Min bästa vän genom alla år ska snart gifta sig, så jag och Chaz har planerat en hel svensexa, samtidigt som Alessa har flugit hit både Celia och Jen, för Clarissas möhippa, men det är inget hon vet om. Det är lite mer än två veckor kvar tills dem står på altaret och ska säga ja till varandra. Det ska bli så fruktansvärt kul och se hur han kommer reagera den dagen då vi ska leka lite med honom. Drew fick vara hemma hos mamma och pappa, så vi kunde fixa det sista utan att han skulle vara med och kanske höra en hel del, vilket inte hade varit så bra då han troligen hade sagt något högt sedan till antingen Clarissa eller Justin. ”Är vi klara med det här eller? Ringde du det där stället eller?” Chaz slog sig ned i soffan med en lunta papper i handen, han hade verkligen planerat. ”Ja, jag har ringt. Tror du att han kommer hata oss efter det här eller?” Jag kunde inte hålla mig för skratt, Justin hade ingen aning om vad han hade gett sig in på då han hade friat till Clar. Jag tycker nästan lite synd om honom.

•

Nolan och Mitch hade fått en uppgift och det var att kidnappa Justin från parken då han skulle med barnen dit, det han inte förstod var att Pattie skulle finnas på plats för att ta hand om barnen. Jag och Chaz satt i bilen och kollade hur Nolan och Mitch smög omkring bakom träd och buskar med en stor säck i handen, vilket fick oss båda att brista ut i skratt. Chaz vevade ned rutan så vi kunde höra hur Justin reagerade, och jag ångrar absolut inte att vi gjorde detta. Han skrek när Mitch kastade säcken över honom. Adriana blev livrädd, vilket vi redan hade listat ut, så Pattie smög fram när grabbarna släpade iväg Justin mot bilen. Han flaxade hejvilt med armarna samt skrek så mycket han orkade. Jag önskade faktiskt att vi hade haft med någon som kunde filma det hela. Det hade varit så värt att se det efteråt tillsammans med honom, och få skratta ordentligt. Både jag och Chaz höll oss för skratt när Nolan öppnade dörren och kastade in Justin. Vi hade fixat en sådan gammal värn typ, så att det både skulle låta och se äkta ut.

”Hey guys. Vad fan gör ni?” Mitch drog av honom säcken när vi var framme. Vilket fick honom att reagera på vår verkliga kidnappning. ”Mina barn är kvar i parken. Är ni från vettet?” Både jag och Chaz kastade oss bak och över honom. ”Ge dig nu, tror du vi har lämnat dem eller?” Man kunde se på honom hur han pustade ut och la sig ned på rygg på golvet. ”Varför gör ni det här?” Alla fyra skrek i munnen på varandra. ”Du ska giiiiftaaa dig.” Han tog sig för pannan och suckade högt och tydligt. ”Sluta nu, kör hem mig.” Vi alla började skratta åt honom. ”Du inser nog inte att detta är på riktigt. Det är synd, du borde förbereda dig mentalt.” Han kollade på mig precis som att jag var galen, vilket man kanske kan tycka att jag var också då vi tillsammans kommit upp en sjukt kul dag. ”Din gitarr ligger där bak, så det är bara för dig att sätta dig utanför Avon theatre, och göra din grej.” ”Ni skojar med mig? Fattar ni vad det kommer stå i tidningarna imorgon eller?” Mitch slog honom på axeln. ”Som sagt, det skulle du ha tänk på innan du friade.”

Mitch och Nolan satt kvar i bilen medan jag och Chaz följde med Justin fram till teatern, där han som ung blev upptäckt. Det kändes lite som att vi var tillbaka i ungdomens år, då han för första gången satte sig där. Han såg så sjukt nervös ut att jag höll på att skratta ihjäl mig, han hat liksom stått på dem största arenorna i hela världen, men att gå tillbaka till att göra det han gjorde från början var tydligen ganska jobbigt. ”Snälla grabbar, jag gör vad som helst förutom det här.” Chaz tittade på mig, och höll nog på att ge med sig, men jag hann hindra honom. ”Nej, gör detta nu. 100 dollar ska du tjäna, och sedan är det klart.” Justin himlade med ögonen och suckade. Folk kollade på honom, och hans gitarr. Innan folk faktiskt hann reagera hade Justin dragit igenom första låten, medan jag och Chaz stod på betryggande avstånd. Tjejer något år yngre än oss stannade för att lyssna på honom, troligen sådana tjejer som faktiskt var med rån början, för man såg på dem att dem vart lyriska av att höra honom sjunga. Han hade en liten hatt framför mig, där han satt på samma ställe som första gången. Tillslut såg det ut som att han faktiskt gillade det han gjorde, vilket kanske inte var hela planen, men samtidigt så var han ändå en offentlig person, och paparazzi hade samlats runt honom.

”Okej, är vi klara för idag eller?” Justin var inte så glad då han äntligen hade samlat ihop sina 100 dollar, men jag och Chaz hade hur kul som helst. Det hade nästan blivit kaos på stället, även om folk från Stratford faktiskt vet om att Justin har flyttat hem. När vi kom tillbaka i bilen skrattade Nolan och Mitch åt honom så han blev skit förbannad, men det hade vi redan räknat med. ”Drick denna.” Jag gav Justin en öl, och så hoppade vi in i bilen igen. Han tvekade innan han öppnade den och nästintill svepte den upp och ned. Vi åkte vidare mot nästa stopp, ett ställe Justin skulle hata oss för resten av livet, med tanke på att det oftast är han som utsätter oss för saker, men just den dagen var det inte så, det var han som skulle få utstå en hel del. Han hade ingen aning vad kvällen hade att ge honom.

Samtidigt som Ryan kidnappade Justin.

”Jen, är du redo. Har du med dig kläderna hon ska ha på sig?” Vi tre tjejer stod i hallen och vi alla visste att Clarissa befann sig hemma, helt ovetandes om vad som skulle hända, men hon hade absolut inget val. Jag visste att Ryan och grabbarna hade kidnappat Justin, då Pattie ringde mig och talade om att barnen inte var med i bilden mer, hon hade bra koll på dem, och det älskar jag med henne. ”Japp, jag har med mig allt. Nu drar vi.” Alla tre gnuggade sina händer, precis som flugor när dem ska hitta på något, och hoppade in i bilen. Under hela resan hem till Clar skrattade vi och sjöng med i musiken som spelades på radion. Jag stannade på vägen nedanför deras uppfart så att hon varken såg eller hörde oss komma, vilket var hela planen. Vi smög runt huset för att se vilket rum hon befann sig i, och hon stod i köket, precis som vanligt och diskade för hand. Jag förstår inte hur hon orkar med det där, när det finns något enkelt som heter, diskmaskin.

”VAD GÖR DU HÄR?” Clar blev så glad då hon såg Celia, så hon visste inte vart hon skulle ta vägen. ”Jag är här för att kidnappa dig, och ge dig en möhippa du sent glömmer.” Clar såg ut att svimma när hon hade svalt allt om att Celia faktiskt stod framför henne. Hon reagerade nästan precis som jag, även om jag visste att hon skulle komma, men ändå. ”Kom igen nu gumman, vi ska åka.” Clar fick chansen att plocka med sig mobilen, just ifall att något skulle hända barnen. Jag är själv en mamma så jag vet hur paranoid man kan bli i vissa fall. ”Kommer.” På huvudet hade hon en badmössa och utanpå sina kläder hade hon en baddräkt. Ni kan ju tänka er själva hur hon såg ut. Vi alla fick oss ett gott skratt, inklusive Clar som bjöd på sig själv. Frågan jag ställde mig själv var om Ryan och gänget hade lika lätt med Justin. Väl tillbaka i bilen styrde jag den mot det finaste hotellet i Stratford och Clar kollade hela tiden på mig, samt frågade vart vi skulle, men det var inget jag tänkte svara på.

Jen gick fram till receptionen och pratade med hon som satt där, även om hon kollade mer på Clarissa än på en som faktiskt försökte prata med henne. Tillslut kom hon tillbaka med rumsnyckeln. Clar kunde inte förstå vad vi gjorde där, men hon skulle snart få veta. Hennes klädsel hade ändå en hel del med det att göra. ”Öppna dörren.” Jen gav nyckeln till Clar, och hon gjorde som hon hade blivit tillsagd, men med en skakig hand. När hon tillslut fick upp dörren möttes hon av vältränade karlar i enbart ett par shorts. ”Du måste vara Clarissa.” Den ena kom fram, och tog emot henne med öppna armar nästan. ”Du kan byta om till bikini så ska jag ta hand om din kropp ett tag.” Saker och ting kunde misstolkas när dem lämnade hans läppar, men det var precis så han skulle säga. Clar kollade nervöst på oss, men tog emot sin egen bikini från mig då jag hade smugglat ned den i väskan innan vi lämnade hennes hus. Vi andra hade redan våra badkläder på oss, så för oss var det bara att ta av dem andra kläderna. När hon kom ut från badrummet kunde jag se hur grabbarna kollade på henne, och allt enligt planerna.

Vi avslutar kvällen med ett kapitel. :) Hoppas att svensexan/möhippan börjar som ni förväntat er, och absolut hoppas jag den slutar som ni hoppas, men det kommer lite längre fram ^^ Jag älskar er alla. ♥

Jag mår illa av att se mig själv i spegeln, bara tanken av att jag var villig att ge upp min dotter. Jag var livrädd att jag skulle förlora Liam, och det fick mig att ta sjuka beslut. Beslut som höll på att kosta mig min familj. Jag är glad att Justin lyssnat på mig, och att han faktiskt finns vid min sida. När han tog ringen från bordet och satte tillbaka den på mitt finger insåg jag att han verkligen älskar mig, jag däremot hade inte lyssnat på honom, jag hade inte ens gett honom en chans att förklara, eller försöka övertyga mig. Det är olikheten mellan oss, han kan förlåta så lätt, medan jag går i taket och stannar där i flera veckor. Visst önskar jag att jag vore lite som Justin, allt skulle vara så mycket enklare. På morgonen när jag vaknade klev jag försiktigt upp ur sängen och gick direkt in i duschen. När jag mår som dåligast och alla hemska minnen kommer tillbaka brukar jag ställa mig i duschen och låta dem rinna med vattnet ner i avloppet. Det är en skön känsla, som jag önska kunde komma oftare.

Justin låg i sängen och sov när jag kom ut ur duschen, så jag satte mig ned bredvid honom på sängkanten och bara tittade på honom. Han gör något speciellt med näsan när han är på väg att vakna, så man hinner alltid se det innan han slår upp ögonen. ”Hey beautiful.” Han kisade lite med ögonen innan han riktigt fick upp dem. ”Min sötnos, varför sitter du där?” Han sträckte sig efter min hand och gosade ned sig riktigt ordentligt i täcket. Saken var den att det såg riktigt mysigt ut, men jag behärskade mig, jag gick in i garderoben istället och satte på mig underkläder och letade på kläder jag kunde ha under dagen. När jag var på väg in i badrummet en andra gång fick Justin min uppmärksamhet istället. Han studerade mig med en underbar glimt i ögonen. ”Vad ser du?” Han log med hela ansiktet. ”Den vackraste i hela världen.” En lätt rodnad tog över mitt ansikte, vilket i mina ögon är löjligt. ”Kooom.” Med en bedjande titt på mig, fick han mig att göra som han sa. Jag gick fram till sängen och där var jag fast. Han drog ned mig i sängen och la sig halvt över mig, samt kysste mina läppar.

”Snälla mamma, kan jag inte få åka lite skateboard?” Justin hade berättat för mig att Liam hade tjatat varje dag på att få ställa sig på den där brädan, men att han hela tiden hade blivit nekad. Justin för att doktorn hade sagt att han skulle ta det lugnt, och absolut inte göra något ansträngande, i en vecka. ”En liten stund, och du slutar direkt jag säger åt dig. Inget gnäll, och du säger inte emot.” Han hoppade ned från stolen och pussade mig på kinden. ”Tack mamma, du är bäst.” Sedan sprang han förbi mig och in i sitt rum. Ett leende på mina läppar växte och blev allt större. Jag trodde dock inte det kunde bli större fören Justin kom in och höll i Jamie i sina händer, han gick, men med stöd från sin underbara pappa. Några få tårar rann ned från min kind, och dagen började så underbart bra. ”Titta mamma, jag kan gå.” Justin skojade till det hela och förvrängde rösten, vilket fick mig att skratta ännu mer. ”Min lilla älskling.” Jag satte mig ned på golvet och Justin satte ned Jamie i knä på mig. Adriana var också ganska snabb på att lära sig gå, och jag tror det har att göra med att Justin är pappan. Han som kan allt.

•

Varje gång jag och Justin bråkar, så tar jag av mig ringen, och enda anledningen till att jag gör det, är för att jag inte vill höra honom säga att han vill ha tillbaka den. Det skulle göra så mycket ondare, jag bara vet det. Han har aldrig sagt så, och jag tror inte han skulle det heller, men det känns ändå säkrare att göra det som faller mig in. Men jag har lovat honom nu att aldrig mer göra om det, och jag kommer absolut hålla det. Jag är inte redo att leva ett ensamt liv, utan honom. ”Älskling??” Justin lutade sig över ryggstödet på soffan och kysste mig på kinden. ”Ja, vad är det?” Jag kollade upp på honom och mötte hans blick. ”Tänkte börja med maten, vill du vara med?” Utan att tveka la jag ifrån mig boken jag läste och följde med honom in i köket. Han började riva hejvilt i kylskåpet och helt plötsligt hade han nästan tömt det. ”Vad ska du göra?” Skrattade jag fram samtidigt som jag satt på köksön. Han vände sig mot mig och log. ”Jag tänkte göra en köttgryta med potatis. Men jag tänkte att du skulle få göra en sallad.” Med ett brett leende på läpparna kom han mot mig, och placerade sina händer på mina lår, och kysste mig.

”Kan du ge mig en till tomat?” Justin sprang omkring i köket med ett förkläde på sig. Han var så fruktansvärt söt när han lagade mat. Han kastade en tomat mot mig, som jag fångade utan problem. Jamie satt i sin stol bredvid mig, och åt lite gurka. Han verkade trivas där, då han inte klagade eller gnällde. Salladen var nästan klar när Justin hällde av potatisen, och hällde upp köttgrytan i en karott. Liam och Adriana satt framför tv:n tillsammans och kollade på en film. ”Maten är klar.” Båda två, troligen sjukt hungriga sprang förbi mig, och in i köket. Jag kollade bara efter dem och log för mig själv. Justin hade dukat bordet och tänt två levande ljus. ”Vad fint du har gjort.” Jag gav honom en kyss sedan satte jag mig ned bredvid honom. Liam och Adriana mitt emot oss, och Jamie på sidan bredvid Justin. Både Liam och Adriana åt under tystnad, medan Justin försökte få i sig mat, och även ge Jamie lite mat. Hela middagen var helt underbar, när Justin hade gett Jamie mat placerade han sin fria hand på mitt lår och smekte det upp och ned hela tiden. Jag gillade beröringen han gav mig.

Vi gjorde inget speciellt under hela dagen, vilket var ganska skönt. Alla fem låg utslagna tillsammans i soffan och kollade på tv. Det var så längesedan vi gjorde så, det var något vi alltid gjorde när Adriana var liten, så jag tyckte att Jamie också skulle få uppleva det. Vi låg skavfötters jag och Justin, och han hade Adriana framför sig, och jag hade både Liam och Jamie. Liam är världens bästa storebror, han skyddar dem för alla faror, och håller alltid koll om dem är ute på gården och leker. Det känns skönt att jag kan lita på honom, och jag vet att han inte kommer göra mig besviken. Jamie han somnade först, vilket man kanske kan förstå, men vi lät han ligga kvar. Under reklamen på barnfilmen vi såg på tv:n krånglade jag mig upp och gick iväg på toa, men när jag kom tillbaka sov inte bara Jamie utan även Liam. ”Juju, ska vi lägga dessa två i sängen?” Han reste sig upp och Adriana satte sig upp med sjukt trötta ögon. ”Jag vill inte sova.” Jag kollade på henne och pussade henne i pannan. ”Du behöver inte, mamma och pappa kommer tillbaka snart. Så myser vi.” Hon log med hela ansiktet.

Åter igen låg vi alla i soffan, jag i mitten. Adriana höll sig vaken trots att hennes ögon ville stängas illa kvickt. ”Gumman du får sova.” Hon vände sig mot mig. ”Får jag sova i er säng?” Jag hann inte ens reagera på frågan fören Justin svarade. ”Självklart snuttan. Somna du så bär jag upp dig sen, när vi går och lägger oss.” Hon lyssnade på honom och la sig tillrätta. Justin drog mig närmare sig och kysste mig i nacken. Vi såg klart filmen och valde sedan att gå och lägga oss, då vi hade tänk att vi skulle hitta på något dagen efter. Så vi var tvungna att vara utvilade. Justin bar upp Adriana och la henne i sängen samtidigt som jag smet in på badrummet för att borsta mina tänder.

Adriana låg i mitten av oss, så både jag och Justin låg och tittade på henne utan att blinka en enda gång. Även om hon var en stor tjej, så såg hon så liten ut när hon låg där. ”Hon är så lik dig, vackra drag i ansiktet, precis som sin pappa.” han placerade sin lediga hand i nacken på mig och drog mitt huvud närmare sig, för att sedan sluta ihop med mina läppar. Han kysste mig, som aldrig tidigare, den var brännhet, precis som hans beröring. Det nästan brände i nacken på mig, men jag lät det vara, jag lät han ta på mig. Kyssen övergick till hångel, och våra tungor möttes. Smaken av honom fick mina inre lustar att vakna till liv, men vi kunde inte göra något då Adriana låg i mitten, och jag ångrar inte att hon låg där, jag ville uppleva den där familjestunden. ”Jag älskar dig.” Han viskade mot mina läppar, som gav en kittlande känsla i magen. ”Och jag dig.” Med ett leende på läpparna la han sig ned, men med min hand flätad tillsammans med hans.

Jag vill först och främst tacka för alla underbara idéer, för kommande möhippa och svensexa. :) Hoppas att ni gillar detta kapitel också. Får se om det kommer något mer idag, för jag har massa uppgifter att göra i min "underbara" kurs. ^ haha

Tillbaka hemma i Stratford efter nästan två veckor i Atlanta som absolut inte blev som jag hade tänkt mig. Liam mår bra igen, men får fortfarande inte gå till skolan eller göra ansträngande aktiviteter, vilket börjar gå honom på nerverna. Han har tjatat om att få åka skateboard i flera dagar nu, och det gör lika ont varje gång jag är tvungen att säga nej. Clarissa spenderar mycket tid tillsammans med Adriana och Alessa då dem troligen håller på och planerar bröllopet in i minsta detalj, då det faktiskt bara är lite mer än 2 månader kvar. Jag ångrar inte mitt beslut, jag vill leva tillsammans med henne resten av mitt liv. Hon är mitt livs kärlek, och det är hon medveten om. ”Snälla pappa, jag vill inte ligga inne nå mer.” Liam bad bokstavligen på sina bara knän, vilket fick mig att skratta. ”Nej, du får inte. Du kan ringa Jazzy och be henne komma över istället.” Han sken upp som en sol och sprang in på sitt rum för att troligen hämta mobilen.

I detta hus använder vi inte ringklockan på dörren, jag vet inte varför, men alla gå in. Det är ganska skönt, men ibland kan man bli vätt skrämd om det helt plötsligt dyker upp någon bakom en. Vilket det gjorde nu, pappa och Jazzy stod bakom mig i köket och skrattade när jag tog mig för bröstet. ”Skräm mig inte på det där sättet.” Jag fick en varm kram av Jazzy, hon växer mer och mer för varje dag, vilket är underbart att se då jag inte var med så speciellt mycket när hon var mindre. Jag är ledsen över det, men sjukt glad att jag får vara med nu. ”Så hur mår min favorit bror?” Hon vet precis vad hon ska säga för att göra mig glad. ”Jag mår bra, nu när du är här. Hur mår du?” Hon vände sig och var på väg från köket när hon svarade. ”Bara bra.” Troligen gick hon in till Liam, så jag lät dem två vara.

Jag och pappa slog oss ned vid köksbordet, men det var bara det jag hann göra, då jag hörde Jamie vakna. ”Jag kan ta honom.” Pappa han resa sig upp före mig, så jag lät honom göra det. Han kom tillbaka med honom på armen, och det var först då jag insåg att dem var väldigt lika, Jamie hade pappas ögon. ”Byt blöja på honom också.” Pappa gillade inte tanken av att jag styrde och ställde, han tyckte fortfarande att jag var hans lilla grabb som inte var stor nog för det. ”Menar du allvar?” Jag nickade och flinade mot honom. ”Du ville ta upp honom, då får du göra allt som hör till också.” Han gjorde som jag sa och gick in på toa för att lägga ned Jamie på skötbordet. Under tiden pappa gjorde det där gick jag mot Liams rum, för att se om dem ville ha fika eller något. ”Gå UUUT.” Det var ingen av dem som var speciellt glad att se mig då båda skrek i munnen på varandra. Jag skakade bara på huvudet och skrattade.

•

”Älskling, jag är hemma.” Clarissa klev innanför dörren och drog igen den i en hård smäll. Det fanns inga tvivel av att man inte hade hört henne. Adriana kom inspringandes med massa blommor i handen, en stor bukett olika. ”Håll i dem här.” Var det enda hon sa och sprang tillbaka ut i hallen och tog av sig skorna. Clar kom in med lika många olika blommor hon också, så jag förstod inte vad det var frågan om. Hon kysste mig och gick in i köket, så jag gick efter henne. ”Jag tänkte att du skulle få vara med och bestämma…” ”Nej, nej, nej. Det där överlåter jag till dig.” Hon tittade vädjande på mig. ”Snälla. Vi ska ju göra det här tillsammans.” Jag suckade en gång för att sedan sätta mig vid köksbordet. ”Okej, vad vill du ha min åsikt i.” jag kunde höra hur glad Adriana blev av att träffa pappa. ”FARFAR.” Med glädje i rösten hörde jag henne. ”Varför kan vi inte bara anlita någon som gör detta åt oss? Jag kan inget om blommor, mer än att min blivande fru älskar rosor.” Hon suckade och kollade irriterat på mig. ”Sluta nu, snälla. Kan vi inte göra detta tillsammans?” Efter en hög suck och lite slit i mitt eget hår, så fick hon som hon ville. ”Okej, på ett villkor.” med en frågande blick, höjde hon ena ögonbrynet mot mig. ”Vi ska prata undertiden, om vad som hände när Liam låg i koma. Du kommer inte undan, jag vill veta vad det var som hände.”

