Justin satt kvar med Junior i famnen när jag utan att bryta tystnaden gick in i huset igen, för att gå efter Adriana. Jag hittade henne tillslut inne i vardagsrummet, nerbäddad i soffan. ”Gumman, titta på mig.” Hon grät, vilket jag hade full förståelse för att hon gjorde, men jag ville rätta till felen, även om jag inte kunde ta tillbaka hennes bror. ”Varför mamma?” Jag förstod på en gång att hon inte frågade om det jag sa, utan mer om Theo. ”Jag kunde inte göra något. Jag fick missfall, men du överlevde. Och tack vare din pappa, sitter vi båda två här.” Jag visade henne mitt lilla märke på magen, som bevisade att det var där ifrån hon kom ut. ”Vad är det där?” ”Ett kejsarsnitt, hade inte doktorn gjort det på mig, kanske varken du eller jag hade suttit här.” Hon kröp upp i min famn, och gosade in sig i mitt bröst. ”Förlåt mamma.” Jag strök min fina lilla flicka över ryggen och pussade henne på hjässan. ”Vill du följa med?” Hon nickade utan att kolla upp på mig.

Liam ville inte följa med, så det blev bara jag, Justin, Junior och Adriana. Innan vi åkte till kyrkogården åkte vi förbi en blomaffär för att köpa med oss några röda rosor, och några nya ljus. Jag vet att Diane och Bruce går dit så ofta dem kan för att ta bort massa dött, och byta ljus. Jag älskar dem för det. ”Varför är det så dystert här mamma?” Jag höll henne i handen, samtidigt som jag höll Justin i den andra, det kändes lite konstigt, men ändå hade jag min familj där, synd bara att Liam inte ville med. ”Jag vet inte.” När vi kom fram satte vi oss ned på gräset, och Justin började genast plocka bort alla blommor som hade dött, och bytte ut ljuset i lyktan till ett nytt.

”Hej gubben. Mamma och pappa är här. Men vi har även med oss två till. Den ena är din tvillingsyster, Adriana, och den andra är din lillebror junior. Jag vet, inget riktigt namn, men vi kommer inte på vad han ska heta.” Adriana satt sig i mitt knä. ”Mamma, varför gråter du?” Justin tittade på mig, med tårar i ögonen. ”Jag fick aldrig chansen att träffa honom.” Vi satt där ett tag. Justin torkade mina tårar med sina tummar och kysste min panna lätt. Det var jobbigt att vara där, men det var något vi var tvungna till. Jag ville så gärna ha honom med mig, se honom le, växa och leka precis som Adriana. Jag kan inte låta bli att tänka på att hans död kanske var mitt fel. Sättet jag agerade på under graviditeten. Mina utbrott jag fick på Justin, min stress jag kände i kroppen. Det kunde lika gärna vara mitt fel allt.

Vi åkte tillbaka hem till Diane och Bruce för att hämta Liam, och åka vidare hem till Jeremy. ”Liam kom nu, vi ska åka.” Han kom skuttandes ut i hallen och satte på sig skorna. ”Till Jazzy?” Han var helt extas, vilket bara gjorde mig glad. Att se honom helt exalterad över att få träffa Justins lillasyster, dem två kommer garanterat att bilda något när dem blir äldre, om inte någon av dem hittar en annan. Jag är absolut inte nervös över det, mer glad, jag vet att hon är en toppen tjej, och har hon ens hälften av Justins egenskaper kommer hon bli en underbar flickvän. ”Ja, dit ska vi.” Han sa inte ens hejdå till Diane eller Bruce innan han sprang ut till bilen som Justin satt i. ”Ni ser mer av oss innan vi åker hem.” Diane skrattade. ”Det är okej, han saknar henne, vi förstår det.”

Tiden till pappa satt vi alla tysta i bilen. Adriana lekte lite med Junior, som vi btw måste komma på ett bra namn till. Liam stirrade ut genom fönstret och kunde nog inte vänta längre på att jag skulle svänga upp på pappas uppfart så han fick hoppa ur bilen. Clarissa satt blickstilla i sätet bredvid mig, så jag fattade taget om hennes hand och smekte hennes handrygg, med ett milt leende vred hon huvudet mot mig. Jag kan inte förstå hur hon, för varje dag kan bli vackrare. Hon ändras inte speciellt mycket, men jag älskar henne mer och mer för varje dag som går. Hennes leende smittar av sig på mig direkt, och det är så skönt att se henne le. Jag har sett henne ledsen för många gånger. ”Jag älskar dig.” Hon log, ännu större än innan. Hon kysste min handrygg, och kollade på mig. ”Jag älskar dig också.”

