Jag stod som förstelnad efter att han hade viskat i mitt öra, vad ville han mig egentligen? Och vad håller jag på med, varför flirtar jag inte tillbaka när det är allt jag vill? Jag vände mig om och mötte än en gång dem där vackra ögonen, dem log mot mig. ”Hej sexy.” svarade jag honom utan att släppa hans blick. Vi gick och satte oss på massa kuddar i vardagsrummet och pratade. ”Har du ledigt nu eller?” frågade jag honom och tog en klunk av mitt vatten. Han drack öl, men det märktes inte på honom att han var berusad. ”Ja, i två veckor. Sen ska jag vidare i 2 månader.” När han sa det sista kunde jag skymta en liten besvikelse i hans ögon. ”Det blir väl kul, få se världen flera gånger om året och vara 17 år?” Jag slängde ett öga ut mot golvet där alla dansade och fick syn på Alessa som gjorde tummen upp. ”Det är klart det är en upplevelse, men vissa gånger vill jag bara kunna vara just den där 17 åringen, och göra vad jag vill. Det är lite svårt när man bor i en buss, eller på ett hotellrum. Men jag ska inte klaga, jag älskar det jag gör.” Vi fortsatte diskutera lite runt hans karriär, tills vi vart avbrutna av Pam. ”Vill du dansa?” frågade hon och kollade på Justin, och han tackade ja.

Jag satt kvar på kuddarna ett tag, tills jag kände en sting av avundsjuka när jag såg Justin och Pam. Jag vet inte varför, men känslan åt upp mig inifrån. Jag ville inte se något mer så jag reste på mig och gick för att leta reda på Alessa, henne hittade jag i knä på Ryan, men jag gick dit ändå. Ryan log mot mig när han fick syn på mig. Jag var bara tvungen att skoja lite med honom. ”Krossar du hennes hjärta, krossar jag ditt ansikte, deal?” Han tittade på mig med en skrämd blick, och jag gjorde allt för att hålla mig för skratt. Men tillslut bröt det ut, ”Jag skoja bara med dig, eller ja. Jag knäcker nog knäskålarna på dig i alla fall.” Han tittade på Alessa och pussade henne på kinden. ”Jag kommer aldrig göra henne illa, inte medvetet i alla fall.” Svaret jag fick gjorde mig nöjd.

När klockan började närma sig tre på natten så valde jag och Alessa att lämna dem få människorna som var kvar på festen, det kanske var tio kvar. Men jag hade haft riktigt kul, en kväll jag sent kommer glömma. Alessa gick för att leta reda på Ryan och säga hejdå, medans jag gick upp på hans rum för att hämta våra väskor. När jag kom ner igen och tog min jacka kände jag två händer på mina höfter, så jag vände mig om. Där stod han igen, han dyker bara upp sådär, på konstiga ställen. ”Ska du gå?” frågade han och gjorde en ledsen. ”Ja, det är en dag imorgon också, och jag är trött. Men har haft riktigt kul.” svarade jag och blinkade till med ena ögat. Han höll mig fortfarande på höften, men jag kände att hans händer rörde sig till min korsrygg, och han drog mig närmare sig.

I just det ögonblicket ville jag bara ha honom, så nära en människa kan ha en annan människa. Jag ville inte slita min blick från hans men samtidigt ville jag inte utsätta mig själv för vad som var på väg att hända, jag kommer ju liksom inte se honom mer efter detta. Så varför göra så här mot sig själv. Han tryckte sina läppar mot mina, med mer kraft än förra gången. Jag Clarissa Jones har blivit kysst två gånger på en fest av ingen mindre än Justin Bieber. Mina armar som hängde ned för mina sidor innan hade jag nu flyttat upp och lagt runt nacken på honom, jag drog mina fingrar genom hans silkeslena hår. Mitt i kyssen började han le. ”Vad ler du åt?” frågade jag mot hans läppar. ”Jag är glad.” Svarade han och flyttade sitt huvud några centimeter från mig, men våra händer var fortfarande kvar. Jag började fnissa lite för mig själv.

Vi blev avbrutna av att Alessa kom och harklade sig bakom Justin. Jag tog bort mina händer från hans nacke på en gång och försökte krångla mig ur hans grepp, men han ville inte låta mig gå. ”Justin, släpp mig.” sa jag med ett snett leende på läpparna. Efter många om och men gjorde han det, så vi kunde gå. Men precis när jag var på väg ut genom dörren tog han tag i mig och drog in mig i hans famn igen. ”Kan jag få ditt nummer?” viskade han i mitt öra. Men jag viste hur det skulle bli om han fick det, jag skulle vara tvungen att ljuga för honom om Liam, och det ville jag inte. ”Jag har haft jätte roligt ikväll, tro inget annat. Men det var en kväll. Du, jag, oss, kommer inte funka. Så tyvärr. Inget nummer!” svarade jag, och jag såg verkligen hur besviken han blev, men det var bäst så. Han skulle ändå inte vilja ha mig när han fick veta att jag hade en två årig son hemma.

När jag gick ifrån huset vände jag mig inte om en enda gång, dels för att jag inte ville se hans besvikelse och för att jag inte ville såra mig själv. Egentligen hade jag bara velat skrika ut mitt nummer, jag menar, vem hade inte? Men nej, det hade aldrig funkat. ”Hur mår du?” frågade Alessa när vi nästan var hemma hos mig, då hon skulle sova där. Vad svarar man på den frågan när man egentligen vill lägga sig ned och skrika att man ångrar sig? ”Jodå, jag mår bra. Det är glömt imorgon.” När dem orden kom ur min mun vart jag förvånad själv, jag ljög ju, och hon kunde säkert läsa av mig också. Hon la en betryggande arm över mina axlar. ”Det kommer lösa sig, varför gav du det inte en chans?” jag funderade ut ett bra svar länge, ett som inte bara skyddade mig, utan även honom. ”För att jag inte vet hur han skulle reagera över Liam, och hur hela världen skulle ta det. Jag kan inte bara tänka på oss, alla hans fans som följer varje steg han tar, jag tror inte dem skulle bli så glada över hans beslut då.” Hon tittade på mig och spärrade upp ögonen, enda gången hon gör så är när hon ska skälla. ”Men är du inte riktigt frisk? Jag såg hur både du och han föll, bara genom att ni tittade på varandra. Hans beslut ska ju inte styras av hans fans. Och angående Liam, ge det en chans. Snälla?” Jag svarade inte henne för jag skulle låsa upp dörren.

Vi slutade diskutera det där när vi klev innanför dörren. Skönt var det, tyckte jag. Vi gick båda in i köket och tog vatten, vi var nog ganska törstiga med tanke på att man behöver vätska efter att ha druckit mycket alkohol. Sen fortsatte vi upp till mitt rum och in i badrummet för att skrubba tänderna och tvätta bort sminket. Jag har en dubbelsäng med två täcken, så jag slipper släpa fram och tillbaka på massa madrasser om folk ska sova här, vilket ingen har gjort hittills, men ändå. Så jag och Alessa delade säng. Hon somnade nog innan hon ens hade lagt huvudet på kudden, jag hörde hur hennes andetag blev tyngre och högre. Själv låg jag vaken ett tag, jag var trött då jag gick från Ryan, men inte nu när jag låg i sängen. Jag låg och funderade på om jag verkligen hade gjort ett bra val, men jag höll fast vid det. Jag har träffat han en gång, upplevt min dröm, och så ska det förbli, en dröm.

Var inte rädda med att komma med idéer, jag behöver många sådana. :) Ibland kan man köra fast, men ibland kan man även bara behöva lite små saker. Och jag vet att ni vill ha nya kapitel så fort som möjligt, så kom med förslag. Jag säger inte att den ena är sämre än den andra. ^

10 kommentarer, sen kommer nästa. Jag vill veta vad som är bra och vad som är dåligt. :)

Det välde in folk när klockan började närma sig tio, och festen var nog i sin högsta topp. Alla människor som befann sig under taket var helt otroliga, festen var helt galen och jag skulle ha ångrat mig om jag inte gick och fick höra snacket efteråt. I nästan tre timmar hade jag spanat i smyg efter Justin, men hade inte sett honom överhuvudtaget, så jag gav upp. Alessa hade fått upp sina ögon för Ryan, dem stod nu på dansgolvet tätt ihop. ”Vist är dem söta?” det var Celia som hade kommit upp bredvid mig, jag kunde inge annat än hålla med. Mina fötter var runda nog egentligen, men jag fortsatte dricka.

Helt plötsligt slog dörren upp och in kom Pam, skolans snobb. När jag började på Stratford High så var hon den första som började viska bakom ryggen på mig, men hon gav upp efter ett halvår, då hon märkte att jag inte tog åt mig. Fast egentligen gjorde jag det, men jag visade mig inte svag för henne, det var exakt det hon ville. När hon nu fick syn på mig gick hon rakt emot mig, ”Och vad gör en tjej som dig här?” sa hon med spydig röst. Jag tittade bara på henne, och skulle precis vända mig om och gå, då hon tog tag i min arm. ”Jag ställde dig en fråga, vad gör du här?” Jag himlade med ögonen och log ett hånfullt leende. ”Precis som andra, har kul. Men det var ju tills du kom.” Nu fick jag chansen att gå, och precis när jag vände mig om gick jag in i någon. Jag bad om ursäkt och gick, utan att ens kolla vem det var.

Jag satt själv ute på altanen och kollade på den stjärnklara himmelen, vackert. Min mobil pep till som jag hade i bh:n, så jag plockade upp den och såg att det var ett sms från Celia, hon skrev att hon hade gått hem, huvudverk, var hennes ursäkt. Kul, tänkte jag, Alessa sitter fast i Ryan och Celia har gått hem, vad ska jag göra då?

Det började bli kallt så jag valde att gå in, men precis när jag skulle öppna dörren, så var det någon som öppnade den inifrån, den slog mig rakt i pannan och jag föll bakåt. Jag tittade upp och kunde inte bli mer irriterad, Pam. ”Se dig för.” sa jag innan jag slet upp dörren och gick in. Jag försökte hitta till toan, men det var omöjligt för det fanns minst 10 dörrar, men tillslut hittade jag den, och skulle precis ta i handtaget när dörren flög upp och min dröm stod framför mig.

Han log åt mig, och gick förbi mig, medans jag stod där som ett fån. Jag låste in mig på toan och granskade mig i spegeln, en bula i pannan började ge tecken. Jag kunde inte förstå i min vildaste fantasi att jag precis mött Justin Bieber. Jag sa ingenting till honom, jag log inte när han log mot mig, vad är mitt fel? Hade jag haft ett gott själförtroende hade jag dragit med honom in på toan och tryckt upp honom mot väggen. Men nej, istället står jag där och ser dum i huvudet ut. Han var så mycket vackrare i verkligheten än på alla bilder jag sett honom, hans markerande kindben gav hela hans ansikte en ny form, och hans ögon, behöver man ens säga mer?

En timme senare efter mer alkohol hade jag valt att gå över på vatten, just för att inte spåra ur. Alessa hade släppt Ryan och hände med mig nu, vi satt vid köksbordet och pratade om massa. ”Så, gillar du Ryan?” Jag log mot henne när jag frågade, jag ville se hennes reaktion. Och den kom, för hon kollade i bordet innan, sen kastade hon upp blicken på mig. ”Jag tror det, jag vet inte. Får se imorgon när alkoholen har gått ur kroppen, men jag har inte gjort något jag ångrar i alla fall.” Jag var glad för hennes skull, att hon äntligen hittat någon hon kanske kan dela sitt liv med, om det går så långt, har ju ingen aning om vad han tycker om henne.

När klockan började närma sig tolv stod jag lutad mot väggen i vardagsrummet och kollade på alla som dansade, jag hade inte sett till Justin något mer, och det var lite synd. När jag stod där i mina egna tankar och insåg att jag hade fruktansvärt ont i mina fötter så stod han helt plötsligt framför mig. Med samma leende på läpparna som alltid. ”Hej, dig har jag inte sett förut. Förutom utanför toan.” sa han med ett leende jag inte kunde strunta i att besvara. Jag sträckte fram min hand och hälsade, ”Clarissa” Han ställde sig bredvid, och började föra en konversation med mig. Vi pratade ett tag om lite allt möjligt, men inget personligt.

Jag märkte i ögonvrån hur han tittade på mig, men jag vågade inte möta hans blick ifall att jag skulle rodna. Det är det värsta jag vet, och vad jag hört är han expert på att få tjejer till det. Men mig ska det inte hända. När jag inte mötte hans blick blev han nog lite besviken, och det såg precis ut som att han skulle gå, men han ställde sig framför mig med varsin arm på varje sida om mitt huvud mot väggen. Vad som än hände, fick det hända. ”Du är den vackraste i detta hus.” Sa han och kysste mig på kinden. Då var jag bara tvungen att möta hans blick, och jag blev som hypnotiserad av dem djupa bruna ögonen. Han stod fortfarande kvar likadant, och jag bet mig löst i läppen för att inte skrika rakt ut.

Helt plötsligt var det någon som hoppade in i honom så att hans kropp trycktes mot min och hans läppar var bara några centimeter från mina. Jag kunde känna hans andetag, och hur han flyttade sin högra hand och drog den löst över min kind. Jag vek ned blicken i golvet, men han var snabb med att lägga två fingrar under hakan på mig och lyfta upp mitt huvud så jag tittade på honom.

Han tryckte sina läppar löst mot mina, den stöten som gick igenom min kropp kan jag inte beskriva. Vi nuddade egentligen bara varandra, men den var så laddad. När han slutligen släppte taget om mig, tittade han mig i ögonen och lutade sig mot mig igen. ”Jag garanterar att du har dem godaste läpparna här inne också.” Nu rodnade jag stort, jag kände till och med hur nyansen i mitt ansikte ändrade sig fort. Alessa kom fram till oss när Justin hade flyttat på sig, hon drog iväg mig in på toan, låste och ställde sig för dörren. ”Varför gör du detta?” frågade jag och kollade mig i spegeln. ”Jag såg er, berätta.” Hon log med hela ansiktet, jag antog att hon var lika överraskad som jag. Jag satte mig på handfatet och började berätta för henne om hur jag nästan sprang in i honom utanför toan, och hur det slutade med att han kysste mig.

Hon släppte tillslut ut mig därifrån och bad mig berätta allt imorgon, för hon trodde mig inte. Så hon ville se om jag hade samma story då också. Jag gick ut i köket medans hon försvann in i folkmassan i vardagsrummet. Jag var bara tvungen att ta mig ett glas vatten, när jag stod och fyllde på ett glas kände jag hur någon ställde sig bakom mig. ”Hej beautiful.” Hade jag inte haft tjockt hår hade det troligtvis stått rakt ut just nu på grund av rysningen som gick från svanken och upp på huvudet, hans röst.

Minst 10 kommentarer. :)

”Du får inte tänka så nå mer, aldrig! Du är hur fin som helst, du har en personlighet många tjejer skulle dö för. Och glöm inte bort den perfekta kroppen.” Celia fick mig att skratta när hon sa den sista meningen, vadå perfekt? Ingen är det, och allra mins jag. Jag ser ut som vilken tjej som helst. Men jag är nöjd med mig, det är jag, men perfekt är jag inte. ”Äh, sluta. Det där är inte sant!” Hon tittade på mig och himlade med ögonen, precis som att jag hade dragit världens lögn, och blivit påkommen.

Vi satt alla på bänken under tiden som Liam lekte, just nu satt han med en liten tjej, hon såg ut att vara lika gammal som Liam. Dem åkte rutschkana och skrattade tillsammans. Det var verkligen kul att se honom leka med någon, var ett tag sedan han gjorde det. Allt jag har gjort fram till idag är för min egen skull, har inte tänkt på att Liam tagit skada av det. Men nu hade han någon att leka med, och jag tänkte inte störa.

”Är det någon speciell anledning till att Ryan ska ha fest?” Jag var tvungen att fråga, jag kände faktiskt nu för att verkligen gå. Men det var ett problem, och det var. Vem kunde ta Liam? Mamma hade klar gjort för mig att hon skulle iväg till Toronto igen, och kolla till sin nyöppnade butik. ”Ja, Justin kommer hem.” Svarade Alessa, och log. Hon vet att jag tycker att han är grymt snygg, men inte gillar hans musik. Sen har jag absolut ingenting emot honom, jag känner honom inte, så dömer inte heller. Jag vet absolut ingenting om honom mer än hans namn, ålder, och att han kommer härifrån. ”Oh, trevligt. Får man något snyggt att titta på i några dagar då.” Svarade jag och log med hela ansiktet, Alessa och Celia bara skrattade och skakade på huvudet.

”Liam, nu ska vi gå hem.” Ropade jag, men han bara skakade på huvudet och sprang upp i rutschkanan igen, så att jag inte kunde få tag i honom. Alessa och Celia hade redan gått hem, jag försökte få med mig Liam då också, men gick inge bra. ”Kom nu, ni får leka någon annan dag.” han tittade på mig och jag kunde skymta ett litet leende. Under tiden som han åkte ned gick jag bort för att prata med den lilla tjejens pappa. Vilket det visade sig att det var. Vi bytte telefon nummer och han sa att han skulle ringa nästa gång dem besökte Stratford, det visade sig att dem bodde en bit utanför. ”Så Liam, kom nu, du får säga hejdå till Jazmyn.” Jag hörde på långa vägar att han sa hejdå och att han kom springandes mot mig. Han såg riktigt trött ut, det kan jag förstå med tanke på att han inte lekt så här mycket på jätte länge, så nu kommer han somna fort.

När vi kom hem satt mamma i soffan och kollade på tv. Jag var tvungen att fråga henne om inte Liam kunde få följa med henne. Men jag kunde nog räkna ut svaret. ”Mamma, kan jag få prata med dig?” hon tittade upp på oss precis som att hon inte ens hade hört att vi kom in, när jag ser på henne ser jag min egen spegelbild, fast lite äldre. Vi är jätte lika varandra. ”Självklart gumman, kom och sätt dig.” Hon klappade på platsen bredvid henne i soffan, och jag gick dit för att sätta mig. ”Imorgon har Ryan fest, och jag vill jätte gärna gå. Kan inte du ta med dig Liam. Snälla? Jag ska aldrig mer fråga något.” Jag gav henne min sötaste blick, så att hon inte skulle kunna säga nej, men jag såg på henne att det var kört. Sen sprack hennes ansikte upp i ett leende, ”Självklart, du har setat inne varje helg och hela dagarna efter skolan nu i två år. Så vist kan jag ge dig möjligheten att träffa lite folk.” Hon förstod nog inte hur glad hon gjorde mig. Jag kastade mig i hennes famn och pussade henne i hela ansiktet.

Undertiden som Liam försökte sova packade jag ned lite kläder och leksaker åt honom i en resväska som han skulle ha med sig. Dem åker redan vid 8 på morgonen, så då hinner jag inte packa. För jag hade tänk ta mig en sovmorgon, om Liam inte väcker mig. Man vet aldrig. Han somnade ganska fort, och jag gick ned till mamma för att göra mig en macka och lite te. Vi satt och kollade på TV, America's Funniest Home videos. Både jag och mamma älskar dem få klippen som visas på en timme. Vi kan skratta halvt ihjäl oss. När det var slut valde jag att gå och lägga mig. Men kom på att Alessa och Celia inte viste om att jag skulle med och röja festen imorgon, så jag tog upp mobilen.

”Tjena brudar, då jag skickar samma sak till er båda. Imorgon är det fest som gäller. Mamma tar med sig Liam till Toronto, och jag är barnledig ;) Kom till mig när ni vaknar, och ta med er era fest kläder. CYA.”

Bara några få minuter efter att jag skickat det fick jag det första svaret. Det var från Alessa.

”Woooohoooo, jag kommer till dig imorgon, fan va kul vi ska ha det. Sov gott! =)”

Jag svarade inte på det, utan gick in i badrummet och tvättade av mig mitt smink och borstade tänderna, finns inget värre än att inte borsta dem innan man går och lägger sig. Smaken man har i munnen då går inte att beskriva, så äcklig den är. Precis när jag släckte lampan på badrummet pep det till i min mobil igen, så jag antog att det var från Celia.

”Yeah, partybrudarna ska visa hur man gör. Fan va kul, speciellt för dig så får se din kändiscrush. ;) Se till att det blir något att minnas. Ses imon. Sov gott!!!"

På morgonen, eller ska jag säga tidig eftermiddag, när jag vaknade var jag verkligen utvilad, klockan på mobilen visade halv ett. Jag kravlade mig ur sängen och drog på mig min morgonrock som låg slängd på golvet, precis som vanligt. Jag gick in i badrummet och fick en chock när jag såg mig i spegeln, mitt hår stod åt alla håll. Men det skulle snart vara fixat, jag hoppade in i duschen och skrubbade kroppen ordentligt. Rakade benen och hade i en hårinpackning i håret. Jag kände verkligen för en makeover, men det var inget jag hade tid med idag. När jag kom ur duschen letade jag på ett par matchande sexiga underkläder, man vet ju aldrig vad som händer ikväll. En mjukisdress från Victoria Secret fick det bli nu på dagen, tills fest kläderna skulle på.

Precis när jag hade klätt på mig och dragit en borste genom mitt hår ringde det på dörren, så jag gick ned och öppnade, där stod dem, Alessa och Celia i liknande mjukisdressar som jag. Vi skrattade åt varandra innan jag släppte in dem. Vi bestämde att vi skulle laga lite mat, spagetti och köttfärssås fick det bli. När jag kom in i köket låg det en lapp på bordet.