Vi satt tysta vid köksbordet, samtidigt som hon höll på att sätta ihop olika blomarrangemang. Jag påpekade lite då och då att jag inte ville ha det på det sättet som hon hade gjort det. Vilket fick henne att tillslut ta upp ämnet som jag så länge väntat på. ”Okej, mitt beteende på sjukhuset var oacceptabelt och jag mår dåligt så det räcker över det.” Hon satte ned sina blommor hon hade i handen, i ett litet glas vatten. ”Det var det. Du sårade inte bara mig grundligt, du sårade Adriana. Jag må ha sårat dig, men då har jag ändå gjort något. Nu hade jag inte gjort det, men du bad mig ändå dra åt helvete. Tror du att ringen som sitter på ditt finger, sitter där för skojs skull?” Hon skakade frustrerat på huvudet. ”Bra, den sitter där för att jag älskar dig, och för att jag vill spendera hela mitt liv med dig. Du kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar Liam. Är du rädd för att jag ska lämna dig?” Hon började gråta, och sprang ut ur köket, men jag gav mig inte, så jag sprang efter henne.

”Snälla Clar, kom ut så vi får prata. Det kommer kännas bättre när vi har rett ut detta.” Hon låste in sig på badrummet innan jag hann ifatt henne. En frustrerande känsla tog över min kropp. Hon var tvungen att höra vad jag hade att säga, vilket mycket väl kan ha sårat henne, men hon var ändå tvungen. ”Nej, snälla. Låt mig bara vara, jag mår bra.” Hon grät helt hysteriskt, så jag var tvungen att lyssna riktigt noga för att förstå vad hon sa. Tillslut fick jag nog och hämtade en kniv så jag kunde lirka upp låset. Hon satt på golvet med händerna för ansiktet, och knäna trycka mot bröstet. Det gjorde så ont att se henne så, så jag satte mig ned bredvid henne och drog henne intill mig. ”Kan du svara mig på min fråga?” Hon kollade upp på mig och tryckte sitt ansikte mot mitt bröst. ”Ja, jag är rädd. Jag är livrädd, jag vill inte förlora dig.” Hon fortsatte gråta, medan jag strök henne över ryggen. ”Gumman, gråt inte. Jag kommer inte lämna dig, om 2 månader är du min, och jag kommer aldrig släppa dig ur siktet.” Ett litet skratt lämnade hennes läppar, men tårarna rann fortfarande på henne. ”Jag älskar dig.” Hon pressade sina läppar mot mina i en djup intensiv kyss, hungern efter henne växte, likt lågor som får tändvätska.

Det kändes så fruktansvärt skönt att äntligen ha rett ut allt med Clar. Hon såg mycket gladare ut bara några få minuter efter att vi hade lämnat badrummet. Pappa satt med Jamie i famnen och kollade på oss när vi kom ned igen, med ett flin på läpparna, då han säkert trodde vi hade legat med varandra. Jag skakade bara på huvudet, och han såg nog att jag talade sanning, för han tog bort leendet. Hon gick ut i köket medan jag satte mig ned i soffan där pappa satt. ”Hur mår ni?” Han skickade över Jamie till mig, vilket gjorde så han vaknade. ”Vi mår bra, allt är löst nu.” Vi satt tysta ett tag, tills jag började inse att Liam och Jazzy hade varit ensamma ett bra tag, och det hade varit tyst från deras håll. ”Pappa, kollar du till Jazzy och Liam en sväng?” Pappa började skratta. ”Orolig? Då kanske du förstår hur jag kände mig när du hade Clarissa hemma.” Med ett brett leende på läpparna reste han på sig och gick mot Liams dörr, han öppnade, skrattade lite, och stängde den sedan. ”Dem sover som två små grisar. Liam håller om henne.” Jag reste på mig, för att få se hur det såg ut. ”Sötnosar då.”

Pappa lagade mat åt oss senare på eftermiddagen då varken jag eller Clarissa orkade göra det. Hon och jag satt omslingrandes i soffan och myste under tiden pappa stod i köket. Ibland kunde man höra honom vissla olika melodier som sedan avslutades med några rader ur låten dem kom ifrån. Liam och Jazzy hade vaknat, men båda två var fortfarande väldigt trötta. Vi lät dem, dumt nog, sova i flera timmar, även fast dem skulle klara av att sova under natten också. Clar vände sitt huvud mot mig och log, samt kysste mig på halsen, vilket gjorde jag att jag hamnade helt i hennes makt. Hon fortsatte kyssa mig upp över hakan och nådde slutligen mina läppar. Det finns ingen människa som någonsin kommer förstå hur mycket jag har saknat hennes läppar. Mina tillsammans med hennes är som två pusselbitar, och lite lim mellan, obrytbara.

Vet inte om det kommer ett till idag. Men jag ska försöka. :) Jag älskar alla era kommentarer, jag läser dem och försöker använda mig av alla era ideér. (",)

Novellen börjar ju lida lite mot sitt slut, och jag är så underbart glad att jag har fått dela denna med er. Jag håller just denna novell så grymt nära mitt hjärta, och jag hoppas ni också gör det. :) ♥♥♥

Mamma ringde efter att jag hade lagt på samtalet med Clarissa. Hon berättade att Liam hade vaknat och att han hade frågat efter mig, men jag kunde inte gå dit, det fanns någonting inom mig som sa att jag skulle straffa Clar för detta. Även om jag ville träffa Liam ville jag inte träffa henne, hon hade gjort mer skada än nytta under en vecka, och jag kunde inte bara se förbi det. Hon skulle få be mig om ursäkt innan jag ens lämnade studion eller huset, för att besöka Liam. Det var fel av mig att tänka så, men jag kunde inte göra det på något annat sätt. Kenny valde att stanna över natten då jag absolut inte ville vara själv, jag vet, det är något en tjej skulle säga. Men det kändes inte bra, huset var för stort.

Jag vaknade dagen efter av att Kenny hällde ett iskallt glas vatten i ansiktet på mig. ”Hey, vad gör du?” Jag satte mig rakt upp i sängen och började torka mig i ansiktet. ”Klockan är närmare 3 på eftermiddagen. Dags att kliva upp.” Det var inte bara något han sa, utan mer en order. ”Okej, hade du inte kunnat väcka mig snällare eller?” Han skakade bara på huvudet. ”Nej, jag saknar dessa tider. Kom igen, vem ska jag leka med liksom?” Jag förstod honom, han var inte den enda som saknade det, jag gjorde det också, men nu hade jag en familj, och man kunde inte bete sig hur som helst tydligen. ”Okej, ursäkten godtas. Men vart är Adriana och Jamie?” ”Adriana sitter i köket och äter mat, och Jamie sover, som vanligt.”

•

Ingen tid i studion under dagen då jag vaknade ganska sent, första natten jag faktiskt kunde sova ordentligt. Jag valde att spendera dagen med Adriana och Jamie istället. Vi hade pickning på gården och grillade marshmallows, något som Adriana älskar. Alla som visste att jag befann mig hemma hos mamma klev bara in genom dörren om dem skulle hälsa på, men helt plötsligt ringde det på, men ingen kom in. Jag gick med tunga steg mot dörren, för att sedan få mig en chock. Clarissa stod utanför, med tre stora röda rosor i handen. ”Jag älskar dig, snälla prata med mig.” Jag skakade bara på huvudet och var på väg att stänga dörren när hon satte foten för. ”Snälla Justin. Jag gjorde fel, ett stort fel. Jag kommer aldrig att förlåta mig för vad jag gjorde.” Jag hann inte säga något fören Adriana kom springandes. ”Mamma..” Clarissa satte sig ned på huk och tog emot henne med öppna armar. Jag önskade att hon hade gjort så när hon sprang in på sjukhuset, men med mig. Istället struntade hon fullständigt i att jag satt där.

Jag hade inget att säga till om när det kom till att Clarissa skulle in i huset, Adriana släpade med henne, medan hon kollade frågandes på mig. Kenny lyfte upp Jamie och gav honom till mig när Clar kom in, hon fattade på en gång vad det var frågande om, och det var att jag inte ville ha henne i närheten av Jamie. ”Snälla?” Jag kollade på Kenny och han fattade på en gång. ”Adriana klä på dig, vi går ut på baksidan och gungar.” Hon var för uppspelt för att förstå vad som hände, så hon gjorde som han sa, samtidigt som Kenny tog tillbaka Jamie. ”Kaffe?” Hon nickade, men sa inget. Hon väntade väl på att få skrika på mig när dem hade lämnat huset. Jag gick ut i köket och laddade kaffebryggaren. Hon satt ned i soffan, helt tyst när jag kom tillbaka till vardagsrummet. ”Tack.” Det var allt hon sa. Hon tittade inte ens på mig.

”Vad vill du? Nu har du ju chansen att prata med mig. Gör det då.” Hon ställde ned sin kaffekopp på bordet och vände sig mot mig. ”Jag älskar dig, jag gör verkligen det. Jag älskar våra barn. Jag var bara så fruktansvärt rädd att förlora Liam..” ”Du tror inte att jag var det. Tänkte du någon gång på hur jag mådde, Adriana?” Ännu en gång kunde jag skymta tårarna rinna på henne, men jag tänkte inte gå på hennes teater. ”Jag vet att jag är en hemsk mamma, jag borde ha funnits för henne, och för dig.” Hon gjorde något som absolut inte var första gången, hon skruvade av sig ringen från fingret och la den på bordet. ”Jag älskar verkligen dig, men jag borde ha visat det bättre.” jag tog ringen från bordet och hennes hand. ”Gör aldrig om det där. Hör du det, jag älskar dig. Men du måste sluta bete dig som en rädd sköldpadda, som gömmer huvudet på en gång det blir lite jobbigt.” Hon kollade chockat på mig, sa inget, eller rörde en min. Hon lät mig sätta tillbaka ringen där den skulle sitta.

”Kan du någonsin förlåta mig?” Vi satt omslingrandes i soffan, samtidigt som jag strök henne över ryggen och hon borrade in sitt ansikte i mitt bröst. ”Ja, det kan jag, om du lovar att aldrig mer göra om det där. Och då menar jag inte mot mig, utan mot Adriana.” Hon snyftade, vilket gjorde situationen ännu mer jobbig. Jag visste att hon tyckte allt var jobbigt. Därför ville jag inte göra det värre för henne, men samtidigt var hon tvungen att höra sanningen. Hon var tvungen att förstå, att Adriana inte hade gjort henne något. ”Jag måste prata med henne.” Hon reste sig upp och rusade ut på baksidan, så jag följde efter henne. ”Adriana gumman, kan du komma två sekunder?” Adriana satt i en gunga som Kenny gjorde fart på samtidigt som Jamie kröp omkring på gräsmattan, great gräsfläckar. Kenny stannade gungan och Adriana hoppade av samt sprang fram till Clarissa. Jag stod i dörröppningen så jag hörde vad hon sa till henne.

”Förlåt gumman, för hur jag har varit. Jag älskar dig, du vet det va?” Adriana tittade hela tiden på Clar, det är en sak vi har lärt henne, att man tittar på den som pratar, oavsett vad den har att säga. ”Jag trodde du inte ville ha mig.” Den lilla flickan ska inte behöva säga så till sin egen mamma. Om jag inte minns fel så sa Clarissa åt mig att man skulle älska sina barn villkorslöst, nu var det hon som fick stå till svars. ”Klart jag vill. Lilla vännen.” Adriana grät, vilket gjorde ont i mig. En 5 årig flicka ska inte behöva gå igenom sådant. Dem kramades, och jag kunde verkligen se en mamma som älska sin dotter. Jag tror att Clarissa lärt sig en läxa.

•

”Hey buddy. Hur mår du?” Jag satt bredvid Liam på sjukhuset, och han såg ut att ha piggnat till en hel del. Det var fruktansvärt skönt att se honom frisk igen, även om läkarna hade kvar honom för observation. ”Jag mår bra. Hur mår du?” Jag hade med mig massa tidningar åt honom, och godis. Vilket han ville ha då jag pratade med honom i telefon. ”Jag mår bra. Du anar inte hur skönt det är att du har vaknat. Jag har varit så orolig.” Han tittade sorgset på mig, men jag kunde inte förstå varför. ”Varför var inte du här, när jag vaknade?” Jag visste inte vad jag skulle svara, då jag absolut inte kunde säga att hans mamma inte ville ha mig där, det skulle krossa honom totalt, även om vi är vänner nu. ”Jag hade lite att göra. Kan du förlåta mig?” Ett leende tog över hans läppar vilket var underbart. ”Klart jag kan, pappa.”

Liam somnade om men jag satt ändå kvar vid hans sida. Clarissa kom in och satte sig ned bredvid mig, vi sa inget åt varandra då stämningen mellan oss fortfarande var en aning obehaglig. Jag ville inte ha det så, jag ville ha henne i mina armar. Helt plötsligt tog hon min hand och flätade samman våra fingrar, men hon tittade inte på mig, utan tittade fortfarande på Liam. Jag kysste hennes handrygg, men det var inte tillräckligt för mig. Jag lyfte upp henne och satte henne i mitt knä för att sedan äntligen få pressa mina läppar mot hennes. Det finns ingen människa som förstår hur mycket jag har saknat det. Jag märkte på henne att hon började gråta, så jag avslutade kyssen men lutade fortfarande min panna mot hennes. ”Vad är det?” Hon blundade samtidigt som ett tungt andetag lämnade hennes läppar. ”Jag är så jävla rädd att jag ska förlora er. Jag vill inte det, jag kommer inte klara mig utan er.”

Vi börjar dagen med ett underbart kapitel. ♥ Kommentera.

En vecka gick sakta, Riktigt sakta. Clarissa vägrade prata med mig, och hon vägrade träffa Adriana, som mer och mer för varje dag ville träffa sin mamma. Jag förstår henne, men jag kan inte förstå hur Clar tänker. Hur kan man som mamma säga nej till att träffa sin 5 åriga dotter? Ingenting har förändrats när det kommer till Liam, och Clar sitter där varje dag, hon har varken ätit eller sovit speciellt mycket sedan hon hamnade där. Mamma finns med henne på sjukhuset, men Clar pratar inte med henne. Jag började bli trött på cirkusen som pågick, och jag skulle få Clarissa att förstå att man inte kan bete sig som hon gjort den senaste tiden. Vi ska gifta oss, och hon vill inte se mig mer. Hur bra tycker ni att det går ihop?

Jag spenderade stora delar av dagen tillsammans med Adriana, men hon ville inte prata med mig, för hon trodde jag hade gjort illa hennes mamma, och det var därför Clar inte ville träffa henne. Det gjorde ont att höra hennes teori, men det var väl sådant jag skulle tåla tyckte hon. ”Pappa kommer tillbaka om en stund, jag ska prata med din mamma.” Hon satt på mammas altan och målade i sin målarbok, och Kenny skulle vara barnvakt. Hon gillade det, bara hon slapp se mig. ”Bra, se till så hon vill träffa mig.” ”Jag ska.” Jag pussade henne i pannan och slog ihop min näve med Kenny. ”See u, man.”

•

Samma hemska stämning på sjukhuset som tidigare, inte konstigt folk som ligger inlagda aldrig blir friska. Allt är kalt och hemskt rent ut sagt. Hur vore det om det fanns lite färg på väggarna, eller på möblerna. Nejdå, allt ska vara vitt och kallt. Mamma satt som vanligt i väntrummet, med en tidning i handen, frågan var bara den om hon inte hade läst alla tidningar som låg där. ”Hej mamma. Hur mår alla?” Hon kollade upp på mig med en skärrad blick. ”Jodå, Liam börjar friskna till, dem planerar på att försöka väcka honom vilken dag som helst. Clarissa sitter där inne.” Jag slog mig ned bredvid mamma, men reste mig på en gång. ”Jag måste prata med henne, jag har en dotter hemma som saknar sin mamma.” Hon nickade mot mig. ”Gå in du.”

Jag skakade då jag tog i handtaget, jag visste inte hur Clar skulle reagera när jag satte min fot där inne, och jag ville absolut inte att hon skulle ställa till en scen, som sedan gjorde att läget för Liam försämrades. Med styrka och mod tryckte jag ned handtaget och klev in. Hon reagerade direkt och vände sig om, men när hon fick ögonkontakt med mig vek hon ned blicken och vände sig om igen. ”Vad gör du här?” Hennes röst lät så långt borta, men ändå så nära. ”Det finns någon som saknar dig.” Hon suckade, och torkade sig under ögonen. ”Hon är din, jag vill inte ha henne…” ”Man kan inte ge bort ett barn, hon är ditt kött och blod. Sluta nu. Hur tror du hon mår?” Jag satte mig ned på stolen bredvid även om det märkte klart och tydligt att hon inte ville ha mig där. ”Jag vet inte. Allt jag vet är att min son inte vaknar. Och allt är ditt fel.” Jag var trött på att höra henne anklaga mig, och trött på att hon sket fullständigt i Adriana. Hon har aldrig gjort något elakt mot någon, och förtjänar inte det där. Jag tog tag i hennes arm, och släpade ut henne från rummet, för att sedan gå in i ett annat rum.

”Vad är ditt jävla problem? Hur kan du skylla ett virus på mig, VA?” Hon ryggade tillbaka när jag skrek, och det kunde hon gott och väl göra. ”Du hade hand om honom, det var din jävla skyldighet att se till att han inte kom till skada.” Jag tryckte ned henne på en stol och såg till så hon inte kunde gå där ifrån genom att placera mina händer på varsitt armstöd. ”Han blev sjuk, precis som vilken annan människa som helst kan bli. Hur kan du skylla på mig? Hur kan du ge mig skulden? Jag älskar honom, precis lika mycket som jag älskar Adriana och Jamie.” Jag började gråta vilket gjorde att hon kollade på mig för första gången. Hon var som en sten i ansiktet, precis som att hon inte hade några känslor. Det var nästan så att jag blev rädd för henne, jag hade aldrig tidigare sett henne så. ”Kan du gå?” Hon var lugn, precis som att inget hade hänt runt om henne. Lugnet hon brukar ha med sig fanns i henne, hon var en annan människa. Jag frågade mig själv flera gånger om hon verkligen förstod vad det var som hade hänt. ”Jag tar Jamie med mig, han ska inte vara med dig.”

”Du rör inte honom. Hör du det?” Jag gick in till Liam där mamma satt och plockade med mig både Jamie och skötväskan, som Clarissa alltid hade med sig. Hon gjorde allt för att ta honom ifrån mig, men hon skulle inte få lyckas. ”Ge dig, du mår inte bra.” Jag knuffade in henne i väggen, men absolut inte hårt, hon stannade när jag visade att jag var starkare än henne. Jamie sov, så han behövde inte få några men för livet, av att vi bråkade med varandra. ”Justin, nu lugnar du ned sig.” Mamma ställde sig upp och gick emellan oss. ”Är det jag som ska lugna ned mig? Den där då?” Frågade jag och kollade på Clar. Hon visade äntligen ett mänskligt tecken, hon såg rädd ut, plus att hon var nära på att börja gråta. ”Juju, snälla. Får jag Jamie.” Hon sträckte armarna efter honom, men jag ryggade tillbaka. ”Om du tar honom, ringer jag polisen och säger du kidnappade honom.” Jag började skratta, hon gick för långt. ”Gör det, så ska vi se vem som vinner.” Hon visste att jag hade rätten på min sida.

Det kändes jobbigt att göra så mot henne, men jag hade inget annat val. Jag ville inte att han skulle vara med henne, just för att hon inte ens kunde ta hand om sig själv. Och han behöver mat, hon kan klara sig flera dagar utan. Jag hatar att jag älskar henne, det är så sjukt jobbigt. Hon förstår inte vad hon betyder för mig, utan henne hade jag aldrig haft mina två underbara barn, och jag hade absolut inte haft en bonus son. När jag kom tillbaka hem till mamma satt Kenny och Adriana i soffan och kollade på film. Eller ja, det var bara Kenny då Adriana sov. ”Hej man, hur är det?” Jag ställde ned stolen med Jamie i på golvet och började klä av honom hans ytterkläder, han vaknade till och gav mig ett leende. ”Hej pappas älskling.” Han började genast tutta på sina händer, vilket ofta är ett tecken på att små barn är hungriga. ”Det är bra med mig, fråga istället hur det är med Clar.” Han kollade chockat på mig, men lät mig fortsätta berätta. Vilket jag absolut gjorde, jag berättade för honom vad som hade hänt. ”Hon mår inte bra. Hon måste prata med någon.” Jag kunde inte hålla med mer, vilket jag absolut gjorde.

När Jamie hade fått mat somnade han om i min famn, och jag kunde inte vara mer glad. Jag älskar mina barn, jag älskar Liam, och framför allt, jag älskar Clarissa. Hon måste bara inse det först. Mobilen började vibrera och jag såg på skärmen att det var Clar som ringde. Kenny tog Jamie och jag gick ut från vardagsrummet så att Adriana inte skulle vakna och höra mitt utbrott jag troligen skulle få. ”Vad vill du?” Hon grät, hysteriskt. ”Liam har vaknat. Snälla kan du komma hit. Förlåt, för mitt utbrott. Jag älskar dig.” Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna mer när jag hörde hur hon grät. ”Nej, jag tänker inte komma dit. Du vill inte ha mig där. Du bad mig dra åt helvete, minns du?” Hon fortsatte gråta, det gjorde ont i mig, men jag ville att hon skulle förstå vad det var hon hade gjort mot mig. ”Jag vet, förlåt. Snälla. Jag ber dig. Jag saknar dig, jag saknar Adriana. Snälla Justin.” Jag kollade mig på mig själv i spegeln, torkade tårarna och tog mig i kragen. ”Nej, när du vill kan du komma till mig. Jag är hos mamma, tillsammans med VÅRA barn.”

