur ytterdörren slogs igen. Pattie kom in och satte sig ned bredvid mig, och jag kunde höra hur hon pratade, men jag uppfattade inte orden hon sa då jag hela tiden stirrade på dörren, där jag sett Justins rygg försvinna. ”Gumman. Hör du mig?” Tillslut släppte jag in Patties röst, och vände mig mot henne. ”Förlåt. Jag blev bara så ställd när han bara lämnade mig.” Hon tittade förvirrat på mig, men la sin arm om mig och drog in mig i sin famn. ”Han står på trappen, gå dit.” Hon uppmuntrade mig att gå efter grabben som precis lämnat mig ensam i soffan. Jag nickade mot henne och reste mig upp för att faktiskt gå ut till honom, även om jag frös, men att vara tillsammans med honom övervägde kylan.

När jag kom ut i hallen och var på väg att sätta på mig jackan och skorna hörde jag honom prata med någon, men jag uppfattade aldrig något svar så jag antog att han pratade i telefon, och att han var riktigt arg, med tanke på att jag stod innanför en tjock ytterdörr och hörde honom precis som att han stod bredvid mig. ”Hur kan du vara så känslokall?” Han var arg, riktigt arg. Jag har faktiskt aldrig hört honom så tidigare, och det var inget jag ville vara med om igen heller. ”Hon har aldrig gjort dig något, och jag skulle framför allt inte göra henne illa.” Jag ville inte att han skulle vara arg, och utifrån vad jag hörde så var det Aurora han pratade med. Jag tvekade inte en sekund efter det sista han sa, innan jag öppnade dörren och gick ut till honom. Han tittade storögt på mig då han såg hur ledsen jag var, utan att fälla massa onödiga tårar. Jag tog telefonen av honom och la på samtalet för att sedan gå in i hans famn och pressa mina läppar mot hans.

”Du får inte bara gå sådär igen. Jag blev rädd att det var mig du var arg på…” Han avbröt mig genom att lägga två fingrar över mina läppar, och bara den beröringen fick mig att rysa. Han skakade bara på huvudet innan han pressade sina läppar mot mina. Han kysste mig passionerat och viskade med två millimeters mellanrum mellan oss. ”Jag älskar dig. Glöm inte det.” Varje gång han sa så till mig, fick jag dåligt samvete, för att jag inte hade sagt så till honom. Jag ville kunna säga samma sak, men jag var rädd. Rädd för ordet älska, och det har jag berättat tidigare. Då jag inte vill älska honom, för då har vi inget mer att uppnå, och jag nöjer mig med att tycka om och vara kär i honom. Frågan är om han någonsin kommer att förstå det.

♥

”Bry dig inte i Aurora, hon förtjänar inte din tid eller energi.” Jag och Justin hade gått upp och lagt oss för natten då vi var helt slut båda två. Han låg bakom och höll mig i ett stadigt tag kring midjan. Jag älskade hans närhet och värme som hans kropp gav mig. ”Jag vet, men det är så..” ”Svårt? Nej, för oavsett vad hon säger så är det dig jag ligger här tillsammans med, och det borde väl betyda något.” Jag vände mig mot honom så att jag kunde se hans vackra ögon, som glittrade, med hjälp av månen utanför. ”Det betyder allt för mig. Tro inget annat. Men jag har inte samma självförtroende som du har. Jag tar åt mig lätt av vad andra tycker.” Han kysste mina läppar och strök mig lugnt över ryggen. ”Du ska inte behöva ta åt dig av andra än mig. Jag vill vara med dig, och är verkligen beredd på att kämpa för att du ska förstå att jag inte tänker ge upp.” Jag blev rörd, även om jag hört honom säga det tidigare. Jag slöt mina ögon för att kunna koncentrera mig på hans lätta andetag, då jag hörde dem tydligare när jag hade mina ögon stängda.

