Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 80.

 

Jag vaknade upp i ett vitt rum, med pipande maskiner och massa slangar både här och där. Maskinen till vänster om mig pep i samma takt som mitt hjärta slog, så jag antog att jag inte var död. Hela incidenten som hade hänt innan jag slocknade spelades upp i mitt huvud. Jag minns hur Aurora hade knackat på min dörr och bokstavligen slagit mig rakt i ansiktet. En fight hade börjat och det sista jag minns är att hon tände eld på plastblomman som hände på väggen utanför min dörr. Jag har ingen aning om hon hade planer på att döda mig, eller vad det var som flög i henne, men där låg jag i alla fall, med dropp i armen. Jag kunde inte undgå att undra hur det var med Aurora, om hon hade tagit sig ut, eller om hon hamnade på sjukhuset precis som jag. Jag orkade inte med massa folk så jag tryckte aldrig på knappen för att bevisa att jag var vaken eller inte.

 

Efter en och en halv timme i sängen hörde jag hur dörren öppnades och in kom en doktor i vit rock och med en pärm i handen. ”Hej, du är vaken?” Han lät chockad, precis som att jag inte vore vaken. ”Ja, jag tror det i alla fall.” Jag försökte le, men insåg ganska på en gång att det var fullkomligt omöjligt med tanke på att jag hade ganska ont i mitt ansikte. Min arm ömmade när jag lyfte den men mitt ansikte ömmade ännu mer när jag rörde min kind. ”Du är ganska svullen i ansiktet. Men det kommer lägga sig, du har dock en sprucken läpp.” Det förstod jag, för det stramade åt riktigt när jag pratade. Han stod bredvid mig och kollade mina värden på maskinen som tidigare hade pipit i takt med mitt hjärta, men som nu var bortkopplad. ”Jag ska hämta dina föräldrar.” Innan jag hann hindra honom hade han lämnat rummet.

 

”Gumman, vi har varit så oroliga. Hur mår du?” Både mamma och pappa rusade bokstavligen in och slog sig ned i varsin stol på min högra sida. Jag stirrade i taket och tog ett djupt andetag. ”Jag mår bra. Eller?” Mamma tittade en snabbis på pappa innan hon vände tillbaka blicken mot mig och tog min hand. ”Har du ont någon annanstans än i ansiktet?” Jag kollade skeptiskt på mamma, och förstod inte alls vart det var hon ville komma. Mitt ansikte var det enda som verkligen gjorde ont, det var lite jobbigt att andas, men annars mådde jag bra. Jag skakade bara på huvudet. ”Nej.” Hon tittade lidande på mig samtidigt som hon strök mig över pannan. ”Det kommer aldrig finnas ett bra sätt att säga detta på, men du var gravid.” Jag höll på att svälja min egen tunga. Hade jag varit gravid? Varför hade jag inte märkt det? Jag hade haft mens precis som vanligt, och inte känt av någon annan symtom heller. ”Nej, du ljuger.” Mamma skakade på huvudet och tittade på pappa, precis som att hon ville att hans kulle stå bakom hennes historia. ”Tyvärr gumman, det är sant.”

 

Jag försökte ta in allt dem hade att säga, men det gick liksom inte. Det var precis som att det redan var fullt med information i mitt huvud. Det fanns inte i min vildaste fantasi att jag skulle ha varit med barn, min lilla kropp skulle aldrig ha klarat av det. Jag kunde inte undgå känslan som tog över min kropp om att det hade varit ganska bra att min mamma sagt att jag hade varit med barn, och inte att hon sa att jag var med barn. Det hade jag aldrig klarat av. Tankarna drogs till Justin, jag ville så gärna se honom, även om jag inte kunde begära det av honom. ”Just det, vänta.” Mamma reste sig upp och lämnade rummet vilket gjorde att pappa hoppade närmare mig. ”Hur mår du?” Han strök mig lugnt över kinden och pussade mig i pannan. ”Har mått bättre.” Jag suckade och vände blicken ut genom fönstret.

 

 

Både mamma och pappa hade ursäktat sig och lämnat rummet, mamma en aning tidigare än pappa, men jag befann mig själv där inne, vilket var tråkigt. Det gav mig för mycket utrymme för tankar, och det ville jag inte, jag ville att någon skulle hålla mig upptagen, så att jag inte fick chansen. Jag placerade mina två händer på min mage och lät dem ligga där. Det kändes så konstigt, helt overkligt. Jag satte mig försiktigt upp i sängen och blickade ut genom fönstret. Jag såg kaoset som var i trafiken, på en av LA’s största gator. Det är alltid där man blir fast om man ska åka någonstans. Det knackade löst på dörren, så jag vände mig om mot den. ”Kom in.” Det kom ut som en viskning, vilket inte var meningen, men personen bakom den hade tydligen hört mig i alla fall. Den gestalten i dörren fanns det inga tvivel på att jag någonsin skulle glömma, Justin.