Jag vet inte riktigt om jag hinner med något imorgon, jag ska försöka. Men förvänta er inte att jag lovar, för det kan jag tyvärr inte göra. Hoppas ni gillar detta kapitel iallafall, så ni kan sova gott. ♥ Kommentera. 

Tack för era underbara kommentarer på alla kapitel, jag blir så sjukt glad av att läsa dem. :)

Mobilen vibrerade till, och jag sprang ut ur rummet just för att man egentligen inte får ha mobilerna på, på ett sjukhus, och jag ville inte riskera att den skulle störa ut hans maskiner. Mamma tittade på mig när jag sprang förbi, men jag hann inte säga något. Jag svarade i telefonen, och fick höra en fullt hysterisk Clar på andra sidan. ”Vad är det som har hänt med honom?” Jag stannade upp när jag såg att det var fullt med paparazzi utanför sjukhuset. ”Han har fått hjärnhinneinflammation, han ligger i koma.” Jag grät, hon grät, och allt blev så påfrestande, jag ville inget annat än hålla om henne, i alla fall ha henne bredvid mig. ”Jag är på väg, sitter på flygplatsen nu, planet ska gå om 10 minuter.” Det kändes förjävligt, första gången jag hade ansvaret över Liam och det blir så här. Inte nog med att jag själv klandrar mig, hon var inte så dålig på det hon heller. ”Det är ditt fel.” Sedan la hon på. Jag ville inget annat än skrika rakt ut, men jag behärskade mig.

Jag gick tillbaka in till Liam och höll honom återigen i handen. Mamma kom in och satte sig på andra sidan. ”Allt kommer bli bra gubben, han kommer klara sig.” Jag skakade på huvudet i protest och upprepade mig hela tiden. ”Det här är mitt fel.” Hon försökte få mig på andra banor, men det gick inte. Tillslut lämnade hon rummet, och lät mig sitta där inne. ”Älskade lilla vännen, slå upp dina ögon, så ska vi umgås heeeela dagen, snälla.” Jag visste att han inte skulle slå upp ögonen på ett tag, men jag hade på känn att han skulle göra det, och det var det som var huvudsaken, att man vågade tro. Jag släppte inte den tanken en enda gång.

I väntrummet satt mamma och Kenny i två olika fåtöljer, så långt från varandra det bara gick, men jag orkade inte reflektera över det just då. Mobilen ringde ännu en gång, men jag satt kvar. ”Ja?” ”Hur är det med honom? Adriana frågar efter dig.” Jag hade helt och hållet glömt bort henne, och vad är jag för en pappa som gör det? Mamma såg på mig att det var något som inte stämde, vilket gjorde mig ännu mer irriterad. Allt detta var bara för mycket för mig. Jag orkade inte. ”Han ligger i koma. Kan du inte komma hit med henne då?” Jag hörde hur hon skrattade och hade sig i bakgrunden, och egentligen ville jag inte förstöra det för henne. Jag ville inte att hon skulle se Liam på detta sätt, eller behöva sitta här och vänta. För det var allt vi gjorde, vi väntade på att han skulle vakna. ”Nej, hon blir kvar här. Men prata med henne.” Jag hörde hur det prasslade till i luren, så jag fattade att han gav henne luren. ”Hej gumman, det är pappa.” Hon skrattade till. Helt ovetandes att hennes storebror log på lasarettet. ”Du får stanna med Scooter ett tag till, jag kommer och hämtar dig sen, om inte Kenny kommer. Okej?” Ännu en gång skrattade hon, och det var så underbart att höra. ”Det är lugnt pappa, det är kul här.” Hon frågade inget om vart jag var, eller vad jag gjorde.

•

Clarissa stormade in på sjukhuset likt en orkan som precis hade fått ny energi, med Jamie i sin stol. Hon struntade fullständigt i att jag satt i väntrummet, hon ignorerade alla andra och sprang fram till dörren in till Liam. Jag visste inte hur jag skulle reagera eller hur jag skulle kunna prata med henne. Dörren slogs igen i en väldans fart, och det enda jag egentligen hann se av henne var ett ansikte jag helst hade sluppit. Mamma höll om mig och strök mig över ryggen, och tillslut orkade jag inte hålla emot mer. Tårarna rann ner för mina kinder, och jag orkade inte ens torka bort dem. Erica satt i möte hela dagen, så hon kunde under inga omständigheter komma ifrån och komma till oss på sjukhuset. Jag tog mig i kragen och gick in på toaletten för att hälla kallt vatten i mitt eget ansikte. Jag ville inget annat än gå in till Clar, men jag visste inte hur hon skulle reagera. Eller hur hon ens reagerade av att se Liam.

När jag öppnade dörren till rummet där han låg så såg jag hur Clar stod över sängen till Liam, och hur hon försökte plocka bort hans slangar han hade som hjälpte honom att andas, samt ge honom antibiotika och dropp. ”VAD GÖR DU?” Hon ryggade tillbaka, men när hon såg det var jag fortsatte hon, så jag fick kasta mig över henne, och slita henne från sängen. ”Ge dig, det är ditt fel att han ligger här. Släpp mig.” Hon skrek tillbaka, vilket gjorde att folk utanför började reagera, mamma kom inrusandes. ”Vad håller ni på med?” När hon såg vad Clar gjorde tryckte hon in knappen som gör att en läkare kommer, medan jag lyfte ut henne från rummet. Hon sparkade och slogs, men hon lyckades aldrig riktigt träffa mig så att jag var tvungen att släppa henne. Tillslut bröt hon ihop, och hon blev genast tyngre då hon slappnade av i kroppen, men jag kunde fortfarande hålla i henne. Jag hittade ett rum som var tomt, där jag gick in med henne i min famn.

”Snälla älskade vännen. Han kommer att bli bra.” När jag sa det till henne hade jag absolut inte i tanken av att hon skulle skälla på mig, att hon rent ut sagt skulle be mig dra åt helvete, men det var precis det hon gjorde. ”Hur fan vet du det? Var du ens med när det hände? Fanns du vid hans sida, eller var jobbet så mycket viktigare? Va? Det var din mamma som gjorde allt detta. Kan inte du bara gå, och låta mig vara?” Jag skakade frustrerat på huvudet och höll om henne, men hon ville liksom inte förstå att det inte fanns något som var viktigare än min familj, för mig. ”GÅ. Dra åt helvete.” Hon började flaxa med sina armar igen, och skrek åt mig. ”Snälla, Clarissa.” Hon gav mig en smäll över kinden, men jag kände inget av det. Jag gick bara. Hon skulle få lugna ned sig innan jag tog mig an henne igen.

”Hur är det med henne?” Mamma kom fram till mig och gav mig en kram. ”Hon hatar mig. Tycker allt är mitt fel.” Kinden började få sin rätta färg efter smällen, men det var inget jag reflekterade över, jag orkade inte lägga ned energi på det. Jag ville bara att Liam skulle vakna och tala om för Clar att saker och ting kan hända utan att man kan göra något åt det. ”Hon kommer över det, hon är rädd att förlora honom…” ”Uppenbarligen gör hon sig hellre av med mig, när jag inte ens gjort något fel.” Allt blev för mycket för mig, så jag stack från sjukhuset. Jag åkte bara, hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, eller vad jag skulle göra. Mobilen ringde hela tiden, så tillslut slog jag av ljudet och la den i handsfacket. Jag orkade inte med fler människor som skulle tala om för mig att han kommer bli bra igen, eller att Clar kommer be om ursäkt.

Jag valde att åka till studion. Det är den enda platsen där jag kan släppa ut allt, antingen skapar jag en hit, eller så skriver jag en hit. Jag kollade mig en gång i spegeln innan jag klev ur bilen och gick in i byggnaden. Alla människor som jag gick förbi kollade på mig, och jag har ingen aning om, om det far för att jag är Justin Bieber, eller för att jag faktiskt hade röda ögon. Adriana hörde mig när jag klev innanför dörren, och hon kom springandes emot mig. Den enda människan som jag faktiskt sett le under dagen, och den enda som inte visste vad som hade hänt. Jag hann inte ens träffa Jamie, innan jag var tvungen att slita ut Clarissa från Liams rum, så att hon inte såg till så han aldrig vaknade igen. ”PAPPAAA..” Hon sprang mot mig och jag lyfte upp henne och kramade om henne hårt, lite för hårt kanske. ”Du kväver mig.” Hon skrattade, precis som att inget hänt. ”Älskade lilla flicka vad jag är glad att se dig.” Hon förstod inte varför, vilket jag kunde förstå.

När jag klev ur bilen plockade jag med mig mobilen, så jag hade den med mig i fall att något skulle hända Liam. Jag kunde känna hur den vibrerade, om och om igen. Men jag kollade bara på den, och lät den ringa. Det var människor som inte hade en aning om vad som hänt, så dem kunde inte ge mig några besked. Scooter kollade medlidande på mig, vilket var det sista jag egentligen behövde. Ännu en gång vibrerade mobilen till, men till skillnad från alla andra gånger var det ett meddelande som kom, från Clar. ”Jag vill inte se dig mer, och absolut inte i närheten av min son. Jag kunde inte ens låta honom vara med dig i ett dygn innan något hände. Du får ha Adriana, jag vill inte ha henne. Jag lämnar alla dina saker hos din mormor och morfar när jag kommer tillbaka till Stratford.”

Jag ska iväg på nå möte idag, så jag vet inte om det kommer något mer på dagen, men ska försöka kasta upp ett till kapitel ikväll. :) ♥ Kom igen nu, kommentera, så jag känner att jag gör något bra. :)

Liam blev sjuk, så fort, att jag inte hann reagera. Hade detta hänt och jag inte haft mamma i närheten av mig, tror jag nog att jag hade slitit av mig håret. ”Gubben, han kommer bli bra. Han har bara feber, man kan bli och spy av det.” Liam hade till slut somnat om vilket gjorde att jag kunde andas. Adriana var uppe och hon satt i köket och åt frukost, under tiden som jag och mamma stod i dörröppningen till rummet där Liam låg. Jag valde att inte informera Clarissa, hon skulle bara släppa allt och kasta sig på första bästa flyg till oss. ”Kan du lova mig att meddela varenda förändring angående honom?” Mamma la sin arm om mig, och drog in mig i en kram. ”Självklart gubben, självklart.” Adriana skulle med mig till studion, hon hade sett fram emot att få mig jobba på riktigt, så mamma lovade mig att ta hand om Liam under tiden som jag befann mig i studion.

”Är min lilla tjej klar?” Ibland kan man fundera om jag inte valt att arbeta med helt fel saker. Kläderna jag valde till Adriana satt hur bra som helst på henne, och hon blev genast att se lite äldre ut. En svart klänning, med svarta strumpbyxor under, samt en grå kappa med en matchande söt hatt. ”Jag är klar, är du?” Hon kollade på mig, och kliade sig på huvudet. Likadant gjorde jag, då jag insåg att jag hade mjukisar på mig. Hon gillar inte att jag springer omkring i dem när folk ser. Så det var bara byta om till ett par jeans. När jag ändå var inne i sovrummet satte jag mig på sängkanten och tittade på Liam. Han rörde sig lite då och då, men vaknade aldrig. Innan jag ut pussade jag honom i pannan. ”Jag älskar dig grabben, se till att bli frisk nu.” När jag kom ut igen, snurrade jag ett varv för Adriana. ”Är du nöjd?” Hon skrattade och nickade på huvudet. ”Japp, det är jag.”

•

Jag stod inne i inspelningsbåset med hörlurarna på mig, och Adriana satt på en stol bredvid Scooter vid mixbordet. Hon såg ut att trivas där, och hon fick vara med och trycka på knapparna. När låten var slut och innan jag hann ta av mig lurarna pekade Scooter på en knapp som sedan Adriana tryckte på. ”Jag älskar dig pappa.” Det ekade i mitt huvud, eftersom att knappen var kopplad till mina lurar, så jag hörde vad hon sa. ”Pappa älskar dig med.” Hon log med hela ansiktet och tog emot mig med öppna armar när jag kom ut från båset. ”Tyckte du om det?” Hon pussade mig på kinden och kramade om mig hårt. ”Ja, det gjorde jag.” Jag lyfte upp henne och satte mig sedan ned på samma stol där hon hade suttit tidigare, men med henne i knä. Scooter pratade i telefon, så jag drog på mig ett par lurar och knappade igång låten. Adriana satt med sina lurar och diggade med, det såg lite roligt ut med tanke på att dem var lite stora mot hennes huvud.

Jag hade berättat för Scooter vad det var som hade hänt med Liam, så han förstod på en gång att jag var tvungen att svara om mamma skulle ringa. Vilket hon gjorde då jag stod inne och spelade in den andra låten, Scooter stoppade allt och viftade med mobilen. Jag sprang ut och svarade illa kvickt. ”Vad har hänt?” Mamma tog ett djupt andetag, och det är då jag vet att det är allvarligt. ”Han sov en stund när du åkte, men sedan vaknade han och yrade massa saker. Sedan spydde han igen, och fick kramper. Vi är på sjukhuset nu.” Hon sa allt i ett andetag, troligen för att jag inte skulle hinna avbryta henne. ”Jag kommer.” Jag la på och Scooter kollade på mig med två ledsna ögon. ”Hur är det med honom?” Jag drog på Adriana hennes kläder utan att hon hann reagera. ”Sjukhuset.” Han stoppade mig. ”Är du säker på att hon ska se sin bror där? Jag kan ta henne. Hon verkar ju trivas här.” Adriana kollade på oss. ”Pappa vad är det som har hänt?” Jag nickade mot honom och tog av henne sin kappa igen. ”Du får stanna med Scooter, pappa kommer snart tillbaka.” Även om det kanske var en liten lögn så var jag ändå tvungen att använda den. ”Jag älskar dig.” Jag pussade henne i pannan och sprang ut från studion.”

När jag satte mig i bilen kopplade jag omedelbart in mobilen så att jag pratade genom högtalarna i bilen, så jag slapp koncentrera mig på mobilen. Clarissa svarade efter flera signaler, och hon lät hur glad som helst, vilket jag skulle förstöra för henne på två sekunder. ”Hej baby, gått bra i studion?” Jag gjorde precis som mamma, tog ett djupt andetag. ”Liam är på sjukhus, han är sjuk. Han fick feber inatt, trodde jag. Men det var tydligen värre.” Jag kunde bara höra hur något slog i golvet och hur samtalet dog och ett pipande ljud tog över. Hon tappade mobilen i golvet eller liknande. Resan till sjukhuset tog längre tid än vad jag hade förväntat mig. Trafiken var outhärdlig, och jag kunde inte göra något åt det, förutom att ta mig fram i samma takt som alla andra bilister. Det kröp i hela kroppen på mig, jag ville bara ta mig fram, så att jag fick veta vad det var som hade hänt med honom. Det kändes som att det var mitt fel, det var precis som att någon slog mig i magen, och lät mig sedan ligga.

•

”Hur är det med honom?” Jag sprang fram till mamma som satt i väntrummet med händerna i ansiktet. Hon grät, vilket jag egentligen kunde förstå att hon gjorde. ”Dem tog honom från mig när jag kom in. Jag vet inget, det är ingen på det här stället som vill prata med mig.” Det sista sa hon ganska högt så att folk runt omkring hörde vad hon tyckte om stället och bemötandet. ”Jag satte mig ned bredvid och la armarna om henne.” En läkare kom gåendes, men han gick bara förbi oss. Jag hann inte ens kasta mig över honom med alla mina frågor. ”Har du pratat med Clarissa?” Jag nickade lite svagt. ”Jag tror hon tappade mobilen i golvet, för samtalet avbröts. Jag ska försöka ringa henne igen när jag vet något.” Jag reste mig upp för att gå mot receptionen, jag var bara tvungen att få reda på något. Jag kunde inte sitta helt ovetandes.

”Vem ska man behöva prata med för att få reda på hur det är med Liam Bieber?” Kvinnan som satt där spärrade upp sina ögon och kollade på mig. Hon harklade sig en aning, och slog in massa saker på datorn. ”Jag kan tyvärr inte lämna ut några uppgifter…” ”Men hallå, han är min son. Spell it out.” hon blev förvånad över min ton mot henne. ”Jag kan inte, tyvärr Mr. Bieber.” Jag suckade bara mot henne samtidigt som jag slog ned handen i disken och gick tillbaka till mamma. Hon satt fortfarande och grät, vilket jag inte kunde göra något åt. Tårarna var på väg på mig med, men jag gjorde allt för att hålla dem inne, det var inte läge att gråta, då jag ville vara så stark som möjligt. Kenny kom inrusandes så jag ställde mig upp och han gav mig en varm betryggande kram. ”Hur mår han?” Det var allt vi sa till varandra, för det var ingen som visste. Ingen ville tala om för mig hur min egen son mådde, vilket inte betydde något bra. ”Vet inte!”

Tillsammans satt vi i väntrummet i säkert två timmar innan någon ville prata med oss, och förklara varför lite feber fått honom så dålig. Jag var livrädd att han aldrig mer skulle bli bra, och jag skulle tydligen få vara det också. ”Justin?” En man i vit rock kom mot oss, han satte sig ned i den lediga fåtöljen. ”Er son har drabbats av hjärnhinneinflammation. Han ligger i koma just nu, men vi gör allt som står i vår makt.” Det kändes som att jag svalde min tunga samtidigt som någon slog mig i ryggen. Där kom mina tårar, och jag visste inte vad jag skulle säga. ”Kommer han bli bra?” Kenny var den som frågade då jag snyftade. ”Vi gör som sagt allt vi kan för att han ska bli bra igen.” Tillslut när jag hade lugnat ned mig lite, kunde jag igen vara med i samtalet. ”Får jag träffa honom?” Doktorn reste sig upp och jag följde med honom till ett rum en bit från väntrummet. ”Gå in du.”

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Denna bild som är med i detta kapitel, skulle inte vara med i förra. =/ Den skulle vara med i detta. Hoppas det inte gör er något. På grund av mitt misstag får ni detta kapitel som en avslutning på helgen. :) Hoppas ni har haft en bra sådan. ♥ i love u. (",)

”Hur känns det att vara tillbaka i den riktiga studion?” Jag hade tillsammans med Liam och Adriana flugit till Atlanta för att under en dag kliva in i studion igen. Det kändes skönt att vara tillbaka på hemmaplan, det vill säga i studion. Anledningen till att varken Clarissa eller Jamie var med, var för att hon hade tagit med sig honom och Alessa till New York, under omständigheter jag inte hade en aning om, hon sa att jag skulle få veta dem tids nog. Vilket jag absolut inte tvivlar på, säger hon en sak, så håller hon den också. ”Det känns bra. Riktigt bra.” Kenny hade tagit med sig Liam för att spela lite biljard, så jag hade bara Adriana under mina vingar. Egentligen skulle vi inte göra så speciellt mycket just den dagen utan mer bara snacka och komma i stämning. Alla skulle äta middag hemma hos mamma, inklusive Erica. Det var ett tag sedan man träffade henne, så det skulle bli kul, tror hon saknat sina barnbarn lite.

Hemma hos mamma var det full fart i köket, men hon avslutade genast allt när vi klev innanför dörren. ”Farmor.” Både Adriana och Liam kastade sig i famnen på henne. ”Farmor har saknat er.” Det blev ett redigt kramkalas, och tillslut drogs jag också in i det. ”Okej, okej det räcker.” Jag tog mig loss, och drog in väskorna i rummet vi alla skulle sova i under den närmsta veckan. Mamma bor kvar i det stora huset som jag köpte för mina egna pengar när jag hade slagit igenom. Jag tyckte att hon förtjänade det, så då fick hon behålla det då jag flyttade ihop med Clarissa. Jag har aldrig ångrat mig över det beslutet, men det finns en annan sak jag ångrat mig över, och det är att jag lämnade henne för Selena. Det är inte fören nu jag förstår hur ont det måste ha gjort, jag är livrädd varje dag att hon ska göra så mot mig. Jag har inte sett några tendenser till det, men jag är livrädd ändå.

•

”Tack så hemskt mycket för maten farmor. Det var jätte gott.” Mamma hade dukat ett långbord i vardagsrummet då vi inte skulle ha fått plats i köket. Vi var för många för det. Scooter hade tagit med sig sin underbara Carin, Kenny och Erica fanns på plats, tillsammans med mig, mamma, Liam och Adriana. Vi var med andra ord 8 stycket, så en hel del mat skulle få plats bordet. ”Det hoppas jag verkligen att det var, gubben.” Mamma rufsade till håret på Liam och nöp honom i kinderna. ”Hey, vad gör du?” Han skrattade till och tittade på mamma med skräck i blicken. ”Det är så gamla människor gör, Liam.” Alla runt bordet började skratta över min störtsköna kommentar, eller ja, inte mamma, men det kunde man väl förstå. ”Jag är inte gammal.” Vi fortsatte skratta och hade en underbar middag.

Adriana kom stapplandes mot mig, hon såg ut att vara dödstrött, och det kunde man väl kanske förstå, med tanke på att hon hade varit vaken sen 4 på morgonen, och hållit igång hela dagen. ”Pappa, jag vill sova. Får jag det?” Hon satte sig ned i mitt knä och lutade sig mot mitt bröst. Ibland kan jag tycka att det känns konstigt att ha barn, jag menar, varje gång min mamma pratade om hur det var för henne, att få barn så tidigt så kan man ju tycka att jag borde ha lyssnat på henne. Men när hon fick reda på att Clarissa väntade barn, var hon faktiskt gladare över beskedet än var jag var. Jag gjorde fel mot Clar, men huvudsaken är att Adriana finns med oss idag. ”Självklart gumman, vill du att pappa ska natta dig?” Hon nickade tröttsamt på huvudet, så jag reste mig upp med henne i famnen. ”Ska du säga god natt till alla då?” Hon tittade upp på alla. ”God natt.” Mamma var den som reagerade över att hon sa god natt. ”Ska farmors prinsessa gå och lägga sig?” Åter igen nickade Adriana. ”God natt då, så syns vi imorgon.”

