Min mamma har under alla mina år i livet hållit mig undan från folk, och ljugit för mig. Jag har aldrig träffat min pappa, och egentligen behöver jag inte det heller, med tanke på att jag ser Justin som en fadersfigur. Men det handlar bara om tilliten, jag ska kunna lita på mitt eget kött och blod. Jag kan inte göra det längre, mamma har bränt sina broar. Jag rusade ut från huset i all hast, enbart med skor på fötterna. Det var kallt men jag brydde mig inte. Pattie har en liten del av skog på gården, vilket jag var glad över då jag sprang in där. Mamma vet inte om det, men det är där jag har varit dem få gångerna vi hälsat på farmor. Jag ser henne som min farmor, det är ändå hon jag har haft runt mig sedan jag var 3 år. Allt har gått till och från, men jag älskar alla från Justins sida.

Jag hörde mamma skrika mitt namn flera gånger, men hade absolut ingen lust att prata med varken henne eller Justin, så jag svarade henne inte. Jazmyn däremot behövde inte ens ropa för att förstå att jag befann mig där. ”Kom Liam. Vi går in. Din mamma är jätte orolig.” Jag kollade bara på henne. ”Och? Hon har ljugit för mig hela mitt liv.” Jazzy sträckte sig efter min hand, som jag motvilligt fattade. ”Hon är jätte ledsen, hon gråter.” Jag förstår inte hur hon gör, men hon får mig på andra tankar. Hon har alltid varit min bästa vän och kommer nog alltid att vara det. Mamma sa alltid att en Bieber är speciell, och jag kan faktiskt hålla med henne om det. Hon pussade mig på kinden innan vi kom fram till dörren. Mina kinder blev rosaktiga och jag blev generad.

När vi kom in igen satt mamma och Justin i soffan. Dem sa inget till varandra, och tv:n var inte på. Egentligen kanske mamma har rätt att förklara allt för mig, men jag är inte så säker på att jag faktiskt vill höra hennes dåliga förklaringar, eller ännu värre, höra på när hon ljuger ännu mer. Jazzy släppte inte min hand, men hon drog mig mot soffan, så att mamma tillslut kunde se mig. Hennes ansikte såg helt förstört ut, och det var på grund av mig. ”Liam, gubben.” Hon sträckte sig efter mig, men jag gjorde ingen ansats till att kliva in i hennes famn. Justin tog med sig Jazmyn ut från vardagsrummet, så att jag och mamma blev ensamma.

Jag satte mig tillslut ned i fåtöljen som stod bredvid soffan som mamma satt i. ”Förklara dig.” Var det enda jag egentligen hade att säga henne, och hon kollade upp på mig, mötte min blick, och torkade sina tårar. ”Vart ska jag börja?” Ja, det kan man ju fråga sig. ”Där allt började. Varför pappa inte finns i bilden, vore väl kanske en smart idé.” Hon suckade och flyttade sig närmare kanten på soffan. ”Jag vet inte. Du är egentligen för liten för att förstå, eller för att ens höra det.” Någonting allvarligt hade hänt mellan mamma och pappa, och eftersom att hon inte ville berätta det för mig, kunde jag inte förstå det heller. ”Kan du inte försöka i alla fall?” Hon gjorde en ansats till att börja, och jag lyssnade spänt på vad hon hade att säga.

”.. Det är anledningen till att din pappa sitter där han sitter just nu.” Tårarna rann på henne, väldigt mycket, och jag flyttade mig, så att jag satt bredvid henne. ”Mamma, gråt inte. Snälla.” Tårarna på mig började rinna, och allt hon hade sagt gjorde sina tecken i mitt huvud. Allt jag någonsin upplevt har jag upplevt med min mamma, hon som skulle offra allt för mig, jag tänker inte vara dum mot henne. Hon har nog med problem i sitt liv. ”Jag älskar dig mamma.” Hon kollade upp på mig efter kramen jag gav henne. ”Och tro inget annat än att jag älskar dig. Allt jag gör, gör jag för att du ska vara säker. Du och Adriana. Ni är mina ögonstenar, och jag kommer göra ALLT för att ni ska få en bra uppväxt.” Jag nickade förstående mot henne. Men jag såg på henne att hon saknade något. Den där blicken hon hade i ögonen då Justin fanns nära henne. ”Du har redan gjort min uppväxt bra. Jag älskar dig, och jag älskar min pappa Justin.”

