Att gå till skolan och ha klumpen i magen då jag vet att jag kommer att bli slagen på rasterna och vara den som alla stör sig på, jag tycker att det är konstigt, jag har ju gjort allting för att folk ska börja tycka om mig. Jag har färgat mitt hår ljusbrunt eftersom att det passar mycket bättre till mina havsblåa ögon, jag har varit och köpt nya kläder, såna kläder som alla andra tjejer i min klass har, jag håller tyst på lektionerna, då jag är rädd för att säga fel eller svara för mycket och vara en ”pluggis”. Ja, det är jag Elin Svensson i 8B på Hagaskolan i Stockholm.

 

”Elin, kan du komma ner ett tag?” det var mamma som ropade, då jag satt på min stora mjuka säng i mitt ljusblå rum och lyssnade på musik. Jag tog av mig mina hörlurar och gick ner till köket där jag såg mamma och pappa sitta med en varsin stor kopp te. Dom såg glada ut men jag såg en viss orolighet i deras ögon. Hoppas att dom inte fått reda på vad som händer i skolan, tänkte jag. ”Kan du sätta dig ner ett tag?” det var pappa som öppnade munnen först. ”Vi skulle behöva prata med dig om en sak..” fortsatte mamma. ”Jo, det är så att vi har tänkt att testa att bo isär ett tag, så jag flyttar hem till Anders en vecka, så får du bo med mamma här i lägenheten, sen får vi se hur det blir.” berättade pappa. Det kändes som ett slag i magen, men inte sånt som jag får i skolan, utan det var en annan känsla. ”Ska ni skilja er?” det var faktiskt min första tanke. ”Nejdå gumman, vi ska bara se hur det är att bo isär, för vi känner att vi behöver komma ifrån varandra.” nu var det mammas tur att prata, komiskt nog lät det som att dom tränat in det, hur dom skulle prata alltså, men sen kom jag på varför vi tre satt runt matbordet tillsammans, då brast allt och jag sprang upp till mitt rum.

 

Min säng som var så stor och mjuk för en halvtimma sedan, känns nu så hård och liten. Först allt med min bror som dog i en bilolycka för två år sedan. ”Vi måste hålla ihop för att må bra” orden som mamma sa då ekar i mitt huvud, hålla ihop, ha, vad gör dom nu då? bor isär. Jag, Mamma Anna och pappa John, skulle ju hålla ihop. Nu kändes det faktiskt bättre att gå till skolan än att stanna hemma, som jag gjort många gånger.

 

Jag måste ha somnat efter mitt tänkande, då jag vaknade av att solen lyste in i mitt rum. Jag tittade på klockan, 8.36, jag börjar klockan 9.15, jag måste hinna jag har musik första passet. Jag hoppade in i duschen och duschade snabbt och sedan sprang jag in i mitt rum igen och valde kläder, jag satte på mig en svart t-shirt med texten ”Be yourself” och ett par vita jeans, jag hann inte tänka mer då jag tittade på klockan som visade 9.05, jag sprang ner och tog ett äpple, sedan sprang jag till skolan.

 

”Elin, du är sen, det är inte första gången. Vad är din förklaring?” jag suckade och svarade min lärare Maria. ”Jag försov mig.” alla i klassen började skratta. ”Fortsätt att använda den bortförklaringen du, tönt.” skrek Ida. Ja, såhär var det varje morgon. ”Elin, gå och sätt..” längre hann Maria inte säga när det kom in en kille i blont hår o bruna ögon, jag tror att han var några centimeter längre än mig också. ”Ja? Vem är du då?” Maria hatar när någon avbryter henne, så jag tror att hon blev lite tjurig på killen, som dessutom var riktigt söt. ”Ehm.. jo, jag ska börja i denna klass, eller är inte det här 8B?” nu log Maria. ”Jo, ja just det, är du Eric?” han nickade och log. ”Vill du presentera dig? Eller du kan i alla fall berätta lite om dig själv. Elin, vad gör du fortfarande här? Gå och sätt dig på din plats!” alla i klassen började skratta, nej inte alla, Eric tittade konstigt på Maria, men hon verkade inte märka det. Jag gick längst bak där min plats fanns, längst back i högra hörnet. Eric började berätta om sig själv och jag kände att jag var tvungen att lyssna. ”Jaha, hejsan, jag heter Eric Andersson. Ehm.. Jag kommer ifrån Nyköping, vi flyttade hit för att pappa fick ett jobb som kärnkraftingenjör..” Nina öppnade sin mun och frågade en fråga som nog var känslig, ”din mamma då?” ”Jag vill inte prata om det, tack för mig!” ”Tack Eric, du kan gå och sätta dig bredvid.. Elin.” han nickade och log. Nu öppnade Ida sin mun igen, ”Men Maria, varför ska han sätta sig bredvid henne, låt honom sitta vid mig.” och där försvann mitt leende. ”Nej, jag vill sitta vid.. Elin, var det du hette va?” frågan var riktad mot mig och jag nickade och log.

