Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 127.

 

Efter samtalet jag fick av Pearl kändes allt mycket bättre. För flera månader sen hade jag sett fram emot den julen, men den blev allt annat än bra. Pearl var inte vid min sida, och hon blev kidnappad. Jag förstår inte hur allt kunde hända henne, hur hon av alla mäniskor skulle råka ut för massa otrevligheter. Jag älskade den flickan så himla mycket, och det fanns ingen som kunde få mina känslor att försvinna. Istället för att jag ringde till polisen så åkte både jag och mamma dit, vi ville vara på plats när dem skulle spåra henne. Dock fick vi sitta i väntrummet och vänta på att dem skulle ha gjort klart sökningen, och jag hoppades för allt i världen att hennes telefon inte skulle dö, på grund av batteri brist. Poliserna stod bakom disken och diskuterade samtidigt som dem hela tiden kastade ett öga på mig och mamma. Det kändes som att allt gick i slowmotion.

 

”Vi har hittat hennes mobil, och är hon där, där den är, befinner hon sig ca en timme utanför LA.” Polisen som jag hela tiden har haft kontakt med kom och satte sig ned bredvid mig. ”Vi åker på en gång, då jag vet att din flickvän även är gravid. Vi måste få henne därifrån. Okej?” Jag nickade bara på huvudet och reste mig upp. ”Ni åker i bilen bakom oss, och vi kommer ha civila bilar och klädsel.” Allt lät som på en film, det var inget som skulle kunna hända mig, även om det var det, det gjorde. Samtidigt som poliserna lämnade byggnaden slöt jag mina ögon och bad till gud. Han var den enda som faktiskt kunde hjälpa mig, som kunde ge mig Pearl tillbaka. ”Gubben, kommer du?” Mamma var den som väckte mig ur mina tankar och tillsammans gick vi ut till min bil, för att lugnt och försiktigt följa efter dem.

 

 

 

En timme i tystnad, en timme i ren panik, en timme i mina egna tankar. Bilresan tog aldrig slut, inte enligt mig i alla fall, och allt jag ville var att kliva ur bilen, springa fram till Pearl och kyssa hennes underbara läppar, placera mina händer på hennes mage och känna han eller hon sparka. ”Justin, du ska svänga här framme.” Mamma trodde inte att jag hade koll på vart vi skulle, men det var allt jag koncentrerade mig på. ”Jag vet.” Att hon kunde vara tyst i över en timme var nog mystiskt, eller så var hon lika spänd på allt det här som jag var. Vi svängde av den stora vägen och hamnade på en lite mindre väg. Det kändes lite som att det inte skulle finnas en enda levande varelse just efter den vägen. Dock visade sig motsatsen, längre fram mellan träden kunde man skymta ett hus, eller snarare ett slott. Allt såg nybyggt ut, och det skulle inte förvåna mig om det var det. Poliserna stannade och signalerade att vi skulle sitta kvar i bilen, och det var det vi hade kommit överens om.

 

Även om jag inte hade en enda aning om vad som skulle hända efter att Pearl var hittad igen så kunde jag verkligen inte bärga mig. Jag skulle vara världens lyckligaste om jag bara kunde få se hennes leende igen. Att se den tjejen le skulle jag kunna leva på. Mamma slog till mig på axeln, men innan jag hann fråga henne varför, hoppade hon ur bilen och sprang in i skogen. Jag följde henne med blicken och fick se en flicka stå inne bredvid ett träd, och jag såg hur mamma kastasta sig med armarna om henne. Det var Pearl, och jag blev som paralyserad. Jag tog mig inte ens ur bilen för att springa bort till henne. Allt jag ville göra låste sig i mina rörelser. Båda händerna låg på ratten och min blick var riktad rakt fram, jag kollade inte ens på henne. Dock blev jag avbruten då jag såg två poliser komma ut med både Alex och Aurora, och ingen kunde må bättre än jag.

 

Tillslut kom jag ur bilen och det gjorde så att allt släppte, båda mina ben satte fart mot henne. När jag kom tillräckligt nära släppte hon mamma och kollade på mig med tårar i ögonen, dock såg jag på en gång att det inte var tårar av sorg utan av glädje. Hon sträckte ut sina armar och fångade upp mig när jag väl var framme. ”Du kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar dig. Hur mycket du betyder för mig.” Allt kom ur mig så fort, jag hann inte ens reagera själv över det jag hade sagt, dock tittade hon bara på mig, men pressade tillslut sina läppar mot mina. Den stöten som gick igenom min kropp just i det ögonblicket kommer jag aldrig få uppleva igen, oavsett vad som händer, för den beskrev så mycket känslor på en och samma gång, det var den bästa kyssen mellan henne och mig. ”Jag älskar dig, och jag kommer alltid att göra det. Jag vill aldrig vara ifrån dig igen.” Hon grät mot min axel, men det kunde hon få göra, det var mitt minsta bekymmer.

 

 

Tillsammans gick vi hand i hand tillbaka till min bil, men jag stannade en vända precis bredvid bilen där både Aurora och Alex satt. ”Jag hoppas att ni två ruttnar i helvete för vad ni har gjort mot Pearl.” Precis när Alex skulle öppna munnen drog jag igen dörren och vandrade vidare till min bil. Den ena polisen stod och pratade med Pearl men när jag kom ville hon inte mer, allt hon ville var att åka hem. Mamma fick köra från platsen då jag satte mig bak tillsammans med Pearl. Hon burrade in sig i min famn, och det var det underbaraste, att hon ändå tog sig friheten att göra en sådan sak. ”Förlåt Justin, för allt jag har gjort mot dig…” ”Schyy, baby. Tänk inte mer på det nu. Det är du, jag och mini nu. Från och med nu kommer jag aldrig att släppa dig ur siktet.” Hon fnittrade till, det där fnittret som jag saknat så fruktansvärt mycket.

