Efter samtalet med mamma kände jag mig genast mycket bättre. Hon fick tillbaka mig ned på jorden, och jag lovade mig själv att aldrig lyfta mer än en fot åt gången. På så sätt kunde jag både ta mig framåt och hålla mig på jorden. Jag kunde höra hur konserten tog slut, genom ljudnivån som steg några grader, och allt folk som var på väg mot logen jag sa i. Visst var jag fortfarande arg för att Justin inte bara försökt, utan även lyckats göra mig svartsjuk. Jag ville inte att han skulle vara svartsjuk på Alex, för det fanns verkligen inget mellan honom och mig, vilket bara gjorde mig frustrerad. Dörren öppnades och jag visste inte vad jag hade att förvänta mig med tanke på vad jag tidigare hade gjort som till och med Kenny fått beskåda. Justin var den enda som kom in, helt svettig och alldelens för sexig för sitt eget bästa. Ibland var det konstigt att jag kunde koncentrera mig och inte slita av honom kläderna.

Kenny måste ha berättat för honom vad jag tidigare hade varit på väg att göra för han agerade precis som att jag inte fanns i rummet. Jag kunde ibland skymta en besviken känsla genom honom, och det var inte mer än att jag själv kände mig besviken. Jag hade gjort honom arg, och det var det sista jag ville göra. Han tog med sig rena kläder och hoppade in i duschen, fortfarande som att jag inte var med honom. Dörren till badrummet stod fortfarande på glänt så jag styrde mina steg mot den och gick in, jag ville inte vara osams med honom. ”Justin?” Jag såg hur han hoppade till bakom det frostade glaset, och jag antog att jag skrämde honom en aning. Han vände sig om och kollade på mig, då det var frostat i mitten och vanligt ned mot hans fötter och mot hans ansikte. ”Vad vill du?” Jag hörde på honom att han inte var glad, vilket bara gjorde att jag fick en klump i magen. ”Varför pratar du inte med mig?” Han skakade bara på huvudet och vände sig om igen. ”Jag tar mycket från dig, men inte detta. Vi diskuterar detta när vi är tillbaka på hotellrummet.”

♥

Egentligen var det meningen att vi skulle flyga till LA på en gång efter att Justin hade haft sin konsert, men han hade bestämt att han och jag, inklusive Kenny skulle vara kvar i México en dag. När vi hade tagit oss till hotellet tog både jag och Justin våra väskor och rullade med dem upp till vårt rum. Kenny hamnade på någon våning nedanför oss, vilket inte gjorde mig något. Allt jag kunde tänka på var att Justin inte sagt många ord till mig, och han hade framför allt inte tagit i mig. Tystnaden mellan oss gjorde mig nästan illamående, och jag kände mig tvingad till att få bort den. Justin gick in i sovrummet med sin väska, men kastade sig sedan i soffan, fortfarande som att jag inte var med. ”Snälla Justin. Prata med mig.” Han tittade på mig och höjde ena ögonbrynet, nästan som att han inte förstod vem jag var, eller vad jag gjorde där. ”Jag kanske skulle ha åkt med dem andra hem. Du verkar inte vilja ha mig här.” Jag tog med mig min väska in i sovrummet och drog igen dörren bakom mig. Jag visste att jag hade gjort fel, och jag hatade tystnaden mellan oss. Jag ville till och med att han skulle skrika på mig, tala om för mig att jag hade betett mig illa.

”Förstår du att det här är mitt liv? Det är mitt jobb. Det kanske var en dum idé att du följde med. För jag vet inte vad det är som har tagit åt dig. Mellan fyra väggar på skolan var du den där tjejen som knappt vågade säga flaska, och så vitt jag har hört från Kenny är du inte längre hon. Den tjejen jag föll för, hon som fick mig att känna lycka och glädje.” Jag sa inget, jag lät honom bara prata där han stod i dörröppningen. Även om tårarna rann på mig, kunde jag inte bry mig mindre. Han var allt för mig, och jag visste att jag hade gjort bort mig, jag visste att han skulle bli besviken, och framförallt arg. ”Vi älskade varandra, och vi framför allt respekterade varandras åsikter. Och jag vet att bara för att mitt namn är stort så kan jag inte få allt jag vill i hela världen. Men jag trodde verkligen att du skulle respektera mig när jag sagt att jag inte vill att du ska vara med Alex, jag vill inte förlora dig, och absolut inte till honom. Jag vet inte vad det är med dig, eller vad som händer, men det känns som att du vill göra allt för att jag ska stöta bort dig. Att jag ska släppa taget om dig. Är det, det du vill?” Jag kunde inte svara honom, jag ville, men kunde inte. Mitt hjärta slog för fort, och pulsen ökade.

