Jag visste inte vad jag hade förväntat mig att höra från henne efter att jag hade släppt den där bomben, men hon tittade bara på mig precis som att det var helt naturligt att säga till sin 17 åriga flickvän att man ville bilda en familj med henne. Det var dock allt hon gjorde, hon tittade bara på mig, utan att säga så mycket som pip. Jag vet inte om det kom som en chock för henne, eller vad det var. Jag visste inte heller om jag hade visat allt så dåligt, att hon inte märkt tidigare att hon faktiskt är den tjejen som helt och hållet vänt upp och ned på min tillvaro. ”Säg något, snälla.” Hon hade fortfarande inte sagt något, så nervositeten steg i min kropp. Jag ville inte att hon skulle ta avstånd från mig, och jag ville absolut inte att hon skulle bli skrämd. ”Jag vet inte vad jag ska säga.” Hon vände sig om så att hon låg med ryggen mot mig, det kändes verkligen som att jag hade förlorat henne. Jag hade utan problem kunnat leva tillsammans med henne, utan barn eller något. Bara hon och jag, men jag visste inte om jag hade hon kvar längre.

Jag vet inte hur länge jag låg vaken den kvällen, men det var bra länge. Även om jag visste att Scooter tidigare sagt åt mig att se till att få sömn, så var det fullkomligt omöjligt. Jag låg länge och tittade på hennes ryggtavla, vilket var det enda jag såg av henne. På morgonen när jag vaknade var det av mammas knackningar på dörren, jag hoppade upp ur sängen för att inte väcka Pearl, men det var inte fören jag såg mamma som jag kollade tillbaka i sängen och såg att Pearl inte var där längre. ”Vet du varför Pearl gick här ifrån tidigt i morse?” Mamma kollade undrandes på mig, men fortsatte sedan. ”Jag satt i den andra bussen och åt frukost redan vid halv 6, och då gick hon.” Det var nästan som att någon slog mig på smalbenet med något hårt, och bad mig lägga mig ned. På något sätt ändes det som att jag verkligen hade gjort henne illa. ”Om du vet varför måste du tala om det för mig.” Jag vet att mamma bryr sig om henne, och att hon anser att Pearl är hennes ansvar när hon är med oss här. Men detta var något jag var tvungen att lösa själv, hur nu det skulle gå till. ”Nej, jag vet inte.” Jag hatar att ljuga för mamma, men det var något jag behövde göra.

•

”Baby, kom tillbaka till bussarna. Jag tycker inte om att du är ute och springer helt själv, och framför allt inte när vi är osams eller vad vi nu är. Puss, jag älskar dig.” Jag skickade ett sms till Pearl i hopp om att hon skulle svara mig. Jag hann inte mer än klä på mig och kliva ut ur sovrummet fören det pep till i min mobil. ”Jag är hos Alex, kommer snart. Puss.” Jag fick inget jag älskar dig tillbaka, vilket gjorde mig mer orolig än innan. Jag gillar inte tanken av att hon är med Alex, jag vet hur han behandlar sina tjejer, och jag vill inte att Pearl ska hamna i samma hål som dem andra. Hon är värd så mycket bättre. ”Fick du tag i henne?” Mamma satt vid bordet och läste en av alla sina damtidningar. Jag nickade bara lite smått mot henne, men hon gav sig inte. ”Vart var hon?” Jag svalde högt och plockade ut en vattenflaska ur kylen. ”Hos Alex.” Mamma kollade på mig med stora ögon, precis som att hon inte förstod mina två ord jag sa till henne.

Pearl kom tillbaka efter tjugo minuter, men hon sa inget, utan gick bara raka vägen in i sovrummet. Mamma tittade bara på mig för att sedan lämna bussen. Alla andra lämnade även bussarna för att gå ut och äta tillsammans, men jag ville lösa allt med Pearl innan jag planerade något annat. Hon satt på sängen när jag kom in, men hon tittade inte på mig. ”Kan du förklara för mig vad det är som händer?” Hon svarade mig inte, och frustationen växte inom mig. Många gånger visste jag exakt vad jag skulle göra, men inte då. Jag hade inget sätt att hantera hennes tysthet, och det gav mig rysningar. ”Vill du inte vara tillsammans med mig mer?” Inte ens då kollade eller svarade hon mig, och hade det varit så att hon fortfarande ville det, anser jag i alla fall att hon hade reagerat, men inte. ”Jag vill inte göra dig ledsen. Det är det sista jag vill. Men jag vet inte vad jag känner mer.” Hon stack, inte bokstavligen, en kniv i bröstet på mig, och vred om den. Det gjorde så ont när hon sa det, när hon gjorde det verkligt.

”Har det något att göra med Alex?” Jag satt på sängen och kollade på henne när hon packade sina saker. Hon vände sig om och slog ut med armarna. ”Nej, det har det inte. Det handlar om dig och mig.” Inte en enda tår hade jag fällt, men dem var absolut inte långt borta. Hon var verkligen på väg att lämna mig. ”Vad är det då? Jag ger dig vad du vill. Säg något så fixar jag det.” Hon suckade och slog ut med armarna. ”Det handlar inte om saker Justin. Det handlar om att mina känslor för dig inte är dem samma som dem varit innan. Jag önska att fallet var så, för jag älskar dig verkligen.” Jag skakade bara på huvudet. ”Hur kan du säga att du älskar mig, men att du inte vill vara med mig?” Hon satte sig ned bredvid mig och tog min hand. ”Jag älskar dig, av just den anledningen, att du var den som lärde mig att älska.” Tårarna rann på mig, men mer än så var det inte.

”Lämna mig inte. Snälla, jag tar tillbaka allt jag sa igår kväll. Bara du stannar.” Jag frågade mig själv hela tiden hur jag skulle klara mig utan henne vid min sida, men kom aldrig riktigt på något bra svar. ”Det handlar inte om det. Snälla, gör inte detta svårare än vad det redan är. Jag ber dig.” Hon drog igen dragkedjan på väskan, och ställde den vid dörren. ”Jag ber dig inte att vänta på mig, men jag önskar innerligt att du gör det. För jag vill hitta tillbaka till dig, jag vill kunna säga att det är dig jag är kär i, och jag vill kunna leva mitt liv tillsammans med dig, och kanske några barn.” Allt kändes så overkligt. Precis som att det var en dum dröm. ”Kan jag i alla fall få följa med dig till flygplatsen?” ”Justin, det blir bara värre…” ”Jag tänker inte acceptera att du bara åker utan att jag får säga hejdå.”

Jag fick som jag ville, eller ja, eller inte. Jag fick i alla fall följa med till flygplatsen, och säga hejdå till henne. ”Jag antar att det är här vi säger hejdå.” Hon tittade på mig med blanka ögon, och vad jag såg på henne var det minst lika jobbigt för henne som för mig. Ändå var det hon som valde detta. ”Inte ett hejdå för alltid. Du får inte tro det.” Hon kysste mina läppar, och bara det var som en saga. Allt annat kring oss blev suddigt och tillslut var det bara hon och jag. ”Flight 34 mot Los Angeles, avgår om 10 minuter.” Den rösten gjorde mig ännu mer ledsen, men jag gjorde verkligen allt i min makt för att inte börja gråta. Jag ville inte ge henne det, hon grät och det räckte för mig. ”Glöm inte att jag alltid kommer älska dig.” Ännu en gång kysste hon mig, men tog sedan sin väska och började gå mot säkerhetskontrollen, utan så mycket som att ge mig en blick.

Vad var det som hände där? =/ Jag tror att Pearl lider av någon form av mentalstörning. ^