Signal efter signal gick fram, och tillslut svarade han. ”Hej gumman. Hur är det i Paris?” Jeremy lät hur glad som helst, och jag var på väg att förstöra den glädjen för honom. ”Beror väl på hur man ser det.” Jag grät, men absolut inte lika hysteriskt som innan. Jag ville inte att Jeremy skulle bli som jag var, lika arg på sin son. Men han var den enda som kunde prata med honom, för det spelade uppenbarligen ingen roll vad jag sa, eller gjorde mot Justin. Han ville inte höra. ”Vad är det som har hänt?” Jag hörde hur han stängde en dörr bakom sig, troligen så att inte Jazzy eller Jaxon skulle höra honom. ”Selena. Justin har skrivit ett kontrakt med henne, och hon ska med på denna turné.” Han suckade högt, och jag kunde nästan se hur han kliade sig i huvudet. ”Ibland funderar jag om han ens är min son…” ”Jag vet inte vad jag ska göra. Jag sa till honom nyss att jag inte vill gifta mig med honom.” Jag satt i sängen, som ett fryst litet hallon. ”Gumman, det löser sig. Jag kan prata med honom om du vill.” Jag skakade på huvudet innan jag kom på att han inte kunde se mig. ”Nej, gör inte det. Vi är vuxna människor och borde kunna prata om detta.” Han förstod mig, och försökte därefter muntra upp mig.

”Ta hand om dig gumman, och kom ihåg att han gör dumma beslut ibland, men han älskar dig. Han gör verkligen det.” Jag älskar Jeremy, han får mig alltid på bättre humör, eller som i detta fall, mycket bättre humör. Ett tag efter att vi hade lagt på kom Justin tillbaka in i rummet, med röda ögon och en stor rosbukett i handen. ”Snälla Clar. Förlåt mig, jag älskar dig.” Han grät fortfarande, och han gjorde inget för att dölja det. ”Svara mig på en fråga. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Om det nu är som du säger, att du älskar mig.” Han la ned blommorna på bordet bredvid mig, och tittade rakt in i min själ, precis som så många gånger förr. ”Du har inte gjort något, mer än älskat mig, det är jag som är elak. Och jag har ingen anledning till det.” När han kommer tillbaka efter ett bråk med blommor eller liknande vill jag inget annat än kasta mig runt hans hals och pressa samman våra läppar, men denna gång kunde jag inte. Han hade gjort mig illa för sista gången. ”Jag kan inte, förlåt.”

Min mage kurrade till och jag insåg att jag inte hade fått någon mat på flera timmar, så jag lämnade rummet och honom bakom mig, för att kunna gå ned till restaurangen och käka. Liam och Adriana skulle visst vara där nere tillsammans med Kenny. Jag vill vara så liten igen, man hade inga bekymmer, i alla fall inga som var lika stora som dem jag gick igenom nu. Jag såg dem innan dem såg mig, så jag passade på och plocka mat innan, då det var buffé. Kenny såg på mig att något var fel, men jag gav honom en blick som sa att han inte skulle fråga något. Jag hade försökt så gott det gick med att tvätta mitt ansikte och få tillbaka min vita färg i ögonen, istället för den röda. Både Liam och Adriana åt för fulla muggar, för upptagna att ens märka mig. Vilket var ganska skönt just då. ”Mamma, kan vi få gå till spelrummet?” Liam ville ta med sig Adriana dit själv, och jag lät honom. Han var stor nog att ta ansvar för henne en liten stund.

”Tror du att Liam och Adriana kan sova inne vid dig inatt? Det kan hända att det blir slagsmål när jag kommer tillbaka till Justin.” Kenny kollade skräckslaget på mig, och han visste nog inte vad han skulle svara. ”Klart dem kan. Snälla du, tänk på att du är gravid.” Han tog min hand och kollade mig i ögonen, han förstod att jag var allvarlig. ”Ja, jag ska.” Han släppte mig och jag gick iväg till spelrummet. Det var fullt av folk, och i folkmassan satt Liam och Adriana. Dem var höjdpunkten där inne, av någon anledning. Liam kunde få ha ansvaret lite mer, jag visste Kenny skulle hålla koll på dem två. Jag gick tillbaka upp på rummet efter att ha setat inne i spelhallen ett tag. Justin var inte längre kvar där inne, men alla hans saker var, så han hade i alla fall inte bytt rum.