Mamma och Justin packade ihop alla våra saker och så åkte vi hem, hem till det där huset som vissa människor bara ser på tv, eller i film. Jag trivs där, men jag vill ändå flytta tillbaka till Stratford, jag vet inte varför, men det känns som att det är mitt hem mer än detta. Jag förstår att mamma vill bo tillsammans med Justin, och att Justin behöver vara i USA. Jag förstod inte när jag var liten, vad det var han gjorde. Men tro mig, jag förstår nu. En del i skolan vill vara min vän, just för att få träffa honom, och andra kan till och med vara elaka. Jag försöker hela tiden att inte bry mig i dem, Justin säger att dem inte är värda min tid, och jag kan inte hålla med honom mer.

Jazmyn tog min hand när vi kom hem och vi gick in i mitt rum. Båda två satte oss på sängen och bara kollade mot väggen rakt fram. Hon var den som bröt tystnaden. ”Jag tycker om dig Liam.” Jag drog mina fingrar på baksidan av hennes hand, och våra blickar möttes. ”Jag tycker om dig också.” Ännu en gång pussade hon mig på kinden, och ett litet leende spred sig på mina läppar. Jag vill inte tänka på hur det kommer bli när hon åker hem igen, det kommer bli lika tråkigt som allt annat. Men jag hoppas att hon kommer tillbaka på jullovet, eller att vi åker till Kanada. Jag saknar faktiskt farfar, han har alltid ett leende på läpparna när jag kommer, och det gör mig glad.

När vi kom hem försvann alla barnen in på sina rum, så det var bara jag och Justin. ”Jag hoppar in i duschen.” En oroande blick sköljde över honom och han drog in mig i sin famn. ”Gumman, allt kommer att bli bra. Glöm inte det.” Han pussade mig i pannan och släppte mig sedan. När jag väl kom in i duschen satte jag mig ned på golvet och lät vattnet rinna över min kropp. All spänning i min kropp efter dagens händelser släppte till en viss del. Jag började gråta, men tårarna försvann i vattnet, så ingen kunde se det på mig. Jag kom tillbaka till verkligheten av att det knackade på dörren. ”Det är öppet.” Justin kom in och satte sig ned på golvet utanför duschen. ”Hur mår du?” Han tänker mer på mig än vad han tänker på sig själv, han sätter mig före i allt. ”Jag mår bättre nu. Kan du ge mig en handduk?” Han reste på sig och gick till skåpet vi har dem i. Jag sköljde ur mitt hår, och virrade in mig i handduken.

”God natt, sov gott mamma. Och förlåt för att jag var så elak idag.” Liam och Jazmyn skulle hoppa i säng, vilket Adriana redan hade gjort. ”Be inte om ursäkt för hur du känner.” Han kramade om mig, och vidare till Justin. Jazmyn gav mig också en kram, och även hon gick till Justin sedan. ”God natt bror. Jag älskar dig.” Vi satt i soffan, och bara höll om varandra, ingen tv på och ingen som sa något. Han strök mig över ryggen och pussade mig i pannan flera gånger. Allt kändes som en saga, jag var prinsessan och han var prinsen som kom och räddade mig. Jag hoppas bara att denna saga slutar precis som alla andra, och så levde dem lyckliga i alla sina dagar. Det känns inte som det just nu, allt går utför, förutom min kärlek till Justin.

”Helgen efter att Liam har börjat skolan igen måste jag åka till LA.” Vi hade förflyttat oss till sängen, men vi var inte trötta, utan vi låg bara där och pratade med varandra. ”Okej. Blir du borta länge?” Han skakade på huvudet. ”Nej, det gör jag inte. Men jag kan ta med mig Adriana, så kan du och Liam få lite tid tillsammans.” Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag älskar honom, men jag kan fortsätta. För jag gör det verkligen. Han betyder så sjukt mycket för mig. ”Tack baby.” Han drog upp mig på sig, och kysste mig. En kyss av passion och kärlek. Ingen kommer någonsin få mig att må som honom, INGEN.

Jag börjar komma en bit med novellen nu. :) Jag skriver förfullt mellan gångerna då jag snyter mig, eller hostar lungorna ur mig. ^ Jag överlever. I LOVE U.. ♥