”Baby gumman. Kom ett tag.” Dagen har kommit då vi ska döpa vår lilla prinsessa, och det är 8 månader sedan som hon föddes. Det känns som igår, men hon växer så det knakar. Liam befann sig i vardagsrummet tillsammans med Esmeralda, och jag hade ingen aning om vad dem två höll på med. Det kunde lika gärna vara något bus som det kunde vara något annat. När jag kom in i rummet såg jag hur min lilla flicka stod upp helt själv, hur hon sedan vände sig om mot mig på vingliga ben. Jag kunde inte låta bli att börja gråta, då hon tog sina första steg mot mig innan hon slog ned sig på rumpan. ”Såg du?” Liam satt fortfarande på golvet där hon precis hade stått framför honom och sträckte ut sina armar mot mig. ”Klart jag gjorde.” Jag satte mig ned i knä på honom och kysste hans perfekta läppar. Det fanns ingen i världen som var så lycklig som jag. Jag hade allt man kunde önska sig, en underbar pojkvän som gjorde allt för att jag skulle må bra, en fin liten flicka som verkligen var lik både mig och Liam, så det fanns inga tvivel om att det var han som var pappan. Vi bodde tillsammans i den fina trean Justin en gång i tiden köpte till oss. Jag älskar min familj, och med den menar jag även Justin och Clarissa, jag hade aldrig klarat mig igenom graviditeten om det inte vore för Clar, och hennes stöttande berättelser om vad hon själv gått igenom. ”Jag älskar dig.” Han kysste mig på min bara axel och drog in mig i sin famn. Tillsammans satt vi där och såg på när Esmeralda utforskade en helt ny värld.

Jag hoppades att min mamma och pappa kunde se mig när jag satt där tillsammans med min familj. Jag ville att dem skulle se mig som lyckligast. Jag kommer aldrig glömma hur jag och Liam träffades första gången. Dock kommer ni aldrig att tro mig, för det är precis som en annan kärlekshistoria, en ni redan har läst om. Vi båda var på samma fest, hemma hos vår gemensamma vän, Jazmyn. Alla våra vänner trodde verkligen att dem två var tillsammans, men det visade sig att fallet inte var så. Liam visade intresse för mig först, men skulle jag säga att jag inte föll för honom på en gång, skulle jag ljuga. ”Mamma.” Att min dotter kunde säga mamma och pappa det visste vi redan då hon var någon som lärde sig ganska fort. Hon kom krypandes mot mig och satte sig sedan på rumpan och sträckte ut sina armar mot mig. Jag pussade henne på kinden vilket fick henne att burra in sitt ansikte i mitt bröst. Liam satt fortfarande kvar bakom mig och han la armarna om oss båda. ”Ni kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar er.”

♥

”Är du redo?” Jag hade förberett allt i kyrkan innan alla gästerna skulle komma, och jag var faktiskt nervös, även om det kanske inte syntes så mycket just utåt. Gudmodern skulle utan tvekan vara Adriana, och Liam hade fått i uppdrag att välja gudfadern och det blev Drew. Jag visste att han skulle göra ett bra val. Alessa och Ryan var goda vänner till Clarissa och Justin, så jag oroade mig inte. ”Så redo jag kan bli.” Liam höll i Esmie, och hon hade till och med sin dopklänning på sig, den Adriana en gång i tiden hade haft. Långt före min tid i alla fall. Om jag fick önska mig tillbaka till en tid skulle det utan tvekan vara då Adriana var liten. Hon är min favorit, och vi kom överens hur bra som helst, även om jag gör det med hela familjen, men hon och jag har byggt upp ett band ingen kan krossa. Adriana och Drew stod tillsammans med Esmeralda i famnen och väntade på att få kliva in i kyrkan för att döpa min lilla prinsessa. Jag och Liam stod bakom dem, och höll varandra i handen samtidigt som vi såg hur familjen Bieber och vänner satt längst fram och väntade spänt på att vi skulle komma gåendes. Prästen klev in genom dörrarna först i ett tecken på att vi skulle följa efter honom. Jag mötte Clarissas blick precis innan vi passerade deras bänkrad, och hon log ett varmt moderligt leende mot mig.

Att stå helt tyst och låta massa olika mäniskor stirra på en, är inget jag någonsin har tyckt om, men jag tog mig i kragen och gjorde det bästa av situationen. Adriana och Drew skötte sig hur bra som helst, så varken jag eller Liam behövde rycka in och ta över Esmie. Prästen tog henne i sin famn, och det var först då hon faktiskt gav ifrån sig ett ljud, genom att skratta till och verkligen le. Jag kände hur någon rörde min arm flera gånger, och jag insåg att Liam försökte leta efter min hand, som han tillslut hittade och vi flätade samman våra fingrar. Prästen kollade på oss innan han gick fram till silverskålen. ”Vad är namnet ni har valt att ge er dotter?” Både jag och Liam tittade på varandra och han nickade. ”Esmeralda Adriana Bieber.” Med ett leende på läpparna uttalade jag hennes namn. Han fortsatte och titta på Liam. ”Vill du komma fram och hälla i vattnet?” Liam gjorde som han sa och gick fram. Återigen fick jag ögonkontakt med Clar, och jag såg att det rann tårar på henne. Hon är så en sådan fruktansvärd bra människa, och jag kommer alltid stå henne evigt tacksam, för att ha uppfostrat Liam till den människan han faktiskt är.