”Hej Gumman! Försök nu att slappna av ikväll, ha riktigt kul och få inte dåligt samvete för att jag har Liam med mig, han är i trygga händer och vi älskar dig. Vi kommer hem imorgon på kvällen, ska ta med honom till det stora äventyrsbadet i Toronto. Ring om det är något! Puss, mamma!”

Jag log när jag läste lappen och kände direkt att jag skulle ja riktigt kul ikväll. Vi satt kvar i köket efter att vi hade ätit, tills jag fick syn på vad klockan var. ”Brudar, dags att fixa sig. Klockan är 5, och vi skulle vara där vid 7.” Vi gick alla upp på mitt rum och började fixa oss, tills Alessa kom på att hon hade med sig lite dricka, hon öppnade en vinflaska medans jag hämtade tre vinglas. Det var länge sedan jag drack, så detta kunde sluta kul. När vi alla var klara hade Alessa på sig en marinblå kort klänning (som inte lämnade mycket åt fantasin) med höga klackar, sitt svarta långa hår utsläppt med lockar. Celia hade en mörklila hög kjol, ett vitt linne instoppat och en svart kavaj över, och sitt korta blonda hår spretade åt alla håll, skit snyggt. Själv hade jag på mig en gul fodralklänning med svarta kilklackar, och mitt långa bruna hår hade jag tuperat. Vi var riktigt snygga. Innan vi hemifrån mig tog vi ett kort så vi skulle minnas kvällen.

När vi kom hem till Ryan var festen i full gång och han öppnade dörren, riktigt snygg var han. Ett par svarta jeans, och en ljusblå t-shirt med ett skate tryck på, till en blå keps. ”Fler brudar. Det behövs. Kom in” sa han och log med hela ansiktet. Vi gick förbi honom in. ”Finns det någonstans vi kan lämna våra väskor?” frågade jag artigt, och han visade oss sitt rum. Vi la väskorna där på sängen och sen gick vi ned till festen. Det var fullt med folk jag aldrig sett. Men kul skulle det bli att äntligen få slappna av.

Hur ska jag kunna tacka er nog? Ni förstår inte hur glad jag blir av alla kommentarer som ni ger mig. Ni gör så jag skriver, :) Tack! 10 Kommentarer på detta, så kommer nästa.

Jag vaknade på morgonen med ett ryck, och insåg att jag hade försovit mig. På fredagar börjar vi klockan åtta, och nu var den redan halv tio. Det var inte konstigt heller, med tanke på att Liam hade hållit mig vaken hela natten, han hade fått hög feber och spydde. När det kommer till sådana punkter har jag bett mamma hålla sig utanför, jag vill klara av det själv, någon gång måste jag ju det, har inte alltid henne med mig. Men nu på morgonen så hade mamma varit snäll och sjukanmält mig, så att jag kunde få sova ut. Hon hade lagt en lapp bredvid mig i sängen. Även om jag inte ville gå på festen imorgon så kunde jag ändå inte, mamma skulle aldrig ta Liam nu, när hon har vart så snäll mot mig idag.

När jag kom ned efter att jag hade duschat så satt hon med Liam i knä och kollade på tv. ”Hej mamma. Tack för hjälpen.” Hon tittade upp på mig och la ned Liam i soffan, som fortsatte kolla på tv. Hon kramade om mig, ”Jag hörde inatt, så jag tyckte du skulle få sova ut lite. Det är jobbigt, jag vet.” Hon såg verkligen lidande ut.

Frukosten stod kvar på bordet, så jag bredde mig en macka och gick tillbaka upp på mitt rum. Mobilen låg och lyste, så jag antog att någon hade försökt fått tag i mig, och det kan man ju säga. Tre missade samtal och 2 SMS. Allt från både Alessa och Celia.

”Clarissa, vart är du? Vi är oroliga för dig, det känns som att du döljer massa saker för oss. Och vi är dina vänner, vi finns alltid för dig. Ring mig när du ser detta.”

”Snälla vännen, ring mig.”

Jag viste inte vad jag skulle göra, skulle jag berätta för dem två så kanske dem skulle vända mig ryggen till. Det är det sista jag vill, men jag kanske måste, dem är ju som sagt mina vänner, och för dem ska man nog inte ljuga. Jag började skriva på ett sms, men raderade det och började på ett nytt, så där höll jag på ett tag, tills jag fick iväg ett.

”Hej, förlåt mig. Men det finns saker ni inte vet om mig, kom hem till mig när ni slutar.”

Innan dem kom så gick jag ner till mamma igen och berättade för henne att jag tänkte berätta det för Celia och Alessa. Hon reagerade inte som jag hade hoppats på, men det är mitt beslut, hon kan inte ställa sig för det. Och det kommer bli lättare för mig att förklara för dem varför jag kommer försent och måste hem tidigt. ”Hur tror du att dem kommer reagera?” Mamma tittade på mig med en underlig blick. ”Jag vet inte, men jag hoppas att dem reagerar som jag vill, och att dem inte lämnar mig. Men det är en risk jag får ta.”

Vi hade precis börjat med maten då det ringde på dörren. Det kunde inte vara dem, för klockan var inte ens ett, och på fredagar slutar vi inte fören halv fyra, det suger, jag vet. Mamma gick och öppnade dörren, och jag hörde direkt att det var dem två, hur ska jag lägga fram detta nu då? Jag funderade ett tag på vad jag skulle säga, och hur jag skulle säga det, innan jag gick ut i hallen. ”Hej, vad gör ni här nu?” frågade jag och gav dem en förvirrad blick. Dem tittade på varandra, ”Vi förstod att det var något viktigt, så vi kom så fort vi kunde. Vi är dina vänner, så vi finns här.” Jag tittade fortfarande på dem, ”inte efter jag berättat” viskade jag tyst för mig själv.

Innan vi hade gått in i vardagsrummet hade mamma tagit med sig Liam upp, så han fick leka i sitt rum ett tag, jag ville berätta för dem innan jag tog ner Liam. Vi pratade på om massa olika saker, bl.a. vad dem hade fått göra i skolan, och om jag hade missat något. ”Så vad var den riktiga anledningen till att vi skulle komma?” frågade Celia. Jag reste mig upp utan att säga ett ord, och gick upp på övervåningen och hämtade Liam. När jag kom ned trodde dem säkert att det var min lillebror, som alla andra har trott. ”Bli inte arga på mig nu, jag behöver er verkligen. Okej?” Dem tittade på varandra och funderade nog verkligen på vad jag skulle säga. ”Okej” svarade dem båda.

”Så tjejer, möt min son, Liam” sa jag och ställde ned Liam på golvet. Både Celia och Alessa tog ett djupt andetag, jag vet inte vad dem tänkte på, men antingen var det ”vem är pappan” eller ”hur gammal var hon när hon fick barn”. Egentligen ville jag inte göra detta, men dem är mina vänner, och jag borde inte ljuga för dem.

Deras första reaktion var väl inte den jag hade hoppats på, men den försvann fort. Men när jag hade svarat på alla deras frågor satt dem som två statyer, jag ville inte att dem skulle tycka synd om mig som hade blivit våldtagen, för det kan jag göra själv, och har gjort det i två år. Jag börjar komma över det nu. Jag vill att vi ska vara lika bra vänner som vi alltid vart. Jag har bara bott här i ett år, men det känns som att jag känt dem hela mitt liv.

”Han är verkligen lik dig, lika söt och lika mycket energi.” Alessa kunde verkligen muntra upp en, och nu satt hon och busade med min son i knä. Jag kunde inte bli gladare än när mina vänner kommer överens med mitt eget kött och blod. ”Hur har du kunnat hålla detta hemligt för oss?” Celia var nog fortfarande lite förvirrad efter att jag hade släppt bomben, och det kan jag förstå. Jag skulle nog också vara lite så. ”Jag vet inte, duktig på att ljuga, skulle jag tro. Men det är slut på det nu, ni vet om det. Och jag är glad jag berättade det för er.” Vi kramade om varandra, och dem stannade på middag.

”Mamma, kan inte vi gå ut?” jag såg på Liam att han väldigt gärna ville gå ut. Men jag själv är livrädd att vi ska stöta på någon från skolan, som ska döma mig. Det vill inte jag. Men för min sons skull, ”Klart vi kan gubben. Fråga om tjejerna också vill följa med.” Han sprang ut i vardagsrummet eftersom vi var i köket och jag hörde honom när han frågade dem. ”Vill ni följa med till lekparken?” Celia kom in i köket med Liam i famnen. ”Självklart följer vi med, vem kan säga nej till ett charmtroll som dig?” Det glädje mig att dom kom så bra överens.

När vi kom till lekparken sprang Liam direkt fram till gungorna, Alessa gick med honom dit och satte honom i gungan och gjorde fart. ”Får man fråga en ganska privat fråga?” frågade Celia när vi satte oss på en bänk. ”Det är klart du får.” Hon tittade inte på mig, men jag säg ändå hur hon tänkte. ”Hur kommer det sig att du behöll Liam, efter att ha blivit våldtagen?” Hennes sätt att fråga var bara ren nyfikenhet. ”För att jag trodde helt ärligt att ingen människa skulle kunna älska mig igen. Om min pojkvän som även var min bästa vän kunde göra något sådant mot mig, skulle vem som helst kunna göra det. Jag var helt ärligt rädd att aldrig mer få chansen till att få ett barn.”

Först och främst vill jag tacka för alla fina kommentarer som jag har fått på första kapitlet och på prologen. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er. Och sen vill jag uppmana er åt att fortsätta sprida denna blogg, jag börjar på något sätt att tappa läsare. Men jag älskar er som fortfarande är kvar. På detta kapitel vill jag ha minst 10 kommentarer, och jag vill att alla berättar för mig vad som är bra, och vad som är dåligt.

“Mamma, dags att kliva upp” den meningen vaknar jag av varje morgon, och det är ingenting som stör mig, för det är min son som uttalar dem få orden. Han är min personliga veckarklocka, jag får aldrig sova längre än till 8, så det är väl lika bra att kliva upp. ”Mammas lilla gullegris, kom hit” jag sträckte ut armarna mot honom och han klev upp i sängen och gosade ned sig i min famn. Hans personliga doft är det bästa jag vet. Vi låg kvar i sängen och mös till klockan vart halv 9, då han började hoppa i sängen som ett bevis på att vi legat ned för länge. Jag startade tv:n och gav honom fjärrkontrollen under tiden jag tog mig en dusch. Jag har aldrig tid att duscha länge, det är in och ut som gäller. När jag var klar klädde jag på mig och gick ut till Liam som satt fastklistrad framför Svamp Bob. Istället för att störa honom ställde jag mig framför spegeln och kammade igenom mitt mörkbruna, långa, vågiga hår och satte upp det i en hästsvans.

”Liam, kom nu. Vi måste gå.” Jag stod i hallen med både skor och jacka på. Mamma som vanligtvis brukar passa Liam när jag ska till skolan hade inte tid idag. Hon var tvungen att åka iväg på ett möte, hon jobbar inom mode, och reser mycket. Så vår granne brukar vara snäll och ta hand om honom, hon är en ensamstående äldre kvinna, utan egna barn. Jag kan lita på henne, och det är skönt. Jag slipper oroa mig, det har jag inte tid med. ”Ja, mamma. Jag kommer” han studsade ned för trappen och i sina skor, jackan tog han med sig i farten och sprang ut innan mig.

”Hej Clarissa och lilla söta Liam” hälsade Miss Langer när hon öppnade dörren och såg oss stå där utanför. ”Hej Miss Langer” svarade jag och Liam rusade in i hennes hus och försvann, troligtvis till rummet där hon har massa leksaker. Eftersom att hon har vart barnvakt förut. ”Snälla, kalla mig Emma” sa hon och släppte in mig. Vi gick in i hallen och jag berättade när jag slutade och lämnade väskan med Liams saker i. ”Får mamma en hejdå puss innan hon går till skolan” ropade jag och Liam kom springandes med en robot i handen. Han kastade sig runt halsen på mig då jag stod på huk och gav mig en blöt puss.

När jag kom till skolan var det ingen kvar i kapphallen så jag kollade vad klockan var och den visade att jag var en kvart försenad, och det är inte första gången. Jag börjar få slut på dåliga ursäkter, det är nämligen ingen som vet om att jag har en son, utan träffar jag på någon av mina vänner så är det min lillebror. Ingen har vart hem till mig heller. Jag stoppade in min väska i skåpet och plockade ut mina matte böcker och sprang till klassrummet. När jag kom in där ursäktade jag mig, och Mr. Spencer kollade på mig med en arg blick, så jag förstod att jag skulle gå och sätta mig och vara tyst. Alessa vände sig bak och kollade på mig, ”Varför sen?” frågade hon. Jag sträckte på mig, ”jag försov mig igen, min mobil hade lagt av så jag hade ingen veckarklocka”. Hon kollade på mig med en konstig blick, men jag brydde mig inte.

Alessa var en av mina två bästa vänner, det var hon och Celia som hade tagit mig under deras vingar då jag kom ny till denna skola. Jag trivs bra, och mina betyg ser bra ut. Jag gör allt för att inte halka efter. Min mamma hjälper mig alltid med Liam då jag behöver plugga, och det är jag så tacksam över.

När lektionen ringde ut plockade jag ihop mina böcker och gick ut ur klassrummet, utanför stod både Alessa och Celia. ”Vad ska du göra efter skolan idag då?” jag funderade ett tag på vad jag skulle svara, jag viste att jag egentligen skulle hämta Liam hos Emma, men jag kunde ju höra med henne om hon inte kunde ha kvar honom i någon timme, så jag kanske kunde hitta på någonting med dem här två. ”Jag vet inte, tänkte ni på då?” Dom tittade på varandra och nickade, jag funderade vad dem hade i kikaren. ”Vi tänkte ta en vända på stan, och undra om du ville följa med?” Under tiden som dem ställde frågan skickade jag iväg ett sms till Emma, och frågade om det var okej om jag hämtade Liam två timmar senare, och fick ett svar nästan på en gång.

”Klart han kan vara kvar, vi håller på och bakar just nu, och det kommer bli en hel del att städa sen. Så det är inga problem, kom du när du vill.” Hon är en räddare i nöden, och jag är skyldig henne en tjänst.

När skolan var slut för dagen hoppade vi tre in i min bil och åkte till gallerian i stan, det finns inte så mycket just här, men det duger. Jag trivs, och det är huvudsaken. Vi gick igenom nästan alla affärer innan vi bestämde oss för att ta en fika, så vi hittade ett mysigt litet café. Jag beställde en varm choklad och en muffins, medan dom andra tog en varsin kaffe och bulle. Alessa tog en klunk kaffe och tittade på mig, ”Det är fest i helgen, har du lust att följa med?” Jag viste direkt att jag inte kunde, men jag kunde dra en vit lögn och sen hoppa ur i sista stund. ”Ja, varför inte? Vem har?” frågade jag för att låta intresserad, fast jag egentligen sket fullständigt i vem som hade festen. ”Ryan Butler” Det namnet kände jag såväl igen, han går i parallell klassen och jag viste mycket väl att hans bästa vän var Justin Bieber, men till skillnad från alla andra i skolan så brydde jag mig inte, tyckte mer synd om honom och Chaz som hade alla tjejer runt om sig.

När vi hade fikat klart började både Alessa och Celia tjata om att vi skulle hitta en outfit till festen, och nu kunde jag inte säga nej. Det var lika bra att köpa något snyggt, det kunde ju komma till användning någon annan dag istället. ”Tjejer, jag behöver verkligen åka hem nu, ska ni ha skjuts någonstans, eller klarar ni er?” jag tittade på dem och dem svarade samtidigt. ”Åk du, vi klarar oss.” vi kramades och sa bestämde att vi skulle ses utanför skolan imorgon.

Jag parkerade bilen hemma hos oss och gick över till Emma för att hämta Liam, och när jag gick förbi köksfönstret såg jag min son stå där med mjöl i hela ansiktet. Jag kunde inge annat än skratta, dem hade verkligen kul tillsammans, och ibland glömmer man verkligen hur liten han är. Jag knackade på och hörde att hon ropade kom in, så jag gick in och tog av mig skorna, för att gå in i köket. ”Hej gubben” han vände sig om och sprang mot mig. När jag hade lyft upp honom pussade han mig i ansiktet, så jag också blev full i mjöl. ”Vad söt du är. Det blir en rejäl dusch för dig när vi kommer hem.” Emma bara skrattade åt oss. ”Tack så mycket för hjälpen, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.” Emma tittade på mig och log. ”Det är jag som ska tacka, som får umgås med den där lilla söta ungen hela dagarna."

”Liam, sluta skvätt vatten överallt.” När vi kom hem så bar jag upp honom i badrummet på en gång, och sen dess har vi vart där inne, jag tror jag är mer blöt än han. Det är sådant man får tåla, han är ett vilddjur i duschen, vatten överallt. ”När kommer mormor hem?” frågade han med lödder i hela ansiktet. ”Hon kommer nog ikväll, hon har dig imorgon när jag är i skolan.” Han började hoppa upp och ned, med glädje i rösten. Det var ett tag sedan han träffade henne, hon hade vart borta i några dagar, på affärsresa i Toronto.

Inläggen kommer bli så här korta nu framöver, iaf till en början. För jag vet absolut inte vad jag ska skriva, eller hur jag ska skriva det. Som ni ser från den andra novellen har jag ändrat skrivsätt, jag hoppas ni gillar detta minst lika mycket. Nu vill jag veta vad ni tycker om första kapitlet! Ge mig många synpunkter.

Jag fick en kommentar som berörde mig rakt igenom, jag vet inte vad jag ska säga. Men jag tänkte dela med mig av den. Personen som skrev den har en egen novell blogg, tillsammans med någon/några, och den följer jag slaviskt.

Det är exakt sånna här kommentarer jag vill ha, jag vill veta hur min novell påverkar er. Bra eller dåligt spelar ingen roll, och just den här påverkade mig. Jag blev hur glad som helst, även om novellen slutade sorgligt, vilket var poängen, men att veta att jag påverkade henne på det sättet jag ville gör mig glad. :)

Så tack så mycket för din fina kommentar! :)

Clarissa heter jag och när jag var 13 år förlorade jag min pappa i kriget i Irak, dem berättade aldrig hur han hade dött. Men jag minns den dagen som att det vore igår, den gången det kom en man i gröna kläder och en konstig hatt på huvudet och knackade på dörren för att meddela min mamma den hemska saken. Hon bröt ihop, och den där mannen kom in och pratade med min mamma i flera timmar, medans jag var uppe på mitt rum och gjorde mina läxor. Under den tiden bodde vi inne på ett basområde, där alla familjer bodde som hade män ute i kriget. Jag hade under den tiden en bästa vän som även bodde i huset bredvid oss, Jen. Hon var den enda jag kunde delade alla mina innersta tankar med, hon lyssnade och förstod. Det var likadant med mig, hon kunde prata med mig om allt, och det viste hon om.

Just den där upplevelsen är en av dem tre i mitt liv hittills som jag aldrig kommer att glömma. Det hände en sak när jag var 14 år, skulle fylla 15 några månader efter. Jag hade en helt underbar pojkvän, han var även som min bästa vän, och ett år äldre än mig, men hade fyllt 16. Vi gjorde allt tillsammans, och vi kunde prata med varandra. Men någonting hände en kväll då vi var på fest hemma hos en gemensam polare. Jag hade hur kul som helst med mina vänner, speciellt med Jen. Vi hade hållit ihop och blivit tajtare, speciellt efter min pappas bortgång. Vi satt i soffan då min pojkvän kom fram till mig och satte sig bredvid. Han hade druckit en hel del, och vart riktigt odräglig. Jag funderade inte så mycket på det, fören han tog mig i armen och drog upp mig på ett rum. Han våldtog mig, och på kuppen vart jag med barn.

Idag är min son Liam 2 år och det bästa som hänt mig. Min mamma stöttade mig genom allt, och då menar jag allt. Hon fanns vid min sida genom hela processen om våldtäkten, Andy som min pojkvän hette han blev dömd, det är det enda som betyder något. Graviditeten var jobbig som tusan. Alla viste om att jag hade blivit våldtagen, och det tisslades och tasslades om det var av den jag hade blivit gravid eller inte. Det var faktiskt min oskuld han tog, och jag kan fortfarande inte idag förstå till vilken nytta det var. Jag födde i alla fall en son den 1 mars, och det är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag var i och för sig bara 15 år, men ingen som inte har egna barn kan förstå den känslan.

Min mamma märkte på mig att jag aldrig blev den samma efter det som hände mig, så hon bestämde att vi skulle flytta från Los Angeles och börja om på nytt, båda två. Vi flyttade från LA och USA till Kanada, och hamnade i Stratford. En liten stad på 30 tusen invånare, och ingen som viste om min bakgrund, eller att jag hade en son.

Idag är jag 17 år och går i skola. På dagarna är jag den där vanliga tonåringen som är med vänner i skolan och har kul, medans livet förändras direkt jag lämnar skolans område, då min mammaroll kommer fram.

Jag finns på twitter, och uppdaterar dagligen, och lite sneakpeak från nya novellen kanske dyker upp då och då! :) Följer ni mig, följer jag tillbaka, rättvist?


@MarielleSjelin - På twitter :)

Helt ärligt är jag så jäävla trött på att läsa skit om Jasmine, hon som äger bloggen Way To Bieber. Jag förstår att folk tycker illa om henne, och det är bara för att hon gör ett sånt strålande jobb. Folk är avundsjuka, men att sitta och skriva massa skit gynnar verkligen inte er. Snarare henne, folk letar upp hennes blogg och följer den sen, man blir beroende av den.