 

”Får jag komma in?” Han tog inte ett enda steg in innan jag hade sagt att det var okej, vilket jag uppskattade. Dock hände något med mig, mina armar sträcktes ut efter honom och jag började gråta. Han var framme vid mig fortare än jag trodde var möjligt. Det första jag gjorde när jag befann mig i hans famn var att dra in hans doft, hans underbara doft gjorde mig nästan hög, och jag blev kär på nytt. Fjärilarna i magen var tillbaka och jag kunde inte undgå leendet som tog fart på mina läppar. Tårarna rann och jag märkte efter ett tag att jag blötte ned hans tröja. ”Förlåt.” Jag torkade mig om kinderna och vände bort ansiktet. ”Det gör inget. Hur mår du?” Han tittade lidande på mig, precis som att han redan visste mitt svar men ändå ville höra det. Han la sin hand över min han flätade samman våra fingrar. Istället för att han lät mig svara på frågan så pratade han vidare, vilket jag tyckte var skönt. ”Jag har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv.” Jag såg hur han led.


 

 

Hur tror ni allt kommer gå mellan dem nu då? När dem har ett större band till varandra, hon skulle ha blivit mamma och han skulle ha blivit pappa. 

 

Jag kommer att hoppa fram en aning i novellen, då ni gick med på det. :) Jag skriver för er, glöm inte det.


Kommentarer
Ewweh säger:

Braa!! Men när du är klar med denna novellen ska du börja med en ny då?:) du är så bra och jag vill nt att du ska sluta<33

Svar: Jag vet faktiskt inte hur det kommer se ut med en till novell. Förhoppningsvis har jag ett arbete som kommer ta upp min tid, men vi får se. Än så länge är jag arbetslös, och ägnar all min vakna tid till er. :) ♥
Marielle Sjelin

Skrivet: |

Alexandra säger:

Suuper bra! :D MERA

Skrivet: |

linda säger:

Gud vad sorgligt att barnet dog.
men att hon inte inser att ''magsjukan'' var på grund av graviditeten.
Men det var hur som helst jättebra skrivet!

Skrivet: |

Anna säger:

Supet bra! Hoppas att allt löser sig emellan dem nu. ;)! Aurora, Åhh.... Arg, irriterad på henne... Synd att barnet dog men längtar till nästa kapitel. Mer!

Skrivet: |

cajsa säger:

sjukt braaaaa! Men sorligt, satt här och grät. Men jag vet inte varför. såååå bra skrivet, älskade allt i detta kapitel! När kommer nästa? längtar så sjuuukt mycket!

Skrivet: | Bloggadress: http://ccajsalundin.blogg.se

Alizzdream säger:

Åhh va jag älskar den! :')
Längtar till nästa del! :)

Skrivet: |

Becka säger:

Sjukt bra!

Skrivet: | Bloggadress: http://beckagoesrandom.blogg.se

Emma säger:

Hoppas dom löser allt och blir tillsammans igen! Usch, så sorgligt att barnet dog. :( och jäklar vad arg jag blir på Aurora, som jag fattade det så startade hon branden också? Åh. :(

Skrivet: |

Ebba säger:

Sjukt bra!! :)

Skrivet: | Bloggadress: http://thatsmile.blogg.se

rt säger:

ÅHHHH jag tycker faktiskt hon kan bli gravid igen. Tänk vad gulligt det skulle bli med ett litet barn även om dom är unga. Jag som tycker att det brukar bli förstört när dom blir gravida unga.

Haha Vad Justin sa till Aurora i kap. 81 var rätt och hoppas dom där poliserna griper henne eller något för hon ska alltid förstöra. Gassh bli bara så sur på henne . Hahah Grymtbra :)

Skrivet: |

Mickan - / My Life In My Words säger:

Åh jag är så glad att hon är okej, och att hon vaknade nu :) Men jag förstod väl att det var Aurora's fel alltihop! Jävla padda! Men usch vad sorgligt det var när dem berättade om graviditeten, :( mickanbölar.com! Och att hon tänker på Justin i den stunden gör mig glad för det bevisar bara att hon fortfarande älskar honom, :) Men det svämmade över igen när hon la händerna på magen, :( Och jag älskar hennes reaktion när Justin kom in, det är så det ska vara, för dem är ju så förbaskat fina ihop! :) Jag vill veta hur det går, hur dem tar sig igenom detta, för jag hoppas ju att dem pratar om det då det ändå är en stor grej. "Jag har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv." Awe :'( Finns nog ingen underbarare än honom! - Jag glömmer det iaf aldrig, jag älskar att du skriver och det du skriver älskar jag ännu mer! :D ♥

Skrivet: | Bloggadress: http://miickzz.blogg.se

Ditt namn:

Mail adress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Skriv din kommentar:

Komma ihåg dig?



Trackback