♥

Eftersom att jag och Liam bodde i vår trea, så fanns det inte utrymme nog för alla gästerna, men vad gör inte Clar och Justin? Jo, dem öppnar upp sina dörrar och tar hand om allt. ”Tack för att ni gör det här. Hur ska jag kunna tacka er?” Både Justin och Clar kollade på mig som att jag var skadad. ”Gumman. När ska du förstå att du tillhör den här familjen. Du har ju faktiskt bott i stugan som står på gården. Utan vår vetskap, men ändå.” Justin la sin arm om mig och drog in mig i sin famn. ”Tack så mycket.” Det var sommar och solen var högt på himmelen vilket gjorde allt mycket bättre, för då kunde vi alla sitta ute på deras stora altan. Eftersom att Liam ofta var med Justin på hans turnéer så fanns massa skivbolags människor på plats, vänner till Justin. Vilket inte gjorde mig något. Precis när vi alla hade satt oss, och vi visste att alla hade kommit, så ringde det på dörren. Både jag och Liam tittade på varandra, men ingen hann reagera förrän Adriana hade rusat iväg och öppnat. Hon kom dock tillbaka lika fort. ”Wina, det är till dig.” Hon tittade samtidigt ned i golvet när hon sa det, men jag reste mig upp och gick ut mot hallen.

”M-mormor, morfar. Vad gör ni här?” Båda stod med knutna händer fram på magen och såg på mig. Jag visste inte hur jag skulle reagera, om jag skulle bli glad av att se dem, eller om jag skulle bli arg för att dem vågade visa sig en dag som denna. Känslorna bubblade i min kropp, och hade ingen sagt något på ett tag hade jag nog exploderat. ”Vi ville…” Sen blev mormor tyst, precis som att hon tappade talförmågan. Precis som att hon inte ville något. ”Vad ville ni?” Dem kunde inte begära av mig att jag skulle vara snäll och trevlig efter sättet dem behandlade mig på senast. ”Det mormor försöker säga är att, vi vill be om ursäkt. Vi var riktigt dumma mot dig sist. Och vi älskar dig.” Hela dagen hade varit fylld med massa känslor, i alla olika slag, så att den fortsatte på det sättet var inte konstigt, i alla fall inte för mig. ”Kom in.” Både mormor och morfar skakade hastigt på huvudet. ”Nej, nej. Vi är inte här för att störa. Vi ville bara be om ursäkt, och lämna den här.” Mormor överlämnade en kasse till mig, men jag gav mig inte. ”Vi har precis döpt Esmie, och jag vet att ni vill träffa henne. Kom nu.” Efter många om och men fick jag med dem in, och ut på altanen där jag presenterade dem för alla som befann sig där. Justin och Clarissa reste sig upp från sina respektive platser och hälsade ordentligt, för att sedan börja samtala med dem en stund. Jag gick bort till Liam och satte mig ned i hans knä. ”Hur mår du?” Han brydde sig mer i min hälsa än vad han brydde sig i varför mormor och morfar plötsligt dykt upp, det är en av alla miljoner saker som jag älskar med honom. ”Bra, min familj är samlad.”

♥

När vi alla hade fikat klart blev det helt plötsligt dags att öppna alla paketen, egentligen ville jag inte göra det. Jag ville inte se hur mycket folk hade spenderat på min dotter. Jag visste att Clarissa och Justin hade öppnat ett konto åt henne, men jag hade ingen aning om hur mycket pengar som fanns på det, men hade en aning om att jag skulle få reda på det under dagen. Mormor tyckte att jag skulle öppna paketet från henne och morfar först. Liam och jag satt bredvid varandra i soffan, medan Esmie befann sig i Justins famn. Hon sov, och han hade ingen tanke på att väcka henne, då han snosade och hade sig. Han såg ut att vara den stoltaste farfar i världen, och det kunde han med gott samvete få vara. Ett ganska stort paket fanns framför mig, som jag började öppna, och det var som en låda, med massa olika saker, bland annat fotografier av min mamma, papper som såg ut att vara massa brev och en sådan liten ask som man får smycken i. Jag tittade förskräckt på mormor när jag såg vad lådan innehöll. ”Din mamma ville att du skulle ha den där lådan den dagen du skaffade egna barn. Inte bara för din skull, utan för att ditt barn skulle få lära känna sin mormor på bästa sätt.” Jag började gråta när mormor hade sagt sitt, vilket resulterade i att Liam drog in mig i sin famn. ”Din mamma hade älskat dig om hon hade levt idag. Glöm aldrig det. Hon är stolt över dig, och vakar över dig.” Liam viskade mot min hals, så att jag var den enda som hörde honom. Jag ville inte plocka upp allt som fanns i lådan när alla tittade på mig, så jag stängde locket och torkade bort tårarna.

