Mobilen vibrerade till, och jag sprang ut ur rummet just för att man egentligen inte får ha mobilerna på, på ett sjukhus, och jag ville inte riskera att den skulle störa ut hans maskiner. Mamma tittade på mig när jag sprang förbi, men jag hann inte säga något. Jag svarade i telefonen, och fick höra en fullt hysterisk Clar på andra sidan. ”Vad är det som har hänt med honom?” Jag stannade upp när jag såg att det var fullt med paparazzi utanför sjukhuset. ”Han har fått hjärnhinneinflammation, han ligger i koma.” Jag grät, hon grät, och allt blev så påfrestande, jag ville inget annat än hålla om henne, i alla fall ha henne bredvid mig. ”Jag är på väg, sitter på flygplatsen nu, planet ska gå om 10 minuter.” Det kändes förjävligt, första gången jag hade ansvaret över Liam och det blir så här. Inte nog med att jag själv klandrar mig, hon var inte så dålig på det hon heller. ”Det är ditt fel.” Sedan la hon på. Jag ville inget annat än skrika rakt ut, men jag behärskade mig.

Jag gick tillbaka in till Liam och höll honom återigen i handen. Mamma kom in och satte sig på andra sidan. ”Allt kommer bli bra gubben, han kommer klara sig.” Jag skakade på huvudet i protest och upprepade mig hela tiden. ”Det här är mitt fel.” Hon försökte få mig på andra banor, men det gick inte. Tillslut lämnade hon rummet, och lät mig sitta där inne. ”Älskade lilla vännen, slå upp dina ögon, så ska vi umgås heeeela dagen, snälla.” Jag visste att han inte skulle slå upp ögonen på ett tag, men jag hade på känn att han skulle göra det, och det var det som var huvudsaken, att man vågade tro. Jag släppte inte den tanken en enda gång.

I väntrummet satt mamma och Kenny i två olika fåtöljer, så långt från varandra det bara gick, men jag orkade inte reflektera över det just då. Mobilen ringde ännu en gång, men jag satt kvar. ”Ja?” ”Hur är det med honom? Adriana frågar efter dig.” Jag hade helt och hållet glömt bort henne, och vad är jag för en pappa som gör det? Mamma såg på mig att det var något som inte stämde, vilket gjorde mig ännu mer irriterad. Allt detta var bara för mycket för mig. Jag orkade inte. ”Han ligger i koma. Kan du inte komma hit med henne då?” Jag hörde hur hon skrattade och hade sig i bakgrunden, och egentligen ville jag inte förstöra det för henne. Jag ville inte att hon skulle se Liam på detta sätt, eller behöva sitta här och vänta. För det var allt vi gjorde, vi väntade på att han skulle vakna. ”Nej, hon blir kvar här. Men prata med henne.” Jag hörde hur det prasslade till i luren, så jag fattade att han gav henne luren. ”Hej gumman, det är pappa.” Hon skrattade till. Helt ovetandes att hennes storebror log på lasarettet. ”Du får stanna med Scooter ett tag till, jag kommer och hämtar dig sen, om inte Kenny kommer. Okej?” Ännu en gång skrattade hon, och det var så underbart att höra. ”Det är lugnt pappa, det är kul här.” Hon frågade inget om vart jag var, eller vad jag gjorde.

•

Clarissa stormade in på sjukhuset likt en orkan som precis hade fått ny energi, med Jamie i sin stol. Hon struntade fullständigt i att jag satt i väntrummet, hon ignorerade alla andra och sprang fram till dörren in till Liam. Jag visste inte hur jag skulle reagera eller hur jag skulle kunna prata med henne. Dörren slogs igen i en väldans fart, och det enda jag egentligen hann se av henne var ett ansikte jag helst hade sluppit. Mamma höll om mig och strök mig över ryggen, och tillslut orkade jag inte hålla emot mer. Tårarna rann ner för mina kinder, och jag orkade inte ens torka bort dem. Erica satt i möte hela dagen, så hon kunde under inga omständigheter komma ifrån och komma till oss på sjukhuset. Jag tog mig i kragen och gick in på toaletten för att hälla kallt vatten i mitt eget ansikte. Jag ville inget annat än gå in till Clar, men jag visste inte hur hon skulle reagera. Eller hur hon ens reagerade av att se Liam.

