”Ni ska tillsammans med er partner skriva en låt. Den ena skriver texten, och den andra skriver melodin.” Jag suckade efter att jag högt och tydligt läst lappen som Mr. Milner hade gett mig innan jag lämnade klassrummet med Justin bakom mig. Hela tiden kunde jag känna hur hans blickar gav min hud brännmärken. Jag mådde näst intill illa i hans närvaro. Inte visste jag att mina bruna ögon kunde vara så blåa ibland, men det var bevisat. Han satte sig ned på kuddarna framför mig, men hans blick vek sig inte en sekund. ”Så vad vill du göra?” Hans röst, bara den var som en ljuv melodi mina öron. Jag fortsatte psyka papperet jag hade i handen då jag inte var redo att möta hans genomträngande blick. Egentligen ville jag inget annat än gå därifrån, men tror inte riktigt det var det han menade med frågan. Fast egentligen hade jag ingen plikt gentemot honom, så jag behövde inte svara, eller vara ärlig.

Jag satt och kladdade i mitt kollegeblock samtidigt som Justin satt och skrev på en låt, eller något. Jag frågade inte, så inte så konstigt att jag inte visste. Bokstäverna tog form på en av de alla linjer som fanns på sidan. ”Du hade kunnat vara den personen jag skulle älska livet ut.” Snabbt som attan strök jag över det hårt med blyertspennan. Jag visste att det var sant, Justin hade kunnat vara den personen, men nu var han inte det. Och jag var tvungen att släppa och gå vidare. Det vi hade haft var något fint, något som ingen annan hade rört vid. ”Snälla prata med mig.” Ännu en gång försökte han sig på ett samtal med mig, och jag kunde verkligen höra hur han var nära på att börja gråta. En röst sa till mig att jag skulle fortsätta ignorera honom, medan en annan sa att jag inte var en sådan person, och att jag skulle prata med honom. ”Vad är det du vill mig, egentligen?” Hans ögon tindrade till likt fallande stjärnor, då jag för första gången kollade honom rakt i ögonen. Hans leende var som bortblåst, och han hade mörka ringar under ögonen. ”Du har Aurora, glöm mig.” Han skakade hysteriskt på huvudet, men sa inget.

Hon hade verkligen öppnat sig för mig, hon hade sagt att hon tyckte om mig, eller det hon sa var att vi hade haft något mellan oss. Nu verkade hon inte ens bry sig, hon lät helt oberörd på rösten, vilket faktiskt gjorde mig en aning ledsen, även om jag vet att det var jag som sumpade det lilla vi hade. Det var inte mycket, men det betydde massor för mig. Hon fick mig att känna mig annorlunda, på ett bra sätt. Jag kan fortfarande känna känslan i kroppen som den första gång hon tog i mig, eller känna smaken av hennes läppar. Hennes doft, den underliga doften jag tror mig känna igen men inte kan koppla till något. ”Tror du att jag skulle kämpa så för att få dig att prata med mig, om jag inte var intresserad?” Jag kanske lät hård mot henne, men det var absolut inte meningen. Hon reagerade starkt på min hårda ton, då hon började gråta. Av ren reflex drog jag in henne i min famn, och precis som förra gången stretade hon inte emot. Det var nästan som att hon borrade in sitt huvud i mitt bröst.

Hon började slappna av, trodde jag, istället för att släppa taget om mig la hon sitt huvud mot min axel och kysste mig på halsen. Min kropp stelnade till, och hon märkte det. ”Förlåt.” Hon la sig ned i kuddarna med huvudet neråt. Hon hade inget att be om ursäkt för, då jag bara blev chockad. ”Hey, titta på mig.” Hon reste sig sakta upp och torkade sina tårar. Jag var så van att se henne i tårar att jag längre inte brydde mig, på det sättet att jag blev förvånad. Det gjorde fortfarande lika ont i mig varje gång hon grät, hon var inte lika vacker som när hon hade ett leende på sina perfekt fylliga läppar. ”Jag blev chockad. Jag menar, det var länge sen jag kände dina läppar. Jag har saknat dem.” Hon rodnade, stort. Tårarna rann fortfarande på henne, vilket tillslut resulterade i att jag började gråta. Hon tittade chockat på mig. ”Varför gråter du?” Jag orkade inte ens torka bort dem, så jag lät dem rinna, precis som hon. ”Du gråter ju.”