Hon är en helt underbar människa som tar hand om sina läsare, lite mer och lite bättre än många andra. Jag drar inte alla över en och samma kant, dom som tar åt sig vet att det jag skriver är sanning. Jag läser 48 st noveller om JB just nu, och jag kan säga det att på varje blogg finns det elaka kommentarer om Jasmine. Det är inte okej.

När hon använder sina flitiga fingrar skriver hon ord som ingen annan använder, och som tom jag ibland inte förstår. Hon får ner ren kärlek med bara några få bokstäver, och det är det jag älskar med henne. Hon är så duktig i det hon gör och förtjänar all uppmärksamhet hon får, för det är det ni elaka människor ger henne, uppmärksamhet, glöm inte det.

U GO GIRL! ♥ http://waytobieber.blogg.se


Jag är livrädd för att börja på en ny novell, då får man väl samma skit som alla andra. Att den liknar WTB för mycket, eller något annat som har med den bloggen att göra. Så därför har jag nu valt att inte skriva någon ny, fören alla ger fan i att hacka på Jasmine!

Först vill jag tacka er som grattade mig i måndags då jag fyllde år. :)

Sen tänkte jag ta upp detta igen, jag har inte bestämt mig än, men jag vill veta vad ni tycker. Ska jag börja på en ny novell? Och självklart kommer den att handla om Justin, men jag har absolut ingen aning om hur resten ska se ut, där kommer ni in. Jag måste ha eran hjälp, hur ska dom mötas, vart ska hon bo, hur ska hon se ut, hennes familj, vänner. ALLT.. Jag vet att ni kan detta, så hjälp mig nu! :)

jag vill ha en kommentar av er var, och ni är ungifär mellan 60-80 som läser. Så ge mig det jag vill ha nu, så kanske jag ger er det ni vill ha.

BTW.. följ mig på twitter. @mariellesjelin

sötaste ever. ♥

Först och främst vill jag tacka alla underbara läsare för denna roliga tid, och tack för att ni har läst. Enda anledningen till att jag började med denna novell var för att jag ville bevisa för mig själv att jag kunde, för när jag gick i skolan hade jag jätte svårt att skriva uppsatser. Men detta gick hur bra som helst, ibland har det var svårt då fantasin har svikit, men då har alltid ni funnits där. Så tack än en gång.

Sen vill jag veta hur ni tycker om en ny, jag säger inte att jag ska skriva en, utan vill veta vad ni tycker. Skriv isf vad den ska handla om, och ge mig massor av idéer, så kanske det kommer en början på en. :)


Tack ännu en gång, och BTW, min 23 års dag idag. :)

Pattie hade kört Justins bil till arenan, så han skulle köra den tillbaka hem, och Kenny skulle köra oss. Jag vet inte varför, men det blev så efter att vi hade tjafsat ett tag.

- Varför kan jag inte åka med dig? frågade jag
- Det är säkrare om du åker med Kenny. Vi syns ju hemma. Glöm inte att jag älskar dig. Sa han och kysste mig
- Jag älskar dig också!

Det gick inte att övertala honom på något sätt. Så jag gick till den andra bilen och satte mig fram med Kenny, Pattie ville titta på Lemony när hon sov, så dom två satt bak. Justin körde bilen framför oss. Så vi låg ganska nära honom. Undertiden satt jag och Kenny och pratade med varandra. Han är verkligen en härlig människa. Och jag är glad att han och Lemony kommer så bra överens.

Under hela bilfärden hade jag ögonen på bilen framför oss, i den satt min blivande man. Men helt plötsligt hände något som inte fick hända. Vi kom till en korsning och vi hade grönt, så han åkte, men hans bil blev påkörd på vänster sidan av en lastbil. Den kunde inte stanna fören 30 meter bort. Kenny fick stopp på våran bil innan vi körde in i lastbilen. Men det enda jag tänkte på var Justin.

Jag hoppade ur bilen och sprang fram till hans bil, jag skulle inte ha gjort det. Men då var det redan försent. Kenny slöt upp bredvid mig, och hade han inte gjort det hade jag ramlat ner i marken, för jag svimmade efter det.


Melrose perspektiv - Dagboks anteckningar

"Jag vet inte ens vart jag ska börja. Har inte skrivit i den här boken sen ett halvår tillbaka, då mitt liv förändrades helt och hållet. Jag vet inte ens om mina känslor går att beskriva i ord. Och jag vet inte om jag kan skriva detta utan att fälla tårar. Men vi gör ett försök.

När jag satt i bilen tillsammans med Kenny, Pattie och Lemony, och såg hur lastbilen mosade ihop våran bil. Den känslan kan ingen förstå, och jag kan inte förklara den heller. Pattie hade satt sig bakom ratten i den bilen vi åkte i och kört hem Lemony. Det hade vart ett smart val av henne, då jag inte ville att Lemony skulle se olyckan om hon vaknade.

Det enda jag minns av just det där var smällen som uppstod då lastbilen körde rakt in i bilen som Justin satt i, sen hur bilen såg ut. Sen svimmade jag. Kenny hade stått bakom mig och tagit emot mig, samt försöka hålla alla människor borta. Han hade det tufft då. Folk som kände igen honom och mig, måste ha förstått att det hade med Justin att göra.

När jag vaknade låg jag i en sjukhussäng och hade dropp i armen, allt hade blivit för mycket för mig. Men jag mådde hyfsat bra ända tills en sköterska hade kommit in i rummet och berättat att Justin hade opererats i 3 timmar, och dom höll fortfarande på. Kenny kom in till mig och jag såg direkt att inget var som det skulle.

Han berättade för mig att Justin hade skadat sig så pass mycket att dom inte visste om han någonsin skulle öppna sina hassel runa ögon igen. Dom få orden fick mig att bryta ihop, hade jag inte legat i sängen har jag nog ramlat ihop. Han satt kvar inne hos mig i flera timmar, och försökte få mig på andra tankar. Vi pratade massa minnen vi hade tillsammans, och vi har alltid kommit bra överens. Jag minns den där gången då Pattie hade sagt att jag
utnyttjade Justin, och Kenny hade kommit till stranden för att tala om att Justin tyckte om mig.

Känslorna som vandrade i min kropp då var ilska och rädsla. Ilska kände jag för han som kört lastbilen och rädslan kom från alla frågetecken. Hur skulle jag klara mig utan honom, om han aldrig vaknade upp igen. Men jag försökte vara så stark som möjligt för Lemony´s skull. Hon skulle inte få förlora båda sina föräldrar.

När jag vart utskriven från sjukhuset gick jag till rummet där Justin låg. Han hade maskiner och slangar överallt, och allt höll honom vid liv, utan dom skulle han inte leva. Men han hade även bandage överallt. Han såg så fridfull ut där han låg, och jag vågade inte sluta hoppas. Bakom allt det där såg den där fina människan som jag föll för, han som fick hela mitt liv att vändas upp och ner. 

Doktorn berättade för mig att hela operationen hade tagit nästan 5 timmar och att dom hade lyckats stabilisera honom så mycket dom kunde. Han hade förlorat mycket blod och revbenen hade punkterat ena lungan. Han hade en svårt skallskada. Det såg näst intill ut som att han blivit sprängd i småbitar. Bortsett från att alla kroppsdelar satt där dom skulle.

När jag satte mig ned bredvid honom tog jag han i handen och började prata. Jag berättade hur mycket både jag och Lemony älskar honom och hur mycket han måste komma tillbaka till oss. Men han rörde sig inte. Det var som dom gångerna vi bråkat, och han ignorerat mig. Det kändes förjävligt. Jag försökte prata så mycket som möjligt med honom. Jag berättade hur Lemony mådde och vad hon gjorde om dagarna. Hans hand var så len i min, och jag lekte och flätade våra fingrar. Men jag fick ingen respons.

Just den gången grät jag inte, jag vet inte varför. Men jag var väl i chock. Men när jag kom hem till vårt hus bröt jag ihop på uppfarten. Kenny fick bära in mig, och när vi kom in satt Pattie i soffan och grät. Jag gick fram och gav henne en varm kram, en sån Justin alltid gett mig. Vi grät båda två, helt hysteriskt. Kenny gick upp och satte sig bredvid Lemony, hon sov men han satt där ändå. Bara helt lugnt och stilla, och tittade på henne.

Kenny visade sig stark hela tiden, jag sa åt honom att det var okej att bryta ihop, men han höll sig hela tiden. Hela tiden gick jag och funderade hur mycket han skulle kunna ta egentligen, innan helvetet bröt ut. Han höll sig till Lemony hela dagarna, han försökte nog hålla sig lugn, och då var hon en bra människa att ha runt sig.

Flera dagar gick och ingenting hände. Varje gång jag hälsade på var han lika vacker, om man bortser från alla slangar och maskiner runt om honom, och alla sår. Lemony fick inte följa med, för jag ville inte att hon skulle se honom så.

Hon frågade efter sin pappa dagligen, och i början ljög jag för henne. Bara för att inte göra henne orolig, men tillslut gick det inte. Hon såg på mig att något var fel, så jag berättade sanningen. Hon grät och grät, samtidigt som hon ville träffa honom. Men jag sa blankt nej, jag ville inte att hennes sista minne av honom skulle bli det där, om han inte överlevde.

Tanken fanns hos mig hela tiden, vad gör jag om han dör? Han var ju mitt liv, vi skulle gifta oss. Han skulle bli gudfar, han har världens underbaraste fans. Hur skulle dom ta det? Skulle allt vara mitt fel, enligt dom? Det fanns många frågor men inte lika många svar.

Tidningarna skrev om det dagligen, dom fick mycket information från oss alla som twittrade om det. Jag kan förstå att det var en stor nyhet men samtidigt tyckte jag att dom kunde visa oss respekt. Men det ordet kan väl inte ens dom stava till.

En vecka efter olyckan!
Det kom en dag då jag fick ett samtal från sjukhuset, dom berättade att han hade vaknat. Jag viste inte hur fort jag skulle ta mig dit, allt kunde vända på en gång. Pattie lät mig åka själv, så hon kunde ta Lemony. Hon skulle hälsa på honom senare. Jag förstår inte hur hon kunde göra så, men det var hennes val.

När jag kom dit låg han i sängen med öppna ögon, och jag kunde inte förstå det. Han log mot mig, men leendet sjönk genast ned. Han måste ha haft ont. Jag gick fram till honom och gav honom en lös kram, och jag fick en tillbaka. Bara den känslan, att få känna hans armar runt min kropp. Rysningarna bara steg över ryggen. Det var så fruktansvärt skönt att se honom, att få se hans ögon.

Han flyttade åt sig i sängen och visade med handen att han ville att jag skulle lägga mig bredvid honom, och i det ögonblicket tackar man inte nej till något sådant. När jag hade lagt mig ned till rätta pussade han mig i pannan, och lät dom små orden flyta ur hans mun, ”jag älskar dig”. Jag kunde inge annat än le tillbaka, han var allt jag någonsin önskat mig, sen om han var känd och hela världen viste vem han var, fick jag med på köpet, men det hade jag inte behövt. Jag älskade honom, och han mig, det var allt som behövdes.”

Lemony kom springandes ned för trappen, och hade något med sig. Hon satte sig ned i mitt knä och jag la undan min dagbok. Hon tittade på mig med ledsna ögon, och torkade bort mina tårar med hennes små lena händer.

- Gråt inte mamma. Jag blir ju ledsen då. Sa hon och gav mig en varm kram
- Lilla gumman. Jag är glad att jag har dig. Svarade jag och pussade henne

Hon tog upp det hon hade med sig och visade det för mig. Det var en bild på mig, Lemony och Justin när vi hade varit på äventyr en hel dag. Bara vi tre. Den dagen var underbar, det var som att ingenting annat existerade. Vi hade så roligt tillsammans och att få se Lemony le var värt allt.

- Kan vi åka till pappa? Frågade hon och tittade på mig
- Klart att vi kan. Svarade jag och reste mig upp ur soffan med henne på armen

Älskad av familj och vänner! Du saknas oss. Justin Drew Bieber 1994-03-01 - 2017-11-06

- Hej älskling! Sa jag när vi kom fram

Lemony tittade skräckslaget på mig, hon var livrädd att jag skulle börja gråta. Men den här gången tänker jag hålla mig stark. Jag vill egentligen inte att hon ska se mig helt krossad, men ibland går det inte att hindra sig själv.

- Pappa! Jag saknar dig. Sa Lemony och la ner en stor nalle med ett hjärta som satt fast mellan tassarna, vid alla rosor som låg ned framför den fina stenen

Det gjorde så ont i mig att veta att han var borta, jag skulle aldrig mer få se honom, ta på honom eller få höra han sjunga. Hans underbara röst som klingade så fint i mina öron. Hans extremt sexiga läppar hårt pressade mot mina.

- Jag kan inte sluta hoppas att jag ska vakna ur denna extremt hemska mardröm. Jag vill bara vakna! Du är mitt liv, och kommer alltid vara det. Jag kommer aldrig älska någon som jag älskar dig. Att gå vidare ligger inte högst på min "att göra" lista. Om jag ens har någon sådan. Jag vet att jag sa att jag inte ville ha fler barn, men jag viste inte om han som låg i min mage då. Och du kommer aldrig få veta det heller, men jag behöll honom, så Lemony ska få ett syskon. Din son föder jag snart.

- Pappa, mamma saknar dig jätte mkt. Hon gråter när hon går och lägger sig. Det hör jag genom väggen, när hon tror att jag sover. Självklart saknar jag dig också, men du kommer inte tillbaka. Du finns i mitt hjärta. Farmor är också ledsen. Alla gråter när jag kommer. Mamma säger att det är för att jag liknar dig. Jag älskar dig!

Min dotter kunde var klok ibland och just nu var hon klokare än mig. Jag förstår inte hur hon kunde komma på allt. Eller vart hon fick det ifrån. Jag älskar henne, och precis som hon nyss sa så är hon fruktansvärt lik Justin. När jag ser henne kommer jag alltid att se honom. Men hon är en egen individ så självklart är hon min dotter. Men hennes pappa lever med henne.

Innan vi åkte la jag ner en stor bukett med röda rosor bredvid alla andra blommor. Här var det ett ställe som var fullt, många av hans fans hade lagt massa utanför våran dörr som dom ville att jag skulle ta med och självklart hade jag gjort det. Jag förstår ju att dom också har tappat en del i sitt liv.

Vi åkte hem till Pattie en vända och när vi kom dit var Alfredo konstigt nog där. Så när han fick syn på mig gav han mig en varm kram och log medlidande mot mig. Några tårar rann ner för min kind men jag torkade snabbt bort dom. Han skulle inte få se mig nere.

- Hur är det? Frågade han när han släppt mig
- Har mått bättre, men har vart och pratat lite med honom så känner mig lite bättre. Men sorgen tar snart över igen. Hur ska jag kunna överleva detta?

Han tittade på mig och spärrade upp ögonen, tror han blev chockad. Men han la en hand på min mage och vände på huvudet och tittade mot Lemony och Pattie.

- Du har två anledning. Sa han

Han har ju helt rätt. absolut. Men jag vill ha tillbaka Justin i livet. Jag skulle kunna göra vad som helst. Men samtidigt ska jag skydda mina barn för allt vad jag är värd. Ingenting ska få hända dom om jag kan hindra det, jag vet att Justin hade gjort eller sagt samma sak.

5 månader senare
Nu har jag fött Justins andra barn, och precis som Lemony ser han ut som sin pappa. Drew Jeremy Bieber, fick bli hans namn. Nu hade Justin varit stolt om han sett mig, jag klarar mig genom vardagarna tillsammans med mina underbara familjer. Det är i och för sig bara mamma jag har kvar, men sen har vi hela Justins familj att tacka också. Dom ställer upp så mycket på mig, så jag vet inte hur jag ska göra för att tacka dom nog.

Folk frågar mig om jag måste bo kvar i det stora huset, och ja. Det är här jag har alla mina minnen med Justin kvar, jag flyttade hit tillsammans med honom, och jag tänker bo här tills jag lämnar jorden. Det är perfekt för både Drew och Lemony, stor gräsmatta på baksidan, med pool och lekpark. Kenny har byggt en lekstuga åt dom, hur söt är han inte då?

På tal om Kenny, han är här minst en gång om dagen, och kommer han inte så ringer han och säger det. Han älskar Drew lika mycket som han älskar Lemony, och han busar med dom hela tiden. Jag har nog börjat förstå att han inte kommer för att hälsa på mig, utan för att hälsa på dom. Men det är väl sånt man får ta, dom är ju sötare än mig. Alfredo brukar också komma och leka lite med dom.

Candy och Ryan är här rätt ofta dom med, men dom är just nu i Kanada. Vet inte hur länge dom skulle bli borta. Dom har hjälpt mig igenom detta ganska bra. Candy hjälpte mig att sortera bort lite saker som var Justins, hon tyckte jag skulle lämna och gå vidare. Så jag försöker, men glömma det kommer jag aldrig att göra. Han lever med mig hela dagarna.

Pattie kom förbi en vända och frågade om det var okej om hon tog med sig både Lemony och Drew till stora lekparken, Jeremy och Jazzy var också med, så jag blev kvar hemma själv. Men bestämde ganska fort efter att dom hade åkt att jag skulle ta en vända och hälsa på Justin.

När jag kom fram till graven satt det en liten tjej där med ryggen emot mig, så jag såg inte om jag kände igen henne eller inte. Men jag hörde att hon pratade.

- Jag har sett Rose flera gånger på stan, men har aldrig vågat gå fram och hälsa. Hon har sett helt förstörd ut, jag tycker så synd om henne. Klart vi andrar saknar dig också, men hon måste ha haft det tufft. Det är nu första gången jag hälsar på dig, och troligen den sista. Men glöm aldrig att jag kommer alltid älska dig och din musik.

När den lilla tjejen reste sig upp och jag fick syn på dom gyllen bruna ögonen såg jag direkt vem det var, och hon torkade sina tårar på en gång, troligen för att jag inte skulle se att hon var ledsen. Hon tittade på mig och log lite halvt, men sen kastade hon sig i min famn.

- Lily älskade lilla flicka, vad gör du här själv? frågade jag och strök henne över ryggen
- Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Hoppas jag inte trängde mig på. Sa hon och tittade upp
- Nej nej, absolut inte, snarare jag som tränger mig på ju. Du var ju här först.

Vi satte oss ned på gräset framför graven och pratade massa gamla minnen, om dom få gångerna som vi har träffats ute och på alla roliga ställen. Hon var verkligen en söt tjej, och Justin hade tyckt det vart så roligt att få träffa henne. Alla gånger som jag har överraskat honom med henne. 

Innan hon gick så sa jag åt henne att det var bara att ringa eller komma förbi om hon ville prata, hon fick mitt nummer.

Jag satt kvar på gräset och verkligen psykade graven, jag ville fortfarande inte tro på det som stod där. Att det verkligen var min blivande man som låg där. Jag förstår det inte än, och det är flera månader sen det hände. Det är sjukt.

När jag kom hem så hade jag en lapp på bordet.

”Jag har kidnappat dina barn, dom ville sova hos farmor. Så då fick dom väl det, jag hoppas att det är helt okej? Annars vet du vart dom är. Kram Pattie”

Ja happ, då var man själv. Jag fixade i ordning mig lite och gick och la mig. Genast började tårarna rinna, jag saknar honom så mycket. Hans varma händer som höll om mig när jag ska sova.  

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag har inte kunnat skriva klart sista kapitlet, min dator slutade funka, och så slog blixten ut fårt internet idag,.. Men jag håller fortfarande på och skriver på det, för att jag vill att avslutet ska bli så bra som möjligt, och som sagt så jobbar jag i stort sett hela dagarna.

Men jag har inte glömt er, det kommer det kommer! :)

Jag orkade inte visa att jag var vaken, så hon trodde nog att jag sov. Hon strök mig över magen och en rysning gick igenom min kropp. Hennes beröring var magisk.

- Jag vet att du älskar mig, och jag älskar dig också. Sättet som du tittar på mig bara lyser kärlek, och jag är så glad att jag har dig. Jag vill be om ursäkt för att jag beter mig så illa mot någon som inte gör mig något ont. Jag vet att du blir ledsen när jag beter mig som jag gör, och jag vet inte vad jag ska göra för att gottgöra dig. Jag älskar dig så himla mycket, jag är så rädd att förlora dig. Du kan så enkelt bara lämna mig och hitta någon ny. Det är det som skrämmer mig. Jag vill inte sitta här med flera ungar och sen drar du. Jag skulle seriöst dö då. Du är allt för mig. Har alltid vart och kommer alltid vara. Jag går in i vårt sovrum nu, så du får vakna själv. Glöm inte att jag älskar dig.

När hon sa det där rann det tårar på min kind, men jag visade inte att jag var vaken. Egentligen ville jag inget annat än krama om henne, och tala om att jag aldrig kommer lämna henne. Men istället lät jag henne gå tillbaka, ovetandes om att jag faktiskt hörde varje ord av vad hon sa. Den natten somnade jag gråtandes för första gången sedan hon lämnade mig.


Justins perspektiv – Fortsättning

När jag vaknade på morgonen, eller ska jag säga eftermiddagen så hörde jag hur Rose höll på nere i köket och hur Lemony satt och sjöng. Det lät som att dom var på bra humör, i alla fall Lemony. Jag viste ju inte hur Rose mådde. Men skulle nog snart få reda på det. När jag kom ut ur rummet kände jag doften av pannkakor. Det var länge sedan hon gjorde sådana. Det brukar alltid vara jag som gör dom.

Istället för att visa att jag var vaken gick jag in i vårat sovrum och tog rena kläder och vidare in i duschen. Det kändes som att jag inte hade duschat på länge när jag lät vattnet rinna ner över min kropp. När jag stod där inne i mina egna tankar hörde jag hur någon kom in.

