Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 82.

 

Jag mådde så bra när Justin var med mig på sjukhuset. Jag log igen, och mitt hjärta slog hårt samtidigt som båda mina händer hade handsvett. Jag var generad nästan hela tiden, precis som att jag vore nykär, vilket Justin verkade uppskatta då han hela tiden gav mig komplimanger och kysste mig på kinden. Det fanns dock en sak jag saknade när han ändå var runt mig hela tiden, hans läppar. Mina skrek efter hans, kanske inte bokstavligen, men fan så jag kämpade med mig själv. Varje gång han satt nära mig och vi tillsammans gjorde något så såg jag bara hur dem rörde sig, jag hörde aldrig vad han sa. Flera gånger kom han på mig med att stirra på honom, vilket gjorde mig ännu mer generad än vad jag redan var. ”Snälla Pearl, kan du förklara för mig varför du är så här?” Justin satt mitt emot mig i sängen och ännu en gång stirrade jag på honom. Jag la mig bara ned på rygg och la kudden över ansiktet så att han inte skulle kunna se mina kinder som häftigt ändrade färg och temperatur. Jag kände hur sängen sjönk ned lite här och där, men jag hade absolut inte räknat med att hans ansikte skulle vara två cm från mitt när jag tog bort kudden. Hans ögon glittrade, likt diamanter när han såg på mig. Dörren öppnades och in kom en doktor vilket gjorde att Justin satte sig ned igen.

 

 

Läkaren undersökte mig en sista gång för att jag sedan skulle få åka hem. Hade varit där i två dagar då, vilket jag tyckte räckte. Hade fortfarande lite andningssvårigheter, men det var inget jag kunde hantera. Dem sa åt mamma och pappa att alltid hålla ett öga på mig, ifall att det skulle bli värre. ”Skönt att vara hemma?” Jag slog mig ned i soffan och la upp fötterna på bordet samtidigt som Sandy kom och la sig i min famn. ”Verkligen. Hur ser mitt rum ut på skolan?” Mamma tittade på mig och sedan på pappa. Det kunde liksom inte bli värre än det redan var, det var i alla fall så det kändes. ”Allt är förstörd, rökskadat och sådant.” Jag nickade bara, precis som att jag inte brydde mig. Även om det handlade om mina kläder, och min dator speciellt, så fanns det inget jag kunde göra åt saken. Sandy slickade mig i ansiktet, vilket fick det att kittla och mig att börja skratta.

 

 

Jag låg i sängen och funderade tillbaka på samtalet jag hade haft med polisen på sjukhuset. Det var nästan som att dem hade pekat ut mig till den skyldiga, men jag hade gjort allt i min makt för att skydda mig själv. Det var inte jag som hade tänt på, det var Aurora, vem annars. Det är alltid hon som gör allt. Jag kan inte ens döda en myra utan att behöva leta på myrstacken den kom ifrån. Han hade mes stränga ögon tittat på mig, och plockat fram en tändare som troligen användes vid branden. Känslan i min kropp när han bad att få ta mina fingeravtryck kommer aldrig att försvinna. Pappa var kvar hemma med mig under tiden som mamma var iväg och handlade lite nya kuddar och täcken åt mig, eftersom att det inte gick att rädda. Jag älskar min mamma för det, för att hon alltid tar hand om mig, alla har inte samma tur som jag har haft.

 

Jag hörde när en bil körde upp på uppfarten och trodde att det var mamma som kom hem, så jag sprang ned ör trappen och väntade spänt på att se vad hon hade fått med sig hem, då hon alltid handlar massa annat än bara det hon egentligen ska ha. Hon är så rolig när det kommer till sådant, hon säger att hon ska vara borta en timme, men både jag och pappa vet att en timme blir till minst 5 när hon är på staden. Det plingade till på dörren, så redan där förstod jag att det inte var hon som kom. Med två spända ben gick jag mot dörren och blev genast att må hundra gånger bättre när jag såg att det var Justin. Ingen av oss hade bestämt att han skulle komma till mig efter att jag kommit hem. Hela han sken som en sol när jag öppnade dörren, och jag kunde inte låta bli att le minst lika mycket.

 

Vi stod där länge och bara tittade på varandra, precis som att vi blev förtrollande båda två. Ingen närmade sig den andra, vilket jag faktiskt hade hoppats på att han skulle göra. Jag visste att det aldrig skulle hända då det var jag som hade krossat hans hjärta, så jag var den som var tvungen att ta första steget. Dock visste jag inte hur jag skulle våga det, hur jag skulle våga ge mig in på samma sak ännu en gång. Jag var för osäker i mig själv, och visste att jag var tvungen att ändra mig, för att klara av ett förhållande med honom, då jag inte ville något annat. ”Men varför står ni här?” Pappa hade kommit ut i hallen och skrattade åt oss då vi bara stod på trappen. Både jag och Justin blinkade till några gånger innan vi kom tillbaka till verkligheten, och min pappa. ”Jag vet inte.” Jag vände mig mot pappa, men gav Justin en nick som visade att han skulle gå in.