Vi satt länge och bara tittade på varandra, utbytte inge ord bara blickar. Jag hade för en tid sedan lagt musik uppgiften bakom mig, då jag ansåg att Pearl var viktigare. Jag ville vinna tillbaka henne, och att hon ens pratade med mig igen var bara ett stort framsteg. Vi satt intill varandra men ingen kroppsdel rörde den andras. Våra ansikten närmade sig varandra och tillslut fick jag känna hennes läppar mot mina. Kyssen var mjuk och mild, den talade ett eget språk. Jag ville ha henne, en lust inom mig så stark växte, men jag behärskade mig från att förstöra den underbara stämningen som fanns mellan oss. Hennes tunga mötte min och hennes händer tog sig till min nacke där hon försiktigt drog sina naglar, vilket resulterade i att jag rös över hela kroppen. För första gången någonsin var inte en rysning på min kropp obehaglig, jag njöt riktigt mycket. Jag placerade mina händer på hennes lår vilket fick henne att reagera men hon släppte inte mina läppar, kyssen blev intensivare och jag ställde mig upp på knäna men släppte henne inte, utan la ned henne på rygg.

Jag hade helt glömt bort att det var mitt under en musiklektion, och att vår lärare kunde komma in vilken sekund som helst. Hon korsade sina ben runt min rygg och lät sina händer återigen falla tillbaka till nacken på mig. Jag njöt fullt ut, hon njöt nog minst lika mycket, hoppas jag. Även om jag inte ville släppa henne, var jag så illa tvungen. Hon tittade fundersamt på mig när jag satte mig upp, dock låg hon fortfarande kvar på rygg och hon log. ”Kan du nypa mig?” Jag skrattade till en gång, vilket fick henne att le mer. ”Varför?” Hon sneglade på mig, och drog fingrarna genom sitt hår. ”Så jag vet att det inte är en dröm.” Jag placerade en hand på vardera sida om hennes huvud och närmade mig återigen hennes läppar. Dem var perfekt fuktiga och fylliga, då dem blev alldelens svällda efter förgående kyss. ”Duger det som bevis?” Hon skakade på huvudet och tog tag om min nacke ännu en gång. Hon knuffade ned mig på rygg och satte sig gränsle över mina höfter, för att slutligen återförenas med mina läppar. Jag var i sjunde himmelen, jag mådde bra tillsammans med henne.

•

Jag gick som på moln resten av dagen, det var helt sjukt hur bra jag mådde. ”Hey babe.” Aurora smög sig fram bakom ryggen på mig och la sina armar om mig. Jag stelnade genast till och vände mig illa kvickt, för att sedan lirka mig ur hennes grepp. ”Hej.” Osäkerheten tog över min annars så lyckliga kropp, och jag tror att hon såg det på mig. Hon höjde sitt ena välplockade ögonbryn, men sa inget därefter. Vilket jag faktiskt hade förväntat mig. ”Vad ska du göra sen?” Hon stod och drog sina fingrar efter min tröjkant kring halsen, vilket fick mig att rysa, men inte på det där bra sättet. ”Jag ska träffa Pearl.” Självsäkerheten tog över, och jag tog bort hennes hand. Min skåpdörr åkte igen i tvåhundra och jag kunde se hur arg hon blev. ”Vi då?” Jag hade inte en aning om att en annan människa kunde få ordet vi att låta som en bestraffning, men hon kunde det. ”Finns inget vi.” Hon gav mig en flata över kinden och gick sin väg. Snabbt var jag uppe med min hand och smekte min ömma kind. Det tog ett tag för mig att förstå vad det var som hade hänt.

Skoldagen tog slut och jag styrde mina lite för snabba steg mot Pearls rum. Hon hade inte samma lektioner som jag på eftermiddagen, plus att hon har en lektion mindre än mig på måndagar. När dörren öppnades fick jag mig en chock. Hon öppnade dörren i enbart en handduk, vilket jag absolut inte hade räknat med. Jag synade hennes vackra ben, hennes sexiga hals samt nyckelben som syntes, ja hela hon var verkligen vacker. ”Wow. Du borde öppna dörren, sådär oftare.” Sa jag och pekade lite löst med handen på handduken. Hon drog in mig i rummet, stängde dörren och kysste mina läppar. En hunger inom mig vaknade till liv, och det var fruktansvärt svårt att behärska sig när hon stod där framför mig, nästan naken. Jag placerade mina händer i svanken på henne och drog henne om möjligt ännu närmare mig. Hennes kropp formades efter min, och min efter hennes, tillsammans var vi som två pusselbitar, likt Yin och Yang.

Ni är heeeelt jääävla underbara. ♥ Ni fattar inte hur glad jag är att jag har just er som läsare. :) Om jag kunde visa er mitt leende skulle ni förstå, men tangenterna tillåter inte det (A) haha. Jag ska fortsätta skriva på Chapter 28 nu. Men för er som inte följer mig på twitter, gör det. @mariellesjelin , ni kan missa massa sneak peak's om ni inte gör det. Och det tror jag väl inte att ni vill? ;P