Liam blev sjuk, så fort, att jag inte hann reagera. Hade detta hänt och jag inte haft mamma i närheten av mig, tror jag nog att jag hade slitit av mig håret. ”Gubben, han kommer bli bra. Han har bara feber, man kan bli och spy av det.” Liam hade till slut somnat om vilket gjorde att jag kunde andas. Adriana var uppe och hon satt i köket och åt frukost, under tiden som jag och mamma stod i dörröppningen till rummet där Liam låg. Jag valde att inte informera Clarissa, hon skulle bara släppa allt och kasta sig på första bästa flyg till oss. ”Kan du lova mig att meddela varenda förändring angående honom?” Mamma la sin arm om mig, och drog in mig i en kram. ”Självklart gubben, självklart.” Adriana skulle med mig till studion, hon hade sett fram emot att få mig jobba på riktigt, så mamma lovade mig att ta hand om Liam under tiden som jag befann mig i studion.

”Är min lilla tjej klar?” Ibland kan man fundera om jag inte valt att arbeta med helt fel saker. Kläderna jag valde till Adriana satt hur bra som helst på henne, och hon blev genast att se lite äldre ut. En svart klänning, med svarta strumpbyxor under, samt en grå kappa med en matchande söt hatt. ”Jag är klar, är du?” Hon kollade på mig, och kliade sig på huvudet. Likadant gjorde jag, då jag insåg att jag hade mjukisar på mig. Hon gillar inte att jag springer omkring i dem när folk ser. Så det var bara byta om till ett par jeans. När jag ändå var inne i sovrummet satte jag mig på sängkanten och tittade på Liam. Han rörde sig lite då och då, men vaknade aldrig. Innan jag ut pussade jag honom i pannan. ”Jag älskar dig grabben, se till att bli frisk nu.” När jag kom ut igen, snurrade jag ett varv för Adriana. ”Är du nöjd?” Hon skrattade och nickade på huvudet. ”Japp, det är jag.”

•

Jag stod inne i inspelningsbåset med hörlurarna på mig, och Adriana satt på en stol bredvid Scooter vid mixbordet. Hon såg ut att trivas där, och hon fick vara med och trycka på knapparna. När låten var slut och innan jag hann ta av mig lurarna pekade Scooter på en knapp som sedan Adriana tryckte på. ”Jag älskar dig pappa.” Det ekade i mitt huvud, eftersom att knappen var kopplad till mina lurar, så jag hörde vad hon sa. ”Pappa älskar dig med.” Hon log med hela ansiktet och tog emot mig med öppna armar när jag kom ut från båset. ”Tyckte du om det?” Hon pussade mig på kinden och kramade om mig hårt. ”Ja, det gjorde jag.” Jag lyfte upp henne och satte mig sedan ned på samma stol där hon hade suttit tidigare, men med henne i knä. Scooter pratade i telefon, så jag drog på mig ett par lurar och knappade igång låten. Adriana satt med sina lurar och diggade med, det såg lite roligt ut med tanke på att dem var lite stora mot hennes huvud.

Jag hade berättat för Scooter vad det var som hade hänt med Liam, så han förstod på en gång att jag var tvungen att svara om mamma skulle ringa. Vilket hon gjorde då jag stod inne och spelade in den andra låten, Scooter stoppade allt och viftade med mobilen. Jag sprang ut och svarade illa kvickt. ”Vad har hänt?” Mamma tog ett djupt andetag, och det är då jag vet att det är allvarligt. ”Han sov en stund när du åkte, men sedan vaknade han och yrade massa saker. Sedan spydde han igen, och fick kramper. Vi är på sjukhuset nu.” Hon sa allt i ett andetag, troligen för att jag inte skulle hinna avbryta henne. ”Jag kommer.” Jag la på och Scooter kollade på mig med två ledsna ögon. ”Hur är det med honom?” Jag drog på Adriana hennes kläder utan att hon hann reagera. ”Sjukhuset.” Han stoppade mig. ”Är du säker på att hon ska se sin bror där? Jag kan ta henne. Hon verkar ju trivas här.” Adriana kollade på oss. ”Pappa vad är det som har hänt?” Jag nickade mot honom och tog av henne sin kappa igen. ”Du får stanna med Scooter, pappa kommer snart tillbaka.” Även om det kanske var en liten lögn så var jag ändå tvungen att använda den. ”Jag älskar dig.” Jag pussade henne i pannan och sprang ut från studion.”

