Hela situationen kändes så jävla konstig när jag stod där mitt emot henne, och såg hur hennes tårar rann ned över hennes kinder. Hon mådde dåligt, men jag mådde värre. Allt jag ville var att Alex skulle försvinna, för gott, men jag kunde inte se till det. Jag hörde hur han slog på tv:n i vardagsrummet vilket för mig var skönt. Jag kramade om nallen jag hade i handen och insåg att jag hade förlorat min kärlek. Hon var allt jag drömt om i hela mitt liv, och allt vi någonsin haft rann mellan mina fingrar. Jag gick in i rummet han befann sig i och ställde mig mot dörrkarmen. Han kollade upp på mig, men allt jag letade efter i hans blick, fanns inte. Jag ville att han skulle känna ånger, att han på något sätt skulle förstå att han krossat mina drömmar. ”Du kan se dig själv som arbetslös hädanefter.” Det var allt jag sa innan jag vände mig om och gick tillbaka ut i hallen för att ta min väska.

”Snälla, gå inte.” Det var det jag hörde från Pearl innan jag slog igen dörren med all kraft jag hade kvar i kroppen. Jag ville aldrig mer se det där huset, eller henne, så för mig var det ganska skönt att lämna ön. ”Ta mig tillbaka till fastlandet.” Båten jag hade åkt med till ön stod kvar nere vid bryggan och väntade på mig. ”Yes sir.” Jag satt tillbaka lutad i båten och såg hur ön och huset blev mindre och mindre ju längre bort vi åkte. Det var skönt på ett sätt, men på ett annat ville jag bara ha henne med mig. Jag kände nästan att jag hade kunnat låsa in henne i en källare och aldrig mer låta se henne solljuset, det var enda sättet jag visste att ingen annan man någonsin skulle röra henne, men det var uppenbarligen något jag bara kunde drömma om.

Under tiden på havet hann jag tänka en hel del, vilket egentligen inte var bra för mig. Jag visste att saker och ting tillslut skulle göra mig galen. Vattnet stänkte upp över kanten och träffade mig i ansiktet flera gånger, men jag brydde mig inte, då jag hade problem som inte sågs ut kunna bli lösta. Precis innan vi kom till bryggan ringde min mobil och det var mamma, vilket gjorde mig osäker på om jag ville svara eller inte. Dock ville hon inte ge sig, utan ringde ännu en gång. ”Ja?” ”Baby gubben, hur är det med dig? Du lämnar inte bara Stratford på det där sättet en gång till, jag har varit sjuk av oro.” Jag hörde på mamma att hon svalde högt och hur hennes puls gick ned en aning. ”Förlåt. Men jag var tvungen att se det med mina egna ögon.” Jag klev av båten med min väska i handen och tackade honom som hade kört mig. ”Se vadå?” Jag satte mig ned och blickade upp mot solen som stod som högst på himmelen. Allt var så fruktansvärt perfekt, utan mitt liv. ”Se att hon hade gått vidare med Alex.”

•

Både jag och Ryan hade åkt från Stratford utan att någon visste om det, vilket gjorde både hans och mina föräldrar sjuka av oro. Han var på hotellet och väntade på mig, då jag lovade honom att det inte skulle ta lång tid. ”Hey buddy. Hur gick.. Vad i helvete har du varit med om?” Han såg mig inte först vilket gjorde honom en aning förvånad när mitt ansikte var lite mörbultat. ”Hur tror du det gick?” Jag gick förbi honom och in i stora rummet så att jag kunde kasta mig på rygg i soffan. ”Vad ska jag göra?” Allt kom ut i ett enda andetag, vilket gjorde att jag var tvungen att dra in ett stort nytt för att få tillräckligt med luft. ”Jag vet helt ärligt inte. Jag önskade att jag kunde knäppa med mina fingrar och så var allt detta bara en dröm, och att ni två var tillsammans.” Jag kunde se på honom hur han verkligen hoppades att allt skulle lösa sig mellan oss, och det fanns ingen mer än jag själv som verkligen önskade det. Dock var det väldigt svårt att se på henne, utan att må illa med tanke på vad hon hade gjort.

