Det är alltid kul med spontana besök, och storkok i köket, men Diane skickade ut mig då hon tyckte så synd om mig och mitt gips. Folk har tyckt synd om mig i snart 3 månader, och det stör mig, jag lärde mig redan en vecka efter olyckan att ta hand om mig själv, men ändå låter folk mig inte göra något. Kom igen, jag har brutit benet, jag sitter inte i rullstol. Det är en stor skillnad, men det verkar inte folk förstå. Jag trotsade lagen i huset, och gick in i Justins studio. Pianot som står där inne helt orört sedan vi flyttade in såg inbjudande ut, då han faktiskt har lärt mig att spela lite, men absolut inte bra. Jag slog mig ned på pallen och kände försiktigt över dem kritvita tangenterna. Jag vågade inte trycka ned någon, då jag var rädd att Justin skulle höra mig, men kom sedan på att rummet faktiskt var ljudisolerat. Så jag smög mig sakta fram över dem, men vågade tillslut spela fullt ut.

Jag vet att jag borde överlåta den musikaliska delen till legenden i huset, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tycka att det var kul med musik. Bara jag kunde lära mig lite mer, jag hade alltid varit så anti allt då Justin ville sjunga med mig, eller när han försökte lära mig spela gitarr. Piano hade jag tillslut gått med på att lära mig, men det var absolut inte lätt, Justin höll på att slita av sig håret för att jag var så trög. Vi kunde sitta uppe halva nätter och tråckla samma låt flera gånger. Ibland lämnade han mig där inne och gick och la sig, utan att säga något. Då kunde jag bli lite smått irriterad på honom, men det gick över så fort han kysste mig. Det är farligt att låta honom veta hur bra han kan kontrollera mig, jag vet det, men samtidigt vet jag att han aldrig skulle skada mig, eller dra nytta av det.

”Baby, vad gör du här inne?” Rösten kom från ingen mindre än Justin, men jag vågade inte vända mig om för att möta hand blick, då jag inte visste om han var arg eller inte. Jag orkade inte bråka, och jag orkade definitivt inte med något daltande, precis som att jag var ett litet barn. När jag inte svarade honom kom han och satte sig ned bredvid mig på pallen, men åt andra hållet. ”Vad är det? Du verkar nere.” Jag tog ett djupt andetag, just för att jag inte skulle bli arg, för det var det jag kände i min kropp, ilska. Av att alla behandlade mig som någon handikappad, som inte kunde göra något. Han placerade sin hand på min, men han drog snabbt åt mig den, och rusade ut från studion, eller ja, så fort jag kunde med tanke på gipset. Jag kunde höra hur både Jeremy och Diane pratade med Justin, om varför jag hade rusat upp på övervåningen, men jag kunde inte höra vad han svarade.

Jag satt i sängen i sovrummet med sänggaveln som ryggstöd. Trappen upp har sina svagheter då den knarrar när man sätter foten på näst sista trappsteget, så jag hörde när någon var på väg upp. Justin klev in i sovrummet med en bekymrad min, jag kunde inte läsa hans avsikter och jag visste inte vad han hade på hjärtat. ”Clar, kan du förklara för mig varför du beter dig såhär?” Jag vek undan huvudet för att slippa se hans vackra ansikte, som kan få mig att göra vad som helst. ”Alla behandlar mig som någon jävla barnrumpa. Jag kan göra saker själv, jag är inte handikappad.” Han satte sig ned bredvid mig i sängen, och tog återigen tag i min hand, men jag orkade inte dra åt mig den igen, jag kollade bort istället, vilket inte verkade fungera. ”Titta på mig, snälla.” Det lät som att han var på väg att börja gråta, vilket jag inte ville. ”Vi vill bara hjälpa dig…” ”Genom att inte låta mig göra något? Vet du hur tråkigt det har varit för mig i tre månader? Kan du sätta dig in i min situation?” Min röst lät precis som hans, men jag gjorde allt för att inte låta tårarna falla. ”Förlåt älskling. Kom här.” Han drog in mig i sin famn och pressade sina läppar mot mina i en het och passionerad kyss.

Jag satt helt tyst under middagen, just för att jag inte orkade med någon som skulle tycka synd om mig. Diane kollade oroande på mig så ofta hon kunde, vilket tillslut gjorde så att Justin fick nog. ”Snälla mormor sluta psyka Clar.” Hon gjorde som han sa och alla andra vände bort huvudet från mig, så att jag fick äta min mat. När jag var klar tackade jag för mig, och lämnade köket. Då jag ändå inte fick hjälpa till. Mobilen blinkade till och Alessas namn lyste på displayen. ”Hej gumman. Hur mår du?” Hon hörde när jag svarade vilket fick henne att hälsa först. ”Hej, bra. Med dig?” Jag kände inte för att vara social, vilket uppmärksammade henne extra mycket. ”Gumman, vad är det som har hänt?” ”Kan du komma och hämta mig, själv. Nu, helst.” Jag kände återigen hur tårarna var på väg, men jag höll dem inne med all min kraft. ”Jag kommer.”