Jag vet inte vad som hände, men när vi hamnade i sängen blev jag plötsligt piggare än jag var tidigare, och jag tror det var lika för Justin då ingen av oss sov. Han låg och ritade runda ringar på min mage, samtidigt som han då och då kysste mig på axeln. Hans fjäderlätta beröring gav mig gåshud, och hade jag stått upp hade jag nog säckat ihop för att mina knän gav vika. Han såg hur jag reagerade och log mot mig, jag kunde inte göra annat än besvara hans leende. Ingen sa något men det behövdes inte riktigt då vi kommunicerade med ögonen. Han la sig ned på rygg med händerna under huvudet och stirrade i taket. Efter en stund la jag mitt huvud på hans bara bröstkorg och la ena benet över hans för att sedan dra täcket över oss. Jag kände hur han drog sin ena hand över min rygg och jag föll djupare och djupare in i drömmarnas värld.

Finns det några glada ungdomar där ute idag? =P haha ^

Jag håller på och skriver på nästa del, men jag vet inte hur det blir med den. ^^ Får la se era reaktioner. Det är bara dem jag är intresserade av. Hoppas ni får en trevlig måndag. (A) 

På morgonen när jag vaknade var det tomt i sängen, allt som fanns kvar var bara värmen och lukten av Pearl. Jag hörde inget från badrummet och väskan som tidigare legat på golvet låg inte där. En obehaglig känsla uppstod i magen när jag insåg att hon var borta. Jag sparkade av mig täcket och rusade ut ur rummet, för att då inse att hon satt på huk och vek sina kläder. ”Vad gör du?” Jag hade gråten i halsen för att jag trodde att hon skulle åka, att hon bara skulle lämna mig, utan att säga något. ”Jag viker om alla mina kläder så att dem inte blir så skrynkliga.” Det var då jag kom på att hon hade vänt upp och ned på den kvällen innan. Lättnaden som kom gav tårarna fritt tillträde att rinna längs mina båda kinder. Hon tittade upp på mig och såg riktigt skärrad ut. ”Vad hände?” Hon lät svag på rösten vilket fick mig att gråta ännu mer. Istället för att fortsätta vika sina kläder reste hon sig upp och la båda armarna om mig. ”Jag trodde du skulle åka hem.” Hon skakade bara på huvudet mot min bröstkorg. ”Skulle aldrig utan att säga hejdå. Men du och jag har något att prata om idag.” Jag förstod på en gång vad hon menade, och att hon var stark nog att ta upp det gjorde mig glad även om jag inte ville prata om det.

Nere vid frukosten satt vi alla samlade igen, då pappa och mina småsyskon hade sovit kvar. Under hela tiden satt pappa och tittade mystiskt på mig, och jag kunde inte förstå varför, eller vad jag hade gjort som gjorde honom så. ”Bieber, kan inte vi gå ut och leka i snön idag?” Jazzy var den som var piggast, konstigt nog. Med tanke på att hon hade varit vaken mycket längre än många andra kvällar. Jag tittade på Pearl för att se om hon också ville följa med, men hon var den som svarade först. ”Självklart ska vi det. Ät upp din frukost så gör vi oss klara.” Jag älskade att se mina två favoriter komma så bra överens. Det är det viktigaste för mig, går inte min flickvän ihop med min lillasyster kan det bli problem och det är något jag helst inte vill. Mamma fick syn på mitt armband, och log stort. ”Vad fint.” Hon pekade så jag förstod vad hon menade. ”Vad står det?” Jag sträckte över handen åt henne, så hon kunde läsa själv, på dem mest betydelsefulla siffrorna i mitt liv. Pearl log lite hon med, men gjorde inget för att tala om att det var av henne jag fått det.

•

Jazzy byggde en snölyckta på mormors baksida medan Pearl satt på huk bredvid henne och talade om vart hon skulle lägga sina inte så runda bollar. Själv stod jag bara på sidan av och kollade på dem, samt log för mig själv. Pappa höll på att klä på Jaxon sina kläder så att han också fick komma ut och leka med oss. Jag stod tillräckligt nära för att höra vad min syster och Pearl pratade om och det fick mig att le väldigt fånigt. ”Tycker du om min bror?” Pearl tittade på Jazzy och log med hela ansiktet, samtidigt som hennes ögon sa att det fanns saker som hon ville prata om. Hon vände sig mot mig, men svarade ändå. ”Det gör jag, väldigt mycket.” Det där fåniga leendet jag hade blev nog ännu fånigare. Jazzy fortsatte att bygga lyktan då Pearl reste sig och kom mot mig. Att den tjejen ens ägde vinterkläder visste jag inte, då hon aldrig tidigare lämnat LA, som aldrig har snö. ”Kan vi prata?” Jag nickade och tog med henne till mormors altan så att vi ändå kunde hålla koll på både Jazzy och Jaxon.

