Att se Pearl och Alex krama varandra gjorde ont, även om jag visste att Pearl inte kände något för honom. Däremot visste jag inte vad han kände för henne, och det var det som gjorde ondast. Han kunde lika gärna använda all sin tid tillsammans med henne som ett sätt att förföra henne på. Jag hade ingen aning om vad dem två gjorde tillsammans, och jag kände hur svartsjukan bubblade inom mig. När soundchecken var klar klev jag av scenen och lämnade tillbaka mikrofonen till den som stod närmast mig. Pearl gick efter mig, men jag stannade inte fören jag kom in i logen, och då var hon så frustrerad att hon smällde igen dörren. ”Lägg av nu. Förstår du det. Jag ä l s k a r dig, jag känner inte ett skit för honom.” Hon grät och skrek samtidigt, vilket fick mig att vända mig om. Tårarna bara rann på henne vilket helt klart gjorde det jobbigt för henne att se något. ”Skulle du tycka att det är okej att jag umgås med andra tjejer?” Jag hörde hur hennes hjärta slutade slå, för att sedan rusa iväg en fruktansvärd fart.

Tystnaden mellan oss var lika grov som väggen, som på något vis helt plötsligt byggts upp. Även om jag ville gå mot henne kunde jag inte, jag kunde inte heller röra henne. Jag vet inte vad det var som hade hänt, men jag såg på henne att hon fick problem med andningen när jag frågade henne. ”Vem skulle du umgås med?” Hon bet ihop sina perfekta käkar och kollade på mig, med nästintill svarta ögon. ”Jag sa inte att jag skulle göra det, jag frågade dig om du skulle acceptera det.” Helt plötsligt var muren borta mellan oss och hon tog ett steg mot mig. Jag kunde inte undgå känslan i min kropp om att jag faktiskt var en aning skraj för henne just då. Jag hade aldrig tidigare sett henne så, och det skrämde slag på mig. ”Svara mig. Skulle du tycka att det var lugnt att jag drog och var borta någon timme för att sedan komma tillbaka och berätta att jag umgåtts med en brud?” Jag ville få fram rätt reaktion hos henne, jag ville att hon skulle känna samma svartsjuka som jag fick uppleva varje gång jag såg henne tillsammans med Alex. ”Ja. Så länge du umgås med den tjejen på samma sätt som jag och Alex umgås på.”

•

Helt ärligt så började dem samtalen tillsammans med Pearl att spåra ur. Hon visste att jag var svartsjuk, men hon gjorde ingenting åt det. Visst, hon försökte övertyga mig om att det inte var något mellan henne och Alex, och jag trodde henne, men jag var fortfarande inte övertygad om att Alex inte kände något för henne. Det var där skon klämde, och det störde mig en aning. Jag försökte att lägga det bakom mig för att kunna gå ut på scenen och göra så bra ifrån mig som möjligt. Det var inte ett ställe att göra bort sig på, då över 300 tusen var på plats för att se konserten live. Jag stod inne i logen, framför spegeln för att vara exakt, nervositeten kom ikapp mig, och jag började smått memorera mina danssteg. ”Justin, vart är du?” Jag hörde klart och tydligt att det var Alex som ropade på mig. Hade inte den grabben haft ett skrivet kontrakt med mig, hade jag för längesedan skickat hem honom. ”Här, vad är det?” Jag rättade till kläderna och mikrofonen och visade mig sedan i dörröppningen. ”Scen om 5 minuter.” Var det enda han sa och försvann sedan ut genom dörren och lämnade mig ensam.

”Slappna av, allt kommer att gå bra. Jag bara vet det.” Scooter försökte lugna ned mig, men inget verkade fungera. Allt jag kunde höra var hur alla människorna skrek mitt namn, alla olika tillfällen så egentligen hörde man inget klart och tydligt. ”Baby. Lycka till.” Pearl kom fram från ingenstans och pressade sina läppar mot mina. Det verkade just i den stunden vara det som gjorde mig lugn, att veta att hon inte var arg på mig. Jag stod redo bakom skynket som hängde för ingången till scenen, och jag såg hur en del strålkastare tändes. Utan att någon musik spelades eller något gick jag ut på scen till ljudet av alla mina underbara fans. Dem skrek så högt dem bara orkade, och jag stod bara helt stilla och blickade ut över dem samt hörde hur dem skrek. Jag log för mig själv till en början, men tillslut lyste nog hela jag upp. Jag var så fruktansvärt glad över alla som hade samlat sig på ett och samma ställe för att höra mig.

Konserten var precis som alla andra, men med en aning mer tryck i sig, och det var inget jag hade något emot då jag för längesedan vant mina öron av det höga ljudet. Man fick bara se Justin så glad dem gångerna han stod på scenen, och det gjorde ont i mig. Jag ville vara anledningen till att han gick upp på morgonen, och till att han log. Men jag tävlade med över 50 miljoner andra människor, och det var en fight jag inte kunde vinna, oavsett hur mycket jag tränade. Tyvärr. Under turnén har alltid Anna varit den tjejen som i stort sett haft huvudrollen under Boyfriend, men helt plötsligt kladdade alla tjejerna på honom, vilket fick mig att se rött. Kenny däremot hann stoppa mig precis innan jag var på väg ut och ställa till en fruktansvärd scen. ”Vad tänkte du med?” Allt Justin tidigare hade sagt till mig satte sig verkligen fast i mitt huvud och jag reagerade själv över hur svartsjuk jag blev på mindre än en timme. ”Jag vet inte.”

Jag har ingen aning om det var någon mer som såg att jag höll på att krossa allt, eller om det bara var Kenny. Men det kändes samtidigt som att det kvittade, han skulle ändå berätta för alla, eller i alla fall framförallt Justin, och jag visste att jag skulle få genomgå en grundlig diskussion med honom. Inget jag såg speciellt mycket fram till, men det var smällar man fick ta om man var lika korkad som jag. ”Gör inte om det, hör du det?” På något sätt kändes det som att jag hade förändrats till det sämre sedan jag träffade Justin, eller i alla fall från det att jag fick följa med honom på turné. Precis som att det var jag som var stjärnan, och hade förvandlats till en diva och trodde jag kunde bete mig hur som helst. Jag nickade bara en aning tillbaka till honom, innan jag i mitt huvud kröp tillbaka in i mitt skal och skämdes. Allt hade blivit för mycket för mig, jag kunde inte hantera allt.

Justin var in i logen och bytte kläder snabbt för att sedan pussa mig innan han läämnade rummet igen. När jag satt i min ensamhet kändes det som att det bara var en enda människa som kunde få mig på bättre tankar, och humör framförallt. ”Pearl gumman.” Jag kunde inte undgå tårarna som kom när jag hörde hennes röst. Det var flera veckor sedan jag hörde den, och jag saknade henne mer då jag fick det. ”Mamma.” Det var allt jag fick fram innan tårarna sprutade och jag snyfta i min ensamhet. ”Men lilla gumman. Vad är det som har hänt?” Hennes röst var så klar att jag var tvungen att ta mig samman. Jag kände mig patetisk, när jag satt där och grät. ”Jag vet inte. Saknar bara dig antar jag.” Hon skrattade till, och det var verkligen något jag hade saknat. I bakgrunden kunde jag höra hur Sandy skällde lite, och det har hon aldrig gjort tidigare. ”Jag saknar dig med. Men vi ses snarare än du tror.”

Detta är det sista klara kapitlet jag har, så nu har ni chansen att påverka. Vad vill ni ska hända? =) Kom med så mycket idéer som möjligt, ju fler jag får, ju fortare får ni nästa. :)