När jag satte mig i bilen kopplade jag omedelbart in mobilen så att jag pratade genom högtalarna i bilen, så jag slapp koncentrera mig på mobilen. Clarissa svarade efter flera signaler, och hon lät hur glad som helst, vilket jag skulle förstöra för henne på två sekunder. ”Hej baby, gått bra i studion?” Jag gjorde precis som mamma, tog ett djupt andetag. ”Liam är på sjukhus, han är sjuk. Han fick feber inatt, trodde jag. Men det var tydligen värre.” Jag kunde bara höra hur något slog i golvet och hur samtalet dog och ett pipande ljud tog över. Hon tappade mobilen i golvet eller liknande. Resan till sjukhuset tog längre tid än vad jag hade förväntat mig. Trafiken var outhärdlig, och jag kunde inte göra något åt det, förutom att ta mig fram i samma takt som alla andra bilister. Det kröp i hela kroppen på mig, jag ville bara ta mig fram, så att jag fick veta vad det var som hade hänt med honom. Det kändes som att det var mitt fel, det var precis som att någon slog mig i magen, och lät mig sedan ligga.

•

”Hur är det med honom?” Jag sprang fram till mamma som satt i väntrummet med händerna i ansiktet. Hon grät, vilket jag egentligen kunde förstå att hon gjorde. ”Dem tog honom från mig när jag kom in. Jag vet inget, det är ingen på det här stället som vill prata med mig.” Det sista sa hon ganska högt så att folk runt omkring hörde vad hon tyckte om stället och bemötandet. ”Jag satte mig ned bredvid och la armarna om henne.” En läkare kom gåendes, men han gick bara förbi oss. Jag hann inte ens kasta mig över honom med alla mina frågor. ”Har du pratat med Clarissa?” Jag nickade lite svagt. ”Jag tror hon tappade mobilen i golvet, för samtalet avbröts. Jag ska försöka ringa henne igen när jag vet något.” Jag reste mig upp för att gå mot receptionen, jag var bara tvungen att få reda på något. Jag kunde inte sitta helt ovetandes.

”Vem ska man behöva prata med för att få reda på hur det är med Liam Bieber?” Kvinnan som satt där spärrade upp sina ögon och kollade på mig. Hon harklade sig en aning, och slog in massa saker på datorn. ”Jag kan tyvärr inte lämna ut några uppgifter…” ”Men hallå, han är min son. Spell it out.” hon blev förvånad över min ton mot henne. ”Jag kan inte, tyvärr Mr. Bieber.” Jag suckade bara mot henne samtidigt som jag slog ned handen i disken och gick tillbaka till mamma. Hon satt fortfarande och grät, vilket jag inte kunde göra något åt. Tårarna var på väg på mig med, men jag gjorde allt för att hålla dem inne, det var inte läge att gråta, då jag ville vara så stark som möjligt. Kenny kom inrusandes så jag ställde mig upp och han gav mig en varm betryggande kram. ”Hur mår han?” Det var allt vi sa till varandra, för det var ingen som visste. Ingen ville tala om för mig hur min egen son mådde, vilket inte betydde något bra. ”Vet inte!”

Tillsammans satt vi i väntrummet i säkert två timmar innan någon ville prata med oss, och förklara varför lite feber fått honom så dålig. Jag var livrädd att han aldrig mer skulle bli bra, och jag skulle tydligen få vara det också. ”Justin?” En man i vit rock kom mot oss, han satte sig ned i den lediga fåtöljen. ”Er son har drabbats av hjärnhinneinflammation. Han ligger i koma just nu, men vi gör allt som står i vår makt.” Det kändes som att jag svalde min tunga samtidigt som någon slog mig i ryggen. Där kom mina tårar, och jag visste inte vad jag skulle säga. ”Kommer han bli bra?” Kenny var den som frågade då jag snyftade. ”Vi gör som sagt allt vi kan för att han ska bli bra igen.” Tillslut när jag hade lugnat ned mig lite, kunde jag igen vara med i samtalet. ”Får jag träffa honom?” Doktorn reste sig upp och jag följde med honom till ett rum en bit från väntrummet. ”Gå in du.”

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Denna bild som är med i detta kapitel, skulle inte vara med i förra. =/ Den skulle vara med i detta. Hoppas det inte gör er något. På grund av mitt misstag får ni detta kapitel som en avslutning på helgen. :) Hoppas ni har haft en bra sådan. ♥ i love u. (",)