Skrivet:
Kategori: √ 5. You Gave Me Strength

Chapter 40.

Hon såg så chockad ut när jag klev in, jag trodde att hon skulle ramla ur sängen vilken sekund som helst. Jag stod där länge och bara tittade på henne, jag glömde helt och hållet bort att jag var där för att prata med henne. Hon ställde ifrån sig datorn och kastade av sig täcket för att sedan hasa sig ut mot kanten på sängen. ”Vad gör du här? Uppfattade du inte mitt senaste sms eller?” På henne lät det precis som att vi hade sets en gång, inte att vi hade haft något på gång, och det gjorde mig en aning ledsen. ”Jag vill prata med dig. Snälla, jag vill veta vad jag har gjort. Och för guds skull, säg inte att det inte är jag, utan att det är du. Det är en gammal klyscha, som inte fungerar på mig.” Hon drog sina fingrar genom håret och blundade samtidigt som hon tog ett djupt andetag, det kändes som att jag träffade en rätt öm punkt när jag sa det. Precis som att hon skulle dra den gamla klyschan för mig. ”Jag vill inte prata med dig, och jag vill inte se dig. Så om du kan göra mig en tjänst, och lämna mitt hem.” Hennes röst var fortfarande helt overklig, det lät på henne precis som att hon inte brydde sig. Det fanns dock en annan bild i hennes ögon, en blick som sa att jag inte skulle lyssna på hennes röst utan se i hennes ögon vad hon egentligen ville. ”Jag tänker inte gå.” Jag satte mig ned bredvid henne i sängen och drog in henne i en kram som hon kämpade emot några sekunder, men gav upp när hon insåg att jag inte tänkte göra det.

 

Jag vet inte hur det kom sig men jag satt lutad mot hennes sänggavel, med henne lutandes mot min axel. Hennes tårar började falla då jag kramade om henne, men hon tog kontroll över sin kropp efter ett tag, och torkade dem sista. ”Berätta för mig vad som fick dig att lämna skolan.” Hon skakade hysteriskt på huvudet, och satte sig upp ordentligt. Hon hade inte sett mig i ögonen på ett tag, och det gjorde mig lite rädd. Jag såg på henne att det fanns massor med saker som hon dolde för mig, och jag gillade det inte, men fick ta det. Hon fick själv bestämma om hon ville berätta det eller inte, men jag luskade lite för att se om hon kunde släppa på trådarna lite. ”Jag vill inte. Förstå det.” Hon reste på sig och gick in i sin garderob. Jag kunde höra henne muttra där inne, men inte direkt vad hon sa. Om hon ens sa något, eller bara mumlade. När hon kom tillbaka från sin garderob hade hon satt upp håret i en hög hästsvans. Hon framhävde alltid sina vackra kindben när hon hade håret på det sättet, och det fick mig på fall ännu mer. Jag är svag för småsaker, saker som andra sällan lägger märke till.

 

Det knackade till på hennes dörr och jag satt fortfarande i sängen, medan hon höll på att plocka ihop alla sina kläder som låg över hela golvet. Min fråga till henne var egentligen hur hon hade hunnit använda alla kläder på dem få dagarna som hon varit hemma. ”Kom in.” Jag relationen som Pearl hade till sin familj, att dem gav henne det utrymmet hon behövde och klampade inte in i hennes rum utan tillåtelse. Hennes mamma tittade in med ett brett leende på läpparna. ”Äter du med oss, Justin?” Frågan var direkt riktad mot mig, men jag kollade ändå på Pearl för att se hennes reaktion av Debbies fråga. ”Nej tack. Jag ska ta och röra mig tillbaka till skolan.” Hon nickade lite löst och stängde dörren. Man kunde klart och tydligt höra klackarna från hennes skor som lämnade övervåningen. Precis när jag var på väg att resa mig upp satte Pearl en hand på min axel och tryckte tillbaka mig i sängen. Hennes ansikte avspeglade en nervös blick, och jag förstod inte varför. ”Anledningen till att jag inte kommer tillbaka till skolan är för att jag inte klarar av att se dig, utan att få röra dig.”

