När jag såg skolans portar kunde jag även känna ett rus genom min kropp. Vem gör det när man är tillbaka i skolan? Jag tror dock inte det hade att göra med skolan, utan att jag faktiskt om några minuter skulle få träffa Pearl igen. Jag drog mina väskor mot porten och jag kunde se att det var fler elever som hade kommit tillbaka, vissa hade faktiskt stannat kvar hela veckan. Det kändes som en mil till mitt rum, men det var långt ifrån, vårt rum var det första på höger sida när man kom in i killarnas korridor, så det var inte alls långt. Det såg likadant ut som när vi lämnade det för drygt en vecka sedan. Tony skulle komma tillbaka dagen efter mig, så jag blev helt ensam, vilket jag kunde tycka vara ganska skönt. Jag ställde bara in väskorna och lämnade rummet bakom mig för att styra mina ben mot Pearls rum. Jag visste inte om hon hade kommit, men det skulle jag snart få reda på.

”Justin. Kan vi prata?” Precis innan jag kom fram till Pearls dörr kunde jag höra att Aurora kom bakom mig. Det var ett tag sedan jag pratade med henne, så jag hade ingen aning om vad hon hade på hjärtat. Jag vände mig om och fick se att hon stod alldelens intill mig, vilket jag absolut inte var beredd på. Hon klev om det ens gick ännu närmare, och innan jag hann reagera pressade hon sina läppar mot mina. Allt runt omkring oss försvann, och jag insåg att jag verkligen hade saknat henne. Det som väckte mig ur min dagdröm var när dörren intill mig slogs igen, med en jävla fart. Jag trodde nästan att dörrkarmarna skulle ramla ut i korridoren. Pearl, var min första tanke. ”Jag har verkligen saknat dig. Förlåt för det där med kortet.” Det hon sa, det lät som att det var så långt borta. Precis som att hon inte stod vid mig. ”Jag har saknat dig med, tro inget annat. Men det finns någon jag måste prata med.” Hon suckade högt och tydligt, vilket gjorde mig irriterad. ”Vad? Ska du förbjuda mig?” Hon skakade på huvudet, kysste mig på kinden och gick.

”Snälla Pearl, öppna dörren. Jag vet att du är där inne.” Jag hade spenderat en halvtimme med att prata med en dörr, tror ni jag var på bra humör? Tillslut hörde jag ett ljud inifrån, och dörren öppnades. ”Vad vill du?” Hon lutade sig mot dörren, utan att släppa in mig. ”Varför har du låtit mig stått här ute i över en halv timme?” Hon himlade med ögonen. Jag såg på henne att hon ansträngde sig för att inte börja gråta, och det var då jag förstod att det var hennes dörr jag hade hört smälla igen. Hon hade sett mig tillsammans med Aurora. Det gjorde ont i mig, jag hade varit minst lika elak mot henne som Tony hade varit, och det skadade henne nå så fruktansvärt. ”Pea…” ”Nej, det finns inget du kan säga för att få mig att må bättre. Just nu önskar jag att jag aldrig träffade dig.” Hon slog igen dörren mitt framför näsan på mig. Jag hade verkligen sett fram emot att få träffa henne, och av hennes reaktion hade hon känt samma sak, men det var som bortblåst.

Jag styrde mina steg mot Auroras rum, då jag var tvungen att få ett avslut på det vi en gång hade. Hon och jag skulle aldrig funka tillsammans, och hon skulle absolut inte få förstöra min relation med Pearl. Jag tvekade en gång innan jag knackade på dörren, men när jag väl hade gjort det kunde jag inte bara gå därifrån, för hon öppnade på en gång. Hennes leende spred sig över hela hennes ansikte och nådde till och med ögonen. ”Har du fått slut på det där nu eller?” Hon trodde att jag var utanför Pearl för att tala om för henne att jag inte kunde umgås med henne, när det i själva verket var tvärt om. Pearl var normal, hon brydde sig inte om något, och ville absolut ingen illa. Pearl var den sista människan på jorden som skulle göra en annan människa illa medvetet. ”Nej. Men jag är här för att få ett slut på det du och jag hade. Det finns inte mer.” Hon tappade bokstavligen hakan, men jag fortsatte. ”Du har gjort allt från första stund för att förstöra mellan mig och Pearl. Det är slut på det nu.” Jag lämnade en chockad Aurora kvar i dörren, då jag själv styrde stegen mot mitt rum. Hade jag vetat om detta hade jag aldrig åkt hit tidigare, jag hade verkligen sett fram emot dem här två dagarna med Pearl, men ack så fel jag hade.

