15 oktober ”Jag måste säga att Justin gjorde ett bra val av födelsedagspresent till dig.” Alex var den första att säga något då vi väl kom fram till ön och hans val av ord gjorde mig illa till mods. Även om det var Justin som hade sårat mig, så visste jag väl att det skulle såra honom att jag tog med mig Alex. Egentligen skulle jag inte bry mig, men jag kunde inte undgå att tänka på honom, i stort sett hela dagarna. Varje gång jag såg mig själv i spegeln såg jag honom bakom mig, hur han höll sina händer på min mage och viskade underbara ord till mig. Jag tror att Alex uppfattade min osäkerhet då han kollade medlidande på mig, och tog min väska. ”Förlåt, det var inte meningen att dra upp honom.” Jag hade berättat för Alex allt jag kände och hur jag egentligen mådde och bara känslan av att han fanns vid min sida när jag sagt sista ordet gjorde mig mycket gladare.

När jag hade visat honom runt i huset stannade han till i det sista gästrummet och placerade sin väska på golvet. Ni kanske tror att vi är ett par eller att vi håller på och blir, men så är inte fallet, vi sover inte ens tillsammans. Ibland kan jag tycka att det är lite ensamt, men jag säger inget sådant till honom, då han skulle ta det helt fel, och det är inget jag vill. Jag vill ha kvar honom som vän, och inget mer. Är inte redo att hoppa in i ett förhållande, och absolut inte när jag inte ens är vän med pappan till mitt barn, och jag visste inte ens om jag var stark nog att ta hand om ett barn helt själv. ”Vill du ha hjälp upp med din väska?” Jag nickade bara lite smått mot honom och han greppade genast tag om handtaget på min alldeles för stora resväska. När vi kom upp på övervåningen såg jag att dörren till barnkammaren var öppen och jag kunde inte hindra mina steg, utan styrde den genast till rummet, och Alex följde efter.

”Wow, vilket fint rum.” Det hade varit tyst mellan oss ett bra tag då jag såg att han studerade varje liten del i rummet. Själv stod jag vid sängen, på samma sätt som Justin gjorde då vi var där, och jag höll samma nalle som han hade gjort. ”Jag vet, Justin har gjort det.” Alex drog in mig i sin famn och strök mig över ryggen, han märkte säkert att jag var nära på att falla ihop. Jag var trött på att gråta och tycka synd om mig själv, samtidigt som jag inte ville annat än slå Justin hårt över kinden för att han hade krossat min välpolerade bubbla, mina drömmar om en perfekt familj. ”Allt kommer att lösa sig. Du måste bara våga tro.” Han ville väl, men alla ord han sa var just det, bara ord. ”Hur ska det kunna bli bra när jag står här med en mage som växer och ett ex som är någon annanstans på jorden?” Han suckade då han hörde hur frustrerad jag lät, men samtidigt släppte han mig inte.

♥

Vistelsen på ön blev bara värre och värre, för varje timme som gick. Varje gång jag vände mig om såg jag skuggan av Justin och kunde till och med ibland höra honom ropa på mig från altanen. Jag blev rädd för mig själv då jag absolut inte visste att jag hade varit så beroende av honom. Alex märkte nog på mig att jag började bete mig konstigt, för han försökte hålla sig undan. Även om han trodde att jag inte märkte något så var det som att läsa en öppen bok. Han ville ge mig utrymme, men det var liksom inte det, utan att allt i huset påminde mig om Justin. Jag visste inte hur jag kunde vara så korkad och tro att jag skulle kunna komma bort från honom genom att åka till ön, och dessutom ta med mig Alex. ”Är du hungrig?” Alex hoppade till då jag troligen närmade mig utan att hörde det. Han skrattade till och nickade. ”Ska vi laga mat tillsammans?” Tillsammans gick vi in i köket och plockade i stort sett fram allt jag bara några timmar tidigare hade ställt in.

”Kan du ge mig saltet?” Alex stod och rörde om i grytan vi hade fixat iordning, med både det ena och det andra i, och det fanns absolut i mitt bakhuvud av att vi kunde ha dött av den. Han smakade av såsen och gjorde tummen upp vilket fick mig att börja skratta. Det var första ärliga skrattet på över två månader, och det kändes skönt, riktigt skönt faktiskt. Han strök mig över kinden och ned över mitt breda leende. ”Du anar inte hur skönt det är att se dig le igen.” Hans ord värmde som en filt i kalla natten, och jag rodnade en aning. Jag har aldrig rodnat runt någon annan förutom Justin, och det skrämde mig en aning, då jag inte visste om jag kände något för Alex, eller om det bara var av hans vänliga kommentar. ”Det är faktiskt skönt att le igen.” Jag log drömmande och såg ut genom fönstret.

♥

Maten var underbart god och vi avnjöt den tillammans med en iskall Coca Cola, vilket gjorde allt så mycket godare. Fönstret i köket stod öppet och såg till så att allt mitt hår fladdrade till flera gånger. ”Du är vacker.” Det var inget Alex bara sa rakt ut, utan det var något han hade suttit och tänkt på ett bra tag. Jag visste att det var fel av mig att ta åt mig, men jag kunde inte hindra mig själv. Justin var praktiskt taget den enda som sagt det och faktiskt menat det från botten av sitt hjärta. ”Tack, eller vad man säger.” Åter igen i mitt liv kunde jag känna mig osäker. Jag kände inte Alex så bra att jag visste exakt vart jag hade honom och hur han var som person. Det tog ett bra tag för mig att släppa in Justin i mitt liv, och se hur det slutade, så det skulle ta ännu längre tid att släppa in Alex fullt ut. ”Ta åt dig. För du är verkligen vacker.” Ännu en gång rodnade jag men reste mig upp för att plocka in disken.