När jag öppnade dörren till rummet där han låg så såg jag hur Clar stod över sängen till Liam, och hur hon försökte plocka bort hans slangar han hade som hjälpte honom att andas, samt ge honom antibiotika och dropp. ”VAD GÖR DU?” Hon ryggade tillbaka, men när hon såg det var jag fortsatte hon, så jag fick kasta mig över henne, och slita henne från sängen. ”Ge dig, det är ditt fel att han ligger här. Släpp mig.” Hon skrek tillbaka, vilket gjorde att folk utanför började reagera, mamma kom inrusandes. ”Vad håller ni på med?” När hon såg vad Clar gjorde tryckte hon in knappen som gör att en läkare kommer, medan jag lyfte ut henne från rummet. Hon sparkade och slogs, men hon lyckades aldrig riktigt träffa mig så att jag var tvungen att släppa henne. Tillslut bröt hon ihop, och hon blev genast tyngre då hon slappnade av i kroppen, men jag kunde fortfarande hålla i henne. Jag hittade ett rum som var tomt, där jag gick in med henne i min famn.

”Snälla älskade vännen. Han kommer att bli bra.” När jag sa det till henne hade jag absolut inte i tanken av att hon skulle skälla på mig, att hon rent ut sagt skulle be mig dra åt helvete, men det var precis det hon gjorde. ”Hur fan vet du det? Var du ens med när det hände? Fanns du vid hans sida, eller var jobbet så mycket viktigare? Va? Det var din mamma som gjorde allt detta. Kan inte du bara gå, och låta mig vara?” Jag skakade frustrerat på huvudet och höll om henne, men hon ville liksom inte förstå att det inte fanns något som var viktigare än min familj, för mig. ”GÅ. Dra åt helvete.” Hon började flaxa med sina armar igen, och skrek åt mig. ”Snälla, Clarissa.” Hon gav mig en smäll över kinden, men jag kände inget av det. Jag gick bara. Hon skulle få lugna ned sig innan jag tog mig an henne igen.

”Hur är det med henne?” Mamma kom fram till mig och gav mig en kram. ”Hon hatar mig. Tycker allt är mitt fel.” Kinden började få sin rätta färg efter smällen, men det var inget jag reflekterade över, jag orkade inte lägga ned energi på det. Jag ville bara att Liam skulle vakna och tala om för Clar att saker och ting kan hända utan att man kan göra något åt det. ”Hon kommer över det, hon är rädd att förlora honom…” ”Uppenbarligen gör hon sig hellre av med mig, när jag inte ens gjort något fel.” Allt blev för mycket för mig, så jag stack från sjukhuset. Jag åkte bara, hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, eller vad jag skulle göra. Mobilen ringde hela tiden, så tillslut slog jag av ljudet och la den i handsfacket. Jag orkade inte med fler människor som skulle tala om för mig att han kommer bli bra igen, eller att Clar kommer be om ursäkt.

Jag valde att åka till studion. Det är den enda platsen där jag kan släppa ut allt, antingen skapar jag en hit, eller så skriver jag en hit. Jag kollade mig en gång i spegeln innan jag klev ur bilen och gick in i byggnaden. Alla människor som jag gick förbi kollade på mig, och jag har ingen aning om, om det far för att jag är Justin Bieber, eller för att jag faktiskt hade röda ögon. Adriana hörde mig när jag klev innanför dörren, och hon kom springandes emot mig. Den enda människan som jag faktiskt sett le under dagen, och den enda som inte visste vad som hade hänt. Jag hann inte ens träffa Jamie, innan jag var tvungen att slita ut Clarissa från Liams rum, så att hon inte såg till så han aldrig vaknade igen. ”PAPPAAA..” Hon sprang mot mig och jag lyfte upp henne och kramade om henne hårt, lite för hårt kanske. ”Du kväver mig.” Hon skrattade, precis som att inget hänt. ”Älskade lilla flicka vad jag är glad att se dig.” Hon förstod inte varför, vilket jag kunde förstå.

När jag klev ur bilen plockade jag med mig mobilen, så jag hade den med mig i fall att något skulle hända Liam. Jag kunde känna hur den vibrerade, om och om igen. Men jag kollade bara på den, och lät den ringa. Det var människor som inte hade en aning om vad som hänt, så dem kunde inte ge mig några besked. Scooter kollade medlidande på mig, vilket var det sista jag egentligen behövde. Ännu en gång vibrerade mobilen till, men till skillnad från alla andra gånger var det ett meddelande som kom, från Clar. ”Jag vill inte se dig mer, och absolut inte i närheten av min son. Jag kunde inte ens låta honom vara med dig i ett dygn innan något hände. Du får ha Adriana, jag vill inte ha henne. Jag lämnar alla dina saker hos din mormor och morfar när jag kommer tillbaka till Stratford.”

Jag ska iväg på nå möte idag, så jag vet inte om det kommer något mer på dagen, men ska försöka kasta upp ett till kapitel ikväll. :) ♥ Kom igen nu, kommentera, så jag känner att jag gör något bra. :)