”Jag vet inte vem den tjejen är, eller varför hon gör såhär mot mig. Det är bara hon som kan svara på det. Men jag kan säga att, jag har aldrig sett henne, och definitivt inte legat med henne. Hon har möjligtvis en son, men han är inte min.” Jag var tvungen att få det sagt innan hon började ställa massa konstiga frågor som jag ändå inte skulle kunna svara på, och därmed göra mig mer misstänkt än jag redan var. På twitter hade mina fans gjort ett uppror, dem var helt hysteriska på den tjejen, Mariah. Och jag förstod det, då dem skyddar mig genom allt. ”Allt jag vill veta är om det verkligen är sant.” Jag visste att jag skulle sitta på möte tillsammans med min advokat då jag återvänt till LA, och jag visste att vi alla snart skulle få svart på vitt att jag inte var far till det barnet som hon påstod. ”Det är inte det. Jag svär på allt. Jag skulle inte ljuga för dig om en sådan sak. Du är värd så mycket mer än lögner. Du betyder för mycket för mig, för att jag skulle kunna göra en sådan sak.” Allt jag sa till henne kom verkligen från hjärtat.

”Jag behöver verkligen dig vid min sida, jag kan inte gå igenom det här själv utan att bryta ihop.” Jag tittade inte ens på henne när jag sa det då jag var rädd att möta hennes blick. Jag ville inte att hon skulle se hur liten jag egentligen kände mig. Hon vred mitt huvud mot hennes, och hennes blick att döma kunde hon se rakt igenom mig, se alla mina brister och fel. ”Jag kommer inte lämna dig. Vi gör det här tillsammans. Okej?” Stenen från mitt hjärta flyttade sig när hon sa att hon inte skulle lämna mig, det var allt jag behövde höra för att veta att allt skulle bli bra. ”Okej, att ha dig är allt jag ber om.” Jazzy avbröt oss då hon kastade en snöboll rakt i ansiktet på mig. Hon började skratta så hon ramlade ihop, vilket fick både mig och Pearl att börja skratta. Hon var så söt i sin rosa overall som gjorde att hon nästan såg ut som en michelingubbe, fast i hennes fall en gumma. Jaxon tittade bara på oss precis som att vi inte var kloka.

•

Efter flera timmar ute i snön med massa lekar var vi alla genomfrusna och rosiga om kinderna, så valde vi att gå in. Pappa tog glatt emot sina två vilddjur, dock inte mig inräknat, då han tyckte jag var för stor för att få hjälp. Pearl klädde av sig och sprang upp på mitt rum för att byta kläder till mjukisar. När jag kom upp stod hon med mina på sig och kammade igenom sitt snöiga hår, då vi hade lekt den sista timmen och hon var väl den som hade legat ned i snön mest. Hon kramade om mig när jag kom in och kysste mig på kinden. ”Byt om nu så vi kan gå ned och äta med dem andra.” Jag ville egentligen inte lämna rummet då jag bara ville ligga och hålla om henne, men hon vann, igen. ”Jag ska.” hon log mot mig innan hon lämnade rummet, men kom tillbaka lika fort igen. Hon rotade igenom sin handväska och plockade upp den där asken som hennes mamma tidigare hade gett henne. Hon tittade på mig samtidigt som hon tog ett piller och svalde det utan vatten, det förstår jag inte hur man kan göra, även om det inte var så stort, men ändå.

