Mamma och Pattie hade åkt och handlat åt oss, så att vi slapp börja med det när vi kom hem, vilket jag tyckte var väldigt snällt av dem. När vi hade sett hur Liams rum såg ut satte jag mig ned vid köksbordet, jag var tvungen att andas, det fanns så mycket jag var tvungen att ta in. Adriana satt i sitt rum och lekte, samtidigt som Liam var i sitt och kollade på film. Justin kom in i köket och satte sig mittemot mig. ”Jag plockade ur våra väskor, och la all smutstvätt i tvätten.” Jag log milt mot honom. ”Tack.” Precis som att det egentligen var min uppgift, tackade jag honom. Mitt huvud spelade mig ett spratt. Jag kollade ut mot uppfarten, och såg att grinden öppnades, och mammas bil kom körandes. ”Dem är här nu. Är du redo?” Han reste sig upp och drog in mig i sin famn. ”Har aldrig varit mer redo.” Han kysste mig i pannan, och strök sin hand över min rygg.

Mamma plockade in alla varorna i kylen och frysen. Det var absolut inte lite dem hade handlat, det såg mer ut som att dem hade handlat en hel del just för att vi inte skulle åka bort någonstans. Vilket vi inte hade planerat heller, mer än att åka till New York över nyår. Justin hade sagt till mig att jag fick äran att berätta den stora nyheten, men jag drog hela tiden ut på det. Vi åt middag och jag sa inget, jag dolde handen hela tiden, vilket var mycket lättare än jag trodde från början, eftersom att jag är högerhänt. Jag såg på Justin att han ville berätta, men han hade lovat mig. Och jag ville göra det vid rätt tillfälle, det där tillfället jag tydligen inte hittade. Liam och Adriana tackade båda två för maten och sprang sedan upp på deras rum. ”Mamma, varför har ni gjort om både Liam och Adrianas rum?” Min blick gick mellan både mamma och Pattie. Dem båda såg på varandra med skräck i blicken, troligen för att jag kanske skulle få ett utbrott. ”Dem ville det.” Mammas svar var för enkelt, och en 4 åring kommer inte på en sådan sak själv. ”Säger ni det så.”

Vi satt i vardagsrummet och pratade om veckan som hade gått. Justin berättade stolt för sin mamma om den där grabben vi mötte på i den där gränden, som gjorde en graffitimålning av Justin, men hans mamma gillade tydligen inte det. ”Förstår du inte vad som hade kunnat hända dig, eller Clar?” Tanken av att vi var i ett slumområde skrämde henne rejält, men vi skrattade bara åt henne. ”Ta det lugnt mamma, vi sitter ju här.” Mamma började skratta, så Pattie hoppade på, hon med. Hon behöver inte vara den där överbeskyddande morsan längre, han är inte ett litet barn, men hon vill nog inte inse det. Han har en egen familj att ta hand om. Mammorna gick ut i köket och hämtade in kaffet, som vi skulle dricka. ”Nej tack, vill inte ha.” Mammas ögon vidgades, till stora golfbollar. ”Är du med barn?” Pattie kollade på mig, sedan på Justin. ”Nej, det är jag inte.” Med sanningen kommer man långt. Jag vet ju inte om jag är det, men jag hoppas, så då tar jag inga risker. Dem pustade båda ut. Vilket skrämde mig en liten del.

”Mamma, kan du sätta dig ned, det finns en sak vi vill berätta.” Eftersom att jag nyss hade sagt att jag inte var med barn så fanns det väl kanske bara en sak kvar som kunde vara stor att berätta. Hon satte sig ned i fåtöljen, och Pattie satt i andra. Justins armar var trygga kring min midja, och istället för att säga det högt sträckte jag fram handen och blundade, just för att inte se deras blickar. Ingen sa något, men däremot hörde jag hur både Pattie och mamma drog efter andan, högt och tydligt. Jag kollade upp på mamma som satt med händerna för ansiktet, hon tittade på mig, men sa inget. ”Mamma, säg något. Snälla.” hon tog bort händerna från ansiktet och satte sig på huk framför min hand, samtidigt som hon tog den i handen och kollade på den. ”Min lilla tjej ska gifta sig.” Var det enda hon sa. Pattie satt fortfarande helt stilla, vilket gjorde Justin lite smått irriterad. ”Ska du sitta helt tyst eller?” Hon kom tillbaka till verkligheten, och ställde sig upp. ”När ska vi fira?” Precis när hon sa det kom Adriana in i vardagsrummet. ”Vad ska vi fira?” Alla vi fyra brast ut i skratt och hon suckade. ”Säg då.” Jag sträckte ut armarna efter henne, och satte henne i mitt knä. ”Titta vad mamma har fått av pappa.” Jag visade henne min hand och hon tappade bokstavligen hakan. ”Är det en riktig diamant?” Justin började skratta. ”Det hoppas jag verkligen att det är.” Adriana skådade varje liten millimeter av den. ”Mamma och pappa ska gifta sig.” Hon, mamma och Pattie blev riktigt glada. Det var bara Liam kvar. Jag kan förstå att han kommer känna sig utanför, han kommer vara den enda i denna familj med ett annat efternamn.