”Du behöver inte borsta tänderna idag. Polis morsan är inte här, så på med pyjamasen och hopp i säng.” Hon skrattade till, men man både såg och hörde på henne att hon var trött. Vi delade på en dubbelsäng, hon och jag. Liam fick mitt gamla rum, så han hade en egen säng. När hon hade lagt sig ned i sängen hörde jag tysta snyftningar från henne. ”Men gumman, vad är det?” Jag satte mig ned på sidan av sängen och strök henne över ryggen. ”Jag saknar mamma.” Det var knappt så jag hörde vad hon sa för att hon grät, men jag kunde förstå då hon sa mamma. ”Vill du att vi ringer mamma innan du somnar?” Hon nickade, och satte sig upp. Signalerna gick, men tillslut svarade hon. ”Hej baby, det finns en liten tjej som vill säga god natt till sin mamma här.” Clarissas skrattade till. ”Saknar hon mig?” Jag kunde höra på henne att hon var nära att börja gråta. ”Ja, det gör hon. Men hon är inte den enda. Jag ringer dig när hon somnat.” Jag gav luren till Adriana, och hon sken upp när hon fick höra Clarissas röst. ”Mamma, jag saknar dig. När ses vi igen?” Precis som att dem aldrig skulle träffas igen. Det var skrämmande. ”Kommer du om några dagar?” Ännu ett leende nådde Adrianas ögon, så jag kunde pusta ut. ”God natt mamma, jag älskar dig.” När hon hade lagt på gav hon mig luren och la sig ned. Jag plockade ihop hennes kläder, och när jag vände mig tillbaka mot henne sov hon. Jag skrattade till lite och pussade henne i pannan. ”Jag älskar dig, lilltjejen.”

Alla hade gått hem, utom Erica, som höll på att trötta ut Liam, vilket kunde behövas då han hade energi som ett helt fotbollslag, eller så hade det gått över till överskottsenergi, av ren trötthet. ”Gick det bra?” Mamma kom upp bakom mig från köket, och tittade undrandes på mig. ”Jodå, hon började gråta för hon saknade Clar. Men vi ringde henne. Och på tal om det, jag ska ringa henne igen.” Mamma gav mig en kram, och gick ut till Erica och Liam. Själv gick jag ut och satte mig på altanen, och det började genast kännas i luften att sommaren var på väg mot oss. Jag kunde gå ut i t-shirt utan att frysa, vilket var underbart. Jag tål inte vintern, jag är garanterat en sommar människa. När jag plockade upp min mobil blev jag sittandes och bara kolla på bilden jag hade som bakgrund. En bild på mig och Clarissa när vi nästan precis träffades. Jag må ha bytt mobil många gånger men det är en av bilderna jag har fört över från datorn till mobilen varje gång, det är ändå ett minne, jag aldrig vill glömma, och får varje gång jag ser den uppleva det i min skalle. Med ett leende på läpparna klickade jag på ring.

”Fan vad jag saknar dig. Jag vill inte gå och lägga mig utan dig.” Hon lät rädd, rädd för att sova ensam, det var ett tag sedan vi var på två olika håll. ”Jag saknar dig med, tro inget annat. Men om vi går och lägger oss kommer det gå mycket fortare. När kommer du?” Hon var tyst i luren, men jag kunde höra hennes tunga andetag, hon grät, jag hörde det, och tro mig, det finns inget värre. Det gör ont att veta hon är ledsen. ”Jag kommer om 4 dagar, har lite att fixa. Och det är ingen idé du frågar vad, du får veta det snart.” Hon skrattade till, vilket var skönt att höra. ”Jag längtar.” ”Efter vad?” Hennes röst fick en annan ton, och det lät som att hon var på bus humör. ”Efter dina läppar, din kropp. Ditt skratt, dina fantastiska ögon. Jag kan fortsätta.” Ännu en gång skrattade hon. Vilket fick mig att le, och jag älskar hennes sätt att få mig till det. Hon anar inte hur lätt hon kan få mig att dra på smilet. ”Jag saknar dig med, efter hela dig.” Vi fortsatte prata ett tag, och hon fick säga god natt till Liam, som sedan gick upp och la sig själv.

”Pappa.” En lätt viskning fick mig att vakna till. Det var inte Adriana, utan Liam som stod vid sidan av sängen. Folk säger att så fort man har fått barn sover man med ett öra öppet så att man lätt kan vakna om något skulle hända. ”Vad är det gubben?” Han såg inte ut att må speciellt bra. ”Jag svettas och är yr.” Feber, var det första jag tänkte på. Jag reste mig upp och drog på mig ett par mjukisar för att sedan kila in på toaletten tillsammans med honom och ta tempen. ”Gapa.” Jag la den under tungan på honom. ”Ta inte ut den fören den piper.” Han nickade och satte sig ned på toastolen. När den pipit plockade han ur den och gav den till mig. Den lilla skärmen visade att han hade närmare 40 graders feber. Jag gav honom Alvedon, och han fick lägga sig ned i min säng. Klockan var runt 5 på morgonen, och jag kunde inte somna om, så jag gick upp istället. ”PAPPAA.” Liam skrek till och sedan hörde jag hur han sprang in på toa, och spydde.

Vad tror ni har hänt med Liam? :O ♥

Vi gick genom parken tillsammans, hand i hand. Folk tittade på oss, precis som att dem inte sett ett kärleksfullt par innan, det var då jag kom på att det var Justin Bieber dem såg. Så jag skrattade till lite för mig själv, utan att Justin hörde eller märkte det. Han stannade upp och drog in mig i sin famn. Hela världen suddades ut runt om oss, det fanns bara han och jag, och absolut inte den äldre farbrodern med en söt liten hund, eller kvinnan med en barnvagn, allt försvann. ”Du har ingen aning om hur kär jag är i dig.” Han viskade mot min hjässa, vilket fick mig att kolla upp på honom, och möta hans blick. Den brände min hud, hans ögon gav en glödande känsla, dem skulle oavsett minus grader ute få min hud att brinna, likt en fackla. ”Du kan inte tävla med mig i det, för jag är så kär i dig, att det till och med gör ont. Det gör ont i mig när du ser på mig, när du tar i mig.” Hans ögon ändrade form, och färg, han blev förvånad, det var nästan en rädsla i hans blick. ”Vadå ont?” Stammade han fram, och sköt mig ifrån sig, men lät sina händer vila på mina axlar. ”Jag älskar dig. Och det som gör ont är när du tittar på mig, och mitt hjärta hoppar över ett slag. När du tar i mig, och pulsen ökar i tvåhundra.” Med en lättad suck drog han tillbaka mig in i sin famn, och la armarna om mig, han kysste min panna och vidare ned över näsan för att slutligen återförenas med mina läppar.

Klockan var inte så mycket på kvällen, så vi valde att ringa en taxi, och be honom köra oss till gatan jag bodde på förut. Jag ville se hur mitt gamla hus såg ut, och vad det var för familj som bodde där. Justin la sin arm över mina axlar, och drog in mig i sin famn när vi satte oss i taxin, jag la mitt huvud på hans axel, och vi båda kollade ut över staden vi åkte förbi, solen var på väg ned, och himmelen var rosa. Allt var för perfekt för att vara sant, det kändes som ett slut på en saga, men detta var inte slutet, detta var bara början. Taxin bromsade in och jag kunde skymta mitt gamla hus. ”Kommer du?” Jag var på väg ur taxin när Justin kollade mot mig. ”Kommer.” Jag kanske hade lite för fina kläder på mig för något sådant, men hade ingen lust att åka hem och byta kläder, utan ville bara ta en titt på detta.

Jag och Justin stod på trottoaren utanför huset, och kollade när en man kom ut och gick mot oss. ”Kan jag hjälpa er med något?” Han stannade precis framför oss, och det var nog först då han faktiskt såg att han hade Bieber framför sig. ”Nej, eller vi kollar bara lite. Jag bodde här förut.” Han log mot oss, och sträckte fram handen. ”Jaha, är det du som är Clarissa, mina barn pratade väldigt mycket om dig när vi flyttade hit. Dem tjafsade till och med om vem som skulle ha ditt rum, och nu förstår jag varför.” Han nickade lite snyggt mot Justins håll, vilket fick oss båda att skratta. ”Vill ni komma in?” Jag kollade på Justin som gav mig en svag nickning, han hade inte ens sagt flaska när vi kom dit, och ville tydligen inte göra det heller. Vi följde med mannen in i huset, där han och sina två döttrar bodde. Huset såg likadant ut invändigt, vilket fick mig att bli nostalgisk. Jag minns första gången Justin kom hem till mig då jag bodde där, jag minns hur jag och Alessa hade kastat in alla Liams leksaker i hans rum, och låst dörren, för att Justin inte skulle se att jag faktiskt hade en son.

”Emma och Sophia, kan ni komma ned i två sekunder, vi har besök.” Man kunde höra från övervåningen hur en av tjejerna spelade Justins musik, och sedan hur den stängdes av för att sedan höra tunga steg i trappen. Den jag så många gånger tidigare hade sprungit i, när min mamma ropat liknande till mig. ”Vad är det pap…” Båda tjejerna stannade upp och tittade chockat på oss. Jag tror att vi gjorde deras dag ganska mycket bättre, för båda två tog sig om munnen och man såg sedan att dem började gråta. Justin var snabbt framme vid dem och drog in dem i en kram tillsammans med honom. Jag kunde tillslut inte hålla tårarna inne, visst vet jag att han älskar sina fans, men det är en helt annan känsla när han överraskar dem, och dem inte har en aning om att han faktiskt kommer, allt blir så mycket mer verkligt. ”Shyy, lugna ned er flickor.” Jag kunde höra leendet han hade på sina läppar, och hur tjejerna gjorde allt för att lugna ned sig. ”M-men vad gör n-ni här?” Den ena av tjejerna lugnade ned sig ganska på en gång, vilket var ganska skönt. Hon stammade dock när hon försökte prata, vilket var sjukt gulligt. ”Tänkte se hur ni tar hand om mitt gamla hus.” Dem sken upp i ett leende.

”Kan jag bjuda er på något? Kaffe?” Justin tittade på mig då Mr. Mardi ställde frågan. ”Vi kan väl stanna på en kopp, tror säkert dessa två har en hel del frågor till dig.” Jag log mot Justin och kysste honom på kinden, men det gjorde jag inte fören tjejerna hade gått in i köket tillsammans med deras pappa. ”Jag hade ingen aning om att det var fans till dig som bodde här, hoppas det inte gör dig något?” Vi stod i hallen och plockade av oss skorna, och det var fruktansvärt skönt att komma ned på jorden igen, då mina klackar var ganska höga, plus att vi hade gått en bit. ”Det gör inget, det är bara roligt.” Vi gick in i köket och satte oss ned vid köksbordet. Det var precis som att vara tillbaka hemma, i sitt gamla hem. Mt. Mardi ställde fram två koppar åt oss, och sedan blandade han saft till Emma och Sophia.

”Trivs ni här?” Båda tjejerna skakade på huvudet, troligen hade dem båda fortfarande svårt att prata. Dem hade inte sagt mycket. Mr. Mardi tittade och hånlog mot dem. Jag tror inte han förstår hur det känns när man träffar sin stora idol. ”Skulle jag kunna få se mitt gamla rum?” Både Emma och Sophia kollade på mig. ”Det är mitt rum, självklart.” Emma reste sig upp från bordet, så jag gjorde lika. Justin satt kvar med dem andra, så jag och Emma gick upp till övervåningen. ”Jag hoppas du har städat som jag sa åt dig.” Hennes pappa ropade från köket när vi hade kommit upp, och hon stannade till. ”Ursäkta röran.” Med ett brett leende på läpparna öppnade hon dörren, visst låg det saker på golvet, men jag har allt sett värre, och bott i värre. Hela hennes rum bestod av posters och bilder på Justin. Jag skrattade till lite, och hennes ansikte fick en svag rosa nyans. ”Mycket vackert rum måste jag säga.” Hon satte sig på sängen, och jag blickade runt över alla bilder hon hade på väggen, en hel del gamla bilder på honom, från när han var yngre, samt några nya då även jag var med på ett hörn.

”Justin, kom hit.” Jag ropade på honom, och strax efter kom både han och Sophia tillsammans upp för trappen. ”Vad är det?” Jag drog med honom in i Emmas rum, och han stelnade till. Jag tror inte att han någonsin har upplevt något sådant. Det fanns inte många ställen på väggen som var fri från bilder på honom. Han gick runt och kollade noga, precis som jag hade gjort. ”Om du tycker detta är mycket, tycker jag verkligen ni ska kolla in i lillsyrrans rum.” Sophia stelnade till och spände ögonen i sin syster, så både jag och Justin började skratta. ”Får vi?” Sophia himlade med ögonen. ”Okejdå.” Hon gick tvärs över gången och öppnade Liams gamla rum. Jag kan hålla med om att hennes rum var värre, hon hade en stor pappersfigur av Justin i sitt rum. Jag fick en idé, inne på Emmas säng låg det en systemkamera, så jag gick in och hämtade den. ”Baby, ställ dig bredvid där, så tar jag en bild med Emmas kamera.” Ett leende spred sig på både Emmas och Sophias läppar, och Justin gjorde som jag sa utan att säga något.

”Har ni twitter?” Både Emma och Sophia nickade, och Sophia startade sin dator som hon hade ståendes i sängen. ”Bra, logga in, så tar vi en bild tillsammans.” Emma sprang och hämtade sin dator som redan var igång, och så loggade dem båda in. Jag kunde se på avstånd hur båda tjejerna njöt av att ha Justin bredvid sig. Ett leende han inte haft på länge växte sig över hans läppar. Jag vet att han är lycklig med mig, men det är en annan lycka som befinner sig i hans kropp då det har med hans arbete att göra. Jag blir alltid lika glad när jag ser honom lycklig, det är kärlek mellan oss. När jag kollade mot deras håll en gång till, fick jag se alla tre sitta och lipa mot datorn, vilket fick mig att börja skratta. Jag hade min mobil i fickan, så jag var tvungen att gå in på twitter och kolla om Justin lagt upp en av bilderna, vilket han hade. ”I´m in Clarissa’s old house, with two wonderful girls. @EmmaMardi and @SophiaMardi.”

”Får jag fråga er en sak?” Båda tjejerna hade faktiskt lugnat ned sig, och hade nog svalt det hela med att både jag och Justin befann oss hemma hos dem. Vi satt tillsammans inne i Emmas rum, då hennes var mycket större. ”Självklart.” Justin var snabb på noterna, och ville nog göra ganska mycket för dem. ”Ska ni gifta er?” Man kunde skymta en lätt röd nyans i hennes ansikte när hon ställde frågan, vilket jag faktiskt kan förstå. Justin tittade på mig, precis som att jag fick bestämma om vi skulle berätta något eller inte. Tidningarna har spekulerat ganska mycket inom just det ämne, men det är ingen som har gett dem ett rakt svar. Jag nickade mot honom, som gjorde att även han sken upp i ett leende. ”Ja, det ska vi.” Båda tjejerna ställde sig upp och klappade händerna, med ett brett leende på läpparna. ”Får man väl säga grattis då.” Sophia, den som var lite mer tillbakadragen av dem två, grattade först. ”Tack.”

Vad tycker ni om hur deras dejt slutade? =) Ni hade nog inte räknat med att dem faktiskt skulle spendera den med två andra tjejer. :P ♥ Kom igen nu, kommentera.

Adriana hade bäddat ned sig, så jag satte mig bredvid henne och lutade min rygg mot sänggaveln, att tänka tillbaka på första gången jag träffade Clarissa fick mig nästan att bli nostalgisk. ”Du vet farbror Ryan?” Adriana nickade lite svagt och drog sin nalle närmare sig. ”Han hade jätte mycket folk hemma hos sig, och en av dem var din mamma. Första gången jag såg henne var när jag klev ut från toaletten, och hon skulle gå in. Hon hade en bula i pannan. Sen pratade vi med varandra hela kvällen, tills hon gick hem.” Adriana skrattade till lite. ”Tyckte du om mamma på en gång?” Jag hamnade i mina egna tankar, jag föll garanterat för hennes yttre på en gång. ”Nej, men jag tyckte hon var väldigt söt. Precis som du är.” Jag pillade till henne på näsan, vilket fick henne att dra täcket över ansiktet och le lite. ”Jag älskar dig pappa.” Hon kramade om mig, sen la hon sig ned till rätta, och det kan inte ha tagit lång tid innan hon somnade.

•

”Jag har faktiskt ångrat mig, jag vill ha ett redigt kyrkbröllop.” Både Alessa och Jen slog ihop sina tidningar och kollade på mig. ”Jaha, så vår planering har varit förgäves?” Jag skakade på huvudet och plockade fram min planering. ”Jag har planerat lika långt som vi hade gjort på det andra.” Båda två pustade ut vilket fick mig att skratta. ”Har du bestämt klänning?” Det var i stort sett det enda problemet, jag hade ingen aning om vad jag skulle ha för klänning, eller hur jag ville att deras klänningar skulle se ut. ”Nej, vi får nog flyga till New York och kika in det där. Vänta jag ska ringa ett samtal.” Jag kilade ut i hallen och hämtade min mobil. Signalerna till Ryan gick, men efter ett tag svarade han. ”Hej Vännen. Det var inte igår. Hur mår du?” Jag skrattade till lite. ”Nej, det var ju inte det. Jag mår hur bra som helst. Du då?” Han började prata om vad han hade gjort sedan sist. ”Men du, det var en speciell anledning jag ringde för.” Även om jag inte kunde se honom så kunde jag även förstå att han log. ”Okej, låt höra.” ”Vi ska ju gifta oss, och ingen jag känner har så bra kontakter inom smink och kläder som du. Lust att hjälpa mig?” ”Absolut, självklart. Ska vi ta det i New York?” Vi fortsatte planera och vi kom fram till att det var bäst att jag flög dit.

Justin hade tagit med sig både Liam och Adriana hem till Jeremy, så jag hade kvar Jamie med mig och tjejerna. Jag blev riktigt överraskad när jag såg Jen gå omkring och bära på honom, då hon absolut inte varit någon bebis fantast. Man kanske lär sig att hantera dem på ett annat sätt när man blir äldre, jag vet inte. ”Vill ni ha mer kaffe eller ska jag slå av pannan?” Alessa sträckte fram sin kopp, så jag fyllde på den. Jen satt på golvet med Jamie och lekte med hans olika klossar. Vi hade bestämt ett datum till bröllopet, och det blev i mitten av sommaren, den 20:de Juni. Kyrkan var bokad, och allt annat var planerat, till och med vilka blommor som ska finnas i kyrkan. Justin kommer älska det, jag vet det. ”Kan inte jag få vara barnvakt ikväll? Så kan du och Justin hitta på något tillsammans.” Jen reste sig upp från golvet och satte sig ned vid bordet igen. Jag blev riktigt förvånad. ”Öh, ja, okej. Vill du ha alla tre? Liam kan säkert sova hos Jeremy annars.” Det såg ut som att hon tänkte efter en stund. ”Jag kan ta alla tre, inga problem.” ”Okej.”

”Baby, vi har barnvakt ikväll. Ska vi ta igen lite förlorad tid med varandra? Ta en mysig promenad, äta något gott? Pussar <3” Jag klickade på skicka, och väntade otåligt på vad han skulle svara. Jag tror att Jen såg att jag började lysa, att jag fick en ny gnista i ögonen. ”Spring upp och duscha, han kommer inte tacka nej till det.” Jag gjorde som hon sa och hoppade in i duschen. Att raka benen var det som stod högst upp på listan, så det var det första jag gjorde. Sedan skrubbade jag kroppen med en grov svamp, och mycket lödder. Mobilen låg på bänken bredvid handfatet så att jag hade den tillgänglig hela tiden, men inget hände fören jag klev ut ur duschen med en handduk som en turban på huvudet, och en runt kroppen. ”BABY, barnvakt? Tror Gud har svarat på mina böner. Självklart ska vi göra något. Jag är hemma om en kvart. Kyssar <3” Jag log med hela ansiktet, samtidigt som jag lugnt och försiktigt borstade ut håret och lät det hänga ned på ryggen.

•

Både jag och Justin var klara för att åka, han hade beställt en taxi, just för att vi skulle kunna ta ett glas vin till maten. Alessa hade sedan en stund åkt hem till sin underbara familj, så det var bara Jen kvar, och det var så det skulle vara, hon bodde hemma hos oss under tiden som hon var här. Vi tyckte det skulle vara onödigt att hon bodde på hotell, då vi absolut hade plats för henne. Taxin tutade utanför, så jag knallade ned för trappen, vilket fick både Justin och Jen att dra efter andan. Egentligen hade jag inte gjort något speciellt mer än att sätta på mig en lite finare klänning, och fixat håret. Jen hade hjälpt mig att göra en annorlunda fläta i mitt hår, så jag blev riktigt nöjd faktiskt. ”Wow, du kan inte vara här. Min flickvän kommer snart.” Jen tittade chockat på Justin medan jag började skratta. ”Jag försvinner när hon kommer, jag lovar.” Han drog in mig i sin famn och pressade sina läppar mot mina.