”Ta dig en dusch.” Justin hade legat på soffan alldeles för länge för att orka ta tag i fler saker under dagen, så jag tvingade först och främst in honom i duschen. Vilket faktiskt verkade fungera, då jag tror att han själv kände sig ganska äcklig efter mötet med dem andra två. Jag förstod inte hur Pearl kunde sjunka så lågt och göra något sådant mot Justin, hur hon ens kunde tro på vad som stod i tidningarna när dem gått igenom saker som varit hundra gånger värre än det där. Det jag tyckte var värst var att hon inte ens ville lyssna på honom, låta honom förklara. Jag hade lovat Pattie att jag skulle höra av mig då jag visste att Justin var hel och ren, vilket han inom några minuter skulle vara, i alla fall till en viss del. ”Tänkte bara tala om att han har kommit tillbaka till hotellet. Dock vet jag inte vad det är som har hänt ute på ön, och om det finns några levande kvar. Men ah, din son är hemma igen och han duschar.” Pattie vet att jag överdriver när jag skriver eller pratar så jag hoppas för gudsskull att hon förstod det den gången också.

Det tog inte alls många sekunder innan hon ringde hysteriskt på min mobil, och det hade jag kanske inte väntat mig, allt jag hade trott var ett litet enkelt ’okej’ tillbaka. ”Herregud, lugna ned dig lite.” Jag kunde höra Pattie och hennes mamma i bakgrunden, hur dem tillsammans tjattrade som ett gäng gamla kärringar på kafferep. ”Hur mår han, lever han?” Jag satte mig ned där Justin tidigare hade suttit och placerade båda mina fötter på bordet. Klockan hade börjat bli en del på dagen, och min mage kurrade till så att till och med grannarna på hotellet skulle ha kunnat höra det. ”Han står i duschen, och ja, han lever. Du behöver inte oroa dig. Jag tar hand om honom.” Det kändes fel att säga så, då jag inte hade en enda aning om hur jag skulle kunna hålla ett öga på honom. Han var över 18 och fick göra vad han ville, han hade lätt kunnat åka till typ Thailand, och sedan skitit i oss alla.

Justin kom ut ur duschen med ett svullet ansikte och en hel del blåmärken på ryggen. ”Vad är det du har gjort?” Jag tänkte knuffa honom över gränsen, jag var hans bästa vän, och han var min, så jag accepterade inte att han vände mig ryggen. ”Inget.” ”Ahah, glöm det. Berätta för mig vad fan det var som hände. Ditt ex sitter på en ö tillsammans med en av dina dansare, hon bär ditt barn, hela du är full i blåmärken, och du säger att inget hände.” Han drog på sig en t-shirt och dolde sin rygg, och en del av sanningen. ”Tvinga mig inte att återuppleva det.” Det lät nästan som att han var på väg att börja gråta, vilket fick mig att sluta knuffa honom mot det hållet. Ville han prata ut om det, skulle det få bli på hans villkor. ”Jag har förlorat det som för bara några månader sedan betydde allt. Hur ska jag kunna leva vidare efter det?” Jag såg på honom hur ont det gjorde då han satte sig ned i soffan mittemot mig. Jag hade inget svar på det han precis hade frågat mig, och min tystnad tog nästan död på honom. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag plockade upp min mobil och knappade snabbt in ett sms till Pearl. 

Jag blev inte hundra procent nöjd med detta kapitel, så jag har ingen aning om hur ni kommer att reagera. Men jag hoppas verkligen att det var värt att läsa iaf. =/ 

Har en hel del idé torka just nu, så om ni vill att något speciellt ska hända är ni varmt välkomna att ge mig era förslag, jag behöver verkligen all hjälp jag kan få, annars kommer det sluta med skit uppdatering och värdelösa kapitel. 

I♥U