Pappa kom in i rummet precis innan jag var klar och satte sig ned på sängen. Han sa inget, men jag såg på honom att han hade något på hjärtat, dock var jag inte så säker på att jag ville veta med tanke på att han såg en aning besvärad ut. ”Så, igår när jag gick och la mig..” Att han bara började så gjorde mig misstänksam mot vad han skulle ta upp, och jag fick ganska rätt då han fortsatte. ”Hade jag lite svårt att sova, med tanke på att det dunkade en aning i väggen.” Jag ville sjunka genom golvet och bara försvinna, men sådan tur skulle jag inte ha. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag stod bara tyst, för att låta honom fortsätta. ”Jag vet att du snart är vuxen, men jag vill inte se dig göra samma misstag som jag. Och med tanke på vad som står i tidningarna..” ”STOPP.” Jag började skratta, även om jag inte visste varför. ”Ser du mig som ett misstag?” Jag spärrade upp mina ögon och kollade på honom. Han skakade hysteriskt på huvudet. ”Nej, nej. Mer att jag gärna hade väntat något år på att skaffa barn.” Jag satte bara upp handen framför honom för att få honom att sluta prata. ”Vi skyddar oss.”

Jahapp, Jeremy hade alltså lite svårt att sova på kvällen där. (A) haha 

Jag har inte ens skrivit klart Chapter 65, så jag vet inte hur det här kommer bli. Sitter lite fast. Så om ni vill vara extra snälla mot mig, så skriv vad ni vill läsa om. Annars kanske jag inte kommer på något. 

(Varning för grov bild!!)

Jag kände hur han drog ned min dragkedja på klänningen riktigt sakta, men jag gjorde inget för att hindra honom, då jag ville lika mycket som han ville. Första gången tillsammans med honom spelades som en film i mitt bakhuvud och jag såg fram emot det som var på väg att hända. Fjärilarna i magen vaknade till liv och det kittlade till i underlivet på mig. Hela kroppen reagerade på bara hans beröring. Hans fjäderlätta händer som vandrade över min bara rygg gav mig gåshud, håret i nacken reste sig. Han la ned mig på rygg i sängen och kysste mig på halsen och vidare ned mellan mina bröst. Jag visste lika mycket som han att hela hans familj var samlade en våning ned, och att dörren till hans rum inte var låst, men det var inget som fick mig att tveka.

Jag krånglade mig ur klänningen och kastade ned den på golvet. Eftersom att det fanns kupor i den hade jag inte haft någon bh på mig, vilket uppskattades av Justin då han fick se mig ligga där endast i trosor. Han satt på knä mellan mina ben och tittade på mig, precis som att han inte sett mig så tidigare. Plötsligt böjde han sig framåt och kysste mina läppar snabbt för att sedan sätta sig tillrätta igen och dra sitt pekfinger från min hals ned mellan mina bröst och vidare över magen, för att slutligen nå min troskant. Av den lätta beröringen styvnade mina bröstvårtor och ett leende spred sig över hans läppar. Även om Auroras sms hela tiden fanns i mitt bakhuvud, och jag var livrädd att han skulle såra mig så kunde jag inte motstå lusten av att vilja ha honom.

Han tog själv av sig sin skjorta, men när det kom till byxorna var jag snabbare än honom. Jag satte mig upp med benen på varje sida om honom och knäppte sakta upp hans byxor. Jag såg hur frustrerad han var då jag inte gjorde det speciellt snabbt, men jag ville ha det lugnt och försiktigt, precis som att det var något som kunde gå sönder om vi skyndade det. Det han och jag hade mellan oss var något vackert, något jag aldrig skulle få uppleva tillsammans med någon annan än just, Justin. Och jag ville inte förstöra det, riskera att allt skulle rasa som ett korthus. När jag hade fått upp dem och dragit ned dem en bit, trixade han av sig dem själv. Båda två hade ett plagg var på sig och situationen blev mer upphetsande.

Jag hade fått ned honom på rygg och satt gränsle över hans ben. Ingen hade sagt ett ord på väldigt länge och jag hade inga planer på att bryta den underbara tystnaden. Jag böjde mig ned så att våra läppar kunde sluta upp tillsammans och hans händer vandrade över min rygg för att slutligen hamna på min rumpa och glida lätt innanför mina trosor. Jag kysste honom ned över halsen och vidare över hans bröstkorg, tills jag kom till kalsongkanten. Hela han stelnade till när jag med hjälp av mina tänder drog ned dem en bit, och tog sedan hjälp av mina händer för att dra ned dem helt. Han var redan hård, men absolut inte fullt ut, han kunde allt bli lite hårdare. Han började stöna, vilket fick mig att rygga tillbaka en aning då jag visste att alla andra kunde höra honom. Jag greppade honom med min hand och började smeka honom, hans stön blev högre och jag blev mer nervös.