 

”Jag vet att vi ska ha musik nu, men vet inte vart det är eller vart mitt skåp eller något finns, lust att visa mig senare?” viskade Eric i mitt öra, jag fnissade till då det kittlades i örat. Jag nickade, ”visst”. Amanda vände sig om ”ojojoj, kärlek på gång?” Jag brydde mig inte, det verkade inte Eric heller göra, då ringde klockan och vi skulle ha musik, men inte förens om 10 minuter, så jag skulle hinna vissa vart Erics skåp fanns. ”Vad har du för skåps nummer?” ”Eh.. 583, vet du vart det är?” Jag log. ”Självklart, jag har nummer 585.” Då började han att skratta, och för första gången på länge var det med mig inte åt mig, så jag hängde på. ”Nice!” Jag nickade. Efter en sunds tystnad tog han tag i min arm. ”Du, har din eller våran klass något emot dig?” Jag ryckte på axlarna och gick vidare som om det inte var något speciellt. ”Men du Elin, det var inte så jag menade..” ”Det är lugnt, det är det att jag inte har haft någon kompis på flera år eller sedan jag började här, för tre år sedan.” Jag vände mig om för att han inte skulle se sorgen i mina ögon, men han tog tag i min arm och drog in mig i sin famn och gav mig en kram. Det kändes bra, riktigt bra faktiskt, inte kärleksmässigt utan mer som vänskapligt.

 

Vi hade haft musik, jag och Eric samarbetade, det var riktigt kul, vi skulle skapa en egen melodi, det visade sig att Eric var grym på att spela piano, och jag är ganska duktig på att spela gitarr, så det gick bra för oss. Musik läraren gav oss mycket beröm. Vi hade också haft matte och nu satt vi och åt lunch, hamburgare, jag kan inte säga att matkön var den roligaste, om man tänker på alla som knuffades för att få ta mat först, men att så där med Eric gjorde allt mycket bättre.

 

”Gick det bra för dig på matten?” Eric stoppade in det sista av sin hamburgare i munnen, och nickade. ”För dig då?” Jag ryckte på axlarna. ”Om jag säger såhär, matte är inte mitt bästa ämne.” Vi började att skratta, inte för det jag sa utan för att jag hade dressing på näsan.

 

Vi skulle gå till våra slitna orange skåp när någon tog tag i Erics arm och drog med honom till toaletterna. När jag såg vilka det var så gömde jag mig bakom några skåp. Eric stod och pratade med Ida, Amanda och Nina, jag fick en klump i magen. Nej, han driver säkert bara med mig, för att senare göra narr av mig, Ida, hon har säkert sagt det till honom att göra det, det låter som henne. Jag lyssnade på vad dom sa. ”Jo Eric, varför är du som är så snygg med den där fula tönten?” Ida klängde på honom. ”Tönten, jag är inte med en tönt? Jag vet bara att det är en tönt som klänger på mig just nu.” Jag började att fnissa. ”oh” hörde man folk runt omkring säga. Eric puttade bort Ida och hennes gäng och gick tillbaka till stället där vi särade på oss. Han såg sig förvirrat om, troligen för att ha inte hittade mig, så jag smög fram och hoppade upp på hans rygg. ”ah” skrek han. ”Elin” sa han glatt, och jag kramade om honom. ”Tack” han fnissade till, ”För vad?” ”för det du precis sa till Ida” ”så du hörde.” svarade han oroligt, jag nickade ”och såg” la jag till.