 


 

Den meningen slank bara ur mig, jag hann inte stoppa mig själv fören jag hade sagt hela. Hans blick mot mig bara lyste massa frågetecken. Han hade ingen aning om vad jag svamlade om, men han skulle troligtvis fråga. Han reste sig upp och hamnade precis framför mig, jag kunde känna hur hans lätta andetag fladdrade precis framför mitt ansikte, och doften av honom gjorde mig svag, mint. Han tuggar alltid sina minttuggummin, och jag bara älskar det. ”Varför?” Mitt hjärta slog så hårt i bröstet att jag trodde det skulle slå sönder mina revben vilken sekund som helst. Det gjorde ont, och min puls ökade, bara för att han stod så nära mig. ”Bara därför.” Osäkerheten inom mig lyste rakt igenom, och han hade absolut inga problem med att se den. Han hade gjort det redan från början. ”Titta mig i ögonen och säg att detta inte har något att göra med en tredje person.” Han hade läst mig precis som en öppen bok, skulle nog till och med kunna säga att jag är som en barn bok, med typ tre meningar på varje sida och en stor bild. Jag skakade bara på huvudet och tittade precis förbi honom in i väggen. Jag tog ett steg bakåt så att vi inte stod så nära varandra, vilket jag inte skulle ha gjort. ”Vad har du gjort på halsen?” Jag hade helt och hållet glömt bort dem svaga märkena som fortfarande gjorde sig synliga på halsen. Dem hade absolut inte samma färg som dem hade haft två dagar tidigare då dem vart helt rödblåa, och just den dagen gjorde dem riktigt ont.

 

 

Att inte svara på hans fråga var nog mitt störta misstag då jag såg på honom att han blev arg, kanske inte just för att jag inte svarade, utan för att någon hade gjort mig illa. Jag kunde inte ens säga att jag hade ramlat, då jag hade fyra märken på den vänstra sidan, och ett på den högra. Jag backade från honom då hans annars så gyllenbruna ögon gick från just den färgen till en mer mörkare variant. ”Jag ska inte skada dig. Jag skulle aldrig kunna göra illa dig. Men någon annan har uppenbarligen redan gjort det. Vem?” Med sammanbitna tänder fick han fram tre hela meningar, men jag såg på honom att det var svårt. Jag kunde inte säga att Aurora hade skadat mig, eller att hon hade fått mig att lämna skolan. Hon hade vunnit, det var bara Justin som skulle inse att han passade bättre ihop med henne, än vad han och jag gjorde. ”Jag kan inte. Snälla, gå bara.” Hans mörka ögon återgick till hans gyllenbruna och jag kunde skymta en tår, men innan den hann lämna hans öga torkade han bort den och gick mot dörren. Det gjorde ont att se honom så, jag gillade honom med ett brett leende på läpparna, inte med gråten i halsen.

 

”Jag går, om du lovar att komma tillbaka till skolan. Det är inte värt att hoppa av den. Jag lovar att hålla mig borta från dig.” Jag hann inte ens svara innan han lämnade mitt rum, med dörren öppen. Jag kunde höra hur han sa hejdå till mamma och hur ytterdörren slogs igen. När man får som man vill brukar det lätta en sten från hjärtat, men inte denna gång, nu kändes det precis som att någon la dit en. Jag fick svårt att andas, så jag sjönk ned med ryggen mot sängen, och drog knäna intill mig. Allt kändes bara förjävligt. Jag ville egentligen inte att han skulle gå, men jag kunde inte förmå mig att hindra honom. Allt skulle bli så mycket bättre om vi två bara glömde varandra och att det sedan fick förbli så. ”Gumman, maten är klar.” Jag kunde höra hur min mamma stod nere i trappen och ropade på mig, men jag orkade inte resa mig upp, och plötsligt kände jag mig inte speciellt hungrig längre. Jag hade låtit pojken i mina drömmar ännu en gång slinka mellan fingrarna på mig. Jag ville inte att han skulle hata Aurora, för det hon gjort mot mig, så därför valde jag att inte säga något till honom. Jag kanske bryr mig för mycket om henne, men ändå. ”Gumman, vad har hänt?” Mamma hade troligen kommit upp för att jag inte kom ned eller svarade henne då hon ropade.

 

”Jag vet inte vad jag ska ta mig till.” Mamma vet om allt som hänt, då jag inte kunde hålla det från henne speciellt länge. Hon hade efter bara några timmar sett mina märken på halsen, och tvingat mig att berätta för henne vad som hänt. Det hade tagit emot till en början, men när jag väl hade kommit till punk hade det vart som att stenen försvann. Men den kom som ni redan vet, tillbaka då Justin gick. ”Berätta för honom vad som hänt. Han förtjänar att veta vad det är som stoppar dig, och hur du känner.” Jag vet att min mamma hade rätt, men jag skulle aldrig klara av det. Justin förtjäna så mycket mer än mig. ”Kom igen gumman. Alla har sina motgångar i livet, och du har precis stött på din. Låt inte Aurora sätta sig på dig.” Jag visste redan från början att min mamma var en klok kvinna, men att hon kunde få mig att ändra på mig så fort hade jag ingen aning om. ”Jag åker till skolan. Får se om jag kommer tillbaka eller om jag sover kvar hos Justin.” Mamma log milt mot mig innan hon gav mig en moderlig puss i pannan. ”Se till att vinn hans hjärta nu.” Jag rodnade lätt, och lämnade mitt rum.