- Oj, förlåt! Det var Rose, och hon gick ut igen

Hon trodde säkert att jag var sur på henne. Fan, vad har jag gjort. Jag kanske skulle ha visat att jag var vaken igår. Undra om det hade vart bättre. Men att hon vänder och går ut, bara för att jag står i duschen, det är ju löjligt. Hon har sett mig hundra gånger. Varför gör hon så här?

- Rooose, sluta. Kom tillbaka. Ropade jag

Hon kom tillbaka in. Men sa inget, utan hon började borsta sitt hår och sminka sig. Men sa fortfarande inget. Varför ska vi bete oss så här mot varandra? Jag blir att må dåligt när vi inte är som vi brukar mot varandra.

- Varför säger du inget? Frågade jag
- Jag vet inte vad jag ska säga. Svarade hon

Jag sköljde av min kropp, och drog åt mig en handduk och virrade den runt höften och gick ur duschen. Hon stod med ryggen mot mig, men vände sig om när hon såg att jag klev ur. Hennes sätt att visa att hon gillar det hon ser är genom att bita sig löst i läppen, precis som jag. Jag började gå mot henne sakta och jag såg att hennes blick slet av mig handduken. Men hon själv gjorde inget. När jag stod tillräckligt nära henne för att kunna känna hennes hjärtslag och hennes andning kunde jag inte hindra mig själv längre.

Jag lyfte upp henne på handfatet och kysste henne. Mina händer placerade jag på hennes hals, och höll ett stadigt grepp om henne. Hon kysste mig tillbaka och lät sin tunga glida in i min mun. Fan vad jag älskar smaken av den tjejen, och sättet hon för sig på. Hon är inte en sån som är osäker, hon tar för sig. Hon drog sina naglar löst över min rygg, tills hon kom till kanten på handduken. Då slutade hon.

- Varför slutade du? Frågade jag henne
- För att Lemony står i dörren. Svarade hon med ett leende på läpparna
- Okej, mamma och pappa. Men jag finns också här, glöm inte det. Sa hon och sprang till våran säng och började hoppa i den

När jag hade klätt på mig så gick vi ned och åt dom nygräddade pannkakorna. Idag var det tydligen Lemony som hade valt mat, och hon såg verkligen ut att njuta av dom, för hon hade sylt och grädde i hela ansiktet. Jag förstår inte hur hon lyckas. När vi hon ska äta är vi tvungna att sätta upp hennes långa bruna hår i en tofs, annars är det också fullt av mat. Och det är inte det roligaste. Hon tycker säkert det är roligt, men inte vi som måste ta hand om det sen.

Precis när vi hade ätit klart ringde min mobil och såg på skärmen att det var Usher. Det var bra länge sedan jag pratade med honom, och fick genast dåligt samvete, utan honom hade jag inte vart där jag är idag. Så jag kanske ska ta och ändra mitt beteende.

- Hej bro. Svarade jag
- Hej lillgrabben. Hur är läget med dig?
- Bara bra med mig, hur är det med dig?
- Hur bra som helst. Vi har en liten konsert idag, gamla godingar. Är du med?
- Låter hur nice som helst. Klart jag är med. När, och var?
- I Atlanta, ikväll klockan 8. Kenny hämtar upp er.

Samtalet avslutades, och jag gick tillbaka in till Rose som stod och plockade in all disk i diskmaskinen. Lemony stod och tvättade sitt ansikte i diskhon. Så söt hon är, det var vatten överallt när hon var klar. Men hon tackade för maten och gick upp på sitt rum. Rose var nästan klar, så jag ville inte trängas med henne runt diskmaskinen, så jag torkade av bordet istället. Och hela golvet där Lemony hade setat.

- Jag har en konsert ikväll. Här i ATL, tillsammans med Usher, klockan 8 ikväll. Du följer med va?
- Ja, klart jag gör. Lemony följer också med.
- Du kanske vill sjunga Overboard med mig?
- Om du inte har någon annan som gör det, så kan jag göra det.

Jag kysste henne som svar, och hon släppte allt hon höll i och placerade sina händer på min rygg. Hon avslutade kyssen och lutade sitt huvud mot mitt bröst, jag kände hur hon log.

- MAMMAAAAAA, PAAAAPPAAAA!!!!! Skrek Lemony

vi sprang dit så fort vi kunde och fick syn på henne i soffan, helt normal. Men hon pekade med hela armen på tv:n. För första gången har hon bytt kanal från tecknat, till något annat. Det var E News, eller det skulle börja. Och det enda jag hann se var en liten bild på mig. Vad har dom nu att säga då?

- Hann du höra vad dom sa för något? Frågade jag Lemony och satte mig bredvid henne
- Någonting om ett bröllop. Svarade hon

Både jag och Rose tittade på varandra och suckade. Fan att dom aldrig kan låta mig vara. Eller min familj, dom är lika mycket efter Rose, som mig. Jag vet inte varför, men det är fruktansvärt störande.


Melrose perspektiv

Vi satte oss ned i soffan på varsin sida om Lemony och väntade på att E News skulle börja igen, och dom få minuterarna som det var reklam kändes som flera timmar. Tillslut började det igen, och både jag och Justin satt som på nålar. Jag ville verkligen veta vad dom hade hittat på nu.

”Mitt namn är Robert Dinera och detta är E News. Igår sågs Justin Bieber och hans tjej Melrose Black på supermarket, och ett vittne fångade hennes hand på bild. Här har ni beviset, är det kanske så att allas vår Justin ska gifta sig. Det ser inte ut som en ring man bara köper för att, i mina ögon skriker det förlovning. Det väntas att se. Här på E News kommer allt ut först.”

Skojar dom med mig eller? Jag dolde min hand hela tiden. Hur fan kan dom ha fått den där bilden, jag börjar bli trött på att höra om mig själv på tv, läsa om mig i tidningar. Men det är ingenting jag kommer tala om för Justin, han skulle gå i taket. Och jag var fullt medveten om vad jag gick in i då vi vart tillsammans. Så jag får skylla mig själv.

- Jaha, vad gör vi nu? Frågade jag och tittade på Justin som fortfarande satt och stirrade på tv:n
- Jag vet inte. Men oavsett om världen vet eller inte, så förändras inte mina känslor för dig.

Jag tittade bara på honom och log. Allt jag sa till honom inatt kommer jag stå för, och jag har mina aningar om att han var vaken när jag sa det. Och det gör mig faktiskt inget, han är snart min man och vi ska kunna vara ärliga mot varandra. Vi har haft för mycket emot oss sen vi blev tillsammans, någon gång måste det ändras.

Lemony satt och tittade på oss. Hon såg lite skärrad ut, men ett leende lyste lite igenom. Men jag vet inte. Så länge hon inte säger något så vet vi aldrig vad hon tänker.

- Älskar ni varandra? Sa hon sen

Både jag och Justin tittade på henne med stora ögon, vart kom den där frågan ifrån. Jag lyfte upp henne i mitt knä och flyttade mig så att mitt huvud vilade mot hans axel. Lemony såg ut att börja gråta. Men det skulle jag snabbt se till att hon inte gjorde.

- Klart vi älskar varandra. Vad fick du den frågan ifrån? Frågade jag
- Jag hörde när pappa skrek igår. Jag somnade inte på en gång. Sa hon och tittade ned på sina händer
- Jag var inte arg när jag skrek, gumman. Och det var absolut inte meningen att du skulle höra det. Sa Justin och pussade henne i pannan

Vi pratade lite om det, sen berättade vi för henne att Justin skulle ha konsert ikväll, och att hon skulle få följa med. Hon blev så glad att hon sprang upp på sitt rum, men kom tillbaka på en gång med en tröja med Justin på. Både jag och han började skratta åt henne. Hon har fått massa sådana saker av alla i Justins crew. En hel hylla i hennes rum är full av sådana saker. Det är lite roligt faktiskt, dom tycker att hon ska ha en väska med Justin på när hon börjar skolan. Men det gillar varken jag eller han.

Hon drog på sig sin tröja, och plockade upp ett par lila solglasögon, sen sprang hon omkring och sjöng på Love Me. Är hon inte för härlig den där tösen? Jag och Justin satt kvar i soffan, och han strök mig över kinden.

- Du vet om att jag var vaken igår när du var in till mig va? Sa han
- Jag hade mina aningar, men allt jag sa till dig är så jag känner.
- Jag skulle aldrig lämna dig för någon annan, du får inte tro det. Det är dig, och bara dig jag vill ha.

- Love me, love me, say that u love me. Sjöng hon vidare inne i köket

- Nej, jag ska sluta tänka så! Okej. Svarade jag och kysste honom

När vi hörde henne från köket kunde vi inget annat än skratta. Jag vet inte varför, men hon gör så tokiga saker ibland. Varken jag eller Justin var så när vi var små, så hon har väl fått det från någon. Skulle inte förvåna mig om Ryan Good har hjälpt henne med tokigheter.

Konsert dags.
Jag stod bakom scenen med Justins armar om mig, och kollade ut över den stora publiken och hur Usher tog för sig av alla skrikande fans. Det var en härlig känsla att få uppleva massa gamla minnen, låtar som jag lyssnade på när jag var yngre. Usher var min stora idol, innan jag träffade Justin. Så med honom fick jag träffa personen som jag dyrkade, och som sjöng ut i mina högtalare hemma. Jag stod och nynnade med i hans låtar och rörde på höfterna.

Ingen i publiken viste att Justin skulle vara med, så det kom som en överraskning då låten Somebody to love började spelas, och han hoppade ut på scen. Att få se och höra alla tjejerna skrika hade en rysande effekt på mig. Jag vet hur jag var själv när jag hängde på Usher´s konserter, jag hade ingen röst när jag kom hem. Och känslan i min kropp efter att ha upplevt det fanns kvar i flera veckor.

När Justin och Usher slutade sjunga i mitten av låten hörde man hela publiken hur dom fortsatte. Det var magiskt, jag tycker att alla människor någon gång ska få uppleva det. Det fanns något magiskt över att se Lemony bakom scen, tillsammans med alla andra. Hur hon tittade på sin pappa, det lyste stolthet om henne.

Låten innan Overboard gick jag iväg för att bli sminkad och byta kläder, jag hade bett om så lite smink som möjligt för att inte se överdriven ut, och för att visa att jag faktiskt är en mamma. När min klänning var på, mötte jag Justin bakom scenen och han såg ut att klä av mig med blicken. Men jag gick bara förbi honom med ett leende på läpparna.

Jag började sjunga på låten när jag kom ut på scen och hela publiken tog ifrån tårna. Vilken känsla, jag förstår varför Justin älskar att göra detta. När han kom ut på scenen och började sjunga på andra versen så höjde publiken sin gemensamma röst ännu ett hack. Jag rös av hur kul och fantastiskt det var att stå där uppe på scenen.

Jag vet att man det är skit svårt att urskilja ett ansikte ur en publik på flera tusen, men jag tror att jag lyckades. Jag såg en tjej jag kände igen, även om det var över 5 år sedan jag såg henne sist. Jag hoppas bara att hon står kvar när jag kommer av scenen.

Justin kom emot mig och drog in mig i hans varma famn, och sjöng vidare. Medans jag försökte kontrollera mig, jag kunde knappt stå upp, men när det var min tur att sjunga igen så drog jag mig ur hans famn, och åmade mig runt honom istället. För att reta upp honom lite. Hans publik är äldre och förstår mer, då kan man göra så en gång.

När låten var klar kysste jag Justin innan jag sprang ner bakom scenen igen. Jag lämnade mikrofonen till tjejen som stod med stora hörlurar på sig, och sprang för att leta reda på Kenny, han skulle vara där någonstans. När jag hittade honom stod han med Lemony och dansade. Dom två, det är nog av honom hon har fått sin knäpphet.

- Kan du göra mig en tjänst? Frågade jag honom när jag kom fram
- Följ med mig ut framför scenen, jag tyckte jag kände igen en tjej. Måste se om det var hon.

Han nickade som svar och vi sprang ut, och där stod hon. Mycket längre, och mycket äldre. Jag skyndade mig fram till henne innan alla andra tjejer fick syn på att jag var där nere och sprang. Jag hade Kenny med mig, men bakom mig, så jag skulle kunna ta mig därifrån om det hände något. När jag kom fram till den där tjejen så log hon med hela ansiktet.

- Vist är du Lily? Frågade jag henne

Hon trodde nog att det inte var någon idé att svara, så hon nickade med hela ansiktet. Vi pratade lite, men jag tyckte det var onödigt att stå där, då man knappt hörde något, så jag bad Kenny lyfta över henne, och hennes två kompisar. Dom två förstod nog inte riktigt vad det var som hände, men jag var ganska säker på att Lily förstod att hon skulle få träffa sin stora idol igen.

Jag tog med dom backstage och gick i Justins loge. Vi satte oss ned i den stora soffan som fanns där inne och väntade på att Justin skulle kliva av scenen och komma in. Jag hämtade lite dricka åt oss, jag var ganska torr i munnen av att ha sjungit en låt, så man kan ju fundera över hur törstig Justin är efter en hel konsert.

- Hur kunde du känna igen mig, Rose? Frågade Lily när jag kom tillbaka med läsk
- Jag vet inte, mina ögon bara fastnade på dig. Och jag förstod på en gång att det var du. Så jag tyckte det skulle vara kul att träffa dig igen. Du har växt lite sedan sist. Sa jag och gav henne en kram
- Detta är föresten, Sandy och Caroline.
- Hej på er, Melrose heter jag. Och träffade den lilla tös på flygplatsen för nästan 6 år sedan.

Vi satt och pratade lite om vad som hänt under dom senaste åren, och Lily ville jätte gärna träffa Lemony, så jag gick ut för att leta efter henne. Precis som jag trodde stod hon och skojade med Kenny.

- Lemony, det finns några jag vill att du ska träffa. Ropade jag

Hon tittade upp på mig och sprang emot mig med all fart hon hade. Sedan hoppade hon upp i min famn och jag gick tillbaka till logen. När vi kom in sken Lily upp, och Lemony gömde sitt ansikte vid min hals. Så har hon aldrig gjort förut, hon har aldrig varit blyg förut, så vad som hände den gången har jag ingen aning om.

- Lemony, det här är Lily och henne träffade jag första gången då hon var nästan lika liten som du är nu. Och hon ville träffa dig. sa jag och satte mig ned bredvid tjejerna i soffan igen

Efter 20 minuter av mycket skratt och gamla minnen så hörde jag Justin utanför, och jag förstod att det skulle bli ett liv utan dess like när han öppnade dörren, så jag viskade att Lemony skulle hålla för öronen. Och mycket riktigt, Lily hade ställt sig vid dörren för hon ville skrämma Justin, och hon lyckades.

- Lily, vad kul att se dig. sa han och kramade om henne
- Så du minns mig? Frågade hon chockat
- Vem gör inte? Ditt ansikte glömmer jag inte i första taget.

Jag och Lemony satt och kollade på dom två som stod och pratade ett tag, Sandy och Caroline satt chockade i soffan. Även om Lily har berättat om hennes möten med oss så tror inte jag att dom har trott henne, så det blev kanske lite för mycket då jag bekräftade det. Men det var kul att se Lily och Justin återförenas. Att hon än en gång fick träffa honom. Glädjen i hennes ögon var stor, och det gjorde mig glad.

Jag tog en bild på dom två tillsammans och Justin loggade in på twitter och laddade upp den. Det är inte alla som får dessa chanser att träffa oss flera gånger och blir ihågkommen. Min anledning till att jag kommer ihåg henne måste vara från den gången på restaurangen. Hon var så söt då hon sprang fram till Justin och kramade om honom. Under bilden skrev han.

"Nice to see Lily again, after almost 6 years. She has grown up and become sweeter.”

Vi spenderade nästan två timmar med dom tre tjejerna, och det var riktigt roligt. Lily ringde sin mamma och sa att hon fick komma hit, så hon var med oss den sista timmen. Trevligt att träffa Johanna igen. Hon var så snäll den där gången då hon bjöd över oss. Tillslut var vi tvungna att dra oss hemåt, så att Lemony fick komma i säng, hon var dödstrött. Det förstår jag då klockan hade blivit närmare 12, och hon hade hållit på och busat med Kenny sedan vi kom hit.

När vi kom ut utanför arenan så hade folket lugnat ned sig lite, och det var bara ett fåtal paparazzi kvar, och nästan inga fans. Vi sa hejdå till dom utanför och hade kramkalas. Det var verkligen kul att få träffa henne igen.

Pattie hade kört Justins bil till arenan, så han skulle köra den tillbaka hem, och Kenny skulle köra oss. Jag vet inte varför, men det blev så efter att vi hade tjafsat ett tag.

- Varför kan jag inte åka med dig? frågade jag
- Det är säkrare om du åker med Kenny. Vi syns ju hemma. Glöm inte att jag älskar dig. Sa han och kysste mig
- Jag älskar dig också!

Det gick inte att övertala honom på något sätt. Så jag gick till den andra bilen och satte mig fram med Kenny, Pattie ville titta på Lemony när hon sov, så dom två satt bak. Justin körde bilen framför oss. Så vi låg ganska nära honom. Undertiden satt jag och Kenny och pratade med varandra. Han är verkligen en härlig människa. Och jag är glad att han och Lemony kommer så bra överens.

Under hela bilfärden hade jag ögonen på bilen framför oss, i den satt min blivande man. Men helt plötsligt hände något som inte fick hända. Vi kom till en korsning och vi hade grönt, så han åkte, men hans bil blev påkörd på vänster sidan av en lastbil. Den kunde inte stanna fören 30 meter bort. Kenny fick stopp på våran bil innan vi körde in i lastbilen. Men det enda jag tänkte på var Justin.

Jag hoppade ur bilen och sprang fram till hans bil, jag skulle inte ha gjort det. Men då var det redan försent. Kenny slöt upp bredvid mig, och hade han inte gjort det hade jag ramlat ner i marken, för jag svimmade efter det.

Nu är det ett enda kapitel kvar av denna novell, och jag ska försöka göra det så långt som möjligt! Men jag vet inte när ni får det, det visar sig. Jag jobbar hela veckan, går av på fredag. Så det kanske kommer en ny novell, känner mig inte riktigt motiverad, då jag ber er om hjälp, men får ingen!

- Kan inte vi ta en promenad? Frågade jag och tittade på Candy

Hon tittade förvånat på mig men nickade som svar och gick tillbaka ut i hallen och satte på sig skorna. Jag gick upp till Justin och sa att Ryan var nere, och att jag och Candy skulle ta en promenad, så jag lämnade Lemony hemma.

- Mammas gull, du får vara hemma med pappa lite. Mamma kommer snart. Ropade jag från hallen

Inget svar fick man, hon var säkert inne i något av alla barnprogram hpn följer på tv, då hon satt i vardagsrummet och kommer framkalla fyrkantiga ögon.

Justins perspektiv

När Candy och Rose gick ut så bar jag och Ryan upp våra väskor till garderoben och började plocka upp. All smutstvätt kastade vi i en hög och hängde in allt annat. Sen var det bara att starta tvätt maskinen.

Lemony satt fortfarande vid tv:n och kollade på något tecknat. Så jag och Ryan började med maten, han fick äran att sköta grillen. Det var länge sen jag åt grillat.

- Har ni planerat nå datum för bröllopet? Frågade Ryan
- Nej, men det blir inte på en gång. Om någon månad. Svarade jag med ett leende på läpparna
- Om jag ska vara ärlig trodde jag att ni var helt över när du kysste Julia. Varför gjorde du ens det?
- Jag med, jag var rädd att hon aldrig skulle förlåta mig igen. Och antagligen hade hon inte gjort det om vi inte fått veta att hon var gravid. Jadu, hon kysste mig i nacken först, och av någon konstig anledning gillade jag hennes läppar. Så jag kysste dom, och det var det Rose såg.

Jag hade aldrig berättat det för Ryan, utan jag hade bara sagt att vi kysstes. Så nu fick han veta att hon kysst mig i nacken först. Han vart riktigt chockad, men sa inget.

- Pappa, kan jag få en glass? Frågade Lemony
- Efter maten. Svarade jag

Hon suckade bara, hon blir aldrig sur eller arg när man säger nej. Men det kommer väl när hon blir äldre. Då kan jag nästan lova att hon kommer bli värre. Men jag kommer alltid att älska henne, man måste få säga nej utan att det ska bli ett herrans liv.

Efter en och en halv timme kom tjejerna tillbaka, jag såg på Rose att hon hade gråtit. Men jag ville inte ta upp det nu. Så vi satte oss alla och åt, fläskfilé, klyftpotatis och beasås, samt en god sallad. Jag verkligen njöt av den maten, det var länge sedan vi grillade. Det är ju alltid en speciell smak på grillat.

När vi hade dukat av allt och satt oss i soffan började vi prata bröllop.

- Hur känns det Rose, att få byta efternamn från Black till Bieber? Frågade Ryan 
- Det känns bra, just nu tillhör jag ju inte riktigt denna familj. Jag är utanför. Sa hon och hängde läpp
- Jag älskar dig lika mycket oavsett vad du heter i efternamn. Sa jag och drog in henne i min famn
- Vilken tur, för jag älskar dig! svarade hon

Vi satt där ett tag med massa tidningar och skit framför oss. Egentligen skulle jag vilja lägga över allt detta på Rose. Men det känns så elakt, jag är sällan hemma, och när jag är det ska vi göra saker tillsammans. Om jag inte misstar mig så har Ryan säkert planerat in någon slags svensexa, och nå sånt orkar jag inte med. Allt jag gör hamnar i tidningarna, och känner jag dom rätt kommer den kvällen förstöra mitt förhållande med Rose. Det tänker jag inte gå med på, så är det bara.