•

Jag låg i sängen och stirrade i taket, vilket gav mig tillbaka blickar från då jag precis hade börjat på skolan. Då låg jag också så, men av en helt annan anledning. Jag kunde höra hur klockan på väggen tickade, och det var precis som att den hade en volymknapp, som höjdes hela tiden. Nästan som en påminnelse om att tiden går, och att Pearl kanske försvinner. Eftersom att hon hade gjort klart och tydligt för mig att hon inte ville se mig mer fanns det inget annat sätt än att skicka henne ett sms. ”Snälla, prata med mig. Du anar inte hur ledsen jag är. Jag saknar dig.” Det kändes löjligt, men vad hade jag för val? Jag var tvungen att ställa saker och ting till rätta, och jag hade egentligen ingen aning om hur det skulle gå till då hon inte ville prata med mig. konstigt nog pep mobilen till strax efter att jag hade skickat iväg sms:et. ”Jag skiter i hur ledsen du är. Fråga istället, hur ledsen tror du jag är? Du är samma skrot och korn som alla andra grabbar. Låt mig vara.” Jag tänkte inte ge mig, men det fanns något annat jag kunde göra istället.

Efter en vända ut på staden var jag tillbaka i skolan, och utanför hennes dörr. Jag tänkte inte ge mig, och när jag kämpar för något är det något jag verkligen vill behålla. Jag förstår om hon inte vill ha mig så, men jag vill inte förlora henne som en vän. Jag hade kul i hennes närhet. Jag kunde slappna av, vilket inte händer ofta. Jag ställde ned alla rosor på golvet framför dörren, knackade en gång och gick sedan där ifrån. Bland blommorna fanns det ett litet kuvert med ett brev i. Och jag har ingen aning om hon över huvud taget öppnade dörren, och om hon gjorde det, vet jag inte om hon läste brevet. Men jag hoppas. Jag är inte den personen som ger mig i förta taget, och tänker inte börja med det nu heller. Att hon inte ger mig en chans kan jag förstå då hon hela tiden blir sviken och är troligen trött på det. Jag gick ut från skolan och ned på stranden, på ett speciellt ställe där jag visste att Pearl kunde se mig från sin balkong. Mobilen pep till och ett meddelande från Aurora lyste upp. ”Varför kan du inte se att det är du och jag som hör ihop och inte hon den där Pearl? Jag vill vara med dig, och jag vet att du vill samma sak. Jag kommer kämpa, tro inte jag släpper dig så lätt.”

Jag svarade aldrig på Auroras sms, jag hade inget mer att säga henne. Visst var det tråkigt att förlora henne som vän, men jag hade inget val. Ville jag vinna Pearls hjärta var jag tvungen att göra mig av med den enda personen som kunde komma mellan mig och henne. Jag vet inte hur länge jag satt på stranden själv, men tillslut kunde jag höra hur fotsteg närmade sig mig. Jag var för rädd för att vända mig om, och kanske bli besviken, så jag satt blixtstilla och kollade ut över havet. ”Justin.” Rösten tillhörde Pearl, så jag vände mig om och reste mig upp. Hon hade gråtit, det fanns klara tecken på det i hennes helt felfria ansikte. Ögonen var röda, och hon hade ränder ned över kinderna som tydde på intorkade tårar. ”Förl…” Hon tysta mig genom att lägga pekfingret över mina läppar. Jag kunde inte hindra rysningen som for längs min ryggrad av hennes fjäderlätta beröring. ”Jag vet inte hur jag ska kunna säga det här, utan att såra dig, men jag tycker du förtjänar att höra det.” Hon kollade ut mot vattnet innan hennes blick hittade min igen. Jag kunde känna hur tårarna tryckte på men jag gjorde allt för att inte visa dem.

”Jag har blivit grundligt lurad en gång i mitt liv, det vet du om, och tro mig, det satte djupa spår. Jag har lovat mig själv att aldrig mer försätta mig i en sådan situation igen. Jag trodde du var annorlunda, och jag vet inte om det är jag som har blivit galen eller vad det är, men jag tyckte mig känna att du faktiskt tyckte om mig, på något sätt. Du kysste mig innan du åkte, eller har jag fel?” Hon pausade, troligen för att hon ville att jag skulle svara. Min tunga svek mig, och jag fick inte fram ett ord, så jag nickade. Hon hade rätt. ”Du skrev massa sms att du saknade mig, att du ville vara med mig. Eller var det bara lögn, för att få mig på fall? I så fall, grattis! Du lyckades.” Hon vände sig om och gick, men jag kunde inte låta henne gå, så jag sprang efter henne och fick tag i hennes arm. Hon grät, vilket jag kan förstå att hon gjorde. Jag drog in henne i en kram, som hon konstigt nog inte försökte ta sig ur. Jag sa inget, jag ville inte att hon skulle gå sin väg igen. Jag höll bara om henne, samt strök henne över ryggen. Hon hade precis erkänt för mig att hon tyckte om mig, och nu grät hon för att hon trodde att jag inte tyckte om henne. Det gjorde ont, riktigt ont.

Ni får ett till idag. :) Min mamma kommer hem imon från en vecka på Rohdos, så jag vet inte hur det blir med uppdateringen. Sedan ska jag iväg på AMS =| Usch, men ah. Kanske kommer ett senare på eftermiddagen eller så. Vi får helt enkelt se. ♥♥♥ I Love U!