 

Vad tror ni kommer hända? Kommer dem att lösa allt eller har Justin tröttnat? :P

Kom igen nu, ge mig massa kommentarer. :)


Kommentarer
Josefin säger:

åhhh. justin kan inte ha tröttnat!!! jag tror att han kommer åka tillbaka till skolan för att prata med Aurora. för jag tror att han misstänker att ddet kan ha vart hon!! hehehe, men grymt bra! :D <3

Skrivet: |

Me+You 'Imma Tell you one time. <3 säger:

dundundun, omb!

jättebra. <3

Skrivet: |

Emma säger:

DOM MÅSTE LÖSA ALLT! :D

Skrivet: |

Johanna - MTT LIV säger:

GRYMT BRA, MEEER :D:D

Skrivet: | Bloggadress: http://byjjohannaa.blogg.se/

julia säger:

omb!! säg att dom löser det!? ;O längtar till nästa!

Skrivet: | Bloggadress: http://funkimonkey.bloggplatsen.se

Anonym säger:

Vafan jag e snart 30 å de här e de bästa som hänt mej på länge, skriv meeeeer!!!

Skrivet: |

linda säger:

Jättebra som alltid! Du gör mig aldrig besviken! Scenen där han frågar vad hon gjort på halsen var perfekt!! Bättre än vad jag förväntat mig :D

jag läängtar helt klar till nästa!

Skrivet: |

Emelie säger:

Sjukt bra! <3

Skrivet: | Bloggadress: http://bieberrstorys.blogg.se/

Becka säger:

Sjukt bra!

Skrivet: | Bloggadress: http://beckagoesrandom.blogg.se/

Mickan - / My Life In My Words säger:

Jag vart helt plötsligt stum.. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Haha, har inte hänt många gånger. :p



Jag tycker att det var bra att han såg märkena på halsen, och att han reagerade som han gjorde, men jag gillar inte hennes sätt just nu, visst att hon är rädd, men varför inte bara berätta för honom, snälla söta lilla Pearl.

Dom är ju så kära i varann, och varför låta den satmaran förstöra, säger som hennes mamma ja, låt inte henne sätta sig på dig, uhm, Pearl.



Jag hoppas att han åker tillbaka till skolan och konfronterar Aurora igen! Och att Pearl kommer och berättar hur det är, och det löser sig.



Jag tror inte att han har ledsnat, han bryr sig allt för mycket om henne, och får han reda på hur det ligger till så kommer han antagligen att gå i taket. Mer drama känner jag är på gång. Men jag hoppas ju iaf på en förbättring, jag saknar ju alla söta meningar om dom. :)



Nuuu har du blivit kommentarbombad med, du ser ju fram emot min kommentarer så tänkte att jag kör på, men nu är jag apans trött, :)

<3

Skrivet: | Bloggadress: http://miickzz.blogg.se/

Cicci säger:

Jag hoppas verkligen inte att Justin har tröttnat! As bra!!meer!:)

Skrivet: |

Emilija med J. säger:

han får inte h ttöttnat dom måste läsa det. älsker det !

Skrivet: | Bloggadress: http://rromaites.blogg.se/

Tily säger:

Asbra! Han får inte tröttna, dem måste reda ut det och dem måste ha sex snart! hahaha. längtar till nästa :)

Skrivet: |

Bella säger:

Jättebra!

Snälla nästa chapter idag????:)

Skrivet: |

rt säger:

nepp tröttnar gör han nog inte. Tycker att Pearl borde berätta annars kommer det bara bli sämre...



Loveit och hoppas på ett kapitel idag? :)

Skrivet: |

Alexandra säger:

Super bra :D

Skrivet: |

Ebba säger:

SKIT BRA!

Ny läsare btw :D<3<3

Skrivet: | Bloggadress: http://mybieberlovestorys.blogg.se/

Ditt namn:

Mail adress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Skriv din kommentar:

Komma ihåg dig?



Trackback