 

 

Väl uppe i mitt rum plockade Justin fram en liten påse bakom ryggen, som han tydligen haft där hela tiden utan min vetskap. ”Jag tänkte på dig när jag åkte förbi affären.” Han sträckte mig den, och jag fick en liten chock. En liter hallon hade han köpt med sig till mig. Med en skeptisk blick tittade jag på honom. ”Hur kan du veta att jag älskar hallon?” Han skrattade åt mig samtidigt som han strök mig över kinden. ”För att första gången vi träffades hade du ett halsband där en berlock var formad som ett hallon, och matchande örhängen.” Jag stirrade på honom, precis som att han hade blivit galen. Hur hade han kunnat komma ihåg det? Det var ju flera månader sedan, men han satt framför mig och bevisade för mig att varje liten detalj räknades. ”Oj.” Jag visste inte vad jag skulle svara så jag tog mig ett hallon istället. Tro det eller ej, men det var det godaste jag ätit på länge, med tanke på att jag levt på sjukhusmat i några dagar. Justin var precis på väg att säga något när jag hindrade honom genom att stoppa ett hallon i hans mun.

 

Åter igen fastnade jag i hans ögon, vilket tillslut även irriterade mig. Varför har jag så svårt att säga att jag älskar honom, när han så många gånger tidigare har sagt att han älskar mig? Jag ville inget annat än kasta mig i hans armar, och aldrig låta honom släppa mig. Tänk att få ta en dag i taget tillsammans med honom. I ren frustation tog jag ett till hallon och la mig ned på rygg i min tomma säng. Jag kände samma sak som på sjukhuset, hur Justin hade kravlat sig upp över dig. ”Vad gör du om jag kysser dig?” Jag svalde högt och visste inte hur jag skulle reagera, men innan jag själv hann reagera på vad jag gjorde hade jag placerat min hand i nacken på honom och sett till så att våra läppar möttes. Jag skojar inte när jag säger att den kyssen hade mest kraft och mest kärlek i sig, som han och jag någonsin har utfört tillsammans.


 

 

Vilken gentleman som frågar vad hon gör om han kysser henne. ^

Yeeyh, dem kysste varandra. 

Det kanske är på väg att bli bra nu. Eller? 


Kommentarer
hanna säger:

skit bra omg började grina

Skrivet: |

Ebba säger:

Qåhh sååååå bra!!!!<333
Meeer!<33:3

Skrivet: | Bloggadress: http://mybieberlovestorys.blogg.se

Cajsa säger:

Riktigt bra kapitel! Åh börjar grina nästan!

Skrivet: | Bloggadress: http://twodiffrentworlds.blogg.se

Felicia säger:

Kommer sakna din novell så in i bomben nu när jag är borta ^^

Svar: Kommer finnas massa nya kapitel för dig att läsa, när du kommer hem igen :) Kom ihåg vilket du är på bara, ^^
Marielle Sjelin

Skrivet: | Bloggadress: http://justindbnoveller.bloggplatsen.se

Wilma säger:

Grymt!

Skrivet: |

Anonym säger:

Jaaa! Jag hoppas det bara blir bättre nu! :)

Skrivet: |

Vicki säger:

Det hoppas jag verkligen!:D

Skrivet: | Bloggadress: http://vickiso.com

Emelie säger:

As bra! <3

Skrivet: | Bloggadress: http://bieberrstorys.blogg.se

Anna säger:

Jätte bra! Log på slutet. Justin är verkligen en gentleman. :D Nu verkar allt bli bra emellanden. Hoppas inget händer nu, de förtjänar varandra. Men lite drama gör bara novellen bättre och bättre om ens gick. För detta är en av de bästa novell bloggar jag läser. ;) Mer!

Skrivet: |

Becka säger:

Hoppas på att det blir mycket bättre nu! Sjukt bra!

Skrivet: | Bloggadress: http://beckagoesrandom.blogg.se

Ebba säger:

Justin är en riktig gentleman! Grymt kapitel! :)

Skrivet: | Bloggadress: http://thatsmile.blogg.se

Mickan - / My Life In My Words säger:

Awe, :') here we go again! Men jag älskar att hon känner såhär igen, även fast hon gjort det hela tiden, men nu vart det liksom svart på vitt :) Men kan hon inte bara skrika ut det, :) Det skulle var hur fint som helst att hon äntligen säger det till honom, och helt oväntat, :) Och jag förstår henne, vem skulle inte drunkna i hans ögon :P Skönt att hon fick komma hem :) Och ännu sötare att Justin kom över, oväntat. :) Men dem är ju så söta när dem beter sig sådär, som om dem är nykära och för blyga för att göra något :D Så förbaskat jävla söt är han! :D Ge mig! Och ännu sötare när han kommer ihåg såna små saker, som ändå blir stora då han kommer ihåg dem, och där kom tårarna, hon ville så gärna och det var som att han läste hennes tankar och så jävla söt som frågar :'D Äntligen, jag hoppas ju att det blir bra nu! :D ♥♥

Skrivet: | Bloggadress: http://miickzz.blogg.se

Felicia säger:

aaaaaaaw, gud vad gulligt!! Sitter här med en tår i ögat. Otroligt bra, du fick verkligen med Pearls känslor på det där perfekta sättet! ;) Längtar redan till nästa. Jag hoppas att allt blir bra med både dom och allt annat med Aurora också. Fast något säger mig att Pearl kommer bli anklagad för att ha tänt på skolan! :/

Skrivet: | Bloggadress: http://justindbiebernovells.blogg.se

Josefin säger:

Nemen gud så sött, ååh smälter nästan! Och det håller på att bli bra, säg att det håller på att bli bra! Men det klart, lite drama gör det bara mer spännande. Men jag hoppas hon säger att hon älskar honom! :) Hoppas nytt kapitel snart!!!! :p ^^

Skrivet: | Bloggadress: http://Www.josefinlife.blogg.se

Ditt namn:

Mail adress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Skriv din kommentar:

Komma ihåg dig?



Trackback