Rose har sagt ifrån sig allt som heter möhippa, hon vill hellre ha en hemmakväll med massa tjejer och sånt, så dom kan rå om varandra. Jag förstår henne, jag kanske ska ge grabbarna det i förslag, en kväll med massa tv-spel, pizza, och öl. Hur fint hade inte det vart? Det kör vi på.

Helt plötsligt sprang Rose iväg på toa och stängde dörren illa kvickt, jag kunde inte undgå att höra vad hon gjorde då jag vart rädd att något hänt och följt efter henne. Undra om hon verkligen hade magsjuka, eller om det var ett sätt att dölja sin dåliga vana. Jag vet inte om jag vågar ta upp det igen, får se hur jag gör.

När hon kom tillbaka satte hon sig i mitt knä och höll om mig, jag förstod på en gång att något var fel. Men jag ville inte ta det med henne nu när Ryan och Candy var här. Hon började snyfta, men tror inte att det var så pass högt att dom andra hörde. När hon hade slappnat av så satte hon sig ned bredvid mig, och lutade sitt huvud mot min axel. 

- Nej, vi kanske ska ta och röra oss hemåt, baby. Sa Ryan och tittade på Candy
- Det låter som en bra plan, vi måste tvätta. Svarade hon
- Tack för det, nu kom jag på att jag började ju tvätta för ett tag sedan. Den maskinen lär jag kasta i turktumlaren.
- Jag tar den älskling. Svarade Rose

Vi följde med dom till dörren och gav dom en varsin kram, Lemony kom springandes och kastade sig runt benen på Ryan, så han lyfte upp henne, och gav henne en kram.

- Du vet om att du är min favorit tjej va? Sa han och pussade henne på kinden

Candy bara tittade på honom och log, vad skulle hon annars göra? Känna sig hotad av en 5 åring, då är det illa.

Rose gick till tvättstugan när vi hade sagt hejdå, och jag följde efter henne. Jag ville veta vad det var som fick henne att börja gråta. Men jag viste inte hur jag skulle börja. Men jag gjorde ett försök.

- Älskling, varför vart du ledsen förut?
- Jag vet inte om det är för tidigt att säga det, men jag tror inte att jag hade magsjuka.
- Nehe, vad var det då? Säg inte att du fått tillbaka dina dåliga matvanor?
- Nej, men jag tror att jag är gravid. Och jag vill inte gå igenom det en gång till.

Jag blev chockad över hur hon sa det. Vadå ville inte? Ville hon inte ha fler barn, eller var det rädslan att något skulle hända som tog över. Jag vet inte, det enda jag viste då var att hon behövde trygghet. Jag gick och ställde mig bakom henne och la mina armar om henne. Jag vill ha fler barn, och jag vill ha dom med henne. Men jag tänker inte tvinga henne igenom något som hon inte vill. Det enda jag kan göra är att ge henne mitt stöd, och det är något jag alltid kommer, oavsett vad som händer.

- Du vet att jag älskar dig, och vill leva mitt liv med dig. Men vill inte du ha fler barn, så ska jag inte tvinga dig igenom det heller.
- Du vill ha fler eller hur? Svarade hon mig
- Ja, det vill jag. Men tänk inte på det nu.
- Men då sviker ju jag dig, och dina drömmar.
- Tänk inte mer på det, vi tar reda på om du är gravid först, innan vi börjar diskutera något sånt.

När vi kom tillbaka från tvättstugan satt Lemony i soffan med en stor glass i handen, och jag kunde inte bli arg på henne, jag lovade ju att hon skulle få en efter maten. Hon har ett minne som jag vet inte vad, hon minns allt. Så man ska akta sig för att säga något till henne. Hon tittade upp på oss.

- Du lovade mig en glass efter maten pappa. Sa hon med ett leende
- Jadå, du får äta upp den. Men sen ska du borsta tänderna och sen är det dags för sängen. Svarade jag

Hon vände huvudet tillbaka mot tv:n och fortsatte kolla. Jag gick upp på hennes rum och drog ner rullgardinen, bäddade upp hennes säng och la fram en ny ren Hello Kitty pyjamas. Hon kom gåendes mot rummet med glass runt hela munnen, så jag stoppade henne och tog henne till badrummet, så hon fick tvätta av sig och borsta tänderna. Sen gick hon in och la sig själv, det är skönt. Hon har inga problem med att sova på kvällarna.

När jag gick förbi vårat sovrum såg jag att Rose redan hade bäddat ned sig, och klockan var inte ens 9. Något spökar i hennes huvud, hon kan inte vara trött, vi sov ju när vi kom hem från New York. Jag gick in och satte mig i sängen, och då hörde jag att hon grät. Det är hjärtskärande för mig att höra den man älskar gråta. Jag vet inte vad jag ska göra för att få henne att må bra, jag vill att hon ska vara glad och lycklig. Men det är tydligen inte det hon är.

Hon tittade på mig med bedjande ögon, precis som att hon ville att jag skulle förstå något, eller att hon önskade jag kunde läsa tankar, så hon slapp berätta. Men så duktig är jag tyvärr inte. Så hon måste prata med mig om hon vill att jag ska förstå.

- Vad är det? Varför är du ledsen? Sa jag och strök bort hår ur hennes ansikte
- Jag är rädd. Svarade hon snyftandes
- För vad?
- För att du ska lämna mig om jag inte vill ha fler barn. Sa hon och vände ansiktet från mig

Nu får hon ta och ge sig, jag har en dotter, jag älskar henne. Skulle det vara så att jag inte får fler barn, men då är det så. Men jag tänker inte lämna henne för det. Vi är två om att ta det beslutet.

- Jag har dig, och jag har Lemony. Jag behöver inget mer. Jag kommer aldrig lämna dig, förstår du inte det. Jag älskar dig, jag klarar mig inte utan dig. Du är anledningen till att jag är den jag är idag. Och du förstår inte hur glad jag är över att du en gång förlåtit mig för alla idiotiska saker jag har gjort mot dig. Ett liv utan dig finns inte i min värld, när ska du förstå det? Kärleken mellan oss kan ingen bryta, du och jag föralltid? Svarade jag henne och vände hennes ansikte så jag kunde se henne
- Jag vill inte vara den som förstör dina drömmar om en stor familj. Jag avbröt henne där
- Sluta nu, förstår du inte att det är dig jag vill leva med. Vad ska jag behöva säga för att du ska förstå det? JAG ÄLSKAR DIG. Jag vill inte ha någon annan. Tvivlar du på min kärlek till dig, tycker jag du kan ta och titta på ringen du har på ditt finger, och fundera. Jag sover i gästrummet inatt. God natt!

Jag gick ut därifrån, och hörde hur hon bröt ihop. Men ibland känner jag bara att jag vill vara själv, jag älskar den tjejen över allt annat. Och ändå ska hon hålla på som hon gör. Även jag har mina gränser, och nu var dom nådda. Jag bäddade ned mig och slog på tv:n. Fanns inget att kolla på så jag slog av den lika fort, och la mig ner till rätta och blundade.

Dörren sköts upp och jag orkade inte ens titta vem det var. Men jag förstod ganska på en gång att det var Rose. Hon kröp ned bakom mig och la armen om mig.

- Förlåt. Viskade hon

Jag orkade inte visa att jag var vaken, så hon trodde nog att jag sov. Hon strök mig över magen och en rysning gick igenom min kropp. Hennes beröring var magisk.

- Jag vet att du älskar mig, och jag älskar dig också. Sättet som du tittar på mig bara lyser kärlek, och jag är så glad att jag har dig. Jag vill be om ursäkt för att jag beter mig så illa mot någon som inte gör mig något ont. Jag vet att du blir ledsen när jag beter mig som jag gör, och jag vet inte vad jag ska göra för att gottgöra dig. Jag älskar dig så himla mycket, jag är så rädd att förlora dig. Du kan så enkelt bara lämna mig och hitta någon ny. Det är det som skrämmer mig. Jag vill inte sitta här med flera ungar och sen drar du. Jag skulle seriöst dö då. Du är allt för mig. Har alltid vart och kommer alltid vara. Jag går in i vårt sovrum nu, så du får vakna själv. Glöm inte att jag älskar dig.

När hon sa det där rann det tårar på min kind, men jag visade inte att jag var vaken. Egentligen ville jag inget annat än krama om henne, och tala om att jag aldrig kommer lämna henne. Men istället lät jag henne gå tillbaka, ovetandes om att jag faktiskt hörde varje ord av vad hon sa. Den natten somnade jag gråtandes för första gången sedan hon lämnade mig.

Inte lika långt som det förra, men jag ska börja skriva på kapitel 59 på en gång. Och har jag tid blir även kapitel 60, och det sista skrivet ikväll. Vi får se hur mycket jag orkar. Har fruktansvärt ont i ryggen, så kan egentligen inte sitta så länge. Men jag ska försöka skriva så mycket som möjligt, och sen skriver jag på mobilen. Ge mig minst 15 kommentarer! :)

BTW.. Kommentera mycket på det inlägget som är under KAPITEL 58, DEL ETT!

- Du vet att jag älskar dig över allt på denna jord, jag skulle kunna göra vad som helst för att du ska må bra, och vara lycklig.

Hon tittade på mig med skräckslagen min och tog ett djupt andetag.

- Så därför undrar jag om du Melrose Lolly Black, vill gifta dig med mig? Fortsatte jag nervöst och öppnade asken med ringen i

Hennes skräckslagna blick övergick fort, och då menar jag fort till förvånad och glädje. Hon kastade sig över mig, och kysste mig. När vi släppte varandra tittade hon mig i ögonen och tog ett djupt andetag.

- Ja. Jag vill gifta mig med dig. svarade hon


Melrose perspektiv - Dagboks anteckningar

"Just ny sitter jag på ett hotellrum i New York och har magsjuka, hur kul är det? Min pojkvän och dotter är ute tillsammans med alla andra i Justins crew. Dom skulle besöka massa ställen plus att han skulle iväg på en intervju hos Jimmy Kimmel. Lemony skulle för första gången vara med, och det skulle sändas live. Så det ska jag se på tv istället för att vara med bakom.

Vi har rest omkring i USA nu i två veckor. Detta är sista dagen innan vi ska flyga hem igen, det känns skönt men samtidigt kommer jag sakna att åka runt. Det är alltid en magisk känsla över att få byta hotell stup i kvarten och se nya ställen och träffa nya underbara människor. Det finns inget jag skulle vilja byta detta med. Jag mår hur bra som helst då jag får se Justin göra det han älskar, och framför allt se alla överlyckliga tjejer. Det är också en känsla man aldrig glömmer. Dom stör mig inte längre, jag vet att han är min.  

När Justin frågade om jag ville gifta mig med honom, fick jag en chock, var absolut inte beredd på det. Men vi älskar varandra, och jag har svårt att tänk mig ett liv utan honom. Så när vi kommer hem ska vi planera vårar bröllop. Jag har dock redan köpt min klänning. Den finns hemma hos Candy och jag är stolt över den.

Än så länge har det inte kommit ut i tidningen att vi ska gifta oss, jag har gjort allt för att dölja mitt finger, men det har dock inte alltid varit lätt. Inga spekulationer heller. Jag skäms absolut inte, men vill inte att det ska hamna i tidningen. Justin förstår mig, och han tycker det är skönt att vi ligger på samma nivå när det gäller sånt. Ingen av oss vill vara i tidningarna, om det inte är något vi själva har ställt upp på.

Nu när Lemony är med oss så sover hon hur bra som helst, när vi sover i bussen. Hon sover hela nätterna och det är skönt. Jag tror vi måste flytta med den sängen till hennes rum, så hon ligger kvar där och inte kommer in till oss när vi är hemma. Haha..."

Det knackade till på dörren och jag la ner boken på bordet, för att gå och öppna.

- Pattie, vad gör du här? Ska inte du vara med i studion? Frågade jag chockat
- Jag tycker synd om dig som får sitta här själv, så jag köpte med mig lite smått och gott. Även om du inte kan äta så mycket. Hur mår du föresten? Frågade hon och kramade mig
- Jodå, var ett tag sen jag spydde sist. Men mår väl inte bra direkt. Men skönt att få lite sällskap. Svarade jag efter kramen

Vi satt och pratade lite om allt möjligt. Hon berättade hur stolt hon var över både mig och Justin, hur vi hade klarat allt så bra. Hon berättade även att Lemony var hennes nya favorit, tillslut vart vi uppslukade av tv:n.

- Dagens gäst behöver ingen närmare presentation, Justin Bieber! Sa Jimmy

Min blivande man kom ut och skakade hand med Jimmy och satte sig ned i en fåtölj. Tjejerna i publiken var som galna, och jag förstår dom. Han är snygg, har tallang, och är upptagen. Vem vill inte ha något man inte kan få?

Jag och Pattie satt där och kollade på programmet, i väntan på att Justin skulle ta ut Lemony. Men det förstod jag att han skulle göra i slutet av programmet.

- Hur känns det att gifta sig snart då? Frågade Pattie under en reklam
- Det känns faktiskt bra. Jag älskar honom, och skulle kunna dö för han. Varför inte byta efternamn också då?

Hon skrattade åt mig, och gav mig en kram. Precis när hon släppte mig hörde vi att programmet fortsatte, så jag satte mig till rätta igen och kollade ivrigt efter Lemony.

- Så Justin, du har med dig en mycket speciell person idag. Ska vi ta in henne? Frågade Jimmy

Jag kunde slå vad om att alla tjejer i publiken trodde det var jag, men dom skulle snart få ett slag på fingrarna. När jag såg att Lemony gick ut på scenen, SJÄLV, så blev jag överlycklig.

Att se henne på det sättet, så stor och stolt. Den känslan går inte att förklara. Hon sprang den sista biten och kastade sig i Justins öppna armar. Han bar upp henne i en stor kram och pussade henne i pannan.

- Så vem är denna ur gulliga tjej? Frågade Jimmy
- Detta är ett resultat av mig, min dotter, Lemony! Svarade han stolt

Att bara höra honom säga dom få orden fick mig att le, jag önska att han kunde se mig, för jag var så stolt över dom båda. Jag hade kunnat göra allt för att få vara med dom, att få uppleva första gången som Lemony var med om något sådant. Men istället fick jag ligga i soffan med Pattie och vara en stolt mor därifrån.

- Vart är din tjej då? Jag såg inte henne backstage.
- Hon är på hotellet, och är sjuk. Svarade Justin lite ledset
- Jag älskar dig mamma! Sa Lemony helt plötsligt

Där fällde jag några tårar omedvetet. Jag märkte det inte fören Pattie märkte det och la en arm om mig. Alla i publiken "aww:ade" och Justin log mot kameran. Hur kunde mitt lilla charmtroll vara så söt? Hur gör hon? Det är verkligen en sak som hon har lärt sig av sin far, hon vet precis hur man gör för att charma någon.

När intervjun var slut, så gick Pattie in till sig och jag gick och la mig i sängen. Även om jag inte hade spytt på ett tag så var min kropp inte fullt återställd än. så sängen kändes lockande, tills jag hörde hur någon låste upp dörren och klev in.

- Mammaaaa! Ropade Lemony
- Här är jag. Svarade jag och satte mig upp i sängen

Hon kom in i full fart och lastade sig upp i sängen och över mig. Hon ville inte släppa taget, så jag var tvungen att krångla mig ur hennes grepp. Hon var fruktansvärt stark för sin ålder.

- Var det roligt på intervjun? Och föresten, jag älskar dig också. Sa jag och pussade henne i pannan
- Det var jätte roligt.

Jag hörde att Justin höll på med något, men hade ingen aning om vad så jag valde att gå upp ur sängen och ut till honom. Han stod med ryggen mot mig, så jag smög och la mina armar om honom och smekte hans mage utanpå tröjan han hade. Jag kunde inte se att han log, men jag förstod att han gjorde det.

Han vände på sig och kollade mig i ögonen, hans ögon är som taget ur en serietidning, ibland väntar jag bara på att han ska kunna skjuta blixtrar ur dom. Dom ger mig kraft, dom är kärleksfulla och dom hypnotiserar mig. Undra om han vet om det? Tittar jag i dom för länge så försvinner allt runt om. Ibland är det kul, men inte jämt. Jag tappar verklighetsuppfattningen.

Jag la armarna om honom och kramade han, samt gav honom en kyss på halsen, som jag vet att han älskar. Men han fick ingen på sina perfekta läppar.

- Jag vill inte riskera att smitta ned dit. Så du blir utan puss idag! Sa jag med ett leende

Men det struntade han fullkomligt i och tryckte sina läppar mot mina. Kyssen var laddad, precis som att vi inte hade träffats på ett tag. När han släppte taget, eftersom att det var han som styrde kyssen så fick jag äntligen luft. Jag andades in häftigt, och han bara log mot mig och strök mig över ryggen.

- Jag har saknat dig idag. Sa han och höll om mig

Att bara få vara i hans armar och inte behöva känna mig tvingad till något annat, även om jag aldrig känner mig det. Men att bara få vara, är det bästa som finns. Få känna hans händer som stryker mig över ryggen, att få andas in hans goda doft eller bara få känna hans hjärtslag mot mitt bröst får mig lugn.

I början när vi var tillsammans kändes det som att han bara hade mig för att ha något, men med tiden blev det mer speciellt. Han visade verkligen att han älskade mig.

Vi stod där länge och bara höll om varandra, tills Lemony kom och höll om våra ben då hon är så liten, men Justin lyfte upp henne så vi stod alla tre.

- Jag kommer alltid älska er, glöm aldrig det. Sa hon och strök oss över kinderna

Vad får min dotter allt ifrån? Ibland blir man så rörd att det kommer tårar. Och det gjorde det nu, på både mig och Justin.

- Varför gråter ni? Sa hon chockat
- För att du är det bästa som finns. Sa vi i kör

Vi gick in i sovrummet och la ner henne i sängen, och började kittla henne. Hon skrek så mycket hon orkade och skrattade. Vi skrattade lika mycket, jag av en anledning som att hon har Justins skratt. Vi gav oss efter ett tag.

När klockan hade blivit 8 la vi henne i sängen så att hon fick sova, då vi skulle upp redan 6 på morgonen, för att ta flyget hem till Atlanta.

Jag och Justin stannade uppe lite längre, vi satt i soffan och bara höll om varandra. Vi sa inget, men det behövdes inte. Just då ville jag bara känna hans närhet. Vi gick och la oss på varsin sida om Lemony, men vi höll varandra i händerna när vi somnade.

Hemma i ATL!
När vi kom innanför dörren försvann Lemony upp på sitt rum, hon är fruktansvärt bra på att roa sig själv. Det är skönt, men ibland kan jag bara gå in och sätta mig ner på golvet för att titta på henne. Hon är så vacker min dotter.

Jag och Justin gick in i köket och började plocka in alla matvaror som vi handlat hem. Det ar ganska tomt efter att ha vart borta i två veckor. Men det fyllde vi lätt på. Nu blir det inga mer resor på ett tag, om det inte kommer upp några intervjuer som han måste iväg på. Men jag stannar hemma.

Justins mobil började ringa från min väska i hallen och han sprang dit, för han hörde på signalen att det snart skulle sluta ringa.

Jag har lärt mig efter många svartsjuka samtal att inte lyssna på honom när han pratar i telefon. Men nu kunde jag inte undvika att höra att det var Ryan.

- Hej bro! Ja, vi kom nyss hem, bara komma hit.

Han kom tillbaka in i köket och berättade att Candy och Ryan skulle komma om en timme. Jag gick upp och hoppade in i duschen, det var skönt att vara hemma, att få stå i sin egen dusch och kunna springa omkring lite halvnaken, utan att behöva vara rädd att en paparazzi klättrat upp på väggen eller något liknande.

När jag kom ut ur duschen i bara handduk låg Justin på sängen med datorn i knä. Den sista tiden har han lagt väldigt mycket av sin lediga tid på att skriva med sina fans på twitter, han är duktig på att uppdatera och följa flickor tillbaka. Ibland flirtar han med dom, men det är inget jag orkar lägga energi på, för jag vet att det är mig han lägger sig bredvid på kvällen, och håller om.

Jag la mig bredvid honom och lät handduken glida ned lite, för att se om han reagerade eller inte. Och det tog inte lång tid innan han la ner datorn och drog mig över sig. Han kysste mig passionerat och smekte mig ned över ryggen tills han nådde min rumpa där han lät sina händer vila. Han slutade kyssa mig och kollade bara på mig.

- Vi hinner inte nu. Vi får snart besök. Sa jag och klev ur sängen

Jag hörde bara hur han suckade, och såg hur han himlade med ögonen. Precis som han gör då han tycker att jag retas med honom. Och nu gjorde jag det, det kan jag erkänna.

Lemony har någon konstig sak till ringklockor, för varje gång hon hör en så ska hon öppna, spelar ingen roll vart hon är någonstans. Får hon inte öppna dörren så blir hon sur, så vi behöver aldrig oroa oss för att glömma bort våra vänner eller familjer. Hon släpper in alla. Lika denna gång, Candy och Ryan satt i köket när jag kom ner ombytt och klar.

- Hej bästa vän. Sa jag när jag fick syn på Candy
- Hej gudmor till mitt barn. Svarade hon och log

Vi hade inte diskuterat det, så det kom som en chock. Skulle jag vara gudmor till hennes barn? Hon var ju det åt mitt, så varför inte. Hennes liv är mitt liv, och jag älskar henne. Hon är min bästa och äldsta vän, och jag tänker ta vara på tiden som vi spenderar tillsammans. Jag ska se till så att Lemony och hennes bebis blir som syskon, dom kommer få spendera så mycket tid med varandra.