När taxin stannade utanför restaurangen betalade Justin och klev ur bilen, jag hann inte ens reagera på att jag skulle kliva ur hade Justin redan öppnat min dörr, och sträckt fram sin hand mot mig. ”Min sköna.” Han kysste min handrygg och placerade sin hand i min svank. ”Vilket namn sir?” Hovmästaren på restaurangen tog vänligt emot oss, men det var skumt att han inte såg att det var Justin som kom. ”Bieber, ett bord för två.” Han log vänligt och visade oss till bordet. Den vita duken var fylld med röda rosblad. Justin kysste mig på kinden och drog ut min stol. Vi hade inte sagt många ord till varandra när kyparen kom in och bad oss beställa något att dricka till maten. ”Två glas vin.” Vi fick menyn och båda två sjönk ned i den, precis som att det vore den bästa bok du börjat läsa. ”Vad vill du ha?” Justin tittade upp från menyn med en fundersam blick. ”Vad tror du? Spagetti och köttfärssås.” Han skrattade efteråt, vilket fick mig till att göra samma sak. ”Du då?” Jag kollade ned i menyn igen. ”Tror jag tar en planka.” Kyparen kom tillbaka och vi beställde in maten.

”Vill du ha efterrätt?” Justin fattade taget om min hand och flätade samman våra fingrar. Det var precis som att det var vår första dejt, och fjärilarna i magen fick ett nytt liv. Även om han bara frågade om jag ville ha efterrätt blev jag ändå generad, vad är det för fel på mig? ”Babe, varför är du rosig om kinderna?” Jag behövde inte ens titta på honom för att se att han log, med hela ansiktet. ”Klart jag vill ha efterrätt.” Jag bytte ämne och rodnaden gick ned. ”Champagne, glass samt jordgubbar. Låter det bra för damen?” Med en liten nickning svarade jag honom, och han kysste återigen min handrygg. Hur kan en människa vara så underbar som han är? När han beter sig såhär mot mig glömmer jag alla andra elaka saker han har gjort mot mig. ”Det låter fantastiskt.”

Anledningen till ett kapitel om dagen är för att mitt huvud inte vill samarbeta. =/ Men jag älskar er ändå, så jag försöker. :) Vad tycker ni om kapitlet??? ♥

”Mamma.” Drew satte sig självmant upp, men var helt omtumlad. Han visste nog varken vad som var upp eller ned. Det såg ut att snurra en hel del i huvudet på honom, och han måste ha slagit luften ur sig själv. Alessa lyfte upp honom i sin famn och överöste honom med pussar samtidigt som Ryan höll om dem båda två. Jag visste precis hur hon kände sig, hur det känns för en mamma som tror sig ha förlorat sitt barn. Han grät hysteriskt när chocken hade lagt sig, och Alessa gjorde allt för att lugna ned honom. ”Shyy, gubben. Gråt inte, det är bra nu.” Det såg ut som att Ryan vilken sekund som helst skulle slita av sig håret, jag tror han kände sig maktlös. ”Allt kommer att ordna sig. Åk till sjukhuset i alla fall och kolla så att han inte fick en hjärnskakning.” Både Alessa och Ryan nickade, precis som att dem var helt paralyserade.

När vi kom hem började Justin på en gång med maten, vilket var ganska bra då Liam och Adriana började tugga på varandra istället. ”Kan du gå ut från mitt rum eller?” Liam började skrika på Adriana, vilket sedan resulterade i att hon började grina. Det är absolut inte första gången som dem två ryker ihop över en sådan sak som att Adriana befinner sig i hans rum. Han anser tydligen att hon är för liten för att vara där inne, och då blir det tredje världskriget. ”Liam, ge dig nu. Du vet vad vi har sagt om att skrika åt varandra..” ”Men hon får inte vara här inne, ska det vara så svårt att förstå det?” Adriana strök sig efter mitt ben, och vi lämnade tillsammans Liams rum så han fick sura för sig själv. ”Kan jag få bada idag, med skum?” Det är något Adriana verkligen gillar, hon älskar att skvätta ned hela badrummet samtidigt som hon badar, som hon så fint kallar det. ”Absolut min ängel.” Precis när vi skulle gå in i köket vaknade Jamie som låg i vagnen. Det känns så elakt att ta upp honom om han ändå sover, så då brukar han få ligga kvar tills han slår upp sina vackra ögon.

•

”Är det okej om jag går in i studion och läser lite brev?” Jag hade fått en bunt med sådana även denna dag, så jag brukar alltid passa på att läsa några stycken när jag har tid. ”Självklart. Kan du bara kolla vad Adriana gör innan du försvinner?” Jag gjorde som hon sa och kollade runt i huset, för att se om jag hittade henne. Hon satt inne på sitt rum och la massa olika pussel, jag störde henne inte, utan gick bara ned igen. ”Hon sitter i sitt rum, fullt koncentrerad på pussel.” Clar skrattade till. ”Okej.” Jag gick in i studion och slog mig ned i soffan, samt la upp fötterna på bordet. Jag önska att mina fans kunde se mig, när jag till och med tar tid från min familj för att läsa alla deras underbara ord. Då jag faktiskt olikt många andra kändisar, sätter mig ned i lugn och ro för att öppna alla och läsa dem. Jag tror inte mina fans riktigt förstår hur mycket jag faktiskt uppskattar dem små sakerna som dem gör för mig.

När jag säkert hade läst 10 brev, och sett minst lika många bilder på mig tillsammans med en tjej som fanns med i alla brev, kom det fram ett som stack ut i mängden, riktigt mycket faktiskt. Jag kände utan tvekan igen handstilen på framsidan, och det var verkligen adresserat till mig, med frimärke och allt. Vilket bara gjorde saken ännu mer spännande. Vad kunde personen i fråga ha att säga mig i ett brev, som den inte kunde säga öga mot öga? Det var frågan. När jag öppnade kuvertet låg det massa bilder i, men jag la dem åt sidan, och plockade upp brevet istället.

”Hej Justin. Du funderar säkert varför jag i hela friden skickar dig detta? Tro mig, det gör jag också. Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig, det gör jag. Det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på när jag går och lägger mig är dig. Du får mig att må bra, riktigt bra. Du får inte bara mitt hjärta i obalans när du ser på mig, du får även min kropp i någon slags trans, ibland kan jag komma på mig själv med att vila mina ögon på dig, vilket absolut inte är något fel, med tanke på att du är vacker. Du har så mycket andra människor saknar, du har en personlighet jag bara önska det finns fler som har. Jag älskar ditt leende, det kan få vilken människa som helst bländad. Ditt skratt, det är som ljuv musik i mina öron. Jag skulle kunna fortsätta detta brev hur långt som helst, men jag väljer att avsluta detta. Men jag vill att du ska veta en sak, jag är garanterat ditt största fan, men nu vill jag att du återgår till dem som inte får leva med dig varje dag. Kyssar, älskar dig. Din Clarissa”

Jag kom på mig själv med att gråta, jag snyftade inte, men tårarna rann. Min flickvän, och bästa vän hade skickat mig ett brev. Hon hade verkligen överraskat mig. Att jag inte reflekterade över bilderna som låg där i, jag borde ha förstått att det var något bara hon och jag hade tillgång till. Ena bilden var på Adriana när hon var liten, den andra på Jamie när han var nyfödd, och den tredje var på Clarissa när hon var höggravid, samt en bild på Liam. Jag torkade mig under ögonen och reste mig upp för att sätta bilderna ovanför mixerbordet, jag har bilder på dem överallt, min plånbok är full, min turnébuss är full. Jag har dem alltid med mig, vart jag än går. Det tog ett tag för mig att komma ned i varv, jag blev så berörd av hennes fina ord, men jag tog mig samman och gick ut till henne.

”Baby, har du gråtit?” Hon satt precis utanför dörren, i soffan och kollade på både Liam och Adriana som faktiskt kom överens, samt med Jamie i famnen. Jag tog hennes hand och drog med henne till sovrummet. Hon såg helt skärrad ut, precis som att något allvarligt skulle komma ur min mun. ”Tack för ditt brev.” En ensam tår lämnade hennes öga och vandrade på hennes kind, jag hann inte ens reagera fören hon hårt och sansat pressade sina läppar mot mina. Inte fören min luft började ta slut backade hon några få millimeter så att vi båda kunde ta ett djupt andetag. ”Du anar inte hur överraskad jag blev, hur dina få ord träffade mig rakt i hjärtat. Kan vi gifta oss, nu?” Hon vek upp sitt huvud mot mig, och kollade mig rakt i ögonen, det var precis som att hon såg rakt in i min själv, som så många gånger tidigare. ”Vadå nu?” Jag visste att Clar hade bett Jen flyga ned till oss veckan därpå för att just planera bröllopet, även om hon så gott redan börjat planera. ”Så fort som möjligt, jag vill inte vänta längre, jag vill ha min fru.” Ett lekfullt leende tog plats över hennes läppar. ”Tiden kommer gå fort.”

Det brukar vara jag som är den romantiska i familjen, vilket verkligen blev omvänt då hon skickade det där brevet. Visst säger hon sådana saker till mig ibland, men det kändes så skönt att få läsa dem, precis som att det var värt så mycket mer. Det känns lite som att vi blivit för bekväma med varandra, vi gör samma saker varje dag, eller nästan. Jag vill att det ska hända lite spontana saker, typ som detta brev. Ibland kan vi gå flera timmar utan att kasta ett glimtande öga mot varandra, barnen tar upp mycket av vår tid, och vi får nästan ingen för oss själva. Det är sena kvällar som gäller, när dem har lagt sig. Det är jobbigt det erkänner jag, men vi har tillsammans satt dem i världen, och får därefter ta hand om dem, och tro mig, jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, mer än att kanske då och då får lite extra tid med Clarissa. Det är absolut inte för sexuella aktiviteter, utan mer för att få känna på det där med att vi faktiskt är tillsammans, en mysig middag, eller bara en underbar film hemma i soffan.

”Pappa?” Adriana kom in i sovrummet och tittade på både mig och Clarissa. ”Ja, gumman?” Jag hukade mig ned till hennes nivå, och hon gäspade stort. ”Är du trött?” Hon nickade lite med ett leende på läpparna. Jag lyfte upp henne, gav Clar en kyss och gick in med Adriana på badrummet för att hjälpa henne med sina tänder. Samtidigt som hon borstade tänderna borstade jag ut hennes hår och flätade det i en tjock fläta över ryggen. Tro det eller ej, men jag har faktiskt lärt mig att fläta hennes hår, efter många försök på Clarissa. När hon tyckte att hon var klar, tog jag hennes tandborste och drog några vändor. När vi kom in i hennes rum bäddade jag upp sängen samtidigt som hon tog på sig sin pyjamas. ”Vilken bok vill du att jag ska läsa?” Jag stod vid hennes bokhylla och kollade bland alla hennes olika böcker, som alla hade en prinsessa som huvudperson. ”Jag vill inte höra en bok, jag vill höra hur du och mamma träffades.”

Tack för att ni var så många som svarade på min enkla fråga. :) Blev jätte glad. ♥ kommentera.

”Oooh, Happy Day, Ohh Happy Day…” Jag sjöng i duschen, samtidigt som Justin satt på toastolen, kollade på mig och skrattade. ”Hur känns det?” Jag vände mig mot honom och avfyrade ett leende. ”Du kommer aldrig förstå den underbara känslan. Att få skrubba snuskbenet, och sedan raka dunder pälsen.” Klockan hade hunnit bli ganska mycket med tanke på att jag stannade i köket och hjälpte Justin med maten, samt nattade alla barnen. Jamie har övergått till välling, så att jag inte ska behöva vara bunden till honom hela tiden, och för att Justin ska kunna ta med honom om han vill. Vilket vi båda två tycker är ganska skönt. Justin fortsatte skratta åt hur jag resonerade kring mitt ohälsosamma ben. Vem som helst skulle kunna dö av alla bakterier som fanns på det. ”Får man göra dig sällskap?” Han reste sig upp från toastolen och ställde sig precis på andra sidan duschkabinen. ”Självklart får man det.” Han lät sina kläder falla till golvet och klev sakta in i duschen.

”Vet. Du. Hur. Vacker. Du. Är?” Han kysste mig i nacken och över halsen mellan varje ord, och det gav mig rysning efter rysning över hela kroppen. Jag vände mig mot honom och tryckte honom mot duschväggen samtidigt som jag kysste hans underbara läppar. ”Nej, det vet jag inte. Vet du?” Han log mot mina läppar samtidigt som han smekte mig över ryggen och vidare ned över min rumpa. Att gipset äntligen var borta, var en sådan skön känsla, men samtidigt var det mystiskt känsla att kunna gå på foten igen, men allt var underbart. Tillsammans tvättade vi av oss, och klev ur duschen, för att sedan gå till sängs. När man har tre barn finns det inte mycket tid över till att spendera med varandra, så vi har försökt göra det bästa av allt, men när jag var med i bilolyckan och var tvungen att leva med gips, och det kändes som att vi inte ens sov med varandra mer. Det var nog mycket det som gjorde att mitt humör stupade, vi har med andra ord inte legat med varandra på nästan tre månader. Förstår ni frustrationen från bådas håll?

Innan jag hann reagera när jag kom ut ur badrummet kastade han ned mig i sängen, där jag landade mjukt och försiktigt. Han log mot mig, ett sådant leende bara han kan avfyra, samtidigt som han kysste mig över magen och upp mot mina bröst, för att kyssa mig vidare upp mot halsen och till mina läppar. Hans händer vandrade efter sidan på mig och gjorde så huden knottrade sig, under hans händer. Han märkte av min reaktion och kysste mina läppar, det behövdes inga ord för att förstå hur mycket han älskade mig, och hur mycket han var villig att göra allt för att vi skulle hålla ihop, allt bara genom den kyssen. Jag krokade mina ben kring hans midja samtidigt som jag lät honom kyssa och smeka min kropp. Jag kunde inte motstå hans kropp mer, vilket gjorde att jag snurrade runt oss så att han hamnade under mig. Han log och utan att jag hann reagera hade han fattat tag om mina bröst. ”Du förstår inte hur mycket jag vill ha dig.” Han pratade till mig precis som att det var hundra år sedan vi sågs. ”Ta mig då. Utan tvivel, jag är din.” han tog mig på orden då han återigen snurrade runt oss, jag hann inte ens ge honom en kyss innan han trängde in i mig.

Vi låg tillsammans bland alla våra täcken och kuddar, och han stötte djupt och hårt i mig, men inte alls fort utan han drog ut på allt så länge han kunde, vilket resulterade i att han lät mig komma gång på gång. Det var verkligen första gången som vi låg med varandra och saker och ting inte hände fort, när han kom och fyllde mig kunde min kropp inte motstå av att ge mig den största orgasmen jag upplevt, den verkade inte vilja ta slut då min kropp skakade som ett asplöv, och Justin gled ut mig. Han kysste mig på halsen och smekte mig med sina händer. Utan att säga något smekte jag honom med min ena hand, och gjorde han hård ännu en gång. Han log bara mot mig samtidigt som han la sig ned på rygg och lyfte upp mig gränsle över hans höfter. Han gled lätt in i mig och jag satt helt still ett tag, bara just för att få känna honom så nära mig det bara gick. När jag tillslut började röra mig kunde jag se på hans ansikte att han gillade det jag gjorde. Med ett fast grepp på mina höfter hjälpte han till, jag svankade så mycket jag kunde just för att han skulle kunna komma så djupt in i mig som möjligt.

Det känns som att jag och Justin kommer varandra närmare för varje dag, jag vet inte varför det känns så, men det känns bra. Han ökade takten ännu mer och det var sjukt svårt för mig att hålla stönen inne, men jag gjorde allt just för att vi hade alla barn hemma, och jag hade absolut ingen lust med att någon av dem skulle komma in och fråga vad vi gjorde. Liam har ju redan gjort det en gång då vi stod i duschen, och det var nog pinsamt. Justin märkte av att jag höll emot, vilket gjorde honom mer sugen på att få mig att låta, han gav allt, vilket störde mig då det tog emot som fan i min kropp. Tillslut kunde jag inte vara tyst mer, och lätt stön lämnade min mun, det fick Justin att le och skratta till lite. ”Ge dig, barnen kan vakna.” Han la sin hand i min nacke och drog ned mitt huvud mot hans. När vi var tillräckligt nära varandra kysste han mina läppar snabbt, lite väl snabbt om någon skulle fråga mig. ”Se då till att vara tyst.” Han hån log mot mig, och utan att jag var med på det stötte han hårt och djupt i mig.

Vi somnade tätt ihop, efter att ha avslutat en av dem längsta sexakterna vi två tillsammans har bildat. Klockan var närmare 4 på morgonen när vi somnade, vilket skulle komma och kosta oss dagen därpå. Jag vaknade av att Justin kysste mig i nacken, och drog sina fingertoppar över mina bröst. Jag kände såväl igen den gesten att jag nästan blev lite rädd, hur mycken kan en människa orka? Jag vände mig och kysste honom. Vi båda låg nakna och tog på varandra, inte så speciellt sexuellt om man tänker efter, men det var ändå upphetsande. Vi kollade bara på varandra, utan att utbyta några ord. Han bet sig i läppen lite diskret, vilket gjorde hela situationen mer upphetsande, han förstår liksom inte vad han gör med mig, hur hans sätt att se på mig för min kropp att reagera på det mest sjuka sätt någonsin. Han kysste mig, och viskade mot mina läppar. ”Vänd dig om.” Jag gjorde utan tvekan som han sa, och kände på en gång hur han lyfte upp mitt ben och la det över sin höft, för att sedan kunna tränga in i mig bakifrån, samtidigt som han hade ett starkt tag om mitt ena bröst. ”Jag älskar dig så sjukt jävla mycket.”

•

”Liam, kan inte du och Jazzy hålla lite koll på Adriana och Drew?” Jag, Justin, Ryan och Alessa satt i lekparken tillsammans med våra barn och Jazzy. ”Visst pappa.” Ryan kollade på Justin precis som att någonting hade hänt, men jag förstår honom, det tar ett tag att vänja sig att Liam faktiskt säger pappa till Justin. Både jag och Alessa satt i knä på vår respektive, det kändes lite som när man var yngre, och umgicks med sina vänner, och var ute längre än vad man fick, samt var med sin pojkvän. I alla fall vad jag tror. Efter en timmes lek och ståhej mellan alla barnen kom dem till oss och vi fikade lite. Liam och Jazzy satt bredvid varandra, och man kunde på långa vägar att det lyste om dem båda, det släcks på en gång då dem skiljs, vilket är lite tråkigt.

När dem hade fikat klart sprang dem tillbaka till lekparken, och gungade. Liam och Jazzy i en, och Adriana samt Drew i den andra. Av någon konstig anledning litade vi alla fullt ut på Liam och Jazmyn, vilket man absolut inte ska göra, dem är inte stora nog för att ha ett ansvar för två barn. Det fick vi uppleva då Liam skrek. ”MAMMA… DREW!” Det var allt han sa, vilket fick oss alla fyra att komma tillbaka till verkligheten, och inse att vi hade vänt våra barn ryggen. Alessa och Ryan var framme först vid Drew som låg på marken. Mitt hjärta hoppade över ett slag, och absolut inte för att Justin rörde mig, utan för att Drew låg där, och han rörde sig inte.

♥ I Love U

Det är alltid kul med spontana besök, och storkok i köket, men Diane skickade ut mig då hon tyckte så synd om mig och mitt gips. Folk har tyckt synd om mig i snart 3 månader, och det stör mig, jag lärde mig redan en vecka efter olyckan att ta hand om mig själv, men ändå låter folk mig inte göra något. Kom igen, jag har brutit benet, jag sitter inte i rullstol. Det är en stor skillnad, men det verkar inte folk förstå. Jag trotsade lagen i huset, och gick in i Justins studio. Pianot som står där inne helt orört sedan vi flyttade in såg inbjudande ut, då han faktiskt har lärt mig att spela lite, men absolut inte bra. Jag slog mig ned på pallen och kände försiktigt över dem kritvita tangenterna. Jag vågade inte trycka ned någon, då jag var rädd att Justin skulle höra mig, men kom sedan på att rummet faktiskt var ljudisolerat. Så jag smög mig sakta fram över dem, men vågade tillslut spela fullt ut.

Jag vet att jag borde överlåta den musikaliska delen till legenden i huset, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tycka att det var kul med musik. Bara jag kunde lära mig lite mer, jag hade alltid varit så anti allt då Justin ville sjunga med mig, eller när han försökte lära mig spela gitarr. Piano hade jag tillslut gått med på att lära mig, men det var absolut inte lätt, Justin höll på att slita av sig håret för att jag var så trög. Vi kunde sitta uppe halva nätter och tråckla samma låt flera gånger. Ibland lämnade han mig där inne och gick och la sig, utan att säga något. Då kunde jag bli lite smått irriterad på honom, men det gick över så fort han kysste mig. Det är farligt att låta honom veta hur bra han kan kontrollera mig, jag vet det, men samtidigt vet jag att han aldrig skulle skada mig, eller dra nytta av det.

”Baby, vad gör du här inne?” Rösten kom från ingen mindre än Justin, men jag vågade inte vända mig om för att möta hand blick, då jag inte visste om han var arg eller inte. Jag orkade inte bråka, och jag orkade definitivt inte med något daltande, precis som att jag var ett litet barn. När jag inte svarade honom kom han och satte sig ned bredvid mig på pallen, men åt andra hållet. ”Vad är det? Du verkar nere.” Jag tog ett djupt andetag, just för att jag inte skulle bli arg, för det var det jag kände i min kropp, ilska. Av att alla behandlade mig som någon handikappad, som inte kunde göra något. Han placerade sin hand på min, men han drog snabbt åt mig den, och rusade ut från studion, eller ja, så fort jag kunde med tanke på gipset. Jag kunde höra hur både Jeremy och Diane pratade med Justin, om varför jag hade rusat upp på övervåningen, men jag kunde inte höra vad han svarade.

