Mitt hjärta slog i tvåhundra, det kändes som att hela mitt liv rann genom mina fingrar. Jag förklarade för mamma att jag hade druckit, vilket hon inte blev glad över, men orkade inte bråka med mig just då. Hon hämtade upp mig innan hon åkte till akuten, så när vi var där hoppade jag ur bilen innan hon stannade och sprang in. Liam och Adriana var fortfarande med pappa, och han visste vad som hade hänt, men sa inget till dem. ”Clarissa Jones.” Var det enda jag sa i receptionen. Hon såg direkt att det var jag. ”Hon är på operation, men du kan få vänta i väntrummet.” Hon pekade bort mot några stolar och jag gick dit, med mitt hjärta i halsgropen. Mamma kom in och satte sig ned bredvid mig. ”Allt kommer gå bra.”

Det var två jobbiga timmar. Tills en doktor kom emot oss, det var precis som att någon hade tvingat mig gå på plankan med vikter runt fötterna, som sedan skulle göra att jag inte skulle kunna ta mig upp ur vattnet. ”Justin? Du får besöka henne nu. Rum 254. Din son finns också där inne.” Utan att tveka sprang jag förbi honom och in på hennes rum, hon låg där i sängen, så vacker. Det var nästan så att jag glömde bort Jamie, tills han gjorde ett ljud ifrån sig. Han hade klarat sig helt utan skador, så jag plockade upp honom ur sängen och gosade med honom. Hon hade ett brutet ben, och en ganska kraftig hjärnskakning. Mamma kom in och satte sig bredvid mig. ”Hur är det med henne?” Jamie log när han hörde mammas röst, vilket fick mig att le. ”Hon sover, men hon mår bra.”

Jag satt vid hennes sida hela tiden, medan mamma lokaliserade vart vår bil fanns, där Jamies skötväska fanns, eftersom att ingen hade tänkt på den då hon hade blivit påkörd i sidan av en annan bil, i samma storlek som vår. Att hon över huvud taget klarade sig är ett under, med tanke på att hon fick ta hela smällen. Jamie satt på andra sidan, och klarade sig galant. Mamma kom tillbaka in i rummet och satte sig ned, för att sedan blanda ordning välling, då Clar inte kunde ge honom något. Hon låg där i sängen med ett stort gips kring foten och en bit upp på benet, allt kändes så overkligt, det var som att det var taget ut en film. Jag trodde att alla våra motgångar var bortblåsta, men tydligen inte. Mamma tog Jamie och matade honom samtidigt som jag satte mig vid Clarissas sida, och tog hennes hand.

”Gumman, jag älskar dig.” Hennes pekfinger fladdrade till, och hon började smått röra på sig. Med en enkel gest som att hennes ögon öppnade sig, försvann all min rädsla i kroppen. Hennes vackra isblåa ögon tittade rakt in i mina, och det var precis som att hon såg igenom mig, såg min rädsla jag tidigare haft. ”Hur mår jag?” Ett litet leende växte på hennes läppar, och det var först då jag insåg att hon faktiskt var vaken, och att hon mådde bra. ”Du har en kraftig hjärnskakning, och ett brutet ben. Jamie klarade sig utan skador.” Hon lyfte min sin hand med min i och kysste min baksida. ”Förlåt.” En ensam tår lämnade hennes öga, och rann efter hennes kind. Jag såg på henne att hon led, men hon gjorde allt för att jag inte skulle se det. ”För vad?” Hon vände bort huvudet ifrån mig. ”För att jag åkte. Hade jag aldrig gjort det hade det inte hänt.” Jag vek tillbaka hennes huvud och kollade på henne. ”Hey, hey, lugna ned dig. Det är inte ditt fel. Ni överlevde, det är huvudsaken.”

•

När Clarissa blev utskriven från sjukhuset på lördags morgonen åkte vi direkt hem till mormor och morfar. Dem hade varit så oroliga att dem inte kunde sova överhuvudtaget. ”Lilla gumman. Hur är det med dig?” Clar hade fått med sig ett par kryckor från sjukhuset, som hon numera hoppade omkring på. Vilket tröttade ut henne riktigt ordentligt. ”Det är bra med mig, önska bara jag slapp detta gips.” Jag lyfte upp henne och bar in henne i soffan. ”Tack min prins.” En kyss fick jag som betalning, vilket var bra. ”Så lite så, min vackra prinsessa.” Hon fnissade till och placerade en kudde i ansiktet på sig själv. Jag skrattade bara åt henne och gick ut i köket, där mamma och mormor befann sig.

”Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.” Mamma satt med Jamie i famnen, hon kollade hela tiden på honom som att hon var rädd att han skulle försvinna. ”Jag såg allt, det var i den där korsningen.” Mamma pekade ut mot gatan för att visa mig platsen, så jag kollade ut, och det var fullt med folk, som placerade massa saker på sidan av vägen. Mina fans, mina vänner, min familj, dem ger mig så mycket, och jag kan inte ens ge hälften av det tillbaka till dem. Jag älskar dem, och jag kommer alltid att göra det. Jag slog mig ned vid bordet igen, och mormor satte sig ned bredvid. ”Hur mår du gubben, du ser helt färdig ut, gå och lägg dig. Ta med dig Clarissa upp och lägg er i vår säng.” Jag gjorde som mormor sa, och gick ut i vardagsrummet där Clar låg och halvsov med benet högt och tv på. ”Baby, vi går upp och lägger oss.” Hons träckte sina armar mot mig, och jag lyfte upp henne för att bära upp henne till övervåningen.

”Jag är så sjukt glad att du mår bra. Helt ärligt vet jag inte vad jag hade gjort utan dig.” Hon låg med ryggen mot mig, och jag med armarna om henne. Det kändes som att detta var vår andra chans, precis som att Gud gav mig ett tecken om att jag faktiskt ska ta vara på henne, att han var trött på mitt fjantande. Jag kysste henne på axeln, och hon flyttade sig så gott hon kunde ännu närmare min kropp. ”Jag mår dåligt av bara tanken av att jag kan ha lämnat dig ensam tillsammans med Liam och Adriana. Bara tanken av att Jamie hade kunnat skadas.” Jag hyschade henne, just för att hon fanns vid min sida, tillsammans med Jamie. Hon levde, och skulle fortsätta med det. ”Jag älskar dig, oavsett vad som händer. Vi ska gifta oss snart, när vi flyger tillbaka till Atlanta ska vi skriva papper på Liam, och sedan ska vi packa. Vi ska göra allt tillsammans.” Hon log lite, vilket jag kunde skymta då hennes kinder drog sig uppåt.

Både jag och Clarissa somnade tätt omslingrandes med varandra. Jag drömde en underbar dröm om henne, något i stil med att hon faktiskt fanns vid min sida jämt, att hon och jag inte gick att skilja på. När jag vaknade satt hon upp i sängen med Jamie i famnen, hon matade honom. Det var så vackert att se mor och son tillsammans på det sättet. Jag hasade mig upp så jag satt bredvid henne. Hon log bara mot mig, men sa inget, hennes ögon sa saker så det räckte. Jag pressade mina läppar mot hennes, och hon besvarade kyssen med styrka och kärlek. Hon sände elektriska impulser genom min kropp, det var precis som att hon var laddad med flera tusen volt. ”Mamma, pappa?” Både Adriana och Liam kom inspringandes i sovrummet och kastade sig båda i sängen. Dem tänkte kasta sig över Clarissa men såg att hon höll i Jamie så dem slängde sig över mig istället.

”Mamma hur mår du?” Liam satt bredvid Clar och smekte lillebror över huvudet, samt lät Jamie hålla honom i handen. ”Jag mår bra, är lite skakig bara.” Liam kramade om henne, vilket fick henne att fälla några tårar, inte så allvarligt, men dem fanns ändå där. Det gjorde ont i mig att se henne ledsen, men samtidigt försvann den smärtan när jag såg hur mycket hon älskade Liam, och hur mycket han faktisk uppskattar sin mamma. Trots alla motgångar hon faktiskt haft i livet. Adriana satt i mitt knä, och tittade på samma sak som jag, kärlek från en mor till två söner.

”Orkar du verkligen åka på kalas?” Clarissa hade tagit sig ned från sovrummet utan min hjälp då hon var envis om att klara det själv. ”Klart jag gör.” Hon lät arg, precis som att jag borde ha förstått vad hon tänkte och kände. ”Förlåt. Jag vill bara ditt bästa.” Hon fnös åt mig. ”Men du beter dig precis som att jag är döende, jag lever, har ett brutet ben, inget mer. Snälla. Jag vet att du vill väl, men det känns som att du tror jag ska dö när som helst.” Hon satte sig ned i mitt knä. ”Jag är livrädd för det. Jag är rädd för att du en dag ska vara borta.” Jag kände på min röst och i min kropp att tårarna inte var långt borta, men jag gjorde allt för att dem skulle hållas inne. Hon skulle inte få se mig ledsen och rädd, även om hon många gånger tidigare hade gjort det, men ändå. ”Älskling, jag kommer inte lämna dig. Aldrig.” Hon smekte mig över kinden och kysste mig.

Efterlängtat kan jag tro, sorry för det. Har haft fullt upp hela dagen med trasiga bilar, och skit. ^^ Men här är det iallafall. :) Läs och njut. ^ Återigen har min rygg pajat så vet ej när nästa kommer. =/