Pattie har sagt till Ryan att om dom behöver barnvakt någon gång är det bara att ringa henne, då dom inte har någon släkt i Atlanta, och det tycker jag är hur snällt som helst. När jag berättade det för mamma var hon inte heller sen med att säga samma sak till Candy. Min mamma kan verkligen vara den bästa ibland, men även den sämsta.

På tal om sämst, hon har inte haft något att göra med pappa sedan mitt lilla utbrott jag fick. Pappas nya tjej gillade inte att han var hemma hos oss, så hon bad honom välja, och eftersom att varken jag eller Lemony inte ville ha något med honom att göra så var valet lätt för honom. Han valde den nya familjen.

- Kan inte vi ta en promenad? Frågade jag och tittade på Candy

Hon tittade förvånat på mig men nickade som svar och gick tillbaka ut i hallen och satte på sig skorna. Jag gick upp till Justin och sa att Ryan var nere, och att jag och Candy skulle ta en promenad, så jag lämnade Lemony hemma.

- Mammas gull, du får vara hemma med pappa lite. Mamma kommer snart. Ropade jag från hallen

Inget svar fick man, hon var säkert inne i något av alla barnprogram hpn följer på tv, då hon satt i vardagsrummet och kommer framkalla fyrkantiga ögon.

Jag är riktigt trött, så jag lämnar er nu i några timmar. Imorgon när jag vaknar får ni del 2 som jag måste skriva klart. Och sen kommer kapitel 59. Jag tycker ni ska ta och kommentera inlägget under detta kapitel, så att jag får fler idéer. Annars blir det nog ingen ny novell. Vi får se hur jag gör! :) Ge mig minst 15 kommentarer! :)

Jag vet att kommentarerna har stigit över 20. Men min pappa skickade ut mig på ett uppdrag hela dagen, kom nyss hem. Jag håller på och skriver kapitel 58 just nu, har nog snart skrivit klart halva. Jag ska försöka skriva klart det så fort som möjligt. Och så får ni nog ett imorgon också. Sen får ni vänta på det sista tills någon dag i veckan.

Men nu till den viktiga delen! Om du fick välja själv hur du skulle få träffa Justin, hur skulle det se ut? Ge mig massa olika förslag, så kanske just din blir till en novell! :)

Och jag måste säga att även om det bar en vägg som var omgjord i rummet så vart det sån stor skillnad, och texten över hennes säng. Jag hoppas verkligen att Lemony lever upp till det. Hon ska vara den hon själv vill vara.

- Vad fint du har gjort. Sa jag och kysste henne
- Candy hjälpte mig med texten och det lila.
- Det vart riktigt bra. Ryan, kan du ta med Lemony och komma upp? Ropade jag ner

Efter bara en halv minut kom dom alla tre och vi släppte ner henne på golvet, så hon fick krypa omkring lite. Hon fick syn på väggen och kröp dit. Vi stod och pratade med ryggen emot henne.

- Kolla på henne. Säger Candy och vi andra vänder oss om

Där står Lemony lutas mot väggen och har ställt sig upp. Är detta möjligt ens. Men det var ju ingen annan där, så det måste väl vara det. Min prinsessa!


Melrose perspektiv - Dagboks anteckningar

"Fem år har gått. Lemony växer för varje dag, och blir mer och mer lik Justin. Hon har precis fyllt fem och hon kan inte sitta still, precis som sin pappa. Hon har så mycket energi som hon inte vet vart hon ska göra av. Men det är kul att se henne växa, varje dag är en ny dag och nya saker att upptäcka.

Just i detta nu är Justin på andra sidan jorden och gör ytterligare ett gäng tjejer nöjda. Jag kan inte förstå att han bara blir större och större. Vi har lärt oss att leva så här nu, men det var svårt i början då Lemony inte kände igen honom när han kom hem. Man såg att han blev ledsen varje gång. Han ville lägga sin karriär på is bara för det, men jag övertalade honom att fortsatta. Nu när hon är så pass stor att hon kan kommunicera så har vi alltid skype igång hemma så hon kan prata med honom över det, samt se honom.

När han hade vart i LA förra året så satt dom och prata med varandra, och så visade han att han hade gjort en ny tatuering. Lemony skrek rakt ut så jag sprang dit och frågade vad det var, då sa hon bara " pappa har mitt namn på kroppen. Går det bort när man duschar?" både jag och Justin började skratta och han sa att det skulle sitta där jämt.

Sådana minnen finns det galet många av, och jag är glad varje gång jag får vara med och uppleva dom.

Candy och Ryan bor kvar i deras extremt fina lägenhet högst upp i en av dom högsta byggnaderna här i ATL. Dom väntar faktiskt sitt första barn, och jag är så fruktansvärt glad för deras skull. Candy tyckte inte speciellt synd om mig på slutet då jag var som rundast, hon skrattade bara. Så nu får hon igen, då hon är rundare än mig nu, och har bara gått lite över halva tiden. Synden straffar sig själv.

Jag la av med mina dumma matvanor då Justin kom hem helt från turnén. Efter vårt lilla bråk vi hade. Jag lyssnade noga på allt han hade att säga och jag tyckte det lät vettigt. Så jag gjorde mitt bästa, visa dagar gick det inte. Men nu är jag helt frisk igen, och tänker jag tillbaka på den tiden funderar jag själv vilken idiot jag var.

Imorgon kommer älsklingen hem igen. Efter 6 månader på rymmen. Haha, det ska bli så skönt att ha honom hemma. Jag är livrädd att det ska hända honom något, och att jag sen ska få ett telefonsamtal som talar om att han är på något sjukhus eller värre."

- Mamma, vad skriver du? Frågade Lemony när hon krupit upp i mitt knä

Jag slog ihop min bok och la den på bordet samt la armarna om henne.

- En dagbok. Där jag kan skriva allt som händer oss. Du får läsa den när du blir äldre. Svarade jag och pussade henne i pannan

Hon tittade på mig med ledsna ögon och lutade ned sitt huvud mot mitt bröst. Jag kände att hon började gråta.

- Men gumman, vad är det?
- Jag vill att pappa ska komma hem. Sa hon och torkade sig under ögonen med baksidan på handen
- Han kommer imorgon. Men vi kan ringa honom om du vill?

Hon nickade bara som svar, så jag la ned henne bredvid mig i soffan och gick för att hämta mobilen som låg i köket. Jag slog in hans nummer och tryckte på grön lur.

- Hej lover! Svarade han
- Hej älskling. Har du tid, finns någon som saknar dig lite.
- Åh, är det så illa? Klart jag har tid.

Jag gick tillbaka in i vardagsrummet och satte mig ned bredvid henne igen, och hon satte sig i mitt knä. Vi satte på högtalaren.

- Hej pappa!
- Hej sötnosen. Hur mår du?
- Jag saknar dig, vill att du kommer hem nu. Sa hon och grät
- Men lilla vännen, gråt inte. Då blir ju jag också ledsen.

Samtalet fortsatte så en stund, tills han var tvungen att gå. Men han lovade henne att han hade med sig något hem till henne och att han är hemma när hon vaknar. Så med andra ord kommer han ikväll eller under natten. Hur fint som helst, då får vi lite egen tid tillsammans. Vilket inte skadar.

- Ska vi åka och hälsa på Candy och Ryan? Frågade jag Lemony
- Ja-aa! Det gör vi. Sa hon och sprang ut till hallen

När vi kom dit så vart det fullt ös på både Ryan och Lemony. Dom busar med varandra hela tiden. Det är allt från måla till kurragömma, det känns bra att hon får leka och vara barn tillsammans med alla, eftersom att hon inte går på dagis. Men hon ska börja skolan om 2 år. Jag och Candy satt på balkongen och pratade. Hon och Ryan har inte kollat vad det är för kön på den lilla bebisen och det är väl ganska kul, det blir en överraskning. Men vi satt och bollade lite namn.

- Ryymaan, veet du veem som kommer hem imorgon? Hörde jag Lemony ropa
- Nej, vem? Frågade han, men jag viste att han viste vem
- Paaappaa!! Skrek hon överlyckligt tillbaka

Han bara skrattade åt henne och frågade om det skulle bli kul. Hon svarade genom att göra kullebyttor i soffan, jag såg det från där jag stod och kollade på dom två. Efter flera timmar av lek och bus med Ryan kom Lemony och kastade sig i mitt knä.

- Mamma, jag är trött.

Först då kollade jag på klockan och insåg att den redan var halv 9. Timmarna med dessa två människor går alltid fort, och hon borde sova vid den här tiden.

- Vi ska åka hem nu. Så du får sova. Svarade jag och bar upp henne

Vi gick till hallen alla och vi satt på oss skorna, samt kramade om candy och Ryan.

- Jag hör av mig imorgon. Sa jag innan vi stängde dörren

När vi nästan var hemma hörde jag hur hon sov i baksätet, hon snarkar så gulligt. Så när vi kom hem fick jag bära in henne tyst, och försöka få av henne kläderna utan att hon vaknade. Och det gick hur bra som helst, så jag bäddade ner henne.

Jag kom på att jag hade glömt mobilen hemma, så jag letade på den och såg att jag hade 3 sms. Alla från Justin.

"Jag saknar dig. Snart sätter jag mig på planet och är hemma om några timmar. Ska jag väcka dig när jag kommer hem, eller inte? Puss älskar dig" det var skickat för 6 timmar sedan

"Hallå, baby! Varför svarar du inte?"

"Har det hänt något? :O Måste gå på planet nu!"

Jag fick lite panik där, jag vet själv hur det känns när han inte svarar mig. Så jag skrev tillbaka på en gång, även om han inte kan se det nu, men han får det när han landat och satt på sin mobil.

"Hej älskling! Förlåt, vi var hemma hos Ryan och Candy. Glömde mobilen hemma. Väck mig om jag sover, men tror jag är vaken. Saknar dig så min kropp gör ont."

Jag gjorde mig i ordning för natten och bäddade ner mig i sängen men slog på tv:n. Dom hade CSI maraton och det är det bästa jag vet. Så jag låg där och kollade på det, även om jag sett dom flesta innan.

Jag hörde att dörren öppnades och stängdes där nere men var för trött i kroppen för att orka resa mig och springa ned, men strax efter så sköts dörren upp, och jag för första gången på flera månader fick se Justin irl.

- Heeej baby! Fan vad jag har saknat dig. Sa han och kysste mig

Att få se han, ta på hans kropp och att få känna hans läppar mot mina var det bästa med allt. Vi kysstes länge och intensivt. Hans händer vandrade efter min kropp, och han smekte mig ömt och försiktigt.

- Jag har saknat dig mer. Min kropp har skrikit efter din flera gånger. Svarade jag och log sött
- Det får vi väl ändra på då.

Han la mig ner på rygg och kysste mig på halsen samt lät hans händer ta av mig kläderna jag hade på mig. Jag lät mina händer smeka hans rygg under tröjan och drog av honom den. I det ögonblicket hade jag kunnat äta upp honom, så mycket ville jag ha han.

Vi somnade inte förrän klockan var runt fem på morgonen vilket kändes när Lemony hoppade upp i våran säng och skrek morgonen efter.

- Pappaaaa! Ahh, jag har saknat dig.

Han drog ner henne i sängen och kramade om henne jätte länge. Han pussade henne i hela ansiktet och hon skrattade. Det var så fruktansvärt fint att se kärlek mellan far och dotter. Det finns ingen som kan komma emellan dom.

- Jag har saknat dig också, pappas prinsessa. Svarade han
- Jag älskar dig! Sa hon och pussade honom på näsan
- Och jag dig. Jag har en sak till dig, den står i hallen. En rosa stor sak. Sa han och Lemony lämnade rummet fort

Justin tittade på mig med sina gyllenbruna ögon och smekte mig på magen. Han böjde sig framåt och masserade mina läppar med sina, ömt och försiktigt. Jag älskar när han tar det lugnt, allt blir så mycket mysigare då.

- Godmorgon sötnos. Sa han efter kyssen
- Godmorgon snygging! Svarade jag och log

Vi låg kvar i sängen tills vi hörde en smäll i trappen då både jag och Justin flög upp och ut ur sovrummet. Väl i trappen såg vi att Lemony hade försökt lyfta upp sin nya resväska för trappen. Den var dock lite tung. Hon märkte inte att vi stod där så hon fortsatte kämpa med den.

- Gumman, vill du ha hjälp? Frågade jag
- Hur länge har ni stått där? Frågade hon tillbaka och försökte låta arg

Både jag och Justin började skratta och gick ned till henne. Vi kunde lika gärna öppna den nere. Jag var den till vardagsrummet. Vi satt oss i soffan och kollade när hon öppnade den. Hennes ögon formade sig som golfbollar när hon väl fick upp den. I den låg det leksaker, godis, filmer, och hur mkt kläder som helst.

Justins perspektiv

Det var så fruktansvärt skönt att få komma hem till min familj, den jag har skapat. Min dotter som är 5 år och hur söt som helst. Min flickvän som är det bästa som hänt mig. Utan henne hade jag aldrig haft det jag har idag, bortsett från min karriär. Men allt blev så mycket bättre när jag fann henne, och hon ville dela allt med mig, samt förlåta mig för alla misstag jag gjort. Jag tänker aldrig mer göra något dumt, jag har allt jag behöver, och mer därtill.

- Tack pappa! Jag älskar dig. Sa Lemony och kastade sig över mig
- Varsågod gumman. Tyckte att du skulle behöva en väska, eftersom att ni ska följa med mig nästa gång.

Jag kollade på Rose när jag sa det sista och hon spärrade ögonen i mig, men dom ändrades till glada på en gång. Hon vet dock inte om att det redan sker om 2 veckor. Så därför tyckte jag att det var en bra idé med att ta upp det genom att ge Lemony en väska. Hon gillade den starkt. Allt som låg i den, låg nu utanför och huller om buller. Hon är precis som sin mamma, tar i en sak och släpper den på golvet.

- Man ser ju vem hon har fått det där ifrån. Sa jag till Rose och pekade på alla saker som låg på golvet
- Haha, jätte kul. Svarade hon och slog mig löst på axeln

Vi satt kvar där i soffan och mös tillsammans under en filt, och kollade på Lemony som granskade alla sina saker. Hon fastnade för en barbie-docka som hade hur mycket kläder och sånt som helst. Så den satt hon och lekte med.

- Vill du veta en sak? Frågade jag och kollade på Rose
- Klart jag vill det. Svarade hon och kysste mig
- Ni två är dom enda jag någonsin har önskat mig. Att jag sen råkar vara en offentlig person, rör mig inte i ryggen när jag har er två. Ni gör min dag. Jag älskar er över allt.

Hon tittade på mig och man såg att en tår rann ner för hennes kind, och den torkade jag bort illa kvickt, tycker inte om att se henne ledsen. Även om jag vet att det inte var för att jag hade sagt något dumt. Hon blev rörd, men tårar som tårar. 

- Jag älskar er två också. Jag tycker bara att det är synd att du inte är med oss jämt. Jag saknar dig hela tiden, och önska att jag kunde ligga här med dig hela mitt liv, och kolla in i dina vackra ögon som även våran dotter har fått. Föresten, förstår du hur mycket grabbar hon kommer ha efter sig? Hon kommer bli som dig, fast med grabbar efter sig.
- Jag saknar också att vara med er hela tiden. Det är hemskt att vara borta. Hon har ju ditt utseende också, så det är ju klart hon kommer ha grabbar efter sig, men det är ingenting jag vill tänka på nu, jag har fullt upp så det räcker. Men det blir inga grabbar i detta hus i alla fall, det kan jag lova. Svarade jag med ett leende på läpparna

Vi gjorde frukost tillsammans alla, och satte oss ned vid bordet. Lemony hon vill aldrig ha smörgås på morgonen, utan det ska vara yoghurt med jordgubbar. Hon är lite speciell, men hon äter i alla fall, och det är huvudsaken.

- Vad ska vi göra idag? Frågade Rose 
- Jag vill gärna träffa din mamma. Så vi kan väl åka dit? Svarade jag
- Min mamma? Din då? Frågade hon
- Vi tar det sen. Okej?
- Jag vill också träffa mormor. Sa Lemony med ett leende på läpparna och yoghurt runt hela munnen

Både jag och Rose började skratta, men sen torkade jag bort det. När vi hade ätit klart plockade vi undan allt, och Rose gick och duschade. Jag tog hand om Lemony och såg till så att hon blev ren, och satte på henne rena kläder. Hon skulle ha Hello Kitty kläderna jag hade köpt åt henne, annars ville hon inte ha något. Så dom fick det bli. När Rose kom ner igen hade hon på sig en somrig klänning och sidfläta i håret. Hon var verkligen fin.

Hemma hos Stephanie
När vi kom dit fick jag en stor kram och ett välkommen hem. Det var verkligen skönt att veta att man var välkommen, och att man var saknad. Vore man inte det, skulle det inte vara lika kul att komma hem. Men nu vet jag att alla saknar mig.

- Skulle jag kunna få prata med dig? frågade jag och kollade på Stephanie

Hon såg ut att vara osäker på vad jag hade att säga henne som inte Rose fick höra. Men hon gick med på det, och vi gick ut på altanen och stängde dörren efter oss. Medans Rose gick in i köket och började med fikat.

- Jag älskar din dotter, hon har gett mig ett liv jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Så därför frågar jag dig om det är okej, att jag friar till henne? Det sista sa jag lite tystare, och med varsam ton, jag viste inte hur hon skulle reagera
- Jag vet att du älskar henne, och jag vet att du tar väl hand om både henne och mitt barnbarn, så varför ens fundera? Klart det är helt okej. Ni kommer hålla tills döden skiljer er åt. Svarade hon och gav mig en stor kram

Ring och allt var redan fixat, så nu var det bara att köra Lemony till mamma, för pappa var där, och ville träffa henne, sen skulle jag ta med mig Rose ut på en överraskning. Vi fick sova hemma hos mamma sen efteråt, så vi var där när Lemony vaknade, så slapp mamma ta henne då med. Men nu är frågan, hur jag ska göra detta. Allt med överraskningen var klart, men jag viste inte hur jag skulle få med mig Rose från mamma utan att hon misstänkte något.

- Vad ni ser hemlighetsfulla ut då. Vad har hänt? Frågade Rose när vi kom in 
- Absolut ingenting. Svarade jag och log, men hon känner mig för väl. Men konstigt nog frågade hon inget mer

Vi satt hemma hos Stephanie och fikade, och pratade massor. Hon frågade mig hur det hade vart på turnén och massa om det. Även om mina fans har växt upp från att ha vart 15-16 så är dom fortfarande lika galna, jag förstår inte. Dom tog mitt förhållande med Rose hårt i början, men nu frågar alla mig om henne. Hur hon mår och hur Lemony mår. Det är faktiskt ganska roligt att föra en normal konversation med ett fan. Dom vill veta så mycket mer saker än förut, då var det vara skrik och tjo.

När vi kom hem till mamma på kvällen var pappa redan där, han var precis som Stephanie. Kramade om mig och sa att han saknade mig och grejer.

- Farfar. Saknat mig? Frågade Lemony och vi andra började skratta
- Det vet du att jag har. Jag saknar dig varje dag, precis som jag saknar min son. Men du är ju lite bättre. Svarade han och kramade om henne
- Vart är Jazzy? Frågade jag
- Hon är på baksidan.

Utan att jag ens la märke till det så sprang Lemony förbi mig och ut till henne. Det skiljer några år på dom, men dom trivs så bra ihop. Det är helt sjukt vilken familj jag har, jag älskar alla. Jaxon var inte med nu, han var kvar hemma i Kanada.

- Jazzy, vart är du? Sa jag med mörkare röst
- Bieber is back. Skrek hon
- Sluta kalla mig Bieber, du heter ju också så. Svarade jag och lyfte upp och pussade henne på kinden
- Haha, du kommer alltid heta så. Bror, jag älskar dig.
- Aw, älskar dig med sis.

Hon och Lemony lekte helt galet ute på gården, men jag var alltid lika rädd att Lemony skulle trilla i pollen eller något. Så vi satt alltid ute på altan så jag och Rose kunde hålla ett åga på henne. Undertiden som Rose var iväg på toa berättade jag min plan för mamma, hon vart lika glad som Stephanie, och pappa bara skakade på huvudet och sa

- Det var på tiden grabben.

Vilken rolig pappa man har då. Jag är 23 år liksom, inte typ 30. Men han är ju som han är, det är ju bara att acceptera att farmor tappade honom i golvet när han var nyfödd.

Mamma övertalade Rose att Lemony skulle stanna kvar så att hon och jag kunde få spendera lite tid själva. Jag hade absolut inte haft något emot att vara med Rose, men ett tillfälle som detta kommer inte ofta. Så lika bra att göra det på en gång, så kan jag kramas och gosas med henne sen.

Vi åkte till stranden och hon frågade hela tiden vart vi skulle och vad vi skulle göra, men jag bytte ämne hela tiden och låtsades inte höra vad hon sa. Tillslut vart hon lite sur tror jag, men det skulle snabbt gå över. När jag parkerade bilen var vi framme, och jag hade bett Kenny fixa allt åt mig. Vilket han med glädje hade gjort, även om han bara är med livvakt just nu. Förut gjorde han allt åt mig, knöt mina skor och jag inte orkade. Men nu brukar jag respektera hans privatliv också.

Jag tog Rose i handen och vi gick på stranden med våra skor i handen och pratade om allt som hade hänt under tiden som jag hade vart borta. Även om vi har skypat och pratat i telefon varje dag så är det kul att veta detaljer som man inte hinner ta då.