Jag satt i sängen i sovrummet med sänggaveln som ryggstöd. Trappen upp har sina svagheter då den knarrar när man sätter foten på näst sista trappsteget, så jag hörde när någon var på väg upp. Justin klev in i sovrummet med en bekymrad min, jag kunde inte läsa hans avsikter och jag visste inte vad han hade på hjärtat. ”Clar, kan du förklara för mig varför du beter dig såhär?” Jag vek undan huvudet för att slippa se hans vackra ansikte, som kan få mig att göra vad som helst. ”Alla behandlar mig som någon jävla barnrumpa. Jag kan göra saker själv, jag är inte handikappad.” Han satte sig ned bredvid mig i sängen, och tog återigen tag i min hand, men jag orkade inte dra åt mig den igen, jag kollade bort istället, vilket inte verkade fungera. ”Titta på mig, snälla.” Det lät som att han var på väg att börja gråta, vilket jag inte ville. ”Vi vill bara hjälpa dig…” ”Genom att inte låta mig göra något? Vet du hur tråkigt det har varit för mig i tre månader? Kan du sätta dig in i min situation?” Min röst lät precis som hans, men jag gjorde allt för att inte låta tårarna falla. ”Förlåt älskling. Kom här.” Han drog in mig i sin famn och pressade sina läppar mot mina i en het och passionerad kyss.

Jag satt helt tyst under middagen, just för att jag inte orkade med någon som skulle tycka synd om mig. Diane kollade oroande på mig så ofta hon kunde, vilket tillslut gjorde så att Justin fick nog. ”Snälla mormor sluta psyka Clar.” Hon gjorde som han sa och alla andra vände bort huvudet från mig, så att jag fick äta min mat. När jag var klar tackade jag för mig, och lämnade köket. Då jag ändå inte fick hjälpa till. Mobilen blinkade till och Alessas namn lyste på displayen. ”Hej gumman. Hur mår du?” Hon hörde när jag svarade vilket fick henne att hälsa först. ”Hej, bra. Med dig?” Jag kände inte för att vara social, vilket uppmärksammade henne extra mycket. ”Gumman, vad är det som har hänt?” ”Kan du komma och hämta mig, själv. Nu, helst.” Jag kände återigen hur tårarna var på väg, men jag höll dem inne med all min kraft. ”Jag kommer.”

•

Vi satt på berget, den där underbara platsen, som jag och Justin alltid befann oss på då vi bodde här som yngre. Det var alldelens tyst, och vindstilla, vilket gjorde allt ännu mer underbart. Alessa satt och höll om mig, samtidigt som hon strök mig över ryggen, att ha henne vid min sida igen är underbart. Och hon behöver inte ens ställa massa frågor för att förstå hur jag mår. ”Jag vill ta av mig detta gips. Kan vi åka till sjukhuset, jag orkar inte vänta en dag till.” Hon nickade lite löst och reste sig upp, samt sträckte ut handen åt mig så att hon kunde hjälpa mig upp. När vi satt i bilen på väg till sjukhuset ringde min mobil, och utan att kolla vem det var svarade jag. ”Hallå.” Jag kunde höra både Liam och Adriana i andra änden, men det var Justin röst jag hörde mest. ”Gumman, vart är du?” Även om jag inte kunde se honom, så hörde jag på honom att han hade ett leende på läpparna. ”Jag är på väg till sjukhuset, och innan du avbryter mig så ska jag muta läkaren att ta bort gipset.” Han skrattade till, och vad jag hörde så satte han sig ned i vad jag tror var en sackosäck. ”Okej, vill du att jag ska komma?” Jag skakade på huvudet, och glömde bort att han inte kunde se mig. ”Nej, det behöver du inte, Alessa är med mig, och kommer inte lämna min sida.” Vi avslutade samtalet efter lite gullande, vilket gav mig ett leende på läpparna.

Efter mycket om och men i receptionen gick tanten till slut med på att ge mig en tid hos doktorn, så jag och Alessa knallade till väntrummet och väntade med spänning på att doktorn skulle ropa upp mitt namn. Det gick en timme, och sedan en halvtimme efter det kom han ut. ”Clarissa Jones.” Både jag och Alessa reste oss, och gick mot honom. ”Dr. Spike” Han hälsade glatt, även fast jag hade vart en böld i röven enligt tanten i receptionen. Vi gick tillsammans alla tre till ett undersökningsrum, och jag fick sätta mig på britsen, samtidigt som han slog upp min journal på datorn. ”Så du vill ta bort gipset, hörde jag?” Med ett leende på läpparna snurrade han runt på stolen och bländade av ett kritvitt leende. ”Ja, det skulle sitta ganska bra.” Jag log tillbaka även om jag inte var på det humöret. ”Folk behandlar henne som en handikappad, och det ska dem sluta med.” Alessa fyllde i, det jag minst av allt ville att doktorn skulle höra. ”Det låter jobbigt. Vi ska se vad vi kan göra.” Han snurrade tillbaka till datorn, och fyllde i massa fält sedan snurrade han snabbt tillbaka till mig. ”Jag ska hjälpa dig, du skulle egentligen ha tagit bort det i morgon, men vi gör ett undantag. Jag hjälper dig idag.” Jag kunde inte känna mer glädje än jag gjorde just då, vilket var underbart.

•

”Det första jag ska göra när jag kommer hem är att hoppa in i duschen, skrubba mitt äckliga ben, och raka av björnpälsen.” Alessa skrattade åt mig samtidigt som hon svängde in på vår gata. Alla bilar var borta förutom vår, så Justin var nog troligen hemma tillsammans med våra tre busfrön, även om Jamie kanske inte kunde busa så mycket, men ändå. ”Vill du följa med in på en kopp kaffe eller?” Hon bromsade in och stannade bilen. ”Nej, jag måste hem. Klarar du dig, eller vill du ha hjälp in?” Hon lipade lite fult mot mig, vilket fick mig att börja skratta. ”Nej tack. Nu ska jag väl ändå klara mig. Måste mjuka upp fotleden lite bara, den är ganska stel." Återigen skrattade hon, och det var så skönt att se henne le. Vilket jag själv också gjorde, jag log, för första gången på bra länge. ”Vi kanske kan ta barnen till parken imorgon?” ”Det låter som en strålande idé. Hör av dig imorgon när du vaknat och är klar.” Jag klev ur bilen och kunde skymta Justin i köket. För vad jag såg stod han och gräddade pannkakor för fulla muggar.

Lite tjafs mellan Clar och Justin kanske för dem, om det ens går, ännu närmare varandra. :) ♥ Kommentera.

”Det händer så mycket i mitt liv just nu, så jag vet egentligen inte ens vart jag ska börja. Att springa omkring med ett gips kring benet är inte det enklaste, men jag gör det bästa av situationen. Det ska bort imorgon, så jag hoppas att allt har läkt precis som det ska. Så jag slipper allt detta. Det är jobbigt som fan då man har tre underbara barn, som faktiskt hjälper mig så mycket dem kan, men sen finns det andra dagar då dem inte gör annat än bråkar. Liam och Adriana har hamnat i någon svacka där dem gillar att reta gallfeber på varandra. Jag kan förstå det, i 5 år har dem hållit ihop, så det är väl på tiden att dem ryker ihop. Jag älskar mina barn, över allt annat på hela jorden, inte ens min kärlek till Justin når så högt, men han kommer inte långt under deras. Det är på grund av honom jag är där jag är idag, och det är tack vare honom jag har två underbara barn, Liam har jag Alex att tacka, även om det känns lite fel då han faktiskt våldtog mig.

Justin är min stora kärlek. Och under tiden jag sitter och skriver detta glittrar min fina ring på min vänstra hand. Han är allt jag någonsin drömt om, och tro mig, jag drömmer om honom, trots att han ligger bredvid mig dem flesta nätterna. Alla drömmar består av hans underbart vackra ord, kyssar och hans magiska beröring. Vi har varit tillsammans i mer eller mindre 6 år, och alla gånger han bara kollar på mig, slår mitt hjärta i otakt, han får mig att rysa, han gör mig glad. Riktigt glad faktiskt. Han ligger btw bredvid mig och sover för tillfället. Han var i studion till klockan var runt 2-3 någon gång inatt. Han kunde inte ge sig fören saker och ting stod rätt till, även fast jag var in och lockade med både det ena och det andra.

Som ni alla kanske förstår har vi flyttat nu, vi bor i vårt drömhus i underbara Stratford, och barnen leker på vår gård tillsammans med sina vänner, Jazzy är här så ofta hon får, vilket är jämt. Eller så ofta Jeremy orkar köra henne, då vi bor en bit från deras hem. Liam går i skola, och han trivs, vilket är så sjukt underbart att höra. Adriana har inte börjat än, men hon ska få börja sedan då hon blir 6, då hon kan börja på lekis. Hon är ändå så pappig, så det får han ta hand om sedan, då det blir dags. Liam och Jazzy hamnade i samma klass, vilket egentligen var vårt enda krav, då jag verkligen ville att han skulle trivas i skolan, och han är riktigt glad när han kommer hem efter en dag av undervisning. Justin har byggt sin egen studio i huset, i ett ljudisolerat rum. Där det är strikt barnförbjudet att befinna sig i. Inte ens jag får gå in där utan att han är med, han tror inte att jag kan hålla fingrarna borta från alla knappar. Jag kan kanske förstå honom, då jag är en sådan människa som pillar på allt.

Justin har adopterat Liam, alla papper är klara och Liam är nu Justins son. Han säger pappa till Justin dagligen, det var absolut ovant i början att höra honom säga det, då det bara hände ett fåtal gånger, speciellt då jag och Justin hade en livlig diskussion som han kom mitt emellan i. Det är underbart att höra honom säga det, vi är en familj, och Liam är absolut min lilla älskling, även om han växer mer och mer för varje dag. Liam ville behålla sitt efternamn, men valde att sätta Bieber efteråt, så han heter Liam Jones Bieber. Jag gillar ändå att han valde att ha kvar vårt efternamn. Någon i vår familj kan föra det vidare, och han kommer få fler tjejer när han blir äldre tackvare Bieber. En sak vet jag i alla fall säkert, och det är att Liam mot alla odds kommer skydda sin syster oavsett vad som händer, och det är ingen mindre än Justin överlycklig över. Han har alltid velat ha en son före en dotter, vilket just skulle ge honom den sömnen på nätterna. Liam kommer alltid skydda henne. Speciellt mot alla odrägliga killar som finns, och som vill åt henne.

Detta inlägg blev mycket längre än alla andra som jag skrivit, men det kan bero på att det har hänt en hel sedan sist. Det är snart dags att börja planera bröllopet på riktigt, vilket jag kommer göra med mina bästa vänner. Tro det eller ej, men Jen finns vid min sida igen, vi pratar så ofta vi kan i telefon, även om det är en liten tidsskillnad mellan oss. Hon är i alla fall en av dem som kommer hjälpa mig, tillsammans med Alessa. Det känns så otroligt skönt att vara tillbaka på det enda stället jag kan kalla mitt hem, och ha henne vid min sida.

Nej, nu ska jag ta och väcka Justin, han kan inte sova bort hela dagen. Då kommer han inte kunna sova under natten. Frågan är bara hur jag ska väcka honom. Om jag ska vara en snäll och underbar flickvän, eller om jag ska vara en jobbig? Jag vet inte riktigt, det är sådant som visar sig.

”CLARISSA, va fan.” Justin satte sig käpprätt upp i sängen med dyngsura kläder. Oops, my bad! Han började tillslut skratta när han hade svalt chocken. ”Sorry, inte meningen. Jag halkade med vattenglaset.” Jag kunde inte hålla mig för skratt, men jag fick sota för det när han slet tag i mig och tryckte mig hårt mot sitt bröst så det resulterade i att jag också blev blöt. Min tröja sög åt sig all vatten kändes det som, och jag kom på att jag hade en vit t-shirt när det var försent, den hade redan sugit åt sig, och blev genomskinig. ”Nu var du elak.” Jag tryckte ned mitt huvud i bröstet på honom, för att jag inte skulle börja skratta. Vi två kunde verkligen vara som två barn, och att vi sedan hade tre barn var ibland otroligt med tanke på att vi var som sådana själva. ”Tack för duschen, älskling.” Han kysste min hjässa, vilket fick mig att le, och mitt hjärta att hoppa över ett slag.

•

”LIAM, kom ut på baksidan så skatar vi lite.” Justin var den som var mest lyrisk över att det redan fans en liten ramp på baksidan av huset. Liam brydde sig den första vecka, då han praktiskt taget bodde där, men sedan blev återigen Jazzy mer intressant än den. Så nu är det Justin som håller till där, och försöker få Liam att göra honom sällskap hela tiden, vilket inte brukar gå så bra, men nu var det annorlunda. ”Okej, kommer. Ska bara kasta in min väska på mitt rum.” Deras ljudnivå mot varandra var absolut inte att leka med om man ville ha hörseln kvar. Jag satt på altanen tillsammans med Adriana och Jamie, hon satt och målade i en ny målarbok som hon fick från Diane och Bruce, med massa olika prinsessor från alla Disney filmer. ”Mamma, kan inte du måla en?” Hon gav mig en penna och sköt över blocket till mig. ”Klart jag kan.” Hon hade redan valt ut en bild jag skulle måla, och det var en bild med Askungen tillsammans med alla råttor, och hennes vackra klänning till balen på slottet. ”Vad fint du målar.” Hon satt bredvid mig, och lutade sitt huvud mot min arm, samtidigt som hon då och då pussade Jamie på huvudet.

”Pappa, gör om detta.” Liam var helt lyrisk i rampen, och han försökte hela tiden utklassa Justin, men det gick inte för han klarade tydligen av allt. ”Haha, jag kan. Kan du göra detta?” Deras lilla tävling fortsatte, och jag väntade bara på att någon av dem skulle bryta antingen en arm eller ett ben, men det hände inte just den gången, då dem gav upp innan olyckan var framme. Tillsammans gick vi alla in och började med maten. ”Liam gubben, kan du öppna dörren?” Det ringde på den, men det var tydligen bara jag som hörde det. Han sprang genast dit, och ett tjut utlöstes i hallen, vilket fick både mig och Justin att reagera. Liam kom tillbaka in i köket med både Jazzy, Jeremy och Diane samt Bruce efter sig. ”Mamma, du får nog göra mer mat.” Det kunde dem skriva upp.

Får se om det kommer något mer idag. Sedan vill jag be om ursäkt för att jag hoppade så, men hade total idétorka. =/ Inget ville bli bra som jag skrev, men blev hyfsat nöjd med detta. ♥ Kommentera.

Mitt hjärta slog i tvåhundra, det kändes som att hela mitt liv rann genom mina fingrar. Jag förklarade för mamma att jag hade druckit, vilket hon inte blev glad över, men orkade inte bråka med mig just då. Hon hämtade upp mig innan hon åkte till akuten, så när vi var där hoppade jag ur bilen innan hon stannade och sprang in. Liam och Adriana var fortfarande med pappa, och han visste vad som hade hänt, men sa inget till dem. ”Clarissa Jones.” Var det enda jag sa i receptionen. Hon såg direkt att det var jag. ”Hon är på operation, men du kan få vänta i väntrummet.” Hon pekade bort mot några stolar och jag gick dit, med mitt hjärta i halsgropen. Mamma kom in och satte sig ned bredvid mig. ”Allt kommer gå bra.”

Det var två jobbiga timmar. Tills en doktor kom emot oss, det var precis som att någon hade tvingat mig gå på plankan med vikter runt fötterna, som sedan skulle göra att jag inte skulle kunna ta mig upp ur vattnet. ”Justin? Du får besöka henne nu. Rum 254. Din son finns också där inne.” Utan att tveka sprang jag förbi honom och in på hennes rum, hon låg där i sängen, så vacker. Det var nästan så att jag glömde bort Jamie, tills han gjorde ett ljud ifrån sig. Han hade klarat sig helt utan skador, så jag plockade upp honom ur sängen och gosade med honom. Hon hade ett brutet ben, och en ganska kraftig hjärnskakning. Mamma kom in och satte sig bredvid mig. ”Hur är det med henne?” Jamie log när han hörde mammas röst, vilket fick mig att le. ”Hon sover, men hon mår bra.”

Jag satt vid hennes sida hela tiden, medan mamma lokaliserade vart vår bil fanns, där Jamies skötväska fanns, eftersom att ingen hade tänkt på den då hon hade blivit påkörd i sidan av en annan bil, i samma storlek som vår. Att hon över huvud taget klarade sig är ett under, med tanke på att hon fick ta hela smällen. Jamie satt på andra sidan, och klarade sig galant. Mamma kom tillbaka in i rummet och satte sig ned, för att sedan blanda ordning välling, då Clar inte kunde ge honom något. Hon låg där i sängen med ett stort gips kring foten och en bit upp på benet, allt kändes så overkligt, det var som att det var taget ut en film. Jag trodde att alla våra motgångar var bortblåsta, men tydligen inte. Mamma tog Jamie och matade honom samtidigt som jag satte mig vid Clarissas sida, och tog hennes hand.

”Gumman, jag älskar dig.” Hennes pekfinger fladdrade till, och hon började smått röra på sig. Med en enkel gest som att hennes ögon öppnade sig, försvann all min rädsla i kroppen. Hennes vackra isblåa ögon tittade rakt in i mina, och det var precis som att hon såg igenom mig, såg min rädsla jag tidigare haft. ”Hur mår jag?” Ett litet leende växte på hennes läppar, och det var först då jag insåg att hon faktiskt var vaken, och att hon mådde bra. ”Du har en kraftig hjärnskakning, och ett brutet ben. Jamie klarade sig utan skador.” Hon lyfte min sin hand med min i och kysste min baksida. ”Förlåt.” En ensam tår lämnade hennes öga, och rann efter hennes kind. Jag såg på henne att hon led, men hon gjorde allt för att jag inte skulle se det. ”För vad?” Hon vände bort huvudet ifrån mig. ”För att jag åkte. Hade jag aldrig gjort det hade det inte hänt.” Jag vek tillbaka hennes huvud och kollade på henne. ”Hey, hey, lugna ned dig. Det är inte ditt fel. Ni överlevde, det är huvudsaken.”

•

När Clarissa blev utskriven från sjukhuset på lördags morgonen åkte vi direkt hem till mormor och morfar. Dem hade varit så oroliga att dem inte kunde sova överhuvudtaget. ”Lilla gumman. Hur är det med dig?” Clar hade fått med sig ett par kryckor från sjukhuset, som hon numera hoppade omkring på. Vilket tröttade ut henne riktigt ordentligt. ”Det är bra med mig, önska bara jag slapp detta gips.” Jag lyfte upp henne och bar in henne i soffan. ”Tack min prins.” En kyss fick jag som betalning, vilket var bra. ”Så lite så, min vackra prinsessa.” Hon fnissade till och placerade en kudde i ansiktet på sig själv. Jag skrattade bara åt henne och gick ut i köket, där mamma och mormor befann sig.

”Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.” Mamma satt med Jamie i famnen, hon kollade hela tiden på honom som att hon var rädd att han skulle försvinna. ”Jag såg allt, det var i den där korsningen.” Mamma pekade ut mot gatan för att visa mig platsen, så jag kollade ut, och det var fullt med folk, som placerade massa saker på sidan av vägen. Mina fans, mina vänner, min familj, dem ger mig så mycket, och jag kan inte ens ge hälften av det tillbaka till dem. Jag älskar dem, och jag kommer alltid att göra det. Jag slog mig ned vid bordet igen, och mormor satte sig ned bredvid. ”Hur mår du gubben, du ser helt färdig ut, gå och lägg dig. Ta med dig Clarissa upp och lägg er i vår säng.” Jag gjorde som mormor sa, och gick ut i vardagsrummet där Clar låg och halvsov med benet högt och tv på. ”Baby, vi går upp och lägger oss.” Hons träckte sina armar mot mig, och jag lyfte upp henne för att bära upp henne till övervåningen.

”Jag är så sjukt glad att du mår bra. Helt ärligt vet jag inte vad jag hade gjort utan dig.” Hon låg med ryggen mot mig, och jag med armarna om henne. Det kändes som att detta var vår andra chans, precis som att Gud gav mig ett tecken om att jag faktiskt ska ta vara på henne, att han var trött på mitt fjantande. Jag kysste henne på axeln, och hon flyttade sig så gott hon kunde ännu närmare min kropp. ”Jag mår dåligt av bara tanken av att jag kan ha lämnat dig ensam tillsammans med Liam och Adriana. Bara tanken av att Jamie hade kunnat skadas.” Jag hyschade henne, just för att hon fanns vid min sida, tillsammans med Jamie. Hon levde, och skulle fortsätta med det. ”Jag älskar dig, oavsett vad som händer. Vi ska gifta oss snart, när vi flyger tillbaka till Atlanta ska vi skriva papper på Liam, och sedan ska vi packa. Vi ska göra allt tillsammans.” Hon log lite, vilket jag kunde skymta då hennes kinder drog sig uppåt.

Både jag och Clarissa somnade tätt omslingrandes med varandra. Jag drömde en underbar dröm om henne, något i stil med att hon faktiskt fanns vid min sida jämt, att hon och jag inte gick att skilja på. När jag vaknade satt hon upp i sängen med Jamie i famnen, hon matade honom. Det var så vackert att se mor och son tillsammans på det sättet. Jag hasade mig upp så jag satt bredvid henne. Hon log bara mot mig, men sa inget, hennes ögon sa saker så det räckte. Jag pressade mina läppar mot hennes, och hon besvarade kyssen med styrka och kärlek. Hon sände elektriska impulser genom min kropp, det var precis som att hon var laddad med flera tusen volt. ”Mamma, pappa?” Både Adriana och Liam kom inspringandes i sovrummet och kastade sig båda i sängen. Dem tänkte kasta sig över Clarissa men såg att hon höll i Jamie så dem slängde sig över mig istället.

”Mamma hur mår du?” Liam satt bredvid Clar och smekte lillebror över huvudet, samt lät Jamie hålla honom i handen. ”Jag mår bra, är lite skakig bara.” Liam kramade om henne, vilket fick henne att fälla några tårar, inte så allvarligt, men dem fanns ändå där. Det gjorde ont i mig att se henne ledsen, men samtidigt försvann den smärtan när jag såg hur mycket hon älskade Liam, och hur mycket han faktisk uppskattar sin mamma. Trots alla motgångar hon faktiskt haft i livet. Adriana satt i mitt knä, och tittade på samma sak som jag, kärlek från en mor till två söner.