•

Vi satt på berget, den där underbara platsen, som jag och Justin alltid befann oss på då vi bodde här som yngre. Det var alldelens tyst, och vindstilla, vilket gjorde allt ännu mer underbart. Alessa satt och höll om mig, samtidigt som hon strök mig över ryggen, att ha henne vid min sida igen är underbart. Och hon behöver inte ens ställa massa frågor för att förstå hur jag mår. ”Jag vill ta av mig detta gips. Kan vi åka till sjukhuset, jag orkar inte vänta en dag till.” Hon nickade lite löst och reste sig upp, samt sträckte ut handen åt mig så att hon kunde hjälpa mig upp. När vi satt i bilen på väg till sjukhuset ringde min mobil, och utan att kolla vem det var svarade jag. ”Hallå.” Jag kunde höra både Liam och Adriana i andra änden, men det var Justin röst jag hörde mest. ”Gumman, vart är du?” Även om jag inte kunde se honom, så hörde jag på honom att han hade ett leende på läpparna. ”Jag är på väg till sjukhuset, och innan du avbryter mig så ska jag muta läkaren att ta bort gipset.” Han skrattade till, och vad jag hörde så satte han sig ned i vad jag tror var en sackosäck. ”Okej, vill du att jag ska komma?” Jag skakade på huvudet, och glömde bort att han inte kunde se mig. ”Nej, det behöver du inte, Alessa är med mig, och kommer inte lämna min sida.” Vi avslutade samtalet efter lite gullande, vilket gav mig ett leende på läpparna.

Efter mycket om och men i receptionen gick tanten till slut med på att ge mig en tid hos doktorn, så jag och Alessa knallade till väntrummet och väntade med spänning på att doktorn skulle ropa upp mitt namn. Det gick en timme, och sedan en halvtimme efter det kom han ut. ”Clarissa Jones.” Både jag och Alessa reste oss, och gick mot honom. ”Dr. Spike” Han hälsade glatt, även fast jag hade vart en böld i röven enligt tanten i receptionen. Vi gick tillsammans alla tre till ett undersökningsrum, och jag fick sätta mig på britsen, samtidigt som han slog upp min journal på datorn. ”Så du vill ta bort gipset, hörde jag?” Med ett leende på läpparna snurrade han runt på stolen och bländade av ett kritvitt leende. ”Ja, det skulle sitta ganska bra.” Jag log tillbaka även om jag inte var på det humöret. ”Folk behandlar henne som en handikappad, och det ska dem sluta med.” Alessa fyllde i, det jag minst av allt ville att doktorn skulle höra. ”Det låter jobbigt. Vi ska se vad vi kan göra.” Han snurrade tillbaka till datorn, och fyllde i massa fält sedan snurrade han snabbt tillbaka till mig. ”Jag ska hjälpa dig, du skulle egentligen ha tagit bort det i morgon, men vi gör ett undantag. Jag hjälper dig idag.” Jag kunde inte känna mer glädje än jag gjorde just då, vilket var underbart.

•

”Det första jag ska göra när jag kommer hem är att hoppa in i duschen, skrubba mitt äckliga ben, och raka av björnpälsen.” Alessa skrattade åt mig samtidigt som hon svängde in på vår gata. Alla bilar var borta förutom vår, så Justin var nog troligen hemma tillsammans med våra tre busfrön, även om Jamie kanske inte kunde busa så mycket, men ändå. ”Vill du följa med in på en kopp kaffe eller?” Hon bromsade in och stannade bilen. ”Nej, jag måste hem. Klarar du dig, eller vill du ha hjälp in?” Hon lipade lite fult mot mig, vilket fick mig att börja skratta. ”Nej tack. Nu ska jag väl ändå klara mig. Måste mjuka upp fotleden lite bara, den är ganska stel." Återigen skrattade hon, och det var så skönt att se henne le. Vilket jag själv också gjorde, jag log, för första gången på bra länge. ”Vi kanske kan ta barnen till parken imorgon?” ”Det låter som en strålande idé. Hör av dig imorgon när du vaknat och är klar.” Jag klev ur bilen och kunde skymta Justin i köket. För vad jag såg stod han och gräddade pannkakor för fulla muggar.

Lite tjafs mellan Clar och Justin kanske för dem, om det ens går, ännu närmare varandra. :) ♥ Kommentera.