På stranden längre bort låg det en filt och runt den stod det flera levande ljus. Jag viste även att det fanns champagne och choklad doppade jordgubbar, undra om hon skulle få en flashback från Hawaii, det var det som var meningen i alla fall.

- Älskling, vad har du gjort? Sa hon när vi kom fram och hade satt oss ned
- Allt för dig, och det vet du. Svarade jag och tog hennes hand

Hon tittade på mig med en allvarlig blick, jag tror hon förstod vad allt detta handlade om. Men tror inte hon vågade gissa, i fall att hon skulle ha fel. Jag vet att det är fel att man sitter ned när man friar, men det kändes så dumt att be henne ställa sig upp och att jag skulle ställa mig på knä. Så jag flyttade mig närmare henne och höll henne fortfarande i handen.

- Du vet att jag älskar dig över allt på denna jord, jag skulle kunna göra vad som helst för att du ska må bra, och vara lycklig.

Hon tittade på mig med skräckslagen min och tog ett djupt andetag.

- Så därför undrar jag om du Melrose Lolly Black, vill gifta dig med mig? Fortsatte jag nervöst och öppnade asken med ringen i

Hennes skräckslagna blick övergick fort, och då menar jag fort till förvånad och glädje. Hon kastade sig över mig, och kysste mig. När vi släppte varandra tittade hon mig i ögonen och tog ett djupt andetag.

- Ja. Jag vill gifta mig med dig. svarade hon

Efter en timme framför tv:n valde jag att gå in och lägga mig. Rose låg redan och sov, men på min kudde låg det en lapp. Säkert något som hon har skrivit och glömt lagt undan. Men jag valde att borsta mina tänder och sånt innan jag bäddade ned mig. När jag kom tillbaka till sängen tog jag upp lappen och läste på den.

”Älskling, jag HATAR att bråka med dig. Det gör ont i mig när du är arg, det gör ont när du skriker. Det känns som att du hela tiden letar fel på mig. Varför kan inte du inte bara göra slut, eller acceptera att jag inte tycker om mig själv. Jag har inte samma självförtroende som när vi träffades. Lemony förstörde min kropp som jag alltid älskade. Imorgon tar jag flyget hem, jag vill inte vara kvar här mer. Du bara skriker på mig. Väck mig inte är du snäll, jag behöver verkligen sova. Älskar du mig, låter du mig gå! För jag älskar dig, och det gör ont att lämna dig. Men det är nog det enda rätta just nu, vi syns när du kommer hem. Du får välja, ska jag ta med mig Lemony eller vill du ha henne?

Din Rose!”


Justins perspektiv – Fortsättning

Jag la mig ned bredvid Rose och somnade på en gång, jag orkade nog inte ens fundera på vad det var hon menade med lappen. Men jag vet i alla fall att när jag vaknade på morgonen så låg inte Rose bredvid mig. Så jag sprang direkt ut till Kenny som satt vid köksbordet med Lemony och matade henne. Han såg upp på mig med en besviken blick, och jag förstod att hon hade lämnat mig.

- Vart är hon? Sa jag och satte mig ned
- Säkert hemma i erat hus just nu. Svarade han utan att möta mina ögon

Jag tittade på Lemony som såg så glad och ovetandes ut, jag önska att jag också var så här liten i sådana situationer. Jag vet inte varför, men små barn vet och förstår mer än vad man tror. Men dom kan inte visa det på samma sätt som vi äldre kan.

Sängen kändes lockande så jag gick tillbaka dit efter att ha gett Lemony en puss på kinden och fått en kladdig sådan tillbaka. Hon är väl för söt, och allt för lik Rose. När jag la ned huvudet på kudden så låg jag och stirrade i taket. Varför ska allt dåligt hända mig? Eller nej, allt jag har är inte negativt, men det känns som att jag och Rose är ett kapitel som redan är läst. Men jag vill inte att det ska vara slut, jag vill inte att Lemony ska behöva fraktas mellan en mamma som har båda fötterna på jorden och en pappa som aldrig kan vara på samma ställe mer än högst en vecka. Jag vill att hon ska ha ett stabilt liv. Men det kommer hon aldrig få om hon ska vara hos mig.

Under tiden som jag låg där så tog jag upp min mobil och skrev ett sms till Rose, men jag skickade det aldrig, utan jag raderade det och skrev om det säkert 30 gånger, innan jag blev nöjd och tryckte på skicka.


Melrose perspektiv - Dagboks anteckningar

"Nu sitter jag hemma! Det känns förjävligt att ha åkt från Justin, innan han vaknade. Jag pussade han på kinden innan jag åkte, och han log i sömnen, det var hemskt att se det, men det var något jag var tvungen att göra. Jag lämnade Lemony hos honom. Han älskar henne. Det gör jag också, men han älskar henne mer än han älskar mig. Så det var ett lätt beslut.

Jag vet att han kommer göra något för att försöka få mig tillbaka innan han slutar med sin turné. Men det kommer inte funka, vi bråkar bara. Jag hatar det, jag älskar honom så fruktansvärt mycket och det sårar mig. Han och Lemony är allt för mig.

Jag vet inte hur jag ska klara mig, det är i och för sig bara en månad kvar sen står han utanför våran dörr, med min prinsessa i famnen."

Jag blev avbruten av att jag fick ett sms, och jag såg att skärmen lyste upp älsklingen. Jag har inte ändrat Justins namn och kommer inte göra det heller, han kommer alltid vara min älskling.

"Varför gör du såhär mot mig? Jag trodde du älskade mig, precis lika mycket som jag älskar dig. Hur kan du lämna mig när jag behöver dig som mest. Jag älskar dig över allt!! Varje gång jag ser på Lemony ser jag dig. Hur ska jag kunna leva med det. HUR FAN KAN DU BARA LÄMNA HENNE? Ska hon klara sig utan sin mamma i en månad hade du tänkt?"

Jag fick ont i magen och fruktansvärt dåligt samvete för det jag hade gjort. Hur kunde jag? Jag trodde att jag gjorde rätt. Men tydligen inte, han skällde på mig ändå. Även fast jag inte ens var där. Vad ska jag göra för att han ska sluta vara elak? Jag förstår inte vad jag för fel. Jag skrev tillbaka.

"Varför skäller du på mig för allt jag gör. Är jag där skäller du, och är jag här skäller du. Vad ska jag göra för att du ska bli nöjd? Jag älskar dig, och det vet du. Du och Lemony är mitt liv. Pussa min älskling från mig och säg att jag älskar henne."

Mamma hade frågat mig varför jag hade kommit hem och varför jag inte hade Lemony med mig. Jag berättade precis som det var, och hon tyckte jag hade gjort ett bra val. Även om hon förstod att det var ett jobbigt beslut jag tog. Kenny hade hjälpt mig tillsammans med Pattie. Hon hade tagit Lemony medans Kenny körd mig till flygplatsen. Innan jag hade åkt berättade jag för Pattie hur allt låg till, och att Justin absolut inte hade något med mitt beslut så att göra. Vist, hade vi inte bråkat med varandra, hade jag aldrig åkt. Men det var inte han som ville att jag skulle lämna honom, utan det var helt mitt beslut. Och hon förstod mig, och hon var glad att jag lämnade kvar Lemony. Jag vet att hon är i goda händer och att ingen skulle skada henne.

Jag satt hemma i vårt hus, det var tyst. Lite för tyst, men jag klaga inte. Tystnaden gör mig lugn. Jag hade en filt lindad runt mina ben och min dagbok i knä, men jag hade skrivit klart. Jag hade ett glas vin på bordet som jag inte hade rört. Jag vet inte varför jag hade hällt upp det. Levande ljus stod det på bordet, som ibland bara flammade upp. Mina tankar hamnade direkt på Mel, det var säkert hon som var där, och visade att hon alltid fanns med mig.

Jag satt och funderade om jag skulle ta och göra om i Lemony´s rum. Hon har bara vita tråkiga väggar och möbler. Lite färg i hennes rum skulle inte skada. Men vart avbruten i mina tankar av mobilen igen.

"Jag älskar dig och vill inte förlora dig. Du vet att jag inte vill dig illa, jag menar inte att skälla på dig. Snälla kom tillbaka. Lemony är orolig, det märker jag på henne. Hon saknar sin mamma, precis som jag saknar min tjej. Jag saknar dina kyssar, dina händer som smeker min kropp, och allt annat som har med dig att göra. Jag ber dig, men det är ditt val. Du vet iallafall att jag älskar dig."

Vad svarar man på det där? Jag vill inte åka tillbaka, men säger jag det så blir han ledsen. Och det vill jag inte, det är det sista jag vill. Men jag saknar dom, så det för ont. Denna natt kommer bli hård. Att sova själv, det var längesen! Men kan vara något som jag behöver.

Jag struntade i att svara, jag la bara ner mobilen på bordet, och startade tv:n. Jag sappade genom kanalerna men hittade inget som var intressant. Så jag startade dvd:n och filmen som satt i var never say never. Varför? Var det ödet som talade med mig. Jag saknade honom, och nu kom han upp på tv:n.

Jag slog av allt som hade med el att göra på nedervåningen och gick upp och la mig. Låg nog säkert vaken i alla fall i 2 timmar, innan jag kunde slappna av och somna.

På morgonen när jag vaknade lyste solen in genom fönstret. Det kändes som att det skulle bli en härlig dag. Och jag hade bestämt mig, jag skulle göra om i Lemony´s rum. Hon skulle få en fondvägg i rosa, med lila mönster i. Jag skulle måla det själv, samt sätta en text på väggen ovanför sängen.

Jag hoppade in i duschen och gjorde mig klar, gick ut till bilen och åkte förbi Starbucks och beställde en kaffe och åkte vidare till en färgaffär. När jag kom in i affären så kollade alla konstigt på mig, och jag kunde inte förstå varför. Vist, alla vet att jag är Justins tjej, men varför måste dom kolla på mig som att dom är förvånade att se mig. Jag är en vanlig människa precis som alla andra. Det kom fram en som jobbade där och frågar om jag ville ha hjälp och det tackade jag inte nej till.

När jag hade hittat allt jag skulle ha åkte jag vidare till en mataffär. Det fanns ingenting hemma då vi skulle ha vart borta längre. Så jag köpte hem lite smått och gått. Även om jag kanske inte skulle äta det, men att det ändå skulle se ut som att jag gjorde det om någon kom förbi.

Väl hemma gick jag upp med alla kassar utom maten, till Lemony´s rum. Men jag orkade inte börja med det på en gång, så jag gick ut och satte mig på altan och ringde upp Candy. Henne hade jag inte pratat med på bra länge. Precis när jag skulle trycka på grön lur så ringde hon mig.

- Tankeläsare? Hade precis tänkt ringa dig. Svarade jag
- Vad gör du? Frågade hon stressat
- Inget, kom precis hem. Själv då?
- Vad gör du hemma, du ska bara med Justin i Japan just nu. Jag läste tidningen.
- Vad står det i den?
- ”Justin Bieber´s tjej lämnar turnén, har dom gjort slut?” Läste hon upp
- Nej, vi har inte gjort slut. Men jag behöver en paus ifrån honom, han bara skäller på mig.

Jag berättade allt som hade hänt och hon vart förvånad över det där med maten, och även hon började tala om för mig vad jag får och inte får göra. Jag är så trött på sådana människor. Kan inte alla bara låta mig vara? Jag gör vad jag vill med mitt liv och min kropp. Svårare än så är det inte.

- Förstår inte du att du inte bara har dig själv att tänka på längre? Du har Lemony. Du kan inte bara skita i allt. Tänk om det skulle hända dig något, det är inte bara Justin som kommer må dåligt, utan Lemony också. Även om hon inte kan säga att hon är rädd eller så, så har hon fortfarande känslor. Hon vet om att du inte är hos henne just nu. Och jag tror inte att hon mår bra av det.

Jag fick återigen en liten tankeställare då Candy sa det där. Jag orkade inte fundera så mycket när Justin höjde rösten åt mig, och hade sagt nästan samma sak. Men det var lugnet i Candy´s röst som gjorde att jag lyssnade. Men jag visade det inte för henne, och jag svarade inte när hon sa det heller. Utan bytte ämne, jag frågade om hon inte kunde ta nästan flyg ner till mig, och vara här tills dom skulle flytta in i lägenheten. Och det kunde hon göra, hon skulle bara försöka packa ner så mycket som möjligt.

När jag hade börjat måla i Lemony´s rum, ena lagret var klart. Så plingade min mobil till, och jag vart riktigt rädd. För jag satt i mina egna tankar och förstod nog inte riktigt vad det var som lät. Men kom på sen att mobilen låg precis bakom mig där jag satt på golvet med målarfärg upp över öronen.

”Jag älskar dig mamma <3 / Lemony”

Vill han ge mig mer dåligt samvete än jag redan har? Eller vad är det han håller på med. Han kanske tror att jag inte älskar eller saknar henne. Men där har han helt fel, varje sekund som går är det henne jag tänker på.

När jag satt där på golvet och funderade på om jag skulle svara eller inte ringde det på dörren, så jag la ner mobilen på golvet igen och gick ner. Candy hade kommit, hon stod utanför dörren med en stor resväska, och sen hade hon en stor rosbukett i handen.

- Den här stod utanför dörren. Sa hon och gav mig rosorna
- Men va fan, kan han ge sig någon gång. Suckade jag och tog dom
- Vadå? Är dom från Justin?
- Han håller på och trackaserar mig, mobilen går varv! Det är dom säkert, ska kolla kortet.

På kortet så stod det bara ”jag älskar dig /J”. Så jag antog att dom var från honom, nu får han ge sig. Jag ska ta ett snack med honom ikväll, ska be han ringa mig när han kan, och är själv. För han ska få sig en avhyvling via telefon. Jag tycker inte om att han håller på så här. Jag vet inte varför. Men det känns inte bra.

Jag och Candy tog oss en varsin kopp kaffe och gick ut och satte oss. Bara genom att ha henne här och veta att hon snart ska flytta hit är fruktansvärt skönt. Min bästa vän, och kommer alltid att vara.

-  Vill du göra slut med Justin? frågade Candy efter att det hade vart tyst ett tag
- Jag vet inte! Vi får se hur allt blir när han kommer hem. Men jag älskar honom oavsett vad. Svarade jag och tog en klunk kaffe

Efter en timme av goda skratt och massa minnen, som i vilket fall fick mig att glömma bort allt elände så gick vi upp till Lemony´s rum och fortsatte måla. Jag hann nästan klart med den rosa färgen som ska vara grunden, så det var bara fortsätta där jag slutade.

Jag kan inte förstå att jag bor i detta hus tillsammans med en av världens mest kända människor, och våran dotter. Ibland när jag går här inne så känns det som att jag skulle jobba här, men så är det ju inte. Jag bor här.

Vi tog ett varsitt glas vin och fortsatte med den lila färgen, och jag måste säga att resultatet vart riktigt snyggt. Nu var det bara texten kvar som skulle upp ovanför sängen. Och jag vet exakt vad det ska stå, för jag har köpt färdiga bokstäver, men eftersom att Candy är här nu behöver jag dom inte. Hon är nämligen hur bra som helst på att skriva och rita. Så jag ska ge henne en pensel och svart färg.

”Never sacrifice who u are just because someone has a problem with it.” Blev texten på hennes vägg.

Vi grillade senare på kvällen och Ryan kom hit också. Skönt att ha mina vänner här. Jag ringde över Cait och Chris också. Vi hade riktigt trevligt. Var bara tvungen att ta ett kort på oss alla och lägga upp på twitter, med texten "i love u" under.

När jag var inloggad på twitter så såg jag även att Justin hade lagt in en bild på sig och Lemony samt skrivit att dom saknade mig. men den var inlagd tidigare på dagen! Jag RT den och skrev att jag saknade dom också.

Alla sov över hos mig. Vi har ju gått om plats. Jag vaknade på morgonen av att jag kände något som rörde sig i sängen, och jag kunde inte förstå vad det var förening jag såg lemonys ansikte. Jag vart så rädd att jag flög ur sängen. Hon tittade på mig och log. När mitt hjärta började slå riktiga slag igen gick jag fram och tog upp henne.

- Mammas lilla hjärtegull! Vad jag har saknat dig. Sa jag och pussade henne flera gånger
- Mig då? Hörde jag den ljuva stämman säga bakom mig

Jag vände mig om och möttes av ett par bruna ögon som jag alltid har sett innan jag somnat dom senaste månaderna. Av ren reflex kastade jag min lediga arm om honom och pussade han.

- Vad gör du hemma? Frågade jag
- Jag kan inte vara utan dig.
- Säg inte att du har ställt in konserten. Sa jag besviket
- Nej, men funderade ett tag på att göra det. Men nu har jag några dagar ledigt. Så jag ville komma hem så att vi fick prata med varandra.

Jag gick satte mig i sängen igen, med Lemony i knä. Jag ville bara skrika ut alla mina känslor, men jag behärskade mig för att Lemony var med. Annars hade Justin fått höra ett och annat. Vi gick tillsammans ner alla och Candy hade gjort frukost. Hon vart lika förvånad av att se Justin som jag vart. Ryan däremot förstod nog inte varför och kastad sig upp från stolen och över Justin. Det märks verkligen att dom är bästa vänner. Cait och Chris hade redan dragit hem, för dom skulle iväg med sina föräldrar, så det var bara Candy och Ryan kvar.

- Kan du ta med Lemony ut eller något? Jag vill prata med Justin utan att någon kanske ser att jag dödar honom. Sa jag till Candy, och Justin harklade sig bakom mig
- Självklart kan jag det. Tar med mig det andra barnet också. Svarade hon och drog med sig Ryan ut

Jag och Justin var dom enda kvar i köket nu, men jag tänkte inte börja prata förrän jag hörde att dörren slogs igen. Så det vart tyst ett tag, inte ens Justin sa något. Jag tror han var riktigt nervös över vad jag hade att säga honom. Och det kunde han gott och väl vara.

När dörren väl slogs igen hörde jag att han tog ett djupt andetag och var på väg att säga något, men ångrade sig i sista sekund.

- Vad ville du säga? Frågade jag och kollade upp på honom
- Vill du göra slut? Frågade han med tårar i ögonen

Jag satt tyst ett tag och funderade på vad jag skulle svara. Jag ville inte, men jag ville samtidigt att han skulle acceptera mig för den jag var. Alla människor förändras, och jag är inte samma Melrose som han träffade för över ett är sedan.

Innan jag hann svara honom reste han sig upp och sprang upp på övervåningen. Jag var bara tvungen att springa efter för att se vad han höll på med. När jag kom in i vårar sovrum så flög det kläder hejvilt där inne, hans kläder.

- Vad gör du? Skrek jag
- Jag packar, så du slipper se mig igen.
- Men sluta. Jag ska inte göra slut. Jag vill få dig att förstå att människor förändras. Kanske inte alltid till det bättre. Men fan Justin. Ge dig nu!

Han stannade upp i sitt utbrott och bara kolla på mig. Han gick emot mig, och jag såg inte avsikten i hans ögon för dom var inte längre gyllenbruna, utan kolsvarta. Jag backade, men hamnade fort mot väggen med han framför mig. Han slog in handen i väggen precis bredvid mitt huvud och kysste min hals.

- Förstår du att jag älskar dig mer än allt annat på hela den här planeten. Jag skulle aldrig skada dig medvetet. Om jag kunde så skulle jag skruva tillbaka tiden och förbi den där kyssen jag utförde med Julia. Jag skulle ha puttat bort henne, jag skulle kunna göra allt för dig! Det är dig jag vill dela mitt liv med, det är dig jag vill se när jag somnar, och när jag vaknar. Jag är ingenting utan dig.

Jag tittade inte på honom när han sa allt det där, jag blundade för att uppfatta alla ord som kom ur hans mun. Och jag tror jag förstod att han älskade mig, och inte ville mig något illa. Jag älskar han också. Kanske dags för honom att få veta det.

- Jag vill att du ska veta en sak. Jag har aldrig varit rädd för sig, men jag har respekterat din styrka. Men när du gjorde det du nyss gjorde. Sa jag och kollade på märket i väggen bredvid mitt huvud
- Så blev jag rädd! Jag älskar dig, och har inte planerat att lämna dig. Det gjorde så ont i mig när jag lämnade dig och Lemony i förrgår att jag trodde jag skulle bryta ihop. Du måste förstå att det inte var meningen att göra som jag gjorde, men jag var tvungen att göra det för jag orkade inte med att du skällde på mig hela tiden.

Han tittade bara på mig från där han stod med båda sina händer på varsin sida av mitt huvud. han visade inga känslor i ansiktet, jag har faktiskt aldrig sett honom så här förut. Det skrämde mig lite. Men rädslan försvann strax efter den tanken då han med full kraft kysste mig.

Han lyfte upp mig mot väggen och fortsatte kyssa mig, men smekte mig även över hela kroppen. Kyssen var så laddad att det kändes som att jag fick en elektriskchock. Jag har aldrig känt det förut. Han bar mig bort till sängen och våra kläder var snabbt av.

Det fanns inte en enda kroppsdelar som inte fick känna på hans läppar, han var noga med att inte glömma någon del. Hans händer smekte mig, och hans fingrar gav mig flera orgasmer.

När vi båda hade kommit en sista gång, kan jag lova att jag aldrig upplevt det som just hände eller att jag någonsin vart så utmattad. Jag låg och stirrade rakt upp i taket under tiden som Justin kysste mig på halsen och vidare nedåt.

