Leken som Justin hade dragit igång mellan mig och honom började gå överstyr. Han sprang omkring så ofta han fick chansen i handduk och bar överkropp, samtidigt som han sällan satte på sig en tröja till sina byxor. Det har gått tre dagar sedan jag kom hem och hade tagit ut spiralen, och Justin gjorde allt mycket värre för varje dag som gick, han gjorde det med ett leende på läpparna, vilket ibland fick mig att vilja lägga mig ned och dö. Varken Liam eller Adriana såg hans beteende, då han var väldigt noga med att dem inte skulle se något. ”Min sjukt sexiga flickvän.” Han viskade i mitt öra när han fick chansen, och just då gick jag förbi honom och in i tvättstugan. Han log mot mig, och slog till mig löst på rumpan. Jag ville slita mig i håret, för jag kunde inte bara säga att jag inte ville leka mer, då hade han vunnit, så jag skulle allt visa honom.

”Vad önskar du dig i julklapp?” Adriana och jag befann oss i tvättstugan, och hon satt ned på bänken samtidigt som jag vek tvätten. ”Barbie dockor.” Ett lätt och enkelt svar, så var det bara. ”Okej.” Jag hörde hur dammsugaren drog igång ute i vardagsrummet, så jag förstod att Justin var städsugen, jag kan förstå att han ibland kryper ur skinnet här hemma. Eftersom att han ofta är ute och ränner annars. Adriana hoppade ned från bänken och sprang ut till Justin, troligen hämtade hon även sin låtsas dammsugare, och gick efter honom, hon brukar göra det. Strax efter att hon hade gått ut kom Justin in, han stängde dörren med ett skrämmande leende på läpparna. ”Håll dig ifrån mig, okej?” Jag försökte säga det så snällt jag kunde, men han ville nog inte lyssna på mig då han pressade mig mot väggen med hela sin kropp och kysste mig. Lusten vaknade till liv inom mig, men jag gjorde allt för att stöta den ifrån mig, även om jag besvarade hans kyss och lät mina händer vandra över hans rygg, och vidare upp i håret.

”Clar, du lider inte som jag. Jag är man, och en man har sina behov.” Jag hade efter många om och men lyckats avsluta kyssen innan det gick över gränsen. Justin var inte nöjd över mitt beslut. Men jag fortsatte vika tvätten, och nu var det jag som hånlog mot honom. ”Men ta hand om dem själv då.” Han suckade bakom mig, högt och tydligt så att jag hörde hans frustration. ”Jag kanske hittar någon annan som kan hjälpa mig.” Med dem orden lämnade han tvättstugan. Han fick mig stum, jag hamnade i chocktillstånd. Sa just min pojkvän att han skulle hitta någon annan? När jag tillslut hade vikt klart tvätten tog jag med mig alla högar och la in i respektive garderob. Justin satt i soffan med Adriana, men jag kollade inte ens på honom när jag gick förbi.

”Liam, vart är du?” Jag hade inte sett Liam på ett tag, så jag ropade på honom. ”Jag sitter i köket.” Han satt där med sina läxböcker. ”Vill du ha rena sängkläder får du hjälpa mig.” Han suckade. ”Men Adriana behöver ju inte hjälpa till.” Jag skrattade till. ”Hon är liten, kom nu.” Han gjorde som jag sa och lämnade allt på köksbordet, för att kunna fortsätta. ”Vilket vill du ha?” Han pekade på sitt med Bilar på och jag plockade ned det. Tillsammans gick vi in i hans rum och rev ut det gamla han hade i sängen. Han hjälpte till med kuddarna då han inte hade så långa armar för att ta sig an täcket. Så jag hjälpte honom med det och lakanet. När hans säng var klar tog jag med mig nya sängkläder till både vår och Adrianas säng, och så gick jag upp. Fortfarande utan att ha tittat på Justin. Jag tog Adrianas säng först, och precis när jag skulle kasta på lakanet fick jag syn på en bild av henne och Justin, hon var yngre. Jag minns det som igår, då vi satt på ett fik i Stratford, och Liam var hemma hos Jeremy.

När jag kom in i vårt sovrum slet jag ur alla sängkläder där med och bäddade rent, och det såg riktigt inbjudande ut att kliva ned i sängen och sova, men klockan var bara runt tre på eftermiddagen, så det kunde jag inte göra. Precis när jag skulle ta all lorttvätt och gå ned med det kom Justin in i rummet, jag sa inget och skulle precis gå ut när han tog tag i min arm. ”Förlåt, jag vet att jag gick över gränsen. Och jag vet att du vill att det ska vara speciellt. Jag respekterar det.” Jag såg smärtan i hans ögon, och jag kunde förstå att han ångrade sitt ordval tidigare. ”Hur kan du ens säga något sådant till mig? Har vi inte haft problem så det räcker?” Han kollade ned på sina fötter samtidigt som han släppte min arm. Man såg verkligen på honom att han led, vilket gjorde mig ledsen. ”Jag vet inte, jag tänkte mig inte för. Jo, det har vi. Förlåt, snälla.” Jag släppte allt jag hade i mina händer och drog in honom i min famn. ”Gör aldrig om det, hör du det.” Han nickade mot min axel.

Allt var löst, vi valde att släppa det. Ibland räcker det att bara prata om det en stund gråta lite, och sedan släppa och gå vidare. Det var precis det vi gjorde. Även om jag blev sårad av det han sa, så förstod jag på honom att det bara var något som kom ut i all hast. Det är ingen ursäkt, men det är ett bevis på att han är mänsklig. Han kom mot mig på väg in i köket med Adrianas och hans glas, då han säkert skulle fylla på juice, men jag stoppad honom genom att lägga mina armar om hans nacke. ”Allt är okej, se inte se ledsen ut.” Jag drog mina fingrar genom hans nackhår, vilket gav honom rysningar. ”Jag sårade dig, kan man vara glad över det?” Jag försökte få honom att le, genom att själv le, men det gick inte. ”Sluta nu, jag vet att du inte menade det. Vi släpper det. Kom igen. Vi ska snart på semester.” Han log faktiskt mot mig, vilket fick mig ännu gladare.

Liam satt i sitt rum, så jag passade på att gå in där när jag ändå fick förbi, och jag var tvungen att prata med honom. ”Du, när jag och Justin tjafsade här om dagen, hörde jag rätt då du kallade Justin för pappa?” Han kollade upp på mig, men vek ned blicken på en gång. ”Gubben, det är inget fel i det. Jag bara frågade om jag verkligen hörde rätt.” Än en gång mötte han min blick. ”Ja, jag kallade honom för det. Blev han arg?” Jag skakade på huvudet. ”Jag tror att han har längtat efter att du ska göra det. Han blev nog lika ställd som jag, men det är absolut inget fel med det. Fortsätt med det.” Det såg ut som att han blev glad, glad av att jag uppmuntrade honom. Jag vill inget annat än att Liam ska se Justin som sin pappa, han har ändå funnits där, eller runt honom mer än halva hans liv.

Jag försökte lägga in detta igår, men det ville inte funka med kommentarerna. Och sådant stör mig, så för er som redan läst det, sorry ni får läsa det igen ^^ och för er andra, varsegoda.

Är ni många som börjar skolan idag?