Liam knäppte upp bältet när jag svängde in på pappas gata, så Clar fick ett utbrott. ”Du vet att du inte får knäppa upp bältet innan bilen står still.” Det verkade helt som att han struntade i henne, då han fortsatte stirra ut genom rutan och blicken fastnade på pappas hus. Precis när jag tryckte på bromsen så bilen stannade var Liam ur. Adriana däremot satt kvar fint i bilen och väntade på att någon skulle hjälpa henne. Clar tog med sig hela bilbarnstolen in och jag tog Adriana. Pappa stod i dörren med öppna armar när jag kom fram. ”Du växer och växer, sluta upp med det.” Han skrattade och drog in mig i en kram. ”Klart jag gör, och tänker fortsätta med det tills jag är längre än dig.” Han skrattade till och slog mig löst i ryggen. Tills han fick syn på Clar. Han kramade om henne och tog sedan barnstolen ifrån henne. Paparazzi var som galna utanför pappas hus, men det var inget vi orkade bry oss i riktigt.

”Gud vad liten och söt han är.” Jazzy satt med Junior i sin famn, och tittade stolt över honom. Hon och Liam var dem två som hade koll på honom medan jag och Clarissa tillsammans med pappa fixade fika i köket. Jag litar på båda två att jag kan lämna honom i deras uppsikt. ”Farfar, har du saknat mig?” Adriana kom in i köket, och vi alla vet vad pappa tycker om att bli kallad farfar. ”Hörrudu, skitunge. Vad har jag sagt om det där med farfar? Det får mig att låta gammal.” Clarissa började skratta, så jag kunde inte annat än haka på henne. Hennes underbara skratt får vilken människa som helst att le, och känna sig lycklig i hennes närvaro. Pappa lyfte upp Adriana och började kittla henne, så hon tjöt. Hon har helt klart fått det från sin mamma. ”Vad ska jag säga då? Du är ju min farfar.” Hon lät fundersam. ”Äh, det går väl bra att du säger det då.”

När vi kom tillbaka ut i vardagsrummet satt Liam med Junior i famnen, men skickade över honom till pappa när han satte sig ned. Pappa, precis som Jazzy, kollade stolt ned på honom. Bara det gjorde mig glad. ”Du har verkligen lyckats.” Pappa tittade på mig, där jag satt tillsammans med Clarissa i den enorma fåtöljen min pappa nyligen införskaffat sig, eller jag satt, hon låg ned i mitt knä. ”Nej, inte jag. Vi, har lyckats. Vi har två underbara barn, tillsammans. Och Clarissa har en underbar son. Som jag föresten ska adoptera. Eller hur Liam?” Han sken upp, och nickade mot mig. Han må vara gammal, eller ja, 9 år. Pappa gosade med Junior, men slutade på en gång då han hörde min sista mening. ”Ska du? Det har du inte sagt något om.” Jag himlade med ögonen. ”Ville berätta det öga mot öga.” Han nickade förstående.

Liam och Jazzy försvann in på hennes rum när dem hade fikat klart, och Jaxon kom in genom dörren tillsammans med pappas granne. Han hade tydligen varit och lekt med deras jämnåriga son. ”Kom hit med dig skitunge.” Han sprang rakt in i min famn. ”Jag har saknat dig.” Att höra hans nedstämda röst fick mig att bli tårögd. Det är fruktansvärt att vara ifrån sina syskon, speciellt då man aldrig fanns runt dem när dem var små. Jag har lovat mig själv att jag ska ta mig tid att umgås med mina syskon allt mer. Ju äldre jag blir ju mer fritid har jag, Scooter kan inte styra över mig på samma sätt längre. Jaxon och Adriana försvann in i hans rum, och det var bara jag, Clarissa och pappa kvar, tillsammans med Junior.

”Vad ska han heta? Ni kan inte kalla honom Junior resten av livet.” Både jag och Clarissa började skratta. ”Vi har ingen aning.” Det kanske låter lite fel, vi har haft över 9 månader på oss att bestämma vad han ska heta, men vi har inte kommit på något. Clarissa tittade på mig, precis som att ett ljus tändes i hennes ögon. ”Jamie. Jamie Justin Bieber.” Jag smakade på namnet flera gånger, och det lät bra. Riktigt bra faktiskt. ”Du är min flickvän.” Jag kysste hennes läppar ömt. Från början när jag träffade Clarissa var sådant pinsamt framför pappa, han hade alltid ett litet leende på läpparna som visade att han såg allt, men nu, några år senare, kan jag göra det utan att känna mig dum. ”Och snart din fru.” Hon kollade på ringen på sitt finger, och som vanligt log hon ett underbart leende. Det finns ingen som kan ta min lycka från mig. Jag har 4 underbara barn, dock bara tre i livet, men jag älskar dem alla lika mycket, plus att jag har en underbar flickvän, som trots alla mina misstag och fel jag gjort i livet, håller mig kär.

Ni får ett på kvällen också. ♥ Kommentera.