- Vad fan hände nyss? Frågade jag
- Vi låg med varandra, och jag vill igen. Sa han och kysste mitt ena bröst
- Duscha? Frågade jag och log

Utan att ens svara var han redan uppe på bena. Men när jag fick syn på hans rygg var det inte en sån bra ide kanske. Den såg värre ut än någonsin, och det var jag som hade gjort det, han blödde till och med på vissa ställen.

- Baby, kolla in din rygg innan du ställer dig i duschen. Sa jag och kysste honom över skuldran

Hans min när han kollade sig själv över axeln går inte att beskriva.


Justins perspektiv

Jag viste att hon var som en vildkatt i sängen, ingen tvekan. Men detta, shit. Det såg ut som att någon hade rappat mig över hela ryggen. Men antar att det är detta man får tillbaka när man ger sin flickvän njutning.

- Det är lugnt baby. Det känns inte ens. Sa jag och pussade henne i pannan

Vi duschade tillsammans och gjorde oss klara för att ringa hem ryan, Candy och lemony igen. Vi städade upp i garderoben och sovrummet. Strax efter mitt samtal till Ryan kom dom in genom dörren. Båda två såg chockade ut, typ som att jag egentligen inte borde stå där.

- Vad? Sa jag
- Lever du? Frågade Ryan
- Jag tror det. Svarade jag och drog upp min tröja för att visa min rygg

Jag hörde båda bakom ryggen på mig hur dom drog ett djupt andetag. Jag bara skrattade åt dom och gick in i köket. Rose höll på med något inne i Lemony´s rum. Så hon skulle komma ner sen. Jag fick tydligen inte se, av någon anledning.

- Ey bro! Är dom där märkena på din rygg från Rose? Sa han chockat
- Ja, det är dom. Svarade jag och log
- Shit, vilken brud.
- Ey Ryan. Jag hörde det där. Skrek Rose

Både jag och Ryan började skratta åt hennes vrål. Vi gick ut på altanen tillsammans och snackade. Enligt han hade inte Rose berättat vad som hänt så jag gjorde det jag. Han vart riktigt besviken av att jag hade betett mig så illa mot henne. Men han vart inte arg. Jag berättade även att vi nyss hade legat med varandra och hur kasst allt hade vart. Det kanske är bra om man inte alltid är sams och aldrig får uppleva det vi nyss upplevt.

- Älskliiiing, koom! Ropade Rose från trappen
- Gud vilken röst du har. Men ah, kommer. Svarade jag skrattandes

När jag kom upp mötte hon mig i en kyss och höll för mina ögon, hon förde mig till ett rum och bad mig öppna dörren framför mig. När vi stannade kysste hon mig i nacken och tog bort sina händer. 

- Nu får du titta. Sa hon

Och jag måste säga att även om det bar en vägg som var omgjord i rummet så vart det sån stor skillnad, och texten över hennes säng. Jag hoppas verkligen att Lemony lever upp till det. Hon ska vara den hon själv vill vara.

- Vad fint du har gjort. Sa jag och kysste henne
- Candy hjälpte mig med texten och det lila.
- Det vart riktigt bra. Ryan, kan du ta med Lemony och komma upp? Ropade jag ner

Efter bara en halv minut kom dom alla tre och vi släppte ner henne på golvet, så hon fick krypa omkring lite. Hon fick syn på väggen och kröp dit. Vi stod och pratade med ryggen emot henne.

- Kolla på henne. Säger Candy och vi andra vänder oss om

Där står Lemony lutas mot väggen och har ställt sig upp. Är detta möjligt ens. Men det var ju ingen annan där, så det måste väl vara det. Min prinsessa!

Eftersom att denna novell börjar lida mot sitt slut så vill jag veta om ni vill ha en ny eller inte. Och vill ni det, då tycker jag att ni lämnar så många olika förslag på vad den kan handla om. Jag vill veta exakt hur ni tycker. Jag behöver er hjälp nu.

När allt var klart och jag kom ner bakom scen kom Rose springandes emot mig, och kastade sig runt min hals. Jag var absolut inte beredd på det, men fångade upp henne och kramade om henne. Hon grät något hysteriskt, så jag bar bort henne till min loge och stängde samt låste dörren. Hon släppte mig och tittade mig djupt i ögonen.

- Du kan inte hela tiden behandla mig som en prinsessa, och vara världens bästa pojkvän. Jag har absolut inget jag kan ge tillbaka till dig. sa hon och lät blicken falla i golvet
- Vet du en sak? Bara genom att du andas och finns hos mig, så ger du mig allt jag behöver. Du och Lemony är allt för mig, jag skulle kunna offra hela mitt liv för eran skull. Så säg inte att du inte kan ge något till mig, du gör det varje dag genom att andas. Sa jag och tog henne under hakan och kysste henne


Melrose perspektiv – Dagboks anteckningar

”Flera veckor har gått och jag har sett mer av världen än vad jag någonsin trodde att jag skulle få se, tillsammans med mitt hjärta. Utan honom hade detta aldrig hänt, jag hade nog setat hemma i vårat hus och vart som vilken annan tjej som helst, om jag aldrig hade träffat honom. Tänk om jag hade sagt nej den där gången då Cait frågade om jag ville med till stranden, vilket jag tänkte göra först. Men jag tackar gud att jag inte gjorde det.

Tillsammans under dessa månader har vi gått igenom mycket, saker jag inte trodde skulle hända mig fören jag vart äldre. Men allt hände så fort, jag hittade kärleken och vi gick skilda vägar, TVÅ gånger. Men vi lyckades bygga upp den igen, och nu är kärleken mellan oss starkare än någonsin, med hjälp av våran dotter Lemony. När hon tittar på Justin och ler så ser jag en helt ny glädje i hans ögon, och det finns inge vackrare.

Det är helt otroligt hur bra överens jag kommer med alla som arbetar med Justin, dom är hur snälla som helst, och jag trivs verkligen i deras sällskap. Även om man någon gång då och då råkar ut för deras prank, det är dock mindre kul. Men det är väl antagligen sånt jag får leva med. Alfredo är ju värst tillsammans med Justin, dom vet liksom inte när man ska ge sig och inte. Så det brukar alltid sluta med att Pattie får ryka in, och då blir det lugnt på bara några sekunder. Det är skönt att veta att Justin verkligen respekterar sin mamma, utan henne hade han aldrig vart där han är idag, tillsammans med alla fans.

Dagen idag har väl kanske inte så mycket att erbjuda, mer än att jag har en stor överraskning åt Justin på hans konsert. Vi är tillbaka i New York, och ikväll är det dags för MSG. Jag är så nervös att jag håller på och kryper ur skinnet, men har försökt med allt för att han inte ska märka något.”

Undertiden som jag skrev av mig lite stod Justin i duschen och sjöng. Men jag har ingen aning om vad det var han sjöng, för det var något nytt som han jobbade på. Så det ska bli kul och höra sen när den skivan kommer ut. Lemony är hos våran nya barnvakt, som stavas Kenny. Jag vet vad ni tänker, men dom kommer bra överens. Så han brukar vilja ta med henne ut ibland, då Justin ändå tänkt stanna inne, och just idag tänkte vi ta det lugnt på hotellet tills vi skulle iväg på soundcheck.

När han kom ut ur badrummet hade han bara en handduk runt höften och varje gång jag ser det är det som att någon slår andan ur mig. Det fanns inget annat runt om, bara han. Han log med hela ansiktet när han såg min min. Han vet att jag blir helt till mig och det finns bara vissa tillfällen som han gör så. Jag satt i soffan när han kom närmare mig, och innan jag viste så hade han lyft upp mig och var på väg till sängen.

Jag låg där i sängen med honom över mig, men han stödde sig på sina armbågar så att inte hela hans vikt skulle vara på mig. Han kysste mig passionerat och smekte mig efter sidan, lugnt och försiktigt. Jag drog mina fingrar genom hans blöta hår. Han tog av mig mitt linne och började knäppa upp mina jeansshorts, samt dra av dom. Han kysste mig mjukt upp över hela kroppen, jag rös till varje gång hans läppar nuddade min bara hud. Jag klarade inte av mer så jag rullade runt oss så att han hamnade på rygg och satte mig gränsle över honom och böjde mig fram för att nafsa honom på halsen.

Istället för att fortsätta så satte jag mig rak i ryggen och bara kollade på honom, drog mina naglar löst på hans bröstkorg. Han började knäppa upp min bh och tog av den, kupade sina händer över mina bröst och började massera dom. Jag la mig ner över hans bröst och kysste honom, våra tungor möttes och kyssen övergick till hångel. Jag började lirka av honom handduken och jag kände att han redan var hård, men jag smekte honom lite i alla fall.

Jag märkte att han började andas oftare och tyngre så jag slutade och kysste honom istället, samt klev av honom och gick in på badrummet. Det tog nog ett tag för honom att förstå vad det var som hände. Jag skrattade medans jag gick in i duschen, och även denna gång var det ingen idé att låsa dörren, då hade han nog slagit sönder den.

- HUR KAN DU GÖRA SÅ HÄR MOT MIG? Skrek han från sängen
- Vadå? Jag har väl inte gjort något. Svarade jag tillbaka

Utan att han svarade mig kände jag två händer runt min kropp medans jag stod i duschen, så jag antog att han var ute efter att få det han ville ha från första början. Men nog tänkte jag allt retas lite mer med honom. Jag vände mig om så att vi stod mot varandra, han tryckte sin kropp så pass nära mig att jag backade bak, men tänkte inte på att det var en vägg där. Så jag stod med ryggen tryckt mot väggen, och han kysste, och smekte mig över hela kroppen. Allt för att jag inte skulle kunna sluta sen. Jag la mina armar runt hans nacke och hoppade upp så jag hade ett ben på varje sida om hans höfter.

Vi kysste varandra och jag ville inge annat än känna honom, men jag ville samtidigt inte ge mig så lätt. Jag gled ned från hans kropp och ställde mig tryckt mot väggen igen, våra läppar lämnade inte varandra, men han trängde in i mig. Just den känslan, den skapades då vi låg med varandra första gången. Den sitter fortfarande i, och jag kommer aldrig att tröttna på honom. Vattnet rann ner över våra bara kroppar och tillsammans njöt vi fullt ut.

När vi hade kläpp på oss och packat våra väskor, eftersom att vi skulle resa vidare redan efter konserten, så gick vi ner till dom andra i lobbyn. Justin gick med ett stort flin i hela ansiktet och det störde mig lite, alla behöver inte veta vad vi har gjort. Men det får dom reda på bara genom att titta på Justin. Kenny stod där med Lemony i famnen och gosade med henne. Det är så vackert att se att alla älskar henne, hon har världens bästa människor runt om sig.

Efter soundchecken så stack vi alla och käkade, och som vanligt är det Justin som bestämmer vart, så det blev McDonalds, jag är inte förvånad. Men han kan ju äta sån mat, han rör på sig hela tiden, så det sätter sig aldrig på hans kropp. Jag tog bara en sallad, kände inte alls för att äta just då. Eller någon gång. När vi kom tillbaka till arenan gick jag iväg på toa. Jag kunde inte förstå hur det kunde bli såhär. Men jag kunde inte ha kvar maten i magen, så jag stoppade fingrarna i halsen. Jag försäkrade mig om att jag hade fått upp allt, innan jag plockade fram en tandborste ur väskan och borstade tänderna. Jag tvättade av mig allt smink eftersom att jag snart skulle bli sminkad.

När jag kom ut från toan möttes jag av en bekymrad blick, det var Justin som stod där. Och han såg inte glad ut. Hade han hört mig, eller var det något annat? Det skulle jag väl snart få veta då han säkert skulle börja predika för mig. Jag är stor nog till att ta vara på mig själv, så jag förstår inte varför han bryr sig.

- Vad? Sa jag och kollade på honom
- Vad gjorde du där inne? Frågade han
- Ja, vad brukar man göra på toa.
- Ljug inte för mig. Jag hörde dig.
- Varför frågade du då? Sa jag och gick ifrån honom, men hann inte långt
- För att jag älskar dig, och vill inte se när du förstör din kropp. Snälla..

Jag orkade inte lyssna på honom, så jag lirkade mig ur hans grepp han hade om min handled och gick därifrån. När jag kom in i samlingsrummet satt Pattie med Lemony i knät. Det var bara hon där inne, och hon vet om mina dåliga vanor. Hon har också hört mig en gång, men lovade mig att inte säga något till Justin. Jag tror faktiskt inte att det var hon som sa något, utan jag tror att han av en ren slump hörde mig.

Pattie vet även om att jag har vart hos Mama Jan varje dag hela denna resa, och flera veckor innan, för att träna upp min röst. Jag ska nämligen överraska Justin och sjunga Overboard med honom. Han har ingen aning. Han tror att varje gång jag har dragit i någon timme, att jag har vart ute med hans mamma eller något annat. Så det känns ganska bra att få göra detta. Men jag är grymt nervös, har aldrig gjort något sånt innan. Justin tror att den låten är struken från listan för att Jessica inte kunde sjunga den tillsammans med honom just idag, men så är inte fallet.

- Har det hänt något, gumman? Frågade Pattie och kramade om mig
- Kan man ju säga, jag och Justin rök ihop nyss.
- Om?
- Mina matvanor, han hörde mig nyss. Sa jag och suckade högt

Hon tittade bara på mig, med ett bekymrat ansikte, men sa inget, och det tyckte jag var skönt. Jag kunde se smärtan i hennes ansikte, men samtidigt, det var min kropp. Varken Justin eller hans mamma har något med den att göra. Jag är 1,70 lång och väger nästan 60 kg. Jag är glad över det, så varför kan inte alla andra också vara det? Jag trivs med mig själv.

Vi alla stod samlade i en ring och tillsammans, och med Ryan så bad vi alla en bön innan Justin skulle ut på scen. Min nervositet hade lagt sig lite under just dom få minuterarna, men när Justin äntrade scenen steg den igen då jag hörde alla tjejerna skrika. Undra vad dom kommer tycka om att jag kommer ut och sjunger, och undra hur Justin kommer reagera.

Jag satt och gosade med Lemony medans sötnosen var ute och gjorde resten av tjejerna glada, och jag är glad att han får göra det. Han har så mycket energi i kroppen, så han måste göra sig av med det på något sätt, och det kan ju inte vara bättre än att få göra det man älskar.

- Är du nervös? Hörde jag Mama Jan säga när hon kom in i Justins loge
- Ja, det är jag. Nerverna är på väg ur kroppen. Svarade jag och kollade på henne
- Det kommer att gå bra. Din röst har fått en annan tonart än innan.

Jag gillade henne, hon är ärlig, och säger verkligen vad hon tycker. När jag först kom till henne och hade denna idé, så trodde jag seriöst att hon skulle svimma. Hon sa att det var omöjligt att få min röst att låta bra, det gjorde ont när hon sa det för jag ville så gärna överraska honom, men jag gav mig inte. Jag tjatade hål i huvudet på henne att hon skulle hjälpa mig. Så resultatet blev bra tillslut. Men vi har inte sett hur slutprovet går än.

När det var min tur att göra entré så tog Pattie Lemony och gick till sidan av scenen där vi alla andra annars brukar stå. Jag stod precis bakom dörrarna till scenen, och väntade på att dom skulle börja spela låten. Egentligen hade jag velat se Justins min när jag börjar, men jag tar dom första tonerna bakom scen, så att han ska få fundera lite på vad det är som händer. Egentligen ska han gå av scenen när Jessica ska komma ut och börja sjunga, men han trodde ju som sagt att det inte skulle bli den låten så han stod kvar.


Justins perspektiv

Publiken var lika taggad som vanligt, och det kändes skönt efter mitt och Rose´s lilla tjafs där innan. Jag blir så trött på att hon ska förstöra och skada sin kropp, hon är hur fin som helst, hon behöver inte hålla på med sånt. Det sårar mig, djupt. Men det verkar hon inte bry sig i. Jag tror att jag måste prata med mamma.

När halva akten hade gått på konserten skulle jag meddela publiken att det inte vart någon Overboard för att Jessica inte kunde medverka. Men något stod inte rätt till, bandet började spela introt till den låten. Var dom inte medvetna om att den inte skulle vara med? Helt plötsligt hörde jag en röst jag inte kunde komma på vem dem tillhörde.

"It feels like we’ve been out at sea
So back and forth that’s how its seems
Whoa and when I want to talk
You say to meThat if its meant to be, it will be"

Dörrarna öppnades till scenen och Rose kom ut med en mikrofon mot hakan, och sjunger. Sist jag hörde henne sjunga lät det inte bra, men detta. Vad har hänt, hur har hon kunnat träna upp sin röst. Jag har ju varit med henne hela tiden. Jag hann inte fundera så mycket utan mötte henne och direkt det fanns en liten lucka i låten så kysste jag henne.

Hon log med hela ansiktet, och när jag tog henne i handen kände jag hur hon skakade, hon måste vara fruktansvärt nervös. Hon tyckte det var jobbigt att gå ut på scen med Lemony i famnen, och så gör hon något sånt här, i ett full satt Madison Square Garden. Jag är stolt över henne, riktigt stolt. Alla andra gånger jag har sjungit den här duetten har det var med antingen Jessica eller Jasmine, och då har jag aldrig kunnat visa mina känslor som jag har till den här låten. Men nu fick jag verkligen chansen. Flera gånger under låten drog jag Rose till mig och smekte henne på ryggen och nedåt. Hela arenan höll på att lyfta och Rose log mot mig. Alla tjejerna i publiken var galna, dom skrek.

När låten tog slut kysste jag henne en gång och hon gick av scenen igen. Vilken känsla att få sjunga den med den man älskar. Det var något nytt, och det var absolut inte sista gången. Konserten fortsatte och alla var som galna. Det var ett sånt tryck resten av låtarna så jag trodde seriöst att taket skulle lyfta. Jag tackade alla mina underbara fans och gick av scen.

Jag möttes av en söt liten flicka som kom krypandes mot mig när jag kom ner från rampen, jag lyfte upp Lemony i famnen och pussade henne i pannan. Jag är 18 år, mitt jobb är att sjunga, och på min ”fritid” är jag pappa. Hur sjukt är det inte? Allt går framåt och jag bara älskar det. Jag älskar Rose som ger mig halva mitt liv. Hon kom fram och gav mig en varm kram, och tittade mig i ögonen.

- Jag älskar dig. sa hon och kysste mig

Jag besvarade kyssen och hörde alla andra runt om hur dom busvisslade och klappade händerna. Jag förstod att dom visste om hela den här överraskningen, men hur hade hon kunnat gömma den för mig? Jag förstår inte det, jag har ju varit med henne hela tiden.

- Vilken röst du har älskling. Hur har du fått den? Sa jag och tittade henne djupt i ögonen
- Mama Jan hjälpte mig, hon ville inte först. Men sen övertalade jag henne. Svarade hon och log

När vi kom tillbaka till bussarna så valde mamma att sova i en annan buss, så det var bara Rose, jag, Lemony och Kenny på våran. Ganska skönt faktiskt, att bara få slappna av, och bete oss som barn, för det är ju det vi är, eller ja, ungdomar. Kenny lovade att ta hand om Lemony. Han är så fruktansvärt go med henne, det finns inte. Ibland funderar jag om hon ens känner igen mig efter att ha spenderat en hel dag med honom. Men dom har roligt tillsammans, och det är det som är huvudsaken.

Vi satt och åt tillsammans, pizza som vi hade beställt och tagit med oss. Eller ja, Rose åt inte så mycket, kanske två tuggor. Sen gnällde hon att hon var mätt. Jag förstår inte vad det är hon håller på med, märker hon inte att hennes kropp börjar tyna bort. Varje gång jag tar i henne är jag rädd att hon ska gå av.

- Snälla Rose. Du måste äta. Sluta upp med det du håller på med. Sa jag
- Jag gör vad jag vill med min kropp. Så sluta skäll på mig. Okej?
- Nej, det är inte okej. Jag vill inte att du ska tyna bort. Fan, är det så svårt för dig att förstå det eller?
- Sluta skrik åt mig.
- Nej, det tänker jag inte fören du förstår att du skrämmer mig. Förstår inte du att jag är rädd om dig, jag vill inte att något ska hända dig. Och det är precis de det kan om du fortsätter som du gör. Snälla.. För min skull. Jag älskar dig.

Hon tittade bara på mig med tårar i ögonen, sen reste hon på sig och gick in i vårat sovrum. När sånt här händer brukar hon alltid ta med sig Lemony, men inte den här gången. Jag vill egentligen inte bråka med Rose framför henne, men ibland blir jag bara så irriterad på sättet som Rose resonerar. Kenny satt bara och tittade på mig, men han sa inget.

Efter en timme framför tv:n valde jag att gå in och lägga mig. Rose låg redan och sov, men på min kudde låg det en lapp. Säkert något som hon har skrivit och glömt lagt undan. Men jag valde att borsta mina tänder och sånt innan jag bäddade ned mig. När jag kom tillbaka till sängen tog jag upp lappen och läste på den.

”Älskling, jag HATAR att bråka med dig. Det gör ont i mig när du är arg, det gör ont när du skriker. Det känns som att du hela tiden letar fel på mig. Varför kan inte du inte bara göra slut, eller acceptera att jag inte tycker om mig själv. Jag har inte samma självförtroende som när vi träffades. Lemony förstörde min kropp som jag alltid älskade. Imorgon tar jag flyget hem, jag vill inte vara kvar här mer. Du bara skriker på mig. Väck mig inte är du snäll, jag behöver verkligen sova. Älskar du mig, låter du mig gå! För jag älskar dig, och det gör ont att lämna dig. Men det är nog det enda rätta just nu, vi syns när du kommer hem. Du får välja, ska jag ta med mig Lemony eller vill du ha henne?

Din Rose!”