Jag vet inte hur länge han stod där, och troligen väntade på mitt svar. Svaret jag inte kunde ge honom på grund av att min tunga inte ville sammarbeta med mig. Egentligen ville jag bara kasta mig i hans famn, men inte ens det kunde jag göra. ”Svara mig.” Han höjde rösten åt mig, och det har han inte gjort tidigare, i alla fall inte på det sättet, aldrig, någonsin. Jag ryggade inte tillbaka, vilket en vanlig människa hade gjort. Sakta tog jag mig ur sängen där jag tidigare hade suttit med en kudde tryckt mot bröstet. Med bestämda steg gick jag mot honom, men stannade strax framför honom, då jag inte vågade mig för nära. ”Kan du inte prata längre? Vill du att jag ska stöta bort dig?” Jag skakade lite försiktigt på huvudet, men vågade mig inte på att se honom i ögonen. ”Se på mig när jag pratar med dig.” Jag har aldrig hört honom sådär innan, i bakhuvudet kunde jag höra hur varningsklockorna ringde, samtidigt som en annan del sa åt mig att trigga honom mer, för att se hur långt han själv klarade av att ta det.

Jag bet mig löst i läppen samtidigt som jag vek upp huvudet mot honom, hans ögon var gyllenbruna vilket bara var ett bevis på att han inte riktigt var så arg som han försökte framställa sig själv, och jag kunde inte annat än känna en liten besvikelse. Jag ville att han skulle ta tag i mig, hårt och bestämt. Jag ville nästan att han skulle vara riktigt arg. I samma ögonblick som våra ögon möttes tog han tag i mina armar och tryckte upp mig mot väggen. Jag blev inte rädd av själva grejen utan blev bara så överraskad att han gjorde det, för att sedan pressa sina läppar mot mina. ”Jag älskar dig. Förstår du det?” Han lutade sin panna mot min när våra läppar släppt varandra. En tår lämnade mitt ena öga och banade en väg ned över min högra kind och vidare ned för att slutligen lämna mitt käkben. ”Jag älskar dig. Jag vet att jag hade kunna ställt till det idag. Förlåt mig.” Ännu en gång vågade jag inte se honom i ögonen, men han såg till så att jag inte hade något val genom att lägga två fingrar under min haka och vika upp mitt ansikte mot hans igen. ”Gör aldrig mer om det. Oken?” ”Jag lovar, förlåt.”

Jag vet inte vad som hände med honom, men han lyfte upp mig så att mina ben hamnade kring hans midja, och kysste mig igen, precis som att det inte fanns en morgondag. Helt plötsligt kände jag något mjukt mot min rygg och insåg ganska på en gång att han hade lagt ned mig i sängen, men vi skiljdes inte åt, hans läppar var fortfarande hårt pressade mot mina, och hans händer letade sig in under mitt linne och bak på ryggen för att slutligen knäppa upp min BH. Han satte sig upp men lyfte med min överkropp med en av händerna som han fortfarande hade på min rygg, för att fortsätta kyssa mig på halsen. ”Jag vill ha dig, nå så fruktansvärt mycket.” Han behövde bara säga en sak för att få mig att vilja ha honom ännu mer, än vad han ville ha mig. ”Ta mig.” Jag ville inte förstöra stämningen som fanns mellan oss med massa onödigt prat, så jag försökte säga det jag ville ha sagt med ett fåtal ord, vilket fick honom att dra mitt linne över mitt huvud och kyssa mig mellan mina bröst.

Jag är inte tillbaka, men eftersom att det är en sådan stor dag för oss Beliebers, så valde jag att skriva ihop ett kapitel åt det. =) Jag vet inte om det var som ni hade förväntat er, men jag hoppas verkligen det. Jag blir fortfarande fruktansvärt yr när jag sitter vid datorn, så jag ger upp detta ett tag till nu. Men ah, kommentera. =) 

BTW, jag har läst Danger 3 ggå redan. Och jag kan inte fatta att ALAYLM nästan är som Danger fast i film. ^