 

När mamma äntligen körde upp bilen på uppfarten till Pearls hus stod både Debbie och Fred på trappan med öppna armar när Pearl hoppade ur bilen och sprang dem till mötes. Klockan var inte mycket, men det var eftermiddag och man kände i luften att det började bli kallare ute, och allt Pearl hade på sig var en kort klänning och ett bar höga klackar, vilket gjorde mig fundersam över hur hon tog sig ut i skogen med dem. ”Tack Justin, för att du fick hem vår dotter.” Debbie kramade om mig och strök mig över ryggen, och Fred gjorde likadant. Det var så skönt att se hela familjen le igen. ”Gumman, hoppa in i duschen med dig. Jag ska ringa en barnmorska som får komma hit och titta så allt är okej.” Jag förstod hennes oro då jag var helt med på hennes noter, jag ville också veta så allt var bra. ”Gör du mig sällskap?” Hon sträckte ut handen mot mig, och utan en tvekan tog jag den. ”Självklart, babe.”


 

 

Hela mitt liv har precis vänts upp och ned, allt i detta kapitel kan vara kaos, men jag kan inte göra något åt det. =/ Jag hoppas verkligen att ni tycker om det. 

 

Det är så mycket som har hänt, och hela min kropp gör ont.

Det är väl så när man fått hjärtat utslitet. 


Kommentarer
Elin Ringqvist säger:

Perfekt. Hoppas du mår bättre snart, ingen förtjänar att må dåligt. Kram!

Skrivet: | Bloggadress: http://ringqvistelin.blogg.se/

Anna säger:

Super bra! :)

Skrivet: |

Becka säger:

Sjukt bra! Hoppas allt är bra med barnet!

Hoppas att allt blir bättre för dig och skriv nästa kapitel när du känner för det. Ta all tid du behöver och jag vet att det kommer vara värt att vänta på det!

Skrivet: | Bloggadress: http://beckagoesrandom.blogg.se

tova säger:

BÄÄÄÄSSSTTTT!!

Skrivet: |

felicia säger:

Äntligen är hon fri ifrån det där h-vetät, Haha ursäkta språket men jag fick bara lov

Skrivet: |

Emelie säger:

Så sjukt bra! <3
Blev fan rörd.. :)

Skrivet: | Bloggadress: http://bieberrstorys.blogg.se

Mickan - / My Life In My Words säger:

Jag är otroligt glad över att hon kom ut, och även lyckades hålla sig borta så att dem inte hittade henne igen, förvisso så hade poliserna ändå lyckats spåra hennes telefon men ändå. Älskade Justin, man kan inte ens tänka sig den oro han känner just nu. Och bara hoppas på att allt ska gå bra! Men jag kan förstå att den bilresan måste ha känts som en evighet, när man är ovetandes och bara väntar på att få komma fram, och träffa henne igen. Men att han vart som paralyserad där kan jag inte förstå, eller jo kanske lite när han bara väntade på att dem skulle komma ut med Alex och Aurora, det lättade upp det hela, och jag är lika glad jag att dem var kvar och att dem fick tag på dem. Men bara att veta hur glada dem är att dem är tillsammans igen, och känna lättnaden över att det är bra nu, förhoppningsvis, det ska vara dem, så är det bara. Jag är glad att hon tog sig den friheten, för det är så hon har velat göra hela tiden. :) Jag hoppas ju att inget är fel, och att inget har hänt med bebis. Men lite oro känner jag ju nu. Och jag bara älskar det faktum att hon frågade om han ville göra henne sällskap :) ♥♥♥

I'm here for u, u know that! Always! ♥

Skrivet: | Bloggadress: http://miickzz.blogg.se

Felicia säger:

Ett väldigt eterlängtat kapitel!!! Skit bra!!! Hoppas du mår bra!! Kram :)

Skrivet: |

Ewweh säger:

Allt kommer bli bra, De blir de alltid. Någon gång senare i tiden kommer de det, Ge dig själv lite tid av att tänka på saker och ting, Du är stark!<3

Sjukt bra, Faktiskt :') älskar de!

Skrivet: | Bloggadress: http://justbiebzz.blogg.se

rt säger:

Åhh vad bra att allt löste sig till endå. Har nog väntat på det här länge även. Hoppas barnet mår bra bara. Shit måste du skriva så bra eller? :):)


Hur mycket än jag älskar novellen och vill ha en bra uppdatering tycker jag faktiskt att du ska ta en paus. Du behöver det. Du verkar inte ha det så enkelt både med din hälsa och allt annat. <3

Skrivet: |

Sara Mähler säger:

GUD SÅ OTROLIGT BRA! Du är bäst och det känns så skönt att hon är med Justin igen! + så tänkte jag höra när du uppdaterar dirty novells igen? ;)

jag hoppas du mår bättre snart gumman, du är stark och du klarar det vad det än är, känner dig inte men du verkar himla stark ! <3

KRAM till dig <33

Skrivet: |

Ditt namn:

Mail adress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Skriv din kommentar:

Komma ihåg dig?



Trackback