 

Vi hade nu slutat för dagen, jag hade hängt med Eric hela tiden, jag trivdes i hans sällskap, det var mysigt på något sätt. ”Du Elin, jag ska vara barnvakt åt mina syskon, hänger du på?” ”visst, jag älskar barn, fast en sak, du får göra mat!” vi båda skrattade åt min kommentar, tills Ludvig kom. ”Vadå Elin, det är ju ditt jobb.” skrattade han, men inte länge, då Eric spände blicken i honom. ”Jag skojade bara, vi ses imorgon!” svarade han snabbt och gick.

 

Vi gick och hämtade Erics lillasyster som gick i 4:an i skolan bredvid och sedan gick vi till dagiset där hans treåriga lillebror gick på, dom båda två slängde sig i dom färgade löven som fanns på marken, man kunde redan känna av att det var vinter på gång.

 

”Eric, jag är hungrig.” Vi hade nu kommit in och det visade sig att dom bodde bara några hus ifrån mig. ”Ella, kom.” Ella, som var Erics lillasyster kom springandes. ”Jacob är hungrig, är du?” hon nickade och satte sig i mitt knä. ”Vad vill ni ha då?” ”Pannkakor” båda två var snabba på att svara, sedan sprang dom tillbaka till vardagsrummet och tittade på bamse.

 

Eric tog fram allt som behövdes, jag hoppade upp och satte mig på diskbänken. ”Du har gjorde det här många gånger, va?” Han nickade och torkade sig under ögonen. ”Något du vill prata om?” frågade jag undrandes. ”Du behöver inte prata om detta med någon, okej?” jag nickade långsamt. ”Min mamma gick bort för ett halv år sedan, jag var inte mig själv och gjorde dumma saker, och det är därför vi flyttade hit, och mamma lärde mig att göra dom här pannkakorna, det är därför dom alltid vill ha dom, och pappa jobbar hela tiden, för att kunna försörja oss, så jag blir som deras förälder.” han stannade upp igen. ”Jag hade inga kompisar på min gamla skola heller..” ”Kom här.” Jag drog in honom i min famn och kramade honom, jag hörde snyftningar, men jag förstår det. Hur skulle jag klara mig om min mamma dog? Det gå inte att tänka sig. Jag har ju redan förlorat min bror som jag älskade mycket. Då kände jag en tår rinna ner för min kind.

 

”Eric, det luktar brän..” Jacob kom in i köket och tittade på oss med en konstig blick. ”nt.. vad gör ni?” vi tittade på varandra och torkade bort tårarna och började skratta, Eric fick börja om med sin pannkaka, för att Jacob sagt att han vägrade att äta annars.

 

Klockan hade blivit 20.00 och vi hade nattat Ella och Jacob, och jag var tvungen att gå hem. Jag hade satt på mig min jacka och mina slitna vita Convers. När jag var på väg att öppna dörren tog Eric ytligare tag i min arm och drog in mig i hans famn. ”Tack, jag har haft superkul med dig.” Jag log. ”Detsamma, ses vi imorgon, KOMPIS?” Jag betonade ordet kompis, då vi båda haft samma problem med kompisar. Han nickade och log.

 

När jag kom hem, var ingen hemma så jag gick och gjorde mig i ordning för att sova, eftersom att jag var riktigt trött efter dagen.

 

Tänk att i tre hela år, har jag gått utan en kompis och blivit slagen, inte haft någon att prata med. Igår bestämde sig mina förälder för att ”bo isär” som jag anser det skilja sig. Och så börjar det en helt underbra kille i min klass som förändrar mitt liv på bara en dag. Så säg aldrig aldrig, för att till och med otur kan omvändas till tur.

---

 

Denna novell är skriven av Emilija Romaite, som även finns på http://eemilijaa.blogg.se/ ... :) Är ni fler som vill skicka in en shortcut novell, läser ni HÄR, om hur ni gör. :)

Och för er som missat min lilla novell om Liam och Edwina, hittar den under denna novell. :)