Både jag och Liam fortsatte öppna alla paketen som innehöll olika slag av sådana originella doppresenter. Olika silver askar och även sådana böcker som ska fyllas i, då hon får sin första tand och så vidare. Hon fick jätte söta kläder, och jag älskade alla. Adriana hade skapat ett eget litet brev till oss. Hon hade med hjälp av Justin fixat så att jag, Liam och Esmeralda kunde flyga till Los Angeles och tillbringa en vecka där, vi fick låna Justin och  ”Tack så hemskt mycket. För allt.” Clar tittade på mig och gav mig sedan ett kuvert. Liam visste att jag inte ville öppna det, så han tog min hand och lekte med sina fingrar i min handflata, vilket han visste skulle göra mig lugn. Försiktigt började jag öppna kuvertet, då jag redan där visste att till och med det kostade mer än vanligt. Jag kände alla blickar mot mig, och det var nästan så att jag fick handsvett av det. I kuvertet låg det lapp från banken, jag kände så väl igen loggan. Det var nästan så att jag hörde varningsklockorna ringa i huvudet på mig, och dem blev bara högre och högre ju mer jag läste på lappen. Lappen visade sig vara ett kvitto, ett bevis på att det hade förts över… Jag hann läsa dem få bokstäverna på lappen innan den ramlade ur min hand och jag stormade ut ur vardagsrummet där vi alla var samlade. ”Ursäkta mig. Jag ska prata med henne.” Jag hörde Liam komma efter mig då jag stormade upp för trappen och in på badrummet. ”Lämna mig ifred.” Han hann inte ens ta i mig innan jag skrek på honom. ”GÅ.” Konstigt nog gjorde han som jag sa.

Jag vet inte hur länge jag satt där inne själv innan jag hörde hur sista trappsteget knarrade till och Justin visade sig i dörren. Jag visste mycket väl varför han var där, varför just han hade kommit. Han var den enda som hade förmågan att kunna lugna ned mig, han hade gjort det så många gånger förr. ”Vad vill du?” Jag satte upp handen för att han inte skulle komma för nära, då jag visste att jag vilken sekund som helst skulle bryta samman och börja gråta igen. ”Snälla Wina, lyssna på mig.” Jag skakade på huvudet, mest för mig själv. Jag ville inte höra vad han hade att komma med. Helt plötsligt drog han med mig från toaletten och in i deras sovrum, han satte ned mig i sängen och satte sig på huk framför mig. ”En miljon. Hur fan kan du göra så mot mig?” Han log leendet alla hans barn ärvt av honom, leendet som fick mig lugn. ”Gumman. Det är en liten summa för mig och Clar, förstå det. Du tillhör vår familj, och lilltjejen där nere är mitt barnbarn, oavsett om det går att bevisa eller inte. Jag vill ge henne det här, vi vill göra det. Både jag och Clar har pratat om detta, vi vill ge henne en chans i livet. Hon kommer aldrig behöva oroa sig för pengar när hon vill flytta hemifrån, när hon vill börjar på college. Förstår du? Jag gör inte detta för att vara elak mot dig, eller försöka visa att jag är bättre på något sätt. Jag gör detta för att ni tillhör min familj. Och jag tycker att alla mina barn ska få en chans, även mina barnbarn.” Allt han sa gick in i ena örat och ut i det andra. Jag förstod inte vad det var han sa, det var precis som att han inte ens pratade samma språk som mig. ”Du, eller ni, gav min 8 månader dotter en miljon kronor.” Han satte sig bredvid mig och drog in mig i sin famn, det var där jag var fast. Tårarna började rinna och han strök mig över ryggen. ”Du är en underbar mamma, och Liam kunde inte hitta någon bättre. Esmie är en kopia av er båda och jag älskar er alla tre. Den miljonen hade jag lika gärna kunna lägga på skit, förstår du? Jag valde att lägga den på något viktigt, på något som växer och gror, på något som jag älskar. Var inte arg på mig, jag vill inte skada dig.” Jag nickade mot hans axel och lät mig själv förtrollas av hans lugn. 

Om jag ska vara helt ärlig har jag saknat att kunna sätta mig ned och skriva. Men jag slutade inte var att det var tråkigt eller så, utan för att jag inte kunde sitta långa stunder vid datorn. Det har faktiskt blivit lite bättre, men är absolut inte bra fullt ut. :( 

Jag hoppas verkligen att detta var något ni längtat efter nu. Ge mig alla era synpunkter på detta, är det bra eller dåligt. Tipsa alla ni känner som tidigare läst om Justin och Clarissa, så dem får chansen att läsa vidare om deras son Liam i tre kapitel. Då detta bara är en liten kort novell på tre delar. =) 

Jag älskar er. ♥