Lördagen den 20 juni. Tro det eller ej, men när jag vaknade var jag utvilad. Även om klockan bara var kring 9, så kände jag ändå att jag hade fått den sömnen jag behövde. Jag kunde höra utanför sovrummet hur dem andra tjejerna sprang omkring och var helt hysteriska. Jag kunde för allt i världen inte förstå vad dem höll på med, och enda sättet att ta reda på det var att kliva upp ur sängen. ”Vad gör ni?” Alessa tvärstannade framför mig. ”Du ska gifta dig idag, och du frågar mig vad vi håller på med?” Hon lät grav allvarlig, och jag kände genast hur nerverna flyttade ut, på utsidan av kroppen. ”Förlåt, menade inte så. Slappna av du, ät en god frukost, vi fixar allt.” Hon sprang vidare mot badrummet där jag hörde att alla andra tjejer var. När jag gick förbi hallen såg jag min brudklänning hänga där, med plasten runt om. Om några timmar skulle den sitta på mig, och jag skulle aldrig vara vackrare än då.

Jag åt under tystnad, med mig själv vid köksbordet. Celia kom in och satte sig vid bordet och tog en tugga av min macka. ”Hur mår du?” Hon verkade stel, nästan orolig över något. ”Jag mår bättre än jag trodde. Vadådå? Vad har hänt?” Jag kunde läsa på henne att någonting var fel, men inte vad. ”Tidningarna kan ha skruvat till det en del.” Hon gav mig en tidning, av skvaller, som vanligt. Men jag var ändå tvungen att se vad dem skrivit denna gång. På framsidan var det en liten rubrik, i stil med att Justin var otrogen, som vanligt. När jag fick upp mittensidan började jag skratta, första bilden visade honom, och en mörkhårig tjej som precis klev ur hans bil. Att tidningarna inte har lärt sig Justins nätverk runt honom än, det är komiskt. ”Vad skrattar du åt?” Hon såg med andra ord inte att det var Alessa på bilden, vilket gjorde allt mycket roligare. ”Alessa, kom hit två sekunder.” Jag ropade på henne så att hon skulle höra mig i all stress. Hon kom in springandes i köket, så jag vek tidningen mot henne, och Celia tittade fortfarande oförstående på mig. ”Tidningarna är roliga. Dem påstår verkligen att jag skulle sno din pojkvän en dag innan ni ska gifta er.” Celia sprack upp i ett leende och slog sig själv i pannan.

•

Jag satt i kyrkan tillsammans med mina brudtärnor, Alessa och Jen. Allt kändes så fruktansvärt overkligt, att jag som vilken tjej som helst inom en timme skulle vara gift med världens kändaste grabb. Det kändes konstigt, men samtidigt kunde jag inte vara lyckligare. Tillsammans med Justin har jag fått uppleva så mycket, saker jag inte skulle ha fått se utan honom, och vi har två underbara barn tillsammans. Jag satt ensam i det där rummet, Alessa och Jen hade precis lämnat mig för att gå efter min mamma. Allt jag ville var att se Justin, jag ville hålla honom i mina armar och känna morgon dagen komma. Det knackade på dörren, och precis som alla andra ljud jag hört under dagen så har mitt hjärta hoppat över ett slag. ”Kom in.” Det var ingen jag hade förväntat mig. ”Hej Carin. Vad gör du här?” Hon stängde dörren och tvärstannade när hon fick syn på mig. Hon la båda händerna för ansiktet och jag såg på henne att hon var nära att börja gråta. ”Nej gråt inte. Snälla, då kommer jag börja, och då blir inte Sophia glad, om jag ber henne komma in och göra om min sminkning.” Carin skrattade till, och tog några beslutsamma steg mot mig. ”Vad vacker du är gumman.” Hon gav mig en kram.

Efter vad som kändes som en evighet kom mamma in i rummet tillsammans med Alessa och Jen, alla var klara och min mamma var minst sagt vacker, vilket hon alltid är. ”Gumman, jag har en sak åt dig.” Hon öppnade en liten ask, men jag förstod inte vad det var fören hon plockade upp det. ”Det är något blått, och något gammalt. Din mormor hade denna när hon gifte sig. Det ger dig tur.” Alla verkade ha den inverkan på mig idag, att få mig att gråta. Jag tog upp den och gav den till mamma. ”Vill du hjälpa mig?” Hon satte den i mitt hår, och det knackade ännu en gång på dörren, Adriana syntes i dörren. ”Kom in gumman.” Hon sprang fram till mig. ”Mamma, vad fin du är.” Hon om någon var vacker, och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. ”Nej, nej, nej. Gumman, gråt inte. Det har vi inte tid med.” Mammas fina ord fick mig att börja skratta istället. Hon kan det där med att få mig glad.