Jag satt lutad mot väggen bredvid dörren så jag hörde när folk gick förbi och hur dem skrattade med varandra. Alla verkade lyckliga, och framförallt glada. Helt plötsligt kunde jag höra Selenas röst, jag ryste till men gjorde inget jag skulle få ångra dagen efter. Detta var Justins turné, jag hade egentligen inget där att göra, så Scooter hade kunnat skicka hem mig på två sekunder. Dörren till vårt rum öppnades och Justin kom in, fortfarande lika röd om ögonen och han snyftade. Han märkte mig på en gång, men gick bara förbi mig. Allt kändes så konstigt, precis som att vi inte kände varandra. Jag älskar killen så sjukt mycket, jagönskar bara att han kunde älska mig på samma nivå. Jag behöver honom, precis som jag behöver luften för att andas. Han är min luft, han kommer aldrig förstå det. Han satte sig ned i fåtöljen som var riktad mot mig, bara det att ingen sa något, men vi bröt inte ögonkontakten vi hade med varandra.

”Är det såhär det ska vara mellan oss nu?” Han försökte, medvetet eller omedvetet att lägga över skulden på mig, precis som att jag överreagerade. ”Det är upp till dig, tänker du någon gång släppa taget om Selena?” Han suckade, men släppte mig inte med blicken. ”Det har jag gjort för längesedan. Om du bara kunde se hur mycket jag gör för dig, hur mycket jag älskar dig. Du skulle förstå att jag skiter i om Selena är här eller på andra sidan jorden. Du måste släppa och gå vidare, annars kommer du aldrig se mig som du gjorde förut. Du fattar inte hur mycket jag älskar dig, och det spelar ingen roll hur mycket visar det, du ser det inte, för att du är fast besluten om att det är Selena jag vill ha.” Han kan ha rätt, men det medger jag inte fören jag själv vet om det. Men allt han sa lät logiskt, jag kanske var för rädd att släppa in honom i mitt liv igen. Men jag borde, han är far till tre av mina fyra barn, han friade till mig. ”Vad gör hon här då? Menar du att det inte finns någon annan som vill sjunga med dig?” Han reste på sig, och jag var fullt beredd på att han skulle gå därifrån. ”För att jag skrev det där kontraktet när vi var tillsammans sist, dumt av mig, jag vet. Men så länge jag inte har någon annan är hon så illa tvungen. Vad ska jag göra eller säga för att du ska förstå att det är dig jag älskar.” Han kom emot mig, och drog upp mig från väggen. ”Clarissa, vill du göra mig den äran att sjunga med mig?”

Hade inte han hållit i mig, hade jag troligen svimmat, eller i alla fall ramlat omkull. ”Det där menar du inte, du har inte ens hört mig sjunga.” Jag stod med huvudet mot hans bröst, och lyssnade på hans hjärtslag. ”Jo, det gör jag visst, bland annat på hotellet i Stratford, och i New York. Snälla. Då slipper vi båda Selena, och tro mig, jag vill inget hellre jag heller.” Han strök mig över ryggen, och var allmänt underbar. Direkt han tar i mig glömmer jag allt som han gjort mot mig. ”Jag kan inte sjunga, och framför allt inte framför flera tusen av dina fans. Glöm det.” Han vred upp mitt huvud mot sig, och kollade mig intensivt i ögonen. ”Snälla.” Jag skakade på huvudet. ”Scooter kommer inte gå med på det.” Han kysste mig, och så mycket som jag har saknat hans läppar mot mina under dessa få timmar, har jag aldrig saknat honom, på något vis. ”Vi får försöka övertala honom. För tro mig, när jag hör en röst jag gillar, då gör jag verkligen det. Och du är en av dem.”

Nervositeten i min kropp hade aldrig någonsin varit så hög, mitt hjärta slog dubbla slag, och handsvetten var på väg fram. Pulsen var säkert på 300 när vi gick dem få stegen från vårt hotellrum till Scooters. Benen vägde bly, men Justin höll ett stadigt tag om min hand. Det var precis som att han aldrig mer tänkte låta mig gå, låta mig försvinna från hans sida. Jag skämdes över mitt utbrott jag hade fått på Scooter, så bara det gjorde mig illa till mods. Jag svalde stoltheten och var beredd på att be om ursäkt. Han öppnade dörren och släppte in oss. Justin satte sig ned i soffan, och drog med mig. ”Vad för er två hit nu?” Han kollade på klockan, och det var först då jag insåg att den var runt 10 på kvällen. ”Clarissa sjunger istället för Selena.” Justin var rak på sak, så jag hann inte ens be om ursäkt, jag ville inte byta ämne, utan jag ville få detta avklarat. ”Kommer aldrig på frågan.”

Återigen påminner jag er om Facebook sidan. Sprid den till era vänner. :) Och en sak till, kommentera. 

♥ i love u