”Orkar du verkligen åka på kalas?” Clarissa hade tagit sig ned från sovrummet utan min hjälp då hon var envis om att klara det själv. ”Klart jag gör.” Hon lät arg, precis som att jag borde ha förstått vad hon tänkte och kände. ”Förlåt. Jag vill bara ditt bästa.” Hon fnös åt mig. ”Men du beter dig precis som att jag är döende, jag lever, har ett brutet ben, inget mer. Snälla. Jag vet att du vill väl, men det känns som att du tror jag ska dö när som helst.” Hon satte sig ned i mitt knä. ”Jag är livrädd för det. Jag är rädd för att du en dag ska vara borta.” Jag kände på min röst och i min kropp att tårarna inte var långt borta, men jag gjorde allt för att dem skulle hållas inne. Hon skulle inte få se mig ledsen och rädd, även om hon många gånger tidigare hade gjort det, men ändå. ”Älskling, jag kommer inte lämna dig. Aldrig.” Hon smekte mig över kinden och kysste mig.

Efterlängtat kan jag tro, sorry för det. Har haft fullt upp hela dagen med trasiga bilar, och skit. ^^ Men här är det iallafall. :) Läs och njut. ^ Återigen har min rygg pajat så vet ej när nästa kommer. =/

”HAR NI KÖPT ETT HUS?” Både min mamma och Erica skrek i munnen på varandra. Av deras ton och decibel tyckte dem inte att det var en sådan bra idé tydligen. Pappa hade tagit med sig Liam och Adriana till badhuset för att dem skulle få bada lite. Så jag och Clarissa åkte till mormor och morfar, men dem var inte hemma, utan det var min mamma och Erica som var där. ”Ja, det har vi.” Jag stod på mig, mot mamma, medan Clarissas mamma bara glodde på henne. Det var nästan så att hon ville pilla ut hennes ögon med sina bara händer. ”Vi vill flytta hem. Jag vill att mina barn ska växa upp på en grön gräsmatta och med vänner omkring sig.” Erica kollade tillslut förstående på henne. Tillslut lugnade dem ned sig båda två, och vi satte oss ned i vardagsrummet och pratade om saken.

När vi hade suttit där ett tag ringde min mobil, och på skärmen lyste Chaz namn. ”Hey man.” Han skrattade till. ”Tjena. Vad gör du?” Jag kollade på Clarissa och gav henne en svag puss på munnen för att sedan lämna rummet. ”Säg inte att du just kysste bruden, i örat på mig?” Han lät helt förkrossad, så jag började skratta. ”Jag är hos mormor, vad gör du själv?” Han suckade, troligen för att jag bytte ämne på en gång. ”Tänkte höra med dig, om du vill spendera lite tid med oss grabbar, som på gamla dagar. Vi tänkte lira lite biljard och snacka skit.” Jag kollade tillbaka in på Clarissa, som faktiskt såg ut att trivas, hon satt helt avslappnad, hon hade bara en liten trollunge att ta hand om, och hon kunde vara sig själv för en stund. ”Det låter lockande, hemma hos Ryan eller?” ”Japp, ses där om 30 minuter.” Jag hann inte ens svara innan han klickade mig, troligen för att jag inte skulle hinna säga nej.

Jag stod kvar i köket ett tag, men tittade hela tiden på Clar, hur hon strålade, tillsammans med Jamie i famnen. Jag såg verkligen hur det lyste om henne, och hur hon älskade honom. När hon tillslut lät sina ögon vila på mig vinkade jag henne till mig, och hon la Jamie i mammas famn och kom in i köket. ”Vad är det? Har det hänt något?” Hon såg så harmonisk ut, så vacker. Vilket hon alltid är, men ändå. Hon la huvudet på sned och kollade på mig. ”Nej, Chaz ringde och frågade om jag ville hänga med honom och Ryan.” ”Klart du ska. Herregud, frågar du mig om du får dödar jag dig.” Hon log lite, och kysste mig på kinden. ”Hey, är det vad man får?” Ännu en gång spred sig ett leende på hennes läppar och hon kom närmare mig, precis så att våra läppar rörde vid varandra. Jag kände hungern inom mig växa, och hur gärna jag ville radera avståndet mellan oss, och pressa mina läppar mot hennes i en passionerad kyss. Men varje gång jag gjorde en ansats till det backade hon undan och log mot mig. ”Du vet att jag älskar dig va?” När hon sa något kittlade det i min mage, just för att hennes läppar rörde vid mina ytterst lite. ”Klart jag gör, jag älskar dig med.” Hon raderade avståndet mellan oss och kysste mig.

•

”BOOOOOMM… Haha, du förlora igen. Hur är det möjligt?” Ryan ställde sig upp och skrek rakt ut, samt pekade på mig, som mycket riktigt förlorade för typ 6:e gången i rad. ”Du har tur grabben, inget allvarligt, jag är snart tillbaka.” Chaz satt och skrattade åt oss, då han precis hade förlorat mot mig, men det var Ryan som vann hela tiden. ”Hur orkar ni?” Chaz pekade på både mig och Ryan. ”Ni? Du får gärna kalla han för han.” Jag pekade på Ryan, och började skratta. Det var ju ändå han som höll på med sina utbrott. ”Okejdå, hur orkar du?” Ryan slog sig ned i soffan och fifflade med sitt lag, då vi lirade fotboll mot varandra. ”Jadu, för mycket Redbull. Ey Cahz, greppa dosan, du och Justin i samma lag, så slipper han förlora hela tiden.” Både jag och Chaz kollade på honom, och sedan på popcornsskålen på bordet. Samma tanke slog oss, men jag hann före. Jag greppade tag om den och vände den upp och ned över Ryan. Två sekunder tog det innan han riktigt uppfattade vad det var som hände. ”VA FAN GÖR DU?” Jag och Chaz kastade oss på golvet samtidigt som Ryan ställde sig upp och sopade av sig alla popcorn.

Alessa hade tagit med sig Drew till Clar så dem fick spendera lite tid tillsammans. Jag förstår inte hur Clar har klarat av att bo i Atlanta under tiden som inte jag fanns vid hennes sida, hon hade ingen. Därför tycker jag att det är bra att vi flyttar tillbaka, så hon får Alessa att umgås med. ”Vad tänker du på?” Chaz knäppte med fingrarna framför mig, och det var först då jag insåg att jag satt med Redbull burken precis vid munnen, men gjorde inget. ”Djupa funderingar.” Han skrattade till. ”Clarissa, kan tankarna heta så?” Han flirtade till det och slog till mig på axeln. ”På tal om henne grabbar..” ”ÄR HON MED BARN?” Båda skrek i munnen på varandra, och jag kunde inte undgå att börja skratta. ”Nej, nej, nej. Lugna ned er. Vi ska flytta tillbaka hit. Vi har köpt hus idag.” Båda två satt med öppen mun och stirrade på mig. ”Kul skämt grabben, har du några fler på lagret eller?” Ryan var den första som kom på sig med att glo. ”Det är sant, kolla här.” Jag plockade upp nycklarna ur fickan, och kastade över dem till Chaz. Han inspekterade den precis som att han aldrig sett en sådan nyckel innan.

”Om inte du sätter den där kulan nu, kommer jag skratta tills jag dör.” Vi hade gått över till att spela biljard mot varandra, Ryan och Chaz var inne i en match, och Chaz hade en kula kvar, så Ryan passade på att ge Chaz ett ultimatum, antingen skulle han sätta den och vinna, eller så skulle Ryan skratta ihjäl sig. Kulan låg nämligen 3 cm från hålet. ”Ge dig nu, va tyst.” Chaz sa ifrån, och började vifta med biljardkön han hade i handen. ”Hey, lugn.” Chaz tog god tid på sig, men tillslut stötte han till den vita som lätt som en plätt såg till så att den oranga åkte ned där den skulle. ”Yes. Så ska det se ut.” Han studsade omkring, samtidigt som både jag och Ryan insåg att det var hans första vinst, av typ 5-6 spelade matcher.

”Vill ni ha en öl?” Ryan kom tillbaka från ett telefonsamtal med tre öl i handen. ”Ja, ge hit.” Chaz sträckte sig efter en på en gång, så jag kunde inte känna mig sämre. ”Okej, jag med.” Vi slog oss ned i soffan och i ett svep hade Chaz dragit i sig ölen. ”Du och Sammie, när blev ni tillsammans?” Han började skruva på sig, vilket betydde att han inte gillade dit samtalet var på väg. ”Vi blev tillsammans i februari, så mer än ett halv år har vi varit tillsammans i alla fall.” Han såg stolt ut, precis som att han också hade lyckats med något. ”Fan va kul. Ni passar så sjukt bra ihop.” Han nickade, och jag drack ur flaskan, för att sedan slå ned den i bordet.

Efter några timmar hade vi fått i oss en hel del, vilket senare skulle resultera i att Clarissa var tvungen att hämta mig, och jag har ingen aning om hur hon kommer reagera. Fast å andra sidan händer det inte ofta att det blir såhär, och jag är vuxen, jag borde få göra vad jag vill. Min mobil började ringa och det var mamma som ringde. Jag svarade inte, vilket resulterade i att hon ringde en gång till, och ännu en gång. Så tillslut svarade jag. ”Ja?” Hon grät. Vilket skrämde upp mig till max. ”Vad är det som har hänt? Gråter du?” Hon tog ett djupt andetag, och slappnade av lite. ”Clarissa och Jamie har varit med i en bilolycka, du måste komma.”

Att se sina barn växa och gro till egna individer är det bästa som finns, speciellt Adriana. Hon är något av en egen sort, hon är så liten i ålder och kropp, men i skallen är hon precis som både mig och Justin. Jag förstår inte, hon älskar att leka, men när det kommer till att jag och Justin behöver prata ifred, då ska hon vara med och föra sin talan. Ibland är det ganska kul faktiskt, men det finns stunder då man inte vill annat än att kasta in henne på rummet. Men under hennes dag fick hon vara hur vuxen hon ville, jag ville bara att hon skulle minnas den dagen, som en bra dag. Tillsammans satt vi alla ute på baksidan av huset, Adriana hade hörnet som sin plats då hon skulle få plats med både tårta och sina armbågar. Hon har en tendens att sitta med armbågarna på bordet, så ingen får plats bredvid henne.

Diane hade bakat jätte mycket gott, både olika kakor och bullar. Så det fanns jätte mycket gott på bordet. ”Hey Justin. Minns du när jag och Ryan gömde ditt pass så att du inte kunde åka från Stratford?” Chaz satt på andra sidan bordet, och ropade på Justin, vilket gjorde att alla vände sin uppmärksamhet till Chaz, och fick lyssna på ännu en av deras historier. Att dem tre grabbarna har varit med om så mycket sjuka och roliga saker tillsammans är faktiskt inte så svårt att förstå när man ser på dem tre. Det lyser elakheter och skoj i deras ögon. ”Vem kan glömma det? Jag fick panik, och höll på att missa flygplanet.” Vi alla skrattade och hade riktigt roligt.

”Jag vill prova cykeln.” När vi hade fikat ville Adriana prova sin nya cykel, så det var bara att sätta på henne hjälmen och gå ut på gatan med henne. Både jag och Justin fruktade vad som väntade utanför, vi visste båda två att paparazzi hade slagit sig till ro, för att kanske få sig en glimt av honom. ”Är du säker? Det kommer bli kaos.” Jag kollade på Justin som stod en bit ifrån mig. ”Det är hennes dag, hon vill ju så gärna.” Han nickade lite lätt och kysste mig i pannan. ”Okej, men vi gör det tillsammans. Jag vill också vara med.” Alla satte på sig sina skor och gick ut på framsidan, och som vi båda hade förväntat oss, var det fullt med paparazzi. Dem visste nog egentligen inte vart dem skulle titta, eller vart dem skulle ta sin bild, eftersom att det inte bara var Justin som var med, hela hans familj, och alla hans vänner.

•

”Mamma, jag är jätte trött.” Adriana la sig ned raklång på golvet när vi på kvällen kom tillbaka till hotellrummet. Liam skulle sova hemma hos Jeremy ännu en natt, så han åkte med honom från Diane. Jamie hade varit kalasets höjdpunkt, så Adriana blev lite ledsen, men det gick över när jag förklarade för henne att hon hade varit höjdpunkten när hon var minst. ”Du får gå och lägga dig om du vill.” Ett klädesplagg landade på golvet för varje steg hon tog, så hon lämnade verkligen en väg för sig om vart hon hade gått någonstans. Både jag och Justin kollade på henne, hon var nästintill radiostyrd, bortsett att hon inte hade alkohol i kroppen. Helt ärligt tror jag att hon somnade innan hon la huvudet på kudden, för hon hade inte täcket på sig, när jag kollade in till henne. Det var nog inte så konstigt att hon var trött, eftersom att hon hade hållit på nonstop från 9 på morgonen till runt 10 på kvällen.

”En lyckad dag, tycker du inte?” Justin slog sig ned i soffan precis som att han inte setat på hela dagen, och la upp fötterna på bordet. Jamie låg och sov i stolen, så han fick ligga kvar där tills han hade vaknat. Jag satte mig ned i fåtöljen bredvid Justin, men han nöjde sig inte med det, utan sträckte ut armarna efter mig. ”Kom hit med dig.” Han såg sårad ut, men jag visste att han bara gjorde sig till, så att jag inte skulle säga nej. Jag flyttade mig, och la mig ned mot hans bröstkorg. Han drog mig om möjligt närmare sig, och höll ett stadigt tag om min kropp. ”Vår lilla prinsessa har fyllt 5 år, förstår du vad tiden går?” Jag tänkte tillbaka på den dagen då hon föddes, Justin tittade knappt på mig då, och enda anledningen till att jag lever idag är för att han fanns vid min sida. ”Förstår du hur många år vi har varit tillsammans? Bortsett från dem där fjuttiga månaderna ifrån varandra.” Han lyfte upp mitt huvud och tittade på mig, precis som att han letade efter något. ”Jag kommer aldrig lämna din sida igen.” Han pressade sina läppar mot mina och hela världen försvann runt om oss.

”Vill du flytta tillbaka hit?” Vi låg båda två under täcket och höll om varandra, samt kollade på någon gammal Bond film som gick på tv:n. ”Ja, det vill jag. Jag vill att Liam ska ha Jazzy runt sig, och jag vill att Adriana ska växa upp på samma plats som hennes pappa.” Han strök mig över ryggen, samtidigt som jag ritade mönster på hans mage. ”Vi har vår familj, och våra vänner här. Din mamma och min mamma kommer säkert flytta efter oss. Eller så stannar dem två kvar, eftersom dem är goda vänner.” Hela vår familj består liksom av vänner, alla är vänner med varandra. Dem ena går inte ens att sära. ”Ska vi kolla om dem har nå hus tillsalu imorgon? För på lördag ska vi hem till Alessa och Ryan.” Jag nickade lite mot honom, men var för trött för att svara. Han kysste min panna, innan jag la mig ordentligt, och somnade.

•

”Pappa, vad gör vi här?” Liam och Justin gick en bit framför mig och Adriana, Justin hade Jamie i famnen, då han var vaken. Jag kunde höra hut dem två pratade med varandra, och en elektrisk stöt gick igenom min kropp varje gång jag hörde Liam säga pappa till Justin. Vi kanske kunde bli en riktig familj en vacker dag. ”Vi ska flytta tillbaka till Stratford, vill du det?” Liam stirrade på Justin vilket fick mig att se glimten i ögonen på honom. ”Om jag vill. Får jag börja i skolan då? Och gå i samma klass som Jazzy?” Liam lät lyrisk, man såg på honom att han ville hoppa och göra volter, men han gjorde allt för att inte verka för glad. Adriana gick bredvid mig, med sin hand i min. Huset vi kollade på var stort nog för vår familj på 5 personer. Alla kunde få ett varsitt rum, och det blev rum över. Det fanns en pool på baksidan, fylld med varmvatten, som gjorde att man även kunde bada på vintern, och en liten skateramp.

När vi hade kollat omkring ett tag, tillsammans med mäklaren tittade Justin på mig. Jag hade ingen aning om vad han ville säga med sina ögon, för den blicken han gav mig hade jag aldrig tidigare sett. ”Vad?” Jag lyfte på ögonbrynen och rynkade pannan samtidigt som han kom emot mig med Jamie fortfarande på armen. ”Jag vill ha det här huset.” Han var rak på sak, vilket jag ville att han skulle vara. ”Och om jag säger nej?” Han log, med hela ansiktet. ”Då köper jag det som en sommarstuga. Nej, men då struntar vi i det.” Han drog in mig i sin famn, och kysste mina läppar. ”Jag vill också ha det.” ”Bra, då skriver vi papper.” Han tog mig i handen och vi gick tillsammans in i köket, där mäklaren satt i ett telefon samtal, men han vinkade ändå in oss, och avslutade samtalet.

”Jaha, då har ni precis blivit husägare i Stratford. Grattis, eller vad man brukar säga.” Justin tog emot nycklarna och snurrade dem mellan fingrarna. Adriana och Liam kom båda springandes. ”Har ni valt rum?” I detta hus fanns det en källare, fast det var bara ett stort rum, som Justin fick bygga hur han ville. En sak visste han att han skulle göra i alla fall och det var en studio. Allt sådant fick han hålla på nederplan. ”Ska vi flytta hit?” Adrianas ögon växte, likt golfbollar. ”Japp, vi flyttar hem igen.” Varken min eller Justins mamma vet om att vi har skaffat oss ett andra hus. Vi funderar på att ha kvar det i Atlanta just för att Justin är Justin Bieber. Lägenheten han har i Los Angeles har han inte använt på flera år, men den finns kvar.

Det blir nog bara ett nu så här på dagen. Nästa kommer någon gång ikväll. Har lite att stå i idag. ♥ Kommentera.

”Ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade år, ja visst ska hon leva, ja visst ska hon leva…” Jag hade beställt upp en tårta till hotellrummet på morgonen, så att Adriana skulle kunna få en tårta på sängen. Hon rörde sig lite i sängen och gäspade sedan stort. Hon blinkade till några gånger så att hennes ögon skulle vänja sig vid ljuset som uppstod av taklampan. ”Grattis gumman.” Clarissa satte sig ned i sängen bredvid henne och strök henne över ryggen med sin lediga hand då hon hade Jamie på den andra. Liam la ned några paket på sängen, och hon slog genast upp ögonen ordentligt. ”Tack.” Jag sträckte fram tårtan så hon skulle kunna blåsa ut dem 5 ljusen som fanns i den. Hon lyckades med alla samtidigt, och hon vet mycket väl att man får önska sig en sak då, vilket hon verkligen gjorde.

Vi satt i hennes stora säng och åt tårta samt kollade när hon öppnade sina paket. Hon var helt lyrisk, och visste att hon skulle få mer under dagen. Av mig och Clar fick hon ett silver armband, som hon så länge har tjatat efter, även om jag tyckt hon varit för liten för ett sådant, men hon fick det, och hon blev hur glad som helst. ”Tack mamma och pappa.” Jag fick mig en stor kram, vilket jag uppskattade till max, hon är min ängel, och jag kommer alltid att behandla henne som en. Hon hoppade över till Clar och gav henne en kram, och fortsatte öppna paket, och denna gång ett från Liam. Jag tror inte att det var han som köpte det, utan det var nog Clar. En jätte fin rosa klänning, men hon hade redan valt ut kläderna hon skulle ha på kalaset senare, så klänningen fick komma till användning vid ett senare tillfälle.

När Adriana var klar med sina paket hoppade Clarissa in i duschen, och Jamie låg och sov. Jag ville så gärna göra henne sällskap, då det absolut inte är många tillfällen under en dag som vi får tillsammans. Jag saknar det, men jag ångrar absolut inte att vi skaffade barn. Jag älskar dem alla. ”Liam, kan inte du kolla till Jamie, en stund?” Han kollade skeptiskt på mig, men gick sedan med på det. ”Okej.” Adriana och Liam satt framför tv och kollade på barnprogram. Jag smög in i badrummet, där jag hörde hur Clarissa stod och sjöng, så det fanns inte en möjlighet att hon hörde mig. Kläderna jag hade på mig föll till golvet och jag klev in i duschen. Hon märkte mig på en gång, och vände sig om för att sedan pressa hela sin kropp mot min. ”Vem har Jamie?” Hon pratade två millimeter från mina läppar, så jag kunde ibland känna dem mot mina. ”Liam har honom.”

Vi stod absolut inte i duschen länge, men vi gjorde det bästa av situationen. Hennes kropp var pressad mot min hela tiden, och jag misstyckte inte. Hennes närhet är egentligen allt jag ber om, och jag kan aldrig få nog av den. Vi klev båda ur duschen och tog varsin handduk. Liam satt så fint med Jamie i famnen när vi kom ut i vardagsrummet. Det var nästan så att man inte ville störa honom, vilket vi inte gjorde heller. Vi gick tillbaka in i sovrummet och klädde på oss, samt fixade till oss ordentligt, så det bara var att ta hand om Adriana och Jamie. ”Kom nu, så ska mamma hjälpa dig med kläderna.” Clar lyfte upp Adriana och tog med henne in på badrummet, det var strikta order om att jag och Liam inte fick komma in och se. För det skulle bli en överraskning när hon var klar.

Under tiden som damerna var på badrummet, passade jag på att byta blöja på Jamie och klä på honom andra kläder än pyjamas. Liam satt fortfarande framför tv:n och var som helt inne i den, det gick inte att få kontakt med honom, så tillslut slog jag av den för honom. ”Vad gör du? Jag kollade faktiskt på det där.” Jag suckade och kastade iväg tv dosan. ”Ja, just därför slog jag av. Du lyssnade ju inte på mig.” ”Vad ville du då?” Jag kastade nya kläder på honom, så han skulle förstå att han skulle byta om från pyjamas till rena och snygga kläder. Han satte på sig dem, men suckade för varje rörelse han gjorde. Adriana och Clarissa kom ut, och det såg absolut inte ut som min dotter, eller min flickvän, men det var dem.

