Tillsammans med Jazzy satt jag i sackosäcken och läste en av alla hennes prinsess böcker. Hon frös fortfarande efter snöbollskriget vi hade haft på baksidan, så jag lindade in henne i en filt. Jag fortsatte läsa några sidor för att sedan upptäcka att hon hade somnat. Även om hon sov läste jag klart boken och la henne lite mer bekvämt i min famn. Justin kom in i vardagsrummet och satte sig ned bredvid, för att sedan lägga armen om mig. Han tittade först ned på henne och sedan på mig, ett leende spred sig över hans läppar och han kysste mig på kinden. Jag kände mig som en liten fågelunge som burrade in sig under sin mammas vinge, där jag satt. En värmande känsla flöt i mina ådror och jag kände mig lycklig, jag kunde le tillsammans med honom, utan att det var falskt eller tvångsframkallat, men det fanns ändå en känsla i mig som sa att jag inte skulle släppa in honom mer än jag redan hade gjort. Han kunde med en enkel blinkning krossa mitt hjärta i tusen bitar, och jag hade varken styrkan eller psyket att plocka upp alla skärvor efteråt.

”Du ser ut att tänka en hel del idag. Varför?” Jeremy hade tagit Jazmyn för ett tag sedan då han tyckte att jag och Justin skulle spendera tid på tumanhand. Varje gång han är i närheten både ser och känner jag vart Justin fått sin ödmjukhet ifrån, och jag förstår varför han har miljoner tjejer efter sig. Även om det bara var jag och Justin som befann oss i vardagsrummet så var det ändå precis som att hela världen såg hur osäker jag blev när han ställde mig den frågan. Han drog in mig i sin famn och kysste mig på hjässan. ”Baby, du kan berätta för mig.” Han kollade osäkert på mig, vilket gjorde mig ännu mindre. Jag var redan liten, osäker och var rädd att han skulle lämna mig. Helt ärligt var jag trött på att gråta, speciellt framför honom, då jag tycket han hade sett mina tårar tillräckligt, mer än han egentligen hade behövt. Jag fiskade upp min mobil som låg nedtryckt mellan två madrasser i soffan och plockade fram Auroras sms, utan att jag ens hann fundera räckte jag mobilen till Justin.

Jag vet inte vad som hände, men Justin reste på sig, med min mobil i handen och lämnade vardagsrummet. Det tog inte lång tid fören jag hörde hur ytterdörren slogs igen. Pattie kom in och satte sig ned bredvid mig, och jag kunde höra hur hon pratade, men jag uppfattade inte orden hon sa då jag hela tiden stirrade på dörren, där jag sett Justins rygg försvinna. ”Gumman. Hör du mig?” Tillslut släppte jag in Patties röst, och vände mig mot henne. ”Förlåt. Jag blev bara så ställd när han bara lämnade mig.” Hon tittade förvirrat på mig, men la sin arm om mig och drog in mig i sin famn. ”Han står på trappen, gå dit.” Hon uppmuntrade mig att gå efter grabben som precis lämnat mig ensam i soffan. Jag nickade mot henne och reste mig upp för att faktiskt gå ut till honom, även om jag frös, men att vara tillsammans med honom övervägde kylan.

När jag kom ut i hallen och var på väg att sätta på mig jackan och skorna hörde jag honom prata med någon, men jag uppfattade aldrig något svar så jag antog att han pratade i telefon, och att han var riktigt arg, med tanke på att jag stod innanför en tjock ytterdörr och hörde honom precis som att han stod bredvid mig. ”Hur kan du vara så känslokall?” Han var arg, riktigt arg. Jag har faktiskt aldrig hört honom så tidigare, och det var inget jag ville vara med om igen heller. ”Hon har aldrig gjort dig något, och jag skulle framför allt inte göra henne illa.” Jag ville inte att han skulle vara arg, och utifrån vad jag hörde så var det Aurora han pratade med. Jag tvekade inte en sekund efter det sista han sa, innan jag öppnade dörren och gick ut till honom. Han tittade storögt på mig då han såg hur ledsen jag var, utan att fälla massa onödiga tårar. Jag tog telefonen av honom och la på samtalet för att sedan gå in i hans famn och pressa mina läppar mot hans.

”Du får inte bara gå sådär igen. Jag blev rädd att det var mig du var arg på…” Han avbröt mig genom att lägga två fingrar över mina läppar, och bara den beröringen fick mig att rysa. Han skakade bara på huvudet innan han pressade sina läppar mot mina. Han kysste mig passionerat och viskade med två millimeters mellanrum mellan oss. ”Jag älskar dig. Glöm inte det.” Varje gång han sa så till mig, fick jag dåligt samvete, för att jag inte hade sagt så till honom. Jag ville kunna säga samma sak, men jag var rädd. Rädd för ordet älska, och det har jag berättat tidigare. Då jag inte vill älska honom, för då har vi inget mer att uppnå, och jag nöjer mig med att tycka om och vara kär i honom. Frågan är om han någonsin kommer att förstå det.

♥

”Bry dig inte i Aurora, hon förtjänar inte din tid eller energi.” Jag och Justin hade gått upp och lagt oss för natten då vi var helt slut båda två. Han låg bakom och höll mig i ett stadigt tag kring midjan. Jag älskade hans närhet och värme som hans kropp gav mig. ”Jag vet, men det är så..” ”Svårt? Nej, för oavsett vad hon säger så är det dig jag ligger här tillsammans med, och det borde väl betyda något.” Jag vände mig mot honom så att jag kunde se hans vackra ögon, som glittrade, med hjälp av månen utanför. ”Det betyder allt för mig. Tro inget annat. Men jag har inte samma självförtroende som du har. Jag tar åt mig lätt av vad andra tycker.” Han kysste mina läppar och strök mig lugnt över ryggen. ”Du ska inte behöva ta åt dig av andra än mig. Jag vill vara med dig, och är verkligen beredd på att kämpa för att du ska förstå att jag inte tänker ge upp.” Jag blev rörd, även om jag hört honom säga det tidigare. Jag slöt mina ögon för att kunna koncentrera mig på hans lätta andetag, då jag hörde dem tydligare när jag hade mina ögon stängda.

Jag vet inte vad som hände, men när vi hamnade i sängen blev jag plötsligt piggare än jag var tidigare, och jag tror det var lika för Justin då ingen av oss sov. Han låg och ritade runda ringar på min mage, samtidigt som han då och då kysste mig på axeln. Hans fjäderlätta beröring gav mig gåshud, och hade jag stått upp hade jag nog säckat ihop för att mina knän gav vika. Han såg hur jag reagerade och log mot mig, jag kunde inte göra annat än besvara hans leende. Ingen sa något men det behövdes inte riktigt då vi kommunicerade med ögonen. Han la sig ned på rygg med händerna under huvudet och stirrade i taket. Efter en stund la jag mitt huvud på hans bara bröstkorg och la ena benet över hans för att sedan dra täcket över oss. Jag kände hur han drog sin ena hand över min rygg och jag föll djupare och djupare in i drömmarnas värld.

Finns det några glada ungdomar där ute idag? =P haha ^

Jag håller på och skriver på nästa del, men jag vet inte hur det blir med den. ^^ Får la se era reaktioner. Det är bara dem jag är intresserade av. Hoppas ni får en trevlig måndag. (A)