Någonting har hänt mellan Liam och Jazmyn, men jag vet inte vad, och det börjar bli allvarligt nu. Dem två har umgåtts flitigt den senaste tiden men helt plötsligt slutade dem med det, och Jazzy tappade genast sitt leende. Jag har inte vågat fråga henne vad det är som har hänt, för jag tycker egentligen inte att jag har med det att göra, men nu börjar det gå så pass långt att hon inte ens vill hälsa på sin egen bror mer. ”Jazzy, kom nu vi ska åka.” Clarissa och Justin har bjudit över oss på mat, tillsammans med Diane och Bruce, samt Erica. En trevlig tillställning tror jag att det kommer bli. ”Jag vill inte.” Det lät nästan som att hon var på väg att börja gråta, så jag gick in i hennes rum, och där satt hon, med en bild i handen, som föreställde hon och Liam när dem var yngre. Det var en vacker bild, det snöade den dagen som Justin tog bilden. Jag minns den så väl. ”Kom nu, jag tänker inte tjata.” Tillslut suckade hon och reste på sig, för att sedan gå ut till hallen och klä på sig.

När vi väl var framme var det Justin som öppnade dörren, och innan Jazzy hann reagera hade han kastat sig över henne. Den grabben vet hur man överöser kärlek på dem man håller kärt, och Jazzy har alltid betytt mycket för honom. Det har varit dem två mot världen så många gånger tidigare, och det kommer nog alltid vara det. ”Jag älskar dig lillasyster.” Hon pussade honom på kinden och han släppte in oss. När både Jazzy och Jaxon hade försvunnit från mig och Justin så kollade han fundersamt på mig. ”Vad är det som har hänt mellan Jazzy och Liam?” Jag skakade på huvudet. ”Jag vet inte, men något allvarligt är det.” Justin kollade efter Liam som gick in på sitt rum och drog igen dörren i tvåhundra. ”Jag ska prata med Liam sen. Få se om han säger något. Clarissa försökte innan, men det gick inte.” Precis när han sa hennes namn kom hon gåendes i en vacker somrigklänning. ”Hej, välkommen.” Vi kramades snabbt och gick sedan in i köket. Pattie stod vid spisen och höll på med sina specialiteter.

•

Under hela middagen satt vi vuxna och pratade med varandra, och det kändes konstigt att räkna in både Clarissa och Justin i den kategorin, men det är ju det dem är. Liam, Jazzy och Jaxon sa inte ett ljud, dem åt sin mat under total tystnad, vilket aldrig tidigare har hänt. Jaxon bad om mer mat några gånger, sedan la han sin uppmärksamhet på maten. ”Får jag gå från bordet?” Liam var den första att avbryta tystnaden mellan dem. Både Justin och Clarissa kollade på Liam precis som att han egentligen inte borde ha sagt något, så jag tog initiativet. ”Klart du får, är du mätt nu då?” Han nickade och tackade för maten för att sedan lämna bordet. Ibland kan jag inte förstå att min son faktiskt har två egna barn, och en bonus, men jag ser att Justin älskar Liam minst lika mycket som han älskar Adriana och Jamie. Justin kollade efter Liam med en bekymrad blick, likaså Clarissa. Jag förstår hur dem känner sig när dem ser att något är fel. Jag har känt likadant när Justin själv var liten, eller när allt har sumpat sig mellan han och Clar tidigare, eller som nu, när jag ser Jazzy.

Jag såg att något var riktigt fel, Liam och Jazzy brukar kasta sig över varandra när dem ses, men nu gjorde dem inte det, vilket fick mig att fundera. ”Jag ska prata med honom” Jag ursäktade och reste mig från bordet för att gå efter Liam. ”Kan jag komma in?” Jag knackade lite, men sköt samtidigt upp dörren. ”Du är ju redan inne.” Han låg med ryggen mot sig i sin säng, och stirrade in i väggen. ”Hörru grabben, berätta för mig vad det är som har hänt.” Han rörde inte en min eller en kroppsdel, precis som att jag inte var i samma rum som honom, eller som att han inte hörde mig. Jag satte mig ned i sängen och strök honom över ryggen. Jag behövde inte vara speciellt smart för att höra att han var ledsen, jag kunde höra hur han snörvlade till ibland. Jag satte mig ordentligt och drog upp honom i min famn, han borrade in sitt ansikte i min axel och slappnade tillslut av.

Liam är inte stor när det kommer till känslor, men han är mycket större i huvudet än vad han är i ålder, så jag förstår absolut om han vet hur det känns när saker och ting inte går som han vill. Eller känslor i kroppen, jag avundas honom, om jag hade haft samma förmåga som liten hade mitt liv kanske inte sett ut som idag, men jag hade kunnat gilla någon på ett annat sätt vid hans ålder. ”Jag kan inte prata om det här med dig.” Han kollade inte på mig, men höll fortfarande om mig. Jag ville att han skulle se på mig som sin pappa, och inte som Jazmyns storebror, som egentligen ska skydda henne. ”Det kan du visst. Bortse att jag är hennes bror. Prata med mig, snälla.” Han torkade sig om kinderna och gnuggade sig i ögonen. Med ett svagt leende kollade han upp på mig. ”Jag tycker om henne, okej. Riktigt mycket…” Han stannade sig själv, men det lät som att han ville säga mer. ”Har du sagt det till henne?” Han nickade lite svagt, men mötte inte min blick. ”Hon sa inget tillbaka, hon bara gick. Men säg inget till mamma.” Jag nickade mot honom.

Jag såg att han var helt förstörd, och jag kunde inte göra något för att hjälpa honom. Detta var något mellan han och Jazzy, men han kanske kunde känna sig bättre om han berättade för någon, så jag hoppas det hjälpte att få det ur sig. ”Allt kommer bli bra.” Han satt fortfarande i min famn. ”Följ med ut igen, visa dig inte svag.” Ännu ett leende visades på hans läppar och han var den första av oss som var ute ur rummet. Många tankar strömmade genom mitt huvud under tiden jag befann mig ensam i hans rum. Ett kort på honom och Jazzy stod på hans bord bredvid sängen. Min älskade lillasyster. Clarissa kom in och ställde sig precis bakom mig och la armarna om min mage. ”Vad är det som har hänt.” Hon kysste mig i nacken, hon vet hur hon ska göra mig svag, men jag kan inte svika Liams löfte. ”Jag kan inte prata med dig om det, jag lovade Liam.” Jag kände hur hon stelnade till bakom mig. ”Han är min son, du måste. Om det har hänt något vill jag veta det.” Jag ställde ned kortet på bordet igen, och vände mig om. ”Jag älskar dig, över allt annat på hela jorden. Men jag lovade Liam, gör det inte svårt för mig. Snälla.” Hon kysste mina läppar en gång. ”Förlåt, var inte meningen att pressa dig. Jag förstår. Jag är så glad att ni två kan prata med varandra. Men jag hoppas verkligen att du berättar för mig om det är något allvarligt.” ”Absolut, det vet du.” Jag kysste henne på näsan och flätade samman våra fingrar för att sedan lämna rummet.

Sara var den som gissade rätt först. :) Så hon får en länkning.

http://jbieberstoriies.blogg.se/

Tänkte bara tala om för er att vi börjar sakta men säkert att närma oss slutet på denna novell. Hur känner ni inför det? =/ Jag skriver dem sista kapitlerna med tårar i ögonen iallafall. Och sedan så avslutar vi helgen med detta kapitel.

Jag älskar er. ♥