•

”Mormors lilla älskling.” Erica och mamma hade redan anlänt till mormor och morfar, så när Erica fick syn på Adriana blev det kramkalas för hela slanten. Jag kramade om mamma och gick vidare in. Liam hittade direkt morfar och dem smet iväg för att fortsätta bygga på deras olika modeller, det känns bra att dem kommer överens, och att morfar har hittat något han kan dela med någon annan. Clarissa höll mig i handen och bara den beröringen från henne väckte min kropp till liv. Jag kan inte förstå att jag har lämnat henne flera gånger. Hon log mot mig, inte med munnen, men med sina vackra ögon.

Mormor hade bakat en stor tårta som liknade Hello Kitty, vilket gjorde Adriana sjukt glad. Ryan, Alessa och Drew hade kommit så Adriana och Drew höll ihop tills det var fika ännu en gång. Det ringde på dörren, och vi hade en regel, och det var att Adriana skulle öppna dörren och ta emot gästerna. Vilket resulterade att både Chaz, Sammie, pappa och mina småsyskon stod utanför dörren. Adriana blev lika glad varje gång det kom någon. Pappa skickade åt henne ett sjukt stort paket, som knappt han orkade bära, vilket blev enkelt, hon var tvungen att öppna det på plats då hon inte orkade lyfta in det i vardagsrummet. Hon rev och slet i papperet så det flöt smådelar överallt. ”En cykel?” Hon skrek rakt ut av lycka. Pappa hade köpt henne en rosa Hello Kitty cykel. ”Tack farfar.” Hon slängde sig i hans famn, sedan vidare till Jazzy och Jaxon. ”Tack så hemskt mycket.”

Jag och Clar hade slagit ned oss i soffan så alla andra fick ta hand om barnen. Jamie låg tryggt i mammas famn, och Adriana busade med pappa. Liam vet vi ju alla redan vart han är, tillsammans med Jazzy. Clarissa gosade in sig i min famn och drog ett djupt andetag. ”Jag älskar dig.” Viskade hon knappt hörbart mot min bröstkorg. ”Och jag älskar dig.” Svarade jag tillbaka innan jag kysste hennes hjässa. Jag drog mina fingrar över hennes rygg och bara njöt av stunden. Chaz och Ryan kom och satte sig ned bredvid oss, så Clarissa lämnade sin plats och gick ut i köket. Lite irriterad blev jag allt på att dem kom och avbröt den underbara stunden hon och jag hade, att bara få slappna av tillsammans.

”När ska ni ha kalas för Drew?” Adriana och Drew är födda på samma dag, Drew cirka 12 timmar tidigare, men ändå samma dag. ”På lördag. Då kommer både mamma och pappa, samt Alessas föräldrar. Ni är ju såklart välkomna.” Ryan lutade sig tillbaka i soffan och plockade fram sin mobil. ”Hur länge stannar ni föresten?” Chaz kollade på mig, och skrattade. ”Vi åker nog hem om någon vecka, tänkte vi skulle vara här så länge vi kan.” Tre galna tjejer kom in i vardagsrummet och slog sig ned vid oss. Clarissa i mitt knä, Alessa i Ryans och Sammie i Chaz. ”Jag är sjukt glad att du hittat en tjej som står ut med dig.” Chaz kollade på mig men verkade inte gilla mitt skämt, även om Sammie skrattade till. ”Ja, skillnaden mellan dig och mig. Min står ut med mig, det tog flera år för Clarissa att stå ut med dig.” Han hade egentligen en poäng, men jag lät han inte vinna.

Adriana och Drew kom in i vardagsrummet hand i hand. Dem såg så söta ut att jag höll på att börja gråta. Clarissa kollade lyckligt på mig, och kysste sedan mina läppar. ”Hon är så sjukt lik dig, hon kan binda vem som helst med bara hennes personlighet, precis som du.” jag raderade det lilla mellanrummet som fanns mellan oss och pressade återigen mina läppar mot hennes, och lät min tunga glida in i hennes mun. ”Hon har din personlighet. Vem var det som föll för vem?” Hon log mot mig igen. ”Mamma, pappa det är fika nu.”

Har haft fullt upp idag, men här kommer nog ett efterlängtat kapitel. :) ♥ Kommentera.

Vi hade åkt från Jeremy, och Liam blev som planerat kvar där då han ville spendera så mycket tid som möjligt med Jazmyn. Vi åkte till hotellet och packade upp våra väskor samt tog oss en varsin dusch. Adriana ville bada med bubblor, så vi startade jacuzzin och hade i mycket tvål i den så det blev mycket skum. Hon var överlycklig, plaskade omkring precis som att det vore största badhuset hon varit i. ”Mamma kolla.” Jag stod framför spegeln och borstade ut mitt hår, samt drog på mig lite maskara. Jag vände mig om och fick se min lilla flicka med lödder i hela ansiktet förutom ögonen, så dem var det enda man såg. Jag började skratta. ”Du är knäpp.” Justin kom in i badrummet enbart i ett par uppknäppta jeans, och Jamie i famnen, men som vanligt sov han. ”Snälla, klä på dig. Du dödar mig.” Jag kollade tillbaka i spegeln, och kunde se hur han log mot mig i ögonvrån.

När jag tillslut fick upp Adriana, duschade jag av henne, och hängde hennes badrock om henne. Hon brukar alltid vilja sitta still i min famn när hon badat, så hon fick göra likadant denna gång också. Vi satte oss i sängen och hon började vissla, vilket jag aldrig har hört henne göra. ”Vad du är duktig.” Hon tittade på mig och log. ”Tack. Jag har en lös tand föresten.” Hon vickade på en av tänderna i överkäken. ”Låt den sitta tills den lossnar.” Justin la ned Jamie på sängen och drog på sig en gul t-shirt. ”Snygging.” Justin tittade mot mig och blinkade till med ena ögat, vilket fick Adriana att skratta. ”Pappa flirtar med mamma.” Hon sa det som en ramsa, vilket fick både mig och Justin att skratta. Han plockade fram kläder till Adriana, och även om han är en karl, så kan han de där med snyggt. En vit klänning. ”Han behöver inte flirta med mig, han har redan fångat mig.” Hon skrattade lite och skuttade fram till Justin som hjälpte henne på med kläderna.

•

”Clarissa älskling.” Alessa kom springandes mot oss i hallen. ”Hej bästa vän.” Vi kramades ett tag, samtidigt som både Ryan och Justin stod och tittade på oss. När vi släppte varandra flög Alessa över barnstolen och plockade genast upp Jamie. ”Jag vet vad vi ska göra när dem gått sedan.” Hon kollade på Ryan och sedan på Jamie igen. Både jag och Justin började skratta. ”Vi kan gå på en gång?” Alessa spände ögonen i mig, men började genast skratta. Vi gick in tillsammans från hallen och hamnade i vardagsrummet. Adriana och Drew fick en varsin glass och sprang upp på hans rum. Det känns så fruktansvärt skönt att mina barn kommer så bra överens med både Jazzy, Jaxon och Drew.

”Tänker ni aldrig på att flytta tillbaka hit?” Ryan tog en klunk av sitt kaffe och kollade på Justin. Jag vet inte om han har tänkt på det, men jag har, väldigt mycket. Jag vill inget annat än flytta tillbaka, jag vill att mina barn ska få växa upp i underbara Stratford, tillsammans med deras nära och kära, plus att jag saknar alla när jag sitter i Atlanta. ”Jag gör det. Men jag vet inte hur Clarissa känner för det.” Han kollade frågande på mig, precis som att han kunde läsa mig, han sa mina ord jag precis innan hade tänkt. Ibland funderar jag hur han gör, hur han så lätt kan läsa mig. ”Jag vill.” Var allt jag svarade honom, han log, ett bländande vackert leende. Jag älskar hans leende, det är så speciellt, hela hans kropp ler, på ett speciellt sätt. Han tog min hand över bordet, och smekte min handrygg. ”Varför gör ni inte det då? Finns gott om fina hus.” Alessa fortsatte på samma spår som Ryan var inne på. ”Vi får prata mer om det sen.” Justin nickade mot mig och tog sig en kaka.

”Hur kan man vara så liten och så söt, som han är? Har ni kommit på något namn, eller är det fortfarande Junior som gäller?” Ryan satt och gosade med Jamie, men han sov, så egentligen var det inte så mycket gosande. ”Nej, han ska heta, Jamie, Jamie Justin Bieber.” Med ett milt leende vände Ryan tillbaka blicken på lilleman, och pussade honom i pannan. Jag såg på Alessa att hon så gärna ville ha en till liten, hon suktade efter en bebis. ”Det blir kalas på torsdag hemma hos mormor och morfar, Adriana fyller ju år.” Både Alessa och Ryan svarade i mun på varandra att dem självklart skulle komma. Jag tror att Adriana blir glad nog bara av att ha sina nära och kära med sig. Hon fick en stor fest förra året, så både jag och Justin tyckte det skulle duga med ett kalas bara för familj och vänner. Hon tyckte vi hade rätt.

”Justin kan du öppna dörren om du ändå ska till köket?” Alessa ropade på Justin, så han vände från köket och gick till hallen istället. När han hade öppnat blev det ett jävla liv där ifrån, och jag förstod på en gång att det var Chaz som hade kommit. Jag hörde båda två säga att dem saknat varandra och att dem önskade att dem kunde träffas oftare. Efter ett tag av deras babbel kunde jag höra en tjejröst mitt i allt. Chaz kom in i vardagsrummet och Sammie kom tätt efter. ”Chaziiiie, kul att se dig.” Jag reste mig upp från soffan och kramade om honom. ”Ja, visst är det.” Vi skrattade och han slog sig ned i fåtöljen, samtidigt som jag kramade om Sammie. ”Är ni tillsammans?” Jag viskade mot hennes axel, och hon nickade lite och en svag nyans av rodnad spred sig i hennes ansikte. Hon satte sig ned i knä på Chaz, och han la armarna om henne. Dem var så fruktansvärt söta tillsammans, och jag hoppades faktiskt på att dem skulle bli ett par, redan första gången jag träffade dem två tillsammans.

Att spendera tid tillsammans med Alessa är det jag verkligen saknar. Jag saknar att hon och jag kunde göra spontana saker tillsammans. Jag tänker på henne ofta, inte ens Justin vet om det. Det känns verkligen i kroppen när jag är tillbaka i Stratford, tillbaka hemma. Det är det här stället som är mitt hem, kommer nog alltid vara. Jag längtar alltid tillbaka hit då jag kommer tillbaka till Atlanta. Jag stod och tittade ut genom köksfönstret, som utsikten ledde en bit över Stratford då deras hus ligger en bit upp, så man ser. Helt plötsligt kände jag två armar om mig, och hur Justin la sitt huvud på min axel. ”Vad tänker du på gumman?” Jag la mina händer på hans, och vände mitt ansikte mot honom. ”Jag saknar detta ställe, så sjukt mycket. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få flytta tillbaka.” Han smekte mig över magen och kysste mig lätt på kinden, mitt hjärta hoppade över ett slag och en rysning gick längs min ryggrad. ”Vi gör det, vi flyttar hem igen. Jag vill jag med, men det kommer bli dubbelt så mycket flygande för mig, om vi inte bygger en ordentlig studio hemma.” Jag vände mig om och la armarna om hans nacke. ”Vad som helst, bara vi flyttar hem.” Han pressade sina läppar mot mina och kysste mig ömt. ”Förlåt om jag stör, men jag tror Jamie är hungrig.” Han gnällde lite där han låg i Chaz famn, och han hade inte ätit på ett tag så det kunde mycket väl stämma.

Jag gick in i Alessa och Ryans sovrum och satte mig på sängen för att kunna amma Jamie i rätt ställning och utan publik. Även om folk under detta tak har sett tuttar förut, så känns det ändå fel. Det knackade på dörren och jag hörde en tjejröst utanför. ”Får jag komma in?” Alessa sköt upp dörren och bländade av ett kritvitt leende. ”Klart du får.” Henne har jag bytt om framför många gånger, så det kvittade. ”Jag är så avis på dig. Jag vill också ha en liten knodd igen.” Han log drömmande mot mig, och jag förstod att hon verkligen menade det, hon var den som alltid lekte med Liam när han var yngre. ”Det kommer en dag då du också blir gravid igen.” Jag vilade ett tag, och la upp Jamie mot axeln så han skulle få rapa lite. Det kändes konstigt, att sitta på samma sätt en gång till, och bara njuta av att man faktiskt hade tre underbara barn. Jag visste att Liam skulle bli den perfekta storebrodern och aldrig låta något hända varken Adriana eller Jamie.

Tidsinställt. :) Jag sover nog, men för er som är vakna. Vad tycker ni? ♥ Kommentera.

Justin satt kvar med Junior i famnen när jag utan att bryta tystnaden gick in i huset igen, för att gå efter Adriana. Jag hittade henne tillslut inne i vardagsrummet, nerbäddad i soffan. ”Gumman, titta på mig.” Hon grät, vilket jag hade full förståelse för att hon gjorde, men jag ville rätta till felen, även om jag inte kunde ta tillbaka hennes bror. ”Varför mamma?” Jag förstod på en gång att hon inte frågade om det jag sa, utan mer om Theo. ”Jag kunde inte göra något. Jag fick missfall, men du överlevde. Och tack vare din pappa, sitter vi båda två här.” Jag visade henne mitt lilla märke på magen, som bevisade att det var där ifrån hon kom ut. ”Vad är det där?” ”Ett kejsarsnitt, hade inte doktorn gjort det på mig, kanske varken du eller jag hade suttit här.” Hon kröp upp i min famn, och gosade in sig i mitt bröst. ”Förlåt mamma.” Jag strök min fina lilla flicka över ryggen och pussade henne på hjässan. ”Vill du följa med?” Hon nickade utan att kolla upp på mig.

Liam ville inte följa med, så det blev bara jag, Justin, Junior och Adriana. Innan vi åkte till kyrkogården åkte vi förbi en blomaffär för att köpa med oss några röda rosor, och några nya ljus. Jag vet att Diane och Bruce går dit så ofta dem kan för att ta bort massa dött, och byta ljus. Jag älskar dem för det. ”Varför är det så dystert här mamma?” Jag höll henne i handen, samtidigt som jag höll Justin i den andra, det kändes lite konstigt, men ändå hade jag min familj där, synd bara att Liam inte ville med. ”Jag vet inte.” När vi kom fram satte vi oss ned på gräset, och Justin började genast plocka bort alla blommor som hade dött, och bytte ut ljuset i lyktan till ett nytt.

”Hej gubben. Mamma och pappa är här. Men vi har även med oss två till. Den ena är din tvillingsyster, Adriana, och den andra är din lillebror junior. Jag vet, inget riktigt namn, men vi kommer inte på vad han ska heta.” Adriana satt sig i mitt knä. ”Mamma, varför gråter du?” Justin tittade på mig, med tårar i ögonen. ”Jag fick aldrig chansen att träffa honom.” Vi satt där ett tag. Justin torkade mina tårar med sina tummar och kysste min panna lätt. Det var jobbigt att vara där, men det var något vi var tvungna till. Jag ville så gärna ha honom med mig, se honom le, växa och leka precis som Adriana. Jag kan inte låta bli att tänka på att hans död kanske var mitt fel. Sättet jag agerade på under graviditeten. Mina utbrott jag fick på Justin, min stress jag kände i kroppen. Det kunde lika gärna vara mitt fel allt.

Vi åkte tillbaka hem till Diane och Bruce för att hämta Liam, och åka vidare hem till Jeremy. ”Liam kom nu, vi ska åka.” Han kom skuttandes ut i hallen och satte på sig skorna. ”Till Jazzy?” Han var helt extas, vilket bara gjorde mig glad. Att se honom helt exalterad över att få träffa Justins lillasyster, dem två kommer garanterat att bilda något när dem blir äldre, om inte någon av dem hittar en annan. Jag är absolut inte nervös över det, mer glad, jag vet att hon är en toppen tjej, och har hon ens hälften av Justins egenskaper kommer hon bli en underbar flickvän. ”Ja, dit ska vi.” Han sa inte ens hejdå till Diane eller Bruce innan han sprang ut till bilen som Justin satt i. ”Ni ser mer av oss innan vi åker hem.” Diane skrattade. ”Det är okej, han saknar henne, vi förstår det.”

Tiden till pappa satt vi alla tysta i bilen. Adriana lekte lite med Junior, som vi btw måste komma på ett bra namn till. Liam stirrade ut genom fönstret och kunde nog inte vänta längre på att jag skulle svänga upp på pappas uppfart så han fick hoppa ur bilen. Clarissa satt blickstilla i sätet bredvid mig, så jag fattade taget om hennes hand och smekte hennes handrygg, med ett milt leende vred hon huvudet mot mig. Jag kan inte förstå hur hon, för varje dag kan bli vackrare. Hon ändras inte speciellt mycket, men jag älskar henne mer och mer för varje dag som går. Hennes leende smittar av sig på mig direkt, och det är så skönt att se henne le. Jag har sett henne ledsen för många gånger. ”Jag älskar dig.” Hon log, ännu större än innan. Hon kysste min handrygg, och kollade på mig. ”Jag älskar dig också.”

Liam knäppte upp bältet när jag svängde in på pappas gata, så Clar fick ett utbrott. ”Du vet att du inte får knäppa upp bältet innan bilen står still.” Det verkade helt som att han struntade i henne, då han fortsatte stirra ut genom rutan och blicken fastnade på pappas hus. Precis när jag tryckte på bromsen så bilen stannade var Liam ur. Adriana däremot satt kvar fint i bilen och väntade på att någon skulle hjälpa henne. Clar tog med sig hela bilbarnstolen in och jag tog Adriana. Pappa stod i dörren med öppna armar när jag kom fram. ”Du växer och växer, sluta upp med det.” Han skrattade och drog in mig i en kram. ”Klart jag gör, och tänker fortsätta med det tills jag är längre än dig.” Han skrattade till och slog mig löst i ryggen. Tills han fick syn på Clar. Han kramade om henne och tog sedan barnstolen ifrån henne. Paparazzi var som galna utanför pappas hus, men det var inget vi orkade bry oss i riktigt.

”Gud vad liten och söt han är.” Jazzy satt med Junior i sin famn, och tittade stolt över honom. Hon och Liam var dem två som hade koll på honom medan jag och Clarissa tillsammans med pappa fixade fika i köket. Jag litar på båda två att jag kan lämna honom i deras uppsikt. ”Farfar, har du saknat mig?” Adriana kom in i köket, och vi alla vet vad pappa tycker om att bli kallad farfar. ”Hörrudu, skitunge. Vad har jag sagt om det där med farfar? Det får mig att låta gammal.” Clarissa började skratta, så jag kunde inte annat än haka på henne. Hennes underbara skratt får vilken människa som helst att le, och känna sig lycklig i hennes närvaro. Pappa lyfte upp Adriana och började kittla henne, så hon tjöt. Hon har helt klart fått det från sin mamma. ”Vad ska jag säga då? Du är ju min farfar.” Hon lät fundersam. ”Äh, det går väl bra att du säger det då.”

När vi kom tillbaka ut i vardagsrummet satt Liam med Junior i famnen, men skickade över honom till pappa när han satte sig ned. Pappa, precis som Jazzy, kollade stolt ned på honom. Bara det gjorde mig glad. ”Du har verkligen lyckats.” Pappa tittade på mig, där jag satt tillsammans med Clarissa i den enorma fåtöljen min pappa nyligen införskaffat sig, eller jag satt, hon låg ned i mitt knä. ”Nej, inte jag. Vi, har lyckats. Vi har två underbara barn, tillsammans. Och Clarissa har en underbar son. Som jag föresten ska adoptera. Eller hur Liam?” Han sken upp, och nickade mot mig. Han må vara gammal, eller ja, 9 år. Pappa gosade med Junior, men slutade på en gång då han hörde min sista mening. ”Ska du? Det har du inte sagt något om.” Jag himlade med ögonen. ”Ville berätta det öga mot öga.” Han nickade förstående.

Liam och Jazzy försvann in på hennes rum när dem hade fikat klart, och Jaxon kom in genom dörren tillsammans med pappas granne. Han hade tydligen varit och lekt med deras jämnåriga son. ”Kom hit med dig skitunge.” Han sprang rakt in i min famn. ”Jag har saknat dig.” Att höra hans nedstämda röst fick mig att bli tårögd. Det är fruktansvärt att vara ifrån sina syskon, speciellt då man aldrig fanns runt dem när dem var små. Jag har lovat mig själv att jag ska ta mig tid att umgås med mina syskon allt mer. Ju äldre jag blir ju mer fritid har jag, Scooter kan inte styra över mig på samma sätt längre. Jaxon och Adriana försvann in i hans rum, och det var bara jag, Clarissa och pappa kvar, tillsammans med Junior.

”Vad ska han heta? Ni kan inte kalla honom Junior resten av livet.” Både jag och Clarissa började skratta. ”Vi har ingen aning.” Det kanske låter lite fel, vi har haft över 9 månader på oss att bestämma vad han ska heta, men vi har inte kommit på något. Clarissa tittade på mig, precis som att ett ljus tändes i hennes ögon. ”Jamie. Jamie Justin Bieber.” Jag smakade på namnet flera gånger, och det lät bra. Riktigt bra faktiskt. ”Du är min flickvän.” Jag kysste hennes läppar ömt. Från början när jag träffade Clarissa var sådant pinsamt framför pappa, han hade alltid ett litet leende på läpparna som visade att han såg allt, men nu, några år senare, kan jag göra det utan att känna mig dum. ”Och snart din fru.” Hon kollade på ringen på sitt finger, och som vanligt log hon ett underbart leende. Det finns ingen som kan ta min lycka från mig. Jag har 4 underbara barn, dock bara tre i livet, men jag älskar dem alla lika mycket, plus att jag har en underbar flickvän, som trots alla mina misstag och fel jag gjort i livet, håller mig kär.

Ni får ett på kvällen också. ♥ Kommentera.