När allt hade lagt sig om förlovningen plockade mamma mig åt sidan, för att prata med bara mig. Och jag hade ingen aning om vad det kunde handla om. Vi gick in i Justins studio, för där skulle vi få vara själva. ”Nu i veckan, när jag hämtade Liam från skolan. Fick jag mig ett samtal när jag kom hem, från dem.” Något hade hänt, och hon kunde inte bara spotta ur sig det. ”Jaha, vad är det som har hänt?” Hon kollade ned på sina händer, för att sedan möta min blick. ”Han har varit i slagsmål, med en av sina klasskamrater.” Jag suckade högt. Han har aldrig varit så förut. ”Men han gjorde det av en anledning. Den grabben han slog ned, hade uttalat sig elakt om dig.” Jag förstod ingenting, så jag lät henne fortsätta. ”Pojkens syster är tydligen ett stort fan av Justin. Och han sa högt och tydligt inför alla i klassen att du bara var tillsammans med honom för publicitet och pengar.” Jag började gråta, min lilla pojke ska inte behöva gå igenom det där. ”Jag och Justin har redan pratat om det där. Liam ska inte behöva gå i skola mer. Han ska få en egen privatlärare, som kommer följa honom. Vill han åka tillbaka till Stratford och bo med Jeremy så får han det, och då kommer han ha den läraren med sig. Just för att jag inte vill utsätta honom för detta.” Mamma kollade stolt på mig, det trodde jag aldrig. Jag trodde hon skulle skälla på mig, och tala om för mig vilken elak mamma jag är. ”Tack för att du finns. Liam älskar dig minst lika mycket som jag gör.”

Dagen gick fort, kvällen kom och jag har aldrig längtat så mycket efter min egen säng som jag gjorde då. Det var som att den ropade mitt namn, och benen bar mig inte speciellt mycket längre. Sista biten bar Justin upp mig, och la mig ned försiktigt på min sida av sängen. ”Hur kan man vara så trött som du är?” Jag gosade ned mig under täcket och tittade på honom när han tog av sig sina kläder. Man kan inte bli mer vacker än vad han är. Det går inte, inte ens i photoshop. ”För att jag hela dagen idag gått och spänt mig för att kunna gå som folk.” Han skrattade till och la sig ned bakom mig under samma täcke. ”Ont fortfarande?” Hans varma hud mot min kalla rygg kunde inte bli bättre, han la armen om mig och drog mig närmare sig. ”Ja. Första och sista gången vi har legat på det där viset.” Han fortsatte skratta, vilket gjorde mig irriterad. ”Sluta skratta, jag har ont. Fattar du?” ”Ja, ja. Ta det lugnt. Jag menade inget illa. Du får vila imorgon, ligga still hela dagen, så ska jag ta hand om dig.” Han kysste mig i nacken och smekte sin hand fram och tillbaka över min mage ned till mitt lår. Lusten vaknade till liv i mig då han drog sina fingertoppar längs min troskant, men jag gjorde allt för att skaka bort den, och försöka sova. Vilket jag tillslut lyckades med.

Jag vaknade på natten av att Liam stod bredvid sängen. Han tittade bara på mig, men sa inget. Tillslut började han gråta, och jag förstod ingenting. ”Men lilla gubben.” Jag drog på mig en tröja, och kravlade mig ur sängen för att gå med honom ned till sig. Vi la oss tillsammans i hans säng och han lugnade ned sig lite. Han låg i min famn, precis som när han var liten. ”Vad är det som har hänt?” Han torkade sig om ansiktet och snörvlade några gånger innan han gjorde en ansats till att börja prata. ”Dem pratar om dig i skolan. Elaka saker.” Han skulle med andra ord ta upp det som mamma redan pratat med mig om. Vilket kändes skönt, att han ville och kunde berätta det för mig. ”Vad säger dem?” Han vände ryggen mot mig och kröp in i min famn. ”Att vi bor här för att Justin har pengar. Gör vi det mamma? Bor vi tillsammans med honom för att han är känd?” Jag förstår att han ifrågasatte det, med tanke på att jag och Justin har gått fram och tillbaka ett tag nu. ”Nej Liam. Det gör vi inte. Mamma älskar honom, även om han inte hade varit känd. Kolla på mammas vänstra finger.” Liam gjorde som jag sa, och han är stor nog att förstå vad det betyder. ”Ska ni gifta er?” Han var den enda som inte var med i samtalet under dagen, så att han blev förvånad är inte konstigt. ”Ja. Det ska vi. Jag och Justin ska berätta en sak för dig imorgon när vi vaknar. Nu sover vi.” ”Tänker du sova här.” Jag nickade bara mot honom. Och vi drog täcket över oss.

Sista för idag, kommentera flitigt nu. :)