Runt 10 på morgonen.

Jag strosade omkring i hotellrummet av ren nervositet. Aldrig i hela mitt liv att jag har känt något sådant, och då har jag ändå gjort en hel del. Ryan kom ut från duschen och kollade irriterat på mig. ”Snälla, sätt dig ned eller något. Du går så mycket att det kommer bli hål i golvet.” Han menade bara väl, men jag kunde inte sätta mig ned. ”Jag kan inte, jag vet inte vad jag ska göra.” Och precis när jag svarade honom knackade det på dörren. Carin som alltid hjälpte Ryan med mina kläder när jag var yngre stod utanför med mina kläder i handen. ”Ryan insåg att han inte skulle ha tid att hjälpa två stycken, så han ringde mig. Hoppas det inte göra något.” Jag släppte mer än gärna in henne. ”Absolut inte, det är kul att se dig.” Vi kramades och hon hängde klädpåsen på soffryggen.

Jag bjöd henne på en kopp kaffe innan vi begav oss till kyrkan. Det fanns flera rum i kyrkan, och jag visste att bakom en av alla stängda dörrar fanns min tjej, mina barns mamma, min blivande fru, och min själsfrände. Personen jag älskade över allt annat på hela jorden. Tack vare henne är jag där jag är idag, med en underbar familj. Jag stod i fönstret och blickade ut över alla gästerna som kom. Det roliga var att folk gled in i nytvättade limousiner, eller stora vita Range Rover. Det kändes inte som att det var jag som skulle gifta mig när jag såg alla finklädda människor. Carin och Scooter kom arm i arm, och dem båda var väldigt vackra. Chaz och Ryans mamma och pappa kom gåendes tillsammans, med breda leenden på läpparna. Det kändes i bröstet, nervositeten började strömma genom kroppen åter igen, men jag försökte hela tiden hålla lugnet nere.

Liam kom in i rummet tillsammans med Ryan, jag hade stått där inne själv ett tag, vilket hade varit ännu jobbigare än jag från början trott. Det kändes verkligen, jag fick för mycket tid att tänka. ”Hur mår du?” Liam satte sig ned bredvid mig i soffan. ”Jag mår bra, är nervös bara.” Han tittade oförstående på mig. ”Tror du mamma kommer backa ur?” Han fick mig att verkligen vakna till, jag reste mig hastigt upp, vilket fick till och med Liam att hoppa till i soffan. ”Nej, det tror jag inte.” Osäkerheten bara lyste i mitt ansikte, men jag vek undan blicken så han inte såg det. ”Hon kommer inte det, hon älskar dig. Precis som jag gör, pappa.” Att en liten grabb som Liam kan få en att må så sjukt mycket bättre än vad man redan gjorde, är ganska sjukt. Men det är bra, för han vet hur man gör när man muntrar upp någon.

”Det är snart dags, 10 minuter kvar.” Pappa hade sedan en tid kommit in i rummet där jag satt tillsammans med Liam och Ryan. Det var ingen av oss som hade sagt speciellt mycket under tiden, utan bara en tystnad låg över rummet. Jag började hysteriskt känna efter i mina fickor efter det viktigaste när Liam kollade på mig. ”Letar du efter dessa?” Han höll upp asken, precis som han skulle. Det var han som skulle ha dem för tillfället, men sedan ge dem till Ryan. ”Ja. Tur jag har med mig dig, annars hade detta aldrig gått.” Pappa rättade till min slips innan vi alla gick tillsammans ut ur rummet, och precis när vi passerade en dörr kunde jag höra både Clarissa och hennes mamma, tillsammans med Alessa och Jen. Det var så underbart att höra hennes röst, det går inte ens att förklara känslan som fanns i min kropp. Med ett brett leende kunde jag lämna övervåningen och vandra ned till alla gäster, för att sedan ställa mig framme vid altaret.

Jag har jätte svårt att formulera mig när det kommer till bröllopet, därför kan det ta lite tid mellan kapitlerna. Jag vill att dem ska vara så bra som möjligt, och jag hoppas ni förstår mig. I Love U. ♥♥♥ Kommentera.