Att ligga på rygg var inget jag hade något emot då jag hade Justin över mig. Han slickade mig på halsen och bet mig löst i örsnibben och det fick mig att ofrivilligt stoppa naglarna i ryggen på honom. ”Baby…” Jag vet inte hur högt det ordet kom ut, men det var precis som att jag inte brydde mig, då han fortsatte att kyssa mig ned över magen så att han tillslut nådde mina trosor. Jag kände mig redan naken innan dem åkte av, men det var inget mot efter. Han kollade mig i ögonen och jag såg hur hans längtan och njutning steg, i samma veva som han la sig ned mellan mina ben. Direkt när jag kände hur han slickade sig upp över min ena ljumske ville jag inget annat än känna honom i mig. Jag hade aldrig någonsin haft den längtan i min kropp så det var underbart att äntligen få känna på den. Han började bearbeta mig med både tunga och fingrar, vilket gjorde det fruktansvärt svårt för mig att vara tyst.

Vi provade samma ställning som första gången och det gick en aning bättre, även om det fortfarande gjorde ont, men jag hade sagt åt honom att han inte fick sluta, oavsett hur ont han såg att jag fick. Jag såg på honom att han led, vilket bara berodde på att jag gjorde det, och bara det gjorde ondare. När han tillslut hade trängt in i mig stannade han kvar där och lät mig formas efter honom, han töjde mig. Han kysste mig med mycket tunga och smekte samtidigt mina bröst. När jag började slappna av kände jag hur Justin lugnt och försiktigt började stöta in i mig, och för varje stöt kom han längre in. Allt kändes så präktigt vilket jag egentligen inte ville vara i sängen, jag ville vara allt annat än det jag var utanför den. Jag kände mig som en fin flicka även där, och det var fel. Jag ville att han skulle ta i mig hårt och verkligen visa att han var man, att han i stort sett kunde göra vad han ville med mig.

Jag tog ett fast tag om hans nacke så att jag fick ned det till min nivå, men istället för att kyssa honom viskade jag i hans öra. ”Ta mig baby. Hårt och underbart.” Jag blev rädd för mig själv när jag sa det, men det var precis så jag kände. Han fick en ny glans i sina ögon, en ny längtan och åtrå än jag tidigare sett. Han drog sig ur mig och såg till så att jag hamnade på alla fyra framför honom, han styrde sig in i mig på en gång och jag hann inte ens fundera på vad det var som hände. Han drog upp min kropp mot hans men var fortfarande kvar i mig, och han stötte in och ut i mig, så otroligt skönt. Jag bet mig själv i läppen för att inte skrika rakt ut, vilket jag hade gjort annars. Jag var tvungen att hålla mig mot väggen för att kunna hålla mig uppe på knäna. Jag svankade så mycket jag kunde för att han skulle komma så långt in i mig som möjligt.

Jag kände hur vi båda nådde klimax då han spände sig under mig. Min tredje orgasm var inte alls långt borta och jag var verkligen förvånad över att han hade hållit sig så länge med tanke på att jag verkligen var trång. Hans händer hade ett fast tag om mina bröst och jag såg på honom hur han ville skrika rakt ut, men jag gjorde det första jag kom på för att hindra honom, jag böjde mig ned och kvävde hans stön med mina läppar. Vi kysstes genom båda orgasmerna, och fortsatte ett bra tag efter. ”Du fattar inte hur lycklig jag är med dig.” Han kysste mig på halsen då vi låg sked med varandra. Mitt under allt mys sköljde en obehaglig känsla över mig, en känsla som handlade om Auroras sms. Utnyttjade han mig bara, eller älskade han mig precis som han hade sagt? Jag vände mig mot honom och pressade mina läppar mot hans. Jag ville inte tänka det jag tidigare tänkt, så jag gjorde allt för att skjuta det åt sidan och njuta av tiden jag hade med honom.

Då hände det igen. ^^ Vad tycker ni?